Etikettarkiv: rysligheter

Aug 28 2015

Don’t Blink (2014)

blink_posterOjoj, förbered er på klyschor som står som spön i backen!
Tio personer (of course) kommer fram till ett isolerat (of course) beläget mountain resort för att ha den där goniga weekenden som bara tycks finnas i amerikansk film av den här sorten.
Fest, party, hångel, kärlek, fylla och allmänt softande. Javisst, ni kan det ju alltför väl.

Bensinen räcker preciiis fram till stället (of course)…och dessutom tycks något vara fel på bygget. Varför är det tomt? Varför finns ingen i receptionen? Varför står det halvätna måltider på borden? Varför är kaffet kallt i kopparna? Och framför allt; varför tycks ALLA fåglar och djur ha lämnat området och gjort det till tystare än i graven!? Kan gruppens informelle ledare Jack (Brian Austin Green) möjligen ha nån plan…?

VÄNTA NU..Brian Austin Green!!??! Går det överhuvudtaget att titta på en rulle med BAG!? Bara sådär!?
Svaret på frågan blir…ja det gör ändå det. Storyn lirar förstås i de nedre regionerna av kvalitétslistan, men påminner i sina bästa stunder om en ganska ok Stephen King-novell eller nåt.
Givetvis kan inte regissören, en Travis Oates, hålla sig från att ösa in lite tröttsamma slitna scenlösningar och effektsökeri…men jag, den gnällige filmgubben, dristar mig ändå till att förkunna att filmen har…nåt.
Nåt som gör den ganska okej och ger ett skäl till att sitta kvar ända tills eftertexterna. Som just gnällig, garvad. filmgloare kan man ju till slut lägga ihop ett och annat och se ungefär vart storyn håller på att ta vägen. Men återigen, det är ändå inte heeelt uselt och meningslöst på vägen till finalen.

dont-blink1

”Brian!!! Det DÄR har jag inte beställt…!!!!”

Jamen BAG då? Jo men han sköter sig väl ändå. Lite sparring från de andra medskådisarna så går det ju att dölja de värsta skavankerna. Har vi nån annan att nämna i sällskapet? Tja, jag tycker mig se Mena Suvari, visst var väl hon med i American Pie-franschisen? I övrigt? Unga nya nunor som jag iaf inte kan komma ihåg att sett förut, eller har de helt enkelt aldrig gjort något större intryck tidigare.

Detta är inget du skriver hem om, inget du går och funderar på nästa dag. Det är lättmjölk med en släng av kasserade King-ideér. Typ.
Men återigen…den har det lilla som räddar från helt underkänt (okej jag är fredagssnäll). Och inte kan det väl vara BAG med tatueringarna!??!

Aug 13 2015

Dark Was the Night (2014)

Dark_posterNär ord som ”night” och ”dark” dyker upp i titlar på rullar som kanske inte direkt lirar i gräddfilen…har man ju den hårda och beprövade vägen lärt sig att kika med smala ögon och åtdragna öron.

Så, vad ska man tro här?
Titeln är larvigt intetsägande och kan betyda vad fan som helst. Hm, bara att ge sig in i mörkret alltså och ta reda på vad det är. Och kom ihåg, här tas inga fångar om det är så.

Jahopp, den lilla staden. Den bistre och problemtyngde polischefen i form av gamle veteranen Kevin Durand (enligt vissa källor världens sämste birollsskådis). Som sidekick och ung assistent har han Lukas Haas minsann! Vart har han varit!? Anywho, den här ganska icke-dynamiska duon får lite att fundera på då plötsligt märkliga fotspår hittas genom staden i vintertid. Som att någon, eller något, traskat runt…och dessutom kikat in i väl valda fönster. Att spåren dessutom inte är mänskliga behöver jag väl inte upplysa om här va? Tänkte väl det.

Andra abnormaliteter rapporteras också in från gårdar runt om staden. Kan det hela bottna i de kusliga händelser som sker i prologen till rullen, då ett gäng skogsarbetare verkar vara på fel ställe?
Seeing is believing, eller hur var det?

Polischefen Paul får för ett ögonblick lägga sina privata problem han har med sin separerade fru åt sidan och fokusera på mysteriet som plötsligt hotar hela trakten. Att sedan en badassbrutal snöstorm är på väg in i grannskapet är liksom bara logiskt i filmen manus.
Men..tja..det var ändå inte kattskit detta. Rullens regissör, en Jack Heller, verkar ha fattat grejen med less is more. I alla fall under större  delen av filmen. Det är pluspoäng på det, helt klart. På minussidan kan möjligen bokföras att Durand och gänget runt honom inte direkt gör så mycket. De liksom bara..är. Låt vara att Durand inte alls gör bort sig som lagens man. Kul att se Haas igen ändå. Han tycks ha den otacksamma uppgiften att lätta upp stämningen i staden. Inte helt lätt.

dark-was-the-night-still-1

och nej…det är inte ol´Bigfoot som hälsar på igen

Gamla myter blandas med småspännande moment och klyschiga scener. Fram till finalen finns det något ändå med rullen som gör den lite bättre än andra alster i samma genre. När finalen kommer kan den dock inte hålla sig och regissören vräker på med allt han har…som att han tänkt…”äntligen!”. Finalen drar faktiskt ned betyget ett snäpp, trots en rätt snygg tvist.

Jag säger inte att filmen är bra. Men den har något som höjer den lite ur dussinmängden.
Och som sagt, less is more. Även hela vägen ut. Tänk på det nästa gång herr regissör.

Godkänt trots allt.

Jul 7 2015

Poltergeist (2015)

001_PG_posterOmedelbart efter att eftertexterna börjat rulla inser jag att man kommer att se olika på denna film beroende på vilken tidsålder man är född i.

