Kategori 1

Jan 25 2011

Machete (2010)

Det allra roligaste med den här filmen är att alla kvinnor verkar falla som furier för den lille stabbige tomten/skogstrollet Danny Trejo. Likt värsta James Bond går han fram, knäcker bad guys och charmar kvinnsen i en aldrig sinande ström. Robert Rodriguez gör mycket roliga saker, men nu vete i fan om det inte blev en roliga timmen för mycket.

Det som en gång började som en kul fejktrailer till Grindhouse-projektet har här alltså vuxit ut till en hel liten film. Trejo är ex-federalen Machete, illvilligt snärjd av en skumraskplan som ändå leder till att han kan ägna sig åt att avslöja en korruptionsskandal som inbegriper illegala flyktingar vid gränsen USA/Mexico, en rasistisk senator, en lömsk knarkkung och sist men inte minst en bindgalen medborgargardesstolle.

Den synnerligen taffliga storyn täcks av lika taffliga och grisiga effekter där både armar, huvuden och mer än lovligt dåliga vitsar flyger genom luften. Det hela är naturligtvis gjort med glimten i ögat och ska liksom Grindhouse vara en blinkning åt billiga skräpfilmer utan ett uns av kvalité. Danny Trejo har naturligtvis aldrig varit mycket till skådis, men vi som sett film ett tag har ju knappast kunnat undgå hans fula nylle i diverse actionproduktioner av varierande slag. Särskilt Rodriguez verkar ha ett gott öga till honom och kände kanske att det var dags att tacka för lång och trogen tjänst genom att ge honom en huvudroll för en gångs skull.

Sättet filmen är tillverkad på inbjuder förstås till en början till skratt och allmän munterhet från min sida, men halvvägs in i den galna handlingen känner jag ändå att det kanske är bra så. Förtjusningen över stilen, de rätt kända ansiktena i de olika rollerna ihop med den usla storyn avtar och ersätts av en…trötthet över att filmen tycks upprepa sig stup i ett.
På pluskontot finns att digniteter som Robert DeNiro, Jessica Alba, Michelle Rodriguez och självaste Don Johnson (!) dyker upp i rollistan. Även pålitlige och sluskige Jeff Fahey får gott om utrymme här. Och när också Steven ”träskallen” Seagal dyker upp…ja då är liksom samlingen av mer och mindre begåvade personer nästan komplett. Alla inblandade verkar dock ha haft kul vid inspelningstillfället, och det är väl bra det då. Som åskådare har jag kul en liten stund, men sedan tar det stopp. Tvärstopp.

Och då gillar jag ändå skräpfilmer och utstuderade B- och C-filmer.

Machete riskerar ett tag att falla ned i samma mörker som den usla Bitch Slap, klarar sig med nöd och näppe men betyget kan trots närvaron av kända namn i rollistan, dumhumor och ganska roliga effekter inte bli speciellt bra. Det blir liksom för mycket. Trailerstadiet hade räckt gott och väl.

 (idag inte som i Usel utan mer som…Inte Bra…)

Second opinion?
Studsa gärna över till Voldo som har lite annorlunda syn på dagens betraktelse.

Dec 28 2010

Wall Street: Money Never Sleeps (2010)

Jaha ni. När eftertexterna så sakteliga börjar rulla till David Byrnes musikaliska slingor och förföriska bilder över ett soligt New York sakta flyter förbi, sitter jag som en stolligt frågetecken i soffan.
Min första tanke är; varför?
Den andra är: herregud så blekt, så….intetsägande.

Här ytterligare ett praktexempel på att vissa ideér borde ha fått stanna på skrivbordet, kaffebordet eller middagsbordet. Vet inte riktigt vad Oliver Stone fått för sig här…att kunna upprepa samma hype med en film om börsklippare så pass många år senare måste ju verkligen vara den ädla formen av självplågeri. Speciellt om man inte har någon som helst ny infallsvinkel att komma med. Jag ska villigt erkänna att då 1987 när den första filmen dök upp, så var det en medryckande skröna och ett härligt överdrivet lustspel om aktier, fonder och den traditionella bilden av en vattenkammad brat i finansvärlden. Och Gordon Gekko var så härligt hänsynslös att det liksom inte gick att låta bli att tycka om honom. Men varje figur (och tidsålder) har sin tid.

Här är Gekko tillbaka många år senare, utslussad från fängsligt förvar och ägnar sig numera åt att skriva böcker och hålla föredrag. Han träffar en ung pigg börsnisse, Jake (Shia LaBeouf), och får tillfälle att lära ut lite gammal visdom och tricks från förr. Jake har dessutom ett par egna agendor och råkar dessutom dejta Gekkos försummade dotter. Smutt och bekvämt. Alldeles för bekvämt. Manuset tar så enkla och genant tråkiga genvägar så det går bara inte att hålla gäspningarna borta.
Stone upprepar sig till förbannelse och har inget, absolut inget, att tillföra i den här miljön. Synd också att kasta bort alltid sevärde Josh Brolins talanger på sådan här skräpmat. Han ska föreställa den ”nye” Gekko i den här versionen, men försvinner i ett moln av ointresse. Sidostoryn om Jakes förhållande med Gekkos dotter blir bara skitnödigt påklistrad, och slutet är rent av irriterande dumt.

