Etikettarkiv: 2000-talet

Mar 22 2013

Red Dawn (2012)

För en som var tonåring på 80-talet skulle dagens rulle möjligen kunna klassas som en rikigt helgerån. Jag menar, vem kan glömma originalet från -84 med sådana storheter som Patrick Swayze, C. Thomas Howell, Lea Thompson, Charlie Sheen och söta Jennifer Grey i dåvarande huvudroller…!? Och allt signerat vapenförespråkaren och patrioten John Milius. Sickna tider.

Oerhört politiskt okorrekt idag att tillverka. Eller?
De facto är här nu ett bevis på att snabba-klipp-producenter med lite ansträngd fantasi och tillräckligt mycket gröna dollars kan få även den mest idiotiska idé att till slut hamna på ett manuspapper. Även om det är en blaskig kopia med lite fixtrix i manuset.

Spokane, Washington invaderas plötsligt av främmande styrkor som tycks vara…nordkoreanska! Häpp! Snart blir alla varse att här handlar det om storskalig invasion av USA! (köp det den som kan…!) Precis som i originalet undkommer ett gäng kids, som strax börjar leva rövarliv i skogarna samtidigt som de med naturlig fallenhet och precision börjar göra livet surt för den ockuperande makten medelst effektiva sabotagemetoder. Främst i frontlinjen hittas Chris Hemsworth minsann, och backas upp av främst Josh Hutcherson (Hunger Games). Till och med Jeffrey Dean Morgan dyker upp i en roll som antagligen ska motsvara den roll som gamle Powers Boothe (honom kommer ni väl ihåg!?) hade i originalet.

Jaha ja. Men är det överhuvudtaget då värt att ens ägna en sekund åt denna skapelse? Eller ska man låta gamla synder vara begravda? Tja, i dessa moderna tider tycks ju Hollywood ständigt glo i backspegeln efter alster att hotta upp och förnya. Var det verkligen bättre förr? Det var det naturligtvis inte. Originalfilmen hade sina rejäla hål och framstod egentligen mest som en udda och nästan lite provocerande symbolisk skapelse för att framhäva dåtidens USA…tänk 80-tal, tänk Reagan, tänk…Rocky IV..

Där den versionen mest innehöll tafflig action, hittar dagens modell lite bättre med actionbiten. Trots ett idiotiskt lövtunt manus har regisserande stuntmannen Dan Bradley ett säkert öga för hur det ska smälla och se ut på bästa sätt. Inga genvägar där, och såklart är det de bitarna som fungerar i den här filmen. När huvudpersonerna, pojkar eller flickor, ska till att föra ett längre resonemang eller möjligen börja vandra den känslosamma vägen…ja då blir det bara skrattkomik av det hela.

go Wolverines!

Inspelad redan 2009 har nu rullen fått legat till sig på MGM´s hylla i väntan på bättre finanstider. Kanske därför också en sådan som Hemsworth kan skådas i rollistan? Idag skulle nog ”Thor” knappast acceptera en sådan här smörpapperroll.

Red Dawn är inte speciellt bra. Men inte lika usel som man skulle kunna tro. Faktiskt. Ingen film jag skulle rekommendera någon att fördjupa sig i, men för de som ändå gör det väntar hygglig action och helt okej underhållningsvåld. Och så nordkoreanska skurks som från början var kinesiska (tänk vad lite cgi-redigering kan göra med flaggor och skyltar..) Godkänt på nåder som en stunds förströelse.

Mar 21 2013

[REC]³ Génesis (2012)

Jag vet inte jag.
Nog börjar det väl kännas lite så smått att zombiestuket på filmer börjar nå sitt max nu? Eller? Finns det verkligen plats för så mycket mer i denna genre?

Nu gillar jag förvisso dessa odöingars härjanden i parti och minut, och på de mest allehanda och märkliga platser. Men liksom mycket annat i livet, går det liksom lite…vardag även i dessa historier. Känslan hos mig är att samma koncept har nu malts på rätt länge.

DESTO ROLIGARE då att ramla på en rulle i det här träsket som..gör lite som den vill. Och kanske lite märkligt i sammanhanget att här är det just grabbsen som gav oss de första spanska REC-filmerna (nåja, iaf en av dem…Paco Plaza) som pytsar ut en sorts spinoff historia på de första galenskaperna (den örnögde hinner faktiskt se en snabb glimt av en nyhetsrapportering på en tv-ruta från ett visst hyreshus…).

