Etikettarkiv: rysligheter

Okt 27 2014

The Strangers (2008)

the strangersParet James och Kristen (Scott Speedman och Liv Tyler) kommer sent en kväll till den avlägsna Stugan.
Helt klart besvärade av något som från början skulle vara desto mysigare och romantiskt än vad som nu verkar bli fallet. Filmens första klyscha rullar direkt igång när James en stund senare deklarerar att han ”behöver ut och köra en sväng för att rensa tankarna”.

Så, häpp, ni fattar ju redan att det rör sig om ännu en av alla dessa homeinvasionthrillers.
De som tycks poppa upp i parti och minut. Regissören och manusmannen Bryan Bertino ska dock ha cred för att han ganska snabbt lyckas skapa lite obehaglig stämning i stugan, utnyttjar dess vinklar och vrår och skuggor på ett bra sätt. Och även dess omgivningar. Liv Tyler är möjligen lite för övertydlig med sin stigande panik, men okej då, hanterar sin roll rätt trovärdigt i början i alla fall. Speedman går från ledsen snubbe till arg snubbe, och däremellan vet man inte riktigt vart man har honom. Vilket ju är ganska bra egentligen.

Bertinos manus blandar vilt med lågbudgetstilens alla ingredienser av ljud, skuggor och det som aldrig ses i bild. En och annan gorig effekt får också utrymme, men känns i sammanhanget rätt malplacerad då den övriga visuella stilen skulle räcka gott. När ”katten väl är ur lådan” blir det naturligtvis mer standard-smy-smyg-betonat och med ens lite tråkigare.

strangers_pic

”WTF!!? ”bara” en tvåa i betyg!?”

Och då tappar tyvärr rullen direkt. Som vanligt i filmer av den här sorten gör huvudpersonerna dessutom helt idiotiska OLOGISKA saker som en vanligt person, om än vettskrämd, aldrig skulle ha gjort. Och börjar filmkaraktärer pyssla med sådana ”stunts” i en rulle, speciellt i en miljö som den här, kan man inte riktigt släppa det (även om det är så det ”ska” vara i sådana här rullar) utan sitter mest och muttrar lite lagom grinigt i väntan på finalen.

Rullen sägs ”vara inspirerad” av verkliga händelser i norra Kalifornien 1981, och som vanligt låter det alltid lite fräsigare att skylta med sådant i förtexten (även om likheterna är pyttesmå).
En okej rulle som framkallar en del obehag men faller i den där jolmiga fällan med klyschor och irriterande ologik…och lyckas därmed inte skrämma upp mig nämnvärt.
För det var väl tanken?

Okt 16 2014

Deliver Us from Evil (2014)

Deliver-Us-From-Evil-PosterSå här mitt i oktober, när mörkret faller och Halloween står för dörren (IGEN!) bara ett par ynka veckor bort, då borde man ju skrämma upp sig lite med en rejält murrig rysare!

Sådana grepp kan ju aldrig vara fel, och när man har det klart för sig gäller det bara att hitta den ”rätta” rullen som ska få stå för skrämmandet. Just idag KAN jag ha valt aningens fel. Och kanske blivit liiite underhållen ändå. Hur hänger det här ihop?!

Jo men det börjar ju bra, riktigt trevligt OTREVLIGT till och med. Dystergöken Eric Bana är New York-snuten Sarchie som tillsammans med kollega får rycka ut på ett ärende som absolut inte kommer att kunna kallas för rutin när det ska skrivas in i böckerna. Det är också regniga gator, murriga kvarter, mystiska människor och allmän otrevlig feeling. Kan mysteriet som Sarchie ramlar in i ha något att göra med händelserna i filmens prolog som börjar i Irak!? (ständigt detta Irak när det vankas demon-vibbar!)

Jahapp, bakom kameran Scott Derrickson, ni vet han med ohälsosamt läskiga Sinister. Nu ger han sig på lite mer fysiska rysligheter som möjligen är tänkt att vara en blandning mellan valfri deckare, Seven och Exorcisten. Som sagt, lovande ändock i början och jag fokar in rätt snabbt på det som sker. In på banan efter en stund med en modern ung präst (röker, svär och sveper whisky minsann!) som kan upplysa Sarchie om ett annat som man möjligen inte tänker på i vår stressade vardag. Sarchie är god katolik men tvekar in i det längsta på prellens (Édgar Ramírez) teorier. Dumt så klart! Klart Sarchie skulle ha lyssnat! Speciellt när hans familj, dotter och fru (Olivia Munn) hamnar i siktet för de sinistra krafterna.

Deliver_us-pic

kanske inte det vanliga NY-klottret…?