Det hjälper inte ens att Stone desperat slänger in Charlie Sheen i en tvåminuters cameo, respektlöst använder Susan Sarandon och Frank Langella i alldeles för små roller eller vildsint låter kamerasvepningar rulla över New Yorks skyskrapor i solglitter.

Wall Street: Money Never Sleeps är fruktansvärt ointressant som historia. Den tid när hetsiga bilder på gapande börsklippare möjligen kunde tillföra någon sorts charm är för länge sedan förbi. Jag känner inget, noll, nada för den här filmen. Michael Douglas borde verkligen ha tagit sig en extra funderare på sin medverkan här, och istället låtit minnet av en galet girig Gekko från 80-talet bestå. Om nu inte pengarna sover så finns det stor risk att den som tittar på den här filmen gör det istället.

Nov 10 2010

Resident Evil: Afterlife (2010)

Dessa zombies. Ständigt dessa envisa, långsamma och trista typer. Känns som om de ställer till det i var och varannan film nu. Resident Evil-serien har lite lullat på genom åren, en ny del dyker upp ibland och den trogna Milla Jovovich gör vad hon kan i rollen som Alice. Nya effekter, nya sidor av action och nya intriger. Eller inte. Problemet med Resident Evil-franchisen tycker jag är att det blivit så förbannat ointressant. Lika frisk och fartig som den första filmen var en gång tiden (kanske låg den rätt i tiden också), lika tradiga och sega har efterföljarna varit. För varje film som dykt upp har B-stämpeln hamrats hårdare in i historierna.

Och frågan är om det inte har nått lågvattenmärket nu. Alice är ständigt på flykt (eller är det en klon…hmm) och hamnar den här gången i Los Angeles där gatorna, liksom i övriga världen, nu befolkas av dessa sävliga levande döda med sitt karaktärisktiska väsande och molande. I ett övergivet fängelse stöter hon ihop med en hoper överlevare och det enda filmens manus egentligen går ut på  är hur de ska ta sig till den omtalade fristaden Arcadia som alla hört talas om. Storyn är uppställd helt enligt schablon-mallarna, den gode, den kärve, den tjurige och den fege, och de oroliga och de lömska och de…tja ni fattar…

Och så Alice då, som verkar ha svar på allt, och kan slåss utav bara helvete. Paul W.S. Anderson har förutom manusförfattandet också tagit över regipinnen igen och hade man hoppats på lite nytänkande eller i alla fall någon slags ny energi eller vitalitet, är det bara att tjura ihop som tittare. Inget, och då menar jag verkligen inget, nytt under solen. Som i alla ytliga berättelser och filmatiseringar av spel, serier och kalla det vad du vill, så glömmer man det viktigaste; att manuset måste locka på något sätt. Spänning, humor, en uselhet som gör att det blir kul, oväntade grepp som ramlar lite utanför standardmallen. Första filmen om Alices kamp mot Umbrella lyckades just med detta att skapa en spänning och lite driv i filmen. Här är det bara så urbota tråkigt och jag gäspar högt i takt med att Alice ger zombisarna en och annan rundspark, låt vara till en del snygga actionsevenser i traditionell Matrix-stil. 

Resident Evil: Afterlife kan bara skapa glädje hos de trognaste fansen till spelen och de andra filmerna. För oss andra är det tråkighetsvarning av stora mått. Och det hjälper inte ens att man försöker åka snålskjuts på den nya 3D-tekniken. Dessutom är det nästan lite taskigt att Jovovich för varje år som går alltmer riskerar att fastna i Resident Evil-facket. För det är sannerligen ingen större merit att sätta på sitt CV. Dessutom tvingas man plågsamt konstatera att det finns risk för ännu en uppföljare vad det lider.

Nov 4 2010

Jonah Hex (2010)

Kommer ni ihåg förr, ganska mycket jätteförr faktiskt, då det var stor uppmärksamhet då seriefigurer skulle omvandlas till film från Drömfabriken? Det slogs på trumman rätt hårt när det begav sig med Stålmannen och Läderlappen (visst låter de svenska namnen bra mycket skönare…?).
Tiderna förändras och nu hinner det väl knappt ens gå ett filmår innan någon ny figur eller varelse som har sitt ursprung i ett fyrfärgstryck ska spottas ut på duken. Är det dessutom kanske en s.k. grafisk roman (a.k.a ”jävligt vuxen serie”) så finns det en diger marknad att välja från. I den serie-/filmvärld som för tillfället verkar härska i Hollywood är uppenbarligen mottot; ”är det en serie så ut med en film!”

Därför då alltså nu dags för den rätt obskyra historien om Jonah Hex (vars äventyr jag aldrig tagit del av i serieform…får väl skylla på fel generation eller något…), en lirare och rest från det amerikanska inbördeskriget som begåvats (eller förbannats) med möjligheten att kunna tala med de döda. Speciellt praktiskt när man som Hex försörjer sig som prisjägare i det vildaste av västern. Dock har Hex även en djupare agenda, att hämnas den man som direkt orsakat den situation han befinner sig i. Men som av en filmisk händelse behöver också Presidenten hans hjälp att stoppa ett hot mot den unga nationen, ett hot som verkar komma från just den man som Hex har som villebråd…Serietidningshistoria betyder att det gäller att ösa på med effekter och action, cgi-konstnärerna får med andra jobba för sin lön för att framkalla den värld som Hex och hans gelikar lever i. In också med lite stora Hollywoodnamn i rollistan, som Josh Brolin och John Malkovich i det främsta ledet. Fina killar såklart, med bra alster bakom sig, men det bästa med Brolin i den här filmen är hans iögonfallande sminkning för att få till det groteska ansiktet som Hex får släpa runt på. Och det bästa med Malkovich är att han är just…. Malkovich…i övrigt är det dessvärre inte mycket att gotta sig åt.

