Ha en skön helg filmlovers! 
Hoppas på snö, is och hagel!
Då blir soffhänget ihop med en bra rulle eller tv-serie ännu BÄTTRE!
Hurra för fyrkantiga ögon!
återtitten: Cape Fear (1991)
Att återtitta den här tidiga 90-talaren är som att drabbas av ett pirrande obehagligt mörker. En känsla i magen som inte känns angenäm på någon punkt.
Så pass bra är rullen. Fortfarande. Är ni med?
Martin Scorseses nyinspelning av originalet från -62 har vid det här laget gott och väl slagit sig in i filmhistorien på egna ben, och känns som en både vital och skrämmande del av det filmiska 90-talet.
Scorsese hyllar föregångaren genom att använda samma bildspråk från förr…det liksom ”attackerande” och dramatiska. En kamera som sveper blixtsnabbt in mot en ansikte, en replik som mer stöts fram än sägs. Drama på gränsen till överspel. Regissören lyckas helt suveränt med att framkalla mörkret, det negativa. Finns det en enda ljus punkt i filmen? Tror inte det va.
Nick Nolte och Jessica Lange är gifta paret med tonårsdottern Juliette Lewis i den stekheta södern. Han, en advokat, hon en..ja vad…reklamare? Konstnär? Ett äktenskap i stå. Och nu, gamla synder som kommer och biter maken i baken (sorry) när fullblodspsykopaten Max Cady (Robert De Niro) släpps ur finkan. Cady har inga tankar på nytt liv, rena tankar och förlåtelse.
Han är ute efter den värsta sortens hämnd. Den grisiga.
Härlig rulle detta. Samtidigt som Scorsese snäppat upp dramat, våldet och obehagligheterna från 60-talet…är det en grym hyllning till just föregångaren. Med modern touch. Genialiskt av Scorsese att använda sig av musikaliska scoret från första rullen. Bernard Herrmans illvilliga toner sätter ribban direkt. Man blir banne mig illa till mods direkt man hör musiken! Den här rullen innehåller kanske också en av de mest obehagliga förtexterna…ever. Eller är det kombon med musiken som gör det?
Robban vet hur dressa sig i södern!
Suveränt skådespelat av Nolte, Lange och Lewis. Den utsatta familjen, fast man inte direkt tycker om dem. Robban De Niro stjäl förstås hela showen med sin fysik, sin närvaro, sin opålitlighet och sitt hat. Damn, han måste platsa på en lista över de mest fruktade badassen på film??!
Återtitten är både nöjsam, lite skrämmande och lagom småspännande.
Trots att jag vet vad som kommer hända!
Stenhård, mörk, thriller som håller än!
Snacka om Film #29 – ”flyg lugnt och håll till höger!”
Här kommer påsken! 
Och här kommer veckans poddis!
Frågor att ställa sig denna vecka:
Varför är Fiffi häxan surtant?
Hur många apor får plats på veckans ”listeri”?
Vad är det för virus som sprids i New York?
Visste Kristen Wiig om att hon skulle vara med i en….konstig…film?
Var ligger Blåkulla…egentligen?
Vad heter tv-serien om Fiffis liv och leverne?
Är Julia Roberts syster till Lloyd Christmas?
Varför är Nicole Kidman ALLTID så bra i vilken film hon än ställer upp i?
Var stannar veckans roulettkula?
Varför bor världens just nu bästa tv-polis så jävla snyggt uppe i bergen runt Hollywood?
Kommer jag att kunna hålla kvar Fiffi avsnittet ut innan hennes kvast startar?
Är påskmust veckans måste?
Sjukt många frågor som självklart får sjukt bra svar i veckans påskpyntade avsnitt!
God lyssning!
Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;
Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film
7 serier att binge-watcha i påsk!
Så du säger att påsken är lite blaha-blaha. 
Inget speciellt att yvas över. Och visst är det så. Lite god mat och dryck förstås, men det kan man ju få alla andra dagar på året också.
Nä, skit i maten, det ubertråkiga tv-utbudet och satsa dina lata påskdagar på lite skönt tv-serietittande istället! Varför inte från några av de populära streamingkanalerna! Garanterat reklamfritt också!
Här får du 7 fina tips på vad du kan vila ögonen på i påsk!
Kör ett seriebonanza! Binge-watcha!
Skit i påsktraditionerna!
Hoppas på regn och snö!
Nu kör vi! Utan inbördes ordning.