Så är det förstås med de flesta filmer, men dagens objekt har ju ändå en viss källa (icke helt okänd) att falla tillbaka mot…och jämföras med.
Av de som känner till originalet vill säga.

Lite bitterljuvt inser jag att tex min 20-årige son inte har en susning om originalfilmen, okej kanske att han sett omslaget i dvd-hyllan ändå. Men det är nog allt.
När jag, en sliten medelålders man, tar mig an handlingen om den olycksaliga familjen, är det ju naturligtvis med jämförelsens ögon. Min son, och resten av de nya generationerna, kommer med största sannolikhet ”bara” att se filmen som ännu ett inlägg från Hollywoods skräck- och myspysrys-avdelning.

Så, hur håller den sig då? Denna upphottade variant av usliga andar som stör hemfriden för den nyinflyttade familjen Bowen (som alltså fått byta namn från Freeling från första filmen).
Jo, tackar som frågar….vill jag nog ändå mena.
Vad dagens rulle gör…är att den stampar till så pass mycket egen fast mark att stå på…för att den inte ska ses som en hopplöst by-the-numbers-plagiat. Visst, grundstoryn är densamma och filmen följer sin (berömda?) storyarc ganska troget.

Däremellan har dock dagens regiman Giles Kenan samt manusmannen David LIndsay-Abaire stoppat in dels egna små påhitt och sedan också tagit några av de mer kända ögonblicken från originalet och gjort om dem lite. Och faktiskt, inte så det stör alls.

Att vi lever i ett teknologiskt och uppkopplat samhälle kan förstås inte gå en film som denna förbi, och där Tobe Hoopers rulle (eller hur var det nu…?) skojade med tv-fjärrkontroller….satsar dagens virila variant på både smatphone-debacel och flygande hobbydrönare med inbyggd kamera.

Här väljer man dessutom att göra familjen Bowen allt annat än stabila helylleamerikaner. Pappa (Sam Rockwell) har precis blivit arbetslös och familjen tycks ha rätt ont om cash, Mamma (Rosemarie DeWitt) försöker hålla humöret uppe och jonglera mellan sina tre barn, den obligatoriska truliga tonårsdottern, den bekymrade och känslige sonen…och såklart den minsta dottern…där ”problemen” strax kommer att börja…
Min enda invändning mot dagens familj, är att de aldrig känns riktigt ”riktiga”. Jag kommer liksom inte nära dem…som jag gjorde med originalets husinvånare. Sam Rockwell känns lite svajig, ibland spelar han nästan över. Men okej, det behöver man inte bry sig om. Det förtar inte den generella upplevelsen.

moderskärleken spelar som vanligt den största rollen i kaoset.

Det är förstås huset, och effekter, som står i fokus mest hela tiden.
Att beskylla dagens version av obehagliga ”hembesök” för att vara skrämmande är såklart att ta i.
I alla fall för denna kinkiga gubbe. Däremot är filmen snygg och innehåller ett par jäkligt läckra sekvenser…som förstås också vill vara obehagliga om de kan. Överlag kapar filmens 93 minuter ordentligt på sina hörn för att hinna med att berätta allt. Det där djupet saknas med andra ord lite grann.

Hade inte rullen nu och för alltid fått stångas med sitt (ändå) berömda original…hade den förstås haft fler fördelar på sin sida.  1982-års modell av fasa i förorten regerar nog ännu ett bra tag framöver…även om dagens visuellt snärtigare variant faktiskt håller som stand alone-rulle.
Och, det är väl så det är tänkt kanske.

Hu för oss gamla nördar.
Trots detta, en stabilt underhållande upplevelse. Jag gör en ”Henke” och delar ut 3 (om än svaga) andeutdrivare (lämpligt nog förvandlade till guldstjärnor) av 5 möjliga.

Jun 10 2015

It Follows (2014)

Filmen som det dubbelmoraliska USA borde älska?
Avstå från sex i unga år och slipp problem…..typ!?

Vad har vi här då? Egentligen?
En allegori för att växa upp i ett osäkert samhälle?
Osäkerhet och en framtid som inte är ljusande vår?
Se stadens (Detroit) ödsliga hus och byggnader, se livet som rinner iväg utan att du kan göra något åt det?
Eller…är det bara en fräsig lågbudgetrysare förklädd i listig indie-kostym!?

En märklig film är det dock.
Skrämmande märklig. Obehaglig och enerverande.
Fast på ett bra sätt. Ett läskigt sätt. Ett jäkligt bra sätt.

Jay (Maika Monroe) lever inte direkt på solsidan i det slitna Detroit, nästan på gränsen till white-trash typ. Slitna hus, slitna kvarter, slitna framtidsutsikter.
Tur i kärlek verkar hon kanske ha i alla fall, dejt med snubbe…känslor uppstår…hångel och sex. Men AJ! Plötsligt chocken när det avslöjas att hon precis smittats med…”något” som gör att ett sorts ”väsen” nu börjar följa efter henne! Och det går inte att komma undan. ”Förbannelsen” smittar genom sex (läs in vad ni vill i den symboliken..).
Jay börjar snart se sin förföljare, som kan ta vilken form som helst, på alla möjliga ställen. Det läskiga är att det bara är hon som tycks kunna se varelsen som har siktat in sig på henne!

Ojoj, jag sitter som på nålar och undrar hur fan detta ska sluta!
Regi-och manusmannen David Robert Mitchell lyckas märkligt nog få till en smashit med kombon rysligheter och indiedrama. Förutom Jay har vi hennes kompisar som försöker förstå och hjälpa den panikslagna vännen. Barndomskompisen som är lite hemligt kär i Jay. Hela casten består i huvudsak av tonåringar, och vuxna skymtar bara förbi i perifin. Det går som ni fattar att läsa in det mesta man vill i bilderna och storyn.

