Etikettarkiv: …en mycket…jag lovar…mycket bra film!

Jun 1 2012

Edward Scissorhands (1990)

Gjorde Tim Burton bättre filmer förr?
Då, när hans stil inte var så exploaterad och urvriden till minsta droppe?
När de finurliga detaljerna och den till synes sömlösa gränsen mellan fascinerande och aningen grotesk scenografi utgjorde ett piggt trademark…

Frågan är inte helt galen att ställa i dessa tider. Ibland känns det som om Burtons stil kopierats intill förbannelse, smetats ut och numera nästan är ett sorts legio i en uppgående regissörs bildspråk. Dessutom är känslan lite att Burton blivit kanske lite..bekväm? Lite sökande i minnesbanken tar mig ofta till det faktum att Burtons tidiga alster känns som de mest genomarbetade.

Än mer blir denna känsla sanning när det nu dags för återtitt av denna fantasifulla skröna om livet i förorten. Eller är det ett sorgligt romantiskt drama? Eller en hyllning till utanförskapet förpackad i mjuka färger?

Fan vet, men att det är bra är ingen tvekan. Förbannat bra också faktiskt, frågan är om det inte är just Burtons bästa. Och då har jag ändå varit svag för Beetlejuice ända sedan jag såg den på bio för ohyggligt många år sedan. Men där den uteslutande innehöll den Burtonska ironin och ganska utmanade humor till hundra procent, ägnar sig dagens historia mer åt att berätta om utanförskapet, (återigen) människans (nåja) behov av kärlek, den udda katalysatorn som sätter ett helt litet samhälle i gungning. Johnny Depp är rent suverän som den märkliga skapelsen Edward som av en tillfällighet plötsligt hamnar i förortslivet bland nyfikna grannar och en välmenande familj. Den då unge Depp behärskar samtidigt humorn i det lilla formatet och överlag är filmen full med små snygga roliga detaljer som man gärna fångar upp så här vid en ny titt.

Och färgerna.
Dessa mjuka pastellfärger som ligger likt en 80-talsfilt över hela villasamhället och blir en sorts knasig mix mellan den amerikanska förortens 50-talsideal och det hotfulla gotiska okända. Komedin är både tragikomisk och medkännande och kan man annat än tycka om Edwards ”beskyddare” Dianne Wiest och hennes välvilja eller Alan Arkin som den märkligt sorglöse pappan i huset..?

filmmagi i små behagliga doser

Trots att Depp har anmärkningsvärt få repliker och att hans scener med husets dotter Winona Ryder inte är av den mer traditionella romantiska sorten lyckas Burton ändå göra det som oerhört känslosamma små prickar i den fantasifulla tavlan han målar. Liksom flirten med Frankensteins monster, där Edwards fumliga försök till att göra gott resulterar i mindre personskador och väcker vrede och oförståelse från massan som ändå med gott humör utnyttjat Edwards något bisarra färdigheter.

Edward Scissorhands är banne mig Burtons nr 1 både stilmässigt och vad gäller innehåll. En utsökt broderad liten historia som växer sig stor och vacker tack vare galet snygg scenografi, skådespelarprestationer på toppnivå, en fin blandning av drama och komedi med ett stänk av vass ironi och sorgsenhet. Ingen torde kunna hålla sig oberörd av denna märkliga saga. En modern klassiker!

Maj 3 2012

Chronicle (2012)

Tänk om man som vanlig svennebanan helt plötsligt skulle få enorma krafter.
Superkrafter. Kunna flyga, flytta föremål och ha sig. Hur skulle tillvaron te sig då?

Erkänn att du också har tänkt tanken av och till. Jag gjorde det mycket i yngre år, och även som äldre kan ju fantasiloopen dra igång lite både då och nu. För egen del kan jag ju säga det skulle vara mums att kunna flyga superfort, eftersom jag tillbringar varannan helg nere i Småland och det är en bilresa på runt tre timmar…skulle ju en snygg flygtur medelst egen maskin vara betydligt smuttare att föredra.

Nåväl, här då en historia som leker med fenomenet på ett ovanligt och sannerligen inte alltid kul sätt. Likaväl som det är en häftig upplevelse är det här en mörk historia, för att inte säga tragisk, om ansvar, omdöme och kanske bristen på sådant.

