Bad Neighbours (2014)

bad_neighboursÄr den här rullen sin tids variant på Deltagänget?
Kanske inte ändå. Men galna studenter får vi i alla fall. Med det också sagt att jag faktiskt gillade rullen mer än jag trodde på förhand.

Kommer troligen i kombo med att jag också tycker det mesta med Seth Rogen framför en kamera är classy i det där träsket där mer eller mindre bra tillverkade nonsensfilmer bor. Rogen gör mig inte besviken här, får gott om tillfälle att leverera sina klyschiga men njutbara skämt i denna ytliga (visst!!) story om vad som händer när makarna Radner (Rogen och en charmig Rose Byrne) får nya husgrannar på gatan. Inte hade de väntat att det skulle bli en hel jäkla studentförening som tog kåken i besittning! Vilda sammankomster, party hela veckan och skränande oljud! Icke bra för paret Radner som precis blivit småbarnsföräldrar!

Hade den här rullen gjorts i början på 90-talet hade Tom Hanks spelat leaden och fått bekämpa de vilda partajarna med standardkomik och moralvänlig slapstick. Nu är det andra tider och Rogen och Byrne får ta till ganska okonventionella, och REJÄLT mindre rumsrena metoder för att få bukt med festprissarna och studentjävlarna som leds av den leende men listige Zac Efron.

Okej, jag gapskrattar inte HELA tiden…men det är stabilt underhållande och håller man bara Rogen i bild nästan hela tiden kan det inte misslyckas. Hur sunkig storyn än är. Regisserar gör Nicholas Stoller som ju gav oss den underbara Forgetting Sarah Marshall och här vräker han på med lite extra under-bältet-humor. Trevligt!
En klassisk grannfajt i kvarteret med tillhörande utsvävningar!

 

 

Lucy (2014)

LucyposterJävla Luc Besson alltså.
Här är han en patenterad mästare på att skriva ihop underhållande nonsenshistorier (3 Days to Kill, Taken, From Paris with Love)..som han ger bort till andra regissörer…men när han sen själv bestämmer sig för att regissera en av alla sina hittepå-storysar så tar han…den här?!

Ynka 89 minuter klockar rullen in på och man förstår tyvärr varför. Här kan man snacka om att det till och med hade räckt med 30 minuter. Så pass mycket fog för handling finns det nämligen. Om ens det. Handling ja: Slackern Lucy (Scarlett Johansson) blir tvångsrekryterad att smuggla ny superhemlig drog från Asien till Europa. Inopererad drogpåse i magen går sönder, Lucy får en tripp av guds nåde och blir SUPERDUPER-FÖRJÄVLA-SMART på kuppen! Och en hämndens ängel! Nu jävlar ska varenda drogsändning till Europa stoppas! Medelst våld och nya galet fantastiska grepp med nästan lite övernaturliga inslag då det ju visar sig att Lucys hjärna börjar speeda på allt snabbare….och om en människa nu ”bara” använder 10 procent av sin kapacitet…så är Lucybruttan på väg att klocka in på 100 lagom tills de 89 minuterna har gått!

Lucy1

Scarlett ÄGER förstås i sina scener…i övrigt är det värre.

Ok, rätt intressant idé ändå…men Besson SLARVAR bort allt, nästan ALLT, på ryckig handling, staplade scener och en ytlighet som känns mer irriterande än underhållande. Dessutom: inte speciellt ödmjukt, och med ENORM övertydlighet, skriver han också oss  tittare på näsan vad som händer med mänskliga hjärnor och kunskap…. i form av en inhyrd Morgan Freeman…som antagligen ännu inte fattat vad det var han tackade ja till. Gubben ska föreställa smart professor men ser mest tveksam ut hela tiden och verkar inte fatta vad som händer.
Knappt att jag som tittar gör det heller förresten.

Jo såklart, det skjuts till förbannelse och kraschas bilar i Paris förstås! Men det gör det ju alltid i Besson-filmer. Tyvärr är trailern otroligt mycket bättre än själva filmen och sådant är ju aldrig bra. Ett snedsteg av Besson, trots en grundtanke som kunde blivit något. Action och förvirring. Och sen känns det inte riktigt helhjärtat gjort heller. Mest framstressat. Sånt retar…banne mig.

MYCKET svag betygsstjärna nummer 2 för ett par coola scener som sticker ut lite…och en stentuff, hårtslående Scarlett som inte tar skit från någon (sådant måste belönas)….annars farligt nära underkänt här.
Jag hade hoppats på mer. Mycket mer.

Helgklassikern: Mot Fort Humboldt (1975)

HumboldtHelger är ju rätt trevliga tillställningar.
Förutom alla möjliga aktiviteter man kan hänge sig åt, passar de också bra till att användas för att återstifta, eller göra ny, bekantskap med filmalster från förr. Alltså, sådär rejält tillbaka i filmhistorien.

Som idag.
En rejäl 70-talswestern, signerad romanesset Alistair MacLean. Var han kanske detta årtiondes störste spänningsförfattare i bokform? Här har han dessutom tagit hand om filmmanuset själv till dagens story om ett tåg på väg genom Klippiga Bergen. Målet är det avlägsna Fort Humboldt där en epidemi härjar. Ombord finns medicin och förnödenheter. Men också en skara människor med olika agendor.  Som det ska vara i en MacLean-berättelse med andra ord.

Naturligtvis är inte allt som det tycks och vissa element vill uppenbarligen dessutom inte att tåget ska nå sin destination. Stenansiktet Charles Bronson fick ta hand om huvudrollen som den efterspanade rymlingen Deakin vilken ska eskorteras till Fortet för vidare transport och inlåsning. Då Bronson ju har huvudrollen i en MacLean-historia fattar ju både du och jag att han troligen är lite mer än ”bara” en vanlig skurk..

Det är kärvt, det är korthugget utan större utsvävningar. Som vanligt i 70-talsproduktioner av lite mellanmjölksklass satsas krutet mer på de få effekter som rullen har, än trovärdig och djupare dialog. Bronson ger dock valuta för pengarna som fåordig mystisk fixare. Såklart. Med styltig action a la 70-tish model.

Ingen MacLean-historia utan dolda agendor och onda uppsåt, och rullen gör dig inte besviken på den punkten. Annars är det ingen av de större historierna av författaren som blivit film. Ok dock som lite slö nostalgiunderhållning för stunden.
Typ en helg.

Flmr vs Filmåret 2012!