Koldo och Clara ska till att gifta sig the super spanish style. Finfint i kyrkan med släkt, vänner och glada skitar.. och sedan bär det av till ett slags mansion där stora festen rullar igång och underhåller varenda kotte. Naturligtvis filmas allt genom en handhållen videolins. Fröjd och gamman och glädje. I alla fall tills en morbror plötsligt ger en ny definition till uttrycket ”wedding crasher”, och vips brakar hela helvetet löst med panik och framför allt galna attacker på det högst välbekanta sättet. Koldo och Clara skiljs åt, och måste nu ägna större delen av filmen åt att försöka hitta varandra igen. Inte det lättaste.

För ett REC-fan är detta troligen en viss besvikelse att skåda. Borta är skräcken, spänningen och ovissheten. Här finns egentligen bara action, goriga effekter och galen svart humor. Framför allt är det humorn som verkar vara ledmärket i den här delen. Och, inte mig emot. Kommer på mig själv med att sitta och flina, till och med skratta högt vid ett par tillfällen! Vem hade trott det? Skådisarna Leticia Dolera som Clara och Diego Martin som Koldo får slita hårt värre i kaoset. Snacka om bröllopsdag!

”this is MY day!”

Filmen blir en sorts vild spansk kusin till en pärla som Shaun of the Dead och…varför inte Zombieland. Kanske mycket av kritiken mot filmen kommer av att man här tror att REC-mönstret ska följas? Själv finner jag denna bagatell riktigt underhållande och ser inget större fel i att man här går en helt annan väg.

REC 3 – Genesis bryter säkert mot precis alla givna regler när det handlar om en andra uppföljare till ett koncept. Plötsligt blir det lättviktigt, oseriöst och mer galenskaper än skräck. För mig som då börjar tröttna liiite på alla mörka storys med odöda inblandade, känns detta riktigt uppfriskande. Extra plus också för att man slopar POV-kameran när det börjar gå åt skogen. Överraskande fartig rulle!

Mar 20 2013

I, Robot (2004)

I yngre bokslukande dagar när man sprang på bibblan som en tok och läste murriga sci-fi-historier av Robert A. Henlein och Arthur C. Clarke och allt vad de hette, var det dessvärre ett namn jag aldrig lyckades ta till mig; Isaac Asimov.

Trots att jag nog försökte både en och två gånger. Kanske var det något torrt och ansträngt över författarens stil. Kanske var det FÖR filosofiskt. Hur som helst fastnade det aldrig riktigt, och jag inser ju nu att där han förde synnerligen tänkvärda och provocerande teser om alltings varande, efterlyste jag mest action..helst kanske medelst något rymdskepp i snygg strid någonstans i universum.

Detta misstag kan jag naturligtvis ångra nu, även om jag inte känner en omedelbar jättedragning till att fördjupa mig i författarens böcker såhär i efterhand. Tanken på Asimov kom dock upp av en slump, och denna slump ledde mig till en tanke att jag plötsligt fick lust att göra ännu ett återbesök i Flmrs filmbibliotek.
Därav avhandlas idag således detta återtittade alster.

För det är ju faktiskt så att man här har utgått från Asimov´s novellsamling I, Robot från 1950, vari man hittar de berömda tre ”robotlagarna” som används i dagens rulle. Nu är det här dock ingen Asimov-berättelse överhuvudtaget, resten av historien är framvärkt i gammal god Hollywoodanda där bland annat rutinerade Akiva Goldsman (I am Legend, Da Vinci-koden) har haft ett finger med i spelet.

I framtiden runt 2035 lever robotar sida vid sida med människan och fungerar som en sorts betjänt/figur som får göra allt det vi själva inte vill/kan eller vill utsätta oss för. Roboten är naturligt införlivad i samhället i en lägre rang än oss människor, och frågan är vem som kan ”vara utan en?!” som den bombarderande reklamen hela tiden gastar om. Speciellt nu när en ny modell strax ska införlivas på marknaden.