Filmen lever högt på sitt mörka melodramatiska yttre och regissören gödslar tacksamt nog inte med jumpscares, även om ett par såklart hittar in i storyn..fast på ett bra sätt. Kusligt!

den myspysliga stunden EFTER sexet blir plötsligt något annorlunda.

MUSIKEN i filmen betyder nästan lika mycket för stämningen som bilderna!
Otroligt bra ljudspår som sätter känslan direkt. Det är ruggigt, det är obehagligt och det är banne mig ovisst mest hela tiden!

Bra skådespelat av Maika Monroe som fångar den alltmer desperata Jay´s  panik. Speciellt när hon konfronteras med sin envisa ”förföljare”.
Enligt uppgift bygger storyn på en återkommande mardröm regissören hade om att vara jagad av en okänd person som rörde sig på ett onaturligt sätt.
Jag påstår att han lyckats ganska perfekt att visualisera detta i den här obehagliga men sevärda historien!

Den fjärde stjärnan går till musiken!

Maj 7 2015

Deep in the Darkness (2014)

Deep_darkness_posterGlassig storstadsläkare flyttar med familjen till landet, till den lilla byn, in i det murriga stora huset, på randen till den stora mörka skogen.
Yeh right.
Been there, done that, seen that.
Typ.

Absolut inget nytt under solen här. Såklart.
Ännu ett litet samhälle som beter sig konstigt och underligt….hemligheterna liksom ligger i DRIVOR längs vägkanterna. Sånt man ser direkt efter 3 minuter i filmen. Och som vanligt; den gode huvudpersonen gör det inte. Till en början förstås. Sen jävlar tar det hus i helvete.

Och varför måste alla jävla grannar på film vara så satans gåtfulla och mumliga och undvikande!?
De kan väl för fan bara säga vad som gäller…typ! Här får vi en velande veteran i Dean Stockwell som inte riktigt vet varken ut eller in hur han ska göra för att vara en god granne till den nye doktorn med familj.

Håhåjaja, det är såklart en B-rulle, men okej…en B-rulle i ganska snygg kostym.
Bra stämning ganska fort i huset när det visar sig att det finns något…eller några..i den mörka skogen som inte alltid håller sig där. Kan det möjligen ha något att göra med de galna sägner som vår vän läkaren (Sean Patrick Thomas) lyckas dra ur grannen…?

Det börjar lulligt och klyschigt, växer faktiskt lite längs vägen….kanske på grund av det rätt snygga fotot, effekterna och regissörens (Colin Theys) val av scenlösningar. Men okej, när det väl drar på för fulla spjäll blir det superduperklyschigt och nästan lite over-the-top igen, manuset tappar det igen och glömmer bort att viss kontinuitet och flow i en berättelse trots allt är av rätt stor betydelse för helheten.

deep_pic

jädrans granne. stå där och mumla!

Såklart blir det en rulle som alla andra i den här synnerligen urvattnade genren, men själva kärnan i storyn är ändå inte att spotta på.
Det finns ändå kanske…..nåt…att hänga upp de 100 minuterna på.

Godkänt för stunden.
Du vet, mellanmjölken.

Ok, jag hade inte jättetråkigt.

Mar 31 2015

Let Us Prey (2014)

lup_posterMärklig och mystisk rulle som utspelas i en sliten avlägsen håla i Skottland.

En ny kvinnlig polis ska göra sin första natt på polisstationen. Kopplingen till Carpenters klassiker ”Attack på polisstation 13” känns svår och säkert medveten.
Till och med olycksbådande synthar som vräker på i tid och otid.

Natten blir såklart allt annat än lugn.
Galna typer tas in i arresten, och allra märkligast känns den mystiske främlingen som plötsligt bara dök upp i stan. (och här spenderar jag nu säkert runt 20 minuter med att försöka komma på VAR I H-E jag sett människan förut!?!?…..innan det står klart att det är ju ”Davos Seaworth” från Game of Thrones!!! Eller Liam Cunningham som han heter)

Ok, då var det mysteriet löst iaf. Men det stora mysteriet är vad filmen egentligen vill vara? Thriller? Skräck? Övernaturligt? Lite för splittrad för att jag ska falla ordentligt för den. Den har sina snygga stunder, helt klart…men det tänder aldrig riktigt till. Personerna känns lite för klyschiga och rätt snart kan nog rutinerade filmskådare räkna ut ett och annat. Då blir det mest intressanta HUR regissören har tänkt sig att knyta ihop det hela…

strulig första kväll på jobbet

Gott om goriga effekter och brutala inslag. Inte så skrämmande dock som den kanske vill vara.
Men å andra sidan ligger det ju helt i betraktarens ögon. Extra plus till Pollyanna McIntosh som spelar den nya tuffa snuten Rachel. Och till den skumma stämningen som ändå gör att man sitter kvar och undrar hur det ska gå….

Dessutom ståtar rullen med kanske de snyggaste förtexter jag sett på länge.

Mar 12 2015

Life After Beth (2014)

BETH_4SHEET_HR-page-001Som om regissören och storyplitaren Jeff Baena läst John Ajvide Lindqvist´s Hanteringen av odöda (kommer ni ihåg den?), och bestämt sig för att göra en egen visuell version av ämnet.