Vi öser på med nådens år 2012! 2012
Jag kan inte påstå att det här var ett dåligt år. Det är ju faktiskt sällan som filmåren är så där genomusla. Eller hur?
Alltid hittar man nåt att glädjas åt. Och ofta lite mer än ”bara” nåt…

Det här året fick bla regissören Affleck återigen visa att han kan, att man dras med lite psykisk ohälsa betyder inte genomdepp alla gånger, att en hemlig agent inte alltid har det så glassigt, att filmer som på papperet är konstiga och udda kan få fantastiska liv när de blir rörliga bilder! Att superhjältar tillsammans kan rädda dagen och filmupplevelsen. Att obehagliga verkliga händelser faktiskt kan bli underhållande och lite spännande.
Och att varje år behöver sin beskärda del av hittepåhemskheter.

Som vanligt har jag stött och blött och känt efter inombords. Vissa rullar har åkt upp och ned på listan. Men så är det ju!

Nu rullar vi Flmr Topp-10 2012!

***********************

10. Argo

????

Spännande! Dramatiskt! Ben Affleck framför och bakom kameran! En jätteknasig plan…som dessutom visade sig vara en mycket märklig BOATS. Räckte ända in på topplistan här!

 9. Du gör mig galen!

Har psykisk ohälsa skildrats så kul förut? Oklart.
Tragikomisk märklig feelgood…och de två huvudrollerna är hela behållningen!

8. Les Misérables

le_miserables

Jäklar vad mäktigt, engagerande…och gripande! Jag önskar jag sett musikalen på scen.
En formidabel rulle!

7. The Avengers

avengers_tillsammans

Precis som man vill ha en superduperhjältefilm! Extra mycket av allt! Jag ser den alltid med ett stort grin i ansiktet.
Mäktigt av Joss Whedon! Kanske den bästa i sitt slag hittills?

6. Sinister

sinister

Ibland behöver man en sån där riktigt otäck rackare som liksom äter sig in i märg och ben.
Det här är en sådan. Plus Ethan Hawke!

5. Skyfall

Blytung Bond. Storyn! Mörkret! Javier Bardem!
Helt naturligt att Sam Mendes fortsätter regissera 007!

4. Zero Dark Thirty

zero

Som sagt, segrarna skriver historien. Här dessutom som det TROLIGEN gick till. Tungt och ändå lite obehagligt drama som verkligen berör. En av årets absolut bästa filmer. Och därför ligger den här på listan.

3. Cloud Atlas

Kan man älska en filmupplevelse fullt ut…fast man nästan inte fattar någonting!?
Ja det kan man.


2. Life of Pi

Färgerna! Musiken! Berättelsen! Romanen som ansågs ”ofilmbar”.
Ang Lee visste bättre!

1. Moonrise Kingdom

Jag har ställt frågan förut…kan man bli kär i en film?

 


 

övrigt: 

Bubblare: Django, End of Watch, Looper, Ted, Kon-Tiki, The Dark Knight Rises, De Fem Legenderna

Skitvarning utfärdad: Passion

2012!

*********

….och återigen….har du nu av någon anledning glömt vad ett par av de andra filmnördarna tyckte om det här filmåret är svaren bara ett par klick bort…

 

TV-Landet: The Newsroom – säsong 1 (2012)

newsroom_logoFör att helt uppskatta den här serien måste man nog tycka om Aaron Sorkin fullt ut.
Kanske. Typ.

Denne, tycks det enligt skvallerpressen, lätt instabile men uppenbarligen gudabenådade manusförfattare som för alltid satt konceptet walk-and-talk-scener på kartan. Hans Vita Huset är ju inget mer än kanske en av världens BÄSTA tv-serier. Någonsin! Den GRYMT underskattade och misshandlade Studio 60 on the Sunset Strip (fick bara en säsong!) är ytterligare ett exempel på stor konst när det gäller att tillverka dialog som känns både snärtig och engagerande.

När det sipprade ut att Sorkin jobbade på ny serie i tv-nyhetsmiljö steg förväntningarna snabbt som ett rasande tidvatten över en bristfällig fördämning. Serien hade premiär, bedömdes…och fann en del motstånd! Samma kritiker runt jordbollen som höjt Sorkin till skyarna för det politiska dramat i Vita Huset..gav honom nu glirningar för att han minsann gjorde det lite för lätt för sig här. Att Sorkin gått och blivit lite soft, lite bekväm…? Filat ned hörnen på sitt koncept? Hellre satsat på att flirta med den stora massan? Och visst går det att hitta små skillnader mot flaggskeppet West Wing.

Tillvaron på den påhittade nyhetskanalen ACN (hej CNN!) i New York är lika stabilt rutinanpassad som hos konkurrenterna. Det stadiga nyhetsankaret Will McAvoy´s (Jeff Daniels) största uppgift är att sitta där kväll efter kväll och leverera tillrättalagda åsikter och inte sticka ut åt något håll. Det gäller att hålla sig väl med tittarsiffrorna. Inte för inte kallas han ibland ”vindflöjeln” McAvoy.

news6news2

När vår huvudperson nu i första avsnittet återvänder efter en tids påtvingad ”semester”, efter att ha levererat en äkta osande, opassande (och makalöst svidande) ”Aaorn Sorkin-monolog” om landets tillstånd under en paneldiskussion på en skola, är det dags för lite nya vindar att blåsa på redaktionen. Kanalchefen Charlie Skinner (Sam Waterston) har tagit in producentesset MacKenzie McHale (Emily Mortimer) för att få lite drag i sändningarna. Kanalen brottas med tittarsiffror som sjunker och något måste göras.

Naturligtvis går det mesta i högt tempo, och inom den första timmen har vi fått bekanta oss med seriens huvudcast. Som vanligt galet mycket dialog ”på språng”, men det är ju också en del av charmen med Sorkin och hans stil. En nyhet den här gången, och det som kritiserats, är att avsnitten ibland tillåter sig att bli nästan farsartade i vissa sekvenser, klantiga medarbetare springer in i glasväggar, kommer av sig, säger fel saker. Lite oväntat ändå såklart att Sorkin tagit in så stor dos av detta. Vill han göra den här serien mer tillgänglig? Jag säger inte att det stör mig så jättemycket för helhetsupplevelsen, men det är också så pass uppenbart att man inte kan låta bli att notera det.

news3news4

Jeff Daniels spelar förstafiolen och gör det tryggt rutinerat. Hans genomklappning i första avsnittet får som effekt att det är en ny McAvoy som återvänder till redaktionen. Will (och MacKenzie) vill börja leverera riktiga nyheter. Inslag som verkligen betyder något. Händelser som är av vikt. Bort med skvallerinslag och spekulerande reportage. De vill också att kanalen ska börja ta ställning. Tycka något. Inte helt lätt att få med sig chefer och annat folk som mest ser till ratings och siffror på papper mot den riktningen ska det visa sig, men skam den som ger sig. Visst motstånd till kanalens nya image kan också hittas internt, speciellt hos ägarna som bara letar efter en ursäkt att kunna göra sig av med McAvoy som nu anses vara synnerligen opålitlig efter sitt debacel i första avsnittet.
Även privat gäller det också för Will att hålla koll på vad han gör, minsta felsteg hamnar nästan garanterat i pressen då Will ju är en omtalad gubbe i New York. Men, en Sorkin-serie vore naturligtvis inte en äkta sådan om inte protagonisten omger sig med vänner av den ÄKTA varan. Sådana som ser om varandras ryggar. Ja ni fattar.

