Apr 29 2013

Cockneys vs Zombies (2012)

Tänk, jag halkar ju ständigt ned i det här zombieträsket.
Nästan så det börjar bli lite larvigt. Och naturligtvis kommer det inte att vara sista gången heller.

Nu dårå dags för engelska spralligheter.
De två småkriminella bröderna Terry och Andy har planerat en bankstöt för att på ekonomisk väg förhindra att deras farfars ålderdomshem bommas igen då nya moderna skrytbyggen ska uppföras på platsen. Kanske inte världens bästa idé, och än värre blir det när plötsligt en zombieepidemi (tjohoo!) bryter ut i Londons East End…och precis i närheten av pensionärerna! Återstår bara för våra hjältar (efter ett omständigt bankrån) att försöka ta sig till gamlinghemmet och se om farfar fortfarande är i livet. Inte det lättaste ska det visa sig, när gatorna fylls av dreglande och väsande döingar som raglar runt i traditionell stil och som vanligt  är envist sugna på att sätta tänderna i friskt människokött.
Fast…med lite vapenkraft och jävlaranamma kommer man ju som bekant långt när det gäller de flesta zombieraffel.

Svårt att inte känna vibbarna från Shaun of the Dead när man kikar på dagens rulle, och det är väl inget fel i det. Samma lite töntiga humor varvas med rätt roliga repliker och goriga effekter. Även om en del kanske är lite väl simpla då och då. Känslan är hela tiden att filmmakarna och de inblandade skådisarna har haft rätt kul här, och ett friskt och fartigt manus döljer ändå de bristande fläckarna så pass att jag som glor sitter och flinar förnöjt i soffan.

Just greppet att mixa pensionärer som ställs mot zombies känns plötsligt hysteriskt kul i en och annan scen. Det är ju lite samma rörelsemönster om man säger så… Bland gamlingarna blir det för övrigt mumma att skåda gamla Bond-bruden Honor Blackman som minsann vet hur ett automatvapen ska hanteras även på äldre dar. Alan Ford kanske inte är så känd till namnet, men den som sett Viasats reklam för sina sändningar från Premier Leauge vet då möjligen kanske vem denne kärve och gastande britt är. Dessutom med sin karaktäristiska accent från östra London. Att han sedan också dök upp i Snatch och Lock, Stock and Two Smoking Barrels gör ju inte saken sämre. Här som farfar Ray kör han på med gangsterstilen och dräpande kommentarer till höger och vänster som den mest naturliga saken i världen.

inget busskort!??! Ingen åktur zombiecreep!

Bered er inte på några nya innovativa grepp i genren. Snarare ännu en lite skojkul utflykt kryddad med skjutaction och töntkomik och en och annan rå effekt. Som sagt, ibland kanske det är bra att kika på zombiestuket ur ett lite lättsammare perspektiv, och inte så damn allvarligt.

Cockneys vs Zombies är föredömligt kort och friskt underhållande i all sin tramsighet.
Pang på liksom, levererat med sköna dialekter och lite hederliga ostiga effekter utan att förlita sig på CGI-stuket till 100 procent. Inget du kommer att spara i fina minnesarkivet, men sådana här tokerier är jag allt lite svag för…fortfarande.
Extra plus också till skönt soundtrack med Madness-vibbar!

Apr 28 2013

Vinnare i tävlingen!

Jahapp.
Så är den lilla tävlingen som Flmr och tv-kanalen Silver utlyste avgjord.

Hur kul som helst att få säga Grattis till Magnus Edvardsson som vesslesnabbt levererade de rätta svaren:
1. Bruce Willis
2. Sarah Polley

Snyggt jobbat och strax letar sig en filmkasse hem till dig via posten.

Tack till alla ni övriga som testade lyckan!

Apr 26 2013

Wanderlust (2012)

Ännu ett dyk ned i den amerikanska manistreamformade komedifåran.
Ett upplägg som allt som oftast inte direkt bjuder på några nya horisonter. Inte den här gången heller.

Naturligtvis kan ni konceptet redan, ta ett ungt karriärhungrigt par och placera dem i helt fel miljö för att uppnå de önskvärda kulturkrockarna, låt förhållandet svaja ordentligt i filmens mittparti innan alla inblandade till slut faller i varandras armar och störst av allt var kärleken. Typ

Här är det Paul Rudd och Jennifer Aniston som förlorar jobb i New York och motvilligt tvingas flytta till hans puckade bror i Atlanta då denne erbjuder jobb i egna firman. På väg söderut övernattar paret på ett B&B, iaf trodde de det. I själva verket är stället Elysium ett lagom knäppgöksaktigt kollektiv som bjuder på både mystiska örter, nudism, fri kärlek, lagom grötiga meditationer, dörrlösa (!) rum och en samling knäppskallar som man liksom bara kan skåda på film. Och jaha, nu fattar ni ju själva vartåt det lutar. Vårt hjältepar charmas först av den sköna stämningen, men snart gör sig besvärande skillnader i livsåskådning påminda. Filmens manus missar självklart inte straffsparken att stapla obekväma scener på varandra, och framför allt George (Rudd) börjar rentav längta efter att vara arbetslös i NY igen.

Som vanligt lider dagens komedi av det väletablerade syndromet; lovande start…saggande mittparti..och standardiserat slut. Likt många andra amerikanska komedier tar den här den trygga vägen in i mål, låt vara att vissa sidospår är aningens anmärkningsvärda då filmen faktiskt inte väjer för varken nakna kroppar och könsorgan dinglande i bild lite då och. Liksom ett rejält grovt språk innehållandes både det ena och andra. Man undrar om det möjligen är en europeisk version man skådar? Tål verkligen den dubbelmoraliserande amerikanska publiken detta..?

möte i Flum City. typ

Paul Rudd börjar nog bli en liten favvo hos mig, gör sig i komedier helt enkelt. Jennifer Aniston är sweetheartsnygg som vanligt. Birollerna består mest av en samling dårar, men någonstans tyckte man även att det vore kul att peta in Alda Alda som dement hippeveteran och Malin Åkerman som sexlockande flummig förförerska.

Wanderlust kör på enligt standardmallen för komedi, trycker in lite fräckheter och hoppas på det bästa.
Det är inte speciellt bra, men inte asdåligt heller. Ett par ganska skämsroliga scener gör att jag flinar till vid några tillfällen. Men mer är det inte. Lättglömt och arkiverat.

Apr 25 2013

Robot & Frank (2012)

Frank (Frank Langella), en gammal juveltjuv, bor ensam i ett stort hus.
Barnen utflugna och skild från hustrun sedan 30 år. Huset är ostädat, Frank skiter i vilken mat han äter, men mest oroväckande är kanske att han uppvisar ständiga symptom på demens. Något han själv naturligtvis förnekar på sitt kärva och sura sätt.

