Etikettarkiv: action

Jun 6 2014

Non-Stop (2014)

Bara att ta fram checklistan för Hollywoods standardactionmall här.
Givetvis.

Ensam sliten hjälte = check.
Alkoholproblem = check.
Ständigt bekymrad = check.
Gott hjärta = check.
Problem med trovärdigheten = check.
Och så det viktigaste:
Envis och stenhård när det väl gäller = CHECK!

Bra så.
Vilket också gör att man redan från början inte behöver investera så mycket backstorytid om dagens man, Bill Marks (Liam Neeson), air marshal på en av alla dessa dagliga atlantflygningar mellan USA och England. Rutin för härjade Marks och tillvaron ter sig så där lagom eländigt. Snart ändring på det då någon ombord på planet kräver en rejäl summa pengar för att inte börja döda personer ombord i en strid ström. Och denne någon tycks ha utsett just Marks till dagens budbärare via ett antal sms till den slitne polisen.

Trots att dagens manus är sådär äckligt sprängfylld med klyschor och allmänna floskler blir dagens prövningar aldrig tråkiga eller tröttsamma. Tvärtom! Lite förvånat konstaterar jag att regissören Jaume Collet-Serra lyckas variera sina staplade scener såpass mycket att man ändå sitter där och undrar VEM eller VILKA som kan vara badassen bakom den illvilliga planen in progress. Liksom Marks gör. Brist på misstänkta finns heller icke, då storyn görs sitt bästa för att sålla fram lämpliga kandidater.

Det här är andra gången regissören och Neeson samarbetar runt en actionstory. Förra, Unknown, bjöd på sin beskärda del av både action och svängningar i manuset…och paret är inte alls helt fel ute här heller. Att jag dessutom är lite sucker för det här med dramatik på begränsade ytor hjälper naturligtvis till också att sätta upplevelsehumöret på ljusa sidan.

Några ord om Neeson, har karln på äldre dar börjat profilera sig som en riktig goto-guy i svåra actionsammang!? Icke mig emot i så fall, Neeson har en sorts naturlig fallenhet för slitet, stenhårt, sätt. Den skönt skrovliga rösten hjälper såklart till att förhöja auran runt Neeson. Jag säger; kör hårt!

vifta med puffra!? på ett plan?!?

Mer berömvärt hittas i flygplanet runt hjälten Marks, då rollistan sportar upp namn som pålitliga (och i sammanhanget kanske?) Julianne Moore, Shea Whigham, Lupita Nyong´o, Scoot McNairy, House of Cards´Corey Stoll och Michelle Dockery från Downton Abbey.

Bäst (såklart) under första hälften, upploppet in mot finalen blir mer det förväntade. Collet-Serra kan sin action och sekvenserna är intensiva…och trånga! Neeson går på säker rutin och i sådana här sammanhang räcker det långt. Michelle Dockery förtjänar möjligen bättre roller än som storögd flygvärdinna med minimal dialog.
Men man kan ju inte få allt av en mallad actionrulle.

Non-Stop brassar på enligt förvald modell, och kommer undan med det mesta. Man får vad man förväntar sig liksom. No more no less. Jag gillar Liam. Jag gillar det trygga i berättarstilen. Trots avsaknaden av överraskningar.
Bra rulle.

Enhanced by Zemanta
Maj 27 2014

3 Days to Kill (2014)

När medelålders amerikanska skådisar blir ännu lite äldre åker de till Frankrike, tas omhand av Luc Besson och vips blir det några minuter i rampljuset igen.
Typ.

Vi har Robban De Niro, vi har Liam Neeson….och nu har vi Kevin Costner.
När karriären går in i elfte timmen och man sedan länge är förbisprungen i rollistorna av yngre hunks med andra looks och utstrålning, gäller det att slå en signal till spindoktorn Besson som genast gräver fram nåt gammalt manus han haft i byrålådan. Och finns inte det så skriver han väl ett på en kafferast. Oftast om slitna, äldre, män. Pappor som på nåt sätt missat sina barns uppväxt. Eller nåt. Jag raljerar, jag vet. Men håll med om att likheterna med de ovan nämnda gubbsen och deras senare filmer är slående. Och värt att påpeka, nu behöver ju inte det per automatik innebära att rullarna skulle vara urusla bara för det (även om risken är större…).

