Nov 7 2012

The Cold Light of Day (2012)

Så var det dags igen för ännu en actionthriller som vill leka på europeisk mark, utstråla Hollywoodtouch och locka med ett par kända skådisnamn…om så de bara är i bild sisådär 7-8 minuter totalt.

Lätt desillusionerad son Will (Henry Cavill) kommer till Spanien där både pappa, mamma, lillebror och dennes flickvän väntar för lite segelsemester under den europeiska solen. Naturligtvis har Will ett ansträngt förhållande till farsan Martin (Bruce Willis) och naturligtvis får han chansen att ompröva sina känslor när läget skiter sig. För det gör det ju såklart. Ett familjegräl senare har Will lämnat segelbåten i vredesmod och när han så småningom återvänder är resten av sällskapet mystiskt försvunna.

Desillusionerade Will blir snabbt Handlingskraftige Will och börjar snoka i mysteriet, och strax visar det sig att farsan Martin nog inte alls bara varit den där lugne ospännande ambassadanställde tjänstemannen vars vardag mest består i att ta emot delegationer av allehanda slag…

Då och då kommer de ju, de här rullarna som sätter en amerikan i främmande europeiska storstäder där mysterier och actionsekvenser ska avhandlas. Ibland blir det rätt spännande och ovisst in i det sista (Unknown, Taken) men oftast rätt mycket mellanmjök. Precis som här. Henry Cavill (The Tudors) gör förvisso sitt bästa att spela förvirrad son som ramlar in i farsans murriga hemligheter, men med ett manus som stolpar klyschorna på löpande band blir det inte superduperbra precis.

Och att sätta Bruce Willis bland toppnamnen på omslaget är rejält lurendrejeri och billig lockelesemat. Som pappa Martin får han sina minutrar onscreen, men försvinner sedan lika fort ur storyn (med en rejält tilltagen check får man förmoda) som i grund och botten får dras med en B-stämpel. Snygg fart i actiondelarna är det iof och den spanska miljön används tacksamt kan man väl ändå notera på det ack så lilla pluskontot.

hjälte med sliten pose

Gnälligheten i dagens alster fokuserar istället på den alldeles för ointressanta storyn, som blir både lite extra krånglig och fullproppad med klyschor och förväntade turer. Om man nu haft en idé om att förse manuset med överraskningar både hit och dit så misslyckas det rätt kapitalt. Är man det minsta bevandrad i konstruktionen av manus till filmer som den här har man hela storyn klar för sig efter 15 minuter där Cavill får bära runt den ansträngda historien på sina axlar och matchas i andra halvan av en trött Sigourney Weaver på autopilot som också cashar in semesterpengar.

The Cold Light of Day kan ha årets mest intetsägande titel, och möjligen är det lite signifikativt för hela filmen. Jag skrev ju mellanmjölk här ovan, och det är precis vad det är. Inget nytt eller utmanande. Absolut inget att lägga på minnet eller ta med sig här. Inte asdåligt. Men inte speciellt bra heller. Tidsfördriv som snabbt förpassas till glömskans arkiv.

Nov 6 2012

Tema Western: For a Few Dollars More (1965)

Om man är filmidiot i största allmänhet och westernnörd i synnerhet så är det väl näst intill ett tjänstefel att inte ta med ett bidrag från Sergio Leone´s berömda italienska dollartrilogi i ett temarace som detta.

Idag väljer jag mellanfilmen, den film jag faktiskt sett minst antal gånger i trilogin, och därför bjöd på lite nyupptäckarvibbar när den fick rulla för återtitt härförleden. Annars har jag nog alltid tyckt bäst om den avslutande delen, The Good, the Bad, The Ugly. Clint Eastwood är här naturligtvis tillbaka som den hårdföre och icke direkt talföre revolvermannen med den numera klassiska ponchon. ”Som vanligt” är han ute efter belöningsdollars för diverse fula fiskar i grannskapet.

Den här gången heter storfisken El Indio, en synnerligen brutal banditledare som först fritas från fängelset av sitt gäng och sedan smider stora planer om ett bankrån som ska belöna honom rikligt. Vår man i ponchon tänker förstås istället lägga vantarna på självaste El Indio och det bästa sättet kan ju tex vara att infiltrera hela ligan. En viss Douglas Mortimer (Lee van Cleef), snabb som en vessla med puffran och med en stadig pipa i munnen, tycks dock i sin tur ha något otalt med banditbossen och föreslår därför en (o)helig allians med vår antihjälte, ett grepp som kommer att bjuda på en och annan tur i manuset.

stencool som vanligt

Svårare än så är inte intrigen i denna uppföljare till succén A Fistful of Dollars, Sergio Leones första film som blev något av en banbrytare vad gäller stil och utformning i westernfilmerna från Europa (och den första ”eurowestern” som nådde en större publik runt globen). Här öser han egentligen bara på med samma koncept och vevar runt det ett varv till. Inga nymodigheter i berättandet, temat är traditionell hämnd och penningbegär. Mortimers oplockade gås med El Indio får såklart sin förklaring mot slutet och bakom DEN konflikten smyger Eastwood runt med listigt sinne och snabb revolver.

Regissörens egensinniga stil blir även här något av filmens adelsmärke; starka närbilder på ansikte och ögonuttryck, utdragna dramatiska scener innan en eldstrid när både klippning och musik går på högvarv, eldiga färger mot ett ofta stenigt och kargt landskap. Personerna i dessa filmer är mer som karikatyrer på riktiga människor och är nästan alla stöpta i samma överdrivna form, vare sig det gäller en sluskig revolverman eller en utmanande bordellmadam. Just musiken får otroligt stor plats i denna dollartrilogi slår det mig nu, och är säkerligen en stor orsak till att filmerna alltid känns oerhört dramatiska och nästan domedagsaktiga i sitt utseende.

En märklig detalj i dagens sammanhang är att Eastwoods figur, här kallad Manco, officiellt inte är samma person som Joe i den första filmen! Det slog nämligen en domstol fast efter att producenterna av den första filmen stämt Sergio Leone när han ville göra den här uppföljaren med en annan producent och då inte skulle få ”ta med sig” figuren till en ny story. Av denna stämning blev det dock inget och därför kunde Leone leka vidare med sin prisjägare, nu då försedd med nytt namn, och dessutom passa på att ge sina forna producenter en riktig skrapa i och med att namnet på den här filmen fick bli en syrlig kommentar till bråket! Sedärja!

clintan drar en vals för badassen

På skådissidan fortsätter Clintan i beprövad stil och tuggar på sin cigarill mest hela tiden. Lee van Cleef skulle så småningom återkomma som kallhjärtad motståndare till Eastwood i nästa installation i trilogin, men här får han fungera som den nästan gemytlige och mystiske Mortimer…och gör det finfint. Att Leone gärna använde sig av bekanta ansikten till filmerna, även om det handlade om helt skilda karaktärer, är Gian Maria Volonté ett exempel på. Återigen tar han hand om skurkrollen, precis som i första filmen…här som den vettvillige El Indio. Är man dessutom med på detaljerna hittas också Klaus Kinski här som puckelryggad torped i skurkligan.

Håller den här filmen, och de andra, måttet då även idag?
Tja, kanske inte manusmässigt där det blir både klyschigt och ganska stereotypt mest hela tiden. Vad som dock istället har blivit minnesvärt är just den visuella stilen och leken med klipp, musik mot den ofta karga och ruffiga scenografin. Ett bildspråk att njuta av, även om åren gått sedan tillkomsten. Just med den här filmen bröt dessutom Leone mot ett par av Hollywoods 60-talsregler i filmindustrin när han bla visade upp marijuanarökande, en häst som blir skjuten och en våldtäktsscen.

