Nov 30 2011

Let Me In (2010)

Ok nu blir det lite upp-och-nedvända världen här hos Flimr igen.
Svärande i kyrkan, helgerån och möjligen respektlöst..tja kalla det vad du vill…men å andra sidan är det ju stunder som dessa som gör filmtittande så fasligt intressant!

Vi ylar om uppföljare, gnolar och morrar om remakes och lite rent allmänt undrar vi kanske alla filmnördar vart egentligen filmvärlden, och då Drömfabriken i synnerhet, är på väg. Ta bara dagens titt, varför får man för sig att göra en remake som är nästan identisk med originalet? Ett original som dessutom gick hem även hos den hjärnslöa undertexthatande popcornspubliken i biokomplexen over there.

Ja, frågar du mig så vet jag absolut inte, enligt regissör Matt Reeves ville han göra en personlig tolkning…och det låter väl snyggt så dårå.
Själv är jag bara för jäkla glad att han gjorde en ny version!
Ja du läste rätt.

Så här är det; jag läste boken, underhölls och skrämdes på samma gång av en murrig, sorglig och ryslig historia. Jag såg naturligtvis den svenska filmatiseringen och hade allvarliga problem med att hålla mig vaken! Jag förstår också att jag är ganska ensam om att förhålla mig till filmen på detta vis, men maken till överhypat alster var det länge sedan jag såg. Jag kunde liksom inte se storheten här, bara ett långsamt drama som icke på något sätt berörde mig (och då har det inget att göra med min aversion mot svensk film i största allmänhet. En ruggig vampyrhistoria finns det väl alltid plats för, vilket språk det än må vara…)

Kanske jag inte skulle ha läst boken, brukar jag tänka.

Owen, Abby och....blod!!

Döm då om min stora och glädjande förvåning när en amerikansk remake kan ändra på hela synsättet och få mig att känna på precis samma sätt som när jag läste boken. Hur förklarar man det!? Vad har Reeves gjort som är så speciellt? Inte mycket, historien är ju näst intill plagierad ruta för ruta, men ändå har han fått till det alldeles lysande! Miljön tacksamt överflyttad (man får ju vara jävligt tacksam över att de inte fått för sig att använda svenska namn och spelplatser som ju tycks vara populärt nuförtiden) och försedd med ett annorlunda ljus som förstärker stämningen. Ett par ynka små förändringar i scenval (att aldrig visa mammans ansikte och därigenom alienera henne från Owen är rent Spielberg-genialiskt) och uppbyggnad, men det räcker för att mitt törstande beröringssinne ska gå igång. Reeves version känns både mörkare och mer illavarslande, vilket i sammanhanget blir snaskigt effektivt.
Och plötsligt blir det spännande också! Bara en sådan sak..!

Kodi Smit-McPhee och Chloë Grace Moretz glänser i sina huvudroller och den förtvivlan de båda utstrålar var för sig kände jag absolut aldrig när jag såg originalet på film. Reeves verkar ha haft ett galet observant öga för att närma sig den här berättelsen och göra den aningen annorlunda utan att rucka på den stora helheten. Jag är både imponerad och glad över att en amerikansk remake möjligen kan kännas tokonödig men så snyggt gjord att man utan problem kan förlåta amrisarna deras tilltag.

Let Me In står helt stadigt på egna ben och blir så ruggig, sorglig och sinnesupplyftande som bara en riktigt bra film kan bli. Själv är jag glad över att jag till slut gav efter och såg denna remake, något som inte alls kändes aktuellt bara för ett par månader sedan. Gillade boken, tyckte blaha-blaha om svenska filmversionen och älskade denna, med små detaljer förändrade, kopia.
Så kan det gå. Nu har jag svurit klart i kyrkan.

Nov 29 2011

Baksmällan del II (2011)

Ändra aldrig ett vinnande koncept.
Tjong, där har ni devisen som tycks råda i överflöd i Hollywood för tillfället. Blir det första resultatet en ekonomisk framgång, och  gubevars också lite framgångsrik rent omdömesmässigt, ja då är man väl en fullständig idiot om man inte ser till att krama ut lite extra dollars ur det framgångsrika receptet…

…eller bygger trenden möjligen på att vi som konsumenter och betittare så gärna än en gång vill återförenas med de figurer och karaktärer vi fattat tycke för? En sorts separationsångest som gör att vi kan ta halvslabbiga uppföljare så länge personmiljön blir densamma? Nu finns det ju de facto uppföljare som är precis lika bra, om inte (i sällsynta fall) bättre, men min omedelbara gutfeeling är att en uppföljare snabbt produceras bara ”därför att”.
Rätta mig gärna om jag har fel, detta är helt klart ett intressant ämne i filmvärlden.

Under tiden vi funderar vidare på detta spörsmål kommer här som på beställning en uppföljare till en av de mer roliga och nästan lite pinsamt jobbiga filmerna om att hamna i trångmål och besvärligheter när man minst behöver det.

Samma gäng och samma regissör, den här gången är det den nördige Stu (Ed Helms) som ska vandra längs altargången och eftersom hans tillkommande är av thailändskt ursprung så ska bröllopet hållas i Thailand under överinseende av den hårdföre och särskådande fadern till bruden, vilken för övrigt inte har mycket till övers för den något nervöse Stu.
Vänner och bekanta skyfflas naturligtvis över till Asien för ett par dagars festligheter, vilket också betyder Stu´s polare från förra filmen. Mot bättre vetande övertalas han också att bjuda med tokstollen och trubbelmakaren Alan, och en svensexa senare är allt som vanligt när gänget vaknar upp på ett hotellrum i Bangkok och inte har en aning om vad som hänt det senaste dygnet. Extra jobbigt också att brudens yngre bror verkar vara försvunnen, och något sådant vill man inte rapportera till amerikahatande pappan.