Storyn signerad paret Neveldine/Taylor (Crank-filmerna och den usla Gamer) är alldeles fört kort och oengagerande för att jag ska känna något för filmen. Vi vet att Hex är sen seg jävel som aldrig kommer att ge sig, att Malkovich är skurkigare och mer hänsynslös som serieskurkar bara kan vara, men att han likväl kommer att möta sin överman till slutet. Megan Fox uppträder i en roll som kan vara bland de mer meningslösa under 2010, men ser till att den obligatoriska kvoten av lättkläddhet och kvinnlig fägring fylls. Bakom dammet och cgi-effekterna är det väl meningen att någon sorts western-känsla med lite övernaturlig touch ska infinna sig, men den fastnar knappast sådär överväldigande hos mig. Action saknas naturligtvis inte, men berör inte och är av standardformat i storys som denna. Filmer om killar i vidbrättade hattar med sina namn i filmtiteln (hej Solomon Kane) verkar vara ett vanskligt område och kan gå hur fel som helst.

Jonah Hex är en film att bli lite irriterad på, idéen är kanske inte så dum för överföring till film men upplägget slarvas bort, blir löjligt kort och oengagerande. Josh Brolin blir ytterligare en i raden av stereotypa karaktärer som fladdrar förbi ett kort ögonblick i filmvärlden för att sedan förpassas tillbaka in i seriemörkret. Filmen känns som ett hastverk och ihopsnickrad med mer kommersiell kåthet för ögonen än känsla. Aj då.

Okt 26 2010

The Expendables (2010)

Vilken grej! Vilken idé! Som en gammal fin klassåterförening, där tiden liksom har stannat till när man träffar de gamla kompisarna. Vilken nostalgitripp!
Det kunde ha blivit alltså.
Det dröjer inte alltför långt in i filmen tills jag börjar skruva på mig lite mumlande och känner en föraning om att det värsta är att vänta. Det som låg som en sorts gnagande oro och baksida på det blänkande myntet när filmplanerna hos regissör Stallone först blev kända i filmvärlden. Och det hjälps inte hur mycket nostalgi eller gammal 80-talskänsla jag än försöker uppbåda av hela mitt filmsinne; det här är en riktig skräpfilm. Riktigt mög som utan sina namnkunniga skådisar inte ens skulle föräras en C- eller D-stämpel. Den otroligt korkade historien om de ärrade legoknektarna som tar sig an ett korrumperat örike verkar Stallone snutit ur näsan en kväll på Planet Hollywood, och är världens sämsta anledning till att få skapa skjut- och spring- och smäll utav bara f-n. Gärna också i totalt beckmörker.

Men, hojtar du, det är ju lite det som är meningen för oss filmdårar. Att det ska vara som på det glada 80-talet, då historier som dessa kunde nå miljonpublik på bio och VHS. Åh fan säger jag, då tyder det på att vi verkligen borde skämmas för vår smak ”back in the old days”. Det här är ju galet dåligt. Inte ens kul ur nostalgivinkel, inte ur någon vinkel alls förresten. Credit dock till Stallone för att han fått med ett par av de gamla tunga namnen från då det begav sig, å andra sidan blev de säkert lyckliga över att någon ville ha med dem i en film igen. Den enda som inte ska ha på truten för sin medverkan i det här galna påhittet är Jason Statham som faktiskt då och då kan bevisa att han är en man för framtiden, och i många filmer rätt underskattad. Här får han ju dessvärre rätta in sig ihop med de andra jönsarna i ledet. Eric Roberts hade man velat se mer av, som skurk gör han sig helt perfekt med sin eländiga skådisförmåga, men givetvis ”extraknäcker” Stallone som skådis också och tillsammans med Statham stjäl de den mesta av speltiden. De andra medverkande är bifiurer och göra sig icke besvär, och Dolph Lundgren blir en sorts trött parodi på sig själv och sina skräpfilmer och jag tappar snart intresset för hans figur. Inte ens ”bröderna cameoroll” kan lätta upp stämningen.

The Expendables är en orgie i gäspningar för mig som tittare. Det smäller, skjuts och mumlas plattityder enligt mallen. Storyn är direkt dum och man tycker ju att Stallone kunde för bövelen ha kommit på något annat i manusväg som kunde ha infattat de gamla veteranerna. En galen hype innan premiären, samma känsla som när Rambo kom tillbaka än en gång för ett par år sedan. I sin enfald hade man hoppats på något extra, men då liksom i denna soppa faller allt ihop till en riktig axelryckning och irritation. Nostalgin funkar helt enkelt inte. Sylvester Stallone själv är riktigt plågsam att titta på, med sitt härjade, förvridna ansikte som tycks ha genomgått en förvandling hos Hollywoods värste botoxexpert. Det är bara att konstatera att vissa idéer ser kanon ut på papper, men mår bäst av att bara vara just en idé. Det här var illa, riktigt illa.