Frank´s enda uppenbara glädje i livet verkar vara att hänga på det lokala, nedläggningshotade, biblioteket där han kan småflörta med bibliotekarien Jennifer (Susan Sarandon). Sonen Hunter (James Marsden) har dock fått nog av att en gång i veckan köra hem till sin far för att röja upp röran, så till den grad att han nu skaffat Frank en robot som ska bistå honom i vardagssysslorna och se till att Frank äter nyttigare samt aktiveras på rätt sätt.

Vad jag framför allt gillar med dagens lilla film är att den tidsmässigt placerar sig en nära framtid från nu. Med tekniska hjälpmedel och en vidareutveckling av elektroniken som inte alls känns otrolig. Tekniken tillåts dock aldrig ta överhanden i filmen, relationen och känslorna mellan Frank och hans nya robot är det viktigaste. Frank själv hatar naturligtvis den nya hjälpredan till en början, men när det visar sig att den lilla roboten har en fallenhet för att dyrka upp lås och blixtsnabbt lära sig elektroniska kombinationer börjar Frank plötsligt piggna till och rentav planera en litet stöt på ålderns höst..! Dessutom kan han inte låta bli att motvilligt fästa sig vid den påtvingade kamraten ju längre tiden går. En klassisk utveckling med andra ord.

Nu är detta absolut ingen kuppfilm på något sätt, även om den lilla njutbara ingrediensen vävs in på ett charmfullt sätt av debutregissören Jake Schreier. Istället känns det som en ganska sorgsen berättelse om minnen och förlusten av minnen, kryddad med lite humor på väl valda ställen. Frank lever upp med sin nyvunna vän, flirtar än mer med Jennifer, men på något sätt vet vi alla att Frank har en enkelbiljett till glömskans träsk på ålderns höst.

nya kompisar gör saker ihop

Esset Langella är förstås njutningen i historien och backas upp av Marsden, Sarandon och Liv Tyler i miniroll som dottern på hastigt besök. Trots att den lilla roboten ser ut som en förvuxen plastleksak får den faktiskt en personlighet, mest tack vare Peter Sarsgaard som tillhandahåller sin röst. Manuset trippar sådär lätt mellan bekymrat och dystert drama och lättsammare tongångar, vilket lurar upp mitt sinne en aning..när det egentligen handlar om något vi alla fasar för. Att tappa sina minnen i livet och kanske sin identitet. Att sedan en överraskande liten twist finns inskriven i slutet förstärker ju bara storyn och vad allt egentligen handlar om.

Robot & Frank är naturligtvis ingen superduperhistoria som slår på stora trumman. Ett litet vardagsdrama, förlagt i nära framtiden. Allvarligheter blandas med lite småkul incidenter och en Langella som äger varje filmruta han förekommer i. Trevligt, och lite sorgsamt.
Och bra, i det lilla formatet.

Apr 24 2013

Oblivion (2013)

Jag gillade inte alls Joseph Kosinski´s förra alster Tron: Legacy.
Det kändes som en vettvillig teknikflashig uppvisning i specialeffekter där själva historien bara var blahablaha och skuffades undan i ett hörn.

Desto bättre då att regissören verkar ha spottat upp sig betydligt här.
Ok, storyns djup kan väl som vanligt diskuteras. Men ändå. Med ett (igen) traditionellt starkt filmbolag i ryggen, miljoner dollars (igen) i plånboken och top notch-utförande (igen) vad gäller specialeffekter kommer Kosinski istället den här gången undan med väl godkänt. En del av berömmet får han väl dessutom dela med Tom Cruise, dagens huvudrollsinnehavare.

Jorden i framtiden är inte platt som en pannkaka, men väl ödslig och övergiven. Ett stort krig mot en anfallande främmande livsform från rymden förstörde både månen och tvingade fram kärnvapen som lade jorden i ruiner. Nu har större delen av den överlevande befolkningen flyttat ut i rymden till antingen en stor rymdstation eller till en av Saturnus månar. Enorma maskiner finns kvar på jorden och säkerställer att de kvarvarande resurserna i form av vatten tas omhand för det framtida livet i rymden. Teknikern Jack (Cruise) är tillsammans med sin partner Victoria (Andrea Riseborough) två av de fåtal människor som finns kvar på jorden. Jack reparerar de drönare, robotar,  som har till uppgift att övervaka maskinerna som tar hand om vattnet. Spridda rester av den anfallande rasen, Scavs, gör ständigt återkommande anfall mot drönarna. Victoria övervakar i sin tur honom och hans olika uppdrag från deras bas/bostad på en plattform högt ovanför molnen. En rutinmässig tillvaro således där tjänstgöringsperioden går mot sitt slut och de snart ska flytta ut i rymden.

Och kanske skulle allt vara frid och fröjd om inte Jack hade de märkligaste drömmar och syner, i vilka han befinner sig i ett nutida New York med en kvinna han tycker sig känna igen. Snart kommer han också att få anledning att få ifrågasätta mycket mer än sina sinnen då upptäckten av ett kraschat rymdskepp ställer hela hans tillvaro på kant .

Regissör Kosinski har själv varit med och plitat på manus, och trots en del sköna innovativa tankar märks det att han både sneglat och snott friskt från diverse andra dystopiska historier om vår kära jord. Filmen är försedd med en traditionell twist, som egentligen inte alls är så sensationell som man kan tro. Filmen är dock snygg. Otroligt snygg. Retrosci-fi möter framtidens design. Läckra bilder över en ödslig planet där både gamla landmärken och imponerande naturlandskap samsas. Överlag är specialeffekterna galet snygga och den minsta lilla detalj gör sitt till.

På skådissidan är det Tompa som dominerar, som vanligt. Jag har skrivit det förr och tjatar om det igen; det är rätt lätt att tycka om denne skådis.  Att låta sig charmas av hans förmåga att likt en kameleont anpassa sig till de roller han tar. Cruise må ha (precis) passerat 50-strecket men han ser banne mig oförskämt fräsch ut i kropp och själ. Cruise är såklart den som bär historien lite på sina axlar, även om hans flankeras av namn som Olga Kurylenko, Nikolaj Coster-Waldau och framför allt Morgan Freeman (i en lagom ”kaffepengs-roll”).

lya med egen landningsplatta bland molnen. vill ha!

Möjligen känns filmen lite för lång för sitt eget bästa. Det finns ett par passager i historien då jag kommer på mig själv med att sitta i biosalongen och önska att tempot ska snäppa upp sig en bit. Som att filmen märkligt nog behöver hämta lite kraft innan den stora finalen då allt ska avslöjas och redas ut. Ett extra plus måste dock delas ut till det helt fantastiska soundtracket som med sina sugande synthrytmer höjer stämningen på skitsnyggt sätt. Och jag som inte ens gillar den typen av musik till vardags!

Oblivion öser som sagt på med storslagenhet i bilder och specialeffekter. Så pass att man nästan glömmer bort att det på ytan luriga manuset egentligen är ganska standardbyggt enligt Hollywoods mallar. Lägg till detta en Tom Cruise som gör en sympatisk hjälte bland allt tekniskt finlir och det hela blir ändå en smutt och välsmakande upplevelse. En riktigt maffig miljonerdollarsprodukt som gör vad den ska.

