Etikettarkiv: #rysligaoktober

Okt 22 2017

That time of the year: #rysligaoktober!

Håll i häxhatten!
Då var det dags igen. Den mörka hösten rullar in än mer och lägger sitt mörker över oss. Härligt!

Halloween 2017 närmar sig sakta i lagom ryslig fart.
Det vore väl synd att inte (som vanligt) uppmärksamma här i filmbloggen. Således, välkommen tillbaka #rysligaoktober!
Veckan ägnas helt åt filmer av det obehagligare (nåja, hrm…) slaget.
Allt för att peppen ska vara på topp inför tisdag 31 oktober då det ”riktiga” Halloween infaller.

Snart rullar årets kandidater ut!
Som vanligt utlovas inga garantier för stabil underhållning.

Okt 31 2016

#rysligaoktober: Happy Halloween!

Så. Men då är det dags igen för Halloween-afton.
Den ruskiga och rysliga högtiden. 
Du har väl laddat med godis och bus?! Eller en liten smutt varulvsmask att skrämma kidsen med! Pumpor, ljus och den oranga färgen i multum!
Halloweenfirande kan ju te sig nästan hur som helst, och inget av det är fel.

Något som dock är en ganska självklar ingrediens denna kväll (om man nu inte är bjuden på värsta bästa Halloween-festen och inte har tid med rysligheter på film) är förstås att skrämma upp sig själv (och andra) med ett par bra rullar. Eller vänta, det är väl så att man kanske vill återuppleva de rysliga moment man en gång blivit utsatt för?? Är det därför gamla godingar är perfa en sån här afton?

Det nyss avslutade mintemat #rysligaoktober har ju förhoppningsvis försett er med tips (eller varningar!) på filmer inför Halloween-timmarna.
Avkräver ni mig dock en liten lista på vilka rullar jag HELST avnjuter en kväll som denna, skulle den nog just i år (2016) se ut enligt följande:

Sådärja. 8 stadiga alster som garanterat förhöjer stämningen denna mörka och kusligt upplysta kväll/natt.
Nu äre bara att rysa på!
Vill du höra mer om hur en Hallonweenkväll kan se ut..föreslås ett litet besök in i poddlandet, och varför då inte SoF-poddens avsnitt nr 60 där vi gottar ned oss i ruskigheterna!

Happy Halloween!

 

827224-happy-halloween

Okt 31 2016

#rysligaoktober: Lights Out (2016)

lights_out_posterSista häst ut ur boxen i detta minirace.
Men icke på långa vägar någon av de svagare skrämselkrafterna denna lilla tematagg presenterat under oktobers sista hälft!

Kortfilmen från youtube som via viral succé fick chansen att växa till en hel liten film! Tack för det James Wan (igen!), den icke helt obekante tillverkaren av rysligheter, som såg potentialen hos svenske David F. Sandbergs lilla hobbyprojekt här hemma i Svedala. Wan gav således både Sandberg och storyn chansen att komma in i Hollywoodfabriken för en liten uppgradering. Givetvis med svensken som regissör även här!

Och jag säger: kul! Smutt så in i bomben! Sandbergs story (med lite finputsning av en Eric Heisserer) får här växa ut till en liten berättelse om trassliga familjeförhållanden. Förutom alla ruggigheter förstås! För dom finns såklart kvar. Nu ännu mer i antal dessutom.
Stackars lille Martin (Gabriel Bateman) har det inte lätt. Hemma i stora huset håller mamma (Maria Bello) på att gå nuts. Inte för att hon själv medger det på något sätt. Men Martin märker. Konstiga samtal med någon i lönndom. Och varför är vissa rum alltid mörka? Dessutom känner Martin att det finns…något i kåken. Och det är inte pappa, för han har flyttat ut.

När också utflyttade storasyster Rebecca (Tersesa Palmer) får höra om lillebrors dilemma slår flashbacksen från förr till, till hennes egen barndom. Martin måste ut ur huset genast! Men hur? Med en mamma som är labil värre och en oväntad husgäst som minsann inte tänker släppa iväg folk hur som helst.