For a Few Dollars More är i mångt och mycket en förlängning av den första filmen. Inte speciellt djup, mer en kärleksfull blinkning åt den nästan serietidningsaktiga värld som Leone skapade med sin prisjägare. Överspelet och de dramatiska utfallen sväljs dock med gott humör och visst är det en western att minnas och som har sin framskjutna plats i filmböckerna.

 

Nov 5 2012

Carnage (2011)

Men hallå och ojsan!
Det var minsann länge sedan jag skrattade och led OCH skämdes på samma gång.
Och borde man skratta? Egentligen? Eller tyst känna någon slags inre självrannsakan att vi människor kanske inte är bättre än såhär när det hettar till..

Kanske ett självfilosoferande ”hmm…” är på sin plats, vad vet jag..? Vad jag däremot vet är att dagens lilla titt in i folkhemmet, låt vara ett amerikanskt sådant, bygger på en pjäs som spelats rätt framgångsrikt över hela globen om jag förstått det hela rätt. Här har nu store lille Roman Polanski tillsammans med pjäsförfattaren Yasmina Reza knåpat ihop ett filmmanus på samma historia, vilken blir en sorts enaktare på lagom beskedliga 80 minuter i min dvd.

Två pojkar råkar i handgemäng i en park, den ene skadar den andra lätt. Kidsens föräldrar ska nu träffas och prata igenom det hela. Själva filmen börjar faktiskt när deras möte i det närmaste är avslutat och paret Nancy och Alan Cowan (Kate Winslet och Christoph Waltz) ska precis säga hejdå och lämna paret Longstreet´s (Jodie Foster och John C. Reilly) Brooklynlägenhet. En liten kommentar ser dock hux flux till att kvartetten plötsligt befinner sig i Longstreets vardagsrum igen, då allt uppenbarligen inte var utrett. Longstreets är det bohemiska paret, lite filosofiska, medans Cowans är karriärmänniskorna…här symboliserat bla av att Alans telefon har en tendens att ringa var och varannan minut och driva alla till irritationens sköna gräns.

Stämningen är till en början reserverad men artig, men i takt med att en och annan snyggt inlindad insinuation studsar mellan paren börjar samvaron bli allt annat än hjärtlig. För att inte säga svart rolig. Det är alltså Polanski som håller i dagens dirigentpinne,och order verkar ha utgått till den ytterst talangfulla skådiskvartetten att ta ut svängarna så mycket de bara kan. Med stil givetvis. Att det är en teaterpjäs märks naturligtvis mer än väl, då skådespelet ibland känns sådär teatraliskt överdrivet. Dock inte på något störande vis om ni frågar mig.

stelhetens bistra företrädare

Humorn är både svart och fyndig på samma gång, då det som från början var ett möte om två grabbars skärmytsling, plötsligt eskalerar till anmärkningar och ironiska passningar mellan de ansträngda paren. Och det slutar inte där, när det mesta är uttömt i ”parkampen” kan man ju alltid ge sig på sin äkta hälft istället!

Att Foster, Winslet och Waltz är riktiga ess på mörka och djupare roller visste man ju liksom redan, dagens positiva överraskning blir istället att John C. Reilly äntligen får visa att han kan mer än att bara vara allmänt jönsig i flåshurtiga komedier. Han är faktiskt helt lysande som den jovialiske och svenneliknande äkta mannen Michael vilken till slut inte kan upprätthålla sin påtvingade älskvärdhet och istället låter sin aggression och frustration ta sig helt nya uttryck i det Longstreetska hemmet. Till hustrun Penelopes (Foster) skrämda förvåning.

Carnage är en sällsamt underhållande svart skröna om våra svagheter, stoltheter och uppdämda frustrationer och att hela filmen mer eller mindre utspelas i ett vardagsrum förhöjer bara underhållningsvärdet i den intensiva dialogtillställningen jag tittar på. Enda gnället jag kan uppbringa är att filmen slutar lite snopet, men å andra sidan har resan till eftertexterna då varit synnerligen absurt rolig, besvärande skämmig och en liten smula tragisk.

Nov 2 2012

Tema Western: Dansar med vargar (1990)

Man har ju undrat om man någonstans i detta temarace ska få chansen att dela ut full pott på betygsskalan. Om det finns en western med så mycket känslor, innehåll och djup så att upplevelsen blir total. Oddsen är inte nådiga såklart, men äntligen har turen kommit till en film som talade till mitt westernhjärta på alla de sätt som finns och det här är NATURLIGTVIS ett i allra högsta grad fullvärdigt bidrag till temat…

Någonstans har någon förståsigpåare hävdat att det här är en av de 15 bästa westernfilmer som någonsin gjorts. Och då är det inte ens en western i den bemärkelsen som vi kanske tänker på i första hand.

Att se det här mastodontdramat, Kevin Costners skötebarn och den film som slutligen tog honom in i finsalongen på allvar (att han sedan slarvade bort lite av sin glans med några hybrisproduktioner är väl en annan femma), är som mjuk bomull för själen och en sann njutning för en westernnörd och älskare av denna tidsålder.

Den långa och finstämda historien om John Dunbar (Costner själv), desillusionerad officer i armén och som mentalt skadad inombords av inbördeskrigets fasor söker tjänstgöring vid den mest avlägsna postering som armén har…för att försöka hitta sig själv och nya upplevelser, är en uppvisning i filmhantverk när det är som bäst. Filmen är utan tvekan Costners finaste stund som skådespelare och regissör, och belöningen i form av guldgubbarna var det väl knappast någon som kunde protestera så där väldig vilt mot.

”mig äger ingen!”

Jag har alltid varit svag för mäktiga präriescenerier och vildmark gestaltad genom en välavägd lins och regissör Costner målar tillsammans med fotografen Dean Semler upp ett galet förföriskt landskap av den amerikanska vildmarken och de stora slätterna innan allt var exploaterat. I vissa ögonblick känns det som varje filmruta, varje vinkel, är komponerad med yttersta noggranhet för att jag som tittare ska sugas in i den atmosfär som filmen vill förmedla.

Costner lyckas löjligt effektivt med tricket att få ett på papperet kanske lite ihåligt manus att växa ut till en storslagen berättelse om en man som uppenbarligen vill hitta sig själv, och på köpet finner ett nytt sätt att se på livet. Att tex låta oss som tittare uppleva att man kan samtala med varandra trots inledande språkförbistringar är helt enkelt ett par glimrande scener. Någonstans djupt inne i filmen säger också Dunbar att han själsligt lämnat livet som en en vit man i arméns tjänst. Att han förlikat sig med livets kretslopp i den nya miljön som blivit hans hem.