Apr 23 2013

Tema Hitch: The Trouble with Harry (1955)

Problemet med just Harry är att han är stendöd och en dag dyker upp som synnerligen stelt lik liggandes mitt ute i naturen utanför en sömnig liten by i New England-området i nordöstra USA. Strax får ett antal personer besvärliga bryderier om hur de ska förhålla sig till situationen då nästan alla anser sig vara orsaken till Harry´s frånfälle. Och framför allt, vad ska man göra med kroppen? Och hur dog han…egentligen?

På många håll anses dagens avslutande verk i Flmr-temat vara Hitchcocks mest lättsamma film någonsin, och på äldre dar avslöjade regissören att det kanske var den film han faktiskt tyckte allra bäst om av alla han gjort. På ytan en ganska snurrig historia, som hela tiden för tankarna till gamla engelska farser, med en gnutta av den svenska spring-i-dörrarna-komik som tycks vara speciellt populär hos oss i Svedala under framför allt sommartid. Som vanligt ligger styrkan i den uppsluppna dialogen, där det faktiskt är en ständig ström av vassa oneliners och underfundiga associationer mest hela tiden. Och ett sällskap med skådisar som verkar har hittat det perfekta humöret i sitt agerande. Historien som sådan utvecklas snart till en märklig soppa där alla inblandade verkar vara villiga att ta på sig skulden. Den döde Harry åker upp och ned i jorden ett par gånger innan mysteriet får sin lösning, och då efter att både polismakt och nyfikna utomstående effektivt har hållits borta från den besvärliga situationen.

Det intressanta med dagens film är att Hitch här försöker sig på att blanda lättare humor med mörkare, och samtidigt inte låta mig som tittar vara helt säker på om det är en thriller med komiska inslag eller en komedi med thrillermoment jag tittar på. Här experimenterade också Hitchcock vidare med sitt filmskapande. Han ville se om det gick att tillverka en film utan att casta större stjärnor i rollerna, då han hade en teori om att mången goda manus tappade i fokus då publiken oftast mest koncentrerade sig på de stjärnor som spelade huvudrollerna. Således dyker här varken någon James Stewart, Cary Grant, Doris Day eller Kim Novak upp. Istället gör faktiskt en viss Shirley MacLaine istället sin filmdebut som ung mamma med lillgammal son, och som romantisk motpart kan John Forsythe (Dynastin-patriarken remember..?) skådas som konstnär med vass tunga och smarta idéer. Lägg till detta några stabila birollsaktörer som jobbat med Hitch förut och sällskapet känns ganska komplett. Vidare ville Hitch ta reda på om det gick att få fram en mer subtil och något vässad humor än vad dåtidens publik var van vid. Detta märks också möjligen ganska väl då mycket av det som sker och sägs känns oerhört modernt för att vara mitten på 50-talet. Typiskt nog var den amerikanska publiken ganska svårflirtad och svek i salongerna, men historien gillades desto bättre i Europa där filmen bla gick över ett år i sträck på biografer i såväl England, Frankrike och Italien. Själv tycker jag att det är riktigt trevlig upplevelse från Hitch där jag gillar de sköna och snärtiga kommentarerna som alla verkar ha på lager. Och bara känslan att just Hitchcock kliver ett rejält steg åt sidan från den väg han normalt sett vandrat känns tilltalande.

dagens huvudpersoner konspirerar

Är detta också kanske filmregissörens mest ”friluftsaktiga” film någonsin? Handlingen utspelas nästan helt utomhus med en finfin New England-miljö som bakgrund. Planen var att spela i hela filmen på plats i Vermont. En del scener fick dock filmas inomhus i en skol-aula där skogsscener fick byggas upp, då kraftiga regn hotade att fördröja hela produktionen. Vissa kompletterande interiörscener filmades också som vanligt i studio i Los Angeles. The Trouble With Harry begåvades i Sverige med översättningen Ugglor i mossen och bjuder på en stunds riktigt godmodig och finurlig humor kryddat med lite mystik och den lilla osäkerheten på om det möjligen är något foul play inblandat i det hela. Överlag tycks Hitchcock gilla situationen att för en stund släppa det riktigt dystra och mörka och i stället satsa på mer humor än någonsin. Svårt att inte dra på smilbanden här.

 

******

Jaha, därmed tackar Hitchcock-temat för sig och hoppas att visst nöje har hittats i de olika redogörelserna för just mina favvisar från Hitch. Naturligtvis skulle man kunna fylla en hel vår med Hitchcock-alster om det skulle vara så. När man tittar på de filmer jag skrivit om, kan man nog ändå dra slutsatsen att jag gillar min Hitch bäst under 50-talet. Du kanske saknar alster som Fåglarna, Psycho, Marnie och Frenzy. Helt ok filmer de också ska sägas, men i mina ögon inte lika vassa som de sju favoriter jag redogjort för under veckan som gått. Psycho kanske till och med är så uttjatad och sliten att det ligger den i fatet lite. Även om det går att hitta snygga ingredienser där också som mer än väl symboliserar Hitch förmåga att berätta på ett olustigt och lockande sätt.

Har du möjligen inte dykt ned i Alfred Hitchcock´s värld ännu är det något jag verkligen kan rekommendera. Dels för många oerhört snygga färgrika scenlösningar, men också för en förmåga att berätta en filmhistoria på ett annorlunda och i vissa lägen nyskapande sätt för sin tid. Då så, då stänger vi Hitch-butiken för nu!

Apr 22 2013

Tävla med American Independent Week och tv-kanalen Silver!

Den 22 april drog den amerikanska indiefilmens nya mecka Tribeca filmfestival igång och detta uppmärksammar kvalitetsfilmkanalen Silver med den tredje upplagan av American Independent Week – en temavecka som förvandlar ditt vardagsrum till en filmfestival  med det bästa amerikansk indiefilm har att erbjuda!

Mellan 22 och 28 april visas amerikansk independentfilm  24 timmar om dygnet, sju dagar i streck på Silver. Bland höjdpunkterna finns The Machinist med Christian Bale,  Bret Easton Ellisfilmatiseringen The Rules of Attraction med Kate Bosworth och Shannyn Sossamon,  Todd Fields In the Bedroom med Marisa Tomei och Tom Wilkinson, och Cameron Crowes hyllningsdokumentär Pearl Jam Twenty.

För att fira detta anordnar Silver en tävling där du vinna en cool tygkasse proppad med fyra filmer: Moonrise Kingdom, Your Sister’s Sister, Magic Mike och Take This Waltz.

Allt du behöver göra är att svara på dessa två frågor:
1. Vad heter den inte helt obekante actionskådespelaren som dyker upp som polis i  Moonrise Kingdom?
2. Vem har regisserat Take This Waltz?