En som garanterat kan tänka sig en värld utan robotar är polisen Del Spooner (Will Smith) som inte litar på dessa konstruktioner för fem öre. Han har naturligtvis sina randiga skäl till detta, vilket kryper fram ju längre filmen rullar på. Otur för honom, och tur för oss, är att han plötsligt blir indraget i vad som ser ut att vara ett självklart självmord begånget av robotgurun och uppfinnaren Lanning (James Cromwell). Illa publicitet tycker såklart företagsledningen och bossen (Bruce Greenwood) som helst vill tysta ned saken så fort det bara är möjligt. Spooners snutnäsa vaknar dock till liv, och han börjar snoka vidare i vad som skulle kunna vara ett skummare fall än det från början ser ut som.

Såhär vid återtitten kommer spontant känslan att det är en upphottad och aningens justerad version av självaste Blade Runner jag kikar på. Förutsättningarna känns lite lika, spelplanen presenteras på samma sätt och mitt i alltihopa en skeptisk huvudperson och en funderande robot…här i form av skapelsen ”Sonny” som möjligen kan vara lite annorlunda än sina ”artfränder” och som sitter inne med information om det luriga fallet.

den dynamiska..eh..trion

Dagens regissör Alex Proyas kör en balansgång mellan filosofiskt tänkande och stilsäkra actioneffekter. Manuset vill nog gärna sväva ut i diverse grunnanden, men har också trycket på sig att det ska vara tilltalande rent visuellt OCH… för den stora popcornspubliken. Vilket gör att blinkningen till t.ex. Blade… både finns där och trycks undan på samma gång. Will Smith vet precis vilken nivå som krävs av honom, och någonstans kan jag känna att han ändå har en naturlig fallenhet för sådana här produktioner, där teknik, effekter och lite dräpande one-liners ska avlossas. Bridget Moynahan som företagsrepresentant blir hans verbala kombattant och ofrivilliga sidekick i jakten på detta mysterium med både tekniska och domedagsliknande tendenser.

I, Robot är stabilt berättad men glömmer inte för en sekund att det är en produkt som ska både underhålla och flasha sina fräsiga effekter, helst med mycket smör. Vilken den lyckas alldeles utmärkt med. Sonny-the-robot är riktigt grann som specialeffekt, och detta gäller även de övriga plåtburkarna som dyker upp i tid och otid. En rulle som inte bjuckar på några nyheter direkt, men som håller stabilt för en omtitt vad gäller den klassiska frågan om människan vs maskin…här då kanske med mycket yta…

Mar 19 2013

Kon-Tiki (2012)

Har man i skolan hängt med på historielektionerna, alternativt är någorlunda intresserad av nutidshistoria, är chansen rätt stor att Thor Heyerdahls märkliga bedrift från 1947 är lite bekant ändå. Kanske i den bemärkelsen att man VET att det skedde, men inte riktigt HUR och under vilka omständigheter den äventyrlige norrmannen en gång för alla tänkte bevisa sin tes om att det minsann var både möjligt och troligt att Polynesien blev befolkat av invånare från Sydamerika som använt sig av havsströmmar för att segla västerut på egenhändigt tillverkade flottar. Och då snackar vi ju sannerligen pre-Columbus tid!

Låt vara att ”the real” Heyerdahl och co filmade sin resa och gjorde spännande långfilmsdokumentär i färg av resan redan 1950 och fick folk att vallfärda till biograferna (brukar också vevas på statstelevisionen med ett par års mellanrum sisådär). För de yngre generationerna är det möjligen ändå föga känt vad hela projektet gick ut på och varför.

Hugade producenter och annat fint filmfolk från Norge vill nu alltså råda bot på detta, och har därför plöjt ned en herrans massa norska (olje?)pengar i denna film som med en budget på drygt 103 miljoner svenska kronor dessutom blivit den dyraste norska filmen genom tiderna.
Och…det märks.

Kanske inte så mycket på innehållet, där handlar det som vanligt om mer standardutförande i dramat. Eftersom det är en historia där det mesta är känt handlar det mer om att spetsa till vissa händelser och ögonblick så att det blir lite intressant och spännande i rent underhållningssyfte. Jag är övertygad om att manuset tar sig behövliga överdrifter med verkligheten för att passa sitt syfte, och det är väl inget fel i det. För kom igen, hur gör man en historia om ett gäng snubbar på en flotte mitt ute på Stilla Havet engagerande i nästan två timmar?