Resultatet? Inte alls kattskit, med en ton som då och då slår an det mer sorgsamma dramastuket, mitt bland alla galenskaper som inträffar. Zach (Dane DeHaan) sörjer sin flickvän Beth (Aubrey Plaza). Hon har precis oväntat avlidit i en olycka (ormbett!)t och Zach hittar ingen styrsel på tillvaron utan Beth. Bara en massa plågsamma minnen som dröjer sig kvar. Att hänga med Beths föräldrar ger lite balsam för stunden, men det är allt. Hemma får han inget större stöd i sorgen, där varken pappan Paul Reiser eller mamman Cheryl Hines (Cheryl från Simma lugnt Larry!) inte ”ser” Zach bland alla ytliga vardagsproblem.

Tillvaron ställs snart på ända då plötsligt ingen längre verkar vara hemma hos Beths föräldrar, fast det rör sig i huset! Envise Zach ger sig inte…och snart står banne mig Beth framför honom…fast hon inte borde! Heh!?

Se detta är en film som lyckas med det ganska lustiga konststycket att balansera på kanten mellan drama och galen komik. Eller är det komik med mörker bakom? Ett sorts sorgens mönster där det egentligen handlar om rädslan, fruktan och just sorgen när man förlorar någon? Att släppa taget? Å ena sidan allt detta som smyger sig på mellan raderna, iaf hos mig. Å andra sidan en helt GALEN story om vad som händer när personer som inte borde kunna göra det….plötsligt dyker upp och ställer till det på alla möjliga sätt!

Zach upptäcker också, trots den rena glädjen i både sinne och kropp, att det ändå inte är den ”gamla” Beth som nu kommit tillbaka. Hon visar plötsligt upp en sida som….man inte alls vill se hos en flick- eller pojkvän. Snart börjar Zach önska att Beth verkligen fortfarande låg i graven de nyss placerat henne i.

Life_Beth

”nya” Beth tycks ha mindre tålamod…

Mörker i kombo med knaskomedi? Ja kanske. Men inte det där simpla stuket som hade varit så lätt att ta till här. Storyn vinglar som sagt mellan de olika fallgroparna, men klarar sig ändå snitsigt undan att falla i de värsta klyschorna. Detta är absolut ingen ny Warm Bodies jag skådar! DeHaan i sin första (?) mer renodlade komiska roll känns som klippt för den något nervöse Zach. Vi får också insatser av John C. Reilly och Molly Shannon som Beths hårt prövade föräldrar, vilka kanske inte riktigt förhåller sig till situationen som man borde i det här fallet…. Missa dessutom inte Anna Kendrick´s lilla inhopp! Största behållningen har jag dock av Aubrey Plaza som Beth! Vilken roll! Hon spelar ut HELA sitt register, och här finns plats för både skratt och sorg när man ser hennes ”kamp” för att få vara med de hon älskar. Eller, ehhh… Mycket sevärd Plaza!

Läser jag in för mycket allvar i storyn? Borde den bara ses som en hysterisk komedi? JAG tycker iaf inte det. Lagren mellan allvar och trams är så tunna och glider in i varandra med jämna mellanrum. Låt vara att tokigheterna kanske tar för sig mer ju mot finalen storyn tar sig.

Bra take på det nu så översvämmade konceptet med zombies, odöda och annat knytt…!

Jan 20 2015

The Babadook (2014)

the-babadook_poster”Scared shitless”!
Herregud, vilket roligt uttryck. Det sammanfattar liksom hela den känsla man förmedlar ut sådär ärligt och brutalt. Filmer som får dig scared shitless..det finns inte många. Exorcisten var en…men oj så många år sen. The Conjuring var en annan, lite mer i närtid. Eller varför inte Sinister!? Hu!

Är dagens objekt 2014 års bidrag till uttrycket ovan? Kanske, i alla fall om man gillar genren. Eller vaddå, man MÅSTE ju gilla genren för att överhuvudtaget kunna se tjusningen. Vill man inte frivilligt utsätta sig för obehagliga filmupplevelser och märkligt nog välkomna den olustiga krypande känslan man kan få i kroppen…ja då avfärdar man naturligtvis denna svarta australiensare till rulle ganska snabbt.

Själv är jag rejält förtjust i tanken att skrämma mig själv med filmiska medel, trots att det känns riktigt jobbigt då det också lyckas. Märklig natur vi människor är ändå. Men som sagt, det måste lyckas. Annars blir det bara jönseri och suck och stön från mig som åskådare. Otroligt många försök görs i genren varje år, och det är enligt moi endast ett fåtal (om man har ett gott år) som lyckas passera det där nålsögat då allt stämmer till punkt och pricka och filmen blir så mycket mer än bara en konstgjord produkt som cashar in på tittarens fruktan för det okända och hemska.

Här har då regissören och storypåhittaren Jennifer Kent med otroligt små medel tillverkat ett stycke upplevelse som fanimig går utanpå det mesta! Och det handlar om så mycket mer än bara den klassiska horrorn. Ensamstående Amelia (Essie Davis) bor med sin son Samuel (Noah Wiseman) i ett hus. Amelia sörjer fortfarande sin man som omkom samma kväll Samuel föddes. Samuel å sin sida visar upp en autistisk sida som påverkar både Amelia och omgivningen på det inte bästa sättet. Lillgrabbens uppförande är helt hysteriskt jobbigt. Att läsa en godnattsaga ur en bok Amelia inte visste att de hade blir inte bättre, då sagan handlar om The Babadook som kommer för att ta dig om du släpper in honom..! Heh!
Okej, bättre att gömma den boken eller hur? För sent. Något väldigt skumt och obehagligt har satts i rörelse, och det påverkar både Amelia och Samuel på de mest bisarra sätt.

the_babadook_pic1

att kolla garderoberna ingår såklart i konceptet

Filmen slingrar sig härifrån nu på ett snyggt sätt och blandar tröstlösts vardagsdrama med klassiska klyschor. Det otäckaste i rullen blir mer och mer förhållandet mellan en mor och sonen som hon inte riktigt klarar av att hantera. Hon vill älska sitt barn i ur och skur..men går det när han hela tiden påminner henne om sorgen efter maken…och han dessutom har ett sätt som hon avskyr mest hela tiden…? Det drar ihop sig, som det så bekant heter. Mor och son alltmer isolerade (inte ens Amelias syster vill vistas i samma rum som den opålitlige Samuel)…och kanske finns där också ändå något…annat…otrevligt som markerar sin närvaro på synnerligen obehagliga och lurkiga sätt..?