Maila ditt svar samt namn och postadress senast lördag 27/4 till flmr01@gmail.com och ta chansen till lite snygg kvalitetsunderhållning!
Snabbast inskickat rätt svar tar hem priset!

Skynda skynda!

Apr 22 2013

Tema Hitch: Rope (1948)

Dagens film var inte bara Hitchcock´s första färgfilm i karriären, det var också hans första riktigt stora experimenterande med filmformatet som sådant. Här återvänder vi ännu en gång till den täta, isolerade och begränsade spelytan där huvudvikten läggs på dialogen och skådespelarnas förmåga att agera.

Baserat på en pjäs (återigen), som i sin tur bygger på ett verkligt (!) mordfall, handlar det idag om de två unga männen Brandon och Phillip som ämnar begå det som de kallar ”det perfekta brottet”, att mörda en annan man, gömma liket i sin egen våning och därefter hålla en middagsbjudning för personer med nära koppling till offret! Den drivande i den galna utmaningen är Brandon (John Dall) vilken ser sig själv stå över de flesta medmänniskor i smarthet och tankeförmåga. Likt ett superego med hybris tänker han sig mordet som det ultimata beviset på sin storhet. Hans partner in crime, Phillip (Farley Granger),  är den mer oroliga sorten och gillar egentligen inte tanken på det hela alls, men har svårt att stå emot Brandon´s övertalningsförmåga. De två männen har uppenbarligen ett förhållande även om det aldrig uttalas, där Brandon är den som styr och ställer.

Historien sågs länge som oerhört kontroversiell, både för sin story och sina homosexuella anspelningar, vilket naturligtvis ledde till att filmen länge var bannlyst i vissa delstater långt in på 50-talet i det konservativa USA där moralpaniken florerade som värst. Filmen startar med en närbild på mordögonblicket då vännen David stryps med ett rep! De två gärningsmännen gömmer kroppen i en förvaringskista mitt i sitt vardagsrum, gästerna kommer och den självsäkre Brandon skryter mest hela tiden om framtida möjliga sätt att göra sig av med oönskade människor i samhället. Att den döde David förväntades vara en av gästerna och att alla nu oroligt undrar vart han tagit vägen spär ytterligare på Brandons fascination för sin ”plan”.. Spänningen tycks ta mer på Phillip som har uppenbara problem att hålla ihop det. Hela situationen ställs också på sin absoluta spets då en av de inbjudna gästerna är en viss Rupert Cadell (James Stewart), gammal lärare till männen, filosof och allmänt vass i sina funderingar. Kan det vara så att han börjar fatta misstankar om att allt inte står rätt till i den eleganta våningen…?

Filmens handling utspelas i realtid, runt 80 minuter, och består av endast ett fåtal klipp. Länge gick ett rykte om att Hitch spelat in filmen i en enda tagning, men i själva verket handlar det om tio stycken totalt där regissören maskerat klippen med att zooma in på diverse föremål strax innan klippet, för att sedan zooma ut igen. Då han dock ville hålla tagningarna så få som möjligt, var det en utmaning för skådespelarna att sätta sina repliker direkt och att inte tappa tempot i agerandet. ”Som vanligt” byggde Hitch upp lägenheten i studio där han kunde flytta väggar och möbler efter önskemål för att kunna följa skådespelarna med rörliga kameror då de förflyttade sig runt i lägenheten.

Eftersom jag gillar Hitch som bäst när han håller sig på små ytor med storyn, och sätter skådespelarna ordentligt under luppen, är det här en liten favorit. Dialogen känns både snärtig och skönt gammeldags på samma gång. Så fort Stewart dyker upp lägenheten tas replikerna till en vassare nivå och den kaxige Brandon får en verbal motståndare värdig namnet. Själv får jag vibbar till tex Dial M…när det handlar om tätheten och den fysiska spelplatsen. Kanske Hitch hade förfinat sin berättarförmåga till det var dags att spela in den historien 6 år senare..?

Jimpa anar oråd hos värdparet

James Stewart var möjligen den enda som inte var nöjd med filmen. Själv har han sagt att han kände sig malplacerad i manuset och felcastad, och det är den enda film han aldrig tyckte om att göra för Hitchcock. Själv tycker jag nog att han är lite hård mot sig själv då hans funderande professor i filmen verkligen är den som utmanar de två mördarnas och deras grymma plan. Naturligtvis använder sig Hitch återigen av greppet att delge oss som tittare information som inte vissa av filmens övriga aktörer får ta del av, i det här fallet en mördad kropp i en kista vilken kan öppnas av nästan vem som helst under filmens gång. Dessutom låter regissören mordvapnet, repet, figurera helt öppet under kvällen. Mycket effektfullt.

Rope, Repet, mottogs inte med dunder och brak i biljettkassorna men är en förbaskat underhållande stund om man gillar viss morbid humor, en lek med det mänskliga psyket och ego vs förmågan att genomskåda även den mest genomtänkta plan. Att filmen så tidigt som -48 gjordes med sådan teknisk experimentlust förhöjer helt klart underhållningsvärdet. Det blir helt enkelt en snygg stilövning av Hitchcock med detaljer, färger och ett mörkt manus.
Förtjänar sin plats när man pratar om den hyllade regissören.

Apr 20 2013

This just in: Tema Hitch förlängs!

Jamen så här var det…
Från början skulle det ju vara ett vardagsveckotema. Fem av mina favoriter från mästerregissörens digra arkiv. Började med att göra ett första urval och slutade på 7 stycken favoriter.

Efter en massiv omtitt av samtliga alster lyckades jag få ned antalet till 5. Fast med lite missnöje. För egentligen tycker jag ju att det kanske borde vara just 7 stycken favoriter här.

Och plötsligt känns det lite fel att undanhålla er även de sista två i min absoluta Hitch-topp.

Eftersom jag nu är den som bestämmer över min egen filmblogg tas här beslutet att helt enkelt förlänga Temaveckan en liten bit in i nästa vecka, då två ytterligare alster förtjänar lite uppmärksamhet.
Sedan har ni nog fått hela min Hitchcock-topp!

Och kanske passar det sig också lite behändigt vartefter att avsluta hela temat med just den film som Hitch själv räknar som sin egen favoritfilm….!

Så, häng med på temat ett par dagar till vetja!

 

Apr 19 2013

Tema Hitch: North by Northwest (1959)

Det sägs att Hitchcock efter sin rätt dystra utflykt i Vertigo ville göra något mer lättsmält och underhållande, kanske för att vinna tillbaka publiken som knorrat lite över regissörens senaste alster.

På en lunch med manusförfattaren Ernest Lehman bad Hitch honom hitta på en story som skulle innehålla tre saker; förväxlad identitet, FN-byggnaden och en jakt på Mount Rushmore. Inga lätta ingredienser möjligen att få till sig sådär plötsligt, men Lehman fixade biffen och det hela resulterade i en av Hitch´s bästa (och kanske mest trivsamma) rullar han presenterat i sin karriär…tycker jag dårå.