Jojomen. Ni som redan sett kortisen på nätet, vet ju i vilken form ruskigheterna kommer. Alla andra kommer strax att upptäcka att det som vanligt är i mörkret fasorna väntar. Tända lampor, ett bra råd!

lights-out-759

konstvalet på väggen är inte heller att leka med

Och rullen gör jobbet. Inte tal om annat! Sandberg håller det enkelt och effektivt. Lurar inte in rullen i trassliga utsvävningar eller sidospår. Han går liksom rakt på problemet. Dessutom är det snyggt gjort, med lite extra pengar på fickan från Drömfabriken. Finns Sandbergs originalidé kvar i rullen? Javisst, det tycker jag absolut. Storyn som vävs runt själva skrämselgrejen är fullt duglig. Dessutom ÄR det lite skrajsigt i vissa scener. Tänk att leken med mörker och ljus…och ganska enkla effekter kan göra så mycket. Lillgrabben Bateman gör det bra som knatting med sömnsvårigheter, Palmer visar att det återigen finns gott om tuffa tjejer som vet att ta för sig när det stormar. Och Maria Bello…tycks dyka upp lite här och där och gör sällan dåligt ifrån sig. Inte här heller.

Förstås är filmen ett jobb från Hollywoods väl inarbetade ryslighetsavdelning, vilket innebär att den trots allt följer en beprövad mall, inte inte på något överraskande mall såklart. Det är liksom från punkt A, via besvärligheter vid B, till finalen vid punkt C. Ingen rakteforskning i manuset precis. Den som väntar en ny sorts ryslighet i mörkret, kommer möjligen att gnälla lite. Alla andra njuter av resan och vår nya skrämsel-svensks första steg i den stora ligan.

Stabil ryslighet i det mindre (men effektiva) formatet.

ev. Halloween-faktor:
Inget orange i sikte. Kusliga skuggor och ett mörkt hus gör sig väl dock i denna kategori? Plus en källare!

p.s…sugen på mer rysligheter? Svinga dig över till bloggvännerna Fiffi, filmitch-Johan och Scary Sofia som kör ruskigheter hela första veckan i november! Spot on!

Okt 29 2016

#rysligaoktober: The Hollow (2015)

the-hollow-2015-posterIcke att förknippas med The Hallow. Där är det rysligt på Irland.
Här är det rumble på den fiktiva ön Shelter Island nånstans vid den amerikanska kusten.

Tre systrar är på väg till ön för att…tja…rätt oklart egentligen. Start all over again? En olycka med föräldrarna ligger uppenbarligen till grund för beslutet. Klart är att den yngsta av systrarna lider av nån slags noja och måste babysittas nästan hela tiden. Och då är hon ändå runt 17-19 år. På ön väntar en släkting, en ”aunt Cora”.

Naturligtvis skiter det sig innan kramkalaset kan börja. En gammal legend (förstås) om brinnande kvinnor, avrättade som häxor, kommer att plåga ön den kommande natten..som självklart är Halloween! Plus en storm som drabbar området. Och vänta, det kommer mer…en demonisk trädvarelse (!) som plockar öns (och den lilla stadens) invånare en efter en!

Alltså, detta är en jäkla soppa. Lågbudgetvattenmärket är så lågt att man hisnar. Och det är inte på effektavdelningen (även om den inte är speciellt high-tech den heller). Nej, det är hos de så kallade skådisarna det fattas fullständigt. Okända människor som icke kan agera för fem öre, om man inte räknar Deborah Kara Unger (som är med så lite att det gäller att blinka för att inte missa henne). Och värst av alla är systertrojkan. Herrejävlars.
En ska vara förnuftig, en ska vara rebellisk..och den tredje…Håller.Aldrig.Käften.
Skriker, snörvlar och har sig. Jämmer och gnäll. Fy helvete vad jag spyr på henne. Och dessutom gör hon hela tiden precis tvärt emot vad alla säger till henne. Stannar aldrig kvar i bilen. Springer till vänster på gatan när alla andra springer till höger.Tröttsamt.
Kan man hålla på monstret? Klart man kan. Vad underbart det vore om alla bara blivit plockade på slutet. Rakt av bara. Pang. Pang. Boom. Men nehejdå.
Klart att det inte var en spoiler det sista! Ni fattar väl också vart sådana här rullar tar vägen.

hollow_pic

hon i mitten är värst!

Folk och fä som gör knasiga saker på de mest styltiga sätt. En fullständigt over-the-top-story. De få stålars som funnits i produktionen verkar ha plöjts ned i datoreffekterna, som ändå känns lite halvkackiga…om man nu ska börja jämföra dem med andra rullar. Kassa effekter kan ju å andra sidan uppvägas lite av en intressant story eller skådisar som känns ok. Här finns inget av något. Värst är den förbannade syskontrion. Arrghhh. De är lätt filmens värsta horror.

Jävlars vad jag känner mig förbannad nu.

ev. Halloween-faktor:
Det enda som rullen lyckas med. Halloween-natt. Höststorm. Pumpor på gatan.

