Etikettarkiv: Radha Mitchell

Jul 15 2016

The Darkness (2016)

The_Darkness_posterFamiljen i centrum igen.
Den allvarsamma, den tyngda. Där mörka krafter får familjebanden att stärkas. Rentav helas. Halleluja. Javisst, det är gammalt som gatan. Frågan är bara vilken form det kommer i, och..är det uthärdligt?

Dagens familjeman heter Peter och ser ut som en värdigt åldrad Kevin Bacon (å andra sidan..ser han inte alltid ganska ung ut?!). Här tar han fru (Radha Mitchell) och två barn på semesterutflykt till Grand Canyon. Det grillas och springs på upptäcktsfärd. Av misstag hittas gammal grotta där uråldriga riter hållits av den numera försvunna ursprungsbefolkningen som levde i bergen. Ajaj, sånt är aldrig bra att snubbla över.

Väl hemma dröjer det förstås icke länge förrän mystiska och obehagliga saker börjar hända. Vi som sett Poltergeist-rullar i legio sitter och gäspar. Alla klyschiga ingredienser ska checkas av. Och okejrå, görs detta tillräckligt underhållande kan det (som vanligt) vara värt att kika på. Här blir det lite…tråkigt efter en stund.

Dagens regissör är mannen som gav oss den obehagliga Wolf Creek 2005 och den rejält underhållande djurskräckisen Territory 2007, Greg McLean. Här har han lämnat Australiens natur och flyttat in i förortsområde i Los Angeles. Och nog känns det som McLean har läst in sig på 20 års filmmanus om osaliga andar och terroriserande av kärnfamiljen. Enda avvikelsen här är kanske just att det från början inte är en speciellt tight familj. Tvärtom öser manuset på med; olycklig hemmafru, kanske/kanske inte otrogen man, en dotter med ätstörningar och (självklart) en yngre son med autism!
Nånstans vill såklart regissörens eget manus använda sig av allt ovanstående i den skrämselhistoria han väver in…men jag kommer mer än en gång på mig med att sitta och tja..gäspa lite. Det blir liksom lite FÖR mycket klyschor.

The_Darkness_pic

familj med ficklampa. har vi sett det förut eller har vi sett det förut..??

Annars går icke att gnälla på filmens frontfigurer. Bacon är alltid rätt, vilken A-, B- eller C-rulle han än dyker upp i. Radha Mitchell har jag alltid haft ett gott öga till, och hon kämpar på med sin hemmafru så gott det går. Inte lätt att glänsa i en roll som är så hårt mallad av klyschor. McLean har koll på det tekniska och effekter, det är mer storyn som känns svårhanterad.
Som en fattigmans-Poltergeist…20 år försent.

Ger dock visst tuggmotstånd i en del scener…vilket är tillräckligt för att ändå inte avfärda detta som totalt skräp.

 

Aug 26 2013

Olympus Has Fallen (2013)

Ojoj vad ska man säga?
Under vårkanten 2013 satt jag och suckade lite uppgivet att allas vår John McClane tycks ha tappat det mesta i och med sitt senaste ”äventyr” i Ryssland i Die Hard 5. Typ.
Ett sådant blekt hittepåäventyr att man undrade om de verkligen inte kunna komma på något bättre.

Så går veckorna och plötsligt en kväll exploderar dagens karamell i ett inferno av bombastiskhet, amerikanska flaggor, supderduperfilmvåld, ett sönderpepprat Vita Huset (!), klyschiga stentuffa repliker, badass som verkligen är ett par rediga assholes och…en hjälte som fan inte lägger fingrar i kors för att slå sig fram i det kaos som filmer bjuder på. Spontant, när eftertexterna rullar till den synnerligen dramatiska och proamerikanska musiken, slås jag av en enda tanke; ”det här skulle ju kunna ha varit Die Hard 5!” ”Varför är inte det här Die Hard 5?!”

Banne mig; den här rullen innehåller på 120 minuter allt, ALLT, som Bruce Willis förgäves försökte få ur sig i våras! Joråsåatt!
Men vänta nu. När jag nu konstaterat det faktum att dagens historia är just det som mr McClane och co icke på långa vägar lyckades fixa…ska jag inte förta prestationerna som den här rullens inblandade bjuder på. Bakom kameran i dagens fyrverkeri huserar Antoine Fuqua, och honom känner ni ju alla filmdårar säkert till vid det här laget. Är Fuqua rentav en tjomme som fått för lite credit längs åren? På hans CV hittas ju nämligen alster som Training Day, King Arthur, Shooter och Tears of the Sun. Snygga filmer allihop om du frågar mig, och en regissör som har sin ”shit together”. Oavsett vad vi möjligen tycker om historierna och manusen. Herr Fuqua känns som en synnerligen skärpt filmsnubbe. Och så sannerligen även här.