Okt 20 2010

Predators (2010)

Det börjar i och för sig effektfullt med ett fritt fall ur skyn. Bara pang på så där. Eller också blir det oavsiktligt lite symboliskt, för efter inledningen så faller filmen fritt ganska exakt hela tiden. Dessvärre.
23 år efter originalet, när Arnie härjade runt i djungeln och till slut spöade upp den ovälkomne besökaren från en annan planet, väljer man att försöka närma sig ursprungshistorien lite flirtigt samtidigt som en egen knorr och prägel ska sättas på manuset. Det går eh…sådär. Eller snarare inte alls. En torftig spegelvänd story om att ett antal utvalda individer kidnappas (liiite oklart här) från jorden och släpps ned i en grönskande djungel på okänd planet med okända invånare, men givetvis med de goa fyrtornen med det fula utseendet lurandes i vegetationen. De ofrivilliga gästerna måste naturligtvis hålla ihop och försöka klura ut hur klara sig ur knipan helskinnade (yeah right…), och vi pratar inga mesar här utan stereotypa figurer av bästa märke med gevär, snitsiga puffror och andra tillhyggen. Schablonerna haglar och man undrar var våra vänner manusförfattarna tagit sig någonstans för att lyckas konstruera en sådan ytlig och icke engagerande story som detta blir. Det borde liksom inte vara möjligt efter de senaste misslyckade försöken i Predator-franchisen, och de gula varningsklockorna borde ha ringt hos hågade producenter.

Hypen inför den här filmen har stundtals varit enorm, inte minst sedan Robert Rodriguez blev inblandad i projektet. Kanske han borde ha tagit hand om regipinnen själv stället för att överlåta den till Nimród Antal (Armored), nu ska väl dock ingen skugga falla över Antal som antagligen gör det bästa av situationen. Kanske kunde dock Rodriguez säregna stil ha givit filmen ett annorlunda skal. Nu blir det mest en irriterande och oengagerande färd fram till slutet och när eftertexterna rullar igång känner jag mest ett stort ”jaha”.
På skådisfronten samlas en hoper individer som inte gör bort sig med tanke filmkategorin, men heller inte går till historien som direkt minnesvärda. Saker att reta sig på  är tex varför Adrien Brody (hur hamnade HAN i den här sortens film!?) envisas med att gå runt och väsa med hes röst, som om han vore med i Gudfadern eller något…eller varför man lite nödtorftigt skrivit in Laurence Fishburne i en direkt krystad roll. Mycket att irritera sig på här således, och lite desperat försöker man också koppla ihop originalet genom att refrera till den storyn både genom tal och handling och personnärvaro.

Predators faller platt mot marken och träffar tungt, i mina ögon. Tröttdum story, standardeffekter som kanske inte går att klaga på direkt, men totalt oengagerande och mest bara en massa uttjatade actionscener staplade på varandra. En stor besvikelse. Samtidigt slår det mig att det naturligtvis inte går att variera en story som den här. Det finns liksom inte så mycket mer att utveckla. Nu tycker jag vi lämnar dessa Predators åt sina öden, och när suget kommer kollar vi in originalet med Arnie istället. Ok?

Okt 11 2010

Broken Flowers (2005)

Jamen hörni. Va?!
Snacka om ett dilemma här. En sorts splittring som heter duga. Tveeggade känslor i harmoni. Eller disharmoni. Jim Jarmusch är en intressant sälle med en och annan intressant film (Ghost Dog!). Men här vete i tusan om jag hängde med hela vägen. Eller helt enkelt inte förstår. Eller något. Hur som helst känns det väldigt otillfredsställande och…ofärdigt.
Upplägget är annars lovande, med Bill Murray som den sällan leende filuren Don Johnston (bara namnet) som via ett mystiskt rosa brev får reda på en sons existens och dennes eventuella sökande efter sin far. En påstridig granne och lite nyfikenhet senare är Murrays figur ute på vägarna för att besöka gamla flickvänner och ragg och där om möjligt kunna utröna vem som kan ha skickat brevet och i så fall varför, så här många år senare.

Att inte påstå att Bill Murray är som klippt och skuren för den här rollen är som att undanhålla en rak sanning.  Att inte påstå att Jarmusch sinne för bilder, detaljer och berättartempo stundtals firar viss framgång, är också att ljuga. Nyfikenheten ligger som en spänd drivfjäder genom hela historien och någonstans vill man så gärna att Johnston ska hinna upp sitt öde. Dessvärre är det också nyfikenheten på hela storyn som i slutänden orsakar den irritation som dyker upp när jag känner mig lurad på hela kalaset. Att alla lösa trådar är just lösa så in i h-e, och att jag möjligen förväntas göra en helt egen tolkning av vad jag just sett. Men hur då?! Filmen är otroligt effektiv i att lämna mig, nästan som Murray i filmen, ensam kvar på en soffa framför tv:n med tusen frågor i skallen och en känsla av ett haveri.