Balansen mellan rysare och mer standaraction är hårfin här. Som renodlad rysare fungerar den ju inte alls vill jag påstå (trots några tappra försök av Derrickson till hoppa-ur-soffan-scener). Felet är väl kanske att det aldrig blir sådär SPÄNNANDE som man vill. Som en sorts mischmasch av olika genrer känns det istället lite bättre. För den som är ute efter rejäla demoniska doningar riskerar det här att bli rätt mycket mellanmjölk. Ser man den som en gåtfull thriller med lite creepy inslag blir det lättare att svälja. Dock känns rullen på tok för lång och seg i vissa lägen. Kill your darlings?

Polisen Sarchie finns i verkligheten (fast filmmakarna fick erkänna att manuset var påhittat) och ägnar numera sitt liv åt att jaga just demoner som stökar till i folks hem. Om du frågar mig, efter att ha läst lite om denne snubbe, så verkar han rätt…pajig.
Godkänt för stunden får det väl bli här i alla fall.
Jakten på rejäl skrämselrulle går vidare.

Sep 24 2014

Ruggigheter i luften och på landet

7500 (2014)

The Grudge-japanen Takashi Shimizu dyker upp igen.
Den här gången har regissören lockats av USA-filmdollars och ger sig i kast med en ensemble bestående av en hoper B-skådisar som alla måste samsas på Flight 7500 från Los Angeles till Tokyo.

Det dröjer inte många filmminuter innan det börjar hända rysliga saker ombord på jumbojeten (såklart). Vi bjuds på en skara folks med digra hemligheter och bakgrunder. Främst i linjen hittas tex Ryan Kwanten från True Blood och Amy Smart (var har hon hållit hus?) som problemfyllt par. Och så de stackars flygvärdinnorna Laura (Leslie Bibb) och Suzy (Jamie Chung) som måste försöka hålla ihop det när märkliga mysterier övergår i mer otrevligheter ju längre storyn och planet färdas.

Okej, inget du springer och gömmer dig för i rädsla direkt. Men historier på begränsade utrymmen är ändå alltid tacksamma. Och Shimizu försöker sin vana trogen hålla den speciella stil på berättandet som hör till den här horror/mystery/thriller-genren. Besättning och passagerare kämpar på så gott de kan med ett i grunden kanske rätt förutsägbart manus. Den obligatoriska twisten finns såklart, och den som inte räknat ut den en stund in i filmen får snällt vänta tills upplösningen då det mesta rätas ut.

Mikrospännande i vissa sekvenser. Men annars inget att jubla över på något sätt.
Godkänt med viss tvekan.

 

Red State (2011)

En rulle jag länge velat se. Nu undrar jag lite varför. Var det kanske för att det var Kevin Smith som gjort en utflykt i en genre som inte direkt är förknippad (i min värld iaf) med den lite udda regissören?

Hormonstinna tonåringar dras till möjligheten att utöva lite sex med mogen kvinna mot betalning. Lite lagom myspys en fredagskväll någonstans i hillbillyland i USA…typ. Ojoj vilken blåsning när det visar sig att ”erbjudandet” bara var en front av en knäppskalle-sekt som ville fånga in ett par ”orena” som behöver tuktas, torteras och avlivas…i Herrens namn förstås.

Ok, så här har vi ytterligare en rulle som beskriver en dårpippiförsamling som inte riktigt har koll på hur det är att leva i verkligheten. Vi har sett det förut, och kommer att få se det igen. Jag ställer mig frågan några minuter efter att eftertexten rullat i mål; varför ville Smith göra den här rullen? Egentligen? Den säger inte ett skvatt man inte redan visste. Någon direkt underhållning är det ju heller inte frågan om då de totalt världsfrånvända galningarna i sekten visar upp grymheter av sällan skådat slag.

Oerhört välspelat är det dock. Speciellt av Melissa Leo som troligen aldrig varit galnare än här. Mycket bra inlevelse också av Michael Parks som sektledaren Cooper. Snubbe med karisma. John Goodman gör ett rutinerat inhopp som FBI-agent…men så mycket mer bjuds man inte på. Ett drama, välspelat förvisso, som egentligen inte gör någon glad i sinnet.
Mer ett…jaha.

 

Maj 14 2014

You’re Next (2011)

I veckan som gick fick jag lära mig ett nytt begrepp: mumblecore.
Vilket tydligen är en subgenre inom amerikansk independentfilm där man använder amatörskådisar, lågbudget och ofta improviserad dialog. Lägger man dessutom till lite rysliga inslag och gärna rätt mycket blod, så har man vips mumblegore istället!

