Feb 8 2011

The Tourist (2010)

Som alltid är det oerhört kul att läsa om turerna bakom filmerna man ser. Ofta finns det både en och annan uppseendeväckande detalj att få sig till livs.

När det gäller dagens film kan man läsa sig till att filmens regissör Florian Henckel von Donnersmarck (kan vara filmvärldens just nu coolaste namn) kopplades in när bla ingen mindre än Lasse Hallström var tvungen att tacka nej pga av andra åtaganden. Icke desto mindre hann FHvD med att lämna produktionen pga” konstnärliga” (wow…) konflikter, innan han plötsligt återvände igen för att ta kommandot och kanske är det därför den här historien känns lite…oengagerande, framstressad och själlös.

Vackra Elise (Angelina Jolie) skuggas i Paris av både fransk polis, Interpol och Scotland Yard. Uppenbarligen är hon en het ledtråd och kärleksintresse vad gäller jakten på storsvindlaren Alexander Pierce. Elise får kryptiska meddelanden av mästerbrottslingen att hon ska bege sig till Venedig och invänta vidare order. Under resan ska hon också, enligt Pierce önskemål, försöka ragga upp en okänd man som ska kunna tas för den efterspanade (som nu ingen vet hur han ser ut), allt för att förvilla de spanande polismyndigheterna. ”Offret” som Elise väljer ut på tåget till den mytomspunna italienska orten blir Frank (Johnny Depp), en lärare från USA på Europasemester. Härifrån blir det nu komplicerat värre för Frank när han, lika förundrad som vi tittare, tycks försöka lista ut vad som pågår. Dessutom blir han naturligtvis attraherad av den vackra och gåtfulla Elise.

Det här är alls ingen dålig film egentligen. Bara lite…oegagerande och aningens trist. Historien gör sitt bästa att slå knut på sig själv och mig som tittare, men i vissa partier leder det bara till att jag känner en sorts otålighet smyga sig in. Som om manuset tvingas baka in en del utfyllnad för att nå upp till en acceptabel spelnivå och dessutom inte kan bestämma sig för om det vill vara en ren thriller eller en jönsigare komedivariant.

Någonstans läser jag också att Jolie enbart tog rollen för att hon skulle få lite betald ”semester” i Venedig, och är det något som filmen inte lider av så är det dåliga vyer över just gondolstaden. Förförisk musik ackompanjerar det rätt snygga fotot, och det är inte utan att ett gammalt tågluffarhjärta som mitt längtar tillbaka till mitten av 80-talet då jag hade förmånen att få besöka Venedig i full prakt under en sommar (dock utan gondoltur som var åt h-e för dyrt!).

Ingen film att höja på ögonbrynen för, men inte att förkasta heller. Depp gör en dag på jobbet, men har ändå förmågan att visa upp sina rätt sköna komeditalanger i ett par scener. Jolie är alltid Jolie, på gott och ont. Hon är snygg, kan föra sig och passar på något märkligt sätt ganska bra in i en film med snygg yta men tomt djup, som den här.
Däremot slarvas insatser av bla Paul Bettany, Timothy Dalton, Steven Berkoff och Rufus Sewell bort på intetsägande och krystade biroller. Berkoff, som har potential att alltid göra fina slemmiga versioner av en bad guy, hinner knappt komma in i handlingen förrän han försvinner.

The Tourist blev naturligtvis utskälld i parti och minut när den dök upp på filmduken, men så usel är den faktiskt inte. Lite krystad romantik, ett kryddmått komedi, lite action över hustaken och så ett manus som försöker dänga in twistarna lite oblygt, och vips har vi en lagom styltig regisserad produkt utan större känsla, men med sjusärdeles fina bilder på Venedig. Och sämre betald semester kan man ju som skådis dessutom faktiskt ha.

Feb 7 2011

Black Swan (2010)

Darren Aronofsky vet mer än väl hur att spela på de rätta strängarna för att uppnå effekt. Senast var det ju ett vrak till wrestler som satte våra sinnen och känslor i gungning. Nu är det en stackars ballerina på gränsen till galenskap.

Aronofsky verkar ha ett öga för det där med en ensam individ mot väggen i en skrämmande omgivning. Här riktar han in sig på vad stress, ångestladdat prestationskrav och en oklar uppfattning om vad som är verkligt eller inte kan göra med en människa som kanske inte är sådär jättestark i varken psyke eller självförtroende.

Nina (en lysande Natalie Portman) kämpar i balettvärlden för få det stora genombrottet, bor hemma hos sin milt sagt stöttande mamma (Barbara Hershey under fulsmink) och verkar allmänt känna hela världens press på sina axlar, med tillhörande nojor och tics. När hon plötsligt får huvudrollen i den egensinnige regissören Leroy´s (Vincent Cassel)  nyuppsättning av Svansjön, att spela både den vita svanen och den mer ondskefulla svarta svanen, ställs allt på sin spets. Leroy tror inte riktigt på att Nina klarar av att släppa ut alla de känslor som krävs för att gestalta den svarta svanen, och pressar henne till att ”släppa allt och leva ut sitt innersta”. Vilket betyder att Nina privat börjar korsa gränser hon aldrig passerat förut, samtidigt som hon känner att den nytillkomna Lily (Mila Kunis) hotar hennes ställning i guppen. Ju närmare premiären kommer, desto mer osäker blir Nina på vad som är sant och inbillning i det som sker runt henne.

Dansfilmer,och filmer om balett i synnerhet, är som gjorda för att ösa på med känslor, uppdämd dramatik och skarpa ögonblick. Mycket riktigt är filmen i sitt esse under de intensiva dansscenerna, speciellt under filmens final då allt ställs på sin spets. Det snygga fotot är närgånget, avslöjande och i dansscenerna i perfekt harmoni med skådespelarna/dansarna. Dessförinnan har Aronofsky bjudit på en riktigt obehaglig åktur i det mänskliga psyket. Mer än en gång går faktiskt mina tankar till Polanskis gamla mästerverk Repulsion, här är Nina osäker på vad hon egentligen upplever omkring sig. Är det verkligen inbillning, är hon utsatt för en djävulsk komplott eller håller hon helt enkelt på att bli galen…?

Portman gör ett sanslöst bra porträtt av en bräcklig kvinna som inte riktigt har koll på det som sker, och i ärlighetens namn har inte jag som åskådare det heller. Vilket antagligen är filmens styrka och Aronofskys syfte, det blir svårt att klassa in den som vare sig drama, thriller eller till och rysare. Effektfulla och rejält obehagliga trick med speglar, fönster, snabba ögonblicksklipp med detaljer man bara tycks ana förhöjer den kusliga stämningen i filmen och skapar en obehaglig atmosfär nästan hela tiden. På minuskontot möjligen att manuset spelar på rätt tacksamma strängar och knappast slår in några nya dörrar vad gäller personligheternas djup eller sätt att vara.