Att Kevin Costner spelar huvudrollen samtidigt som han står för regin känns på något sätt helt naturligt, och han har en närvaro som känns genomgående avslappnad och enkel. I övrigt mycket bra biroller, främst från Graham Greene som Kicking Bird, den som först tar sig an den besynnerlige främlingen Dunbar, men även Mary McDonnell som Dunbars kärleksintresse Stands With a Fist lyser i mängden. Att se hennes och Dunbars flirtande och svårigheterna att låta bli varandra ju längre filmen rullar är både roligt och lite rörande. Filmen är också en kärleksfull hyllning till den nordamerikanska ursprungsbefolkningen, att leva i harmoni med naturen är också att vara i harmoni med sig själv. Kärlek, humor och vardagsvishet är det som ständigt finns som ett litet löpande tema genom hela filmen.

kul med nya kompisarna

 Naturligtvis var detta inte ett helt lätt projekt att genomföra och Costner själv fick kämpa ordentligt för att få filmen till biosalongerna. Bla ville inget bolag först plöja ned så mycket pengar på en western i skarven 80/90-talet, lite talande kanske för hur svag genren var just då sett till statusen (trots framgången med tex Silverado)…speciellt inte när budgeten rätt snabbt överskreds med råge.  Snäll-Kevin fick därför lassa upp en ansenlig summa pengar ut egen ficka…pengar som han ju rätt snabbt tjänade igen på de mastodontiska inkomsterna som klirrade in under de kommande åren.

Filmen är lång, även i den officiella bioversionen, 181 minuter men finns (naturligtvis) i ännu längre format… då bla en fyratimmarsversion finns att tillgå för den som är hugad och verkligen vill djupdyka i historien.

Dansar med vargar är en således enligt mina subjektiva åsikter en storslagen film, ett magnifikt fint hantverk med detaljrikt innehåll och ett manus som trots sin enkla ramhandling innehåller så mycket mer. Det är antagligen en väldigt bra hyllning till livet. Rent filmiskt är den sedan också underhållande, vansinnigt vacker och har sin beskärda del av intensitet och spänning och ett pompöst musikaliskt tema som i sammanhaget känns helt naturligt. Kevin Costner har här min fulla beundran och det är sannerligen en film värd att se om då och då, inte minst för att påminna sig om att man kan hitta det stora i det enkla. Udda ”western” möjligen, men i allra högsta grad passande i temat och här stänker stjärnorna in!

Nov 1 2012

Tema Western: Shalako (1968)

Jaha ja, så det var ju den här filmen Sean Connery tyckte skulle vara mer lattjo lajban att göra än att fortsätta i Bond-franschisen 1968. One can discuss the logic in that..

Slutet av 60-talet kändes som lite udda överlag när det gällde westerns. Framgångarna med Sergio Leones dollartrilogi verkade få hela Europa i något sorts hybristillstånd och var och vartannat europeiskt produktionsbolag såg sig uppenbarligen ha nyckeln till att göra en kanonwestern. Givetvis inspelad bland bergiga landskap i företrädesvis Spanien eller Italien, och gärna med lite skönt osynkad dubbning till.

Här har vi nu ett märkligt samarbete mellan tyska och engelska producenter, en rollista bestående av mestadels britter, ett par amerikaner och en inspelningsplats i det torra Spanien som med viss fördel får föreställa New Mexico i slutet av 1800-talet. Ett par färggranna förtexter lär oss att under just slutet av århundradet var det populärt värre för ett och annat kungahus, hertighus…tja gräddan av de europeiska jetsetarna helt enkelt…att ta sig till den nya och spännande kontinenten för att där bedriva lite buffeljakt för spänningens skull. Kanske man till och med kunde få syn på en vild indian om turen var framme.

zeb macahan-varning på 007s outfit

Fixaren, trixaren och ex-arméspejaren Shalako (Connery) har fullt upp med att minding his own business (vad han nu gör totalt solo ute i det bergiga landskapet..?) när han av en slump får tillfälle att rädda den snygga baronessan Irina (Brigitte Bardot) som kommit på avvägar från sitt jaktsällskap och nu har en hoper indianer efter sig. Shalako styr upp situationen medelst lite fint filmvåld och eskorterar baronessan tillbaka till sällskapet som består av sisådär sju stycken andra figurer av samma europeiska skrot och korn. Plus diverse halvskumma cowboys som guider och spejare. Naturligtvis har sällskapets ledare Von Hallstadt (Peter van Eyck) ingen förståelse för Shalakos varningar att sällskapets närvaro i denna avlägsna del av delstaten nu har väckt ursprungsbefolkningens vrede och ett anfall hotar bakom närmsta ås.

Dagens regissör, den då 60-årige Edward Dmytryk (mest känd kanske för Myteriet på Caine), satsar speltiden på synnerligen valhänt och opersonlig rollregi och mer engagemang i strider mellan indianer och sällskapet som befinner sig på fel plats. Vilket betyder överspel och synnerligen dramatisk dialog främst mellan huvudpersonerna från Europa, män i strama kostymer och kvinnor i slängiga klänningskreationer. Honor Blackman (vilken här fick tillfälle att återförenas med Connery igen…Goldfinger..remember..?) må vara lady i blodet och uppförande men kastar lystna blickar på den skumme och oborstade guiden Fulton (Stephen Boyd), vilket naturligtvis kommer att straffa sig innan filmen är över.

Mer handgemäng med indianerna och till slut återstår bara att försöka fly fältet med hjälp av Shalakos vildmarkskunskaper och westerntrix. Men naturligtvis inte utan manusets obligatoriska offer och höga pris som måste betalas. Ja det är helt enkelt en mustig mix av överspel, westernaction, dramatisk musik och ett manus som inte direkt fördjupar sig i några större moraliska spörsmål.

Producenterna såg naturligtvis chansen att tjäna sköna dollars på kombon westernmiljö och en hoper mer eller mindre kända stjärnor i rollerna. Och så då självaste James Bond som storfräsaren själv. Märkligt udda film som försöker sig på att vara äventyrlig, lite flirtig romantisk och så en western. Det vidöppna och karga spanska landskapet kan man inte klaga på rent scenografiskt, nej istället går tafflighetspriset i dagens historia till de flesta skådisarna som anmärkningsvärt nog inte har koll på att less is more i ageradet. De som klarar sig bäst är annars Sean Connery som verkar se det hela just som betald semester och agerar sig igenom speltiden lite lagom lojt, och Brigitte Bardot som är precis så 60-tals snygg och flörtig som hon förväntas vara. Regissör Dmytryk  verkar annars inte vara så speciellt noga med logiken och realismen, cashar in sin regissörslön och slänger fram lite indianer-mot-vita utan att reflektera speciellt mycket över vad det är för sorts historia.

fräsig donna med skjutdon

I avdelningen udda sammanträffanden noterar intresserade att just Brigitte Bardot faktiskt var påtänkt att spela Tracy i den kommande Bondfilmen I hennes majestäts hemliga tjänst mot George Lazenby…men tvingades tacka nej då hon var fullt upptagen med att filma mot Connery i denna historia…

Shalako höstade in sin beskärda del av pluringar och publiken strömmade till biograferna. Dock säkert mer beroende på den rollista som presenterades än den historia som rullades upp. En film som åldrats rätt ordentligt, trots att det är en western. Klyschorna står som spön i backen, kvinnorna är lagom hjälplösa och Connery den förväntade messiasfiguren i vildmarken. Som western lite udda, mer ett schablonartat vildmarksäventyr  som då och då ger viss underhållning för stunden.

Okt 31 2012

Filmspanartema: Mat

Att beskriva mat i filmsammanhang kan ofta (inte alltid) vara lika vibrerande spännande som att se huvudpersonerna gå på toaletten. Och hur ofta sker det liksom? Kom igen, jag vet såklart att det finns en hoper rullar som mer än väl beskriver både matlagning och själva ätandet. Men utslaget på alla dessa filmår måste väl mat ändå förpassas rätt långt ned på den där listan på vad rollfigurer oftast ägnar sig åt under filmens speltid…eller kanske inte? (och ni har säkert en massa sköna exempel på just det..!)