Och det är här filmens stora grannlåt och utgiftspost kommer in; snyggheten. Sällan har jag sett ett Stilla Hav se så blått och förföriskt ut, eller en solnedgång så enorm. Filmen är en teknisk tjusning av bästa Hollywoodmärke och regissörerna (för det är en duo) använder sig listigt och effektivt av de bästa specialeffekterna som går att uppbåda. Vilket förnämligt gör att jag sällan kan avgöra vad som är på riktigt och vad som är cgi. Trots den givna faktiska utgången av Heyerdahls vedermödor är kända från början, blir det dramatiskt och lite småspännande när både interna konflikter, obehagliga möten med havets invånare (av varierande storlek och fruktan) samt ett och annat tropiskt oväder, ska avhandlas.

Innan dessa fysiska vedermödor tar sin början läggs ett antal pliktskyldiga minuter på att vi ska lära känna människan Heyerdahl (Pål Sverre Hagen) lite bätte. Funkar väl sådär, mest framstår han som en obotlig romantiker med ett äventyrligt sinne. Vilket bla får till följd att han mer eller mindre är beredd att åsidosätta sin hustru Liv (Agnes Kittelsen) utan några större krusiduller, allt för att ”leva sin dröm”. Här märks det att historien hellre vill fokusera på det som komma skall, än att fortsätta gräva i känslorna mellan makarna Heyerdahl. Och tänk, just det var en sida av historien som i alla fall jag inte kände till så mycket om. Hur påverkades hustrun av allt detta? Hur fick hon vardagen att fungera? Vad sade hon till parets barn? Visserligen får man en pliktskyldig sammanfattning av hur det gick för alla som var inblandade på ett eller annat sätt, men kanske skulle filmen ha varit lite längre och tagit hand om även dessa frågor….?

solnedgång to-die-for

Eller kanske inte.
Filmens syfte är ju naturligtvis att underhålla och möjliga upplysa, i just den ordningen. Ett äventyr väntade runt hörnet, och för norrmännen var det såklart stora grejer det här…när väl det blev känt i media vad som var på gång. Dramatiseringen känns stabil och rollbesättningen känns helt ok. Icke att förglömma i sammanhanget är ju att en svensk var med och höll vår fana i högt i form av Bengt Danielsson (här jovialiskt porträtterad av Gustaf Skarsgård), som för övrigt kommer från mina trakter Kolmården i Östergötland!

Kon-Tiki är en således en jäkligt snygg film förpackad på ett enkelt men ändå fullmatat sätt. Våra ”hjältar” gör precis vad de ska, trotsar lite hinder på vägen och går i mål som segrare. Det är liksom aldrig någon fråga om något annat. För att vara en BOATS håller det ihop hela vägen och blir både rätt trivsamt underhållande och en fröjd för ögat rent visuellt. Ännu en sällsynt smakfull pralin från den nordiska chokladasken. Sånt är alltid lika trevligt.

 

Mar 7 2013

A Good Day to Die Hard (2013)

Någonstans läser jag att man inför arbetet med att skapa denna femte del om snuten McClane hade stora problem med att komma på vad Bruce Willis egentligen skulle få råka ut för. I dagens filmindustri har ju liksom det mesta i facket ”tung action” redan utforskats och avhandlats. Tillika inför en publik som idag är långt mer blasé än den var på t.ex. det glada 80-talet.

Ett tag hette det att McClane skulle åka till Japan för att hälsa på sonen, och väl där komma en lurig konspiration på spåren. Att valet till slut ändå föll på Ryssland får väl möjligen ses som en kommentar till att det är i det forna östblocket man hellre vill hitta dagens fiender och hotet mot det kära väst. Kärnvapen och uran på villovägar är ju ALLTID tacksamt att köra hittepå runt som ämne.

Här är alltså John McClane tillbaka igen. Och han ser väl ut ungefär som Bruce Willis gjort de sista tio åren. Inga nyheter där. Sonen Jack (Jai Courtney) finns uppenbarligen i Moskva, där han märkligt nog har blivit haffad för assassination minsann. Och det vet man ju, att i ryska fängelser vill man inte hamna.