Sorkins berättelser har alltid haft lätt att hitta figurer som man kan tycka om, känna med och för. Så är det här också. Samspelet mellan Daniels och Mortimer är stundtals njutbart charmigt…SÅKLART att de har en gammal romans bakom sig också! Sorkins kvinnor känns alltid starka, drivande och självsäkra, men Mortimers producent visar sig dessutom också vara lite av en virrpanna! Ovanligt kanske för en så pass stark kvinnlig lead. Övriga medarbetare på stationen lever givetvis för sitt jobb, precis som personalen hos president Bartlet gjorde, och tvekar inte ett ögonblick att jobba dygnet runt om så behövs. Helt enligt Sorkins alla-för-en-mall. Den patenterade.
Sedan kan man alltid diskutera hur vissa av medarbetarna framställs och i vilket sinnelag.

news7news12

Första säsongen kommer över 10 avsnitt och Sorkin själv har tagit hand om huvudförfattandet till 7 av dem. Och visst märks det. Flowet och de rappa dialogerna sitter som en smäck, och är man van vid stilen från hans andra serier kommer man att känna igen sig här. Den stora skillnaden är som sagt att det finns mer av strunthumorn och nästan lite slapstick i en antal sekvenser, som möjligen drar ned det realistiska betyget på en del avsnitt. Som vanligt är också demokraten Sorkin på krigsstigen mot republikanerna, och använder en än en gång en tv-serie för att göra sin röst hörd. Man kan ju möjligen spekulera om sättet han tillåts att agitera för sina åsikter, men tv-bossarna smörjer förstås en guldkalv när de ser en. Att det sedan är uppkäftiga HBO som ligger bakom serien spelar ju förstås in. Ett bolag som inte behöver ta hänsyn till de nationella kraven på censur och möjlig moralisk opartiskhet har råd att ta ut svängarna ordentligt. Här låter de Sorkins manus vara på jakt efter republikanska fiender mest hela tiden. Och inte mig emot. Som tittare blir det underhållande tv-konflikter.

Ett annat plus som förtjänar att lyftas fram är att serien använder sig av riktiga nyhetshändelser som skett i världen, och vi får se hur de påverkar arbetet och känslorna på redaktionen. Lite smarta takes då och då av Sorkin på framför allt stora händelser som passerat förbi. Trots en lite trög start fick serien tillräckligt med uppmärksamhet och tittarsiffror för att HBO skulle beställa en säsong 2 som hade premiär i juli 2013, och i skrivande stund står kanalen beredd att också hiva ur sig 6 nya avsnitt i november 2014 som kommer att utgöra säsong 3 och dessutom finalen på berättelsen om McAvoy, ACN och dess otroligt engagerade medarbetare.

1514

Om du som jag gillar serier med intensiv och rapp dialog där fokuset hela tiden ligger på personer som gärna pratar i speedat tonfall och dessutom utspelas nästan bara i studiomiljö, är det här naturligtvis en serie för dig. Den når inte upp till Vita Husets nivå, men är klart underhållande i och med att ACN blir en kanal som mer och mer tar ställning i samhällsfrågor och hanterandet av dubbelmoral. Att synen sedan är ganska ensidig och inte helt nyanserad får man väl ta med en nypa salt.
Istället blir underhållningsvärdet som sagt desto trevligare.

The Newsroom briljerar i vissa stunder med Sorkins sinne för berättande och tempo.
I andra sekvenser blir det lite trams. På ett udda sätt tar dessa detaljer ut varandra och resultatet blir till syvende och sist ändå ganska underhållande.

15

The Purge: Anarchy (2014)

Purge anarchyNytt besök i det framtida USA där man under en enda natt får begå vilka brott man vill utan att bli åtalad.

förra rullen handlade om en familj som stängde in sig… vill återvändande regissören James DeMonaco nu istället ta historien ut till gatorna, till våldet och till dårarna som får härska en natt på året.
Det går sådär kan jag tycka.

”helvete…återvändsgränd!”

Uppföljare till udda och rätt utstickande storys blir ju sällan speciellt bra när man en gång avslöjat själva konceptet. Här blir det en rätt opersonlig betraktelse om ett gäng oskyldiga stackare som av olika anledningar hamnat ute på stan denna helt tokiga kväll. Alla samlas dock runt den mystiske Sergeant (Frank Grillo) som verkar vara den enda som kan skydda dem från våldsamheterna. Men vem är Sergeant egentligen? Vad har han för sig ute en sådan här natt?

Action och filmvåld saknas såklart inte och automatvapnen får gott om tillfälle att smattra. De utsatta hamnar hela tiden i märkliga situationer och på konstiga platser, vilket väl också lite symboliskt ska berätta om samhället i denna framtid.

Helt okej och murrig stämning i vissa scener där dock helheten svajar lite på grund av att det känns som ett rent beställningsjobb från filmbolaget där man inte brytt sig så mycket om kvalitén på storyn. Om den första filmen var ett ganska intressant inlägg i en samhällsdebatt om våldet…är det här mer raka och ytliga puckar.

Dock ok som just simpel filmvåldsunderhållning den korta stund det varar.

Just idag synar bloggkompisen Filmitch också den här rullen, vad han tyckte kollar du här!

 

 

 

 

The Homesman (2014)

homesmanGamle prärievargen Tommy Lee Jones har själv petat i manuset och står för regin när roman om drama i westernmiljö ska överföras till film.