Black Swan är tät, mörk, mystisk och synerligen obehaglig,samtidigt som det är ett engagerande drama som visar upp en stackars dansare som måste tackla de krav som ställs på henne. Aronofsky är närgången mot Portmans figur och leder in oss som tittare i en lurig labyrint av ljus och mörker. Portman som Oscarsvinnare här är inte alls konstigt, snarare troligt. Ovisst, spännande och aningens tragiskt är vad det är. Med en lysande final.

Feb 6 2011

Erövringen av apornas planet (1972)

I den tredje uppföljaren i kultfilmserien förflyttas vi till tidigt 90-tal i Los Angeles. Framtiden, med 70-talsmått mätt, ser steril och kal ut. Människan använder apor som slavar och betjänter, städare och till allehanda sysslor som vi människor inte vill befatta oss med. Över detta märkliga samhälle styr det mäktiga ”ape management” som håller koll med hjälp av polisstyrkor som mer påminner om kravallpolis med nazistfasoner än de som ska ”protect and serve”.

Bakgrundshistorien lär oss att i framtiden dog plötsligt alla katter och hundar ut. Således inga husdjur att ta hand om för människan, tills någon kom på att aporna ju kunde passa perfekt som detta istället. Ytterligare lite tankearbete och vips hade aporna fått ännu en uppgift, att vara slavarbetare åt sina herrar.

Zira och Cornelius är ju sedan länge borta men deras avkomma Caesar har nu växt upp, ärvt samma färdigheter som sina föräldrar vad gäller intelligens och tal, men håller det smart nog dolt. Han har växt upp hos cirkusdirektören Armando (som dök upp i förra delen), men ett förlupet ord i folkmassan en dag får oanade konsekvenser, Armando grips och Caesar måste försöka klara sig själv i ett samhälle som inte direkt gillar apor. Han infiltrerar en grupp nyimporterade apor och befinner sin snart i det undervisningsprogram som alla apor måste genomgå, sakta känner han hur vreden och ilskan växer i honom när han ser hur människorna behandlar hans ras. Samtidigt har statsmakten fått höra talas om den talande apan, inser dess hot och gör allt för att hitta Caesar.

Här tar nu historien, som började med Charlon Hestons olyckliga krasch 1968, en helt ny vändning. Filmmakarna, kanske påverkade av det hårda politiska klimat som rådde under 70-talet i USA, visar upp en framtid som inte direkt andas guld och gröna skogar. Miljön är hård, känslor som bortblåsta och det hela känns som ett maffigt inslag i den amerikanska raspolitiken. Återigen verkar manuset ha vågat utmana en aning och känns mer som ett skrämselmanifest än som en ytlig actiondriven historia.

Våld mot de stackarnas aporna förekommer i riklig mängd och vi kommer inte ens undan tortyrscener som mer än väl stärker vår sympati för våra besläktade artfränder. Den här filmens bad guy heter Breck, och är uppenbarligen någon slags härskare över ApKontrollen samtidigt som han är guvernör. Hans högra hand, MacDonald, är filmseriens obligatoriske godhjärtade människa som börjar se hur illa härskarfolket beter sig och den som ställer upp på Caesar när det hettar till ordentligt.

Roddy McDowall återvänder här i apmasken som sin egen son, perfekt förstås eftersom MacDowall säkerligen nu kunde spela apa i sömnen om han så ville. I övrigt galet många statister i apmasker som tampas mot svartklädda polisstyrkor i hjälm och visir. Det går inte att komma ifrån att det känns som en lätt förklädd allegori över det amerikanska samhället modell -72.

Inspelningen har skett på i stort sett samma ställe filmen igenom, nybyggda moderna  kvarter i Los Angeles i början på 70-talet, vilket förstärker den främmande och kala miljön. Filmen var från början rätt hårt klippt vad gäller våldet mot aporna, men har i efterhand släppts i sin originalversion. Bakom kameran hade man kallat in den effektive J. Lee Thompson som visste hur att berätta på ett snabbt men sterilt sätt.

Erövringen av apornas planet är en betydligt hårdare och kallare film än sina föregångare. Den lyckas dock effektivt i sin ambition att bygga upp det hat som uppstår hos aporna ju längre historien rullar på, och det kaotiska slutet känns på något bisarrt sätt helt logiskt. En mörk film, vars största behållning är som länk inför den avslutande delen.

Feb 4 2011

The King’s Speech (2010)

Alltså, kalla mig löjlig, men så fort en film haussas upp till himmelska höjder, de skitnödiga kritikerna går bananas av hänförelse i kvällspressen eller ett gäng nomineringar av varierande antal börjar regna över filmen, då blir jag lite svårflörtad, nästan lite grinig.

Som att det absolut inte kan stämma, som att det bara är en typisk trendvind som blåser. Att det är ”inne” att tycka samma sak som alla andra. Och sådant måste man ju ta sig en liten extra titt på.

Så här nu då en film som ligger i topp vad gäller redan belöningar och med framtida guldgubbar inom räckhåll. En historia från det engelska kungahuset, dessutom till största delen sann. Kan det verkligen vara som alla hänförda gastar om? Kan det vara überbra? Och svaret…tja..det måste bli ett rungande JA!

I mitten av trettiotalet lider Prins Albert, ”Bertie”, svårt av stammande. Den stackars karln kan knappt hålla ett tal eller föra sig socialt. Vilket också betyder att han drar sig undan det sociala livet. Men det må väl vara hänt, han har ju en storebror som förväntas ta över tronen när fadern, George V, dör. Problemet är ju bara att Alberts bror hellre vill vara med den frånskilda amerikanska mrs Simpson, vilket omöjliggör hans framtid som kung. Albert förväntas alltså ta över som regent under namnet George VI.

Stora problem väntar således, nu har dock  prinsens hustru Elizabeth redan sökt hjälp hos den udda och oortodoxe talpedagogen Lionel Logue som möjligen kan hjälpa Bertie. Lionel i sin tur lovar att hjälpa den blivande kungen om denne underkastar sig Logues metoder helt och hållet. Här börjar en udda vänskap mellan två män från olika delar av det sociala skiktet. Albert har till en början svårigheter med att behandla Lionel som jämlik , men talpedagogen visar rätt snabbt att han inte tänker ta någon skit och räds inte att utmana Albert vare sig i diskussioner eller pondus. Samtidigt som vänskapen fördjupas mellan de två, drar orosmoln in över det brittiska imperiet. Hitler hotar med krig i Europa och ett allt större ansvar läggs på kungligheterna att värna om folket i de bistra tiderna. Det relativt nya mediet radio är då ett naturligt sätt att samla folket bakom sig, helst via långa inspirerande tal. Hoppsan.