I denna senaste skapelse av Besson hittas nu Costner i början av filmen som sliten hitman åt CIA. Uppdragen känns inte lika lätta och smidiga som förr. Kanske till och med samvetet börjar sätta käppar i hjulet? Dessutom är Ethan Renner (Costner) dödligt sjuk och det är bara en fråga om tid innan det är dags att lämna in pistolen och livspasset för gott. Renner beslutar sig för att sluta, ta sig till Paris och försöka bonda lite med den snart vuxna dotter (Hailee Steinfeld) han har tillsammans med exet Connie Nielsen. Att bara dyka upp sådär är dock naturligtvis inget man gör hur som helst, och Renner får jobba på relationen. Både med dotter och exfru.

Turligt då både för honom och oss som glor på storyn att mystiska CIA-donnan Vivi (Amber Heard) dyker upp i Paris som på beställning och ber att Renner ska utföra ett sista jobb, att ta hand om den ökände men mystiske vapenhandlaren The Wolf som sägs hålla till i just den franska huvudstaden. Renner är ju trots allt den bäste, oavsett hans inställning till både CIA och Vivi. Som tack för hans sista insats erbjuder också den minst sagt iögonfallande femme fatalen Vivi en drog (på experimentstadiet men ändå…) som kan hejda Renners sjukdom och kanske rentav köpa honom längre livstid än vad han hade räknat med när han kom till Paris.

ständigt detta Eiffeltorn!!!

Det är som det är med Bessons alla storys, man kan ta vilken gammal avdankad skådis som helst och trycka in honom titelrollen. I slutänden gör det ingen skillnad. Är skådisen någotsånär rutinerad och har lagom mycket stjärnstatus kvar, kommer han undan med insatsen..så länge storyn inte tar sig ut på alltför galna stigar förstås. Nu är det ju så, måste jag hävda, att Besson´s manus sällan blir sådär HELT uppåt väggarna. Karln tycks besitta en förmåga att blanda både action, lite ansträngd humor och viss föräldrakärlek till ganska njutbara cocktails ändå. NATURLIGTVIS kan man inte börja syna detaljer eller logiska loopar här. Men det liksom inbjuder inte storyn till heller.

Besson överlåter (som vanligt oftast numera?) regisserandet till andra, och här är det icke helt okände McG som basar över agerandet. Kanske han också behöver nåt att studsa tillbaka på? Usla This Means War vill man ju inte gärna nämna vid namn. Regissören med det rätt larviga artistnamnet undviker dock att misslyckas här, kanske främst beroende på att man inte direkt behöver satsa på nåt nytänkande eller visuellt utmanande. Manusmallen som storyn är stöpt i garanterar en rätt riskfri resa från A till B. Dessutom är Costner en alldeles för rutinerad skådis för att misslyckas här. En liten lagom betald tripp till Frankrike och några veckors jobb. Inget konstigt med det. DESSUTOM, när Costner bara ägnar sig åt att agera och inte lägger sig i filmproduktionen i övrigt, är han till sin fördel. Nielsen och Steinfeld får vara bollplank så gott de kan här, det klickar inte direkt mellan exmakarna i storyn även om Besson gärna vill det. Förhållandet far/dotter avhandlas så klyschigt som krävs och man behöver aldrig oroa sig för utgången direkt.
Däremot kan man undra lite över varför Amber Heards karaktär trycks in i filmen med skohorn. Helt onödigt och pointless.

3 Days to Kill är ännu en överraskningsfri och icke utmanande produkt från Luc Bessons skrivbord.
Stabilt och lagom ytligt presenterad med rutinerad skådis i frontlinjen. Man vet var man har sina gamla gubbs, och skulle här istället tex den gode Neeson varit den som for runt i ett Paris (där Eiffeltornet ALLTID tycks synas i bild) så hade det varit helt okej det med. Inte på långa vägar en jättebra film, men stabilt underhållande bland alla klyschiga sekvenser. Bra så.

Maj 19 2014

Getaway (2013)

Nej, inte någon nyinspelning på Sam Peckinpah´s gamla klassiker från -72.
Det här är något…värre.
Nåt alldeles särdeles uttråkande värre.