Naturligtvis ska ingen komma och påstå att dagens film skulle var extremt speciell eller på något sätt innehållsmässigt kvalitetssäkrad. Ha-Ha…det skulle se ut det. Här är yta, yta, yta och visuella galenskaper och här ger man sig fanimej på jänkarnas allra heligaste; Vita Huset! Hur skulle det kunna bli trovärdigt för en enda sekund!? Det är en hela havet stormar-historia i grälla färger och tusentals med specialeffekter. Och så mitt i allt Gerard Butler! Ah, sicken snubbe. Hård som flinta och ett varmt hjärta på samma gång. En gång Presidentens (Aaron Eckhart´s) wingman no1 som Secret Service-agent. Nu ute i kylan pga av orsaker som avhandlas lite snabbt i filmens inledning. När så plötsligt Vita Huset en morgon attackeras från luften (!) och skjuts i småbitar samtidigt som El Presidente med sin stab tas som gisslan i den bunker under byggnaden dit han tagit sig, ja då är det dags för John McCl..flåt Mike Banning (Butler) att lämna skrivbordstjänsten i en intilliggande byggnad för att ge sig in i leken på allvar igen.

”- nu får det fanimej vara nog!! stryk ska dom ha!!”

80/90-talsactionen är plötsligt tillbaka med uppgraderade effekter och jäsiken vad skoj jag tycker det här är. Det är full fart framåt utan spärrar och Butler är värsta killen. Buset tas av daga likt man smashar myggor en fuktig sommarkväll och man göre sig icke besvär över att tänka på logik, orsak och verkan. Det är action, action, action finfint förpackad i bästa gåbort-kostymen. Butler satsar inte på att göra sin agent Banning till den djupaste killen i stan, istället tycks han föra John McClanes ande vidare när det handlar om vässat uppspöande och hårda kommentarer. Fuqua och filmcrewet nöjer sig inte heller med Butler och Eckhart i rollistan, utan vräker på med insatser av bla Dylan McDermott, Morgan Freeman (såklart!), Angela Bassett, Melissa Leo, Radha Mitchell och Cole Hauser (se där..kopplingen till Die Hard minsann).
Kan möjligen dagens manusplitare satt sig ned och helt enkelt snott DH:s koncept från förr rakt av? Och jackat upp det hela med mer bombastisk helyllepatriotism? Japp, omöjligt är det inte. Summa summarum: det smäller och dånar och löjlar till sig och tas ”over the top” så det spricker i sömmarna. Men har jag tråkigt?
Icke! Filmen lyckas nämligen med något som DH5 misslyckades med; den engagerar på ett trivsamt sätt.

Olympus Has Fallen är inget för den som letar efter måtta och sans i Hollywoodaction-burken. Här samsas inga less is more med välbalanserade dramatiska utvecklingar. Det är raka puckar från sekund ett och stylat med speedad CGI till det yttersta. Patriotism, fräsigt filmvåld, insnöade militärer, stabila rådgivare, stoiska medarbetare, en heroisk President, en förrädare och så en asförbannad men rättrådig hjälte..ja här finns som sagt allt man önskade att Die Hard 5 hade varit.
Underhållande så ända in i kaklet.

full starfull starfull star

Dec 6 2012

Phone Booth (2002)

Det tål att sägas ännu en gång; det är märkligt hur en man som Joel Schumacher har lyckats med konsttycket att blanda så extremt lågt med så mycket bra i sin karriär. Lika förstummad som man kan bli över hans magplask till filmer, lika nöjd blir man när han får till den där adrenalinlockande känslan i kroppen på mig som tittar.

Här en Joel-film som är mer än väl värd en återtitt.
Där regissören faktiskt har full koll på verksamheten och tajtar till en historia som på papperet möjligen först verkade nästan lite…fånig. Men små medel, bra klippning och stabilt skådespelande kan ibland göra underverk.