Bakfulla, desperata...och vilse!

Ja ni hör ju själva, dagens ord är….;smörpapper.
Lite snyggt lagt över originalhistorien där Todd Phillips flyttat över tokstollarna till smältdegeln Bangkok, en stad som naturligtvis inbjuder till rena galenskaper främst av sorten som hör hemma under bältet. Här finns inget nytt under thaisolen och absolut inga nyskapande idéer, känslan är istället att det bara är att kräma på enligt stilen som sattes i originalfilmen och göra det grisigare, plumpare och aningens mer över gränsen.

Visst…jag flabbskattar högt ett par gånger, fnissar åt pinsamheter och både Helms, Bradley Cooper och Zach Galifianakis (säg DET snabbt tre ggr!) vet precis hur spela sina karaktärer på bästa och mest underhållande sätt. Vad gäller Galifianakis känns det dock som han nog bör kolla runt lite efter andra riktningar i sin karriär, för visst känns väl Alan som en sorts odräglig släkting till Ethan i Due Date? Och det är inte menat i direkt positiv mening…

Baksmällan del II innehåller samma beprövade skämt som sin föregångare, kryddat med aningens mer vågade detaljer eftersom den fysiska miljön inbjuder till detta. Det är samma dumhumor, samma upplägg och precis samma väg i manuset som förut. Underhållande för stunden, men fräschheten i storyn känns långt borta och en ev. tredje del skulle garanterat sänka de positiva minnena av dessa otroligt krångliga svensexor. Ettan tål att ses igen, den här kan man arkivera med gott samvete.

Nov 28 2011

The Way Back (2010)

Den rutinerade regissören Peter Weir och en gammal hederlig escape-story i en kombo.
Låter väl alldeles för intressant för att hålla sig borta från. Och hållit sig borta känns det väl verkligen som om Weir gjort, hans senaste alster hittas ju så långt tillbaka som 2003 och var  Master and Commander så gubben har verkligen haft tid på sig att sitta på kammaren och leta efter det perfekta manuset.

Att slänga sig med det epitetet, perfekt, om dagens objekt är dock kanske att överdriva en aning, men Weir satsar alltså på den omdiskuterade historien om ett par rymmare från ett fångläger i Sibirien som 1941 gjorde något helt enastående när de till fots och mot alla odds lyckades korsa både Gobiöknen, klättra över Himalaya samt utstå naturens alla möjliga sätt att plåga dem på och till slut stappla in i Indien som fria män. Omslaget skriker ut att det är en film inspirerad av en sann historia, men vidare snokande visar på att just denna ”historia” alltmer ifrågasatts som ren bluff.

Nåväl, bluff eller ej, Weir lägger nivån högt och seriöst när han visar upp en bister Sibirienmiljö med tillhörande snöstormar och allmänt eländigt i det ryska arbetslägret. Som alltid i filmer av denna sort en diger samling män från olika länder, mestadels östeuropa men också en lett (Gustaf Skarsgård) och en tvättäkta amerikan (Ed Harris). Flyktplaner spirar hos filmens huvudperson Janusz (Jim Sturgess) och tillsammans med ett antal utvalda individer, som de ovan nämnda plus den ryske värstingen Valka (Colin Farrell), bär det av ut i vildmarken vid första bästa tillfälle.

Upplägget är naturligtvis klassiskt och ingen litar på någon till en början, innan de inser att de verkligen måste börja fungera som ett team för att ha skuggan av en chans. Weir hade kunnat göra det lätt för sig och bara köra på med en traditionell rymmarhistoria inklusive lite lättköpt actiondrama när eventuella förföljare dyker upp hack i häl på sällskapet.
Men istället väljer vår regissör att satsa på persondrama och dialog, tidshopp görs och jag som tittare förväntas förstå mycket av det som händer mellan scenerna själv. Inte helt fel och det gör också att storyn faktiskt blir mer engagerande. Varje medlem i gruppen har förstås en egen historia att berätta och Weir låter dem komma fram i omgångar och vid väl valda tillfällen.

Scoutgäng årgång -41...

En ung kvinna (Saoirse Ronan) vävs in i berättelsen, men inte ens då hemfaller handlingen åt det förväntade i form av eventuella konflikter och känslor som annars är A och O när olika kön möts under påtvingade förhållanden. Sturgess som Janusz är den pådrivande kraften, gruppens ledare och den som också ser till att filmens motor aldrig hackar eller stannar av. Tillsammans med Ed Harris (..och när gjorde han en dålig insats senast..om någonsin!?) bär Sturgess upp filmen utan att det blir FÖR sentimentalt eller påklistrat. Skarsgårdgrabben gör på intet sätt bort sig som gänglig lett utan förvaltar istället en stor del av scentiden på bästa sätt…liksom Farrell som just spelar…sig själv på något sätt.

Måhända finns det vissa logiska frågor att ställa sig inför det stundtals långsamma manusets utveckling, men å andra sidan känns det som att Weir just för dagen mest är inne på att skildra individens och gruppens kamp för att nå sina inre övertygelser och det som håller dem vid liv mer än att locka fram adrenalinet från yttre påverkan. Även om vissa pris alltid måste betalas.

The Way Back är trots sin handling och ämne ett rätt stillsamt drama som dock fångar min hela uppmärksamhet. Bra handlag av Weir, och mycket snyggt fotad med vida naturscener av varierande grad försätter den välspelande skådisensemblen i rätt sinnestämning och jag som tittare har inga problem med vare sig underhållningsvärdet eller medkänslan här.