Andrew (Dane DeHaan) är vad populärt brukar benämnas ”a troubled young man”, allmänt mobbad i skolan, inbunden och en blek person. Hemmaförhållanden är inte något att prata glatt om, en pappa som dricker och slåss och en mamma märkt av sjukdom och sängliggande hela tiden. Klart grabben har instabilt psyke. Som kanske för att komma tillrätta med detta skaffar han en videokamera och dokumenterar allt han företar sig, i skolan och privat, och det är genom denna lins vi nu upplever resten av historien (åhh ett nytt Cloverfield tänker du nu…men lugn… riktigt den stilen blir det inte).

Än så länge mest ett traditionellt vardagsdrama alltså, men det växlar upp när plötsligt Andrew, hans kusin Matt (Alex Russell) och skolans populärkille Steve (Michael B. Jordan) hittar vad som verkar vara en sorts meteor, strålande av något märkligt ljus och plötsligt bara utan förvarning har trion försetts med dessa hiskeliga och galna superkrafter som verkar härstamma från den lysande tingesten.

Galna upptåg och experimenterande med de nyfunna krafterna dominerar nu Andrews kameradokumenterande och som tittare bjuds man på läckra specialeffekter i parti och minut. Uppåt värre för vännerna som känner att nästan vad som helst är möjligt. På minuskontot, men inget han pratar högt om, är att Andrew upptäcker att krafterna sakta håller på att äta sig in i hans mörkare del av psyket och gör honom mer osårbar för både känslor och medkännande…

Här har vi nu ett praktexempel på att det då och då bara liksom dyker upp filmer som bokstavligen tar en med storm. Helt från ingenstans. I sorts galen mix av läckra effekter och tung cgi-action berättar debuterande långfilmsregissören Josh Trank egentligen en historia om utanförskap och längtan efter känslor och uppmärksamhet. Någonstans hade det antagligen lika gärna kunna vara ett vardagsdrama med mörka undertoner. Men kanske ack så tristare.

De mystiska krafterna blir både en förbannelse och en välsignelse för Andrew som sakta håller på att förlora fästet i tillvaron, något han själv naturligtvis inte håller med om. Vänskap testas, vardagen blir sig aldrig mera lik och frågan är till slut om Andrew kommer att kunna skilja på gott och ont?

mörkare delar av kraften utforskas

Rent visuellt finns absolut inget att klaga på, och när man dessutom nås av uppgifterna att filmen ”endast” kostat runt 12 miljoner dollar att göra undrar man ju stillsamt vad i hela friden tex Michael Bay lägger sina stålars på egentligen!? Effekterna här är minst lika snygga, och slutet blir ett galet klimax av allehanda cirkuskonster listigt fixtrixade av cgi-folk på topphumör.

Svårt att säga om det är en actionfilm med drama eller ett drama med actioninslag. Skala bort actiondelen och du har kvar ett mörkt drama om tonår, besvikelser, utanförskap och förmågan/oförmågan att känna empati. Lägg till detta mycket bra skådespel av framför allt DeHaas som Andrew.

Chronicle är snygg att titta på, likväl obehaglig att titta på. Under ytan ligger mörkret och lurar och dess första offer i filmen blir Andrew som antagligen borde ha tagit ett snack med Peter Parker om devisen ”med oanade krafter följer ett stort ansvar”. Läckert tillverkad historia med mörk ton (och vissa klyschor) som inte lämnar mig oberörd, och som framför allt är rätt oviss in i det längsta och visar att filmer om superkrafter inte alls behöver vara så superduperpositiva.
Mycket bra som filmupplevelse.

Apr 25 2012

The Descendants (2011)

Jag noterade, men försökte inte läsa.
Jag hörde, men försökte inte lyssna.
I det längsta och för att vara så ”tom” i tanken som möjligt. Naturligtvis har det ju inte på något sätt undgått att ta del av lovorden och omdömena lite generellt sådär. Men det är ju alltid risken med en film, att när man ser den ganska långt i efterhand så blir man omedvetet medveten om uppfattningen hos den stora massan.