Stu Shepard (Colin Farrell) är allmänt odräglig och besvärlig i sitt ”yrke” som PR-snubbe. Snabb i käften och oftast inte med sanningen som ledstjärna. När han en hektisk dag mitt i New York av en händelse svarar i en telefonkiosk som står och ringer förändras allt. Och det är inte till Stu´s fördel. Eller är det kanske det…?

I dagens alster vill jag gå så långt att jag påstår; har man inte sett den här så är man helt klart in for a ride. Det är spänning, det är drama och det är påtvingad självrannsakan av det mer obehagliga slaget. Schumacher och manusansvarige Larry Cohen drar på ordentligt med självförnedrande sanningar som blandar in allt från nära, kära och tillkallade poliser. Orden ”spänt läge” och ”tätt drama” är väl mer än fräsiga ord att klämma in just här.

talkin´ to me…?!?!

Colin Farrell bär naturligtvis större delen av filmen på sina axlar, och lyckas finfint med gestaltningen av en stor bluffpelle som får igen med råge. Farrell klarar hela registret från kaxigt självsäker till lidande självförnedring på det mest trovärdiga sätt. Pålitlige Forest Whitaker dyker upp som stabil polis vilken får ett udda uppdrag på sin lott, medan Radha Mitchell och Katie Holmes mest får fungera som tålmodiga sidekicks i perifin…dock med nog så viktiga roller för historien. Och sedan har vi ju såklart Kiefer Sutherland. Med sin karaktäristiska röst har han väl aldrig gjort sig bättre i andra änden av en telefonlinje…!

Med en inspelningstid på endast tio dagar och dessutom inspelad i kronologisk ordning känns det ju som rena experimentfilmen, men Schumacher fixar minsann uppgiften rejält snyggt till en visuell och färgstark upplevelse utöver det vanliga…som också på köpet lyckas smyga in lite svart underhållande humor. Till och med som återtittsfilm skapar den reaktioner.

Phone Booth är en liten godbit som den annars rätt hårt kritiserade Schumacher ändå måste ha cred för. Liksom Colin Farrell. Här bjuds det både på spänning och obehagliga sanningar mest hela tiden. Älskare av stinna actionalster tillhör möjligen de som blir besvikna. Som njutare av hårt dialogdrivet drama med spänningsfaktor kan jag däremot inte låta bli att tycka att det här är en oerhört bra film. Även vid en återtitt.

Feb 28 2012

Man on Fire (2004)

Efter att ha sett den här filmen ett par gånger, och nu senast i närdåtid (sicket ord!), slås man av vilka kontraster och intensitet den faktiskt innehåller.

Tony Scott´s irrande och påträngande stil mixad med Mexico Citys myllrande utseende.
En kombo som kanske inte gifter sig direkt visuellt, men snart är man inne i storyn vare sig man tycker om den eller inte. Denzel Washington tar sällan en usel roll, vissa kan vara mer ytliga än andra, men nästan aldrig kassa. Här är han Creasy, en före detta hantlangare inom den smutsiga agentvärlden som stavas CIA, vilken anlitas av en rik familj för att skydda och vaka över dottern Pita (Dakota Fanning). Mexico City är inte utan orsak ofta betitlad ”kidnappningarnas huvudstad”.

För Creasy är det en chans att rycka upp sig och komma ur både depression och smygalkoholism. Motvilligt tycks också han också efterhand (och efter de sedvanliga tvivlen) trivas i Pita´s sällskap, och därför blir fallet tungt när han en dag övermannas och kidnappningen är ett faktum. Lösenförhandlingarna går åt skogen och meddelandet till familjen är att flickan är mördad. Creasy som återhämtar sig från skottskador går över någon sorts gräns och bestämmer sig för att leta upp gärningsmännen till varje pris och sedan döda dem utan pardon enligt konstens och hämndens alla regler. Signifikativt för mannen som inte har något att leva för och inte bryr sig om vilka risker han utsätter sig för. Han litar endast till sin förråade moraliska syn på verkligheten och dess konsekvenser.