Nov 27 2011

Jävig bisyssla

Ack ja, jobbet har hållit mig borta från filmbloggeriet i alltför många dar nu. Men så blir det ju ibland.
Den här gången dock av lite roligare orsaker.
Vår årliga stora jobbfest har löpt av stapeln, och ev minnesgoda här på bloggen vet ju att vi är ett gäng fullständiga idioter som brukar sätta ihop en rent tokig…eh.. show som spelas upp från scen och allt…

Så även i år och succén var (förstås) total. Nu stundar ny vecka och vardagen går sakta tillbaka till vanligt igen, innan julhysterin snabbare än snart kommer att välla in över oss.

Så, nästa vecka drar filmrecenserandet igång här igen! Naturligtvis!

(och det finns gott om filmer i den berömda pajpen kan jag lova)

 

Nov 22 2011

WarGames (1983)

Och ibland vill man ju bara återuppleva en story.
Måhända den är munter, dystert engagerande, löjligt skrattframkallande eller bara sådär jäkla bra att den med lätthet passar in i just det filmsinnestillståndet du råkar befinna dig i. Eller vill hamna i.

För min del i detta aktuella fall handlade det om att jag började fundera på det här med filmerna från 80-talet, det årtionde som kanske ändå satt sina djupaste spår i min filmsjäl. Detta årtionde då jag började upptäcka film på allvar och sakta men säkert förvandlades till en riktig filmnörd. Historierna, färgerna, berättelserna som plötsligt verkade bli mer fantasifulla och överdrivna än de någonsin varit. Effekterna som uppenbarligen hamnat i ett sorts limboland, något förbättrade sedan oljekrisens 70-tal men ändå i ett läge där man fattade att med lite uppfinningsrikedom och pengar skulle det inte dröja länge innan denna gräns flyttades ännu ett steg framåt. Just sådana filmer kan jag sakna i dagens mediabrus. Då allt inte var så uppstyrt, perfekt eller sömlöst felfritt.

Därför, med ljus och lykta ned i återtittssäcken för att hitta en fin representant för detta galna 80-tal och upp kommer denna sprudlande komiska äventyrshistoria. Ja jag skriver sprudlande, för håll med om att den innehåller en vital och pigg berättarglädje…? Regissören John Badham´s förmåga att mixa ren tonårshumor med spänning i form av konstiga elektroniska system och datafixeri till höger och vänster som verkligen inte tillhörde var mans egendom då i början på 80-talet.

Då en kittlande tanke; att en handlingskraftig yngling kunde leta sig in ett av de mest säkra datasystemen någonsin och ställa till med rabalder av sällan skådat slag. Inte utan att det också blir riktigt underhållande att se kostymnissar och militärpersonal gå både bananas och bli förbannade när de sent omsider förstår att det är någon som spelar dem ett spratt på de gigantiska skärmarna de glor på dag ut och dag in.

MEN, även som en sorts ironisk skrämselpropaganda för hur långt den moderna människan är beredd att gå i sin tillit till maskiner och artificiell logik fungerar den alldeles utmärkt och det snyggt mixade manusets budskap att även en konstgjord intelligens till slut måste lära sig att en sorts framgång där ingen kan njuta av eller vinna på resultatet av bieffekter och handlingar sannerligen inte är en framgång att föredra (”the only way to win is not to play…”)

..och precis alla ville spela det nya dataspelet!

Som film av sin tidsanda fungerar historien mycket snyggt, rakt berättad och engagerande trots att man kan handlingen utantill. De då unga Matthew Broderick och Ally Sheedy är sådär charmerande tonårsaktiga som just kidsen på 80-talet verkade vara och det är synnerligen svårt att inte tycka om dem från första stund.

Wargames är stenklart en av de bästa filmerna från detta decennium och håller mycket hög klass även idag om du kan svälja de klumpiga och lite osmidiga datalösningarna som visas upp. Men å andra sidan visar just dessa detaljer på att vissa filmer kan åldras på ett både kärleksfullt och underhållande sätt. Och till och med vara lite småputtrigt spännande på kuppen.

(Att jag sedan vid denna sentida omtitt också av bara farten upptäckte en ung och oförstörd Michael Madsen i en pytteroll förhöjde redan från början stämningen!)

Nov 18 2011

Conan the Barbarian (2011)

När jag var i de yngre tonåren var nästan det bästa som fanns att läsa den svenska utgåvan av MAD. Möjligen kommer ni något jämnåriga ihåg denna humorblaska som blandade högt och lågt. Speciellt kul var att läsa tidningens egna versioner av alla filmer från Hollywood.

Naturligtvis slapp inte -82 års version av Conan undan, och således kunde man med stor ironi läsa om ”Conan – Barberaren” i MAD´s tolkning. Detta fick också till följd att buskisversionen förföljt mig genom åren och gjort att jag alltid haft lite svårt att ta hela Conan-världen på allvar. Och då tycker jag ändå att originalversionen med Arnie är rätt ok i all sin 80-talsanda!

Fy skäms MAD får man väl säga dårå.

Nåväl, vad ska nu en ny version kunna tillföra?
Faktiskt ingenting förutom en massa digra nya specialeffekter och hinkvis med blod som skvätter på de mest effektiva sätt. Backstoryn är lite lagom omgjord för att passa nya generationer och vår vän barberar….flåt barbaren är (som vanligt) på hämnarstråket och lyckas av bara farten bli lite hjälte i fattigmanslägren.

I sann fantasy-anda droppas det namn till höger och vänster på länder och städer, och av någon lustig anledning har jag alltid så svårt för det. Liksom i ”Ringen-trilogin” där det rabblas  städer och riken hit och dit. Det går inflation i luriga namn på något sätt. Eller är det, gud förbjude, jag som börjar bli gammal?