Elvis skäms inte för sig och lastar tallriken full!

Att äta på film, för det är den approachen jag kör idag, funkar naturligtvis som yttersta syfte att på något sätt driva handlingen framåt i bästa fall, i annat fall kanske för att visa en avslappnad karaktär som beter sig som folk mest. Hungrig blir man ju som människa liksom. Normalt sett är ju annars ätande på film inget man lägger så enormt stor vikt vid under säg två timmars speltid, det finns ju så mycket annat som ska klämmas in där. Däremot kan visst ätande på film i kombo med en intensiv dialog eller en mustig visuell omgivning plötsligt passa som hand i handske.

Att dyka ned i filmfloran och spotta fram exempel på både det ena och det andra skulle naturligtvis ta alldeles för lång tid här, istället ska jag fiska upp två filmiska exempel som alltid, ALLTID, dyker upp i skallen när man nämner ätande och film. Inte för att det på något sätt är mästerliga scener eller väldigt mycket mat inblandat.  Nej, istället handlar det här om snabbmaten…hur plötsligt den simpla och bespottade snabbmaten får ett sorts romantiskt (j-vligt udda jag vet…), och nästan njutbart skimmer över sig. Löjligt egentligen. Jag menar..snabbmat..!

den lille legenden kör en annorlunda variant

Själva ögonblicken som sådana har ju naturligtvis fångats på film ett OTAL gånger, och frågan är ju vad som gör dessa exempel så väldans framträdande i The House of Flmr..? Ja jag vet egentligen inte. Men misstänker att det helt enkelt handlar om att det är scener som förutom matdetaljen också innehåller både inslag av lättsamhet, scensnygghet och ett antal karaktärer att vilja identifiera sig med. En sorts skön samklang av diverse ingredienser alltså. Inte alltid lätt att förklara, men å andra sidan..varför måste man ha vattentäta orsaker till vissa sinnestillstånd…?

Här nedan har vi då två fina exempel som alltså får illustrera min tolkning av dagens tema Mat, och om inte annat så får dessa scener mig alltid (oftast) att bli rätt så sugen på denna förhatliga snabbmat…
Joråsåatt!

Dödligt Vapen 2 (1989)
Hjältarna Riggs och Murtaugh sitter ”barnvakt” åt fixaren och sköningen Leo Getz (Joe Pesci), de tre gamängerna bestämmer sig för lite drive through-käk en regnig kväll i bilen…och så går det som det går. I en jäkligt underhållande film är det här ett finfint exempel på den kvicka dialog som lite genomsyrar hela rullen.
Varje gång vi handlar på drive through här i Svedala ringer Getz ord i mina öron….


Ocean´s Eleven (2001)
Rusty (Brad Pitt) och gänget ägnar sig åt listigt planerande och murriga strategier…och märkligt nog tycks den gode Brad hela tiden gå runt och småäta på något! Lite udda kanske om man börjar fundera på det…men visst ser det gott ut…!

OCH….

…hasta nu som vanligt över till de andra bloggisarna i gänget och kolla in deras bidrag:

Except Fear
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Filmmedia
Filmparadiset
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Jojjenito
Mode+Film
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Okt 30 2012

Once again: it´s spooky time!

Jaha ja, dags igen för den kusliga veckan såhär i höstmörkret.

Mitt uppe i Westerntema och Filmspanartema kan man ju ändå inte låta bli att uppmärksamma veckans ”högtid”.
Helt fräckt repriserar jag därför min lilla sektion om gångbara filmer i nattmörkret. Ni har naturligtvis redan koll på de flesta och kör säkert bidrag som är 10 gånger intensivare och blodigare.

Snabbögda kommer också rätt snart att notera att jag är lite old school och gillar filmerna från förr rätt mycket bättre än dagens enfaldiga slasherbidrag i genren.
Och ingen, absolut ingen, kommer att kunna ersätta Jamie Lee Curtis som vilt skrikande barnvakt denna högtid. Original ÄR alltid original. Basta. 

Veckan ut hittar ni Flmrs Halloweenparty högst upp till höger i menyn.

Buu på er liksom!

Okt 26 2012

Tema Western: The Outlaw Josey Wales (1976)

Också känd som Mannen utanför lagen .
70-talets westernfilmer, speciellt från senare delen, känns kanske inte direkt som hämtade ur en möjlig verklighet. Det fanns gott om klyschor, stabbiga repliker och rätt ensidiga drag. Låt vara att politik hade börjat smyga sig in i berättelserna, liksom viss samhällskritik. Plötsligt kändes kanske den äventyrliga delen av westernmyten lite mer avlägsen. 

Sanningen är möjligen också, som tidigare konstaterats, att westernfilmen som sådan var lite på dekis inom den amerikanska filmindustrin. Samhällsklimatet i USA var rätt hårt i krisens 70-tal och den romantiska bilden av westernmyten ordentligt naggad i kanten. Som varumärke i Hollywoods historia fanns uppenbart just då den stora glanstiden under 40-, 50-och 60-talen då genren fortfarande var tillräckligt dominerande i jämförelse med tex dåtidens thrillers och actionfilmer som inte alls hade samma tyngd och tekniska grannlåt som under senare år.

skägget Clint och en puffra modell…mindre!?

Som ”arvtagare” till John Wayne var naturligtvis ändå Clint Eastwood rätt självskriven i detta skrå. Dollartrilogin plus en hoper andra produktioner och Clintan var liksom synonymt med westerneran likaväl som med polispuffran i Dirty Harry. Ett otal filmer och historier som revolverviftande antihjälte finns att skriva upp på hans digra CV…speciellt under 70-talet, där möjligen just dagens objekt kan vara ett av hans mindre beskådade alster hos den stora massan trots att Eastwood på äldre dar anser att det kanske är en av hans bästa filmer någonsin. Och då vet vi ju ändå att mästerverket Unforgiven skulle följa vad det led.

I egen regi gestaltar han här den enkle bonden Josey Wales i Missouri med fru och barn, som genomgår en total förvandling den dagen hans familj mördas brutalt av unionsanhängare i efterdyningarna av det amerikanska inbördeskriget. Wales dras med hämnd i tankarna och ansluter sig till den konfederationsgerilla som vägrar erkänna unionen som segrare i kriget. När dess ledare dock bestämmer sig för att lägga ned vapnen vägrar Wales, drar vidare på egen hand och blir nu en efterlyst man med ett pris på sitt huvud som både luriga revolvermän och unionsföreträdare vill lägga vantarna på. Wales själv vill mest få lugn och ro och läka såren efter de tragiska åren, varvid en flykt till Mexiko känns som en naturlig åtgärd.

Det här är egentligen inte så mycket en renodlad western, mer som en gammal hederlig roadmovie. Eastwoods figur rör sig mellan landskap, obskyra små städer och vindpinad vildmark där han möter diverse figurer ur ett brokigt galleri som alla påverkar honom i någon form. Filmen innehåller trots sitt dramatiska yttre rejält med rapp dialog och underfundig humor, speciellt när den motvillige Josey får sällskap på sin färd av den mycket underhållande gamle indianen Lone Watie (Chief Dan George i en underbar roll) som vet hur filosofera över livets olika irrfärder.

en indian, en Eastwood och ett handslag

Eastwood målar upp historien i en sorts kapitelsamling där var och ett innehåller en liten sidohistoria som vävs in i huvudhandlingen, för att till slut mynna ut i den obligatoriska finalen. Clint själv som vanligt lite småbutter i sin rollframställning, med ett hjärta av guld trots att han gör allt för att inte visa det. Andra färgstarka roller görs av Sondra Locke (självklart när det gäller Eastwood och 70/80-talet), John Vernon och Sam Bottoms för att nämna ett par. Ironiskt nog ger sig Wales av ut på sin resa mot fridfullhet för att få vara ensam, men samlar sakta och stadigt på sig ett litet sällskap längs manusets alla olika turer vilket gör det till en ovanlig och udda ”familj”.