Det galleri av kvinnor som paraderar förbi kunde inte vara mer olika och Murrays karaktär har ett sorts återhållsamt, försiktigt, men ändå humoristiskt sätt att möta dem på. Sharon Stone, Frances Conroy, Jessica Lange och Tilda Swinton (vars scentid kan vara rekordkort, typ 30 sekunder) är så galet olika i sina karaktärer så att det blir som dag och natt. Vad får Don Johnston ut av denna resa? Blir han något klokare? Vad får jag som tittare ut av detta? Vad vill Jarmusch säga? Pretto och överambitiöst eller bara lite flumkul? Idiotmånga frågor och idiotlite svar.

Broken Flowers blir en konstig film, lätt att fastna i för Bill Murray, den underliggande sovande aviga  humorn, det sävliga tempot som vägs upp av en stegrande nyfikenhet och ett bra soundtrack. Dessvärre är det lika lätt att förkasta filmen och bli förbannad på grund av det sätt som Jarmusch envisas med att slänga fram sin skapelse på.
Inte bra. Fast bra ändå. Eller…vad f-n…!

Okt 6 2010

The Boondock Saints II: All Saints Day (2009)

10 år efter förra kaoset återvänder de skjutvilliga och kufiska bröderna McManus från en självvald exil på Irland till Boston när en präst mördas och de två ökända viliganterna felaktigt anklagas för mordet. Förbannade och fast beslutna om upprättelse tar de sig an nya skumraskheter och allehanda maffiatyper som står i vägen för dem, och som säkerligen de flesta vet nu också betyder det skjutfester av det grövre slaget ackompanjerad av stenhård musik och rockvideoklippstilen alternerat med sugig slowmotion.
Måhända har det gått 10 år, men det är i princip samma film jag ser igen. Och det är inte ett bra betyg.

Historien, nödtorftigt ihopvärkt för att finnas som en ursäkt för eldstrider av varierande slag, blir ganska snabbt oengagerande och lusig. Det blir ett rörigt sammelsurium med hackig handling och fart. Bröderna själva känns märkligt återhållsamma, trots att Sean Patrick Flanery och Norman Reedus gör sitt bästa för att försöka upprepa slagkraftigheten från första filmen. Det känns saggigt, och regissör/manusskrivare Troy Duffy vill uppenbarligen mest leka med actionscenerna och skjutandet.

Förutom bröderna återvänder Billy Connolly som pappa McManus, och är den som känns mest gedigen i sin roll. In i handlingen också med komiska sidekicken Romeo (Clifton Collins Jr) som väl har ett par roliga stunder, men annars får finna sig i att bli ett grovt tillyxat komplement till bröderna, liksom snygga Julie Benz som het FBI-agent med tveksamma metoder. Som fortsättningsfilm högst ansträngt ihopsnickrad, upprepande i både stil och story. Backstoryn som figurerar till och från hjälper inte till att öka på intresset, och inte ens gamle bratpackarn Judd Nelson som Tony Montana-wannabe maffiaboss och brödernas måltavla kan hjälpa upp den här filmen till några större höjder.

The Boondock Saints II är ihålig värre. Man blir inte ens speciellt förbannad på att det inte finns några nya grepp eller idéer, och det kan väl aldrig vara bra? Mest retar jag mig på att storyn känns irriterande ansträngd och filmens flöde hackigt ihopsatt. Det känns helt enkelt avslaget, trots all visuell akrobatik så fort en pickadoll dras fram. Som om det skulle hjälpa.

Sep 11 2010

Clash of the Titans (2010)

Nu blir det lätt.
Jag. Fattar. Inte. Vitsen.
Verkligen inte.

Ihåligare än en plånbok efter att räkningarna är betalade. Varför vill någon göra en nyinspelning av den här filmen!?! Varför vill någon överhuvudtaget spela i den? Ja pengar så klart, men någon j-vla gräns får man väl i alla fall ha! Vad i herrans namn tänkte tex Liam Neeson, Ralph Fiennes och Sam Worthington på??!  Och så Mads Mikkelsen också. Som lite ironiskt nog är den som klarar sig bäst i det här olycksfallet.

Filmen är kliniskt ren från känslor och djup, och jag bryr mig noll. Skiter i hur det går för karaktärerna, önskar för en sekund att Medusa verkligen ska lyckas ta kål på precis alla där i sin håla. Fransosen Louis Leterrier (Transporter) har trixat ihop ett stycke elände som jag inte kan få nog av att tycka illa om. Versionen från -81 med sina stela stop-motion-effekter anses ju idag vara en rejäl kalkon, MEN… en äventyrligt underhållande sådan.
Det är inte den här.
Snygga effekter kanske du säger då, men tråkigt, oengagerande och noll utstrålning hos alla säger jag.

Och återigen; jag fattar inte vitsen med en nyinspelning.
Totalt onödigt.
Inga nya grepp.
Inga överraskningar.
Ingenting.

Således appropå grekisk mytologi: Percy Jackson vs Clash of the Titans: 10-0.
Minst.