Okt 28 2016

#rysligaoktober: Don’t Breathe (2016)

dont-breathe-posterUtstakade planer, låt vara av det mer skumraskiga slaget, som går helt åt skogen. Ibland blir det fånigt. Ibland blir det synnerligen underhållande. Som här. Så pass också så att rullen med lätthet kvalar in i månadens lag.

Sensommarrysligheter som faktiskt håller sig kvar på biorepertoaren as I write (oktober 2016). Och visst är det ändå lätt att förstå varför. Om man är på det humöret alltså.Trots att rullen kanske innehåller en manusmall som inte är av den mer avancerade sorten.

Unga Rocky (Jane Levy) har det inte så kul i ett alltmer slitet Detroit. En försupen morsa med trashig pojkvän och en lillasyster som är värd en bättre uppväxt än den nuvarande situationen. Rocky jobbar dock på en plan, Tillsammans med kompanjonerna Alex (Dylan Minnette) och Money (Daniel Zovatto) ägnar hon sig i lönndom åt att göra små inbrott i villor här och där. En lönande verksamhet, som förstås har sina risker.
När så Money hävdar att en ny liten homeinvasion borde ske hos en ensamboende gubbe i de mer slitna och ödsliga kvarteren av staden, där ryktet säger att att the old man har en rejäl stash med pluringar gömda i kåken…ser Rocky en chans att via denna sista stöt kunna ta sin syster och dra till Kaliforniens stränder och skapa ett nytt liv.
Ack ja..om hon bara visste vad som väntar.

Efter sedvanlig stakeout är det så dags att slå till. Den gamle gubben, en sargad krigsveteran….är enligt det där gamla ryktet är förtärd av sorg efter att hans dotter blivit överkörd och dödad. Vad kan väl vara enklare än att råna en sådan vek figur…?
Well, låt oss säga att gubben i kåken inte alls sover så djupt som de trott. Sort of.

Mer ska inte skrivas om handlingen. den mår bättre av att helt enkelt upplevas. Bara drabbas av som åskådare. En thrillerliknande inledning som snart byts till rena ruskigheter. En adrenalinkick på upplevelsekontot. Är det en ren skräckis? Nix, det kan jag inte tycka. Nånstans hade jag möjligen väntat mig nåt helt annat..vad vet jag inte riktigt. men det som bjuds är icke på nåt sätt dåligt! Kanske mer att jag inte blir lika rädd som jag hade trott (hoppats?) på att bli. Rocky och co bjuds upp till en dans av synnerligen otrevligt slag, och trots att manus kanske följer den där klassiska manusmallen..går det inte riktigt att läsa av filmen och förutse dess upplösning.

jane-levy-as-rocky-in-dont-breathe

gömma sig i källaren. klassiker.

Bakom spakarna idag regissören Fede Alvarez (Evil Dead-nyinspelningen). Även här har han Sam Raimi med sig i producentledet. Alvarez kan sina rysligheter, sitt tempo och sitt sätt att bygga en, låta vara simpel men effektiv, spänning.
Att heja på Rocky från ruta ett känns ganska naturligt. Trots hennes och hennes kumpaners omoraliska avsikter. Filmen ägs dock fullständigt den gamle senige gubben, som spelas med bravur av Stephen Lang, badasset från Avatar. Not your average victim.

En tempofylld rulle, ger rejält med bang för bucksen. Obehaglig. Ger kanske inte den skrämselkänsla man (jag) hoppats på…men istället blir det svettig spänning i mixen, och det räcker för att filmen ska kännas stabilt otrevlig och bra.
En liten joyride i adrenalinracet.

ev. Halloween-faktor:
Obefintlig. Ödsligt (?) och spöklikt hus på lika ödslig gata. Möjligen det.

 

avsnitt-60Undertecknad och kollega Fiffi lägger ut texten ytterligare lite lagom nördigt om rullen i SoF-poddens Halloween-special som du hittar här!

 

Okt 26 2016

#rysligaoktober: The Conjuring 2 (2016)

the-conjuring-2-2016_posterI alla lådor finns det alltid en sorts spik som går att återvända till en rätt trevlig soppa. Det behöver inte direkt vara några nya smaksensationer, någon sprillans ny ingrediens. Ibland räcker det med att bara liksom göra en ny portion av det redan avsmakade receptet. Och man står där vid grytan, smackar lite lagom belåtet och väser nöjt att ”jo men det var nog lika gott den här gången…”. Typ.