Jag har otroligt svårt att inte tycka om den här filmen. Den är vacker, sorgsam och ändå galet hoppfull. Detaljerna är genomtänkta ända ut till minsta lilla blinkande radiolampa. Miljön är typisk engelsk och det blir näst intill ett sobert kostymdrama, utan pråliga kostymer, med ett rejält grepp om känslorna sådär som bara engelska filmer tycks kunna framkalla. Skådespelarna lyser av magisk skicklighet, Colin Firth som Albert är en hjälte med sin makalösa prestation av den stammande prinsen. Sällan har det gjort så ont i bröstet, som när jag tittar på hans fruktansvärt plågade försök att få till ett fungerande tal i början av filmen. Firth spelar med så små små medel och uttryck som i sin tur får en gigantisk genomslagskraft. Geoffrey Rush som den udda pedagogen Lionel är helt rätt. Han har en stillsam pondus som fullkomligen strålar i varje scen. Detta är de två männens film, en udda vänskap som växte fram under extraordinära omständigheter.

Dialogen är tät och innehåller inte sällan underfundig humor uppblandad med en sorts realism som avslöjar att oavsett rang och socialt nätverk är vi alla samma människor med samma oro och samma känslor. I övriga roller skymtar tungviktare som Guy Pearce, Michael Gambon, Derek Jacobi och Helena Bonham Carter förbi. Just Bonham Carter spelar en viktig roll som hustrun Elizabeth, men hon håller sig hela tiden bakom Firth i skådespelandet och tar på så sätt inte så stor plats som Rush gör ihop med den stammande prinsen.

The King´s Speech är en lysande film, en film man gärna går och funderar på i dagar efteråt. En historia från verkligheten (låt vara säkerligen lite snyggt justerad) som berör på alla sätt, fylld med finstämd regi (Tom Hooper), ett manus som påverkar alla sinnen, galet bra skådespelare (Firth har Oscarsgubben som i en liten ask), vacker musik, detaljer och miljö som ger en nostalgisk återblick på en delvis svunnen tid. En förbannat bra film helt enkelt!

Feb 3 2011

The Last Templar (2009)

Roman filmatiserad och tillrättalagd för att passa in i tv-formatet. På den skiva jag snärtar in i dvd-spelaren har man lagt ihop de två långfilmsavsnitten till en helhet, vilket innebär att det plötsligt blir en lång kväll i soffan (rätt mycket kaffe med andra ord).

Eftersom jag nu läst romanen som ligger till grund för den här filmskapelsen kändes det ändå inte helt galet tänkt att  se filmresultatet och försöka göra sig en uppfattning huruvida de lyckats eller ej. Sicken dålig idé.

En museiutställning i New York innehållandes gamla ting utlånade av Vatikanen får på galakvällen besök av en grupp ryttare klädda som tempelriddare (!). De rider helt sonika in i museét under pågående invigningsfest, ställer till allmänt rabalder och lyckas sno åt sig ett antal värdefulla artefakter och däribland en sällsynt mekanisk apparat som verkar fungera som en sorts avkodare. Stora rubriker förstås och FBI kallas in på fallet. Mitt i kaoset finns den kvinnliga arkeologen Tess (Mira Sorvino) som snabbt räknar ut att de maskerade männen i första hand var ute efter kodmanicken. Bildsköne FBI-agenten Sean (Scott Foley) avfärdar till en början Tess teorier, men kan naturligtvis inte låta bli att attraheras av henne, vilket självklart gör att han också börjar fundera på om det ändå inte ligger något i hennes vilda teorier.

Som vanligt när televisionsmediet ska anpassa en historia finns det så mycket att ta hänsyn till. Bla att den s.k. breda massan ska kunna ta till sig det som händer utan att förfäras alltför mycket. Det är väl egentligen bara rebelliska tv-bolaget HBO som brukar komma undan med lite grövre produktioner i landet där moralpaniken lever högt och vilt. Här blir det således mycket bilder på snygga Sorvino i motljus, och förföriska toner när hon charmar brallorna av FBI-Sean. För naturligtvis är det ju arkeologen som har rätt och polisen fel. Tess lurar ut att spåren leder mot en vid det här laget rätt uttjatad myt om att en liten grupp tempelriddare under korstågen hittade och gömde en skatt, som de sedan såg sig nödgade att flytta i säkerhet när tempelriddarna började få spö i mellanöstern. Kan det tänkas att den mekaniska manicken kan användas som en sorts kompass…?
Erkänn att ni hört det här förut.

Från lite snygga New York-miljöer (som i själva verket är Montreal) går historien vidare till mellanöstern (som egentligen är Marocko) där upplösningen sker i bästa Indiana Jones-stil. Krutet har så att säga inte lagts på ett fungerande och engagerande manus. Istället ska det flirtas och kivas mellan våra turturduvor och de får otaliga tillfällen att lura varandra innan de fattar att de måste jobba ihop. Och precis som vanligt finns det lömska personer som inte är vilka de utger sig för att vara. Tv-action och tafflig romantik värdig en rejäl B-film alltså.
Ungefär som det brukar bli när tex romaner ska filmas men man ändå inte vill plöja ned alltför många miljoner i produktionen (eftersom man egentligen inte tror på idén). Ok, Mira Sorvino är snygg som arkeolog och Scott Foley passar säkerligen in i FBI:s broschyr när en välleende och proper/sexig agent ska visas upp. Men alltså, som film är det ganska pajigt. Och så in med gamlingen Omar Sharif på strategiskt ställe också. Fattades bara det.

The Last Templar är en superbagatell, ett blink i natten så har man glömt bort vad man tittade på. Romanen var möjligen inte jättebra, men hade ändå mer kvalité än det här som spelas upp. Här är det dumhumor, dumromantik och korkade skurkar för nästan hela slanten.  Det lilla frö av intresse som möjligen skulle kunna finnas inför upplösningen, räcker inte till för att rädda det här spektaklet.  Alla som skäller på Dan Brown borde tvångstitta på det här, och plötsligt framstår den karln som ett geni…

Feb 2 2011

Flykten från apornas planet (1971)

I den tredje delen av sagan om de smarta aporna har man helt vänt på handlingen. Detta också som en följd av hur förra filmen slutade. En rymdkapsel, försvunnen sedan ett antal år, landar utanför Kaliforniens kust i nutid (eller tidigt 70-tal är det ju faktiskt om man ska vara petig). Militären bärgar farkosten och hickar till av förvåning när det visar sig att de tre astronauter som klättrar ut är inga mindre än våra (ap)bekantingar Dr Zira (Kim Hunter) och Cornelius (Roddy McDowall) samt kollegan Dr Milo (Sal Mineo). Stor förundran förstås, de tre förs till lämplig förvaringsanstalt (där Milo rätt snabbt förpassas ut ur handlingen) och förvåningen antar snart större proportioner när det visar sig att apekatterna dessutom kan prata som vilken svensson som helst!