1. House of Cards (2013) (Netflix, 4 säsonger)
Fjärde säsongen har precis landat och verkar köra på i samma gamla burdusa och oborstade stil som vi vant oss vid. Visst, serien var kanske som allra tuffast och bäst under sina två första säsonger…med svek, politiska knivhugg i ryggen, oheliga allianser…och en Kevin Spacey som bryter den fjärde väggen på ett alldeles charmerande sätt. Dock är det såklart rasande stabilt även i de senare säsongerna. Frågan är dock om inte hans kyliga fru Claire (Robin Wright) är den som tar priset som mest opålitlig… Frank Underwoods (Spacey) eskapader i den amerikanska politiken är som en underbart smutsig kusin till gamla Vita Huset. Moral och rättvisa?
Baaah…säger Frank!
13 avsnitt i varje säsong. Kör hårt.
2. Fargo (2014) (HBO, 2 säsonger)
Spinoffen på den gamla 90-talsrullen av bröderna Coen. Dock utan att ha något att göra med originalet. Låter det knäppt? Skit i det. Här får du samma svarta humor, samma märkliga individer, samma karga landskap, samma udda dialoger. De två säsongerna hänger ihop, om än lite annorlunda…sett till tid och rum. I första säsongen härjar Billy Bob Thornton runt som en envis vessla, sparrad av Martin Freeman. I den andra möter du bla Ted Danson, Patrick Wilson och Kirsten Dunst i sin kanske bästa roll ever!
Märklig dialog och knasig humor varvas med rått våld och rött blod som flyter i den vita snön. Vill du läsa mer om de två säsongerna gör du det här och här!
10 avsnitt i varje säsong. På´t bara!
3. Jessica Jones (2015) (Netflix, 1 säsong)
Karaktären kommer (såklart) från Marvels egna universum, har lämnat superhjältelivet bakom sig och försöker försörja sig som privatdeckare i New Yorks ”Hells Kitchen” (japp samma område som en viss Daredevil härjar i…). En glåmig, skitig tillvaro där Jessica ibland tvingas använda sina superkrafter (inte helt smutt) när hon inte dricker lite för mycket eller sover för dåligt. Gamla synder ger sig snart tillkänna och när seriens superbadass, Kilgrave (David Tennant) kliver in i handlingen blir det än mer intressant.
Härlig mörk feeling på serien. Kristen Rytter i huvudrollen är helt perfekt. Lika mycket drama som thriller. Och yes, med ett och annat hjälteinslag. Marvel i tv-form känns dock betydligt mer mörkare, ruffigare och än mer problematiskt än på film. Kanoners.
13 avsnitt i första säsongen. En ny är på gång. Fattas bara annat!
4. Happyish (2015) (HBO, 1 säsong)
30-minuters funderingar över livet, tillvaron, familjen, jobb….och vad fasen man har för uppgift här på jorden. Steve Coogan och Kathryn Hahn spelar gifta paret Tom och Lee Payne med son, som boendes ute på landet försöker förstå meningen med allt. Tom pendlar varje dag till New York där jobbet på reklambyrå testar hans förstånd.
Rappt, snabbt, rått och under-bältet-humor. Dock alltid med stort hjärta och en viss, twistad moral som ändå känns helt…normal. Inte lika puttenuttig som andra komedier om familjen och vardagen. Här finns både grova sexskämt, droghumor, politisk inkorrekthet och sylvassa repliker. Coogan är som vanligt rutinerad i sådana här sammanhang, men bäst är Hahn som hans envist kämpande hustru i förorten där hon försöker vara både mamma och konstnär på samma gång. En serie som känns lite under radarn. Passa på och upptäck den nu. Mycket trevliga avsnitt. Alla med en liten ”sensmoral”.
10 avsnitt i säsongen. Oklart om det blir någon mer. Man kan alltid hoppas.
5. Better Call Saul (2015) (Netflix, 2 säsonger)
Figuren som gjorde sådan succé i Breaking Bad att han fick en egen serie! Den slimmade och slajmade advokaten Jimmy McGill (Bob Odenkirk). Vad hände innan han dök upp i BB som den hale ”Saul Goodman”? Hur blev han sån? Jo, om detta berättar den här serien, som alltså utspelas innan händelserna i BB. Jimmy är egentligen en hyvens kille, en godhjärtad snubbe…som gång på gång hamnar i situationer där han får smaka på sina medmänniskors tillkortakommanden, girighet och svek. Varför ska man kämpa på i en vardag som ändå inte tycks ha något till övers för dig? Tänker Jimmy. Bättre då att sko sig på andras olycka kanske. Odenkirk är såklart helt perfa i rollen som den i början tafatte advokaten som till slut inser att det här med att vara god och vända andra kinden till…vad har man för det? Svart humor och drama i en snygg kombo, som inte så lite påminner om sin storebror Breaking Bad! Tror jag det när det är samma upphovsman till båda serierna.