E-Type sökte också rollen som hjälte

Hur som haver är det Conan mot skabbet (som vi sa när vi lekte som små ute på gården) och det är väl ingen nyhet att han fullständigt dominerar med sitt slipade svärd, kroppar flyger och skallar krossas utan pardon. Vad jag lite gillar med just dagens Conan-gestaltare Jason Momoa är att han ödslar ingen direkt tid på onödigt snack och är så där lagom brutal som säkert Robert E. Howard hade tänkt sig honom. Men inte ens Momoa kommer undan den kvinnliga fägringens påverkan, vilket bla hinner mynna ut i en fullständigt omotiverad och onödig påsättningsscen just när historien i övrigt håller på att ta sig rätt ok. (Nu är jag ju annars intet på något sätt motståndare till kärlek på film!)

Regiansvaret den här gången liggger på Marcus Nispel, och han vet ju hur man tillfredsställer publikens krav på blod, svett  och brutalaction. Momoa gör som sagt inte bort sig, dagens skurk gestaltas av Stephen Lang, som kändes aningen bättre i Avatar. Rachel Nichols står för skönheten och Rose McGowan gör ett inhopp som läskig skurkdottter med snodd Freddy-attribut (omöjligt att missa). Som vanligt är dock lebemannen Ron Perlman bäst de få minutrar han är med i handlingen.

Conan the Barbarian rusar på i modern MTV-style och sprutar effekter och blod omkring sig. Helt oävet är det dock inte och vår hjälte håller folket omkring sig kort och litar mest till sitt ståtliga svärd, och som någon sorts up-to-date-version av Arnies svärdssvingeri känns den faktiskt helt ok och underhållande, låt sedan vara att manuset är lika fyrkantigt som det hus mitt jobb just flyttat in i.

Nov 17 2011

The Librarian III: The Curse of the Judas Chalice (2008)

Jamen det är väl klart att jag släpper fram bibliofilen Flynn en sista gång!

Har han nu kämpat sig igenom två nördiga och putslustiga tv-äventyr, kan han väl få avsluta med ett sista också.

Den här gången på hemmaplan i New Orleans med omgivningar som träsk och murriga mansions. Den något utarbetade Flynn (kan man ju förstå) skickas på semester för att ”ladda batterierna”, faller för en mystisk kvinna i den förföriska cajun-natten och vips var det dags för ett äventyr igen där det gamla (snart uttjatade) bekanta filmsläktet vampyrer får vara med och leka. Som vanligt är det en artefakt som alla vill ha av olika skäl, mest en skum ryss för att det skulle ge honom kontroll över återuppväckta vampyrer som skulle kunna hjälpa honom att säkra Rysslands ställning i världen som en ny ledande supermakt (ja, det är precis så galet fånigt som det låter!)

Därför jagar alla nu alltså omkring i träsk, mansions, skumma gränder och andra obskyra byggnader för att lägga vantarna på den s.k. Judas Kalken, vilken således är filmens snaskiga förstapris.

Om man tidigare har haft visst överseende med vår vän Flynn, och kanske till och med roats en aning, känns det nu lite ansträngt helt plötsligt. Det finns alltid en fin gräns mellan charmigt skräp och irriterande skräp och frågan är om inte Noah Wyle´s tredje insats i tv-filmsserien ligger och plaskar just där då och då.

Som den värsta Indy!

Produktionen känns oerhört mycket billigare och väldigt liten del av den redan förmodligen knappa budgeten har satts av till lekandet med effekter. Det är tidvis rätt mycket billigt tv-sunk och genvägar över det hela om man säger så.

Allt gott dock åt Wyle som i de här filmerna visat att han har en framtid för sig i komedifacket, och visst känns det någonstans att det ändå är han som räddar den här lilla filmsviten från att totalhaverera efter en riktig trevlig start. Dagens birollsgäng runt honom bjuder inte på några större namn överhuvudtaget. De enda två som fått följa honom genom filmerna är Bob Newhart och Jane Curtin som Flynns chefer på hemmaplan, men deras roller är alltför små för att lämna några bestående intryck.

The Librarian III är den sämsta av de tre och känslan av hastverk är påtaglig. Lite synd är det allt med tanke på den starka och underhållande starten på bibliotekariens äventyr. Här är det rätt långt mellan de trivsamma kornen som möjligen kan anas med lite välvilja och gott humör, och jag vill nog inte dissa den helt. Därtill är Wyle alltför jovialisk och nördigt trivsam. Idag är betyget därför snällt. Löjligt snällt. Ser ni hur ena stjärnan ligger och darrar lite vid kanten?

Nov 16 2011

The Librarian II: Return to King Solomon’s Mines (2006)

Och ni trodde kanske filmbibliotekarien Flynn Carson var klar med skattletandet i och med sitt första äventyr?

Tji fick väl ni, här är han tillbaka igen i samma stil. Dock aningens självsäkrare och lite mer beredd på det som tycks drabba honom till höger och vänster. Nytt äventyr ligger på lut, som dessutom har rätt mycket att göra med hans eget förflutna.

Första filmen blev möjligen en oväntad succé  även hos filmmakarna och kanske icke-tron på att det skulle bli underhållande gjorde att man släppte allt vad seriositeter hette och vågade sväva ut i överdriven pastisch. Tills nu då, för här ska det plötsligt bli lite allvarsamt och känslomässigt med Flynn som minns sin mystiske far och dennes förehavanden, och det är ju ingen vild gissning att detta kommer att påverka dagens äventyr där jakten på värdefullheter tar honom till Afrika och något som sägs vara Kung Solomons gömda skattgruva.

Bibliotekarien dejtar tjejer på sitt eget vis

Tyvärr är det också ovanstående allvarsamheter som direkt drar ned betyget och får filmen att hacka en aning om man jämför med den första. Visst, det är samma onleliners, samma nördiga action, samma lite trivsamma B-effekter och samma behagliga komediprestation av Noah Wyle.