Kolla affischen här intill.
Vad är det stora felet? Vad är det som ska bort?
Jo, Ethan Hawke´s nylle förstås! Byt ut mot säg…..wait for it….Nicholas Cage!! I nio fall av tio kan man alltid räkna med att det är gaphästen Cage som tar hand om förtstafiolen i sådana här DUMMA historier. Shit, man förväntar sig ju det! Men inte här. Varför Ethan då? Ja, säg det. Jag blir inte riktigt klok på Hawke. Tycks blanda genuina insatser med lönecheckar från kreti och pleti.
Har karln ont om jobb? Så kan det väl ändå inte vara?

Dagens story är så dum att jag inte ens brydde mig om att hänga med ordentligt i manuset.
Brent Magna (Hawke) avdankad racerförare får frun kidnappad av mystisk man…som sen tvingar Magna att köra runt i ett Sofia i Bulgarien (!) och utföra diverse galna uppdrag.
In från vänster snart också Selena Gomez, som uppenbarligen ska föreställa streetkid från Sofias gator (hahaha!), och blir Hawkes sidekick i den vrålande bilen. Gomez nominerades till en Razzie för den här insatsen och man förstår direkt varför. Kanske Hawke också skulle ha haft en.
Full fart på Sofias gator. Varför Bulgarien?!
Billigare att spela in en rulle där såklart! Visst ja, så är det ju.

Bulgariska polisbilar jagar Hawkes pimpade Mustang gata upp och ned och en snubbe som heter Courtney Solomon har bestämt hur många gånger och i vilka vinklar.
För många gånger blir det. Herregud, HUR många gånger kan man visa en bil som spinner loss mitt inne i en befolkad stadskärna?!?
Skrytet går att det minsann inte finns en enda ruta av CGI i hela filmen, och icke mindre än 130 bilar demolerades på ett eller annat sätt i rullen. Jaha, då vet man vart budgetpengarna gick. Synd bara att ingen tänkte på att slänga någon hundralapp på ett fungerande manus också. Eller i alla fall en story som inte var så satans trist och intetsägande och skamlöst usel. Även om man nu skulle vilja fokusera på vad som faktiskt händer, så går det bara inte! Man zonar ut vare sig man vill eller inte.

”jag har ju tjatat om händerna 10-i-2 på ratten!!”

Hawke fick troligen lite betalt för att få leka med bilar en stund, testa lite hejsanhoppsan-grejer. Jag kan inte tolka hans insats här på annat sätt. Att han liksom sket i vad det var sörja han ställde upp i. Bra med cash på kontot och sedan få köra lite bil på busigt sätt. Är man riktigt snabb hinner man möjligen se att Jon Voight också fick lite stålars för att säga tittut i rullen. Men som sagt, det går fort så det gäller att inte blinka till. Blinkar man två gånger har man dessutom tappat storyn. Som jag gjorde…men det tycks handla om, förutom en jävla massa smashande av bilar, en sorts stöld från en bank, elektroniska mojänger och skum gubbe som gillar att leka märkliga lekar.
Varför han egentligen var tvungen att tvinga just Ethan Hawke att köra bil för att hjälpa honom har jag nog ännu inte fattat riktigt.
Och orkar inte ta reda på heller.

Getaway borde göra just som titeln antyder. Bara dra.
Här missas ABSOLUT ingenting om man hoppar denna.

 

Feb 13 2014

Lone Survivor (2013)

BOATS:erna väller in över oss.
Som en sällan sinande ström av öden att ösa ur. Bakom varje hörn tycks en verklig historia finnas att berättas. Ett öde som någon dollardriven producent snabbt i sitt huvud omsätter i sköna pluringar rakt in på bankkontot när den bearbetade storyn så småningom prånglas ut till massorna. Till dig och mig alltså.

Marcus Luttrell heter en alldeles verklig USA-tjomme som tjänstgjorde i Afghanistan runt 2005. En stenhård Navy Seal. En kille man troligen aldrig hade fått höra talas om ifall inte hans livsöde tagit en rätt olustig och dramatisk vändning där och då. NATURLIGTVIS var han sedan tvungen att skriva en bok om eländet, och ännu mer NATURLIGTVIS har vi här nu filmversionen. Låter jag bitter? Det tänker jag dock inte vara, ingen fara. Det är väl inga problem. Man får väl skriva böcker om vad man vill. Filmer om vad man vill också. Luttrad dock av en och annan BOATS, där kvalitén minst sagt har varierat, är man kanske lite reserverad inför den stundande upplevelsen.