Om man nu skulle vilja det kan man mycket väl se dagens huvudkaraktär, Roger Thornhill, som lite James Bond-light. Trots att James Stewart ihärdigt försökte övertala regissören att ge honom huvudrollen, nobbade Hitch och duckade diplomatiskt för lobbyandet (ni kommer väl ihåg regissörens missnöje med Stewart i Vertigo…?). Filmbolaget MGM ville ge Gregory Peck rollen, men Hitchcock såg sin man i Cary Grant. Vilken i sin tur först nobbade ihärdigt och hänvisade till att han var för gammal! Joråsåatt.

Nåväl, till slut fick Hitch som han ville och därför är det just gamängen Grant i rollen som reklamaren Thornhill som inleder dagens äventyr med att av en rejäl slump misstas för den mystiske George Kaplan. En figur som dessutom uppenbarligen icke är populär hos ljusskygga krafter. Thornhill kidnappas och lyckas överleva ett märkligt mordförsök medelst rattfylla (man kan undra varför de inte bara sköt honom rakt av och grävde ned kroppen..). Dessförinnan har Thornhill förgäves försökt förklara missförståndet för filmens skurk, den lugubre affärsmannen Vandamm (stiligt spelad av James Mason med effektiv torr humor) och dennes underhuggare Leonard (en slimmad ung Martin Landau). Thornhill klarar sig mirakulöst, men tänker gå till botten med mysteriet som tar honom både till FN-skrapan i New York (där han lyckas bli efterlyst för mord!) och vidare med tåg mot Chicago. Att han sedan stöter på den mystiska och snygga Eve Kendall (Eva Marie Saint) längs vägen i jakten på mysteriet Kaplan gör inte det hela lättare. Men desto roligare för mig som tittar.

Vad jag gillar med dagens film är den både snygga och finurliga tounge-in-cheek-känslan som känns i hela historien. Grant glider runt lite lagom avslappnat trots sin prekära situation, dessutom i snygg kostym, och vräker ur sig förnumstiga oneliners till höger och vänster. Flirtandet med Eve är fräcka små pärlor som måste ha satt bryderier i dåtidens moralväktare. Det känns som att det är en ganska lössläppt regissör som styr sin skuta här. Som att han gett sina skådespelare lite friare tyglar.

Som vanligt förses vi tittare med informationen om vad som egentligen pågår bra mycket tidigare än den jagade Thornhill. Återigen leker Hitch med fenomenet MacGuffin när det gäller den lömske Vandamm och dennes dunkla arbetsgivare, likaså vad det egentligen är på en väldigt åtråvärd mikrofilm. Syftet blir aldrig det viktigaste, det är resan till upplösningen som står i fokus. Om Hitch var en mästare på att hålla vissa historier inom små utrymmen och låta dialogen vara det primära, är det tvärtom här..och han fixar det också. I rena rama Bond-stilen förflyttar sig handlingen över halva USA och vår hjälte får gott om tillfälle att leka katt-och-råtta med både bad guys och lagens män när han försöker bedyra sin oskuld. Trots sin thrillerinramning glömmer dock inte Hitchcock bort humorn. Ibland lite jönsig, ibland sarkastiskt vass och Cary Grant känns verkligen som rätt man att leverera skämten i tid och otid.

Det här är kanske den Hitchcock-film jag minns mest från när jag var liten. Den avslutande jakten över ansiktena på Mount Rushmore gjorde ett oförglömligt intryck på en liten parvel, och jag kommer ihåg att jag fasade inför spänningen när de klättrade runt där och bara var ett snedsteg från att störta mot döden! Är det kanske därför jag älskar filmen så mycket idag? Den är så hårt sammankopplad med trivsamma minnen? Som ett visst ondskefullt flygplan mitt i filmen…

Grant sportar en lagom diskret stil…

Ok, men när jag ändå idag ser på filmen ur Hitch-synpunkt ser jag en film som innehåller de varma färgerna, de rika detaljerna, den underfundiga humorn vässad med lite fräckheter, lagom fräsiga actioninslag med lite underhållningsvåld som inte torde reta någon moralväktare i någon större utsträckning..och med ett behagligt tempo som bryggor inför alla svårigheter Grant ska utsättas för innan förtexterna rullar igång.

North by Northwest, också känd som
I sista minuten, känns som en av Hitchcock´s mest livliga rullar. Också en av de mer påkostade, men ändå med en sorts lättsamhet som gör att en viss (trivsam) hejsanhoppsan-känsla smyger sig in i föreställningen. Här känns det mer än någonsin som att Hitch varit ute efter att underhålla och roa istället för att oroa. Synnerligen trivsam rulle som har det där ”lilla extra” fortfarande efter så många år.
Och den absoluta sista sekvensen med tåget som kör in i den mörka tunneln lagom när Grant och Saint börjar hångla måste vara regissörens bästa sexskämt ever…!

Apr 18 2013

Tema Hitch: Vertigo (1958)

Av många förståsigpåare ansedd som Hitchcock´s absoluta mästerverk.
En djupdykning ned i den mänskliga naturen om besatthet och fascination på gränsen till galenskap. Mer kanske ett mörkt drama än en renodlad thrillerhistoria.

Återigen förlitar sig Hitch på James Stewart, här som kriminalaren John ”Scottie” Ferguson, vilken i början av filmen råkar ut för en olycka och på kuppen blir sjukligt rädd för höjder. Så pass skräckslagen att han inte ens klarar av att kliva upp på en pall. Stukad i självförtroendet och stoltheten drar han sig tillbaka från polisyrket.

I samma veva hör en gammal studiekamrat av sig och vill att John istället, mot betalning, ska skugga vännens fru vars beteende på sista tiden har varit synnerligen märkligt. I brist på bättre sysselsättning accepterar John och dras snart in sitt skuggobjekts mystiska förehavanden. Dessutom börjar han bli obekvämt attraherad av den märkliga kvinnan.

Hitch håller som vanligt hårt på att berätta i varma och murriga färger, med dramatisk musik och vinklade bilder. Olikt många av sina andra filmer kan tempot här dock upplevas som lågt och ganska utdraget. Kanske ett medvetet val av Hitchcock för att jag som tittare ska identifiera mig med John´s fascination och de begynnande känslorna han verkar hysa. Om Stewart långa stunder i filmen är betraktaren, så är Kim Novak som den bräckliga hustrun Madeleine helt klart den stilistiska och känslosamma detaljen i anrättningen. Hon har ett sorts sorgset men lockande utseende som än mer spär på gåtan om henens förehavanden.