Historier som dessa tål dock inte någon större åverkan på allvarsgraden, och följden av för mycket av den varan blir ett lägre tempo och mer oengagerande innehåll. In på banan också med ny kvinnlig sidekick, Gabrielle Anwar som gnabbande arkeolog, och hon gör väl vad hon ska och just inget mer. Skurks finns det gott om också, både i kulisserna och närmare än man kan tro.

The Librarian II är svagare än sin föregångare, ramlar ned lite i seghetsträsket vad gäller historieberättandet och den skamlösa lekfullheten känns inte lika påtaglig. Men har man nu sett del ett ska naturligtvis actionbibliotekarien Flynn få chansen att jönsa runt i spenaten också i detta äventyr.

Nov 15 2011

The Librarian (2004)

Mer tv-film åt folket. Som tidigare framhärdats; det finns också en och annan tv-rulle som faktiskt kan vara lite underhållande på ett eller annat sätt. Och som på beställning kommer här det ”andra sättet”.

Nördige vuxenstudenten Flynn (Noah Wyle…just han från gamla Cityakuten), socialt inkompetent och helt förläst på kunskap, söker bibliotekariejobb på The Metropolitan Public Library och får det märkligt nog.

Än märkligare är det faktum att jobbet som bibliotekarie inte på långa vägar betyder att hasa runt bland hyllmeter av böcker och sprida sin svamliga kunskap, utan istället att flänga jorden runt för att inhämta alla möjliga historiska artefakter som biblioteket uppenbarligen tycker hör hemma just där!

Således kan man skåda Excalibur, Pandoras box, den inte helt obekanta Förbundsarken (vad säger Spielberg om detta?) och en hoper andra klenoder i bibliotekets inre. Att vara bibliotekarie (nu har jag skrivit det ordet minst tre gånger på kort tid..) i den här filmen är alltså att vara en sorts väktare och ofrivilligt dras in värsta Indy-äventyret. En del av ett historiskt spjut (typ det som stack Jesus i sidan..jorå..!) stjäls av okända skurks. Hittas hela spjutet besitter det (naturligtvis) krafter av sällan skådat slag. Jorden går med andra ord inte säker, ett skäl så gott som något för vår antihjälte att ge sig ut och göra skäl för nya lönen.

"Vänta nu...var inte det här en annan film...?!"

Väl medveten om sitt tv-format och nästan hopplösa intrig anpassar sig historien till vad den har att leka med. Istället för att ta det på allvar blir det hela en sorts nördig blinkning åt allt vad historier som just Indy-äventyr och andra liknande skapelser står för och resultatet blir märkligt nog underhållande. Enkel humor samsas med halvtaffliga, men ändå acceptabla effekter, och hemligheten verkar ligga just på att lägga hela historien på den inte-så-seriösa nivån när Flynn blir värsta globetrottern i jakten på hemligheterna. Här behövs ingen större tankeverksamhet för att följa med i händelserna, bara lite överseende.

Filmens stora behållning är annars just Noah Wyle som plötsligt verkar besitta oanade komiska talanger, och som bortkommen actionhjälte är han nära nog perfekt och gör Flynn till en riktigt skön lirare. Att sedan också Kyle MacLachlan får hoppa in i en trivsam skurkroll är väl inte kattskit det heller. Kvinnlig fägring finns också i form av Sonya Walger som asskickande medhjälpare och Kelly Hu i miniroll som skurk-torped.

”Kunde Indy kan väl jag”, kanske Wyle tänker och visst blir det fånigt underhållande på vägen med överdriven humor och lite löjlig action utan varken blod eller pina. Perfekt ihop med fredagsmyset och tacosen framför tv:n med andra ord!

The Librarian består av cheesy tv-effekter, en sorts blinkning åt den mytologiska äventyrsgenren, nördig humor och framför allt ett gott humör. Här får man vara bra tjurig för att värja sig fullt ut.

Nov 14 2011

The Lost Future (2010)

Det här med tv-filmer är ett riktigt gissel.
Man vet inte riktigt vad man får, vilket man i och för sig inte vet när det gäller ”vanliga” filmer heller. Men tv-filmer känns särdeles luriga eftersom distributörer ofta vill tillskriva dem samma status och tyngd som en vanlig film.

Jag vet inte hur det är för er andra, men själv är jag otroligt känslig för det där och snappar blixtsnabbt upp de avslöjande signalerna. Det handlar allt som oftast om den forcerade historien, de mindre påkostade effekterna, det oftast sämre fotot i kombination med alltför snabba klipp tv-style och det faktum att filmens skådisar inte ens går att hitta i den bästa B-film.

Men visst, det finns också bra tv-historier som mer än väl kan förhöja tittandet. Det här är dock inte en sådan. Dagens dikeskörning börjar med en grupp män som rör sig i en skog, snart har de lyckats bekämpa något som ser ut som en gigantisk hamster korsat med en förvuxen koala och vartefter förstår vi att det handlar om den ack så uttjatade framtiden efter att en större katastrof inträffat och över världen breder djungler, våtmarker och öknar ut sig.

Ytterligare hot finns också i form av att andra väldigt skumma varelser, en sorts kombo av förvildade zombies och kannibaler (naturligtvis en effekt av en fruktansvärd sjukdom som härjat över världen) gör livet allmänt surt för den lilla kolonin av människor i sin skog där de mest verkar sitta och  trycka i brist på annat att göra. Lösningen på alltings gåta och motgång vad gäller det förflutna tycks finnas i ruinerna av Storstaden (självklart) som bara ligger ett par manussidor bort. Den obligatoriska äventyrsgruppen ger sig av och får handskas med standardiserade och klyschiga hinder som är så intetsägande att man allvarligt sitter och fingrar på stopp-knappen.

Bean börjar misstänka dåligt rollval i pågående karriären..