Nåväl, ytligt bekant med historien sätter jag mig då ned och tar del av George Clooneys vardag som lätt frånvarande affärsman och pappa på Hawaii. Nu dessutom i en ytterligare jobbig situation eftersom frun ligger i koma utan chans till uppvaknande efter en båtolycka och han inte har helt koll på läget hur man förhåller sig till sina barn som ensamansvarig. En plötslig vetskap om att frun dessutom haft en kärleksaffär bakom ryggen på honom ställer känslorna ännu mer på spets.

Det tar inte lång tid för mig att glida in i Matt Kings värld, och jag är fast i varenda jäkla filmruta av historien. Är det någon skådis jag skulle vilja vara så är det just George Clooney. Karln klarar banne mig av att spela vad som helst, och gör det sjukt bra! Han verkar inte heller skraj för att ta roller som visar uppenbara svagheter och brister. Precis som här. Clooney ÄR King.

På ett galet märkligt sätt är det här en film som känns så feelgood mitt i den sorg och ilska som avhandlas genom speltiden. Det finns små korn av humor i historien som gör den alldeles enastående ihop med de problem och mörkare delar av tillvaron som Matt måste konfronteras med. Överlag är skådespelandet i toppklass och den största credit ska gå till Clooneys ”döttrar” Alex och Scottie i filmen som agerar bara så naturligt att man är beredd att tillstyrka att det är Clooneys riktiga barn jag ser. Samspelet mellan dem är grymt bra.

en prövad man och hans dotter

Dagens man i registolen, Alexander Payne har en sorts finstämd fingertoppskänsla för när det ska vara lite roligt och när det ska vara lite jobbigt, och framför allt hur dessa två sinnestämningar kan gifta sig med varandra på detta fantastiska sätt. Lägg till detta vykortsskimrande bilder på Hawaiimiljöer och ett inhemskt soundtrack och filmen blir en sjusärdeles känslofin resa mot eftertexterna.

Det finns grymt hjärtskärande scener i filmen….och jag skäms inte på något sätt att erkänna att tårarna bara rann i rännilar längs mina kinder. Det är en film som berör på alla de sätt du kan tänka dig.

The Descendants är filmen som utan tvekan seglar upp som den bästa jag sett på länge. Väldigt länge. En upplevelse som känns i sinnet långt, långt, långt efteråt. Rolig, lite skämmig, sorglig och plågsam på samma gång. Det är fasen inte ofta man gråter och skrattar till samma story. Årets första fullpoängare banne mig!

Mar 23 2012

The Artist (2011)

Av en händelse, som möjligen ser ut som en tanke, är inte steget alls långt från det tidigare inlägget om Charlie Chaplin till dagens.

Michel Hazanavicius (sug på det namnet) har galet modigt skapat en riktig liten bastard i filmvärlden. Ett litet nostalgipiller och kanske den renaste hyllningen till filmkonsten jag sett på år och dag.

I alla led är det dock inte en självklar film. Jag har pratat med folk och fä som dömer ut den rakt av på grund av sin udda form. ”Herregud, de säger ju ingenting i hela filmen! Bara en massa musik!”

Styrs vår moderna värld av normer också hur det bör se ut på filmfronten? Trender i filmer går i cykler visst, och kanske ingen kunde förutse att en svartvit stumfilm om just denna eras brytningstid i Hollywood i slutet på 20-talet skulle bara komma in från vänster lite sådär och fullständigt dominera underhållningsfaktorn 2012.

Nåväl, är du filmnörd eller bara filmälskare i största allmänhet kommer du förmodligen att tycka väldigt bra om den här filmen. Och inse att hur galet lätt man engagerar sig i en story utan ljud där gester, mimik och övertydlig scennärvaro i perfekt kombination med musik kan skapa underverk. Bara ett par minuter in i filmen glömmer jag helt bort att det inte finns någon talad dialog. Fascinerande. Eller är jag kvar i ett nostalgirus efter att ha tillbringat en längre tid med Chaplin-filmer?

Jag tror inte det. Jag tror att det jag ser på här är en sorts hyllning till filmen som sådan. En film som får mig att tänka på alla de filmer jag såg när jag växte upp på 70-talet, när statstelevisonen hade den goda smaken att mycket ofta visa gamla stumfilmer, gamla matinéfilmer, gamla musikaler…helt enkelt ett brett utbud av det som byggde filmindustrin till vad det är idag. Det handlar om en härlig gammal igenkänningsfaktor.

som en frisk vind från förr!