Jag sitter som på nålar. Tar in varje ruta av rullen. Jäklars vad obehagligt det känns. Mest otäckt blir det då modern låter sin ilska och fruktan och sorg gå ut över sin son. Det skär i hjärtat. Måste ha varit en pärs att spela in de scenerna för alla parter, tänker jag. Regissör Kent vet hur att ta var på de små detaljerna. Babadook-figuren blir en hotfull skugga, ett fasansfullt väsen som tycks lura i varje dunkelt hörn. Mycket effektfullt. Scenografin är makalöst effektiv. Ett par scener är hysteriskt starka och uppbyggda på ett sätt så man får ont i magen. Om man hinner känna efter. Yaak! De båda huvudrollsinnehavarna spelar lysande förstås. Essie Davis ser både trött, glåmig, hjälplös och uppgiven ut på samma gång. Jag kan inte tänka mig annat än att hon måste ha haft en fantastisk nära kontakt med sin unge motspelare Noah Wiseman under inspelningen. Grabben är helt enkelt fenomenal, han liksom bara ”är” Samuel. Som att man gått in och plockat fram en liten lirare med dessa autistiska drag och sedan placerat honom framför kameran.

Tro nu inte att detta ”bara” är ett mörkt drama, trots sin yttre ram. Här finns gott om lämpliga rysligheter från den mer traditionella skolan, och det är just kombon av gammal hederlig djup horror och tragiskt psykologiskt vardagsdrama som gör filmen till kanske årets (2014) mest skrämmande rulle.
Scared shitless!

Jan 15 2015

As Above, So Below (2014)

As_below_posterOch ibland händer det att man blir lite överraskad av den här genren ändå.
John Erick Dowdle har förut tryckt fram alster som Devil och Quarantine. Inga oävna filmer om ni frågar mig. Nu satsar regissören på Paris och katakomberna!

Annars börjar det i rena Indy-stilen i mellanöstern där arkeologen/experten (ja vad är hon egentligen!??!) med det passande namnet Scarlet (Perdita Weeks) flänger runt efter svaret på mystisk historisk gåta. Det handlar om nåt som kallas the Philosopher Stone (nej inte den…), gåtfull och magisk och väl gömd. Ledtrådar nystar sig mot Paris och ned under i katakomberna. Klart man måste ned där och leta! Men hur tar man sig ned ”efter kontorstid”? Lugn, det finns folk till allt och snart smyger ett gäng runt i de trånga utrymmena…med förväntansfulla Scarlet i spetsen. Trots de andras förmaningar om att man bör se sig för ordentligt i denna labyrint under den franska huvudstaden. (och labyrintkänslan kan jag fö intyga då jag själv knallade runt därnere under betydligt mer kontrollerade former en sommar i mitten på 80-talet…och japp..det kändes läskigt då också!)

Trots att  storyn egentligen går i samma gamla beprövade mall 1A för utflykter av den här typen blir det faktiskt aldrig tradigt eller saggigt. Dowdle har bra flow i det som händer och lyckas hela tiden ta filmen vidare. Även fast man ännu en gång hemfaller åt att använda sig av FF-formatet på bilderna. Stör dock inte asmycket och regissören lyckas väl kanske istället gömma stilen i det som sker nere i de trånga tunnlarna.

below_pic1

”in där…? hmm….”

Horror och rysligheter, men ändå inte i det stenhårda facket. Mer mys-pys-rysligt. Räkna med någon liten sedvanlig jumpscare, men annars bedrivs otäcksheterna mer med stämning och den klaustrofobiska känslan som omger sällskapet. Hardcore-fans är nog inte nöjda med finalen.
Själv tyckte jag den var helt okej. Överlag inte alls den B-upplevelse man tror ska komma när filmen börjar.
Otippat.

Dec 16 2014

Recension: Splinter (2008)

splinter_posterVeckans försök till mysrysligheter hämtas från lågbudgetlagret.
Och via ett tips från bloggen film4fucksake.

Vi ska ut i naturen igen. Tjohopp.
Den unge mannen och hans lika unga flickvän. Camping på programmet…men se, det föll inte nån av dem på läppen (cityfolks!). På väg tillbaka till bebyggda trakter och ett motell bär det sig dock inte bättre än att de plockar upp helt fel liftare. Förrymd brottsling (Shea Whigham) och hans stonade käresta.
Ajaj. Och det blir värre.

Ett stopp på den märkligt öde bensinstationen blir rena galenskapen när sällskapet attackeras av nåt som ser ut som….tja…vet i fan vad man kan skriva. Bättre du tittar själv.
Men det är en märklig skapelse med taggar, ihopväxta kroppsdelar och fan och allt. Detta NÅGONTING tänker heller inte släppa de strandsatta stackars jäklarna, som nu barrikaderat sig på macken, ur sikte.