Illa spelat är det också av okända tv-skådisar där noll möda verkar ha lagts på någon större personregi. Det enda förvånande är att man tydligen skickat en fet lönecheck till Sean Bean som kommer in och lite pliktskyldigt hasplar ur sig plattityder till höger och vänster. Easy money för honom såklart, men frågan är om han verkligen vill att detta jobb ska stå med på hans cv i framtiden…? Dåligt omdöme säger jag i alla fall.

Det är halvtaskiga effekter och någon större kruttunna har sannerligen inte satsats på att få till snygga backdrops eller fräsiga digitala lösningar. Storyn är brutalt forcerad, kapar hörnen alldeles för ojämt och oengagerande och det tycks inte hjälpa att det är icke helt okände Hollywood-dansken Mikael Salomon som basat på inspelningen. Det hela blir till en mischmasch av allt vi sett förut. Fast sämre. Det som hade kunnat bli något slarvas bort på nolltid. Och alla har hela tiden så förbannat vita tänder för att vara halvvildar! Bara en sån sak.

The Lost Future kan möjligen ha tjänat som inkörsport till ett framtida serieprojekt. Eller också bara ett försök att spinna lite på temat att blanda postapokalyptiskt mumbojumbo med äventyrsgenren med anpassning för dumburken. Hur som helst är det ett irriterande dåligt försök som jag ångrar att jag slösade tid på. Och nu har jag dessutom slösat text på den också.

Nov 11 2011

Shanghai (2010)

De görs inte som förr.
De gamla dramahistorierna Casablanca-style vars ingredienser ska vara mystik, svåråtkomlig kärlek, gärna politiska minfält för huvudpersonen att ta sig igenom, regnvåta gator, långa skuggor i kombo med dubbelspel samt framför allt…trenchcoaten!

Vår svenskregissör i Hollywood, Mikael Håfström, är den som sätter allt på ett kort med en utmanare. Via en något krånglig produktionsväg presenteras en historia som faktiskt kan räkna in allt ovanstående i sin speltid. Bara veckorna före japanernas anfall på Pearl Harbor 1941 är staden Shanghai en riktig smältdegel av allehanda folk och fä. Kineser i konflikt med japaner, tyskar som allierar sig med japanerna, britter som observerar och smider ränker och så amerikanare (än så länge neutrala) som kan röra sig lite hur som helst i staden som annars är uppdelad i olika sektorer. Perfekt för ett spiondrama.

Perfekt också för Paul Soames (John Cusack), underrättelseagent som via sin täckmantel som nazivänlig journalist har tillträde till de flesta metropolerna i staden. Nu är han på plats för att undersöka varför bästa vännen och agentpolaren Conner gått en våldsam död till mötes, vem som gjorde det och vad Conner möjligen har fått reda på som är så känsligt att det kostade honom livet. Soames är naturligtvis den perfekte killen i sammanhanget, lika välklädd som en James Bond, lika skönt cynisk som en Bogart, ständigt i närheten av en drink och med vaksamma örnögon rör han sig genom staden och drar sig inte för att smila för stadens gangsterboss, kurtisera dennes svala fru samt flirta med nazistfruar.

Cusack kopplar på charmen

Håfström har egentligen alla rätt i sitt upplägg. Stilfulla miljöer, snyggt foto och en bred skådistrupp som gör precis vad de ska och kanske lite till. Problemet är (som vanligt) att historien inte engagerar lika mycket som den möjligen borde förtjäna. Soames hamnar naturligtvis i bryderier och måste hantera flera bollar i luften samtidigt, kanske för många. Vilket också innebär att jag tappar lite känsla för vår agentkille. Som att jag egentligen inte bryr mig speciellt mycket om hur det går. Filmens yta och snygga inramning får ta över och släta över sprickorna så gott det går. Trots denna tomhetskänsla kan jag dock inte påstå att filmen är dålig på något vis. Bara lite…anonym.

Manuset är dialogdrivet och visst, känslan av noir infinner sig till och från och där manuset haltar får skådisarna väga upp så gott de kan. John Cusack är som klippt och skuren som Soames och visar att han med pålitlig lätthet kan hoppa mellan olika filmstilar. I övrigt räknar jag in Chow Yun-Fat, Ken Watanabe och Gong Li i startuppställningen, fint värre vad gäller representationen från asien alltså. David Morse och Franka Potente gör vad de kan med sina miniroller som underrättelseofficer respektive tysk överklass.

Shanghai är en snygg visuell produkt med luriga intriger, dubbelspel, olycklig kärlek, drama och konsekvenser från en orolig stad som verkligen osar av politiska spänningar. Håfström håller hårt i taktpinnen och ser ut att veta vart han vill komma med detta kombinerade mordmysterium/storpolitiska drama. Mitt enda problem egentligen är att det inte engagerar lika mycket som jag skulle vilja.
Men…trenchcoatarna finns med!

Nov 9 2011

The Inglorious Bastards (1978)

Omslaget är sådär skönt färgrikt och kiosk-deckar-stylish med både kpistförsedda topplesbrudar och en cigarrökande hjälte med solbrillor. Texten manar om att det minsann är den oklippta originalversionen OCH dessutom Quentin Tarantinos favoritkrigsfilm, vilket ju inte minst Inglorious Basterds får intyga.

Men det är väl också det enda som egentligen förtjänar att nämnas om den här filmen. Att Tarantino har den som favorit (om DET nu är sant) känns ju helt genommärkligt då man typ hittar ca 27 andra krigsfilmer som med lätthet slår den här utan att anstränga sig nämnvärt. Å andra sidan är ju den mannen ett levande bevis på udda personligheter så…visst ok då.