Filmens ramstory sätter alltså George Valentin i centrum (Jean Dujardin i en fullkomligt lysande roll…vilken utstrålning!), Hollywoods störste stjärna inom stumfilmen i nådens år 1927. Valentin är en charmör av guds nåde och framgången verkar inte ha några gränser. Men plötsligt finns den där; ljudfilmens första trevande försök. Valentin dömer snabbt ut det hela som ett övergående fenomen, eller är han egentligen oroad för att han vet med sig att den hotar karriären?

Hollywoods nya rising star heter Peppy Miller (Bérénice Bejo), en ung kvinna som vet precis hur göra det bästa av de nya tiderna i Hollywood. Snart är hon Guldkalven nr 1 i Tinseltown och Valentin förvandlad till en hopplös dinosaurie från det förgångna. De två träffades hastigt under Valentine glansdagar och deras vägar kommer snart att korsas igen i dessa nya tider när Valentin till synes har förlorat allt av den lyskraft han en gång hade.

Vad som imponerar med dagens betraktelse är att filmen känns riktigt gammal trots att den är hypermodern. Inspelad som om vi vore mitt uppe i 20-talet. Detaljer och kameravinklar och till och med tempoväxling i filmens fart stämmer överens med alla de gamla alster från förr. Dujardin påminner i de bästa stunder om en ung Gene Kelly, varför inte från tex Singing in the rain…?

The Artist är en fröjd att skåda. Ett drama, ett äventyr, utan dialog men med suveränt kroppsspråk och mimik som gör att varenda ohörbart ord går fram. Egentligen en liten tur igenom allt det som har gjort filmmediet till den kanske största underhållningsformen i modern tid. Jag njöt av varenda sekund här och det känns svårt att ta ifrån filmen någon av alla de gyllene prisgubbar den roffade åt sig.

Feb 8 2012

Tinker Tailor Soldier Spy (2011)

Men se det här var väl en väldans trevlig bekantskap.

För att inte säga oerhört givande. Och det har väl knappast undgått någon att det är svenskt bakom spakarna hela vägen här. Också naturligtvis en anledning till att det på hemmaplan i Sverige har slagits på stora trumman nästan hela tiden. Och pressen och har skrivit och skrivit och hyllningarna har knappt haft några begränsningar. Och då vet ju ni att jag, precis som kollega filmitch, börjar skruva på mig lite. För är det något vi är förbannat bra på här i landet så är det att skriva upp den eländigaste skitfilm så fort det är en svenne svensk inblandad. Kanske därför jag också sätter mig lite avvaktande i början och försöker tänka bort alla de hyllningskörer som gapat sig hesa.

Själva storyn är lite bekant för en annan. Visst har man hört talas om le Carré och Mullvaden. Både som bok och inte minst den uppenbarligen klassiska tv-serien med Alec Guinness från då det begav sig i början på 80-talet. Då försökte jag titta, men var för ung och det var alldeles för pratigt och icke det minsta spännande.
Då alltså.

För vad som här bjuds är något helt annat. Samma historia förpackad enligt Tomas Alfredson. Rakt upp och ned berättas historien om hur trogne tjänstemannen George Smiley efter att ha avskedats i samband med en operation gone bad i lönndom återinsätts inom den brittiska, rätt nedgångna säkerhetstjänsten, för att snoka upp en möjlig rysk informatör i huset. En mullvad. Ganska snart står det klart att ”kandidaterna” bara kan vara ett antal utvalda och Smiley börjar med viss assistans snoka i sina kollegors förehavanden på ett stillsamt men ack så effektivt sätt.

"ja..det är äggkartonger på väggen bakom mig..."

Det är murrigt, det är dystert, grått och det är sannerligen ett 70-tal som inte på något sätt inbjuder till några positiva scenografiska vibbar. Ernst K börjar antagligen gråta om han ser den här filmen. För att inte tala om att det röks till förbannelse vad än personerna har för sig, och ingen hade troligen hört talas om personalvård heller.