TLJ är ju ingen direkt nybörjare framför kameran, och har även fuskat lite tidigare som regissör. Här får han sätta fokus på duktiga Hilary Swank som med sitt karaktäristiska utseende får dra förstalasset som väderbiten ensamstående kvinna ute på prärien i 1800-talets Nebraska. Mary Bee Cuddy (Swank) vill inget hellre än att gifta sig med en rekorderlig man och skapa sig en stabil framtid med (kanske) lite barn i huset. Dessvärre har hon svårt på friarfronten då de flesta tycker hon är för bossig. Inte alls som kvinnor ”borde” uppföra sig.

Kanske är det därför det blir just hon som blir ansvarig för att se till att tre unga kvinnor som fullständigt tappat det i den bistra verkligheten transporteras den långa vägen via vagn och häst till Iowa, där de ska tas omhand av ”folk som förstår sig på galningar”. Mary Bee behöver dock en sidekick/kusk/beväpnad eskort och in på banan med skojaren och slarvern George Briggs (TLJ själv). Mot diger betalning lovar han att eskortera Mary Bee och de stackars kvinnorna på den långa och förmodade besvärliga resan.

hilary

Mary Bee funderar på om det var så smart att ge sig iväg…

Javisst, det finns ju inget obekant i den här historien. Opålitlig filur visar sig ha ett gott hjärta. Den karga och kantiga kvinnan som egentligen drömmer om en stark famn och en trygg man att luta sig mot. Men filmen håller sig ändå för god för att dras ned i det värsta klyschiga träsket. Inte minst tack vare REGISSÖREN Jones, som vet hur hantera slow cooking stories i westernmiljö. Det är mer drama än western om man säger så. Tonvikten ligger på samspelet mellan TLJ och Swank (som kanske gör sin bästa roll på bra många år här!). Övriga skådisar som skymtar förbi är bla Miranda Otto, Tim Blake Nelson, John Lithgow, James Spader, svenske David Dencik (!), William Fichtner, Hailee Steinfeld och Meryl Streep. Vilken cast! Javisst, men det är ändå TLJ och Swank som står för den största grannlåten.

Melankoliskt berättat drama som inte drar sig för att bjuda på ett och annat oväntat inslag…..och en REJÄL turner i berättelsen efter drygt halva rullen! Bara det i sig värt en extra stjärna i betyget för avdelningen ”blixt från klar himmel”…typ.

The Homesman berättar inget man inte redan visste från den här kategorin. Men oerhört snyggt foto och två utsökta skådisar i ganska udda drama ändå…. gör att det såklart måste bli ett stabilt BRA betyg som belöning.

Flmr vs Filmåret 2011!

Tack vare olika dikeskörningar i tillvaron har jag ju inte alls hängt med på2011 sensommarens listbonanza som fortsatt med skön frenesi.
När nu Jojjenito i dagarna lanserade sin topplista för 2011, fick jag därför en välbehövlig reminder om att jag har ett par år att ta igen.
Således bara att sätta sig ned och varför inte börja uppsamlingsloppet med just…2011. Tack för ”påminnelsen” Jojje!

Var 2011 ett bra år? Då?
Tja, när jag först satt ned och började sortera in titlarna slås jag nästan
direkt av att det inte var ett jätteår för filmupplevelsen om man ser till
att det fanns ett digert utbud som kunde tävla om utmärkelsen att beröra sådär lite extra.
Som vanligt har jag i jobbet med att trolla fram en topplista gått
mycket på filmer som berör, slår an något i hjärtat och sinnet.

Kanske man kan säga att hos Flmr var 2011 ett år man nog inte
kommer att minnas för att titlarna stod som spön i backen för att sprida sina upplevelser.
MEN, visst fanns det alster som stannat i minnet.

Typ de här 10.

***********************

10. Paul

paul

Säkert en gäspning hos många. Men sätter man ihop Simon Pegg, Nick Frost, Seth Rogen´s röst, Kristen Wiig, en CGI-animerad alien på
rymmen i New Mexico och gör det till en blinkning mot alla sci-fi-nördar, konspirationsteorier….ja då hamnar man här på listan.
Stor humor. Hos mig.

 9. Carnage

carnage

Roman Polanski tar sig an ett kammarspel och lite svart humor. Ansträngt, stelt, frostigt och man kan ju liksom
bara ta på anspänningen som ligger hos skådisarna! Mycket bra cast!
Drama som stannar kvar i skallen när man sett rullen.

8. Huvudjägarna

huvudjägare

Norskarna fortsätter att slå oss med häpnad i tid och otid. Här en snyggsnygg filmatisering av romanen med samma namn.
Härligt underhållande i all sin svärta. Stackars Roger!

7. Mission: Impossible – Ghost Protocol

ghost proto

Tom Cruise vet hur en RIKTIG popcornsrulle ska tillverkas. Finns det någon som tvekar på snubbens talang i filmvärlden längre?!
Lätt detta års bästa actionunderhållning!

6. Drive

drive

De här enkla små storysarna alltså. Som fylls med känsla och dramatik. Ryan Gosling´s shining moment som den mystiske Driver, vilken bara ville hjälpa. Inte helt lätt i ett brottsligt samhälle visar det sig. Dansk dynamitregi!

5. Moneyball

??????????????????

Baseball. Världens tråkigaste (?) sport om du inte är amerikan. Spelet och dramat bakom sporten kan dock vara tvärtom visar det sig här.
Helvete vad bra Brad Pitt och Jonah Hill är! En av årets bästa filmer! Om brännboll! Man tror ju inte det är sant.

4. The Artist

artist

En rulle utan dialog. I svartvitt. I modern tid. Skulle det funka?
Ja det gjorde det! Sanslöst bra dessutom! Vilken kärleksförklaring till filmen som konstform!

3. Midnatt i Paris

midnatt

Woody Allen gjorde det igen! Kom tillbaka i den där fina underbara formen. Hittade flowet i berättandet!
Paris har nästan aldrig känts mer lockande. Och jag säger det igen; Owen Wilson borde ALLTID spela huvudrollen i Woody´s filmer!


2. En oväntad vänskap

en oväntad

JAVISST! Det är klart rullen sparkar in öppna dörrar! Men, känslan den förmedlar! Glädjen, humorn, dramat….hoppet!
Feegood i sin absolut charmigaste form. Trots ämnet!

1. The Descendants

descendants

Ska man vara riktigt ärlig är själva storyn ganska nonsensaktig. MEN, det är nåt med den här filmen som rör till nåt i mitt inre.
George Clooney´s sårbarhet? Hans förtvivlan över att förlora sin fru på alla plan? Det avskalade dramat mellan en far som måste ”lära känna” sina döttrar på nytt? Jag gav rullen guldbetyget, troligen mer för känslorna den rör upp än själva berättelsens tyngd. Men ibland räcker det ju med ett sådant skäl också. Film ska beröra. Eller?