Just idag visar det sig dock vara onödigt.
I händerna på regissören Peter Berg hanteras Luttrells berättelse både habilt och utan att varken försköna eller förhärliga…eller för den delen fördöma. Ett skeende, en händelse som gick fullständigt åt pipan för the good old yanks. Liksom bara så. Luttrell med SEAL-kompisar får en dag 2005 order om att ge sig upp i de Afghanska bergen, lokalisera en by där den synnerligen efterlyste talibanvärstingen Ahmad Shah lär finnas. Capture or kill är ordern. Rakt av bara. Odramatiskt och kliniskt uttryckt. Ett 4-mansjobb i camouflage och utrustade med snipervapen. Borde inte, med lite tur, vara någon större grej. Luttrell och hans kompisar är garvade typer, erfarna tjommar som inte lägger tid på att ifrågasätta motiv eller anledning. Ett jobb helt enkelt. Sen kan man alltid återvända till basen och bli lite som vanligt igen.

Och självklart skiter det sig ganska snart. Bra spanläge ovanför byn förvandlas snabbt till en moralisk fråga om liv och död när ett gäng fåraherdar stövlar in och förstör upplägget. Och när valet som SEAL-gruppens ledare Murphy (Taylor Kitsch) gör visar sig vara kanske dagens sämsta beslut, handlar det istället om att överleva, de jagande blir de jagade. Plötsligt är tryggheten ganska långt borta..även för en SEAL.

Som sagt, regi-Berg satsar sin tid på att ganska rakt upp och ned visa vad som händer, hur det händer. När det väl skits i det blå skåpet rullar tempot upp lite. Aldrig ro, aldrig vila. De annars rappa och driftiga amerikanerna drivs som djur. Var finns räddningen? Var finns backupen?
Vad är det här då? Drama eller action? Tja, kanske ett sorts drama med rätt intensiva actioninslag. Det blir dock aldrig sådär skjutgladsactionbetonat som risken alltid är. Våldsamt visst, men mer ur ett desperat synsätt hos våra protagonister. Dessutom naturligtvis lite obehagligt ledsamt då vi redan från början vet att den ende som kommer ur det här debaclet med livet i behåll är ju Luttrell. Frågan är bara HUR hans kamrater kommer att bita i gräset. Och HUR Luttrell själv lyckas med det nästan omöjliga att live to tell.

Är filmen trovärdig då? Ja hur ska man veta det? Den ende som verkligen var där och kan berätta är ju Luttrell…och inte ens han kan väl ha sett allt som hände där och då? Det får såklart säkert bli lite filmisk spekulation, fast Berg gör det på ett bra sätt. Rätt trovärdigt. Inget flams och Rambo-trams. Jag kan köpa att det nog SKULLE kunna ha gått till såhär. Såklart
spelar filmen på känslor. Både våra och de som råkar illa ut i filmen. Killarna har ett band till varandra, polare. Krigsbröder, som annars ligger hemma på luckan och snackar flickvänner, framtid och familj. Klart Berg ser till att väva in lite sådant för att förstärka effekten av historien. Inget att säga om det.

Valet av skådisar känns helt rätt. Mark Wahlberg. Igen. Nu som Luttrell. Han gör ett stabilt jobb, får fram både desperationen och handlingskraften. Efter halva filmen ser jag honom inte alls som Marky Mark. Bara en soldat på flykt. I övrigt är det mycket bra spelat av Taylor Kitsch, Emile Hirsch och så Ben Foster. Han är alltid bra. Ni hör, skådisar som ni har sett i andra, minst sagt annorlunda, filmer. Här smälter alla in som rätt mänskliga stridisar i den röra som uppstår. På hemmabasen försöker Eric Bana i en biroll göra vad han kan. Det är ju trots allt han som skickat ut gubbarna på det här lömska uppdraget.

lone_survivor

hårda snubbar i….fiskehattar!??!