Just filmens utseende är också dess styrka. Alfredson lägger sig vinn om detaljer och intryck, som i kombo med ett snillrikt komponerat manus underhåller på det mest oväntade sätt man kan tänka sig. Han låter herrar Gary Oldman, Colin Firth, Mark Strong, Toby Jones, David Dencik och John Hurt dra på sig de dystraste kostymer de nånsin kunnat hitta och därifrån spela upp en rejält spännande historia som växer mest hela tiden för att mynna ut i en satans effektiv final.

Suckers för spionhistorier som förväntar sig action och puffror i legio kommer att gnissla tänder av irritation, alternativt sucka av tristess. Här ligger actiondelen i dialogen, det verbala. Och i det som aldrig sägs. Mycket lämnas åt mig som tittare att knåpa ihop själv, och är man det minsta ouppmärksam kan det vara ett helvete att få koll på historien. Tror faktiskt det finns bitar jag inte fattat riktigt än. Men förbannat bra är det dock! Just Oldman som filmens Smiley gör naturligtvis ett strålande jobb och ingen kan väl med sådan pondus se så trist och intetsägande ut.

Tinker Tailor Soldier Spy är ett riktigt guldkorn för alla som gillar tillspetsat drama som kräver viss tankeverksamhet av sin åskådare. Filmens tidsålder är dessutom oerhört snyggt detaljerad och presenterad. Såja, nu kan jag sluta skruva på mig. En näve i luften för Alfredson.

Jan 31 2012

Red Road (2006)

Ibland är det ju för lustigt vad tillvaron kan styra upp det eller se till att vissa saker händer. Här har man gått runt under en ganska lång höst och småkikat på omslaget till dagens betraktelse, tummat lite på det, vänt och läst och känt att hmmm tja…det kan nog vara något..kanske. Och så gör man den mentala minnesanteckningen om att lägga in den i se-högen. Kanske inte i toppen, men ändå. I högen.

Så går tiden, plötsligt får man syn på det där omslaget igen, man kommer ihåg vad som stod och liksom återigen bekräftar för sig själv att jo då den ska nog hitta in i spelaren vad det lider, platsen i högen är oförändrad. Kort sagt kan man kanske beskriva det som att en viss nyfikenhet alltid har funnits på den ganska kortfattade beskrivningen av intrigen, men möjligen inte av den grad så att den bums åker upp ett par snäpp i listan.

Och sedan plötsligt, av en tillfällighet dyker filmen upp hos en bloggkollega och någonstans fungerar det som den utlösande katalysatorn som av någon anledning saknats fram till nu. Och än en gång blir man påmind om att just filmer och historier kan ta de mest ovanliga vägar in i ens spelare.

Tystlåtna Jackie jobbar med att övervaka en del av Glasgow via de otaliga övervakningskameror som finns att tillgå. Från sin tysta och diskreta arbetsplats i murrigt kontrollrumsmörker tar hon del av samhället och vardagens gång. Ganska snart står det klart att Jackie inte tycks leva livet direkt, snarare försöka stänga ut det och kanske också sina egna känslor. I ett sorts avtrubbat sinnestillstånd tar hon del av stadsmiljöer ganska långt från de flashiga turistbroschyrerna. Hennes liv känns med andra ord rent för jävla tråkigt. Så plötsligt en liten detalj i ett tillfälligt ögonblick. En kamera som fångar en person som uppenbarligen Jackie inte hade väntat sig att se. En sorts besatthet inträffar, och plötsligt gör hon allt för att följa denna persons förehavanden både via tv-skärmar och live ute i verkligheten.

Den kvinnliga regissören Andrea Arnold låter till synes gåtfulla gärningar ta överhanden. Jag fattar att något inte är som det ska, Jackie har uppenbarligen en gås oplockad med denne mystiske figur. Men vad? Arnold låter dock inte manus springa iväg och ta en för enkel väg, istället drar hon ut på händelser och skeenden. Jackie verkar i vissa lägen smart beräknande, i andra helt jäkla lost och förvirrad. Hon blir en sorts betraktare på avstånd, och plötsligt börjar man undra om hon själv har koll på sin psykiska form. Små små glimtar av en annan bakgrund gör sig via bifigurer i hennes omgivning till känna och jag förstår att Jackie egentligen bär på något så tungt att det håller på att förgöra henne som människa.