Snabbt får vi nu historien om hur Zira, Cornelius och Milo lyckats reparera Taylors (gamle surgubben Heston) gamla rymdskepp från första filmen, och dessutom på rekordtid hunnit lära sig hur det fungerar, ställt in kontrollerna på just den tid skeppet kom ifrån och sedan givit sig iväg. Som av ett sammanträffande precis i samma stund som film nr två når sitt slutklimax (vem sade att manusförfattare led brist på fantasi i Hollywood..?).

Stor succé nu bland forskare, experter och andra förståsigpåare som tar del av den resterande apduons färdigheter och kunskaper och berättelse om att de kommer från framtiden. Våra två vänner lider dock lite av att de bär på hemligheten om vad som till slut kommer att hända med mänskligheten i framtiden. Något som förstås presidentens skumme vetenskapsexpert Hasslein får nys om, och som den illvillige och stelbente byråkrat han är vill han nu förinta de nya gästerna för att påverka framtiden i ”rätt” riktning, detta genom att utsätta Zira för en komplott. Att Zira och Cornelius besitter viktiga kunskaper och dessutom visar upp en vilja att hjälpa till så gott de kan spelar mindre roll. Ett ungt forskarpar blir nu apornas hjälp för att kunna fly undan den hetsjakt på dem som håller på att ta form.

I samma veva som man här bytte miljö och spelplats för historien, var det som att också manuset snäppade upp sig ett par nivåer. Återigen in med mer vettig dialog om arv, filosofi,  framtiden och hur man förhåller sig till vetenskap av olika grader. Är det tex alltid rätt att döda någon som man vet kommer att bli ond..? Bort med taffliga actionsekvenser (även om en del sådana förstås finns här också) och in med en historia som plötsligt återigen blir lite värd att fundera på. Dessutom också en president som visar upp mänskliga sidor, står på apornas sida, ser hur människa och apa skulle kunna hjälpa varandra i en framtid. Och just det att självaste presidenten är mannen som går i spetsen för att de ovanliga gästerna ska behandlas på bästa sätt känns lite friskt vågat i manuset. Istället får den slipade och lömske rådgivaren Dr Hasslein vara mr bad guy och den som drar i trådarna för en lösning enligt den stelbenta modellen.

70-talskänslan vilar förstås tungt över produktionen och det känns lite skönt retro när våra ”hjältar” rör sig ute i samhället bland färger, stilar och detaljer som hörde detta decennium till. Till och med lite fånhumor får smyga sig in när de förunderliga aporna charmar det kaliforniska samhället på bästa sätt.  Detta verks regissör heter Don Taylor och han verkar ha full koll på kombinationen bra innehåll i manusdialogerna och lite 70-talsspännade jakter, både till fots och medelst fordon.

Flykten från apornas planet är de två skådespelarna Kim Hunter och Roddy McDowalls stora stund i den här filmserien. De får briljera med sina verklighetstrogna uttryck under de fortfarande välgjorda maskerna, och samtidigt sätta tänderna i ett ganska vettigt manus. Ingen film kan naturligtvis nå upp till originalets nivå, men tack vare att man här ”turn the tables” lite ställs den genomgående historien om människan vs aporna på ny spets, och blir till och med aningens spännande.

Feb 1 2011

Bortom apornas planet (1970)

Den massiva framgången med Apornas Planet fick förstås producenterna att snabbt inse det smarta i att smida medans hypen var i topp. Trots det ganska chockerande slutet på första filmen gick det naturligtvis att skaka fram en story som gick ut på att en räddningsexpedition följde i Taylors (Charlton Heston) spår, med samma kurs och med samma kraschlandning som följd av detta. Därmed in på banan med den här filmens leading man, astronauten Brent (James Franciscus) som givetvis liksom Taylor ganska snabbt stiftar bekantskap med de härskande aporna och dess samhälle genom att låta sig bli infångad, rymma och vara allmänt obstinat.

Problemet för producenterna var att just Charlton Heston inte hade någon större lust att upprepa sin roll, men en fet lönecheck och löftet om att bara behöva medverka i början och slutet på filmen fick honom att ändra sig. Därför handlar i stort sett hela filmen om Brents sökande efter Taylor som mystiskt försvinner i början, och på vägen hinner han också bli kompis med de kloka schimpanserna Zira (Kim Hunter) och Cornelius, vilka förser honom med goda råd och vägledning. Linda Harrison dyker återigen upp väldigt lättklädd som den fåordiga Nova, blir nu av en slump även Brents ressällskap och den som ungefär kan peka ut var Taylor sist sågs i livet.

Där den första filmen fokuserade på frågor om rättigheter och samhällsproblem i olika former, verkar denna uppföljare ha kastat de mesta av de ambitionerna åt sidan. Här presenteras istället en historia där det är uppenbart att man vill fokusera mer på äventyr och action. En ganska nödtorftig sidostory om ett mänskligt samhälle djupt inne i den ”förbjudna zonen”, under ruinerna av det som en gång var New York, känns rätt krystad. Aporna har genom gorillaarmén naturligtvis fått korn på dessa sektliknande stollar som tycks tillbe något som uppenbarligen ser ut som ett olycksbringande kärnvapen, och nu närmar sig ett krig mellan aporna och dessa underliga figurer.

Brent jagar på så gott han kan, utforskar grottor, ruiner och gamla lämningar av New York. Miljöerna är bekanta från första filmen och berättarstilen, liksom musiken, travar på i samma spår. Rent utseendemässigt påminner Franciscus om Heston, vilket naturligtvis är uttänkt. Historien som sådan lider dock av att det inte är så speciellt spännande eller någon djupare mening i dialogerna. Svaga försök att kritisera atomåldern precis i början av detta 70-tal görs naturligtvis, men de skrämmande scener som målas upp om vad som händer om vi sätter all vår tillit till kärnvapentryggheten, känns näst intill parodiska och tar bort mycket av nöjet i filmen. Inte ens när Charlton Heston dyker upp mot slutet hettar det till. Det märks att karln är rätt ointresserad och slö. Våra vänner aporna får alldeles för lite speltid här, vilket är synd. Den ende som får raljera lite om de olika släktena i filmen är vetenskapsministern Dr. Zaius (Maurice Evans). Makeupen är fortfarande skönt snygg, även om det märks att budgeten stramats åt rejält. Nu är det bara de absoluta stjärnorna som fått de avancerade maskerna. I övrigt ser man en och annan lusig maskeradutsyrsel här och där i apbyn.