Jahapp, vi får rätt ordinärt storyupplägg, som det brukar när det handlar om rullar med mindre budget; liten spelyta, ett fåtal personer, lätt över- och underspel på folket, lagom ologik och kletig gore.
Men ok, det funkar ganska bra för stunden. Man vill veta hur det ska sluta. Och inte minst vad det är som stalkar dem! Rullen spakad (som så många gånger i sammanhang som dessa) av en snubbe med bakgrunden i visuella-effekter-avdelningen (Toby Wilkins) och det är ju inte helt otippat där största delen av filmens budget hamnat.

splinter_2008_2

”oh deer..körde vi på nåt eller..?!”

Minus dock för hysterisk klippning i sekvenserna när action-goret växlar upp.
Och jag menar verkligen HYSTERISK! Grattis till dig om du hinner med att se allt som sker.
Men det kanske är meningen? För att dölja skavankerna?
Godkänt för stunden blir det dock till slut.

Nov 17 2014

Annabelle (2014)

Som hobbyvarande filmtyckare går jag ofta på den spontana magkänslan som infinner sig när man skådar en film. En magkänsla som ofta visar sig vara helt rätt när man sett klart filmen och ska försöka författa lite tankar om den.

Viss rutin över åren i filmgloende kan ju förstås också ha ”skadat” en så pass mycket att man numera är ganska svårflörtad och sannerligen inte sväljer vad som helst. Att skilja ut B och C-rullarna från de tunga A-alstren har faktiskt aldrig varit lättare än nu känns det som. Och då lever vi ändå i en fantastisk filmvärld om man ser till teknik och möjligheter.

Just DÄRFÖR är det också kul att man ibland får anledning att fundera lite mer på en film än man från början tänkt sig när den blivit skådad. När man trott sig ha upplägget och åsikterna helt klara. The Conjuring är en av de läskigaste rullarna som sett dagens ljus på bra många år. Bra skit med andra ord. Ni känner förstås till dockan Annabelle som skymtade förbi i den filmen under någon minut eller två. NATURLIGTVIS var det bara en tidsfråga innan man kom på att dockan måste få en egen film den också! Den här.

Nu är det här tack och lov ingen sleesy Chucky-variant vi bjuds på. Mer en…seriös (?) rulle. Som att regissören John R. Leonetti (som btw fotade Conjuring) vill gå i makarna Warrens fotspår lite. Ta bort det lökiga och försöka trycka in lite mörkare psykologisk demonfruktan a la Rosemary´s Baby eller varför inte….javisst…Exorcisten!
Nu är frågan, har man ens fog för att nämna de båda klassiska ryslighetsfilmerna i samma andetag som dagens popcorn-rulle?

Svaret är…tja varför inte. I vissa lägen i alla fall. Om man dessutom kan klara av att höja blicken en aning och se bakom de uppenbara checkpoints som måste finnas med för att smörja den moderna skräckfilmens kugghjul. Vi har ett sextiotal med sin sköna retrostil. Vi har det unga paret Mia (blinkningen!?!?) och John som går i väntans tider. Det är villaområde och grannkärlek helt enligt den perfekta världen. Ända tills vårt unga par drabbas av homeinvasion the brutal way. Innan dess har den omhuldande John (Ward Horton) hunnit med att skaffa ytterligare en dockjäv…docka…till hustrun Mia´s (Annabelle Wallis) lilla samling i den nyfixade barnkammaren. Enter dagens titelkaraktär med andra ord.
Attacken i hemmet leder dock till flytt, huset verkar ju tusan som besatt efter våldsverkarnas intrång! (Nähä!?!) Bort också med den nya dockan som blodades ned vid attacken….OCH dessutom plötsligt nu ger ett rejält creepy intryck!

docka som försöker se ointresserad ut…

Livet i ny lägenhet knallar på, nyfött barn och hela nya tillvaron som väntar. Synd bara då att den läbbiga dockan följde med i flyttlasset TROTS att John minsann slängde den i soporna! Jaja, så går det ju såklart till i storys som denna. Det mest anmärkningsvärda är väl annars att Mia nu väljer att behålla dockhelvetet trots att hon ville ha den kasserad bara för ett par manussidor sedan…hrm.

Men ok, bortse från ologik som denna ovan och vi får oss ett stundtals hårresande äventyr bakom hörnet. Mia lämnas allt som oftast ensam hemma i nya lägenheten, som dessutom påminner starkt om lägenheten i The Dakota Building i New York där just Mia Farrow försökte behålla SITT lugn, och det dröjer icke länge förrän otrevligheter börjar även för vår Mia här och Wallis jobbar på rätt bra för sitt skådisgage.. Som sagt, dagens murriga story vet vilka genvägar som ska tas till tacksamma jumpscares..även om de signaleras rätt långt i förväg. Lite klyschigt men ack så effektivt om man är på det upplevelsehumöret. Dessutom ”luras” regissören ett par gånger med oss genom att sätta upp förväntade scener som sedan tar en annan väg. Rätt underhållande bara det. Vi har också bl.a. ett par fina måste-finnas-med-scener som möjligen får en att undvika källarbesök den närmaste tiden (skit också..jag som snart måste hämta upp adventsbelysningen!)

Således, Annabelle ger dig inget nytt på fronten. Däremot känns den inte alls lika ostig när jag fått tänka på den under något dygn. Den blandar istället det sötsliskiga med det mörkare och ”seriösare”. Man kan helt enkelt konstatera att filmen växte lite i efterhand. Sånt är man inte van vid.
Godkänt med viss…trevlig eftersmak. Typ tre räliga porslinsdockor.

Nov 2 2014

Fotbollszombies vs snutvarg!