Scott kör således på med historien ganska rakt upp och ned, Brian Helgeland´s manus känns tätt och murrigt. Tid till kontemplation ges sällan, och det är inte varje dag man ser en sådan man uppfylld av mordisk hämndlust veva loss på alla möjliga sätt. Givetvis rör han upp krafter och intresse hos andra medspelare i denna korrupta huvudstad. Fokuset ligger dock alltid på Washingtons agerande, och han tycks vara inne på en rak linje precis rätt ned i den smutsiga delen av det liv han precis kravlat sig upp från.

en av de fina dagarna

Jag har inga som helst problem med regissör Scott´s vildsinta och färgglada stil, bildspråket är snabbt och brutalt. Tempot rätt hetsigt, och det egentligen bara i scenerna som Washington och Fanning har ihop det hela känns förhållandevis stillsamt. Det är också i de scenerna filmen är som starkast och bäst. Fanning har förmågan att inte bli den lillgamla påfrestande ungen, utan blir istället en varm liten figur som det är svårt att värja sig mot även som åskådare. Washington faller naturligtvis han också och tar henne till sitt hjärta…och framför allt; hans livslust börjar smyga sig på honom igen.

Det känns svårt att inte engagera sig i Denzels trasiga figur, och man vill bara att han ska fixa sig ur den galna situation han hamnat i. Filmen är både hård och mjuk på samma gång, på något sätt hyllar den det rena, oskuldsfulla, samtidigt som ett badass kan tas av daga lika lätt som man smashar en envis mygga på sommaren. Creasy är hämnaren från filmer förr i tiden,  uppdaterad med lagom avkall på moral för att passa in i dagens samhälle. Denzel W gör honom ganska perfekt, och backas upp av en birollslista med rätt snygga namn som Christopher Walken, Radha Mitchell, Rachel Ticotin och Mickey Rourke (i en menlös men viktig roll).

Man on Fire är snabb, hård och mustig. Gillar man inte Tony Scott´s speciella stil kan man få problem, men i övrigt är det rätt mycket tuta och kör. Själv är jag mer än förtjust i den färgskaliga berättarstilen och kontrasterna mellan hyllningen till livet och den ständigt närvarande känslan av ond bråd död som verkar följa i vår hjältes fotspår.
Intensivt bra.

Aug 7 2010

The Crazies (2010)

Nyinspelningar med lite upphottat innehåll verkar alltid ligga i tiden. Speciellt gamla 70-talare som legat till sig ett par generationer.
Här kommer nu en till i regi av Breck Eisner (Sahara) och handlar om vad som händer när en liten idyllisk stad i mellanvästern fördärvas helt när vattnet förgiftas av något okänt (anar vi myndigheterna…?) som förvandlar den vänaste medborgare till en bindgalen urskillningslös mördare. Inte riktigt zombie-varning här alltså, men inte långt ifrån. Det är nu upp till den rättrådige polischefen Dutten (Timothy Olyphant), hans fru Judy (som finurligt nog är stadens läkare också) och hans trogne polisassistent att ta upp kampen mot det onda som plötsligt håller på att ta över staden.

Zack Snyders´s lyckosamma nyfilmatisering av Dawn of the Dead 2004 sparkade plötsligt lite liv i den här genren där både zombies och andra galningar tillåts härja i vågorna av massutbrott av diverse virus och epedemier. Självklart är denna film också en moderniserad version av en gammal Romero-klassiker. Manuset tar ramhandlingen och vinklar ut sina egna små sidospår, men behåller samtidigt det enkla fokuset; att låta oss som tittare  inte fundera alltför mycket utan istället huka inför de effektiva spänningsmomenten som blandas vilt med sedvanliga äckel- och bu-scener. Historien tar sig från punkt A till punkt C via punkt B utan krusiduller. Det är raka rör och gott om action med effekter.
Huvudpersonerna gör bra ifrån sig överlag, Timothy Olyphant har jag gillat sedan han dök upp i Deadwood (även om han var lite svag i den senaste Die Hard-svängen). Radha Mitchell (Surrogates) som hustrun Judy får  här chansen i lite större skala och gör vad hon ska utan överspel. Regissör Eisner har inte bara tutat och kört och förlitat sig på maffig action, utan lyckas faktiskt med konstycket att bygga upp en känslan av en liten idyll som plötsligt hotas av något helt galet och okänt med fruktansvärda konsekvenser. Det blir både spännande och oroande på samma gång när militären dyker upp, men uppenbarligen utan någon större vilja att hjälpa de förtvivlade invånarna i staden.