Höstens ryslighetstema åker vidare runt jordbollen, och stannar idag till i England! Och se där, vilka dyker upp då igen om inte äkta spökjägarparet Ed och Lorraine Warren! Sist vi träffade dom var det ju fullt ös på amerikanska landsbygden! Nu är det 80-tal i ett slitet England och strax ska de få anledning att ta sig en liten tripp över Atlanten för att återigen ge sig i kast med otrevligheter av den övernaturliga sorten.

Ensamstående fyrabarnsmamman Peggy (Frances O´Connor) sliter med en vardag som inte är så jäkla rolig.När så ena dottern i huset börjar uppvisa tecken på att vara besatt (!) blir ju allt av naturliga skäl liite mer jobbigt. Så pass att the word färdas över till USA där makarna Warren strax plockar upp nödropet! Off to England, och vem vet vad som väntar där…?

Kom igen, visst är det ändå rätt mysigt att hänga med The Warrens? Speciellt när stabila Vera Farmiga och Patrick Wilson återvänder till rollerna. Plus regissören James Wan. Den grabben kan det här med att göra snygga spökfilmer. Och…viktigt…kan det här med att brodera ut en ganska efterapande story om man ser till föregångaren. För visst är det i grund och botten den där spiken som på nytt har kastats i det kokande vattnet. Men där originaliteten går förlorad i dagens äventyr, smakar persongalleriet och trivsamheten i gänget desto bättre. Övertydlig ibland javisst, men icke så det stör. Förutom den uppenbara spiritistiska olägenheten i Peggys gamla radhus, dras också Lorraine den här gången med otrevliga mardrömmar och förestående (?) varsel om hemskheter.

conjuring2_pic

mamma med döttrar upptäcker att det finns värre saker än regniga måndagsmorgnar

Smutta tidstypiska detaljer från 80-tals-England i allt från kläder, musik och inredning. Traditionella jumpscares mixas med mer mystiska skuggor, ljud och den ”vanliga” faderullan. Det ÄR ett standardmanus från Hollywoodfabriken (som ändå tar avstamp i en av ”Englands mest kända paranormala incidenter”), men i Wans händer och regi tillreds en småmysryslig soppa som inte alls har speciellt fadd smak.
Smaklökarna får liksom sitt, även den här gången.

ev. Halloween-faktor:.
Inga direkta pumpor i sikte på den glåmiga engelska radhusgatan. Däremot en nunna som passar på vilken Halloween-fest som helst.

Okt 25 2016

#rysligaoktober: Dawn of the Dead (2004)

dawn-of-the-dead-movie-posterJag skyller allt på Sofia.
Här var minitemats alla alster någotsånär utstakade. Vilka som skulle få chansen att visa upp sig. Så, tack vare Sofias förnämliga zombietema just denna höst (2016), smyger sig nu en sista-minutare in och ändrar hela startordningen! Rewatch-suget blev för stort för att motstå. Därmed blir också rullen per automatik kvalificerad för #rysligaoktober!

Ni kan ju upplägget vid det här laget.
Den gamla klassiska storyn om överlevarna som tar sin tillflykt i ett stort köpcenter nånstans i the midwest of America. Det här är alltså nyinspelningen av George A. Romeros gamla 70-talare. Men där gubben Romero satsade på samhällskritik i listigt format…trycker regidebuterande Zack Snyder in action, action och action som numero uno på dagordningen: Och med den äran vill jag påstå! Missförstå mig rätt, jag gillade Romeros take på zombiesar, då när det begav sig. Men nog lider de rätt hårt av tidens tand ändå när man nu ser om dem. Jaja, ni hardcorefans får väl gå i taket bäst ni vill nu..men Snyders version är både bättre, mer underhållande och välgörande för genren med de räliga odöda. Att förvandla zombieuslingen till en snabbsprintande galning är dessutom en välgärning för spänningen!

Mer fokus på action, smyg och effekter än på samhällskritik och mänskliga relationer. Kan man säga att Romeros ursprungsrulle har blivit popcornsanpassad…? Ja det kan man. Med jäkla lyckat resultat också. Snabbare klipp, mer tempo (framför allt mer tempo!) och lite svart humor. Snyder har koll på läget vill jag påstå! Eller, han tar banne mig originalstoryn ett snäpp högre upp på underhållningsskalan!

97b6e-dawnofthedead20042

städdag i villakvarteret?? nej, zombieröj!