Att Eastwood själv höll i regipinnen var absolut inget planerat eller självklart. Från början var det icke helt okände Philip Kaufman som basade på bygget, men efter kontroverser med Eastwood beslutade sig stjärnan helt sonika för att sparka Kaufman och själv ta över bestämmandet. Enligt jolmigt skvaller lär också det faktum att båda antagonisterna var intresserade av Sondra Locke på det privata planet ha spelat in…

En annan kuriosa detalj i sammanhanget kan också vara att trots sin medverkan i otaliga westerns har Eastwood själv aldrig dödat en indian på film…förutom i dagens temabidrag! Hoppsan.

The Outlaw Josey Wales är mustig och enkel på samma gång. Självklart innehåller den pangpang i rätt mängder enligt westernfilmens alla regler och standardformer, men också en humoristisk och varmhjärtad livsåskådning som den trötte Wales utsätts för vare sig han vill eller ej. Eastwood hade redan här öga för detaljer och visuella snyggheter för att uppnå westernfeelingen. En av alla westerns som hör hemma bland de bättre  i modern (nåja) tid och som är väl värd att upplevas.

Okt 25 2012

Wrecked (2010)

Klassas i de officiella rullorna som en kombo av äventyr/drama och mystery, och är det något det är så är det sannerligen mystery. Egentligen ett smärre under att historien har kunnat dras ut till i sammanhanget oändliga 91 minuter, men så är nu faktumet och resultatet låter kanske inte direkt hurra för sig.

Filmens största tillgång syns i bild direkt. Adrien Brody. Märkligt nog är jag inte alls förvånad att se honom här, som om det finns något konstigt självklart över att just han är mannen att gestalta dagens huvudperson. En man i ett bilvrak vaknar upp. Bilen har uppenbarligen kört av vägen rätt ut i spenaten och ned i en ödslig ravin. Han är skadad och minns inte ett jota av vad som hänt, men i bilen finns också två döingar. Han sitter oturligt nog fastklämd i bilvraket och får via den (trots allt) fungerande bilradion veta att en bank i området rånats på en större summa pengar av tre män som försvann i en bil. Lägger man ihop ett och ett så blir det naturligtvis två tänker vår överlevare…men…kan man verkligen lita på det..?

Det är naturligtvis Brodys film rakt igenom. Han sitter där han sitter, tills en sorts överlevnadsinstinkt får honom att försöka ta sig ur bilvraket men väl ute i den eländiga naturen,och skadad som han är, blir det inte mycket bättre. Att bilens bagageutrymme dessutom visar sig innehålla pengabuntar i massor får bara vår vän att än mer inse att läget är mer än prekärt. Och om han bara kunde minnas lite bättre än de fragmentariska flashbacks som verkar drabba honom…

utsikterna är inte direkt lysande

Det är Brody mot naturen kan man lugnt säga. Med ett tempo som inte direkt vill ta på sig springskorna blir det stundtals rätt svårt att uppbringa det nödvändiga fokuset som krävs för att en film ska vara sådär stabilt underhållande. Känslan av experimentfilm ligger och lurar bakom varje stubbe i den ödsliga naturen, och man undrar vid ett par tillfällen om det är just ett studieprojekt som växt ut till en större produktion..? Lyckan för dagens filmmakare är dock att man lyckats med konststycket att engagera just Brody i huvudrollen. Kanske han gillade idén, kanske han fick tillräckligt med sköna dollars för att skita ned sig the wilderness style..

Hur som haver är det just det faktum att det är Brody´s oneman-show som syns i bild, att hela historien utstrålar en sorts mystik med en och annan udda företeelse och att man undrar hur i h-e det hela ska sluta..som gör att filmen räddar sig själv från en totalt tråkhaveri.

Wrecked klarar sig precis från att gå just det öde till mötes som titeln betyder. Mest tack vare Adrian Brody som faktiskt är mannen att klara av en sådan här märklig roll. För lång och för händelsefattig, men samtidigt för oklar och mystisk för att avfärdas som the average garbage..

Okt 24 2012

Tema Western: Open Range (2003)

Kalla mig en hopplös romantiker men återigen;  det är ta mig tusan något alldeles speciellt med de stora vidderna i westernfilmens värld. Scenerierna, känslan och ljuset…gärna ihop med välkomponerad musik enlig konstens väl utmejslade regler. Allt det där och jag är totalt fast. Men det visste ni ju redan.

Som här.
Jag brukar ju också gasta om att gamängen, och en av westerngenrens mer använda moderna stjärnnamn, Kevin Costner är som allra bäst när han bara håller käften och tar regi som alla andra skådisar. Det finns naturligtvis undantag där den ibland underskattade, ibland hybrisansatte, skådespelaren är ett exempel på att även han kan styra och ställa till det bättre då han ska in och leka regissör. Som i dagens temabidrag. Här tillåter sig Costner faktiskt att behandla historien med omsorg, värme och en snutt av möjlig realism som annars fan inte är så vanlig i westerns.

blytungt i rollistan

Charley och Boss är två Freerangers, ”sina egna i branschen”-typ när det gäller kofösning över de stora slätterna i slutet av 1800-talet, fåordiga män med karg humor men vänliga på sitt eget speciella vis. Att fösa egen hjord över långa avstånd och däremellan låta boskapen beta på naturens grödor är dock inget som uppskattas av de mer stationära ranchägarna, något som både Charley, Boss och deras lilla resesällskap får erfara när ett besök i en avkrok till håla måste göras för att införskaffa förnödenheter.

Costner har själv tagit hand om rollen som Charley vilken plågas av minnen från förr och mest verkar söka frid med sig själv. Genidraget i dagens historia är dock att han släppt den andra rollen som Boss till självaste Robert Duvall. Duvall dominerar naturligtvis hela tillställningen från första till sista minut, sättet han rör sig, pratar på, agerar. Ja, bara han visar sig utklassar han alla andra. Duvall ÄR sin figur och hela jäkla prärien i ett och samma stycke.

Costner har uppenbarligen samma sinne för denna känsla, och låter Boss vara den mer framträdande av de två genom hela filmen, även om Charley också får sin stund i ljuset. Mest genom den något möjligen tillrättalagda flirten med Annette Bening som dyker upp på den lokala läkarstationen.

Tre tunga skådisar i samma film, som alla spelar sina roller oerhört tillbakadraget och lågmält, och ändå dominerar de historien och dess utveckling. Som regissör har Costner ett lysande öga för att låta filmen ta sin tid, utveckla personerna och får mig att fatta tycke för dem. Droppa små bitar här och där av levnadsödena. Trots att historien kan uppfattas långsam är den aldrig någonsin uttråkande eller ointressant. Konflikten med ranchägaren Baxter i Michael Gambon´s skepnad är både stark och rolig på sina ställen.

lite mogen kärlek hinns också med

Våldet i filmen känns realistisk och ger också en mer sann bild på hur det förmodligen gick till när konflikter löstes med vapenskrammel, det är mer skitigt och klumpigt än snyggt och filmiskt fränt. På fotot och westernfaktorn finns naturligtvis heller inget att klaga på.