Märkligt nog blev inte filmen den stora succé som Hitchcock´s filmer normalt kunde räkna med. I själva verket drog inte filmen alls in några större summor dollars, och kritiker liksom ”folket på gatan” hade svårt att ta till sig historien och dess huvudpersoner. Hitchcock själv gav trist nog James Stewart hela skulden och menade att stjärnan var på tok för gammal (50) för att publiken skulle tro på hans romantiska intresse i den blott 24-åriga Kim Novak…och att han dessutom var för åldrad som fixstjärna för att locka publiken överhuvudtaget. Lite taskigt sagt av gubben kan man ju ändå tycka, speciellt eftersom Stewart fram till nu varit kanske Hitch´s absoluta manliga skådisfavorit. Det här skulle också bli sista gången de jobbade ihop.

Själv tycker jag dock inte alls att Stewart gör bort sig här, snarare får han en chans att flytta sig en aning bort från de mer traditionella figurerna han ofta brukade gestalta. Här är han mörkare, svårmodigare och mer inbunden. Inte ens hans förtrogna tjejkompis Midge (Barbara Bel Geddes), som naturligtvis är hemligt förälskad i John, kan få honom på gladare tankar när det hela är som värst knivigt. Finns det då ingen traditionell thrillerstory här kanske du undrar? Jo det gör det, fast i lite annorlunda tappning och i den bemärkelsen att det känns som att den inte ligger som prio ett i filmen.

Hitchcock visste ändock naturligtvis hur man hanterar manusdetaljer och knyter ihop en säck på ett finurligt sätt, och via ett par ordentliga omvägar i det mörka manuset tar han sig till den dramatiska finalen. Som faktiskt håller lite på sig. Först under filmens sista tredjedel låter regissören mig själv räkna ut händelseförloppet fram till en viss punkt. Sedan är det mest upp till huvudpersonen att själv komma underfund med läget.

vår man funderar på soppan han hamnat i

Som femme fatale gör sig Kim Novak finfint, hennes sorgsna och sköra natur i kontrast mot den färgrika omgivningen står absolut ut en aning. Som vanligt hade också mästerregissören egna tankar om hur han ville visualisera sin kvinnliga huvudroll, och bestämde därför helt vilka kläder hon skulle bära och vilka färger de skulle ha för att passa in i filmens känslonatur (och vad är det egentligen med regissörens maniskhet med blonda kvinnor i huvudrollen…?). Stewart´s karaktär å andra sidan känns både svag och nästan lite irriterande hjälplös. Naturligtvis helt enligt manuset, och snyggt presterat av Stewart. Kanske hade publiken lite svårt att inte se honom som den stabile och snacksalige hjältetypen…?

Vertigo, aka Studie i brott, bryter helt klart mot det traditionella Hitchcock-konceptet. Den oskyldige mannen som råkar ut för besvärligheter finns iof med, men utvecklingen därifrån skiljer sig avsevärt från tidigare thrillers. Det ÄR mer drama och mer djupdykning i den mänskliga naturen här. Idag har filmen mer än väl fått sin eventuella upprättelse och ger Hitch cred som en djupare berättare än vad man kanske kunde tro.
Engagerande och gåtfull rulle med visst inslag av de gamla välbekanta detaljerna.

Bonusinfo med HÖG SPOILERVARNING: (markera de ”osynliga” raderna under här för att läsa texten om nu nyfikenheten tar överhanden… ;-))
Det här är faktiskt Hitchcocks enda film där mördaren inte får sitt straff och istället kommer undan. Eftersom vissa länder i Europa dock ansåg detta vara helt oacceptabelt ur moralisk synpunkt, spelades ett alternativt slut in där John och Midge via en nyhetssändning på radion hör om mördarens gripande…

Apr 17 2013

Tema Hitch: Rear Window (1954)

Här återvänder Hitch till det lilla men ack så täta och klaustrofobiska formatet igen. Med ett manus som till 99 procent utspelas på ett och samma ställe, i ett enda rum (filmen spelades in back-to-back med Dial M…under hösten -54 och kanske var vår regissör inne i ett flow om det här med små ytor och mycket drama…).

Det nya greppet nu är att låta åskådaren göra gemensam sak med hjälten och uppleva precis det han ser och hör. Kameralinsen blir en sorts peeping-Tom i det fördolda. För det är ju precis vad det handlar om här. Att tjuvkika och att möjligen få lite mer än man ber om i retur.

Dagens man i fokus är fotografen L.B. Jefferies (James Stewart) som tvingas uppleva en sommar från rullstolen instängd i sin heta New York-lägenhet då ett brutet ben, snyggt förpackat i gips, ser till att han inte tar sig någonstans. Hans enda sällskap är sjuksystern Stella (en trivsamt rapp Thelma Ritter) och hans toksnygga flickvän Lisa (Grace Kelly) som dyker upp med jämna mellanrum. I all sin tristess börjar ”Jeff” istället spana ut över sin innergård, kika in i lägenheterna som omger den och ta del av sina grannars liv och leverne. Snart rotar han också fram både kikare och kameraobjektiv för att komma sina intet ont anande grannar närmare.

Här ännu ett otroligt innovativt grepp av Hitchcock för att skapa en atmosfär, vi lämnar aldrig Jeff´s lägenhet. Allt som visas upplevs från Jeff´s synvinkel. Vi, liksom filmens huvudperson, ser bara de övriga hyresgästerna på avstånd, vi hör dem nästan aldrig prata, deras kroppsspråk och känsloyttringar är det som hamnar i fokus. Rätt snart framträder olika människor med olika karaktärer, den hurtiga singelkvinnan med ständiga herrbesök, pianisten som ständigt håller fester, det nygifta paret som precis flyttat in, den ensamma kvinnan som förtvivlat försöker hitta en livspartner, paret där kvinnan tycks vara sjuk och mannen olycklig.

Heta dagar och lika heta nätter gör att Jeff har svårt att sova, och när han väl slumrar till med vidöppna fönster en natt dröjer det inte länge förrän ett fasansfullt skrik hörs i nattmörkret. Från det ögonblicket är Jeff övertygad om att något hemskt hänt i någon av lägenheterna runt innergården och nu tas all hans tid upp av att i hemlighet spana på sina grannar för att leta efter något som inte stämmer.

Trots detta udda upplägg för en historia sugs man snabbt in i Jeff´s teorier och försök att hitta någon ledtråd till sin galna teori. Stella och Lisa är naturligtvis i början skeptiska till hans påståenden, men också deras nyfikenhet drar in dem i mysteriet.
Återigen upprepar således Hitch sitt snygga varumärke med den oskyldige huvudpersonen som via en slump snubblar in i något märkligt. Dagens historia lockar möjligen oss som tittare för att det handlar just precis om det som känns lite tabu, lite fult…att tjuvkika på andra människor, in i deras lägenheter och bli den där lilla flugan på väggen. Allt detta lyckas Hitch på ett sällsamt lysande sätt få fram här genom sin berättarstil…att hela tiden studera på avstånd. Vilket också gör att manuset kan skicka ut både Stella och Lisa på små spanaruppdrag runt innergården med en orolig Jeff sittandes i sin rullstol där han bara kan titta på vad som händer utan möjlighet att ingripa rent fysiskt.