10 avsnitt i varje säsong. Säsong 2 har precis rullat igång. En tredje säsong är aviserad. Man tackar.
6. Hello Ladies (2013) (HBO, 1 säsong + 1 tv-film)
Om du har någon som helst kärlek till Ricky Gervais figur David Brent…och dessutom lägger till ett litet mått av trevlig charm…så har du Stuart Pritchard (Stephen Merchant)! En lång, besserwisseraktig engelsman i Los Angeles! Stuart jobbar med IT (oklart exakt vad) och drömmer om att träffa den rätta kvinnan. Om hon ser ut som en modell vill säga. Vilket är hans uppfattning om kärleken. Yta, yta, yta. Att han möjligen skulle passa bra ihop med sin inneboende Jessica (Christine Woods) fattar han ju självklart inte.
Detta är alltså lite som en blandning av David Brent och Jerry Seinfeld. På ett bra sätt. Vi får ständiga pinsamheter och besvärligheter när Stuart lyckas göra bort sig minst en gång per avsnitt. Skämskudde bör användas när man tittar på den här serien. Men oj vad kul det är! Galet roligt faktiskt! Merchant själv har såklart varit med och skapat serien..och tycker du att du känner igen honom..så är han ju bästa kompis med just Ricky Gervais och var med och skapade The Office en gång i tiden. Här släpps han lös i frontlinjen i ett antal underbara 30-minutersbetraktelser över egoism, högmod och noll självinsikt. Missa heller inte tv-filmen som gjordes som ”uppföljare” på serien. Där möter Stuart självaste Nicole Kidman….som just Nicole Kidman! Mycket roligt!! (och yes, filmen finns också på HBO)
8 avsnitt i säsongen. Plus filmen. Vi får nog tyvärr inte mer av Stuart. Trist.
7. Bosch (2014) (HBO, 2 säsonger)
Är detta bästa serien just nu!? Kanske!
Gräv ned dig i polisdetektiven Harry Bosch´s liv i Los Angeles, där han jagar buset, avslöjar korruption och mutor, undviker att dras in i det smutsiga politiska spelet i polisvärlden, dricker whsiky och lyssnar på jazz, bor i värsta drömkåken med vidunderlig utsikt över änglarnas stad. Han har en dotter och ex-fru i Las Vegas, en pålitlig partner i jobbet, en mänsklig chef…samt en murrig backstory. Inga hjältar utan lite lagom dystert bagage. Titus Welliver är kanonperfekt i rollen som den hårde men mänsklige polisen. Utrustad med ett rättvisepatos som gör att han bokstavligen går över lik för att få fram sanningen.
Underbara miljöer av en aldrig sovande storstad, och det var länge sedan en serie tog så väl hand om sin ”spelplats”. Bygger på böckerna om Harry Bosch av författaren Michael Connelly, och här väver man in flera av böckerna i seriens storyarc , vilket funkar finemangs. Den här serien är allt vad True Detective säsong 2 ALDRIG blev; engagerande och spännande!
Avsnitten känns både verkliga och täta. Som att skådisarna bara är och regaerar..istället för agerar. Sicken höjdare!
Vill du läsa mer kärlek om den första säsongen gör du det här!
10 avsnitt i varje säsong. Måtte det komma en tredje.
Tjopp!
Där har du det! Bara att kasta sig i soffan och dra ned persiennerna!
Underhållningsgaranti utlovas!
”Men hördudu, vad gör jag om jag INTE har vare sig Netflix eller HBO!??! Jag vill ju se det här!”
No worries, gå in och testa gratismånad hos de två tjänsterna!
Du får tillgång direkt, och hinner gott och väl klippa ett antal serier innan gratisgluttandet är över..problemet löst! Snikvägen.
Tjipp!
Go och Gla TV-påsk!
Joy (2015)
Som vanligt är det en BOATS som serveras i lagom gratinerad och förvrängd form.
Som vanligt ingår en lagom dysfunktionell familj i konceptet.
Som vanligt när det handlar om regimannen David O. Russell omger han sig med Jennifer Lawrence, Robert De Niro och Bradley Cooper.