Bortom aporna planet skulle nog vara en fräsig uppföljar-actionstänkare där man ville spinna vidare på hjältens äventyr i apmarkerna. Inte usel, men inte heller bra. Hestons ovilja att spela förstafiolen igen ställde antagligen till det, och Franciscus som Brent blir alldeles för intetsägande och lämnar inga som helst intryck. Regissören Ted Post gjorde säkerligen vad han kunde med det rätt ihåliga manuset, men resultatet hamnade inte  i närheten av den första filmens vassa helhetsintryck. Trots detta blev det här en stadig kassako för producenterna som därmed kunde börja fila på ännu en uppföljare. Och detta trots att sure Charlton Heston gjort sitt bästa i filmens slutscener för att förhindra ett sådant tilltag…

Jan 27 2011

x2: Tomb Raider

Lara Croft: Tomb Raider (2001)

Det var naturligtvis bara en tidsfråga innan en av de mest kända dataspelsfigurerna skulle få liv, och vem var väl mer lämpad att gestalta henne än amazonen Angelina Jolie..?
För det ska sägas, att vad man än tycker om Jolie så passar hon bra som Lara. Det är inte svårt att se henne som äventyrerska med färdigheter. Dessvärre känns det som att denna första film lider mest av ett stabbigt manus. Vissa scener är visuellt snygga och gör sig bra, men det känns också som att de egentligen bara är staplade på varandra med en styltig och ganska oinspirerad historia.

Hur som helst är det innehållsmässigt inget man tar till sig och yvas över, lite hum-flum som bakgrundshistoria om planeters påverkan och chansen att bända tiden som sådan leder till en overklig final med tillhörande effekter. En då förhållandevis okänd Daniel Craig får göra en lagom hunkig snubbe med lite oklar agenda, och kanske den största bedriften ändå var att få med Jolies farsa Jon Voight som just Laras pappa, eftersom de uppenbarligen har problem med att umgås i verkliga livet. I övrigt inga birollsinsatser som höjer sig över mängden.

Serietidningskonstruerade (eller spelkonstruerade om ni så vill) miljöer med sedvanlig ologik (som att Lara kutar runt i linne på sibiriska tundran), snyggt filmade actionscener men ganska opersonlig story ger en förvånande matt känsla i filmen, speciellt eftersom den utger sig för vara en ”stor äventyrsfilm baserad på världens mest kända pc-spelskvinna”. Hygglig underhållning, inte mer.

Lara Croft Tomb Raider: The Cradle of Life (2003)

Det var ju, trots att den stora succén kanske uteblev, upplagt för en fortsättning och två år senare var det dags. In med Angelina igen, och det känns som att hon vuxit in mer i de tajta trikåerna nu. Har mer självdistans både till sin egen figur och det som sker runt henne. Skurken är lite illvilligare, nästan (men bara nästan) i Bond-klass med ett synnerligen illdåd för ögonen. Lara Croft får återigen visa sina färdigheter när det gäller att hinna först till självaste Pandoras Ask som ligger gömd på väl valt ställe i världen.

Vägen dit blir naturligtvis besvärlig och framförallt fylld med hetsiga actionscener, klart snyggt koreograferade, med Jolie i centrum. Vid sin sida den här gången har hon den rätt sköne Gerard Butler, som dessutom får briljera med sin grova skotska brytning. En av filmen höjdpunkter faktiskt. Riktigt underhållande för ögat blir det när storyn når sydostasien och Hong Kong, där ett par maffiga actionscener utspelas. Naturligtvis lider även den här filmen av det ofta känns lite staplat med adrenalinet, men mellansticken känns i alla fall aningens mer meningsfulla här.

Att det faktiskt känns mer vitalt och piggt i den här filmen kan nog tillskrivas nyinplockade regissören Jan de Bont, som ansvarat för godbitar som Speed och Twister. Bont vet uppenbarligen hur man handhar action på bästa sätt, och i sina finaste stunder påminner Laras äventyr den här gången om en lättsam blandning av Indy och James Bond. Fast ta det sista med en nypa salt.

Slutet är dessvärre det svagaste i hela filmen, direkt fånigt ärligt talat. Som helhet dock bättre och mer underhållande än den första filmen, Jolie passar fortfarande in både vad gäller utseende och i det schablonaktiga agerandet som man förväntas ha när man spelar en karaktär från spelvärlden. Lite skämmigt underhållande är det allt.

Jan 26 2011

Apornas planet (1968)

Filmer om existensiella frågor är alltid intressanta. Oavsett om de kommer i former av mer tillgängliga action/äventyrsskapelser eller som dialogstinna dramer.

Den eviga frågan om människans framfart, rätten att härska, missbruka makt och göra val som direkt påverkar omgivningen kan vridas och vändas i alla dess former, och filmhistorien vet att berätta om att detta gjorts i hundratals, ja säkert tusentals, olika former.

Ett smart sätt att behandla just ovanstående frågor när man dessutom vill vara lite kristisk är att använda sig av allegorier. Precis som i dagens betraktelse. Med avstamp i en roman av Pierre Boulle kommer här historien om tre astronauter, strandsatta på en okänd (?) planet befolkad och härskad av apor. Med machomannen Charlton Heston i spetsen som huvudpersonen Taylor råkar de tre rymdfararna synnerligen illa ut när de fångas och fängslas som de djur (!) de ses som av de överlägsna aporna. Taylor tror naturligtvis först inte sina ögon när han ser hur det är beställt med ordningen i det samhälle som finns. Stor uppmärksamhet bland invånarna när det visar sig att han kan tala, olikt de andra förvildade människostackare som aporna (i skepnad av de otrevliga och större gorillorna) då och då ägnar sig åt att jaga och fånga in för diverse experiment av de mer lärda och vetgiriga schimpanserna.