Hos mig finner detta spektakel dock ingen nåd.
Gjord på ett 70-tal då B-filmseffekterna verkligen (och då menar jag verkligen) var kassa, av en italienare som använder sig av de värsta klyschorna som gått att uppbringa vad gäller amerikanska krigsfilmer, med ett manus som är skrattretande uselt och fyllt med figurer hit och dit som (dubbat givetvis) pratar med övertydlighet och med noll känsla i dialogerna. Någon har uppenbarligen sett för mycket på pärlan The Dirty Dozen,och tänkt att här kan man kan sno så mycket det bara går. En grupp amerikanska soldater ska således ställas inför krigsrätt av de sina och följaktligen fraktas till närmaste fängelse i andra världskrigets Frankrike. Naturligtvis råkar de ut för ett bakhåll, tar saken i egna händer och plötsligt är det de som står mellan triumf eller en tysk krigsseger medelst ett hemligt nytt supervapen. Detta måste naturligtvis förstöras, och gärna då av ett gäng överspelande C-skådisar.  

"...å så var det den där om Kal å Ada som...."

Visst jönseri samsas med något som ska vara lite spännande, men det blir mest pannkaka av allt och mitt intresse för det här försvann ungefär 5 minuter in i filmen. Göteborgsfödde Bo Svenson må möjligen ha varit en duktig skådis en gång i tiden, men känns för evigt fast förankrad detta träsk av B- och C-filmer som följt honom i karriären.

Vissa filmer lever märkligt nog på viss kultstatus, och den här är en av alla dessa. Oklart varför egentligen då jag inte hittar en enda ingrediens här som skulle kunna få mig att klassa in den i den kategorin. Och då finner jag ju ändå visst nöje i gamla sunkrullar normalt sett.

The Inglorious Bastards är en äkta europeisk skitprodukt, tillverkad i ett årtionde när man liksom kunde komma undan med lite vad som helst. Det är taffligt, lusigt och inte ens så dåligt att det blir underhållande. Bara irriterande dåligt och det är dags att den plockas ned från kulthyllan en gång för alla. Ta mig tusan.

Nov 8 2011

Cellular (2004)

2004 var mobiltelefonerna ännu inte utvecklade till egna små datorverk med tillhörande onödiga användningsområden, och måhända hade aldrig en story som denna sett dagens ljus om tekniksituationen varit en annan.

Byggd på den simplaste ramhandling man kan tänka sig är detta storyn om den fagra mamman Jessica (Kim Basinger) som av till synes okänd anledning kidnappas i fina hemmet precis när hon vinkat av sonen till skolan. I spetsen för de lurkiga typerna syns ingen mindre än den som-vanligt-buttre Jason Statham, och man undrar vad han kan vilja stackars Basinger.

Utan större åthävor forslas hon bryskt till skurksens hideout där en låsbar vind blir ensamma mammans tillfälliga vistelseort. Uppenbarligen är Staham och co på jakt efter Jessicas man och tänker använda henne i utpressningssyfte. Basinger sitter mest och tycker synd om sig själv tills hon plötsligt hittar en telefon (helt ologiskt) och lyckas, efter att busarna till synes smashat den, också koppla ihop delarna till en fungerande lur!

Ute i verkligheten är det ytlige surfarsnubben Ryan (Chris Evans) som på sin mobilnalle av en slump tar emot Jessicas försök till kontakt med omvärlden, och hennes envisa svammel/snyftningar om den fara både hon och hennes familj svävar i. Svårflörtade Ryan faller förstås till slut för hennes tokiga historia och blir den ofrivillige räddaren i nöden, den som tvingas flänga hit och dit och försöka rädda dagen för alla och ligga ett steg före de illvilliga förövarna och deras luriga plan. Som extra krydda är ju förutsättningen också att han absolut inte får tappa kontakten med Jessica via telefonen då hon uppenbarligen inte kan ringa på sin ihopmeckade skapelse mer än en gång.

"Skulle jag ha Kim Basinger i andra änden av linjen.....lägg av!!!"

Regissören David R. Ellis har efter alster som Final Destination 2 (och 3) och galna Snakes on a Plane rätt bra koll på drivet och hur man bäst gömmer en tämligen tunn historia i lagom snygg förpackning och acceptabelt avancerad action. Chris Evans är rätt charmig utan att vara speciellt bra i rollen som Ryan och det är tack vare honom, och alltid sevärde William H. Macyi en av birollerna, som historien känns rätt lättsmält och inte bara som en tom förpackning. Jason Statham har väl den tråkigaste rollen av dem alla och blir närmast som en pastisch på sin egen person, samma minspel och personlighet som alltid. Den som hotar att sänka hela filmen till träsknivå är annars Kim Basinger. Länge sedan man såg någon så etablerad skådis spela så uselt som Basinger gör här, och man undrar i sitt stilla sinne hur förfallet har kunnat ske så? Visserligen har det väl alltid varit mest yta och lite talang på Basinger, men bättre än så här har hon garanterat presterat förut.

Cellular är typisk dussinfilm som klarar sig tack vare ett par hyggliga insatser från Evans och Macy, lite standardaction, friskt tempo och ett visst mått av småkul humor. Historien är rätt banal och nästan idiotisk ologisk emellanåt, men lite får man kanske svälja å andra sidan och att fantasin ändå hålls på gott humör får väl anses som lite positivt. Snabbkonsumerat.

Nov 4 2011

Paranormal Activity 2 (2010)

Ja se nu händer det grejer i hemmet igen. Och jag som trodde att de flesta olyckor i hemmet berodde på slarv och allmän ouppmärksamhet. Paranormal-filmerna vet bättre och återigen är det elektriskt laddade kamerabilder som får berätta historien.

Fast jag vet inte jag. Känns det inte som att det räckte med en gång för att sitta och glo på att något plötsligt ska hända? Utvecklingen i den första filmen var både ganska creepy och för all del rätt trovärdig med ett ordentligt ruskigt slut. Grejen med nya grepp är att de blir rätt gamla rätt snabbt. Nyhetens behag försvinner lite och överraskningsmomenten går förlorade eller blir i alla fall inte lika starka som första gången.