”Som vanligt” när det gäller färgstarka och engagerande storys från the old west bygger dagens manus på en romanförlaga och klockar in på 139 underhållande minuter. För övrigt den kortaste (!) av de hittills (hösten 2012) 4 filmer som Costner varit med och  regisserat.

Open Range är kanske mer en lång och stämningsfull hyllning till de stora viddernas Amerika mot slutet av 1800-talet än det är en renodlad westernfilm. I genren dock en av de allra bästa och snyggaste, kanske i par med Unforgiven, som tillverkats i modern tid, och jag tvekar inte att lyfta på hatten för Costners sätt att dra en stilfull lans för den här epoken samt att låta mr Duvall glänsa i god beprövad stil. En genuin upplevelse.

Okt 23 2012

The Broken (2008)

Mystiska saker verkar hända i Gina McVey´s liv.
På jobbet som röntgenläkare. På Londons gator. I samvaron med pojkvännen. En känsla av att det är något som inte stämmer. Som att hennes liv levs av både henne och någon…annan..?

En twistad thriller som gör sig oerhört mycket besvär för att twista själva twisten. Puh liksom. Regissören till verket, Sean Ellis, gör det inte lätt för sig. Eller för mig som tittar. En sorts malande historia, som för all del tar vara på Londonmiljöerna rätt tacksamt och mixas med murriga lägenheter, korridorer och en mörk ton som till en början känns både olycksbådande och illavarslande.

Lena Heady (Game of Thrones) knallar runt i rollen som den besynnerligt bekymrade McVey och vet inte riktigt vad hon ska tro. En trafikolycka där hon undkommit döden med en hårsmån tycks ha orsakat de mest galna vanföreställningarna i hennes hjärna, och inte ens sjukhusets läkare och psykiater kan hjälpa henne till någon ro. Nära och kära blir ett problem, pojkvännen Stefan verkar se henne på ett annorlunda sätt, hennes farsgubbe John (Richard Jenkins) grubblar på vad Gina egentligen har råkat ut för, och vad är det för märkligheter som han i sin tur verkar ana lite sådär i perifin mest hela tiden? Och varför tycks det finnas spår av krossade speglar lite både här och där..?

märkligheter mest hela tiden

Tja, ni hör ju själva.  En hel hög diffusa ingredienser tycks rymmas i en historia som ändå inte riktigt lyckas få ordning på sig själv för att jag ska känna mig helt nöjd med utgången. Dagens film kräver ett tittande på helspänn, ett ständigt dealande med mystiska loopar i berättelsen..och inte ens om man strikt vrålstirrar på bilden genom hela speltiden får man koll på läget. I alla fall känns det så. Ellis matar på med blurriga scener både här och där, dessvärre blir de mest bara….blurriga. Inte alls så skrämmande som han säkerligen haft för avsikt att framställa dem. Själva idén känns annars rätt utmanade och inte helt som kattskit, men det långsamma tempot i kombo med en sorts näst intill prettoaktig konststämpel på hela produktionen gör det till en film som inte går sådär direkt självklart hem i filmsinnet.

Heady som Gina fungerar dock stabilt och utstrålar både förvirring, rädsla och formen av ett levande frågetecken på samma gång. Pålitlige Richard Jenkins har tydligen tagit jobbet för lite fickpengar, men gör å andra sidan en trygg insats utan anmärkningar. I övrigt är det rätt okänt brittiskt i rollistan rakt av. Plus en dansk.

Drama, thriller, mysterielösning eller något annat ? Tja vete fan, men Sean Ellis vandrar ingen lätt väg med den här filmen. Den svårar till sig lite extra och lider av att den blir nästan irriterande långsam, tråkig faktiskt.

The Broken mynnar ut i ett ganska avslaget ”jaha” när twistarna till slut vrider sig rätt, anmärkningsvärt blek i finalen och ett slut som känns både snopet och rumphugget. Som om Ellis bränt av sitt bästa krut i manusets inledning. Ok idé på manuspapper, onödigt svår och omständig med ett saggigt tempo som färdig film. Godkänt med visst muttrande…

Okt 22 2012

Tema Western: Silverado (1985)

Tänk alla de gånger man som liten lekte med puffror och knäppte skurkar (och för den delen indianer också…hrm…) på löpande band. När fantasin och den oförställda naiva uppsluppenheten fick råda.

Kanske är en del av oss på något sätt blytungt fast förankrade i den romantiska myten om westerneran?  Där allt är lite enklare trots de ofta dammiga och dramatiska strapatserna , de goda är goda och skurkarna är skurkiga och allt är liksom utstakat fram till den stora finalen då den bombastiska musiken med det där speciella soundet ska ljuda ut över prärien…

Tur då att man har dagens betraktelse att återvända till när man vill ha sig en sån där riktigt extraskön dos av Vilda Västern med en inte-så-seriös-ton-fast-ändå-med-snygg-stil. Regissören Lawrence Kasdans egenpåhittade projekt från mitten av 80-talet som möjligen faktiskt kanske kan räknas in som en av orsakerna till att nya fräscha vindar blåstes in i en nästan utdöd genre. Och visst är det så att dagens temabidrag är av dessa rullar som håller för omtittning år efter år….teman eller ej.

rida i bredd är ett måste i den här filmen

Silverado är alltså namnet på den lilla stad, utslängd på prärien dit alla karaktärer i filmen verkar dras. Kasdan tog också författarhjälp av brorsan Mark (kanske de äntligen fick leva ut sina barndomsdrömmar…?) och väver skickligt ihop ett antal småstorys till en sorts ensemblemix som alla knyts ihop i staden, och tar under tiden fram alla de olika karaktärer vi är uppväxta med i westerniljön. De goda främlingarna, den illvillige och korrumperade sheriffen, ett sällskap nybyggare som naturligtvis råkar illa ut när de stöter sig med den lokale boskapsuppfödaren. Den godhjärtade saloonsföreståndarinnan, en återvändande son som finner sin familj vräkt från ägorna och slutligen också den mystiske cowboyen som bär på många hemligheter och färdigheter. Alla får komma till tals under den väl tilltagna speltiden och manuset är en mustig gryta av olika händelser och skeenden där Kasdan som regissör inte för en sekund glömmer bort att krydda med alla de traditionella små detaljerna som gör westernkänslan riktigt finfint njutbar.

Att imponeras över  här också är den digra rollistan med storheter som Scott Glenn, Kevin Kline, alltid sevärde Brian Dennehy, Rosanna Arquette, Danny Glover, Linda Hunt, Jeff Goldblum, John Cleese (i en otippad roll!) och framför allt Kevin Costner som snabbskjutande vildhjärna…och har han förresten varit uppsluppnare eller mer gladlynt på film någon gång?!? Ja ni hör ju själva vilken laguppställning, gräddan av det sena 80-talets kanonskådisar alltså. Det märks att stjärnorna ställt upp för Kasdan (och tillräckligt med dollars) och gör sitt bästa för att göra filmen till en uppvisning i lekfullhet och nostalgi. Manuset är inte på något sätt djupt, men driver på bra och har ett gediget underhållningsvärde.

stå i bredd är också ett måste i den här filmen

I Sverige premiär på självaste juldagen 1985, och vi som förväntansfulla tog oss dit då när det begav sig lämnade inte biografen besvikna kan jag lova. Snarare ville vi väl direkt hoppa tillbaka in i den mustiga och skönt klyschiga westernmiljön vi precis precis tagit del av. Stilfullt foto och finfina miljöer, och annat var väl inte att vänta då filmen uteslutande spelades in på plats i New Mexico´s landskap där faktiskt hela staden byggdes upp på plats för den här filmen. (Något som även andra kommande westernproduktioner skulle komma att dra nytta…bla återvände Kasdan hit då hans Wyatt Earp-epos skulle spelas in i början på 90-talet.)