Denna femte installation i serien är (naturligtvis) den absolut sämsta av dem alla. Willis kommer till Moskva, kör lite putslustiga kommentarer, får snart korn på sin grabb som visar sig besitta både viss expertis inom filmvåld som en rätt krystad aversion mot farsan. Naturligtvis dröjer det inte länge förrän de teamar ihop sig mot lömska ryssar i kostym med automatvapen och sedan är det egentligen bara en rasande snabb nedförsbacke mot finalen där så mycket skjutande som bara hinns med på 98 minuter stoppas in och kryddas med galna biljakter och domedagsbringande helikoptrar som bokstavligen skjuter sönder det mesta i sin väg.

Storyn tar paret från Moskva till Tjernobyl-området, och lurigheter runt åtråvärt uran får ligga som en ansträngd backstory till allt skjutande. Det är både dubbelbluffar och trippelbluffar innan eftertexterna går igång, och innan dess har naturligtvis Willis fått posera i både vit blodig t-shirt och gasta om att han ”är på semester!” samt avsluta med det givna ”yippee-ki-yay motherfucker”.

Om det möjligen någon gång funnits något som hade kunnat kallas Die Hard-själ, så märker man dock inte av denna här. Det hela är ljusår från det universum som en gång i tiden födde en av de härligaste filmhjältar i modern tid. Och visst, tiderna förändras. På andra ställen har jag skrivit att Die Hard en gång i tiden satte standarden för den nya, tunga, actionstilen inom modern film. Idag är vi så vana vid att specialeffekter samsas med digitala trollkonster på duken att vi knappast reagerar när en helikopter tycks ödelägga en hel byggnad i Moskva med allt vad det innebär av effekter och dånande ljud.

The Man med sällskap i en…hiss!

Och, vem kan klandra utvecklingen? Dagens actionstänkare i Hollywood är inte sällan dessa vidunder till filmiska bestar, vilka ofta dock tyvärr saknar den där lilla extra kryddan av en story som blir intressant och underhållande. Precis som Die Hard blev en gång i tiden. Ingen skugga ska dock falla över dagens bas på bygget, John Moore, som uppenbarligen fått ordern att satsa stålarna på explosioner, eldstrider och en bombastisk maffig ljudmatta för att dölja manusets tuggummikonsistens och skurkarnas blekhet. Han vet precis hur vinklarna ska ställas in och driver hela rullen enligt standardformulär 1 A.
Det ack så profillösa.

A Good Day to Die Hard gör år 2013 precis vad den ska. Därför går det heller inte att dissa den helt. Alla vet ju att John McClane gjort sitt som fenomen på vita duken, och att dessa konstgjorda skapelser förblir själlösa popcornstänkare som du glömmer i samma sekund de tar slut. Willis lagom loja skådespelande i jakt på lönechecken är väl ett bevis så gott som något. Godkänt som ösig action, men ”Nakatomi Plaza” känns väääldigt avlägset…

Mar 6 2013

Tower Block (2012)

Ännu en film som kommer in lite under radarn och faktiskt överraskar.
Likaså ännu en film som i allra högsta grad bevisar att engelsmännen kan göra både spännande, udda och obehagligt underhållande alster med rätt små medel.

Först en introduktion till de s.k. tower blocks som verkar finnas i varje engelsk storstad (eller i svenska med för den delen…). Enorma höghus i betong, som inte sällan hyser den kanske inte mest välbärgade invånaren i staden. Bostäder där både standard och service tycks vara på upphällningen. I dagens filmiska höghus har det gått så långt att det endast innehåller de 15 sista hyresgästerna som alla väntar på ordern om att de måste flytta ut.

Det hindrar nu inte mardrömmen att ta fart i och med att en okänd krypskytt från en närbelägen byggnad en morgon bestämmer sig för att skjuta på allt och alla han får syn på i huset. Dessförinnan har denne figur också sett till att blockera varenda utgång från hyreskomplexet, vilket innebär att de hyresgäster som haft turen att överleva den första attacken nu är instängda i den utdömda betongbyggnaden. Och kan räkna med att så fort de sticker fram skallen för mycket vid något fönster eller hamnar i skyttens synfält, smattrar en tyst och synnerligen dödande eldskur till.