Precis som här. Historien tar ett litet hopp tillbaka i tiden och plötsligt är vi hemma hos Katies syster Kristi (Sprague Grayden) och hennes familj och filmen utspelas bara veckorna innan helvetet börjar hos Katie. Ett förmodat inbrott i familjens rätt vräkiga villa får mannen i huset, Daniel (Brian Boland), att installera övervakningskameror i rummen så att allt som sker dokumenteras. Lägg till detta en handhållen kamera som sköts näst intill uteslutande av tonårsdottern Ali (Molly Ephraim) och upplägget är klart.

När nyfödde Hunter gör entré i familjeskaran dröjer det inte länge förrän märkligheter börjar hända, och vi som hängt med sedan från förra filmen vet ju vad det innebär. Samma mönster, samma skepsis från den manliga invånaren i kåken (vad är det med oss män?!), och samma buu-effekter i tid och otid. Nu är det också en liten knatte inblandad, och vips blir det automatiskt lite obehagligare med ens…(möjligen kan det bero på att man själv är förälder?..)

Alldeles för sent för den lille knatten...

Manuset är på inget sätt sämre än sin föregångare, tvärtom får man ju mer filmen rullar på en sorts ”förklaring” till det som sker i första filmen. Problemet med denna uppföljare är snarare att det aldrig blir riktigt genomläskigt eftersom jag som tittare vet ungefär vad jag ska förvänta mig. Nu kikar man återigen på dessa statiska kamerabilder och är beredd på minsta lilla rörelse någonstans, vilket också gör att överraskningseffekten blir blekare och mer förväntad. Nye regissören Tod Williams knep får istället bli att mata på med extra mycket bilder och ofta låta just ingenting hända för att göra oss osäkra.

Föregångarens succé betyder större budget till denna uppföljare, produktionen känns mer ”filmisk” än amatörfilmad och huvudpersonerna är mer skådespelande. Dock absolut utan att göra bort sig och både Katie Featherston och Micah Sloat från förra filmen upprepar sina roller här som komplement till den övriga ensemblen.

Paranormal Activity 2 lider av att fenomenet redan avhandlats en gång tidigare, och den stora nöten att knäcka är istället hur att variera det som sker i det nya huset. Mycket upprepas, lite nya varianter får sin förväntade effekt och slutet är iof ganska skönt obehagligt igen. Knappast skrämmande som upplevelse, mer olustig…och lite för lång.

Nov 3 2011

Quarantine (2008)

Vilket guldläge som plötsligt uppstår. Som av en tillfällighet står jag en kväll med två versioner av samma historia i nävarna. Bara sådär.

Nog för att man föräras epitetet filmtok i sociala bekantskapskretsar, men en visst mått av sans gör sig ändå påmint när jag tänker att det kanske ändå får väljas en av filmerna just för tillfället att kikas på. Markservice, viss trötthet och det faktum att man ett antal timmar senare måste upp till det som populärt kallas ”jobbet” är tunga trista faktorer som väger in.

Och eftersom jag nu också absolut inte anser att det på något sätt är ett helgerån att spela in nya versioner (även om det i  90 procent av fallen BLIR skit) så kan väl en amerikansk version av det spanska originalet REC få chansen dårå (fast egentligen berodde det helt på att lotten fick avgöra. Faktiskt. Och det störtlöjliga faktum att det är kul att lite rebelliskt göra tvärtom ibland…)

Tv-reporter Angela (Jennifer Carpenter) med kameraman ska hänga med en lokal brandstation under en hel natt för att göra ett program om de som jobbar när vi andra sover. Stämningen är naturligtvis sådär lagom käck, laidback och lite sexistisk.

Annat ljud i skällan när larmet går och tv-folket hänger med ut till ett hyreshus där märkliga saker händer. Så märkliga att hela huset sätts i karantän med våra hjältar instängda ihop med de vettskrämda hyresgästerna. En sorts sjukdom verkar härja fritt i kåken, med misstänkta drag av zombie-symptom…

Tv-tjej som inser att det blir problem att hinna till morgon-tv-soffan..

Tja, ni känner ju naturligtvis redan till historien, och frågan är kanske tvådelad; är det en bra story rent generellt? Och är denna amerikanska version något att visa upp i Europa?

Som den simple man jag nu är, förstår jag att uppskatta en story som innehåller isolerade utrymmen, ovissa karaktärsutvecklingar och framför allt med stänk av de erbarmliga zombisarna. De som alltid tycks dyka upp i tid och otid.

Amerikansk eller spanskt, skrämselkurvan pekar uppåt. Handhållen kamera som slängs än hit och dit, tappas och blodas ned. Bra driv i tempot när det väl går upp, och framför allt ovissheten om vad som ska hända. Är det här första gången man ser storyn kan man banne mig inte direkt klura ut vad som ska hända härnäst, eller vad som döljer sig bakom dörren som ingen är direkt pigg på att öppna. Historien är rak och kör inga onödiga omvägar, känslorna är stirriga och personerna flimrar förbi likt skuggfigurer i natten. Till och med Angela förpassas till birollskulissen ju längre filmen går, där skuggor och mörkret tar hand om de ledande rollerna.

Carpenter går från flirtig reporter till skrikhals med en kameraman i hälarna som ologiskt nog ständigt ser till att ha kameran på och rikta den åt precis rätt håll i handlingen…

Quarantine är troligen knappt värd en blick om du frågar originalets upphovsmän, men som generell story är den sevärd. Det är ett skönt grepp på de odöda rackarnas framfart på filmduken och jag hade i alla fall inga problem med underhållningsvärdet och rysandet längs ryggraden.

Och originalet då? Jodå, det tar vi vid senare tillfälle. Rapport följer givetvis i ärendet.