Och…som vanligt gillar jag vad jag ser.
Joy (Lawrence) lever den lilla personens vardag, frånskild (med ex-maken boendes i källarn!), en mamma (Virginia Madsen) som lever för dagsåpor på tv:n, en pappa (De Niro) som stundtals känns helt oberäknelig. Och så ett antal barn i varierande åldrar. Allt Joy vill ha är en lugn stund för sig själv. Och kanske att något ska hända i hennes liv.
Vilket det gör i samma ögonblick hon ”uppfinner” en ny sorts mopp (!) till hushållet.
Det här är alltså en alldeles sann (nåja) skröna om hur en oansenlig mamma och hårt arbetande kvinna kom på en grej som skulle komma att revolutionera tv-shopförsäljingen i USA och skapa en oväntad affärskvinna. Russell har själv plitat ihop manuset, som naturligtvis tar sig en och annan rejäl frihet mot verkligheten, och sätter Joy i händelsernas centrum. Att bolla en ny idé, sköta hemmet, hålla koll på både virrig mamma och oberäknelig pappa, konstiga lagar och skumma affärsregler…….kostar på.
Vad är detta då? En komedi? Ett drama? Kanske både och. Jag, som ju gillar David O. Russell och det mesta han gjort, nickar belåtet då han satsar på ett sorts absurt komiskt anslag på historien. Den är bäst i början, när hela det udda galleriet runt Joy presenteras, saggar lite i mitten…och slutar sedan med flaggan i topp.
”vaddå?? konstiga?? vi?!”
I mina ögon trivs aktörer som De Niro, Cooper (som faktiskt inte är med så jättemycket) och Lawrence i regissörens sällskap. Det känns både avslappnat och ganska inspirerat agerat av trion.
Lawrence är helt klart en tjej i min bok, hon växer lite för varje gång jag ser henne.
Idag gör hon kanske inte någon superrevolutionerande insats, men hon klarar lätt att bära storyn på sina axlar och vara navet i den här rätt skruvade historien. Må sen vara att Lawrence´s oscarsnominering för den här rollen nog mer beror på att skådespelerskan just nu är top notch-namn i Hollywood…än på rollprestationen.
Jag säger: trivsamt detta.
I min bok.
Room (2015)
Världens just nu (mars 2016) bästa film??
Belönad på Oscarsgalan när Brie Larson fick en guldgubbe. Med länge i racet om Bästa Film.
Det här är filmen som du mår bäst av att se helt ospoilad. Du ska bara se den här. Se och ta in det som händer. Följa med i den känslomässiga berg- och dalbana som (förhoppningsvis) följer. Film ska beröra, på ett eller annat sätt. Denna gör det. Till 100 procent. Och javisst, det blev självklart dammigt i rummet! Tack regissör Lenny Abrahamson.
Är du det minsta mottaglig för människans förmåga till empati, sorg, glädje, vrede, hopplöshet…och förhoppningar….kommer du att älska den här filmen.
Och en grabb som heter Jacob i det livs levande livet.
Filmen som är underbar att ha skådat, men som man aldrig vill se om igen.
Av många orsaker.
Guldstjärnorna bara smäller in!
Snacka om Film #28 – ”se för helvete inte trailern!”
Me thursday. 
You podavsnitt.
Jamenvisst, yes sir!
Veckan så här innan påsk försöker vi knalla på i liiite lugnare kaostempo än förra veckan…kanske.
Med friska krafter och nördig frenesi bjuckar vi därför på bla detta;
– perfekta rullar för en öde ö,
– en jävligt otrevlig kock,
– en jävligt otrevlig meteorolog,
– vuxentrenden (?) i animerad film från Hollywood,
– ett uppdrag som verkligen överraskar yours truly,
– ett kommande uppdrag som (möjligen) förändrar Fiffis tillvaro as we know it,
– en aktuell biorulle som är så jäkla bra att man inte vill avslöja en endaste del av handlingen,
– den vingliga filmrouletten som gör ett nytt darrigt försök att övertyga…och så Fiffi som finner nöje i att titta på en man som flyr i en vit Bronco!
Plus lite annat snickesnack förstås!
Jepp! Å så knallar våren ännu ett litet steg närmare!
Tjo liksom!
Eller hur?!
Tjo liksom!
Eller hur?!
Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;
Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film
Circle (2015)
Dagens betraktelse kommer från ett tips från filmitch, och som via Netflix streamat sig rakt in i min tv-burk. Dags för gåtfullt mysterium mixat med lite obehagligheter…eller?