The Crazies är effektiv, underhållande och rätt snyggt gjord. Manuset litar till redan inslagna dörrar men lyckas ändå vara till viss del ovisst intill slutet. Inget fel på specialeffekterna och de som törstar efter lite hederlig gore får sin beskärda del av det nöjet också. Spänningsframkallande och adrenalinstinn trots ett ganska ytligt manus.

Betyget: 3

Mar 13 2010

Pitch Black (2000)

Rymdskepp på väg hem till jorden med  last och passagerare dras ur sin kurs, kraschlandar på en inte så öde planet som man trott och där de överlevande får kämpa med illsinnade invånare av det mer läbbiga slaget. Upplägget känns säkerligen mer än väl igen. Det kunde varit en ny Alien, men det lyckas faktiskt bli en film med egen identitet. Det blev också startskottet för Vin Diesels ganska lönande karriär.
Som brottslingen Riddick i bojor, på väg tillbaka till moder jord och ett långt fängelsestraff, tvingas han nu istället under de obligatoriska protesterna att ikläda sig rollen som tvivelaktig hjälte med extraordinära kvalitéer, för någonstans där under den stentuffa ytan klappar såklart ett gott hjärta.

Stilfullt med ett bländande foto och en läcker ljussättning för att åskådliggöra en planet med tre solar. Och när solarna väl försvinner kommer läskighterna fram i form av riktiga badass-monster till invånare. Det blir en kamp för våra huvudpersoner att hålla ihop och fundera ut en smart lösning att ta sig ifrån den ogästvänliga planeten utan namn innan de blodtörstande ljusskygga varelserna har utplånat dem alla.

Vin Diesel skapar viss karisma med sin figur Riddick och de andra hänger på så gott de kan med Radha Mitchell (Surrogates) som piloten Carolyn i spetsen. Pitch Black må vara förutsägbar, men det är rejält underhållande på vägen fram till finalen. Inget fel på vare sig effekter, tempo eller dramaturgin. Regissören David Twohy vet hur man tillverkar en stabil rymdthriller och lånar av andra filmer utan att det ska kallas för stöld.
Underhållande.

Betyget: 3/5

Feb 11 2010

Surrogates (2009)

I en framtid nära dig lever människan sin vardag med hjälp av surrogater, dubbelgångare, kloner av människan som gör allt det som du och jag gör till vardags annars.
När ett mystiskt mord sker på  just en sådan klon, blir det FBI-agenten Greer (Bruce Willis i 80-talsfrisyr) och hans kollega Peters (Radha Mitchell) som får i uppgift att försöka lösa mysteriet. Greer är naturligtvis också en klon och styrs av den riktige Greer hemifrån fåtöljen, men när även denna klon blir illa ansatt måste Greer lämna hemmet och för första gången på flera år ge sig ut på gatorna som en ”vanlig man” för att försöka lösa fallet. Ganska snart upptäcker han att allt inte är vad det verkar vara i klon-världen, och surrogaternas uppfinnare dr Canter (James Crowell),  tycks ha ett finger med i spelet.

Framtidsaction signerad regissören Jonathan Mostow, som inte är någon nybörjare vad gäller visuella fyrverkerier. Mostow ligger ju bla bakom Terminator 3 och den rafflande u-båtshistorien U-571 från 2000. Som regissör känns det som att Mostow har känsla för vad som fungerar rent filmiskt och bjussar även här på en snyggt ihopsnickrad historia för ögat. Vad filmen mer lider av är ett manus som känns lite…halvtomt sådär. Och filmen är på tok för kort. Som att man glömt lite, eller medvetet skalat bort ingredienser som man inte trodde sig behöva. Ett misstag tycker jag, filmen hade mått bra av en längre speltid där man tagit sig tid att utveckla karaktärerna lite. För någonstans här kan man ana en rätt tänkvärd historia om att isolera sig, leva via medier och andra sociala nätverk. Vad håller på att hända med oss människor i detta cybersamhälle vi redan idag lever i?

Surrogates fungerar dock trots sina manusbrister bra som actionthriller. Inget fel på effekterna och hantverket som sådant. Skådisar passerar förbi utan att göra bort sig, men ingen av dem sätter några djupare spår i sina karaktärer. Inget man lider av dock. Bruce Willis är som vanligt alltid Bruce Willis och kan spela dessa roller i sömnen om så vore. För det mesta håller han sig dock vaken i den här filmen och gör precis vad han ska.
En sorts trygghet i det också.

Betyget: 3/5