Storheten i den här filmen ligger inte i de ganska taffliga actionscener som förekommer, utan på den knivskarpa dialog som förs både mellan Taylor och aporna och mellan aporna sinsemellan angående rätten till existens, maktförhållanden och allmän filosofi. Filmen är från slutet av ett 60-tal som var omvälvande i USA. Nya vindar blåste, och myndighetskritiken var svidande på många sätt. Det märks också i manuset som låter aporna, med vetenskapsministern Dr. Zaius (Maurice Evans) lägga ut texten om människorasens tillkortakommanden, brister och rentav icke-rätten att existera. En av filmens mest lysande scener är en rättegångsscen där Taylor förgäves försöker plädera för sin sak och verkligen berätta varifrån han kommer, till apornas stora misstro och hånfullhet. Taylor hittar dock viss förståelse och nyfikenhet hos forskarna Dr. Zira (Kim Hunter) och Cornelius (Roddy McDowall) som beslutar sig för att hjälpa honom.

Som äventyrsberättelse och listig ironi över världens tillstånd och rasism är historien rejält underhållande. Scenografin är skönt 60-talsretro liksom detaljerna. Ap-makeupen, uppmärksammad när det begav sig, är fantasifull och effektfull. Idag är vi som tittare naturligtvis vana vid rejält mer avancerade skapelser, men den observante kan här med fördel se hur bra skådespelarnas drag och minspel ändå smälter samman med makeupen. Ytligt kanske vi förväntas sympatisera med vår huvudperson, men egentligen framstår ju Taylor som en dryg och arrogant jävel, inte sen att häckla sina kollegor och känslan av att han ser sig förmer är uppenbar. Heston är naturligtvis perfekt i rollen, hans stjärnglans vid här tiden var ju rätt stark. Som en annan tarzan ger han sig av ut i den främmande världen tillsammans med kvinnan Nova (Linda Harrison), kanske en av filmhistoriens  mest meningslösa roller (troligen inskriven för att  dåtidens filmindustri ”krävde” ett snyggt kvinnligt ansikte som komplement till Hestons nuna). Slutscenen är naturligtvis klassisk och en av de allra bästa någonsin i filmhistorien, sättet hur Heston reagerar är härligt fördömande mot kanske hela 60-talet som epok.

Apornas planet är ett ess som förstafilm i en serie som skulle rulla på under de kommande åren. Ingen av de andra kommer i närheten av originalet och den sköna samhällskritik, inlindad i lite flashig sci-fi-känsla, som mer än något ger känslan av en upp- och nedvänd värld. Stadigt regisserad av Franklin J. Shaffner som sedan skulle gå vidare till storverk som Patton – pansargeneralen och Papillon. Hans alster här är en tung klassiker och nästan lite tidlös trots sin säregna retrostil vad gäller kostymer och dialog.

Jan 25 2011

Machete (2010)

Det allra roligaste med den här filmen är att alla kvinnor verkar falla som furier för den lille stabbige tomten/skogstrollet Danny Trejo. Likt värsta James Bond går han fram, knäcker bad guys och charmar kvinnsen i en aldrig sinande ström. Robert Rodriguez gör mycket roliga saker, men nu vete i fan om det inte blev en roliga timmen för mycket.

Det som en gång började som en kul fejktrailer till Grindhouse-projektet har här alltså vuxit ut till en hel liten film. Trejo är ex-federalen Machete, illvilligt snärjd av en skumraskplan som ändå leder till att han kan ägna sig åt att avslöja en korruptionsskandal som inbegriper illegala flyktingar vid gränsen USA/Mexico, en rasistisk senator, en lömsk knarkkung och sist men inte minst en bindgalen medborgargardesstolle.

Den synnerligen taffliga storyn täcks av lika taffliga och grisiga effekter där både armar, huvuden och mer än lovligt dåliga vitsar flyger genom luften. Det hela är naturligtvis gjort med glimten i ögat och ska liksom Grindhouse vara en blinkning åt billiga skräpfilmer utan ett uns av kvalité. Danny Trejo har naturligtvis aldrig varit mycket till skådis, men vi som sett film ett tag har ju knappast kunnat undgå hans fula nylle i diverse actionproduktioner av varierande slag. Särskilt Rodriguez verkar ha ett gott öga till honom och kände kanske att det var dags att tacka för lång och trogen tjänst genom att ge honom en huvudroll för en gångs skull.

Sättet filmen är tillverkad på inbjuder förstås till en början till skratt och allmän munterhet från min sida, men halvvägs in i den galna handlingen känner jag ändå att det kanske är bra så. Förtjusningen över stilen, de rätt kända ansiktena i de olika rollerna ihop med den usla storyn avtar och ersätts av en…trötthet över att filmen tycks upprepa sig stup i ett.
På pluskontot finns att digniteter som Robert DeNiro, Jessica Alba, Michelle Rodriguez och självaste Don Johnson (!) dyker upp i rollistan. Även pålitlige och sluskige Jeff Fahey får gott om utrymme här. Och när också Steven ”träskallen” Seagal dyker upp…ja då är liksom samlingen av mer och mindre begåvade personer nästan komplett. Alla inblandade verkar dock ha haft kul vid inspelningstillfället, och det är väl bra det då. Som åskådare har jag kul en liten stund, men sedan tar det stopp. Tvärstopp.

Och då gillar jag ändå skräpfilmer och utstuderade B- och C-filmer.

Machete riskerar ett tag att falla ned i samma mörker som den usla Bitch Slap, klarar sig med nöd och näppe men betyget kan trots närvaron av kända namn i rollistan, dumhumor och ganska roliga effekter inte bli speciellt bra. Det blir liksom för mycket. Trailerstadiet hade räckt gott och väl.

 (idag inte som i Usel utan mer som…Inte Bra…)

Second opinion?
Studsa gärna över till Voldo som har lite annorlunda syn på dagens betraktelse.

Jan 24 2011

Apkonster

Förra veckans roligaste fynd på Stora Marknaden:

En komplett box innehållandes alla Apornas Planet-filmerna för ynka 75 spänn!  Känns som ett förhållandevis billigt sätt att återuppleva lite tafflig retrosamhällskritik i udda form…

Förvänta er en (oplanerad) åsiktsgenomgång av dessa gamla rariteter inom den närmaste framtiden.

Jan 24 2011

127 timmar (2010)

Hur långt är man som människa beredd att gå för att överleva? Hur mycket är man beredd att offra? Svårt att riktigt veta innan man hamnat i en sådan situation som kräver svar på dessa frågor naturligtvis. Innan dess kan man bara, kanske utifrån ens eget psyke, spekulera i hur man själv skulle komma att agera.
Ingen, eller väldigt få iaf, har väl undgått den sanna historien om Aron Ralston, äventyrare, backpacker och bergsbestigare som för ett par år sedan undgick döden genom att göra det näst intill ofattbara när olyckan var framme och han hamnade illa fastklämd i en ödslig klippskreva någonstans i den amerikanska öknen i Utah.