Ett femtiotal individer vaknat upp i ett rum. Kanske ett sorts gränssnitt av dagens samhälle i USA? Vad gör de där? Hur hamnade de där? Vilka krafter är i görningen? skumma myndigheter, aliens eller… Donald Trumps privata sållningsprocess??
För här tas folk av daga! Varannan minut slår slumpen (?) till och rycker bort en av de olycksaliga personerna. Vem står näst på tur? Ganska snart upptäcker sällskapet att de faktiskt kan påverka utgången liite, inte stoppa den grymma avlivningsprocessen, men väl styra i vilken ordning det ska ske.
Så, vem ska dö? Och hur snabbt?
Lovande intrig detta. Dialogdrivet manus med spelplats i ett enda (mycket märkligt) rum där frågor om ras, ursprung, jobb, ålder, jobb, status i samhället osv…avhandlas i takt med att den lätt otrevliga ljudsignalen som förebådar ett nytt offer ska utses…hoppar igång med jämna mellanrum.
Man behöver naturligtvis inte vara raketforskare för att inse att filmen är en ganska snyggt förklädd historia om tillståndet i vårt samhälle. Och hur vi ser på varandra. Hur värderar man människor? Finns det viktigare personer än andra? Är du bättre än din granne därhemma? Har inte alla samma rätt till liv och välstånd? Oavsett omständigheter?
Filmen klassas som både thriller, sci-fi och horror…men naturligtvis stämmer inget. Detta är ju såklart ett drama, ett snackedrama om vår tid. Snyggt tillverkad med ganska stram budget inbillar jag mig. Visuellt lagom konstig med en blipp-bloppande ”spelplan” där de instängda personerna fungerar som spelbrickor.
det gäller att snacka för sin sak
Ingen action att vänta för den som törstar efter det. Här står dialogen i fokus mest hela tiden. Kanske är filmen dock för lång? Efter ett tag märker jag att jag tappar fokus lite. Kanske när ”samma frågor” avhandlats lite för länge och lite för många gånger? En liten åtstramning med saxen hade nog varit på sin plats? Kanske det är för mycket med 50 pers på samma ställe?
Manus- och regimännen Aaron Hann och Mario Miscione stretar dock på mot slutet som försetts med en liiten (är väl tanken iaf) tvist. Så dags har jag dock tappat lite av det där helhjärtade intresset för rullen. Ganska okänt i skådisleden, men den som letar hittar ändå Julie Benz (Dexter) nånstans där i leden.
Ok för stunden, men absolut inget man bär med sig i minnet.
Brooklyn (2015)
Som sagt, resa-över-havet-historier.
Det är nåt visst med dem ändå. Jag är lite soft där. Speciellt om det görs i lagom fin kostym, och med en huvudkaraktär man fattar tycke för.
Precis som idag.
Jag tycker om Saoirse Ronan. Och hennes namn! Hon har en easyness över sig. Kanske skulle du kalla henne…tråkig…i vissa lägen. Men inte jag. Idag finns en person som jag gärna vill veta mer om, och som är lätt att känna med.
I en liten by i 50-talets Irland finns inte mycket till framtid. Tur då att Eilis´(Ronan) syster Rose kände en präst som kände en präst (dessa katolska präster!) och vips är en möjlig framtid och jobb säkrad i New York, eller i Brooklyn. Trots fasan för svår hemlängtan beger sig Eilis ut mot det stora okända och den nya världen.
Klassiskt upplägg, främmande miljö, hemlängtan och tvivlet över ifall man gjort rätt. Eilis står dock ut med de mörka stunderna, och vips börjar vardagen bli lite lättare, lite roligare. Månader och veckor knallar på. Breven från Irland kommer förstås och kontakten släpps aldrig. Men kanske det ändå känns lite lättare att ”prata” med systern därhemma…? Och vips så kommer kärleken in i Eilis´liv också. Perfekt!
Manus bygger på en bok, men de filmiska händelserna idag är förfinade av självaste Nick Hornby. Som håller det ganska enkelt..men trevligt. Det finns värme i rullen, som går igenom och in i mig som tittar. Även när det är som knivigast. Dessutom har dagens regissör, John Crowley, helt klart öga för snygga scener. Tidstypiska och detaljrika.
Självklart kommer punkten i manuset då allt murrar till sig. Eilis ställs inför ett händelseförlopp som kommer att innebära konflikt inom henne…och med det nya liv hon lever.
skolboksexempel på 50-tal!