Scenografin är otroligt snyggt gjord med husen, lägenheterna och till och med en skymt av New Yorks skyline och en stor gata. Ljussättningen är påkostad vilket gör att både soluppgång och skymning kan trollas fram på ett kick. Vid tidpunkten för inspelningen var faktiskt studion Paramount´s dittills största bygge någonsin. Ett helt kvarter med funktionella lägenheter alltså. Inte illa.

jimbo leker ”nyfiken i en strut”

James ”Jimmy” Stewart är så klart kanske den största behållningen här. Med sitt enkla och familjära sätt att föra en dialog eller slunga iväg en och annan sarkasm känns han mer än någonsin som Hitchcock´s householdname under 50-talet. Att regissören även vid det här tillfället torde ha ett synnerligen gott öga till undersköna Grace Kelly är nog ingen hemlighet. Här har hon mer eller mindre bara promenerat från förra Hitchcock-filmen rakt in i den här med samma svala hållning. En romantisk sida av storyn finns naturligtvis också då Jeff ständigt grubblar över om Lisa, vilken jobbar som modell, egentligen borde liera sig med en sådan bum som han själv anser sig vara. Att Lisa faktiskt uppenbarligen är tokkär i Jeff verkar han ha otroligt svårt att ta till sig. Dumskallen.

Rear Window fick heta Fönstret åt gården i Sverige och bjuder på riktigt rejäl spänning, lite kärlekskomedi och en otroligt snygg scenografilösning. Att ett brott begåtts blir än mer uppenbart ju längre filmen håller på och Hitchcock utnyttjar varenda möjlighet han har att försätta den för tillfället handikappade Jeff i bryderier. Som vanligt en upplösning som jobbar sig upp mot ett riktigt klimax.
Ett av regissörens verkliga toppalster under sin karriär, och en av mina absoluta favoriter i Hitchcockvärlden.

(En sunkig nyinspelning gjordes 1998 med den då på-riktigt-invalidiserade Christopher Reeve i huvudrollen…waste of time om du frågar mig.)

Apr 16 2013

Tema Hitch: The Man Who Knew Too Much (1956)

Redan 1934 gjorde Hitchcock faktiskt den här filmen en första gång, i svartvitt och med en blygsam budget. 22 år senare, med filmbolaget Paramount och en avsevärt större summa cash i ryggen, beslöt han sig för att göra en ny, flådigare, version. ”Den första filmen gjordes av en talangfull amatör, den senare av ett proffs”, lär Hitch ha sagt i ämnet på äldre dar. Ändå sägs det att han i slutändan föredrog den tidiga versionen då den i hans ögon inte var lika polerad som denna  Hollywoodversion.

Nevertheless, här leker regissören med det som han ofta skulle återkomma till; de oskyldiga huvudpersonerna som av en slump råkar ramla in i något mycket större och farligare än de någonsin kunnat ana. Och dagens alster innehåller gott om moment då filmens antihjältar tvingas ta saken i ena händer. Dessutom har filmen en final som inte bara är ganska berömd utan också rejält vass ur spänningssynpunkt och ytterligare ett bevis på Hitchcock´s nästan sjukligt snygga förmåga att hålla sina tittare på sträckbänken. Större budget betyder större stjärnor och här dyker James Stewart upp som läkaren Benjamin McKenna på semester i Marocko med frun Jo och sonen Hank. Familjen ska vidare till en läkarkonferens i Paris, men ödet vill annorlunda. Av en tillfällighet blir McKenna vittne till ett mord, där den döende med sina sista krafter mumlar något om ett förestående attentat mot en statsman i London. McKenna försöker varna oförstående myndigheter, men de mörka krafter som ligger bakom det eventuella attentatet har andra planer. Plötsligt är sonen Hank spårlöst försvunnen…. Stewart känns som klippt och skuren för sin roll här. Med sitt karaktäristiska, något bonnigt buffliga, yttre går han på i traditionell sävlig dialogstil när familjens situation plötsligt går från semesterfirare till brickor i ett smutsigt spel. Trots idoga varningar tar McKenna saken i egna händer och följer spåren som leder till London. Med sig har han självklart frun Jo, i Doris Day´s skepnad, som i sin förtvivlan ändå blir ett kort att räkna med när det drar ihop sig mot slutet.

Och tycker du nu att du känner igen det faktum att just Doris Day dyker upp i en Hitchcockrulle, och dessutom kanske kopplar ihop det till ett speciell musikaliskt stycke…har du helt rätt. Här lanserades ju nämligen den käcka dänga som skulle följa Doris Day genom hela hennes karriär; Que Sera, Sera. Ironiskt nog ville Day inte alls spela in sången först, då hon menade att det bara var en larvig barnvisa som snart skulle glömmas bort. Det skulle visa bli hennes största musikaliska hit någonsin… Nåväl, Hitchcock har stadig hand över historien…som egentligen är ganska enkel. Som vanligt är det detaljerna som imponerar, och smartnessen hos regissören att portionera ut små bitar av det förestående brottet som kommer att ske. I början av filmen låter han oss ana att det är något skumt i görningen. Mitt i filmen presenteras vi som tittare plötsligt för hela planen och hur det ska gå till. Återigen samma upplägg alltså, åskådaren får i god tid veta brottets tillvägagångssätt, medan hjälten fortfarande får sväva i ovisshet och slita för att lösa gåtan. Sett till sin tid känns historien kanske lite tafflig idag, men det gör också det hela ganska underhållande med lite ofrivillig (?) komik som smyger sig in längs vägen. Stewart har ju också en förmåga att egentligen bära hela filmen med sin karaktäristiska figur och blir lite ”mannen på gatan”. Både han och Doris Day fungerar finfint här.

privatspanarna Day och Stewart anar skumraskheter

Filmens final är helt klart bland de bästa Hitchcock trollat fram i sin karriär. Upplösningen sker delvis på Royal Albert Hall i London, mitt under en konsert med stor symfoniorkester inblandad. Och dessutom vet vi ju som tittare redan NÄR det hemska ska till att ske. Det är en musikalisk passage inblandad, och med dessa toner som ljudmatta till det visuella som sker blir det härligt rafflande. Hela sekvensen utspelas under dryga 10 minuter utan att ett enda ord dialog används. Mycket sevärt. The man who knew too much, Mannen som visste för mycket, är väl närmast ett sorts äventyrsdrama klätt i grälla färger. Ganska snälla actioninslag, lite lagom fåniga backdrops framför huvudrollsinnehavarna då och då. Ett praktexempel också på när Hitch använder sig av det berömda MacGuffin-trixet som historiens motor. Lite skojsig, lite spännande, men framför allt underhållande med ett snyggt dramatiskt klimax.

Apr 15 2013

Tema Hitch: Dial M for Murder (1954)

Från början en framgångsrik Broadwaypjäs (drygt 500 föreställningar) om den avdankade tennisspelaren Tony Wendice som gifter sig i London med den förmögna Margot. Vidlyftigt leverne och upptäckten att hustrun har en hemlig affär med en amerikansk författarvän får Tony att i hemlighet planera mordet på sin fru via en lömsk plan, där tanken är att han sedan via ett vattentätt alibi ska ärva hennes pengar.
Det perfekta mordet planeras således, men finns det verkligen något sådant?