Betyget: 1

Aug 17 2010

Solomon Kane (2009)

Dyster kille med vidbrättad hatt räddar människor från allsköns fulingar, häxor och annat bjäfs….vänta nu..var det här gamla Van Helsing igen eller…nä just det…, det här är ju bara en ny rulle på ett gammalt beprövat tema. Och, ibland blir jag inte riktigt klok på mig själv. Känner mig normalt som en fantasifull och vidsynt filmälskare som kan svälja det mesta inom det cineastiska. Men ibland blir det så urbota fel….fast förutsättningarna ligger snyggt uppradade. Som i det här fallet. Solomon Kane (James Purefoy) är en synnerligen råbarkad bandit i 1600-talets England, en riktig värsting som plundrar, stjäl och mördar utan att blinka. Efter lite närkontakt med mörkrets makter som vill ta honom med sig till skärseldarna och låta honom brinna för sina synder, lyckas han fly fältet och bestämmer sig för att bli en fridens man och sona sina brott genom att leva munkliv i ett kloster. Snart finner han sig dock utkastad i verkligheten igen, där han uppmanas söka botgöring på annat sätt. På sin nya pilgrimsvandring slår han följe med en familj på väg till ett skepp som ska ta dem till Den Nya Världen på andra sidan Atlanten. Naturligtvis dröjer det inte många filmminuter förrän familjen råkar i klistret och Kane än en gång måste ta fram de gamla beprövade stridstalangerna för att den här gången hjälpa de goda i kampen mot ondskan som plötsligt hotar hela landet.

Här har vi ytterligare en figur som har sitt ursprung i litteraturen, en gång skapad av dysterkvisten Robert E. Howard som också ligger bakom Conan-karaktären. Själv har jag nog aldrig hört talas om Kane, än mindre den här filmen som på något sätt verkar ha gått lite under radarn. Och man kan liksom förstå varför. Regissören heter Michael J. Bassett (okänd för mig) och vräker på med allsköns klichéer vad gäller miljöer, story och utförande. Givetvis finns det också en mörk familjehistoria i Kanes värld och på något märkligt sätt lyckas den vävas in i den ytliga ramhandlingen. Det är mörkt, dystert, lerigt och våldsamheter samsas sida vid sida med cgi-effekter som visserligen är felfritt framställda, men som knappast (läs: inte) får mig att höja på ögonbrynen. På det hela taget engagerar filmen noll. Det är alldeles för tråkigt och filmen bjuder inte på något som helst uppsving. Det känns som att det vanliga felet i filmer av den här sorten är att den tar sig själv på för alldeles stort allvar. Kane i skådisen Purefoys skepnad går mest runt och ser överdrivet bekymrad ut, som att man vill ruska om honom och skrika ”Kom igen, det är bara en film med lite tuffa actionscener och en himla massa specialeffekter….!!!”

Solomon Kane är så långt ifrån nyskapande man kan komma, inte ens i den normala mittfåran, och därför så otroligt ointressant och icke på något sätt spänningsframkallande. Man ska inte klaga på det visuella, som är stabilt tillverkat material vad gäller foto, effekter och scenografi. Detta hjälper dock föga när historien är vek, långdragen och de flesta skådespelare bara finns där för att de fick betalt. James Purefoy verkar ha kollat för mycket på Hugh Jackman och vad i herrans namn gör Max von Sydow i den här filmen…?

Betyget: 1

Aug 12 2010

Gamer (2009)

I grunden en intressant plot med ett stökigt, rörigt och osympatiskt utförande.
Första kvarten av filmen ger mig snurrig huvudvärk där klipparen verkar ha gått på speed och på ett hysteriskt sätt lotsar oss igenom inledningen. I en framtid nära dig låter man dödsdömda fångar delta i ett sorts liveaction-rollspel där det gäller att ta sig runt en bana och skjuta ihjäl så många man kan, och dessutom undvika att själv bli förpassad till de sälla jaktmarkerna. Twisten med hela spelet är dock att deltagarna styrs via inopererade nanoceller (typ) i hjärnan, vilket alltså betyder att den tuffaste värstingen på slagfältet måste ta order av en bortskämd osnuten slyngel hemma i pojkrummet. Typ så.
Den tuffaste av dem alla i spelet heter Kable (Gerard Butler) och har bara ett par spelomgångar kvar innan han kan kalla sig en fri man igen. Om han lyckas överleva alltså. Kable är naturligtvis oskyldigt dömd och har räknat ut att något är skumt ute i verkligheten. Spelets uppfinnare Ken Castle (Michael ”Dexter” C. Hall) är en rälig Bill Gates-typ med en mörk agenda, trots sitt charmerande yttre, och har ingen tanke på att låta Kable överleva eller få sin frihet. Kable har dock helt andra planer.

Bakom den här effektgalna skapelsen står paret Neveldine/Talylor som tidigare spottat ur sig  de underhållande Crank-filmerna. Här tycker jag dock inte alls att de lyckas med samma bedrift. Filmen springer på och förvandlas till en tunn röra av filmvåld, hysteriska klipp och stela karaktärer, vilket också naturligtvis Crank 1 och 2 led av tidvis men där fanns ändå en färgstark berättarglädje med lite annorlunda vinklingar. Gamer hemfaller mer åt det dystra och ambitionen att vara för mycket popcornsrulle. Det är lite synd för någonstans under ytan kan man ändå ana en samhällssatir som kunde ha tagits tillvara på ett bättre sätt, men det känns som om filmmakarna inte har vågat förlita sig till storyn fullt ut, och istället öser på med besinningslös action, låt vara snyggt gjord. Men det finns också måtta på hur mycket jag som tittare orkar svälja. Gerard Butler gör precis vad han ska, kör på med samma ansiktsuttryck (bister och sammanbiten) genom hela filmen och blir på så sätt en oengagerande figur som jag inte bryr mig ett skvatt om. Desto roligare att se hur Michael C. Hall får spela ut och till och med överspela hela sitt register, som om han fattat att det inte går att ta det här på allvar. 