På Allhelgonadagen kändes det mer rätt att hedra sina nära och kära än att busa runt i goreträsket.
Idag känns det dock helt okej att avsluta den lilla obehaglighetsveckan med två galna rullar ur ovan nämnda genre…

 

Goal of the Dead (2014)

Lite som Shaun of the Dead, på franska. Med fotboll i! Knasigt värre, men underhållande! Fransoserna kan  ju både det här med action och skräck när de lägger manken till. Okej, så mycket skräck är det väl kanske inte här. Men full fart.

Stort franskt fotbollslag kommer till en liten håla för en cupmatch. I det stora proffslaget finns stadens ”förlorade son”, han som valde att flytta till storstan för pengarna. Föga omtyckt buas han såklart ut vid återkomsten. Snart får alla dock annat att tänka på när ett zombieoutbreak förstör hela fotbollsfesten på arenan och en utvald skara får fullt upp med att hålla sig vid liv. Till och med om det betyder att man måste ta en fotbollsmatch mot de dreglande galningarna som tagit över! Japp, du läste rätt.

Knasig humor, snygga effekter och den där speciella franska, lite konstiga, humorn ser till att det blir en rätt underhållande stund ändå. Bra tempo. En zombierulle som bryter mönstret  lite, och ändå inte. Dumrolig.

wolfcopWolfCop (2014)

Precis lika dumt som det låter.
Alkade småstadssnuten Lou har det inte så kul i livet. Ständigt bakfull och misstrodd. När han upptäcker att han plötsligt fått en förbannelse över sig och förvandlas till en synnerligen hårig varulv blir det andra bullar. Inte nog med att hans djuriska instinkter tar över, som den snut han är nosar (!) han snart upp en illvillig konspiration mot staden.

Egentligen en rejält kass rulle om man ser till handlingen, men om man sitter och flinar sig igenom denna B-rulle kan man väl ändå inte ha alltför tråkigt va? Inte bland de bästa alstren om den gode varulven om man säger så…men full med galna taffliga effekter och en svart humor går det inte att tycka illa den här filmen. Om Wer var filmen som fick oss att tro på Varis igen..är kanske det här rullen som återigen förlöjligar.
Jaja, det kanske finns en balans för allt.

Därmed slutar årets vecka med besöket i rysligheternas (hmm..tja..) land. En ganska svag början, men det tog sig lite mot slutet och medelbetyget landar på 2,4.
Vilket väl ändå får anses vara ett ok betyg om man ser till genren och dess utbud…?

Filmlivet rullar vidare!

Okt 31 2014

The Town That Dreaded Sundown (2014)

Staden_posterMer meta än såhär blir det knappast.
Och det på självaste Halloweendan också! Great!

Vi får alltså en sorts ”sequel/reboot” till den gamla B-rullen från 1976. Inte en ren nyinspelning som man skulle kunna tro. Det handlar återigen om de verkliga Texarkana Moonlight Murders 1946. Här utgår man från de otrevliga morden, och att det kom en FILM på 70-talet! En film som nu vevas på stadens drive-in-bio för att ”hedra” händelsen. Mycket märkligt. Och mycket underhållande grepp på hela historien måste jag säga. Dagens regissör Alfonso Gomez-Rejon nöjer sig inte bara med det utan klipper friskt in både dokumentärbilder från mordfallet och bilder från förra filmen i handlingen. Funkar fint också!

Jamie (Addison Timlin) är filmens protagonist vilket runt allt kretsar. I början smyger hon och möjlige pojkvännen iväg från filmvisningen på drive-in-bion. Big mistake. Snart upprepar sig den horribla historien på ortens ”lovers lane” och hela staden går bananas. Igen. Jamie överlever men kan inte släppa det som hänt. Inte minst vaknar hennes nyfikenhet (naturligtvis) till liv och hon bestämmer sig för att undersöka mer om både morden på 40-talet och turerna kring den första filmens tillkomst. Under tiden fortsätter dagens designated slasher i karaktäristisk huva att slå till med jämna mellanrum.

the-town-that-dreaded-sundown-2014-2

här vankas andra bullar

Överraskande bra drag i den här rullen ändå. Inte alls lika pajjig som man skulle kunna tro. Kan det vara sättet manuset hanterar storyn? Det är både en regelrätt slasher och ett stycke deckarhistoria. Givetvis hör det till genrens natur att huvudpersoner och annat löst folk är ute och PROMENERAR i kvällsmörkret trots att en maskerad galning härjar i bygden. Sånt får man ju leva med…och görs det tillräckligt effektivt får man väl ge fan i att klaga.

Timlin agerar bra som Jamie, påminner ibland om favvosen Zooey Deschanel. Extra plus också till rullen för att den slänger in lite gamla rävar som Gary Cole, Veronica Cartwright, Ed Lauter och Anthony Anderson (som får vara lite seriös för en gångs skull). Det kanske bästa är att vi får en dåre i huva som inte lägger fingrarna i kors och drar ut på mordscenerna. Han slår till snabbt, brutalt och effektivt. Inget jamsande här inte. Givetvis snor också rullen friskt från andra klassiska  filmer i både scener och upplägg….men återigen: görs det snyggt och effektivt (och man är på rätt humör) sväljs det lika smutt som en smakrik IPA-öl!

Summasumarum: udda men smart take på hela storyn, bra slasherfrekvens och på det hela taget snyggt gjord rulle (ibland filmad med ett sorts filter som gör 70-talskänslan härligt närvarande). En film som absolut bör avnjutas vid sidan av alla andra galna mördarrullar en weekend som detta.
Bra underhållning!

Okt 30 2014

Wer (2013)

wer_posterOjojoj, precis när jag sitter på kammaren och funderar på om den här ”obehaglighetsveckan” på bloggen verkligen inte ska kunna bjussa på något mer än bara ettor och tvåor i betyg…så dyker den här upp i min hög. Tack och bock för det!