Silverado innehåller just allt som en western ska, ett färgstarkt persongalleri med klara gränser över vilka som är onda och goda, snygga pang-pang-scener, sköna vidder, dammiga gator och ljummen whisky. Till och med filmmusiken ligger med helt rätt klang och lägger extra njutnig på upplevelsen.  Här samlas alla westernklyschor i en och samma ask och det bjuds friskostigt ur den på ett högst förtjusande sätt. Friskt sevärd för alla som är svaga för genren..

Okt 19 2012

The Expendables 2 (2012)

Jaha, det trodde man väl aldrig i sin vildaste fantasi att man skulle få skriva…men det här var ju riktigt kul och underhållande. Ja du läste rätt! Vart är världen på väg..?

Är det månne för att det är fredag? Eller för att höstdepressionen inte alls kickat in ännu? Eller…för att helt enkelt de gamla dinosaurierna äntligen fattat hur en film som den här ska behandlas? Ni vet ju vid det här laget att jag inte alls var nådig mot den första filmen. Och det med rätta tycker jag fortfarande. En sladdrig, rörig och inte alls tilltalande sak där det färdiga verket inte på långa vägar motsvarade den näst intill galna hajp som uppstod.

När då den obligatoriska uppföljaren drabbar oss är det plötsligt som om Stallone har hört bön. Min bön möjligen..? (vilket är ungefär lika troligt som att helgens inlämnade tipsrader kommer att göra mig till ekonomiskt oberoende resten av livet). Här har han mycket klokt nog lämnat över regisserandet till Simon West, vilken väl iof inte gjort något vettig sedan underhållande Con Air…och möjligen Generalens dotter…vilket betyder att Stallone kan satsa på att bara skådespela (tja hrm…) ihop med de andra gubbsen. Historien är naturligtvis en av de sämsta man skådat på film de senaste åren, men plötsligt gör inte det så mycket. Istället är det sättet den gestaltas på som blir underhållande. Någon ska fritas, någon blir lite manusmässigt behändigt tagen av daga, vilket väcker hämndkänslor hos hemmalaget, ett hemligt paket måste återtas, en lagom evil badass ligger bakom det mesta…och så fyller man ut de tusen logiska luckorna med eldstrider, explosioner och cgi-blod så det står härliga till.

lita på din lokale pajsare i keps

Vad jag gillar med den här filmen, i motsats till den första, att äntligen låter man nostalgin ta plats med sina gamla avdankade element. Och nu vågar man också köra med dem linan ut i lite större cameoroller. Spelar roll att Arnie ser konstig ut, att Chucken Norris också ser konstig ut, att Brucan möjligen ser aningen mindre konstig ut…tillsammans med en behagligt återhållsammare Stallone får de nu under några väl valda ögonblick tillfälle att dra usla vitsar, tråka varandra för vissa berömda filmutryck och framför allt brassa på med lite vapenskrammel igen som i the good old days. Jag gillart. Verkligen.

Backupen i filmens laguppställning heter fortfarande bla Jason Statham, Dolph Lundgren, Terry Crewes och Randy Couture. Och de gör väl precis vad de ska när pensionärerna inte är med i bild. Vi snackar ju liksom inga superduperprestationer här. Till och med usle Van Damme får ju ha lite lattjo lajban. Mycket muntert måste jag tillstå.

The Expendables 2 är ju egentligen, precis som sin föregångare, en riktig B-film. En skräpfilm där man inte ens kommer ihåg handlingen riktigt ordentligt. Men skit i det då, nu släpper man istället fram det gamla gardet en sista (?) gång i sina jönsiga machoroller och plötsligt känner jag den gamla härliga nostalgivinden fladdra runt öronen för en kort stund. För helsike, det här var ju så oväntat kul att man skulle kunna klämma dit en extrastjärna bara för det! Ska man verkligen våga sträcka sig så långt..?
Jag gör det banne mig!

Okt 18 2012

Tema Western: The Quick and the Dead (1995)

För första gången i detta tema får nu genus-o-metern tillfälle att gotta sig lite extra och lagom förnöjd ge lite utslag. Detta då Sharon Stone rider in från prärien iklädd stilenlig hatt, långrock och chaps. Och målet är som vanligt hämnd, paybacktime av den kallaste och mest gångbara sorten i westernkulturen.

Regisserande Sam Raimi verkar vara en ok figur, ofta sinne för humor i samspel med lite lagom effekter. Evil Dead-serien kan väl om något gå i god för detta. Raimis versioner av Spiderman-världen känns ju också rätt genomarbetade och i alla fall hos mig sevärda. Lite otippat (kanske) fick han då också uppdraget i mitten på 90-talet att ta sig an denna historia. Sharon Stone satt i producentstolen och ombads göra upp en lista på tänkbara regissörer hon kunde tänkas arbeta med då det skulle spelas upp en westernhistoria. Raimi´s namn var det enda hon skrev, så man kan bara anta att erbjudandet måste ha spetsats med en förmånlig ekonomisk ersättning….
Nåväl, Raimi hoppade på skutan och såg kanske sin chans att också göra en liten…tja..hyllning till de berömda spaghettiwesternfilmerna från förr.

fager och förbannad på samma gång

Stone nu då som leading woman i rullen, hon är mystiska Ellen som rider in i den gudsförgätna staden Redemption. Här verkar alla vara mer eller mindre olyckliga, sanden på huvudgatan lite torrare, spriten mer utspädd och kyrkogården både dystrare och trängre än på andra ställen. Kan detta möjligen bero på att ärkesvinet och stadens starke man Herod( men se där…är det inte Gene Hackman med pistolhölster igen!) håller trakten i järngrepp med hjälp av lejda henchmen i fladdrande rockar. Ett av Herod´s mer lustiga upptåg är att varje år anordna en tävling i duellerande, en turnering där vem som helst kan ställa upp och på självaste huvudgatan dra mot en framlottad motståndare..? En stoor summa pengar väntar på the last man standing, och ännu är det ingen som (naturligtvis) har kunnat rå på kobrasnabbe Herod. Frivilliga finns dock och strax är stadens saloon full med diverse hel- och halvfigurer som tänker skjuta sig till framgång.

Och så då Ellen, som har tänkt sig lite sweet hämnd under de kommande dagarna. Även om det innebär att hon måste ställa upp i den högst dödliga tävlingen och avverka lömska revolverpsykos på vägen.

Raimi håller det både stramt och strikt. Av hans svarta humor märks inte jättemycket, även om en och annan liten detalj smyger sig in. Desto roligare att han då vid olika tillfällen slänger in udda bildvinklar, klassisk klippning the spaghetti-style och dramatisk musik med sköna crescendon som det anstår en Vilda Västern. Miljön är lika enkel och stram, huvuddelen av handlingen utspelas på den dammiga huvudgatan, saloonen och i Herods buffligt maffiga hus. Den vindpinade miljön och de bleka färgerna som då och då tycks övergå i en sorts sepiavariant förstärker stämningen och visar att Raimi nog kan sin westernkultur.