Peter Berg kör lite samma visuella blingbling vad gäller bilder på helikoptrar, flygplan, HQ-scener som man sett i Black Hawk Down och Zero Dark Thirty. Lite grovkornigt. Lite lagom färgmättat.
Han gör det ganska bra tycker jag. Överlag gillar jag Berg. Han har testat på en del olika genrer (Friday Night Lights, Hancock). Senast Battleship, ljusår från det här såklart. Kanske påminner den här filmen mest om hans The Kingdom från 2007?
I dagens rulle blir det svårt och jävligt och känslosamt, men det blir aldrig larvigt. Missa inte eftertexterna där bilder på de verkliga huvudpersonerna rullar förbi. Effektfullt.

Lone Survivor klarar av balansakten och håller sig på rätt sida om strecket. Tycker jag. Bitvis våldsamt drama som ändå faktiskt får de här figurerna att fästa sig på näthinnan.
Man känner för dem. Med dem. Utan att Hollywoodslisket är den största ingrediensen.

Henke har också sett Marky Mark i trubbel. Vad tyckte han? Liksom Jojjenito.

Feb 11 2014

2 Guns (2013)

Skulle nog lika gärna ha kunnat heta 2 Snubbar Löser ett Omständigt Mysterium. En typisk dimridåstory med klyschiga berättargrepp och våldsamma actioninslag.
No more, no less. Men å andra sidan, hade man väntat sig nåt annat?

Ibland tycks Marky Mark Wahlberg välja sina roller med omsorg. Ibland kanske för de lättförtjänta stålarna på lönechecken. Om Wahlberg är en kvalificerad skådis eller ej tvistas det ju om nästan jämt, och i de flesta läger. Hos Flmr står dock denne spjuver i ganska god gunst, och jag hävdar att Wahlis ändå har ett trivsamt sätt i sin stil. Inte så att han inte sportar den rätt uppsluppna looken även här, men dagens manus och flow tillhör kanske det lite svårare. Det onödigt svårare skulle man väl till och med kunna påstå .

In i detta stundtals krångligt författade stycke glider också Denzel Washington in på något sorts bananskal. Också han en tjomme jag verkligen gillar lite sådär bara. Han om någon kan ju också skryta med att ha figurerat i ett par rejäla tunga grejer under sin karriär. Så pass mycket att han borde kunna välja och vraka i anbuden hemma på köksbordet. Kanske lite märkligt då att han väljer denna film.
Eller tyckte han kanske att det var dags att skoja sig igenom en betald insats?
Eller bara träffa Wahlberg och ha lite kul? Hur dessa kamrater verkligen tänkte inför den här filmen lär vi ju aldrig få veta, däremot kan man som vanligt få kosta på sig att raljera lite över resultatet.

En ovanligt svår film när det gäller att hålla ihop en röd tråd. Eller..lite rörigt…ointressant?
Annars börjar det lovande med de två tjommarna Bobby (Denzel) och Stig (Marky) käbblandes med varandra sådär lagom lojt att man tror att manusförfattaren maratontittat på Tarantinos alla caféscener. Man fattar direkt att de är på gång med nåt fuffens, men inte riktigt vad. Dialogen sitter rätt skönt i början, snärtigt och lite lagom självgoda skådisar med glimten i ögat. Och så brakar det igång. För att direkt hoppa tillbaka i tiden lite. Ok, inget fel med det. Det handlar givetvis om knarkskurkar och andra drogtyper på fel sida lagen. Denzel är såklart undercoversnubbe från den goda sidan. Nu är Marky det OCKSÅ, men inte från SAMMA  goda sida. Ok?
Och igen av dem vet om den andres hemliga agenda. Typ.
Ingen spoiler, står till och med på omslaget. Så det så.

Våra heroes går från undercover till efterlysta till wanted dead, ungefär.
Vad historien är rätt glassig på är att skapa en och annan underhållande scen, lite lagom trivsamma klyschiga miljöer och ett ganska ok birollsgalleri med lirare som Edward James Olmos, James Marsden, Bill Paxton och gamlingen Fred Ward. Och så in med Paula Patton för the looks.
Bakom kameran styr islänningen Baltasar Kormákur som lät Wahlberg leka smugglare i Contraband häromåret. Islänningen har såklart inga problem med att lyda producenterna med stålarna och gör som manus och deadlines bestämmer. Ett hantverk från A till C via B utan större gnissel. Och utan större själ.