Historien kablades förstås ut i världen, och Ralston blev något av en kändis/hjälte genom sitt minst sagt uppoffrande tilltag. Ralston skrev en bok om händelsen och givetvis var det bara en tidsfråga innan hungiga filmproducenter ville kasta sig över historien. Men vem skulle på bästa sätt kunna åskådliggöra Ralstons historia? Utan att den blev pajig eller smörigt smetig?

Svaret är Danny Boyle, den engelske regissören som tillsammans med manuskollega bearbetat historien och överfört den till ett färgstarkt drama utan tillstymmelse till smetighet eller annat klister. Vi följer Ralston från den dag han ger sig ut i vildmarken, till dess han ett antal dagar senare kommer stapplandes ur ökendammet och får hjälp av ett par förbipasserande vandrare.

Trots farhågorna för en seg tillställning lyckas Boyle hålla frisk fart i historien, delvis genom att använda sig av återblickar, och dels genom att visa hans vedermödor med att försöka lösa små, irriterande, problem där han sitter fast i sin påtvingade fångenskap. En lysande snyggt foto över den amerikanska vildmarken i Utah gör också sitt till för att hjälpa upp historien till oanade höjder. Liksom i den tidigare recenserade Buried är den omedelbara handlingen väldigt koncentrerad runt en person. Med en närgången kamera som obönhörligen avslöjar det mesta i huvudpersonens minspel och tankar. Det krävs en rätt bra närvaro att som skådis förmedla de känslor som den verklige Ralston måste ha upplevt, och i mina ögon är James Franco helt perfekt i rollen. Info på nätet skvallrar om att Franco inte var Boyles förstaval till rollen, men Franco levererar skådespel i Oscarsklass, så bra är han. Personer dyker upp i tillbakablickarna som skuggfigurer och distanserade gestalter, men fokuset ligger alltid på Franco och den omedelbara närvaron av situationen som råder.

Själva snackisen i filmen, ögonblicken när Ralston bestämmer sig för att faktiskt inte dö utan göra det han måste, kommer naturligt i manuset och leverar trovärdigt. Inte utan detaljrika effekter, men hela tiden på ett värdigt, nästan självklart sätt, och utan att bli fånigt. Rapporter om åskådare som tvingats lämna filmen just här känns lite överdramatiserat och kan kanske vara en släng av att vilja hypa filmen lite extra.

127 timmar är rejält sevärd och en enmansshow med James Franco som heter duga. Danny Boyle gör Ralstons historia rak, enkel och engagerande utan att på något sätt bli fånig eller överdramatiserande. Stilen är trots omständigheterna rapp och visualiseringen snyggt komponerad. Dramat utspelas inombords hos Ralston och väver in mig som tittare i den eviga frågan; vad i helvete gör man själv om det skulle komma till en situation liknande denna? En fängslande film gjord på ett väldigt snyggt sätt. 

Jan 22 2011

Den fantastiska räven (2009)

Alla har en åsikt om Wes Anderson. Denne indie-filmare som ofta, för att inte säga alltid, har ett säreget sätt att göra film. Och välja projekt som kanske inte ligger sådär självklart inom radarn. Mina erfarenheter av Anderson sträcker sig endast till ett fåtal filmer, där förstås The Life Aquatic with Steve Zissou och The Royal Tenenbaums är de som sticker ut och ändå lämnat ganska behagliga eftersmaker. Desto mer spännande när han nu tagit sig an en Roald Dahl-berättelse med allt vad det innebär.

Som vanligt har jag förstått att åsikterna gått vida isär angående denna film, mästerverk eller fåntratteri och oförstående mening. Själv tror jag att jag nöjer mig med att påstå att man inte behöver analysera så mycket. Bara njuta lite av det som bjuds.

För det gör jag nästan hela tiden. Stop-motion-tekniken är tilltalande, detaljrik och ett friskt grepp. Nivån är ganska anpassad så att även yngre tittare kan ha nöje, men roligast kanske ändock för oss vuxna. Styrkan i filmen, och berättelsen, är den underfundiga humorn som avlossas av ett koppel starka röstinsater med självaste George Clooney i täten. Clooneys behagliga röst ger ett vitalt liv åt huvudpersonen, herr Räv, som trots att han är familjefar och stadgad inte kan släppa tanken på att följa sina rävinstinkter och fånga höns. Herr Rävs cravings antar oanade proportioner och i lönndom smider han planer på hur han ska kunna slå till mot traktens tre avskydda bönder och plundra dem efter bästa förmåga.
Detta gillas inte av fru Räv som i Meryl Streep´s röstversion blir lagom vass och förebrående, samtidigt som Herr Rävs ideér naturligtvis leder  till oväntade och lite besvärliga händelser.

Stort plus för ovan nämnda röstinsatser där också Bill Murray, Owen Wilson, Michael Gambon och Willem Dafoe kan höras. Finfint skapad miljö  som ger Dahls historia rättvisa, och att döma av de teckningar som förekommer i boken (en intressant bakomfilm…) är Anderson rejält trogen mot förlagans miljöer. Något som också Dahls änka bekräftar med ett till synes äkta leende.

Den fantastiska räven är en stunds enkel, charmig och snyggt tillverkad historia. Wes Anderson kanske helt enkelt ville göra en sorts hyllning till en saga han uppenbarligen tagit del av i yngre år. Clooney, Streep och de andra ger liv åt karaktärerna och humorn är avslappnat skön och dialogerna vassa på ett högst trevligt sätt. Inget fel på det tekniska i filmen, och någonstans känns det som det alltid är lite roligt att se på en väl tillverkad dockfilm.

Jan 21 2011

Indiana Jones och kristalldödskallens rike (2008)

I avdelningen återtittningar kändes det som att det nu var dags att kolla in Indys senaste äventyr i vad som måste vara en av filmhistoriens mest berömda franschiser ( ihop med Star Wars-sagan). Det är ju minst sagt ingen överdrift att påstå att filmvärlden, som höll andan av förväntan inför premiären, var rätt kallsinnig i sina omdömen efteråt. Och visst, även jag kände något som närmast torde kunna kallas för avslagenhet och ett antiklimax. Varför kan man undra? Hade det verkligen förflutit alltför många år sedan Indys senaste eskapader? Eller handlade det helt enkelt om ett alldeles för svagt manus? Borde man ha ansträngt sig mer? Eller helt enkelt låtit bli att fingra i syltburken än en gång?