Visuellt är filmen som sagt…mysig. Grådaskigt och glåmigt på Irland. Färgglatt och pasteller i Brooklyn. Som för att symbolisera den nya tiden i USA? 50-talets möjligheter! The promised land? Men kan man skaka av sig sitt irländska hjärta och sinne så enkelt?
Ronan gör den här rollen genombra, belöningen blev en Oscarsnominering. Alla är bra. Till och med Domhnall Gleeson. Storyn är vare sig revolutionerande eller världsomvälvande. Men ibland kommer de där filmerna som liksom tar ett varmt kliv in i ens sinne. Och ger en nyfiken mersmak. Jag för min del skulle inte ha nåt emot att få veta mer om hur livet blev för Eilis….bakom eftertexterna.
En bra film i det lilla formatet.
Snacka om Film #27 – ”det störtdök direkt!”
The good old thursday!
Din kompisdag i poddvärlden!
Snacka om Film tar inga fångar och fortsätter kasta sig mot våren!
I det lätt kaotiska #27 händer det grejer!
Vilken sorts filmroll skulle man vilja spela? Våra svar räcker förmodligen hela vägen till närmaste psykologsoffa..!
Fiffi faller för en skäggig norsk i svenska polisträsket, och yours truly chock-charmas av musikaliska beats från LA och en svunnen tid!! Det trodde man inte!
Vi försöker oss ännu en gång på ny karriär som filmskapare (hu!) när vi ska lösa Cecilias superdupersvåra (okej…”inte SÅÅ svåra” enligt Fiffi…hrm..) uppdrag hon slängde på oss i förra veckan.
Hur är det med drogromantiken på film? Ska man köpa den eller backlasha som Fiffi? Eller är hon bara lättstött…? Vad säger Seth Rogen?
Två gamla tv-idoler hälsar på igen, frågan är om det håller anno 2016 att spana efter aliens och murriga konspirationer?
Och..precis när man trodde att det inte kunde bli mer luddigt den här veckan…levererar jag en ny form av illa tänkt (?) galenskap….puh liksom.
Ack ja, som du hör…allt är precis lika vilda-västern som vanligt.
Fast…det är ju standard numera.
(Och…japp…vi veeet att Erland INTE var med….!) 😉
Och du…askul att just DU lyssnar på vårt svammel!
Tjipp!
Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;
Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film
Flmr vs Filmåret 1992!
Hur var statusen på det här filmåret?
Ren spontant vill jag säga…lite svagare.
Ett par direkt-in-på-listan titlar…men sen fick jag nog tänka till en minut eller två. Som vanligt kändes det ändå som om Hollywood hade koll på sina grejer. Hög lägstanivå kanske.
Nog var ändå det största som hände detta år att min äldste son föddes.
Klart det var!!
Men ok, bra film fanns det ju ändå förstås.
Som den här lilla samlingen;
***********************
10. Bram Stoker´s Dracula
Ahh…alltså, jag gillar den här. Snygg, tidsenlig, obehaglig. Gary Oldman i sitt esse som den lömske greven. Visuellt snyggt av Coppola och rullen känns….”vuxen”.
9. Glengarry Glen Ross
Från början pjäs av tungviktaren David Mamet. Brutal och dramatisk titt på tillvaron för ett gäng säljare. Alec Baldwin stenhård och utlyser intern tävling där förlorarna…mister jobbet. Cynisk rulle…men grymt engagerande.
8. Singles
Cameron Crowe-trivsamt om ett gäng 20+:are i Seattle under grungens första år. Kärlek, musik och drömmar. Snyggt. Fortfarande.
7. En kvinnas doft
Al Pacino drog hem guldgubben för sin insats som den blinde och besvärlige gamle militären som får en ”barnvakt”. Feelgood-drama av bästa 90-talsmärke. Plus en larvigt ung PSH!
6. Patrioter
Gamle Jack Ryan kommer i vägen för IRA:s vrede. Stabil och spännande thriller med lika stabil Harrison Ford. Och en asförbannad Sean Bean.
5. Drömmarnas Horisont
Resa-över-havet-romantik av behaglige Ron Howard. Cruise är bra, Kidman är bra, storyn är storslaget äventyr, romantik och till och med lite western! Ahhh..jag gillart! Spelar på rätt strängar hos yours truly.
4. Reservoir Dogs
Brutal-gangster-fasoner som…kammarspel!? Klart Tarantinos stenhårda rulle var nåt alldeles extra när den dök upp! Och stilbildande. Dessutom oviss och spännande! Idag är den kanske mest…läckert gjord?