övrigt: 

Filmer som jag inte sett ännu (skäms!)…och hade jag det så hade troligen minst en av dem hamnat på listan ovan: Hugo, Killer Joe, Another Earth, Take Shelter

Bubblare: Tinker Taylor Soldier Spy, The Cabin in the WoodsSource Code, Super 8

Fanns det någon katastrofvarning detta år?
Oh ja…Sucker Punch! Zack Snyder MÅSTE ha fått hybris eller hjärnsläpp! Tja, och sen kom det säkert nån jäkla Twilight-rulle det här året också om jag minns rätt. Usch.

Där har ni Flmr och 2011!

*********

Har du nu av någon anledning glömt vad de andra essen i filmbloggvärlden tyckte om just 2011 är det bara att kasta sig över länkarna nedan…

 

TV-Landet: Under the Dome (2013) – säsong 1

Under_the_Dome_intertitleJavisst, jag erkänner.
Som så många andra från min generation växte jag upp med Stephen Kings romaner. Det var ju liksom da shit, framför allt i ett 80-tal som kastade sig yvigt mellan musikstilar, grällt mode och fantasifulla berättelser i bokform.

Som synnerligen medelålders, lätt grinig, konsument vill jag möjligen hävda att den gode King var som bäst i början av sin makalösa karriär. Romaner som Carrie, Cujo, Christine, The Shining, Salems Lot och framför allt den galet läskiga Djurkyrkogården…höll mig ofrivilligt vaken mången nätter! Kanske jag ändå tappade lite intresset för King´s världar då han likt ett löpande band började spotta ur sig berättelser till höger och vänster, och plötsligt inte tycktes ha några direkta gränser för sin fantasi längre? Jag hävdar ju med bestämdhet att när King verkligen går in för att berätta om de där ”vanliga” människorna i den ”vanliga” småstäderna…det är DÅ hans stora genialitet kommer till sin rätt. Kanske lite som här. I vissa stunder.

För staden Chester´s Mill är verkligen en sådan där liten everyday-town i det amerikanska landskapet. Komplett med symboliskt vattentorn som landmark och allt. Lite som att livet går sin gilla gång, som det gör mest hela tiden i småstäder där alla känner alla. Inga undantag här.

Det stora bryderiet kommer såklart då plötsligt en vacker morgon en enorm genomskinlig kupol liksom bara slår ned över staden och innesluter den helt! Till synes ogenomträngbar, och nu kan bara de stackars invånare som finns i staden förundrat och ganska oroliga se på och storögt undra vad som ska hända. Och varför i herrans namn detta knasiga ”fenomen” drabbat just deras lilla stad. Samtidigt som myndigheterna utanför kupolen kliar sig i skallarna och funderar finns det en och annan filur inne i stan som ganska snart ser sin chans att utnyttja situationen. För det är ju oftast så i King-historier…att sida vid sida med mystiska och kanske övernaturliga händelser, finns det alltid vanliga människor som på ett eller annat sätt förhåller sig till den rådande situationen. Och det är inte alltid av godo.

dome1dome2

Som Big Jim Rennie (Dean Norris), bilhandlare och medlem i stadens fullmäktige. En gubbe med inte helt ren moral som ser chansen att på ett slipat sätt utnyttja situationen på bästa sätt för bästa sortens uppmärksamhet. Vad kan ortens ledande tidningskvinna Julia (Rachelle Lefevre) göra åt situationen? Och stadens sheriff Linda (Natalie Martinez)? Och vem är den mystiske (obligatoriske) främlingen Dale ”Barbie” Barbara (Mike Vogel) som verkar ha smugit i skogen på fel ställe och fel tidpunkt när kupolen slog ned? Precis som vanligt satsar serien ganska direkt på att etablera huvudcasten i diverse sidoberättelser. Huvudspåret är den mystiska kupolen, men de olika avsnitten tar naturligtvis i klassisk tv-serie-anda också små utflykter i invånarnas egna agendor och hemligheter. Inget nytt under solen (eller kupolen kanske?) där således.

Enligt uppgift har tv-produktionen stuvat om en del i berättelsen för att få den anpassad till det aktuella mediet, dock med herr King´s välsignelse och han står också med som executive producer till spektaklet. För lite spektakel är precis vad det blir ibland. Vid vissa tillfällen. Lika väl som man i en del avsnitt mycket bra lyckas fånga den utsatthet och oro för situationen som råder, lika tramsigt blir det ibland när manuset helt tycks glömma bort att det ändå är en dramaserie med mystiska oroväckande förtecken. Ibland blir det nästan lite ”ungdoms-tv” av det hela. Tänk lite ”Kitty och bröderna Hardy löser ett mysterium”. Stör ibland, och ibland kan man svälja det.

dome3dome4

En del av seriens karaktärer ägnar sig tyvärr åt ganska banala och lite knäppa aktiviteter i tid och otid. Som stör det seriösa på något sätt. Vissa ologiska luckor går uppenbarligen inte att täta, eller också finns de där för att det är just en tv-serie som inte kan ställa samma krav på sina tittare som King kan göra på sina läsare? Det skulle ha varit intressant om King hade fått ansvara för manuset helt själv till serien. Nu blir det rätt mixat med högt och lågt. Första avsnittet, eller ”piloten” om man så vill, är regisserad av danske meriterade Niels Arden Oplev (Män som hatar kvinnor). Sedan har stafettpinnen tagits över av ett koppel andra episodregissörer. Första avsnittet känns också som det bästa i hela säsongen. Kan det vara Oplevs förtjänst som ”riktig” filmregissör? Eller beror det mest på att storyn är i sin linda just då?

Är serien skit? Nej, det tycker jag inte ändå. Den tillhör absolut inte någon av de vassare produktioner som rullar hos de stora tv-bolagen just nu…men den har…”nåt”. Något som ändå gör den till en lite halvintressant hybrid mellan lagom mystisk och fånig, och nog vill man veta både vartåt det ska barka och varför denna märkliga kupol finns. Säsong 1 kommer i 13 avsnitt där kupolen på ett eller annat sätt naturligtvis får fokus. Men det finns också som sagt utrymme för diverse märkliga och lite luriga agendor hos de instängda invånarna. En säsong 2 började rulla sommaren 2014 i USA, och möjligen kan man diskutera om en serie som den här verkligen ska göras i mer än 1 säsong. Men, nog kommer jag att sitta och glo där när nästa säsong finns tillgänglig.