Precis som i dagens övningar.
Långt ut i spenaten ska familjen Davison ha en liten get together i vräkiga lanthuset. Föräldrar ska fira bröllopsdag och alla vuxna barn dyker upp med respektive. Här vankas middag och rekreation. Men, är det inte lite obehagliga vibbar som ligger i luften också? Syskontjafs och förolämpningar. Innan nån hinner köra igång familjeterapi brakar dock ett helt annat helvete loss. Homeinvasion i form av mystiska figurer iklädda obehagliga djurmasker, som inte har för avsikt att bara stanna på en kvällsgrogg om man säger så.
Kalabalik, blod och ond bråd död i diverse slabbiga former. Ett klassiskt upplägg där husets invånare plötsligt är sitting ducks för denna hysteriska rampage.
Men varför? Och vilka är dårarna i maskerna?

Rätt skön take på det klassiska greppet ändå. Bra med spänning trots den traditionella utvecklingen i manuset. Givetvis håller man sig inte heller här från att försöka sig på ett par små twistar. Men det kan man köpa. Luttrade filmdårar kan säkert se upplösningen flera minuter i förväg…men även en garvad lirare som yours truly började plötsligt osäkert spana åt alla möjliga håll i ploten.
Och sånt är ju faktiskt bara kul! Ändå.

syn man klarar sig utan som besökare

Bra driv i rullen, snyggt foto och effekter gör att det inte alls ser ut att passa in i ovan nämnda genre om man ska hårddra det hela. Bra skådisar därtill, och en rulle som sportar upp Ti West i en spelroll kan väl inte vara helt skum och usel..! Synnerligen bra inledning på rullen, kanske en av de bättre man sett på länge från den här genren. Och obehagligare.

You´re Next bjuder på rätt bra obehagligheter överlag.
När väl the cat is out of the box blir det såklart mer rafflande action än rysligheter. Men fram till dess är det riktigt murrigt. Man har sett det förut visst, i diverse former, men här känns det mer…stabilt.
Och underhållande.
Märkligt det här filmintresset man har.

Feb 26 2014

återtitten: The Lost Boys (1987)

Och kolla här då. På tal om att åren går.
Så ung, så kaxig, så full av det där typiska full i fan-leendet som möjligen är lite signifikativt för hela släkten. Jag menar naturligtvis Kiefer Sutherland. Ett av affischnamnen i dagens lugubra och nostalgiska tillbakablick. Ibland är det ändå lite spännande när man går långt in i sitt arkiv och bara liksom sträcker ut näven mot närmsta hylla.

Ni som möjligen var med då när det begav sig, kommer kanske ihåg hur det sprangs på bio och gloddes på den här rullen med stor förväntan. Typisk actionrulle/teen-hittepå med det rätta 80-talsstuket. De varma färgerna, den murriga musiken som givetvis innehöll sin beskärda del av det synthiga årtiondet, förvisso här också uppblandat med lite sköna melodiösa slingor av gamla ess som tex Roger Daltry, INX, Echo & The Bunnymen. Men vänta, det fanns ju så mycket mer; givetvis dyker den obligatoriska saxofonen upp efter bara runt 10 minuter! Detta trakterade instrument som ibland verkar få stå symbol för hela detta årtionde på film. Dessutom VISAS saxofonen upp i bild, passionerat tutad i av en muskulös hunk i sommarnatten! 80-tal!

Välkommen till kuststaden Santa Clara i Kalifornien. En sorts märklig blandning av surfarparadis och hippiekoloni. En kufarnas fristad. Kan möjligen frånskilda Lucy (Dianne Wiest) finna ro här med sina två tonårsgrabbar Sam (Corey Haim) och Michael (Jason Patric)? In och bo hos farfar (Barnard Hughes) i hans synnerligen märkliga hus. Michael spanar snart in tjejerna i trakten, och Sam..tja han verkar spana i det mer obskyra.
Som ryktet om att hela trakten är hemsökt av vampyrer. Att alla de barn och vuxna som försvunnit under åren, och vars ansikten sitter på var och varannan efterlystlapp, skulle vara offer för dessa blodsugare. Inte är det väl så…?

sluta larva dig nu Jack Bauer!

Vid rodret för denna MASSIVA 80-talsbomb av färger, murrighet, musik och lite lagom konstruerad spänning/mysrys står (ökände) Joel Schumacher stadigt. Vad man än vill säga om hans karriär så torde dagens film absolut kunna räknas in till det mer framgångsrika alstren han spottat ur sig. Han lyckas precis balansera storyn på gränsen mellan det pinsamt barnsliga och det lite mer tuffa mörka stuket. Naturligtvis hjälper dagens ensemble till. Kiefer S sportar en grym hockeyfrilla och fjunigt skägg i rollen som motorcykelbadasset David, frontman för det luriga (men i dag hopplöst fåniga) grabbgänget som alla, ALLA, är lite rädda för i den lilla staden. Boysen gör ju lite som de vill gubevars! Kan de rentav ha något att dölja? Givetvis blir nykomlingen Michael nanosnabbt förälskad i mystiska Star (Jami Gertz) som dessvärre tillhör just…David. Läge för envig där således..och vad ÄR det egentligen med David och hans gäng som lockar Michael så…? Och vad är bröderna Frog för pajsare (där bla den” andre Corey”…Feldman hittas) som Sam snubblar över!? Påstå att hela stan är ett fäste för vampyrer, demoner, varulvar och annat löst pack!