Denz som vanligt i fräsig skjorta

Det smäller och brakar på rätt sätt och det är inget fel på det visuella. Både Denzel och Marky har en rätt skön stil och verkar trivas lite sådär smålagom med att jönsa runt i största allmänhet. Som helhet känns dock filmen lite onödigt svår i sitt berättande. Ingen rulle direkt där du sitter och undrar hur det ska sluta.
Kallas kanske också brist på engagemang.

2 Guns fyrar av en sorts buddyhistoria som verkligen vill vara snårig och lurig in i det sista. Den dynamiska duon Denzel och Marky kör en lagom ytlig allians, litar på sin rutin som skådisar och bär upp sina puffror enligt mallen…som tar en och annan senväg in till finalen.
Nonsensunderhållning för stunden.

Enhanced by Zemanta
Feb 6 2014

Homefront (2013)

Jaha, nån hittade minsann ett gammalt manus utvecklat från en roman och nedplitat av självaste Sly Stallone. Uppenbarligen legat i någon byrålåda ganska länge…då man kan läsa sig till att Stallone först tänkte göra historien till en del i Rambo-franschisen men skrotade idén längs vägen.

Nytt liv och justering i storyn och in på banan med pålitlige vigören Jason Statham som fd knarkpolisen Broker, vilken nu inget hellre vill än att leva det goda livet med sin dotter i nyinköpta huset.

Synd bara att de bor i värsta redneckgrönskan djupt nere i Louisiana-södern där alla tycks koka knark i garaget och den lokale sheriffen ser åt ett annat håll för att bevara lugnet. En slumpmässig incident leder plötsligt till att grannskapets lokale knarkbaron, Gator Bodin (James Franco) får ögonen på tuffe Broker. Illa, då man inte sportar en bakgrund som undercover-snut i de här trakterna ostraffat.

Precis, det låter som det kommer.
En gammal hederlig oneman-show mot både det lokala buset och inhyrda torpeder i MC-västar. Givetvis ser det oerhört platta manuset till att trycka in en liten koppling till Brokers förflutna också. Hade man väntat något annat? Statham gör en Statham och kör en dag på jobbet, lite lagom oinspirerad sådär…de här rollerna klarar han ju med vänsterhanden utan nån större inlevelse. Inte så det blir uselt dock, att se vår bistre vän kicka skiten ur diviga rednecks kan aldrig vara fel. Ge dem bara.

Däremot behöver man inte bemöda sig om att koppla på någon större hjärnaktivitet, man oroar sig liksom aldrig över hur det ska gå. Inte ens när det är en 10-årig dotter inblandad i storyn. Känns lite som en gammal avsomnad 80-talsrulle med alla ingredienser. Såna som just Stallone, Dolph eller varför inte Patrick Swayze hade som lite adelsmärke. Kanske regissören Gary Fleder( ..och han älskade dem alla) kör lite på nostalgin här…? Däremot fattar jag inte att han låter ett irriterande plothole passera förbi. Struntade man i det i klippningen för att klocka in speltiden på sedvanligt dryga 1.35 som sig bör i lättviktiga rullar?

Franco blir knappast skrämmande som badass, men det får väl gå. Lite lagom (o)roande också att se Winona Ryder som sliten bikerbrutta. Man kan inte direkt påstå att hennes karriär tagit någon vidare fart igen såhär på äldre dar om man bara lyckas landa roller i sådana här dussinfilmer. Gamle sköningen Clancy Brown (Highlander!!!) används på tok för lite och kunde gott fått lite mer att göra som den lokale snuten.

rullens djup analyseras flitigt

Jaja, nu ska jag väl inte sitta här och gnälla. Visste ju vad som väntade. Det är ju trots allt en rulle som inte försöker dölja vad det går ut på. Skulle Stallone själv skulle ha tagit hand om huvudrollen? Äsch, det hade inte spelat någon större roll.

Homefront kör sitt race och sedan är det klart. Enkelt och tunt som ett bakplåtspapper, men det gör liksom inget. Här är det slåss-pang-boom-som gäller. Och sen går man vidare. Här går det inte att djupdyka sig ned i några större analyser. Inte bra. Inte uselt.
Ok i kategorin ”spöa upp ditt lokala badass”. Statham pålitlig. Nästa.