Tycks bära på tunga bördor

Tempot är sävligt, miljöerna är berättade rakt upp och ned med den nakenhet som brittiska produktioner är så fenomenala på. Kate Dickie har en fantastisk närvaro som Jackie, och förkroppsligar verkligen allt det som jag bara kan ana finns inom henne. Vi ser genomtänkta stalkermetoder och synnerligen ogenomtänka konfrontationer. I slutänden tycks det handla om skuld, oavsett vilken sida om staketet man befinner sig på.

Filmen laddar upp för en faktiskt gastkramande välspelad och dramatisk sista halvtimme då allt ställs på sin spets, mina frågor som betraktare får sina svar. Kanske filmen på en nivå är lite förutsägbar, å andra sidan inte för även om du kan ana kan du inte riktigt veta. Och absolut inte vad Jackie har bestämt i sitt sinne.

Historien är rätt fattig på driftig dialog, men den som faktiskt existerar är nog så bra och engagerar ihop med händelsernas utveckling ju länge filmen håller på. Lite populärt kan man ju då säga att Arnold låter handlingen vila i tystnaden. Låter klyschigt måhända, men tusan så sant i det här fallet. De inblandade skådespelarna med Dickie och  Tony Curran i spetsen har inget lätt jobb, men de klarar det oerhört snyggt och ambitiöst. Det är också ett utlämnande sätt att spela på som kräver sin skådis och en stor tilltro till både manus och regissör. Till min stora förvåning ställs även mina känslor på ända när filmen börjar ta sig mot slutet, sympatier och förståelse, rättvisa mot sinnets spontana lösningar. Mycket märkligt och mycket fascinerande.

Red Road visar upp en färgskala där allt kanske ändå inte är svart eller vitt. Hur långt måste en mänsklig individ ta sig i sitt eget sinne innan en sorts ro om tillvarons ädla varande kan uppnås? Gåtfull, långsam, mer drama är något annat men med en oerhörd kraft som berättelse som sitter i länge och får mig att fundera på filmen i flera dagar. Missa inte.

Stora tacket här går alltså till bloggkollegan Jessica på The Velvet Café, vars egna reflektion av den här filmen fick mig att flytta upp den i att-se-listan på rekordfart.
Vad hon tyckte om det hela läser ni här.

Jan 3 2012

Drive (2011)

En av 2011 års sista alster att avnjutas. Och kanske också bland de allra bästa.

Danske Winding Refn´s film lyckas med trickset att förvandla sig till en sorts noirberättelse och konstfilm på samma gång, och ändå behålla underhållningsvärdet! Ibland som att se och befinna sig i ett av äldste sonens alla tv-spel, ibland som att förpassas tillbaka till början av ett 80-tal då historierna verkade enklare och mer rätt-på.

Ryan Gosling´s namnlöse figur, den ensamme hjälten, riddaren i vit rustning, den tystlåtne som jag som tittare aldrig kommer inpå livet, är naturligtvis den perfekta motorn att driva denna egentligen ganska simpla film vidare. Hans goda hjärta är också det som ställer till det, och urladdningen och konsekvenser blir därefter.

Gosling torde redan ha cementerat sin talang och skicklighet och naturligtvis känns han klockren här i rollen som stuntförare/bilmek/flyktbilschaufför vilken engagerar sig en sekund för mycket i sin grannes livsöde. Carey Mulligan blir lagom hjälplös och manar fram Gosling´s beskyddarinstinkt. Albert Brooks gör kanske filmens bästa roll som den till synes jovialiske Bernie, Brooks som annars skådas mest i komedifacket visar att även en roll med svinaktiga förtecken passar som handsken. Att Ron Perlman skulle dyka upp i en film som denna är heller inte förvånande, det finns plats för honom också. Även om känslan är att han mest spelar sig själv, eller möjligen är på rymmen från Sons of Anarchy.

en man med en bil och rätta charmen

Filmens absoluta höjdpunkter hittar man kanske inte i själva storyn, istället är det detaljerna i filmdanskens produktion som utmärker sig. Fotot är lagom murrigt och Refn låter ofta bilderna vila utan att sedvanlig dialog ska ackompanjera. Våldet i filmen ligger ständigt och lurpassar, är synnerligen grafiskt på sina ställen men blir mer dramatiskt än osmakligt. Naturligtvis måste en film med ovanstående namn också innehålla ett visst mått av bilåkning, och frågan är om inte filmens första kvart är den absolut bästa. Kanske rentav en av årets bästa filmscener.