Vem är skytten? Och varför skjuter denne mot alla besinningslöst och obehagligt träffsäkert så fort tillfälle ges? Och varför är det ingen som hör vad som pågår i grannskapet?

Kyligt berättad historia, där dock dramatiken ligger finfint och lurar runt hörnet. Precis som oklarheterna och den bisarra nyfikenheten hos mig som tittar. Ett litet överlevande sällskap hukar nu i byggnadens inre, där den företagsamma Becky (Sheridan Smith) ofrivilligt tar på sig ledarrollen och får försöka styra upp det hela med hysteriska grannar och oklara lägen. Kan den hatade grannvärstingen Kurtis (Jack O´Connell) möjligen vara till någon hjälp?

en spikpistol är ALLTID gött!

Filmmakarna lyckas snyggt med scenografin, det är kalt, avskalat och sjaskigt. Det sparas inte på det grafiska våldet när manuset kräver denna ingrediens och effekterna är obehagligt rappa. Lägg till detta en ödesmättad stämning över hela filmen, med hård och rå dialog i manuset.

Tower Block är 90 minuters ovisshet, rätt smutt förpackad i brittisk lågbudgetkostym fast ändå med viss finess. Såklart kan slutet, logiken och alltings varande diskuteras om man nu är på det humöret. Ibland är det dock enklare att bara njuta av den positiva överraskningen man inte hade väntat sig som krävande filmspanare.

Mar 4 2013

Tape 407 (2012)

Och hur kan det ens vara möjligt?
Hur kan ännu en rulle i den snart-maxat-hatade genren found footage ha hittat in i min spelare? Igen?! Har vi inte pratat om det här? Lär man sig aldrig?

Och precis. Det är ju det man inte gör. Och inte vill. För precis som den glade Forrest menade på; man vet aldrig vad som döljer sig i den berömda chokladasken. Det kan ju faktiskt bli en oväntat trevlig överraskning, trots sina yttre förutsättningar.
Vis av enkel filmtittarerfarenhet vet ju man dessvärre att detta dock är rätt sällsynt när vi kommer till dagens kategori. Men ändå. Tjusningen som filmtittare och allt det där…du vet.

För att inte tala om den där ”skadan” som gör att man ständigt dras till träsket där stolpskotten och de verkligt sunkiga alstren dväljs i allt sitt mörker. En sorts kärlek till filmtittande det också väl…?

Här blir det verkligen katastrofläge direkt. En flygresa från NY till LA. Två systrar, där den ena envisas med att videofilma precis varenda sekund. Och kommentera med sin otroligt enerverande röst. Kanske är det rösten jag plötsligt avskyr mest med den här filmen. Så till den grad att det är mänskan man först av alla önskar livet ur när det börjar barka åt h-e. Ja kanske. För åt skogen går det ju generellt såklart.
Flygkrasch och fullt hysteriska och irrande överlevande. Några lite mer handlingskraftiga än andra. Katastrofplatsen tycks vara någonstans i den amerikanska vildmarken runt Nevada. Och allt, precis allt, dokumenterat genom denna förbannade kameralins. Vilket betyder skakiga bilder, irrande bilder, mörka bilder, suddiga bilder. Och; detta förbannade skrikande på alla inblandade. Nog känner ni till begreppet ”polsk riksdag”. Här är det fanimig en galen version av detta jag förtvivlat försöker titta på. Det går sådär.
Eller, inte alls.

Det som möjligen kunde ha blivit en intressant historia suddas effektivt bort med alla irriterande moment. Och alla logiska dumheter som detta sällskap pysslar med. Nu fattar ju jag med att det inte hade blivit någon film om man inte använt kameran till höger och vänster. Men herregud, det finns väl gränser även för det? ”Idioter med kamera” borde undertiteln på denna stinker vara. Trots fantasi och trots att det ”bara” ska vara en film som vill underhålla. Eller vaddå underhålla? Vem försöker jag lura? Det osar cheapness om den här filmen. Jag besparar er skådisdetaljer och låter dem istället skämmas i ett hörn.

sånt här mest hela tiden

Det finns således banne mig ingen hejd på dumheterna i detta alster, och detta faktum gör faktiskt att detta kan vara en av de sämsta filmerna jag skådat i genren. Irriterande skådespelare och en flackande kamera i konstant mörker samsas med en krystad story om att någonting mystiskt pågår i just det område där planet kraschlandat. Och exakt vad det är får man veta under filmens sista tre (!) sekunder (om man stått ut så länge), då man också kan se vart filmens kaffepengar till budget antagligen skyfflats in.