Gamer satsar allt sitt krut på överdrivet våld och yta. Och dessvärre inget mer. Personerna är dumt stereotypa och förutsägbara. Det värsta är att effekterna , våldet och all action till slut bara blir tröttsamt och verkar existera för sin egen skull, vilket gör filmen ointressant. Och då har jag inte ens gått in på den biten i storyn om hur Kables fru jobbar i någon sorts förvuxen Sims-värld med allt vad det innebär.
Joråsåatt.

Betyget: 1

Jul 18 2010

Legion (2010)

Nähä. Det här gick ju inte alls.
En sorts utflippad historia om kampen för människans överlevnad där de himmelska krafterna bestämt sig för att utplåna oss och den ende som dyker upp till hjälp är en till synes fallen ängel vid namn Michael….hrm.. Storyn är utlokaliserad till Mojaveöknen i USA och ett litet vägfik där gamle Dennis Quaid basar i form av ägaren Bob. Runt honom samlas en grupp individer som alla dras in i den minst sagt udda kampen. När ärkeängeln själv i Paul Bettanys skepnad dyker upp brakar det hela löst i en actionorgie helt enligt standardmallen.

Vad som inte funkar med den här filmen är den otroligt knepiga storyn som inte engagerar för en enda liten sekund. Att gud skulle ha tröttnat på människan och drar igång apokalypsen genom att skicka ut sina änglar förvandlade till mordiska zombies funkar inte alls för mig. Hade haft mer förståelse om det var Hin Håle själv som var the bad guy här, men så är alltså inte fallet. Paul Bettany som hjälteängeln Michael agerar på det mest träiga sätt jag skådat på länge, noll känsla i replikerna om man säger så. Den ende som egentligen kan klara sig med någorlunda heder ur det här är faktiskt Dennis Quaid som verkar ha insett filmens svaghet och gör sin figur Bob till en sorts fyrkantig parodi på sig själv. De övriga inblandade borde ha tänkt sig för en gång extra när de läste manus.

Legion har sin beskärda del av hygglig action och effektiva sekvenser när gäller den avdelningen, men kör käpprätt åt skogen när det gäller manusbiten och historiens utveckling. Alldeles för flummigt och besvärligt att ta till sig, och framför allt oengagerande. Tro mig, jag har inget emot udda och fantasifulla filmer av den här typen, men här blev det helt fel någonstans. Och givetvis när det handlar om människans kamp för fortsatt överlevnad finns det ett litet barn med i bilden. Suck…

Betyget: 1/5

Jun 2 2010

New Moon (2009)

Att se den här uppföljaren i Twilight-hysterin får mig att inse att jag var snäll, mycket snäll, mot föregångaren och nu verkligen får anledning att skämmas för det tilltaget. Men kanske var det för att man kunde ana ett korn av kvalité någonstans där i den första filmen. Något som man kunde bygga vidare på och kanske styra upp lite i uppföljaren. Men ack vad jag bedrog mig. Här är en fortsättning som är så sanslöst dum så man tar sig för pannan. Samma spelplats, samma personer. Och ett par nya som slängs in av bara farten. Av någon väldigt outgrundlig och totalt ologisk anledning får glittervampyren Edward för sig att han måste lämna Bella åt sitt eget öde i närmare två timmar. Bella blir apatisk, toksitter stilla i sitt rum, ger sig sedan ut på stan som en riktig naughty girl och håller på att hångla upp en biker innan hon sansar sig (det är ju trots allt en tillrättalagd tonårsfilm). Fritt fram nu för den väldigt långhårige Jacob vilken trånar efter Bella som spelar svår men självklart faller för den muskulöse ynglingen i brist på blek-Edwards närvaro. OCH som om det inte vore nog inträder nu på banan ett gäng vargar, eller varulvar som man faktiskt säger i filmen (trots att det är fullt dagsljus och någon måne absolut inte syns till), och jag känner hur hopplösheten stegrar sig i min kropp.

Det är dåligt, så dåligt att man återigen ångrar 2 timmars bortslösat liv framför tv:n. Ett hackigt manus som inte ens innehåller ett uns av de ”regler” som ska omge vampyrer och varulvar. Här blandas det friskt och allt framstår som ”Mitts Livs Novell-får-stanna-uppe-lite-längre”. Uselt skådespeleri, Kristen Stewart och Robert Pattison har noll, verkligen noll, kemi mellan varandra och borde ta lektioner i hur man uttrycker känslor på ett trovärdigt sätt. Den ständigt flinande och barbröstade Jacob vill man bara slå på käften. Likaså hans skuttande kompisar som alla verkar vara på rymmen från sommarkollo.