Jag ser om versionen som har fått det så bekanta epitetet ”directors cut” och får då en liten introduktion av herr regissör själv där han både betygar sin kärlek till Romero och originalet…och också förklarar SIN take på rullen. Och varför han valde att göra den som han gjorde den. Med då assistans av dagens manusman, en viss James Gunn (ja, han!), som skruvat lite på Romeros originalmanus.
Alla skådisar får sina 15 minuter i rampljuset, där möjligen Sarah Polley, Ving Rhames och en den stabilt lugne Jake Weber sticker ut lite. Den örnögde noterar också allas vår lömske presidentrådgivare ””Doug Stamper” från House of Cards, Michael Kelly, i en tidig roll! Smutt!

Snyders rulle är finfint godis i genren, speciellt första kvarten bjuckar på ett par snygga visuella godsaker och uttrycket ”there goes the neighbourhood..!!!” har aldrig  känts mer passande!
Jag har sett de flesta av de nya moderna tolkningarna av Romero-storysar …och detta är helt klart den bästa med nytt blod (!) i!

ev. Halloween-faktor:
Kanske närvaron av en och annan välsminkad odöd med ansiktet i ruttet förfall…?
Sånt gör sig ju alltid på Halloween-firande.

Okt 24 2016

#rysligaoktober: Clown (2014)

clown_posterSe där ja. Såklart ett naturligt val i dessa tider.
Var jag rentav före min tid, den sensommarkväll när jag spanade in den här rullen…?

Well well. Stackars Kent (Andy Powers), inte nog med att den beställda clownen till sonens födelsedag tvingas ställa in…när han väl hittar en akutsnabb lösning visar det sig vara hans livs sämsta beslut. Ever.

Födelsedagsfesten väntar, förväntansfulla barn kräver en clown…och så som den fastighetsmäklare han nu är, börjar han rota runt det senaste försäljningsobjektets alla rum i nån sorts ogenomtänkt desperation . I jakt på vad? En lösning? I det huset? Men har ni sett!! Lyckligtvis har vi här ett manus som tillhandahåller just en sådan för vår man Kent. En märklig kista i källaren! Där det ligger en CLOWNDRÄKT! Bara sådär! Tjohoo!

Stor succé på kalaset. Kent är kvällens hjälte i sin fru Megs (Laura Allen) ögon.
Synd nu bara att Kent omöjligen kan få av sig dräkten! Inte ens sminket och lösnäsan vill skiljas från den smått chockade pappan! What!? Knaserier, och till en början tar ingen hans prekära problem på allvar. Inte förrän Kent själv börjar kolla upp huset där han hittat dräkten…frågan är dock om det är försent? Kent börjar visa oroande tendenser på att förändras i personligheten…och dessutom få vissa olämpliga cravings…Hu.

Jahopp. Vad kan man säga här? I bästa stunder en fantasifull take på den älskade (?) clownens hela existens. I lite sämre stunder ett rätt jönsigt, om än med svart humor, försök att koka soppa på en gammal spik. Bäst är att Peter Stormare dyker upp som en gubbe vid namn Karlsson! Hahaha. Klockrent! Karlsson minsann vet att berätta en synnerligen olustig, mindre smickrande, bakgrund om var clownen som figur egentligen kommer ifrån. Yaaak. Bra dock att känna till när clownen Kent plötsligt börjar bli ett hot mot både sin sin son och den hårt prövade frun.

clown-1

frugan tycker till en början det är lite…sexigt

Inte speciellt skrämmande, mer i så fall underhållande i vissa scener. Kanske främst för att jag dras mot det som iaf jag uppfattar som svart humor. Lite sådär salongsvänligt gorig på sina ställen. Inget chockerande. Om man nu inte tycker att en clown som tar kids av daga är chockerande i sig. Vilket det ju egentligen är! Fy mig. Bäst är när Kents skapelse röjer runt inne på ett lekland. Hahaha, hur många irriterande kids finns det inte där!

Bakom rullen finns regissören Jon Watts (som är på gång med nya Spiderman-rullen!), och bakom HONOM står självaste Eli Roth i producentledet. För att vara en Roth-produkt känns den dock lite….tam.

Jaha ja. Ok för stunden.
Sen rätt snabbglömd ändå.

ev. Halloween-faktor:
Nix. Det kan man icke påstå. Utklädd figur förstås. Det får man ge filmen.

Okt 22 2016

#rysligaoktober: Burying the Ex (2014)

burying-the-ex_posterJoe Dante. Kommer ni ihåg honom!?
En regissörsrelik från förr. Typ. Ansvarig för charmiga Gremlins 1984. Eller smått otrevliga The Howling 1981, apropå rysligheter. Sen har det nog varit mer Hollywoods bakgårdar för Dante. En stabil ström av tv-jobb tycks dock ha hållit honom i farten sedan det begav sig…och vips sitter han här nu i registolen för den här indie-rysligheten.