5dome6

Ni som redan läst Kings roman vet ju såklart vad som är att vänta i händelseutvecklingen i den lilla staden Chester´s Mill. Möjligen kan ni ha den mesta behållningen i att se hur storyn har justerats manusmässigt för att passa formatet. Själv har jag inte läst boken, men tycker att serien ändå har så pass mycket underhållningsvärde, trots sina tramsigare sidospår, att den är värd att ta sig en titt på. Extra plus också här till serie-boxens extramaterial som innehåller ganska mycket snack med Stephen King själv om dagens berättelse.

Absolut inget storverk i genren. Men ok som underhållning och relativt mystisk följetong.
Ni med principfasta och stora krav på logik och djup i berättelser gör troligen bäst i att undvika just denna utflykt i Kings märkliga värld.

10

Cold in July (2014)

Topp! Här bjuds man på allas vår Dexter, Michael C. Hall, i porrmusche-light, kortärmad skjorta och begynnande hockeyfrilla. Året är 1989 i Texas och allt ser precis ut som det gjorde typ…eh..1989. Kan det bli bättre?!

Ja det kan det, då räven och nedslimmade Sam Shepard dyker upp i filmen. För att inte tala om när självaste Don Johnson kliver in i rullen utrustad med det mustiga namnet Jim Bob. JIM BOB!!

Hall är maken och pappan som bara ville skydda sitt 80-talshem mot en nattlig påhälsning av inkräktare i filmens början. Snabbt och föga välkommet drar istället en spiral av helt oväntade och mindre lustiga turer igång, inget är plötsligt som det verkar och de tre männen får med ens oroande (?) mycket med varandra att göra.
Filmen går blixtsnabbt från yxigt drama till en sorts noir med mörka toner och olycksbådande stämning. Storyn kommer smygande från en roman och i händerna på regissören Jim Mickle (Stake Land) blir det helt enkelt en asbra film. Jag menar det verkligen. Murriga miljöer, tidsenligt soundtrack, fåordiga snubbar och gubbar som låter ögonen tala istället för orden.
Detta är Texas-style när det känns som mest mörkast och gritty.

Största plusset är att det hela tiden känns som att filmen suger in dig i den där olycksbådande stämningen. Och ibland till och med helt oväntat avlossar en sorts comic relief i väl valda lägen. Troligen dock inte för att få oss som tittar att börja gapskratta…utan mer kanske för att…ja inte vet jag…andas lite en stund?
Nedtonat men effektfullt agerande av alla inblandade. Hatten av för det!

Blogg-Fiffi förutspår att Cold in July kommer att vara med på mångas årslistor när 2014 ska summeras. Jag kan bara hålla med och är du inte helt apatisk, allergisk eller har dyngaversion inför dystergöks-thrillers med vassa vändningar kommer du att göra detsamma.
Som sagt, en asbra film! Årets Prisoners?

A Single Shot (2013)

Som en sorts blekare kopia av En Enkel Plan och No Country For Old Men. Fast med tydliga lillebrorskomplex.
Man har så att säga sett´et förr. Enligt klyschornas alla manualer.

Annars är jag nog lite svag för de här trashiga hillbillytyperna som verkar bo mitt ute i nowhere country på den amerikanska bystan.
Bygger ju såklart på att man lyckas skildra miljön på ett bra sätt. Vilket tidvis går hem. Alltid sevärde Sam Rockwell är losern John Moon som under en av sina regelbundna tjuvjakter i grannskapet råkar skjuta (!) en ung kvinna av misstag (kom igen, det är ingen spoiler).
Eländes elände. Plötsligt visar det sig dock att kvinnan också förfogade över ett stash med pluringar. Och vad ska döda med pengar till? Bättre väl att John tar cashen och gömmer kroppen sådär lite lagom samvetslöst?

Skulle han ju såklart aldrig gjort, då man kan ge sig den på att någon annan ALLTID äger de rikedomar man eventuellt ramlar över i ett filmmanus.

Nu blir det istället till att försöka hålla sig levande och försöka lista ut vem som vill ha pengarna tillbaka.
Ok saker med filmen: Sam Rockwell, bonnläpps-miljön, dialekterna, trashigheten, filmens mood, att det tog mer än halva rullen innan jag kände igen Jason Isaacs! (bra method-acting där eller bara dålig uppmärksamhet från moi..?)
Det mindre bra: har man sett de ovanstående filmerna har man sett den här, begåvade Kelly Reilly som Moons separerade fru används på tok för lite i filmen, Moons polare Simon (Jeffrey Wright) verkar sätta något sorts världsrekord i att mumla sig igenom rullen.

Ja, så det är väl som det är i rullar av den här sorten.
Glåmigt, dystert och sällan nåt att skratta åt.
Ok rulle. Men kanske för mycket kopia på ovanstående titlar.

Hoppets höst?

Utanför mitt fönster är himlen nästan klart blå denna första dag i oktober!
Luften kändes nästan sådär hög och krispig för ett ögonblick.

Vad ska den här årstiden bjuda mig mer på månne?
Än den redan lite barskt gjort?
Vem vet?
Kan man hoppas på lite trevligheter och ett lugn i vardagen?

Vad man däremot vet är att synnerligen begåvade filmskaparen Christopher Nolan har ett nytt ess i rockärmen om just hopp han tänker spela ut under senhösten.
Eller i alla fall får man hoppas det.
Men kom igen, Nolan-story, Matthew McConaughey och ”seriös” Sci-Fi!
Vad kan gå fel liksom!?

Idag får ni en liten teaser….och säg inte att du inte blir nyfiken!

 

God höst på dig!

TV-Landet: Hatfields & McCoys (2012)

Tre saker som drog till sig mitt dräglande, giriga, intresse för den här miniserien;
1) Westernmiljö. Man kan ALDRIG få nog av the old west!
2) Kevin Costner. Släng på snubben en stetsonhatt och placera honom i 1800-talet. Slår ALDRIG fel.
3) En miniserie i ordets rätta bemärkelse. När serier görs som här i behagliga 3 avsnitt med långfilmsspeltid kan det ALDRIG gå fel. Vilket det inte heller gör.

Fram till dags dato är också dagens serie den skapelse som enligt de amerikanska livsviktiga tittarsiffrorna slagit tittarrekord vad gäller en serie på reklamfinansierad kabel-tv over there! Inte mindre än 13.9 miljoner bänkade sig inför första avsnittet av detta drama i westernmiljö, 13,1 miljoner såg andra avsnittet och 14,3 miljoner såg avslutningen. Inte kattskitt har man förstått. Bakom dagens historia ligger för övrigt självaste History Channel som därmed också ger sig in i dramabranschen på allvar kanske. Tacksamt ämne är det dock, speciellt i USA.