Tape 407 är dum, dum, dum och sannerligen irriterande som film. Dessutom ett påtagligt bevis på att viss kvalitetskontroll borde kunna avkrävas även i denna genre, även om stilen inbjuder till lågbudgetproduktioner där bara den ökända fantasin sätter gränser. Nä, här blev det som att få tag i den där synnerligen äckliga pralinen med marsinpangojs (hate it!) när man fingrar i chokladasken.
Det ”återfunna” videobandet borde naturligtvis begravts i Nevadaöknen för alltid.

Jun 20 2011

Paul (2011)

Tänk att det ibland kan bli så trevligt, när det lika gärna kunde ha blivit så fel. Men i händerna på rätt personer och med rätt stukning på historien kan även penibelt trams hitta sina höjdpunkter och framför allt förhöja trivselfaktorn.

Paul är just en sådan film. Naturligtvis är det genialiskt att låta två av Englands moderna trivseltomtar, Simon Pegg och Nick Frost, inte bara tota ihop storyn utan dessutom låta dem ta hand om huvudrollerna också. För vilka är egentligen bättre lämpade än att med en humoristisk vinkel ta ett kik på serietidnings/film/sci-fi-mässor-nörderiet och ufofenomenet som är en minst så viktig del av populärkulturen i det moderna USA…, än just två engelsmän som har SIN speciella humor att referera till..?

Graeme (Pegg) och Clive (Frost) är på USA-semester. Efter besök på en stor sci-fi-serietidningsmässa tänker de avsluta sin vistelse med en liten roadtrip i sydvästra USA,  förbi bla Area 51 och diverse andra ”sevärdheter” inom Ufo-kulturen. Som vanligt i upplägg av den här sorten blir inget som tänkt, och höjden av märkligheter når sin kulmen när de två nördarna plötsligt träffar på Paul, en livs levande alien på flykt!

Det roliga med den här filmen är att Paul möjligen ser ut som den klassiska bilden av en rymdgubbe, men beter sig som vilken svenne som helst. Han drar en cigg,  lägger av en brakare, är självgod och blandar dåliga skämt med taskiga kommentarer. Graeme och Clive har naturligtvis uppenbara problem med att först hantera vad de ser, men av bara farten blir de nu inblandade i att hjälpa Paul med flykten samtidigt som män i mörka kostymer och omärkta bilar närmar sig…

Pegg och Frost kör på med sin patenterade duo-humor modell engelsk, och utmanas samtidigt röstmässigt av ingen mindre än Seth Rogen som den fåfänge, kaxige men ändå godhjärtade ”kusinen” till allas vår E.T. Det snaskas på med roadmovie-konceptet och våra vänner hinner träffa på både en och annan underlig kuf på resan mot Pauls flyktdestination. Det är gott humör, överlag bra fart på historien som naturligtvis varvas med komedins allestädes närvarande förbannelse; temposänkningen, som dock faktiskt inte stör jättemycket här. Seth Rogen får gott om utrymme att sprida sina humorgracer och han gör det med en rätt inlevelse vilket får den skickligt cgi-animerade Paul att bli högst levande i gester och dialog, en förutsättning för detta torde dock vara att man är ett fan av Rogens speciella stil. Ett friskt och fräscht handlag med effekter i combo med ömsom låg och hög humor där både Pegg och Frost också tillåts stila med just den humor som gjort dem till goa gubbar.

Paul är en småputtrig stund med en tokrolig historia. Inget himlastormande verk men Pegg och Frost har hittat en lagom nivå på tokigheterna och gör heller inga anspråk på att storyn ska vara något annat än lite frejdig underhållning just för stunden. Gott om blinkningar till andra filmer, en och annan liten twist (naturligtvis) och ett par sköna cameo-roller borgar för ett bra betyg och en pålitlig lättsmält sommarunderhållning.

”How come I can understand you? Are you using some neural language router?”
”Actually I’m speaking English you fucking idiot…”