Som idag sportar den hårt prövade Max (Anton Yelchin, RIP) och charmiga Alexandra Daddario. OCH, framför allt underbart bitchiga Ashley Greene som bossig flickvän åt Max. Här har han inte mycket att säga till om. När Evelyn (Greene) säger nåt..så blir det så. vad än Max tycker och tänker. Som den snälle pojkvän han nu är, biter han ihop och går varje dag till sitt jobb i den lilla horror-shopen där han är nån slags föreståndare bland alla masker, fejkblod och gamla sköna videorullar med skräckisar. Dessutom har han ju också precis träffat den goa och trevliga Olivia (Daddario) borta i glasskiosken. Jädrans helylletrevlig tjej det! Som har precis samma smak som Max. Om allt! Tänk om han hade varit ihop med henne istället!

Ödet, som så många gånger annars i halvtramsiga storys som denna, kommer snart att spela Max i händerna när Evelyn plötsligt en dag helt sonika blir totalmanglad till döds av en buss på gatan! (nix, ingen spoiler!!). Hemskt förstås, men samtidigt har Max plötsligt sin utväg till ett friare och roligare (?) liv. Sorgen är dock av naturliga skäl inte leka med, men kanske det kan bli lite bättre när han plötsligt springer på Olivia igen..?
För att i nästa andetag få besök av Evelyn!! WTF?!?! Övernaturligheter kickar in och Evelyn is back from the dead! Som en tvättäkta zombie. Dock med klar hjärnaktivitet och fast besluten om att behålla Max som pojkvän forever and ever and eveeer. Så, vore det inte lika bra om hon helt sonika åt lite av Max så att han också kan bli en odöd?? Då får de ju en hel evighet tillsammans!

buryingtheex_pic

”för mycket rött på läpparna älskling..?”

Låter det jönsigt? Tramsigt? Larvigt? Tja, lite är det ju så förstås. Detta är såklart inget du sätter kvällsmackan i halsen av skräck inför. Istället är det lite lagom…småputtrigt då och då. Bäst är ju Yelchin som den snälle Max som inte vill göra någon ledsen. Inte ens (till en början) den odöda Evelyn när hon ser ut som värst! För just det, trots att Evelyn återvänt från graven..fortsätter hennes kropp att sakta förruttna (no kisses today dear..)
Regi-Dante jobbar ändå på ganska ok med den här svarta horror-komedin. Våldet blir gorigt när det behövs, och de små effekter som finns funkar finemangs.

Egentligen är det lite kantboll på om dagens hittepå kanske passar in  i temat…om man ska gradera efter devisen ”rysligheter”, men hardcore-fansen får muttra på…vi måste ha med lite av allt. Tycker jag.

Svart humor, lite blodigt, lite förruttnelse, en svartsjuk död ex-flickvän som inte är att leka med när hon får span på den charmiga kemin mellan Yelchin och Daddario. Ojoj. Bäddat för trubbel i den här ändå stundtals underhållande bagatellen.
Men såklart, Dante är ganska långt från rysligheterna i den gamla goa The Howling!
Times they are changing…

ev. Halloween-faktor:
Godkänd. Max jobbar i den lilla horror-shopen och självaste Halloween närmar sig i filmen. Lite pumpor och annat som påminner om partykvällen syns till då och då.
Extraplus också för att man i filmen har Halloween-nattbio på kyrkogården där Night of the Living Dead visas. Stämningsfullt!

Okt 20 2016

#rysligaoktober: Crying Wolf (2015)

crying_wolf_posterVi åker vidare i mysryset!
Idag stannar vi till i den lilla engelska byn Deddington (!), där ond bråd död väntar runt hörnen…och ute i skogen!
MEN, herregud..vad är det frågan om här?? Sorteras in som rysarkomedi med väl valda galenskaper. Och så vill den vara lite ruskig också…men vad som händer är att jag ligger raklång i soffan och tjuter av hånfullt skratt (ett kriterium uppfyllt iaf…?).

Javisst ja, det är ju VARULVAR i farten! Glömde ju skriva det. Mitt favvomonster alla kategorier! Här i flock, och alla utrustade med en sorts jönsig humor i sin mänskliga skepnad! What?? Hädelse banne mig!