Filmens största plus, och det som verkligen fick mig på fall, är annars det galet snygga soundtracket. Sällan har väl en musikalisk matta passat så bra som här, och de elektroniska tonerna som blandas med det som sker i storyn smälter samman till en fantastisk enhet.

Drive har naturligtvis en och annan fläck också, en är att den möjligen är lite för lång. Vissa partier blir lite transportsträcka mot upplösningen och jag hinner fundera en sekund eller två på vardagliga göromål i hemmet efter filmens slut, vilket ju betyder att fokuset inte riktigt sitter där det ska hela vägen in i mål.
Som helhet dock en väldigt snygg och bra film, en sorts film man inte tycks se så mycket av idag.

Dec 21 2011

Draktränaren (2010)

Stackars Hicke. Inte nog med att han bor på en gudsförgäten klippö någonstans norrut, är spinkig son till byns biffiga vikingahövding och har en helt annan syn på det här med vikingars brutala sätt som uppenbarligen ska vara normaltillståndet i den här delen av världen. Dessutom ansätts byn ständigt av attacker från de svurna dödsfienderna drakarna (vilket uppenbarligen pågått i hundratals år).

Drakarna gör sina nattliga räder, vikingarna försvarar sin by, svär och spottar och levererar hårda ord med skön skotsk dialekt. För en viking här är alltså det största i livet att bli en riktig drakdräpare. Något som pappa hövdingen väldigt gärna vill att Hicke ska bli, men inser också att grabbens klena fysik och mjäkiga lynne inte direkt kommer att uppfylla den önskan i framtiden. Om han ändå kunde vara som de andra vildhjärnorna till ungdomar.

Av en slump stöter Hicke på en ensam drake med flygproblem, fascineras av den och uppfinner bara sådär en anordning som gör att draken raskt kan bli airborne igen. Ny vänskap uppstår och Hicke inser plötsligt att drakarna inte alls är så onda som han trott. Än mer övertygad om detta kommer han att bli ju längre äventyret rullar på. Problemet är dock bara att vikingasamhället i övrigt inte alls håller med om att vänskap med drakar är något att luta sig mot. En död drake är en bra drake typ, och rädd för att berätta sanningen om sin nya bekantskap går han motvilligt med på att börja i drakdödarskolan under tiden han funderar på hur han ska ta sig ur den något prekära situationen.

Av alla de stiligt producerade dataanimerade äventyren jag tagit del av, både under det här året och tidigare, är detta verkligen ett ess i samlingen! En rask och engagerande story, jag menar..drakar! De har ju alltid en mytisk fascination över sig, oavsett i vilket sammanhang de uppträder. Hicke är en käck lite parvel, nära till oneliners och med uppfinningsrikedom. Naturligtvis måste han göra den obligatoriska konfrontationen med sin pappa, i ett moderslöst hushåll, men där den värsta tårdrypande sliskigheten håller sig borta.

Rent tekniskt är filmen en galet snygg historia med vindlande bildlösningar och detaljrikedom i animationen som ibland tycks sudda ut gränsen för vad som är animerat eller ej. Filmen kommer naturligtvis med olika alternativ vad gäller röster och språk, själv föredrar jag naturligtvis originalet, och får då bla njuta av Gerard Butler, Kristen Wiig, David Tennant och Jay Baruchel som den ettrige Hicke. Sedan är det ju naturligtvis rätt svårt att inte charmas av Hickes drakvän Tandlös som ofta påminner mer om en tokrolig hund än en drake.

mer bushund än drake..

Helt klart en film som tilltalar alla i familjen, och speciellt mig som vuxen med stort barnasinne kvar. Man behöver inte vara speciellt orolig för hur det ska gå mot slutet, även om viss spänning infinner sig under finalen med sedvanligt battle BIG-style då verkligen filmmakarna visar vad alla timmar i studion gick åt till. I grunden en ganska klassisk historia om vänskap över gränser och omgivningens rädsla för det okända.