Ja herregud, det är tonårshumor, romantik, fånig action, lite effekter och fullt ös på musikfronten mest hela tiden. Kanske ordet man söker är….kitschig? I dag en ganska hopplös story att applicera på en modern publik, skulle filmen gjorts idag krävs det betydligt mörkare stil, tuffare CGI och kanske en väg bort från den här blandningen av nästan-jönseri och klyschig tonårsstinn dialog.

Lider jag av återseendet? Känns det pinsamt? Löjeväckande? Både ja och nej. Minnet säger mig att det här var rätt fräsigt en gång i tiden. En annorlunda upplevelse som behandlade vampyrtemat på ett lite mer rocknroll-tillgängligt sätt, om än med små försök att skapa kusliga effekter. Kanske hade den allt som behövdes då…rysligheter, tonårshumor, romantik, musik (saxen remember!!) och den där riktigt sköna känslan av ett amerikanskt 80-tal. Det förtjusar en aning. Samtidigt går det inte att komma ifrån att filmen är ett hopkok av yta och klyschor. Extra kul också att kolla in alla skådisar i yngre upplaga. Som vanligt hade ju ödet olika vägar utstakade för en del av dem. Här är de dock alla med på banan och underhåller på bästa sätt i all sin tramsighet.

The Lost Boys blir ännu en liten promenad ned längs nostalgins gator. Rätt underhållande då, lite mer larvig idag såklart. Ganska stabbig i flowet. Var man liksom jag med under det här årtiondet i målgruppen, går det dock att vara lite förlåtande mot både det visuella och innehållsmässiga. Liite småkul är det ju allt ändå.
Kanske man till och med skulle kunna säga….svagt charmigt..?

Enhanced by Zemanta
Jan 6 2014

Carrie (2013)

Och den där lite milda förvåningen fortsätter hos mig även under det nya årets inledning. Den där aningens uppgivna, inte förbannade, känslan av att jag inte riktigt kan se meningen med vissa rullar. Utan att de för den sakens skull är speciellt usla.

Åh vad jag trollbands av Stephen King´s roman en gång i tiden. Slukade den och kände de kalla rysningarna. Detta egentligen sorgliga drama om en alldeles vanlig (okej då.. kanske inte SÅ vanlig) tjej som bara vill vara som alla andra i skolan…gärna lite omtyckt och sedd. På ett bra sätt. Inte alldeles lätt dock, hemma väntar en helt waco morsa som för länge sedan förirrat sig för långt in i religionen för att det ska vara nyttigt.

Egentligen ett drama, en sorts tragisk mobbningshistoria som i sina mörkaste stunder säkerligen kastar ljus över vad som antagligen pågår i skolor runtom vår vackra värld hela tiden i verkligheten. King hade förstås den goda smaken att krydda det hela på sitt speciella sätt. Originalfilmen av en viss herr DePalma 1976 var faktiskt rätt lyckad och gjorde storyn rättvisa. Minns att den var både obehaglig och tragisk på samma gång. Och naturligtvis en produkt av sitt 70-tal vad gäller det visuella.

duktiga Moretz överarbetar en aning..

När nu den kvinnliga regissören Kimberley Peirce plockar upp bollen och sätter Chloë Grace Moretz i titelrollen har hon lite andra dollars och teknik att leka med. På gott och ont. Där effekterna må vara fräsigare nu är historien istället ganska tunn och vattnig. Det är inget nytt (gris)blod som rinner här kan man ju säga. Som att man lagt ett smörpapper över det gamla och hottat upp miljön med ett gäng smartphones.
Ah, Carrie är ju såklart en gammal fin klassiker..både som bok och originalfilm..och jag fattar verkligen inte grejen med att göra en precis nästan identisk version. Eller, det gör jag ju förstås. Anledningen stavas såklart dollars och en helt ny målgrupp som kanske inte har en aning om vem farbror Stephen King överhuvudtaget är.

Carrie blir en vaniljversion i moderna kläder. Moretz gör en helt ok huvudperson, mot slutet möjligen lite pajasvarning när hon tappar kontrollen. Att plocka in pålitliga Julianne Moore som hysteriskt morsa bidrar dock till att hålla värsta surbetyget borta.
Annars är det här en rejält intetsägande nyinspelning som inte fyller nån funktion i filmvärlden.