3. Bodyguard
Äsch, ni kan fnissa och sucka hur mycket ni vill…och ja…den ÄR klyschig och ytlig. Men den har….nåt. Fortfarande. Plus ”I will always love you”.
2. A few good men
Dramat. Spänningen. Rättegångsrulle som håller stilen. Jack Nicholson som dryg jävel. Svåra frippor på Kevin Bacon och Cruise. Tungt bra.
1. Unforgiven
Clintans avsked till westerngenren håller ännu. Mer drama än ren western, och för jävla bra! Mörkt, murrigt och Clint på en high note.
Bubblare: Min kusin Vinny, Den siste mohikanen, Döden klär henne, Sneakers
*********
Så vad tycker då resten av the filmbloggers om detta fotbolls-EM-år!? Check it out!
October Gale (2014)
D
et var länge sen vi hade en liten fredagssågning.
Så varför inte en idag!
Ensam, dyster, kvinna i ensligt hus på en ö.
Tunga minnen, crappy väder, grått, grått. grått.
En oväntad besökare, en sårad besökare, med en lagom luguber backstory.
Kvinnan vårdar och charmas lite indirekt av besökarens uppenbarelse.
Yttre hot dyker upp. Konfrontation.
Och sen…ja sen är det bara ett snopet slut. Och inget har egentligen hänt. En totalt intetsägande rulle. Stort mysterium varför den ens gjordes, och varför vill regissören vara så svår? Det finns ett korn av en rätt ok förutsättning. Som snabbt försvinner i ett dis av…tja vad..?
Trots rutinerade Patricia Clarkson i huvudrollen. Trots en Scott Speedman som ju ändå kan när han vill. Trots en Tim Roth som verkar ha hyrts in på tim (!)basis i typ 12 minuter och knappt hinner säga sina repliker. Ja så illa är det.
inte bara Speedman som lider i storyn!
Min hjärna översätter snabbt rullen till en svenskt variant i skärgården där vi ser Lena Endre som kvinnan, Reuben Sallmander som besökaren…och..tja…Krister Henriksson som en svensk Roth. Ser framför mig trailern på TV4 en söndagskväll.
Aj…det blev inte direkt bättre av att tänka så.
Satans skitfilm.
Snacka om Film #26 – ”fy fan vad jag hatar den där jävla galan!”
Torsdag! The Ol´pod-day! 
The Oscars har redan löpt av stapeln och alla efterfester är sedan länge slut. Trots detta kan vi inte släppa evenemanget helt…och tjattrar/analyserar och nördar ned oss en stund till i det hela!
Vann verkligen rätt pristagare!?
Den här veckan har vi dessutom finbesök av bloggkompisen och tvättäkta journalisten Cecilia Burman! Klarar vi att sköta oss och hålla ordning på avsnittet?!
Förutom murrigheter i Oscarsvärlden, audiovisuella återblickar och vilda tankar…får du även ”som vanligt” en veckolista, gemensamma åsikter om en högst aktuell rulle….och ett rackarns knivigt Uppdrag!
Frågan är om vi klarar biffen!?
Mars månads första avsnitt har landat! Tjo!
Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;
Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film
Meek’s Cutoff (2010)
Och once in a while återvänder man till en hederlig western.
Fast vänta, att kalla detta för en western…i DEN bemärkelsen är nog helt fel.
Snarare ett sorts drama i westernmiljö.
1845 befinner sig en liten grupp nybyggare på väg västerut mot Oregon och utlovade rikedomar i form av bördigt land och en nystart. Nu har dock problemet uppstått, att gruppen lämnat det ordinarie ”stråket” som alla karavaner tar västerut, gruppens vägvisare/spanare Meek (Bruce Greenwood i en synnerligen skäggig roll) har helt enkelt fått erfara betydelsen av ”genväg är ofta senväg” då sällskapet är vilse i pannkakan på de ödsliga slätterna. Villrådighet och olika åsikter om hur man bör göra.
Regissören Kelly Reichert väljer ofta tysta, långsamma, ödsliga scener. En fast kamera där personer istället rör sig in och ut ur bilden. De fåtaliga personerna gör sina sysslor. Vagnarna knirkar på över den ödsliga prärien och platåer. Var det såhär det var? Liksom? Händelslösa dagar med ett evigt vandrande bredvid den dragna vagn som innehöll de få ägodelar familjerna fått med sig?