Vi tar oss till Frankrike där det unga amerikanska paret med son är ute och campar. Via FF-bilder (jaja..) ser vi snart att det går direkt åt helvete när något otäckt lurar i buskarna och såklart gör processen kort med familjen. Och så är det ju fullmåne också. Jaha ja du fattar.

MEN, var inte för snabb nu i din fördom.
Här en rulle som ÄNTLIGEN kanske ger lite upprättelse till den ständigt misshandlade myten om varulven. Det finns hopp med andra ord. Och till på köpet en ganska sansad och modern take på legenden som inte alls hemfaller i en massa sliriga sagomyter och klyschor (okej ett par). Mer ett murrigt kriminaldrama med full fart, perfekt klass på det goriga och synnerligen otrevliga baksidor av det som från början verkar vara ett glasklart fall med mord begånget av en vettvilling på landsbygden. Fransospolisen som utreder anser fallet klappat och klart då man ganska snabbt lyckades ringa in kufen Talan (Brian Scott O´Connor) som misstänkt. Unga amerikansk/franska advokaten Kate (A.J. Cook) får uppdraget att försvara den gigantiske Talan med märkligt hårsvall och kroppsbyggnad. Kate går såklart all-in med sina medhjälpare för att bevisa att Talan nog är oskyldig eftersom han är sjuk och inte kan röra sig speciellt bra. Dessutom KAN det finnas ett annat skäl för myndigheterna att så snabbt vilja få Talan inför rätta och helst inlåst.

wer_pic

crazy farmer, sjukling eller….Mads Mikkelsen?

Som sagt, ganska mycket full fart hela tiden. Bra driv i storyn som mixar folklore med mer konventionell kriminalare…men visst…den är ju klassad som en ”horror/mystery” av en anledning. Såklart. Scott O´Connor har ENORM utstrålning som den tyste och mystiske Talan, Cook sparrar helt okej som hans advokat och resten av gänget gör precis vad de ska. Snyggt och rappt filmad, intensiv och actionstinn när det behövs, och det känns inte på långa vägar som en B-rulle! Det gamla pålitliga Rumänien får föreställa Lyon med omnejd och det funkar det med. (Östeuropa IS the new black remember..?)

Jag svingar min gubbkeps och hävdar att detta kan vara den film som tar tillbaka The Werewolf i leken på allvar, efter alla år av misshandel i diverse rullar (ja jag blänger surt på Twilight-helvetet!).
Ett sådan fin favorit hos Flmr i mytologin  (eller hur Henke och Sofia!?) förtjänar en liten uppgradering. Vilket var på tiden.
Jag belönar med fyra fina ylanden och stjärnor!

Okt 29 2014

Nurse (2013)

Nurse_posterMen för i helvete.
Vad har vi här!? En sorts slasher/sort-of-soft-porn-rulle om en kvinnlig seriemördare som går bananas!?

Missförstå mig rätt, jag har inget emot kvinnliga seriemördare som gör livet surt, främst för slemmiga snubbar, men det får också vara lite stil på det hela.
Inte ett hopkok av effekter och skamlöst exponerande av kvinnliga kroppar bara för att man tror att rullen blir häftigare för det. Inget fel på sex, men lite balans skadar aldrig.

Eller…nånstans i rullen börjar jag fundera på om man ska se den som en galen svart skröna, en filmad serietidning? Kan så vara, men i så fall ställer jag mig först i det ledet som har lite svårt att underhållas här. Det är absolut inget fel på ”serietidningsfilmer”, varken i story eller visuellt utförande. Det jag retar mig på här är att regissören, en Douglas Aarniokoski inte tycks våga lita på själva storyn som sådan utan måste trycka in klyschiga erotiska undertoner i allt. Både handling och i det som syns i bild. Vi får således en handling delvis förlagd till ett murrigt sjukhus där sköterskor uppträder i korta ”nurse outfits” och strumpebandshållare. Check.

I fokus den mystiska sjuksköterskan Abby (Paz de la Huerta) som på nätterna extraknäcker som mörderska då hon hånglar upp otrogna män och tar dem av daga till höger och vänster. Att Abby tycks komma från en svår barndom är inte så svårt att räkna ut. På sjukan där hon jobbar får hon snart kontakt med den nya sköterskan Danni (Katrina Bowden) och tror sig ha funnit en speciellt vänskap med henne. Ett nära band som knutits. Kanske lite för nära för att Danni ska tycka det är ok dårå. Att reta upp Abby kan dock få sina konsekvenser. I grunden inte en helt idiotisk historia, men den slarvas bort i en kaskad av stolpiga repliker, knasig ologik, sidospår…och att man tycks välja att lägga fokuset på HUR nakna de kvinnliga skådisarna ska kunna bli i olika scener .

Nurse 3D

aldrig reta upp en sjuksyster!

Största kängan idag går till huvudrollsinnehaverskan Paz de la Huerta, maken till USEL skådis har jag faktiskt inte skådat på bra många år. Hon är helt OTROLIGT dålig! Noll inlevelse i sättet att agera. Nästan, men bara nästan, så det blir lite roligt att se på henne bara därför. Hon kanske är en Hubbot slår det mig? Varför tog man in henne? Å andra sidan tycks Huerta inte ha några som helst problem med att kasta kläderna mest hela tiden och kuta runt näck..så det är väl anledningen kanske.

Bara yta. Ingen känsla. Splashiga effekter (speciellt mot slutet) och ett manus som glömde bort att det kanske fanns en ganska ok story om man inte hade varit så förbannat såld på att spela på sexet hela tiden. Visst ja, Judd Nelson var visst med också. Var han näck? Ja nästan, fast inte på ”det” sättet. Hade ni väntat er annat?