Vad är det som skildras här nu då? Jo, en av den amerikanska historiens mest kända familjefejder som någonsin förekommit. Den mellan familjerna Hatfield och McCoy i 1860-talets USA. Själva konflikten var av det segdragna slaget och sägs ha varat mellan 1863-1891 och utspelades huvudsakligen i och runtom gränstrakterna mellan West Virginia och Kentucky. Allt inramat av de väldiga Appalacherna. Fejden mellan de envisa och härdade familjerna har blivit något av en american folklore, och nämns inte sällan då man snackar familjeheder, stolthet och att hämnas oförätter som familjen utsatts för. Allt enligt allehanda uppslagsverk alltså.

Vad som utlöste fejden från början lär ha varit en mischmasch av att någon valde fel sida under inbördeskriget, någon snodde åt sig en bit land i fel dal, någon stal en gris som egentligen tillhörde nån annan. Ja ni fattar, det var ju inte så mycket som behövdes för att dra igång snacket, skvallret och adrenalinet när diverse familjemedlemmar skulle uppdateras om läget.
Av en fjäder blev det rätt snabbt en höna, om man säger så.

Här har då inte sparats på dollars när det gäller att besätta rollerna i detta drama. Rutinerade räven Kevin Costner axlar hatt och tillhörande pipa när han förvandlas till ”Devil” Anse Hatfield, ledare och överkucku för Hatfield-släkten. På andra sidan floden mopsar Randolph ”Ole Ran´l” McCoy upp sig i Bill Paxton´s gestalt. Det lustiga är att när serien börjar, och inbördeskriget rasar för fullt, är de två männen goda vänner och tvekar inte att rädda livet på varandra. Olyckliga omständigheter och missförstånd..och ungdomligt oförstånd från andra familjemedlemmar kommer dock att driva de två rävarna till bittra fiender. Båda familjerna hädar naturligtvis att de har rätt i alla de olika konflikter som dras upp till ytan, men i tider där det uppenbarligen var svårt att hålla koll på vad diverse medlemmar i släkten hade för sig…sväller det hela snart till en ostoppbar snöboll.

Huvudvikten ligger på dramat och serien är inte ute efter att hitta någon ”segrare” i dispyterna. Snarare visa de olyckliga effekter som denna konflikt fick för både regionen och landskapet. Förutom formidable Costner och mycket pålitlige Paxton dyker rutinerade skådisar upp i form av namn som Powers Boothe, Andrew Howard, Jenna Malone, Sarah Parish, Mare Winningham och en riktigt snyggt sluskig Tom Berenger som opålitlig kusin till Anse.

Härlig laguppställning således, och ett tajt manus med bra driv. Allt iscensatt av Costners gamle polare Kevin Reynolds som basat från registolen. Reynolds och hans manusgubbar har satsat på ett stabilt sätt att berätta om fejden utan att det blir vare sig tradigt eller spekulerande. Vissa friheter har tagits med ett par detaljer, om man ska tro upplagsverken på ”internetet”, men det är absolut inget som stör seriens helhetsupplevelse.

Den murriga och glåmiga terrängen, naturen, runt dessa trakter i bergen kommer verkligen till sin rätt och serien blir absolut inte någon bildskön skapelse med kamera i motljus…typ Michael-Bay-style. Tvärtom är det rejält avskalat och osentimentalt framställt. De eldstrider som förekommer känns också realistiska och visar mer på att dåtidens kombattanter minsann inte var några direkta ess med vare sig bössa eller revolvrar. Filmens miljöer känns så oerhört realistiska så man börjar misstänka att så gammeldags natur inte finns i dagens USA. Vilket också stämmer då filmmakarna fick laga sig hela vägen till Rumänien och självaste Transsylvanien för att hitta stämningen. Med andra ord är det mäktiga Karpaterna som får vara stand in för Appalacherna. Men jag lovar, det märks icke alls. Den amerikanska landsbygden i ett post-traumatiskt krigs-USA runt 1870 har aldrig skildrats bättre.

Så vem håller man på då? I fejden mellan de envisa släkterna. Ingen skulle jag vilja säga. Alla konflikter och meningsskiljaktigheter har två kålsupare. Oftast. Här gör McCoys en del dumma tilltag som kanske inte hade behövts. Hatfields svarar med något som känns lika onödigt och ogenomtänkt. Man får dock betänka att det var svåra tider, om man nu ska ge sig på någon sorts analys, och heder och ära var oftast det viktigaste man hade att luta sig emot. Fördomar och förutfattade meningar var varje familjemedlems egen sanning. Till och med fast motsatsen bevisats.

Costner och Paxton spelar förstafiolerna och gör det såklart ytterst rutinerat. Speciellt Costner verkar kunna spela sina 1800-talsroller med nattmössa på och grus i ögonen utan att det påverkar hans kvalitet. ”Naturligtvis” drog han hem en Golden Globe för besväret.

Behöver man vara såld på western för att njuta av historien? Icke alls säger jag. Historien rullas egentligen bara upp med tidsåldern som en stabil bakgrundsfaktor. Här ligger tonvikten betydligt mer på persongalleriet, gestaltningen av huvudkaraktärerna….än skottlossning och action. Filmvåldet förekommer såklart, men i mycket bra, inbillar jag mig, realistisk form.

Hatfields and McCoys bjuder på tre täta avsnitt och får också en bra upplösning när man väl kommer dit efter knappt fem timmars (sträck?)tittande. För det är ju så, att börjar man titta vill man nästan direkt se nästa avsnitt. Eller…hur funkar du? Mycket bra visualiserad skröna med hög dos av sanningshalt. Rekommenderas, inte minst för miljön och skådisinsatserna.

 

 

 

 

 

The Prince (2014)

Jason Patric. Kommer ni ihåg honom? Slog en gång igenom i den gamla 80-talsdängan The Lost Boys. Och sen gjorde han väl ett rätt bra inhopp i Narc vill jag minnas. Och sen var han ju också leading man i supderduperfloppen Speed 2. Say no more. Som straff för det har det väl inte varit så mycket mer att skriva på A-kontot för denne skådis känns det som.

En stabil tillvaro i B-filmsträsket således. Idag är han därför Paul, bilverkstadsägare, pappa till studerande dotter och…taa-daa….”pensionerad” torped från undre världen! Johorå serru. Förvånad….inte?
Tänkte väl det.