Filmens ramstory, för det finns otroligt nog en sådan, går ut på att skum detektiv kollar upp ett bestialiskt mord på en ung kvinna i den lilla byn Deddington. Han får tag i lika skum bok, fråga mig inte varför, drar till puben..beställer in pints på löpande band och börjar läsa. I boken berättas nu historien om ett gäng glada campare som ska ut i skogen på tur! I sällskap med två mystiska guider. Jaha. Och plötsligt varvas dessa jönsars tillvaro med en sorts samling storys i och runt den lilla byn. Samtliga återberättade med uselt skådespel och rentav för jävligt usla effekter. Att varulvsjukan tycks härja fritt här är ingen raketforskning. Inte ens de tramsiga camparna är normala. Men det fattade man ju ganska snabbt. Vad nu kopplingen enligt manus ska vara mellan den öldrickande och läsande privatsnoken (med tillhörande högtravande voiceover) och VARFÖR de här storysarna finns i en bok…har jag fortfarande inte fattat.

Okej, det ÄR en lågbudgetrulle…med tillhörande rackiga effekter. Men det är plågsamt jobbigt att se dessa ihop med det galna överspelet på alla inblandade. Regissören, en Tony Jopia, måste vara en glad och sorglös typ..som vill stå för det här dravlet. Ujuj. I vissa, väldigt sällsynta, close-up-scener syns en ambition och känsla för att förse de håriga bestarna med snygg makeup, men det krackelerar oftast i nästa sekund då nästa scen ser så hysteriskt usel ut så man hoppar till av chock bara för det.
Vad vill rullen vara? Underhållande? FAIL! Jätterolig? FAIL! Ryslig? FAIL!
Den blir istället den galnaste soppa du kan tänka dig gjord på en obefintlig budget.

crying-wolf-1

coolt här…men vänta tills CGI:n tar över….

Inte ens det faktum att jag ändå då och då hittar små passningar till andra kända alster i filmvärlden (tex den njutbara An American Werewolf in London)…kan förlåta detta skräp.
Det ENDA som förhindrar att jag (faktiskt) sätter ett stort minustecken istället för betyg (har dock ännu inte hänt i Flmrs 7-åriga historia) är att rullen börjar med den kanske maffigaste förtext jag sett i lågbudgetsammanhang! Alla stålars gick nog dit! Kan man ana att den glade regissören älskar James Bond…? Och snabbögda hinner också se gamla Bond-bruden Caroline Munro i en pytteroll.

Jamen, det här var rejält plågsamt skrattretande.
Lågbudgetrysligheter kan ju annars vara rätt underhållande i all sin uselhet…men det här är bara för rackigt. Yaak!

ev. Halloween-faktor:
Kan man inte påstå. Om inte varulvsylande mot natthimlen ska räknas in förstås. Eller en och annan kroppsdel i gummi.

Okt 19 2016

#rysligaoktober: Wolf Creek (2005)

wolfFörsta stoppet på årets mysrys blir Aussieland!
Här hittar vi regissören Greg McLeans första rulle. En av ozploitation-filmens främsta utövare i modern tid. Historien om de tre vännerna som 3-veckor-bilar genom ett bisarrt vackert Australien, på väg från västkusten till Sydney. På programmet står också ett besök vid den mystiska kratern ”Wolf Creek” mitt ute i outbacken. Hur trevligt låter inte det? Vad kan gå fel? Såklart det mesta.

Enter vildmarkens egen elegant; Mick Taylor, en sorts knäpp variant av en skrattande Crocodile Dundee. En räddare i nöden? Nej, knappast. Under den jovialiska ytan döljer sig ett riktigt monster. Asch, ni har säkert hört talas om den gode Mick i rysliga sammanhang! De två britt-brudarna Liz (Cassandra Magrath) och Kristy (Kestie Morassi) samt aussien Nathan (Ben Mitchell) kommer dock snart önska att de inte valde att ta den där lilla omvägen ut i vildmarken för att kolla in natursceneriet (kratern finns i verkligheten men heter då Wolfe Creek, häpp!). Och myten om alltid trevligt fölk och fä i Australien….jo jag tackar jag!