Draktränaren kvalar lätt in som en av de allra bästa i animerade kategorin av filmer som sett dagens ljus de senaste åren. Storslaget, roligt, engagerande, förbaskat snyggt och till och med lite spännande!
Och inte visste jag att det fanns så många olika draksorter!

Nov 30 2011

Let Me In (2010)

Ok nu blir det lite upp-och-nedvända världen här hos Flimr igen.
Svärande i kyrkan, helgerån och möjligen respektlöst..tja kalla det vad du vill…men å andra sidan är det ju stunder som dessa som gör filmtittande så fasligt intressant!

Vi ylar om uppföljare, gnolar och morrar om remakes och lite rent allmänt undrar vi kanske alla filmnördar vart egentligen filmvärlden, och då Drömfabriken i synnerhet, är på väg. Ta bara dagens titt, varför får man för sig att göra en remake som är nästan identisk med originalet? Ett original som dessutom gick hem även hos den hjärnslöa undertexthatande popcornspubliken i biokomplexen over there.

Ja, frågar du mig så vet jag absolut inte, enligt regissör Matt Reeves ville han göra en personlig tolkning…och det låter väl snyggt så dårå.
Själv är jag bara för jäkla glad att han gjorde en ny version!
Ja du läste rätt.

Så här är det; jag läste boken, underhölls och skrämdes på samma gång av en murrig, sorglig och ryslig historia. Jag såg naturligtvis den svenska filmatiseringen och hade allvarliga problem med att hålla mig vaken! Jag förstår också att jag är ganska ensam om att förhålla mig till filmen på detta vis, men maken till överhypat alster var det länge sedan jag såg. Jag kunde liksom inte se storheten här, bara ett långsamt drama som icke på något sätt berörde mig (och då har det inget att göra med min aversion mot svensk film i största allmänhet. En ruggig vampyrhistoria finns det väl alltid plats för, vilket språk det än må vara…)

Kanske jag inte skulle ha läst boken, brukar jag tänka.

Owen, Abby och....blod!!

Döm då om min stora och glädjande förvåning när en amerikansk remake kan ändra på hela synsättet och få mig att känna på precis samma sätt som när jag läste boken. Hur förklarar man det!? Vad har Reeves gjort som är så speciellt? Inte mycket, historien är ju näst intill plagierad ruta för ruta, men ändå har han fått till det alldeles lysande! Miljön tacksamt överflyttad (man får ju vara jävligt tacksam över att de inte fått för sig att använda svenska namn och spelplatser som ju tycks vara populärt nuförtiden) och försedd med ett annorlunda ljus som förstärker stämningen. Ett par ynka små förändringar i scenval (att aldrig visa mammans ansikte och därigenom alienera henne från Owen är rent Spielberg-genialiskt) och uppbyggnad, men det räcker för att mitt törstande beröringssinne ska gå igång. Reeves version känns både mörkare och mer illavarslande, vilket i sammanhanget blir snaskigt effektivt.
Och plötsligt blir det spännande också! Bara en sådan sak..!

Kodi Smit-McPhee och Chloë Grace Moretz glänser i sina huvudroller och den förtvivlan de båda utstrålar var för sig kände jag absolut aldrig när jag såg originalet på film. Reeves verkar ha haft ett galet observant öga för att närma sig den här berättelsen och göra den aningen annorlunda utan att rucka på den stora helheten. Jag är både imponerad och glad över att en amerikansk remake möjligen kan kännas tokonödig men så snyggt gjord att man utan problem kan förlåta amrisarna deras tilltag.

Let Me In står helt stadigt på egna ben och blir så ruggig, sorglig och sinnesupplyftande som bara en riktigt bra film kan bli. Själv är jag glad över att jag till slut gav efter och såg denna remake, något som inte alls kändes aktuellt bara för ett par månader sedan. Gillade boken, tyckte blaha-blaha om svenska filmversionen och älskade denna, med små detaljer förändrade, kopia.
Så kan det gå. Nu har jag svurit klart i kyrkan.