När studentdottern inte hör av sig, och en okänd tjomme svarar i hennes telefon börjar vår man känna obehaget komma krypande. Här luktar oroligheter och mygel och osanningar lång väg. Återstår bara att ge sig ut på vägarna och börja snoka efter ledtrådar. Han hookar snart upp med kvinnlig kompis till dottern och färden styrs mot New Orleans. Som av en händelse Pauls gamla hoods i den kriminella karriären. Och att spåren leder vidare in i droghandelns mörka vrår oroar Paul ännu lite mer. Tur då att han inte helt hjälplös och rådvill i branschen.

En otroligt keffare, stabbigare och uslare variant på allt vad en hårding som Liam Neeeson haft för sig som hämnande pappa.
Det är vad som bjuds här baske mig. Lågbudgetstilen värker igenom i varenda filmruta och man undrar för ett ögonblick VARFÖR i hela friden man skådar ett verk som detta. Men det kunde man ju inte veta innan. Eller, jo kanske typ 10 minuter in i rullen. Men det är som vanligt i filmälskarbranschen; man måste dyka ned i träsket då och då för att uppskatta pärlorna man hittar andra gånger.

Patric känns både trött och obekväm i rullen. Han kan OMÖJLIGT ha trott att det här skulle vara en biljett tillbaka till de större rollerna igen. Glöm det säger jag. Av nån märklig anledning har filmmakarna också lyckats få med både Bruce Willis och min favvo John Cusack på resan. Man får hoppas att DE två tog furstligt betalt för att ställa upp. De tillför nada i rullen och de syns framför kameran i kanske totalt 15 minuter av rullens totala 93 minuter. Om man lägger ihop deras insats.

Ibland avskyr man bara de här direkt-till-DVD-filmerna.

TV-Landet: About a Boy (2014) – säsong 1

Nix, har inte sett långfilmen från 2002 med Hugh Grant. Vilket inte gör något.
När man sett den här serien har man inget behov av originalet. Känns det som.

Som många gånger förr ser såklart smarta suits i tv-branschen möjligheter att casha in lite extra på beprövat begrepp. Här bevisligen en ramstory som funkade på den större massan av åskådare. Varför inte sätta några pigga tv-manusplitare på uppgiften att utveckla relationen mellan den vuxne slackern Will Freeman och den lillgamle grabben Marcus? Samt justera om lite i originalmanuset och anpassa berättelsen till amerikansk tv. Sagt och gjort.

About a Boy har till dags dato rullat i en säsong. Framgången var möjligen lite oväntad, men inte helt som en blixt från klar himmel. Inbillar jag mig.
Snabb recap för er som inte har koll på storyn: slackern Will Freeman (David Walton) har en gång i tiden lyckats med bedriften att skriva en julsång som ständigt rullar på topplistorna varje år. Vilket gjort att slarvern Will kan leva livets glada dagar i ett radhus i San Francisco utan ansvar, singel och bekymmerslös. Så flyttar brittiskan Fiona (Minnie Driver) in bredvid med sonen Marcus (Benjamin Stockham). Grabben är en typisk tv-grabb, lillgammal och enerverande såklart. Men charmig förstås. Ganska snabbt blir både Fiona och Marcus alltmer inblandade i Wills liv. Han och Fiona är dessutom varandras motsatser, vilket såklart gör det extra kul. Fiona är ett naturens barn med yoga och meditation och…mat från växtriket som specialitet. Will vill grilla kött i trädgården och ragga olika tjejer varje kväll…eller spela tv-spel intill småtimmarna. Med förfäran ser Fiona hur Marcus alltmer dras mot Will´s ”fördärvade” livsstil.

Så enkel är handlingen. Utspridd på tretton halvtimmesavsnitt, där Marcus gör sitt yttersta för att krypa in under skinnet på Will, bli en del av hans spännande liv samtidigt som han hela tiden känner ett behov av att berätta för Will om sina tankar om livet, rädsla, ångest och tillkortakommanden. Will kan förstås inte stå emot grabbens charm, trots ihärdiga försök, och det hela utvecklas snabbt till ett sorts far-son-förhållande över trädgårdsstaketet där Wills enkla men effektiva råd om hur livet bör levas kanske inte så idiotiska som Fiona först vill hävda.

Charmen med serien är just samspelet mellan David Walton och Benjamin Stockham. Trots att det som sagt är en barnskådis inblandad funkar det mycket bra. Stockham är lillgammal, visst, men har en skön scennärvaro som gör att man kapitulerar för honom. Walton har jag inte sett förut vad jag kan påminna mig, men han är otroligt underhållande i sin gestaltning av den ”oansvarige” slackern som givetvis har ett hjärta av guld i kroppen och ett väl dolt vuxenansvar som kommer fram i vid väl valda tillfällen. MInnie Driver känner man ju igen från otaliga filmer. Här funkar hon behagligt trivsamt som Wills moraliska opponent om hur livet ska levas, och efter vilka normer. Allt förstås med snabb humor och kvicka repliker. Just Drivers brittiska bakgrund utnyttjas mycket roligt och hon är snabb att hugga på Wills ibland ogenomtänkta repliker.

Givetvis finns också en romantisk laddning mellan Will och Fiona, men tacksamt nog väljer manusförfattarna att inte ta den enkla vägen. Istället snuddar man bara vid just den känslan. Fionas uppenbara svartsjuka när Wills dejtar olika tjejer, fast hon naturligtvis aldrig skulle erkänna detta. Will´s oro för att Fiona ska hamna i dåligt sällskap med män, fast HAN aldrig skulle erkänna detta.

De tretton avsnitten är finurligt uppbyggda som en sorts relationsdrama mellan Will och Marcus. Will stöttar Marcus och Marcus får Will att använda nya sidor av sig själv. Mycket sedesamt. Och mycket underhållande på vägen. Här har Universals tv-avdelning skaffat sig en hit. En feelgood förpackad i standardformat, men med en pigghet i berättandet och en kvickhet i replikerna som i alla fall jag inte sett på länge i renodlade komediserier som ska behandla ämnen som vuxenansvar och att växa upp som ensambarn.

6

En säsong två är redan på gång och jag har inga som helst bekymmer med att följa WIll, Marcus och Fiona vidare på deras vardagsbekymmer.
Skapar en trivsam känsla i kroppen. Dessutom bra soundtrack!
Rekommenderas för dig som gillar behagliga sitcoms.

About a Boy har gått på SVT och släpps som box under hösten 2014.