Uppföljare kom 2013, plus en tv-serie i väl valda avsnitt. Dessutom är också en del 3 på gång in. MEN, första gången är ju alltid bäst…eller hur? McLean blandar sjukt vackra bilder över natur och mäktiga landskap, lite som han gjorde med krokodil-rullen Territory. Smutt!
I övrigt är det ganska stramt manus, enkelt. Rakt på. Inga större utsvävningar. Till och med filmens första 20 minuter, när grunden till trions gemensamma lilla tripp både grundas och fästs i manuset, känns trovärdigt och…eh…realistiskt (?) enkelt. Man kan liksom inte låta bli att fatta tycke för det resande sällskapet.
Med spjuvern Mick är det lite mer komplicerat. Rutinerade och enligt uppgift väldigt snälle och fridfulle John Jarrat, vid tidpunkten för filmen dessutom populär programledare för ett trädgårdsprogram på tv (wtf!??!), gör Mick till Croc Dundee´s raka motsats. Fast med ett leende! Hu!

wolf_pic

semesterstyle…nu ja!

Våldet kommer rått och lite oväntat, fast man ändå väntat på det. Inte speciellt gorigt, men obehagligt. Regissör McLean törs lita på att hans story håller spänningsmässigt, med den lilla touchen av ren panik och ondska som smyger sig in. Isolerad spelplats, precis som det anstår en rejält otrevlig historia. Plötsligt framstår den australiensiska outbacken inte så lockande längre. Och när mer och mer avslöjas, skalas bort från den ruttna löken, uppdagas en synnerligen hemsk historia och tillvaro. Lanseras i vissa läger som en BOATS-story, men det är förstås bara hittepå. Regissör McLean har visserligen utgått från ett antal verkliga försvinnanden i vildmarken vid ett par tillfällen…men därifrån högst fantasifullt fabulerat ihop sin story om de olyckliga reskamraterna.

Smygande rysligheter detta. Vad filmen framför allt lyckas med in i det sista är att vara oviss, och sånt är alltid bra. Ingen rulle som slår på stora trumman. Den gör liksom jobbet, med små medel. Rakt, enkelt och ondskefullt.
Mitt bland alla fina turistbilder över ett bedårande landskap. Hu!

ev. Halloween-faktor:
Obefintlig. Australien. Hetta. Ödemark. Sommar (?)

 

Okt 18 2016

Dags för #rysligaoktober!

spooky-night-496x256Efter den ljuvliga sommaren kommer ju alltid den mörka och murriga hösten.
Men vänta, innan du suckar och jämrar dig över denna inkörsport till den mörka delen av vårt år häruppe i Norden, tänk på att hösten också är en ganska perfekt tid för för en filmdåre. Alla serier som kommer tillbaka med nya säsonger, alla NYA serier som ges en chans i höstmörkret. OCH…alla filmer som gör sig sådär extra bra  under hösten. En romantisk komedi, en fräsig actionstänkare, ett sorgligt drama med tillhörande tårar…som rinner ikapp med höstregnet på fönsterrutorna utanför.
Lovely.
Och så det bästa til sist; de rejäla, obehagliga, lökiga, fasansfulla, skrattretande, pirriga, mustiga, usla, klassiska, underhållande…RYSARNA! De där rullarna som kanske betyder lite extra just denna årstid (därmed icke på något sätt sagt att en filmisk ryslighet inte passar närhelst på året).

vintage_halloween_happy_halloween_black_cat_classic_round_sticker-r157424fef4ea4cef942b5deebd20d20e_v9wth_8byvr_324Hösten, och framför allt oktober är också en liten vandring mot det rysligas största högtid; Halloween.
Den amerikanska varianten förstås. Den i Sverige utskällda och ur kommersiell synpunkt så avskydda. Men för oss filmdårar en liten smutt högtid när det minsann är på sin plats att kanske njuta aningens extra av obehagligheterna. Som av en händelse slog det mig också att det var länge sen det var ett litet tema på bloggen, så varför inte starta ett nu??
Och varför inte kalla det för #rysligaoktober! Så får även denna utskällda månad lite cred.

Sålunda har därför stor del av sommaren och början på hösten spenderats i sällskap med kusliga (hrm) alster, en del fräsigt vassa och en del rentav lökiga ända bort till humorträskets  gränsland. Nu är det dags att redovisa urvalet! Med början typ nu..och fram till och med den 31 oktober (All Hallows Eve, kids!) dyker det upp rätt mycket av den obehagliga (nåja) varan här på bloggen. Väl varvat med det normala utbudet…okej..kanske lite mer rysligt än vanligt dårå. Eller rysligt och rysligt…allt sitter ju i betraktarens ögon…
Här kommer hittas både stort och smått, nytt som gammalt. Vin som vatten. Det är ju trots allt de ibland enorma skillnaderna mellan filmer (oavsett vilken genre de kommer i) som är tjusningen med film!

Dags att välkomna #rysligaoktober!