I händerna på en filmfarbror som Hitchcock måste detta naturligtvis ha varit mumma, speciellt eftersom Hitch enligt egen utsago hade en svaghet för synnerligen morbida historier. Filmbolaget lät helt enkelt pjäsens författare, Frederick Knott, skriva om historien till ett filmmanus som sedan presenterades för Hitchcock. Smart nog insåg regissören skönheten i att hålla scenografin och miljön lika stram som på scenen, och istället koncentrera sig på dialogen och skådespelarnas förmåga att agera.

Naturligtvis går Tony´s planer först som på räls, för att sedan ta en helt oväntad vändning och få honom att improvisera fram en plan B. Trots att filmen egentligen helt saknar actioninslag och högt tempo, är det andlöst spännande nästan hela tiden. Bara greppet hos Hitch, det finurliga som blev hans adelsmärke, att redan i filmens inledning visa oss historiens badass men låta den kvinnliga huvudpersonen sväva i ovisshet är rent genialiskt. Tony´s gruvliga planer är både kallsinniga och snillrikt uttänkta, men som en liten brasklapp kastas det där lilla abret in om att slumpen och tillfälligheterna…eller ödet om man så vill…kan stjälpa den bästa planering. Den där lilla detaljen som ingen kunde förutse.

Storyn är nästan helt dialogdriven och utspelas till 99 procent i ett och samma rum, makarnas vardagsrum i Londonvåningen. Huvudpersonerna flyter in och ut ur rummet, agerar och sätter den knivskarpa, stundtals nästan lite torra, dialogen på ett mästerligt sätt. Ray Milland som Tony är lysande som den diaboliska maken med mörka planer och en elegans mitt i all sin ondskefullhet. Grace Kelly gör en typisk Hitchcock-kvinna, oskuldsfull, naiv och näst intill hjälplös. Dessbättre här med en synnerligen sober utstrålning och skönhet som verkar ha fallit regissören i smaken ordentligt.

Rent filmiskt känns historien naturligtvis lätt daterad, men Hitchcock har toksnygg koll på både den detaljrika möbleringen i scenografin, ljus och skuggor och färger (håll koll på Grace Kelly´s klädfärger..). Vilket också samtidigt gör den lätt svävande tidlös. Och framför allt kramar han det bästa ur Knott´s historia vilket skapar den där olustiga ibland galet spännande känslan. Detta ihop med dramatisk musik och just den nästan klaustrofobiska inramningen med att hålla spelplatsen för händelserna stramt begränsad gör detta till en av Hitchcock´s absoluta bästa filmer från den här eran.

Sober fru med luguber make

Att det är ett snabbt hantverk, inspelat på endast 36 dagar, märks knappast i utförandet. Rollistan är liten men stabil. Ray Milland och Grace Kelly dominerar tillställningen, där kanske just Milland är filmens absoluta behållning med sitt jovialiska och älskvärda yttre som döljer hans diaboliska inre. En detalj och vetskap som vi hela tiden får dela med honom, och på sått sätt också gör hustrun Margot än mer sårbar. Att jag som tittare också ibland näst intill sitter och håller en tumme för Tony´s mörka påhitt är ju naturligtvis helt sjukt galet, men kanske ett bevis på historiens magnifika sätt att engagera sina åskådare…?

Dial M för Murder eller Slå nollan till polisen är ett suveränt stycke kammarspel med obehagliga ingredienser, ett av de allra bästa alster Hitchcock någonsin tillverkat, och ett rejält tilltaget extramaterial på den dvd jag kikat på, berättar också om att regissören själv var synnerligen nöjd med både sina skådespelares insatser och hur historien berättades. Möjligen passar epitetet filmad teaterpjäs ganska bra in här, dock gjord med sådan finess och känsla i dialogerna att den filmiska upplevelsen blir kalasbra.
En otroligt bra film helt enkelt.

Apr 14 2013

Coming up: Hitchcock-tema!

Alfred Hitchcock.
Bara namnet gav mindre rysningar av lika delar spänning och visst obehag när jag var mindre. Man hörde att …”Hitchcock gjorde filmer som ingen annan. Både lite läskiga och lockande farliga på samma gång…!” Man var ju inte så bevandrad i filmens fantastiska värld då, så därför framstod den lille trinde regissören plötsligt som rena demonen när det gällde att tillverka filmer och utsätta oss som tittare för obehagligheterna.

Vet att både morsan och farsan pratade gott om Hitch, och hade man tur när man blev lite större och det faktiskt gick en rulle på tv:n kunde man få sitta med och glo. Mitt minne av första mötet med t.ex. Psycho kommer alltid att vara fastetsat i minnet. Upplösningen med mamma i gungstolen….yaaak!

Idag har jag närmast ett nostalgiskt förhållande till Hitchcock, sett många av hans filmer under åren. Sett om många, sett en del fortfarande hålla helt ok. En del andra fallit för tidens tand…och en del som fortfarande har just det rafflande…”det” i sig!

Att återvända till Hitchcock är både att resa i tiden tillbaka till ett annat sätt att göra film och…. möjligen (lite olustigt)  förundras över hur det egentligen stod till med kvinnosynen hos vår regissör. Var kanske det bästa han visste att plåga sina kvinnliga stjärnor på film på det ena eller andra sättet..?

När det gällde manliga roller förlitade han sig ofta på ess som t.ex. James Stewart och Cary Grant som stabila karaktärer. Kvinnorna däremot fick ofta vara offer och ganska hjälplösa…Tippi Hedren, Kim Novak, Doris Day.. Men visst, där fanns också en näsa för hur man leder publiken i en viss riktning. Att avslöja saker för oss som tittar men låta huvudpersonen fortsätta sväva i ovisshet. Genialt och inte sällan spännande! Mycket kan säkert sägas om denne mans underligheter, men ett som är säkert är att han för alltid gjort ett avtryck i filmhistorien.

Länge har det också känts som att det banne mig varit dags för ett litet minitema i ämnet Hitchcock. Och nu är det väl dags för det då. Ett tema som skulle kunna växa ut till något alldeles enormt med tanke på Hitch digra katalog. Nu har jag dock bestämt mig för att hålla det lite stramare och därför kommer fem stycken filmer att tas upp under den kommande veckan. Alla har vi väl våra olika favoriter, men jag har valt att fokusera på fem stycken som jag fastnat för. Och naturligtvis snackar vi inte om att sitta och dra detaljer ur något gammalt minne, här har varje film återtittats i närtid.

Kanske är det inte alls de fem filmer du skulle ha tänkt på från början.
Kanske kommer du att sakna någon.

Häng med för att kolla upp detta! Nu  intar Hitch Flmr-bloggen!