Dagens hämnare är alltså kvinnlig, vilket innebär att manuset dessvärre måste kasta in ett par partier då hon såklart måste förvandlas till en tvekande, gråtande och osäker huvudperson. Om detta möjligen var Stone´s egen önskan om att Ellen skulle göras mer mänsklig med någon sorts djup vet man ju inte, men lite klyschigt blir det allt. Speciellt eftersom hon givetvis till slut blir den badassbrutta och stenhårda hjältinna man liksom ville ha henne som i hela filmen. Genus-o-metern lär möjligen kanske också grymta lite då Stone naturligtvis också får anledning att krypa i en salongsklänning med förföriskt snitt på både slits och byst, allt för att leka med skurkige Hackman´s sinnen.

rulle med helt rätt ljussättning..

Förutom den hårt kämpande Stone, som för all del inte gör bort sig här, är det annars sagde Hackman som traditionsenligt stjäl showen som den ondskefulla skitstöveln i sällskapet. Uppenbarligen spelade han svin så bra i Unforgiven att det liksom bara var att komma tillbaka och upprepa det i dagens alster. Återigen måste man charmas av det sluga leendet och det elaka sinnet som denne skådis verkar kunna uppbåda bara sådär. I övrigt gör självaste Russell Crowe här sin debut i Hollywoodsammanhang, något Stone som producent enligt uppgift fick kämpa för då filmbolagsgubbarna tyckte att Nya Zeeländaren Crowe var alldeles för okänd i USA. En yngre version av Leonardo DiCaprio finns också med som den skrävlige The Kid, vars ambitioner att utmana Herod bottnar i både det ena och andra.. Snabbögda hinner dessutom se några minuter av Gary Sinise som dyker upp likt en gubbe i lådan…

The Quick and the Dead, Snabbare än döden (tack och lov för att man överlag slutat med svenska översättningar på filmtitlar…) är 107 minuters western rakt upp och ned där det fokuseras rejält på konsten att duellera. Ingen historia utan ett rättvist slut dock där hjältinna och den snutfagre medhjälparen får visa sina färdigheter. En film som absolut inte tillför något nytt i genren men har en regissör som vet hur att mjölka det viktigaste ur alla klyschor. Sergio Leone hade nog inte varit helt missnöjd om han sett spektaklet…

Okt 17 2012

Snow White and the Huntsman (2012)

Sagan om Snövit, den vuxna versionen.
Ja alltså inte DEN vuxna versionen. Här snackar vi en upphottad fantasyspäckad popcornsmodell anno Hollywood 2000+. Som att man kört igång en mixer och slängt i allt från det gamla Disneyoriginalet, lite Sagan om ringen, en aning King Arthur för att sedan krydda med ett stänk av gamla Willow.

Snövit föds som enda dotter in i Kung Magnus stolta kungarike Tabor, där dock tjuv- och rackarspel väntar då hans drottning dör och kungen raskt faller för den vackra Ravenna (Charlize Theron) vilken han räddar från en mystisk ondskefull  armé bestående av glassoldater (det är ju en saga som sagt..). Giftermål väntar, men Ravenna är naturligtvis en särdeles illvillig häxa som snabbt tar livet av kungen, låser in sin styvdotter Snövit i ett torn och tar makten i riket som sakta börjar förfalla och förtvina. Som en extra krydda suger hon också då och då ut livskraften ur unga kvinnor för att kunna hålla sig själv ung och fräsch, vilket spegeln på väggen tvingas bekräfta titt som tätt. En intrig i god hederlig sagostyle alltså, med tillhörande modernt visuellt stuk.

Ett antal år senare har Snövit växt till sig och är misstänkt lik  Kristen Stewart, får nog av sitt ugglande i tornet och flyr. Häxdrottningen blir skogstokig då hon inser att Snövit är det stora hotet mot hennes fortsatta ungdom och styre av riket, sänder ut trupper och en specialinhyrd jägare (passande nog titulerad som the huntsman) mot Den Mörka Skogen där Snövit lär finnas. Den buttre jägaren (Chris Hemsworth) byter inte helt otippat sida när han ser hur snygg och rättrådig Snövit är, de lurar drottningens lakejer och drar mot säkrare områden där det ingår att träffa på ett par icke helt obekanta dvärgar, en enhörning, älvor och lite annat löst folk (som sagt…det är ju en saga). Och tja, det är väl liksom hela historien. Naturligtvis upplagt för paybacktime mot snygg- och styggdrottningen med det mörka hjärtat och hennes diktatorsfasoner. Klädsam hjälp kommer också till Snövit via barndomsvännen William, hans far och dennes egna trupper som uppenbarligen suttit och häckat i ett eget slott i alla dessa år (man kan ju undra varför de inte själva kommit på idén att sätta ett spektakulärt upprorståg i rörelse tidigare…men visst ja…då hade det ju inte blivit någon film!).

Den som nu kan sin Snövit och letar efter de klassiska detaljerna behöver inte bli besviken. Intryckt i alla de övriga, mer moderna visuella upplevelserna, hittas både förgiftade äpplen, sjungande skojiga dvärgar och en klassisk återuppväcka-kyss. Vad annat hade ni väl väntat er? Regissören Rupert Sanders har helt klart en sorts vision om hur han vill att en modern tolkning av den gamla sagan ska se ut med proppad med nya dollartekniska trix.

damsel in distress…och kille med tillhygge!

Och sen rullar det liksom på. Det är äventyr, fartiga actionsekvenser, snygga effekter som får stila den stund som krävs, dramatisk dialog med viss skitnödighet. Och så lite jönsig humor mitt i allt. Som ytlig actionupplevelse duger filmen gott, problemet är mer att den känns lite seg och trist framför allt i mittenpartiet innan det drar ihop sig till showdown i slottet en gång för alla. Manuset är naturligtvis byggt i traditionell stil och lämnar icke på något sätt något litet utrymme för något nytt hittepå. Här ska det onda bedrivas på traditionellt sätt, men såklart efter att det goda fått lida lite.

Kristen Stewart må vibrera ut otäcka Twilight-impulser men visar faktiskt lite mer go här och plötsligt känns hon lite mer uthärdlig som hjältinna. Chris Hemsworth kör en….Chris Hemsworth…vare sig han är en skogshuggare eller Thor med tillhörande attiraljer, han finns där helt enkelt och gör vad han ska. Mest sevärd i sällskapet är naturligtvis Charlize Theron som också verkar ha lite småkul med sin tolkning som evil witch. Hon kör hela registret med galen blick, hatiska förolämpningar, supertajta outfits med tillhörande push up och lider i slutänden naturligtvis nederlagets alla kval helt enligt Hollywoodreceptet. Visst gurgel i filmvärlden också då herr regissör valde att inte använda sig av riktiga dvärgar utan istället castade berömdheter som Bob Hoskins, Ray Winstone, Ian McShane och Nick Frost som med teknikens hjälp blev småväxta lustigkurrar. Bara det i sig ju lite….lustigt.

Snow White and the Huntsman är en snyggt förpackad version av den gamla sagan. Ytlig som de flesta omtag på gamla legender dock, det gäller att inte skrapa för djupt under ytan. Då inser man att som vanligt är det de gamla originalen som har sin charm kvar. Men som underhållning för stunden duger detta då tråkhetsfaktorn i mitten på filmen trycks tillbaka av lite hederlig effektaction i början och slutet. Lättglömt i takt med att eftertexterna börjar rulla.