New Moon är rörig, hackig, ett hafsverk och är en fruktansvärt dålig film fylld med usla skådisar. Blir heller inte klok på effekterna, vissa är faktiskt rätt snygga medans andra är skrattretande dåliga. Hela filmen får ett billigt intryck, vilket också är konstigt med tanke på alla miljoner som borde backa upp detta tonårsfenomen. Jag är fortfarande inte i målgruppen, men borde ändå kunna kräva betydligt mycket mer när en sådan här saga ska överföras till film. Att skylla på att det i första hand är unga tonårstjejer som ska se skräpet är att komma undan billigt. Och byta regissör visade sig ju bara bli värre. Undvik om möjligt eller bered dig på ilska och vanmakt.

Betyget: 1/5

 

p.s Och det värsta är att det snart är dags för ännu en del…

Maj 19 2010

Bitch Slap (2009)

Ibland kan jag verkligen bli arg och känna mig lurad på underhållningen. När något är så pass dåligt att man blir förbannad, det kan rimligen inte vara ett gott tecken. Men visst, att se bottennappen gör ju att man uppskattar en verkligt bra film ännu mer. För det här är verkligen ett sorgligt stolpskott till film. Den helt osannolika, och framför allt ointressanta,  s.k. gangsterstoryn om tre långbenta, storbystade, kvinnor utslängda i en het öken på jakt efter ett möjligt nedgrävt miljonbyte är så dum att man tar sig för pannan. Storyn är så uppenbart sekundär och hela filmen existerar bara för att få visa dessa damer i allehanda olika utmanande positioner.

Frågan är dock om inte det största ”bitch slapet” ska gå till tjommen på det ansvariga filmbolaget som gav klartecken till denna soppa. Historien vill uppenbarligen verka vara något som ska andas Tarantino-känsla, men någonstans gick den riktningen också fel i manusskrivandet och resultatet blev istället detta idiotalster. Kackigt skådespel av tre donnor som uppenbarligen inte castats för sina skådespelartalanger (de är så usla att jag inte ids skriva ut deras namn), over-the-top-effekter som blir liiite för mycket över just den där toppen. Jag har inget emot trashiga b-filmer med exploitation-ambitioner, men det här funkar ändå inte i sin nuvarande form. Framför allt retar jag mig att manuset är så genomuselt så att det inte ens blir roligt eller på annat sätt ursäktande.

Bitch Slap serverar välexponerade bystar, kass dialog, explosioner och rök, b-action…c-action, blod och catfights i den heta sanden, allt i ett tempo som om det inte fanns någon morgondag. Synd bara att någon glömde hålla någon sorts kvalitétskontroll på eländet som faktiskt hade kunnat blivit något om…tja…kanske just Tarantino hade fått hålla i rodret.

Betyget: 1/5

Apr 13 2010

The Box (2009)

Norma och Arthur Lewis (James Marsden/Cameron Diaz) lever ett alldagligt förortsliv i 70-talets USA. Han jobbar åt NASA och hon är lärare. Plötsligt en dag levereras ett mystiskt paket till familjens hus innehållandes en låda med en knapp i. I brevet som följer med är instruktionerna lika tydliga som enkla: välj att trycka på knappen och få 1 miljon dollar! Nackdelen är att någon, för dem okänd människa, dör någonstans i världen. Avstå och erbjudandet går vidare till någon annan.  Är inte det ett makabert moraliskt problem som heter duga så säg…? Norma och Arthur får 24 timmar på sig att bestämma sig för ett val.

Här någonstans i filmen börjar konsekvenserna av deras val (ärligt…trodde du att de skulle avstå från att trycka…?!) och via en mystisk främling (Frank Langella) utvecklas det hela till en mindre mardröm som ställer det mesta på sin spets. Dessvärre önskar jag att paret inte tryckt på knappen, och därmed besparat oss denna totalt utflippade story som faktiskt inte leder någonstans och framför allt lämnar mig som tittare otroligt frusterad.
Filmens regissör, Richard Kelly, en gång i tiden ansvarig för den uppmärksammade Donnie Darko (2001) har totat ihop en historia baserad på en novell som är så såsig så man riktigt pustar i tv-soffan. Inledningen är lovande dock, med sakta stigande spänning om vad som komma KAN, men det som följer blir riktig pannkaka! Synd eftersom upplägget är riktigt lovande och faktiskt får Cameron Diaz visa att hon kan spela något annat än flamsiga blondiner med irriterande skratt. Filmen vill uppenbarligen leva i någons slags thriller/övernaturlig-kantad värld men lyckas banne mig bara vara irriterande. Det är snarare ett drama som går helt överstyr med ett alldeles för jobbigt och högtravande manus.

Vad filmens budskap går ut på frontas så diffust under filmens sista minutrar så man blir riktigt irriterad över att ha behövt genomlida nästan två timmar av….ingenting för att få ännu en moralkaka uppkörd i ansiktet.
The Box börjar bra, blir raskt sämre och förlorar sig i en massa onödiga, intetsägande scener som plötsligt påminner om ännu ett segt avsnitt av gamla Arkiv X från 90-talet.

De enda som kommer undan med godkänt är skådisarna, James Marsden, Frank Langella och så då fröken Diaz. Måtte vi glömma resten av denna historia så fort det bara går.

Betyget: 1/5