Ett par år senare känns storyn fortfarande som den svagaste i samlingen. Även om filmen tagit sig ordentligt från det första intrycket så är det en blekare kopia av de hurtfriska vändningarna i de tidigare manusen. Men troligtvis är det så enkelt att tiden sprungit ifrån Indiana Jones och hans filmvärld. Filmutvecklingen har gått stadigt framåt, liksom cgi-effekterna. Jones-filmerna stod ju för ett koncept, att blanda myter och historia med ren stuntaction och lätt komik. Indy-eran hade sin peak i det gamla hederliga 80-talet då historierna var rätt ensamma i sin genre. Nu drunknar Jones i utbudet av allehanda andra specialeffekts-historier, och vi lyfter knappast på ögonbrynet för de mest hisnande filmtricks som visas upp. Som filmkonsumenter har vi månne blivit mer krävande och blasé.

Trots detta ska man nu trots allt kanske inte döma ut detta sista (?) äventyr helt. Ser man bortom filmens stora problem med att vara lika vass som de andra vad gäller tempot och kanske manuset, så ser jag ändå en film som låtit Indy åldras även i manuset. Det är nytt årtionde, Jones har hunnit vara med om en del och blivit kärvare samtidigt som världen ser annorlunda ut. Bort med nazister och in med ryssar, det är ju trots allt det kalla krigets dagar som står för dörren. I en bakomfilm säger också George Lucas att han ville närma sig femtiotalets filmanda, med den amerikanska skräcken för kommunism, ofta i skepnad av aliens. Därav möjligen då det kanske inte helt lyckade beslutet att blanda in utomjordingar i en Indiana Jones-sfär. För visst är det så, att är det något som suger i den här filmen så är det slutet som känns direkt apdåligt. Eller är vi så bortskämda med att Indiana Jones självklart måste jaga efter historiska och religiösa reliker av lite mer…handfast virke? Fan vet.

Steven Spielberg gör dock sitt bästa för att bjuda på en stunds actionupplevelser, och lyckas väl ändock ganska bra kan jag tycka. Harrison Ford har blivit en ålderman och visst märks det också i filmen. Tur dock att han har Shia LaBeouf som kan fungera som hans  raska sidekick, och gör det rätt bra dessutom. Dock kunde vi besparats Karen Allen som den återvändande Marion. Fords och Allens fungerande kärleksgnabb från originalfilmen fungerar inte alls här och blir istället lätt irriterande. Inte heller pålitliga Cate Blanchett når upp till vanligt klass utan känns lite hållen i tyglarna av det haltande manuset.

Indiana Jones och kristalldödskallens rike är ändock en Indy-film och i brist på omedelbart tilltalande manus får man förlita sig på att fillmamakarna gör sitt bästa för att återskapa känslan från de tidigare filmerna. De lyckas inte fullt ut vill jag påstå, men tillräckligt mycket för att jag vid den här omtitten ska erkänna att jag blev mer underhållen än vid premiären. Möjligen har det också att göra med att man får se filmen som ett slags återförenande av det gamla gänget där manuset kanske ska vara mindre viktigt än vad som förmedlas i detalj.
Som Indy-film den sämsta av de fyra, och känns som ett beställningsjobb för en publik som kanske redan lämnat figuren bakom sig. Som äventyrsfilm med beprövade effekter är den stabil och tar jag den på rätt sätt blir jag underhållen och har inte på något sätt tråkigt denna andra titt. Men kanske ska Indiana Jones ändå få gå i pension för gott nu..?

Jan 20 2011

Trollkarlens lärling (2010)

Filmen med den lätt nördiga svenska titeln och en Nicolas Cage i värsta hårdrocksfrillan. Med ett hyggligt lustmord på myten om Merlin och med en handling flyttad till dagens New York. Herregud, kan det om möjligt bli något att ens försöka hitta ljusglimter i? Ja faktiskt. För nu är det ju också så att det är Jerry Bruckheimer som håller i producerandet och då vet ju vi filmlovers att det inte sparas på pengar och gager och allehanda ögongodis. In också med regissören Jon Turteltaub som redan jobbat ihop med både Bruckheimer och Cage i National Treasure-filmerna. Herrarna torde alltså vara ganska bekväma med varandra vid det här laget.

Eftersom det är Disney som ligger bakom så ska det förstås vara ganska salongsanpassat i story och utförande så att åldersgränsen kan hållas mot de lägre åldrarna. Mindre blod, mer äventyr och töntig humor. Skulle vilja säga att filmen lyckas pricka alla sina måsten med råge. Den oerhört konstruerade historien om ondskefulla trollkrafter som måste hållas i schack av hjälten Balthazar Blake (Cage) i väntan på att Merlins rätte avkomma dyker upp (och han har fått vänta länge!), visar naturligtvis inte upp några som helst djupsinnigheter. Tvärtom är det galet mycket yta och färger och hisnande cgi så det räcker och blir över. In också på banan med en vanlig grabb (helst med lite kärleksbekymmer) som naturligtvis besitter oanade krafter inom sig, och är den värdige arvtagaren till Merlins alla tricks. Vägen dit blir dock aningens besvärlig med Balthazars gamle ärkefiende Horvath (Alfred Molina) ständigt i hasorna, på jakt efter de mörka krafterna.

Även om filmen är äckligt tonårsanpassad så finner faktiskt jag den skamlöst underhållande i vissa partier. Det finns en skön ironi mellan de två dödsfienderna Horvath (Molina gör kanske filmens bästa och roligaste roll) och Balthazar. Effekterna är som vanligt helt klanderfria när Bruckheimer halar upp de ekonomiska musklerna och låter specialeffekterna dölja bristen på ett manus så gott det går. Vissa av trolltrixen som utförs är vansinnigt roliga och snygga. Eftersom det är Disney har man också lite roligt vävt in en liten homage till den gamla klassiska Fantasia  (förutom titeln) och scenen när Musse sätter fart på ett gäng kvastar för att fixa städningen. Självklart går det åt skogen även i denna version.

Nick Cage kör sin patenterade stil, inget fel i det tycker jag då som har ett gott öga till den överspelande Coppola-släktingen. Molina är redan nämnd, Monica Bellucci verkar ha fasansfullt svårt att få huvudroller numera och dyker allt som oftast upp i små intentsägande biroller, som här. Skönt elaka Alice Krige får gästspela alldeles för kort tid som Merlins superfiende Morgana, men man kan inte få allt.

Trollkarlens lärling är sommarpopcorn när den är som ytligast. Trots det finns det gott om underhållande scener och en stunds flamsig humor/äventyrs-anda som inte helt går att värja sig emot. Rumsren och väl anpassad efter Disneys mått, men kan man bara koppla bort logik, förnuft och närmare granskande av vad man egetligen tittar på så är det rätt ok tramsunderhållning för stunden.