Jag gillar det aviga sättet att berätta. Med bilder och stämning istället för överdriven dialog. Kvinnorna som får sköta det praktiska med matlagning och logistik. Männen som samlas och tar de ”rätta” besluten. Kvinnorna få hålla sig i bakgrunden och bara köpa vad som bestäms. Galet. Men troligen alldeles sant i en tidsålder präglad av en sorts knepig hierarki. Som alla tog för normalt. Nu är historien dock utrustad med en stark kvinna i form av Michelle Williams, som dessutom är gift med den sansade och lugne Will Patton. En pragmatisk man som behövs som motvikt till den burduse Meek som mest skrävlar.
tröstlösa dagar…?
Filmens fokus helt klart på naturen och dess omgivningar, och jag kan lätt föreställa mig att det var just såhär det tedde sig för de envisa nybyggarna på väg västerut en gång i tiden. Den som letar efter action och fart i storyn har kommit helt fel.
Det är långsamt och nästan sömnigt berättat, men jäklar vad stämningen griper tag i en ändå. Om man själv är på den stigen vad gäller öppenhet för berättarteknik förstås.
Vilket jag är.
Många har tydligen retat ihjäl sig på slutet av rullen.
Jag kan förstå de tankarna, och känner själv en sorts irriterande frustration…men kan också köpa att på nåt märkligt sätt passar det in i regissörens och manusförfattarens…eh vision…?
Ganska händelsefattig story, där känslan som förmedlas är viktigare än vad som står i manus.
Danny Collins (2015)
..och ibland dyker det ju upp sådana där filmer som man inte riktigt kan värja sig emot.
Trots att det går att hitta en och annan skavank på den.
När känslan av feelgood liksom tar över och manövrerar ut flawsen.
Här har vi Danny Collins (en Al Pacino on fire!), avdankad Tom Jones-typ till artist. Reser land och rike runt och sjunger sina gamla hits. Bedövar sig med sprit och kokain, håller en 20+-tjej som kuttersmycke, har en gammal manager (Christopher Plummer) som håller ordning på finanserna. En gång i tíden var Collins ett nytt hett namn på rocker/singer/songwriter-himlen. Men det var lääänge sen.
Ödet har dock nya upptåget i beredskap för vår man Collins. Ett brev skrivet till honom av självaste John Lennon, som dock aldrig nådde sin destination…förrän nu…får den gamle sångaren att bryta upp från allt vad den ”glammiga” vardagen har att erbjuda.
Vilket betyder relocation från soliga Kalifornien till inte så soliga New Jersey…här ska bondas med en son han aldrig haft kontakt med! Japp, typiskt creme de la creme i manussidorna! Collins ockuperar snabbt en svit på lokalt hotell och gör sitt bästa att flörta in sig hos hotellmanagern Mary (Annette Bening). Inte utan humor och värme. Ganska mycket av den varan faktiskt…så pass att man liksom bara sitter och myser.
Den stora nöten att knäcka är förstås den förlorade sonen Tom (Bobby Cannavale) som inte alls är beredd att bara sådär låta sin främling till pappa kliva in i hans och frun Samanthas (Jennifer Garner) liv. Att paret har en bedårande dotter som fullkomligt klickar på direkten med Collins och smälter hans hjärta spelar ingen roll, ärr sitter djupt.
Al flörtar in sig hos damerna
Som sagt, ös på med med krämiga checkpoints i manuset, stolparna som liksom bara MÅSTE finnas i rullarna av den här kalibern…så har du en ganska god uppfattning om stilen på dagens äventyr. Det ÄR cheese hela vägen, men det roliga i kråksvängen är att jag ändå sitter här med ett fånigt flin och en varm och go känsla i magen. Underligt. Men synnerligen trevligt! Dagens regissör och manusplitare Dan Fogelman sätter det som en smäck. Faktiskt.
Sirapen firar kladdig triumf i detta drama, minst sagt! Alla, och jag menar verkligen ALLA, sötsliskiga grejer du kan tänka dig i ett livsdrama-manus finns med…MEN…när det funkar tack vare att dagens huvudperson är så underhållande i frontlinjen….ja då är det liksom bara att svälja sockret och slicka sig om läpparna.
Feelgood! Trots sin förutsägbarhet.
Mera mumma om gamle Al och hans charmörstil bjuds i avsnitt 25 av SoF-podden…jag myser, och Fiffi går mest ned i brygga av den gamle rävens charm…!
Flmr - Om film och serier. Mest. 