Etikettarkiv: …skitfilm

Nov 6 2014

Raze (2013)

Raze_posterStolpskotten fortsätter att ramla in på bloggen med jämna och fina mellanrum.
Som vanligt. Vill man vara lite snäll kan man ju hävda att de också behövs för att väga upp den här synnerligen märkliga upplevelsevärlden som kallas FILM.

Men ibland undrar man ändå vad man lägger sin tid på.
Det här är OSANNOLIKT uselt. Kanske till och med ännu sämre än grisiga Nurse härom veckan? Ja, jag bestämmer mig för att det är så. Är DETTA årets sämsta filmupplevelse? Nurse hade ändå en story (som ju slarvades bort megastyle!), men dagens idiotiska rulle…tja jag undrar som vanligt bara hur i H-E NÅGON KAN HA SAGT OK TILL DET HÄR!?
Quentin Tarantinos favoritstuntkvinna Zoë Bell har fått egen film att spela förstafiolen i. Tjoho. Not.

raze_pic

”shut up and fight!”

Ett gäng kvinnor instängda och fängslade i olika celler på weird ställe. Släpps bara ut för att slåss med varandra head to head i olika omgångar. Till sista blodsdroppen. Den som inte dör klarar sig till nästa match. Allt såklart för att underhålla mystiska åskådare. Etablissemanget leds av två dårar som spelar över å det grövsta. Och då hjälper det inte att skådisarna heter Doug Jones och Sherilyn Fenn (ja precis, hon!) Kvinnorna pucklar på varandra, blodet strittar åt alla håll, Bell försöker sig på att agera och lösa ”mysteriet” men borde såklart bara hålla käften och återgå till att göra stunts hos QT.
Noterbart också att Rachel Nichols och Rosario Dawson av någon märklig anledning ställer upp och tar lite spö i dessa tröttsamma och blodiga catfights.

Endast för den mest hormonstinne tonåringen, tänker jag.
OMÖJLIGT att någon annan skulle kunna underhållas av detta.
Kan jag få 87 minuter tillbaka av livet tack.
Detta var inte bra.

Okt 29 2014

Nurse (2013)

Nurse_posterMen för i helvete.
Vad har vi här!? En sorts slasher/sort-of-soft-porn-rulle om en kvinnlig seriemördare som går bananas!?

Missförstå mig rätt, jag har inget emot kvinnliga seriemördare som gör livet surt, främst för slemmiga snubbar, men det får också vara lite stil på det hela.
Inte ett hopkok av effekter och skamlöst exponerande av kvinnliga kroppar bara för att man tror att rullen blir häftigare för det. Inget fel på sex, men lite balans skadar aldrig.

Eller…nånstans i rullen börjar jag fundera på om man ska se den som en galen svart skröna, en filmad serietidning? Kan så vara, men i så fall ställer jag mig först i det ledet som har lite svårt att underhållas här. Det är absolut inget fel på ”serietidningsfilmer”, varken i story eller visuellt utförande. Det jag retar mig på här är att regissören, en Douglas Aarniokoski inte tycks våga lita på själva storyn som sådan utan måste trycka in klyschiga erotiska undertoner i allt. Både handling och i det som syns i bild. Vi får således en handling delvis förlagd till ett murrigt sjukhus där sköterskor uppträder i korta ”nurse outfits” och strumpebandshållare. Check.

I fokus den mystiska sjuksköterskan Abby (Paz de la Huerta) som på nätterna extraknäcker som mörderska då hon hånglar upp otrogna män och tar dem av daga till höger och vänster. Att Abby tycks komma från en svår barndom är inte så svårt att räkna ut. På sjukan där hon jobbar får hon snart kontakt med den nya sköterskan Danni (Katrina Bowden) och tror sig ha funnit en speciellt vänskap med henne. Ett nära band som knutits. Kanske lite för nära för att Danni ska tycka det är ok dårå. Att reta upp Abby kan dock få sina konsekvenser. I grunden inte en helt idiotisk historia, men den slarvas bort i en kaskad av stolpiga repliker, knasig ologik, sidospår…och att man tycks välja att lägga fokuset på HUR nakna de kvinnliga skådisarna ska kunna bli i olika scener .

Nurse 3D

aldrig reta upp en sjuksyster!

Största kängan idag går till huvudrollsinnehaverskan Paz de la Huerta, maken till USEL skådis har jag faktiskt inte skådat på bra många år. Hon är helt OTROLIGT dålig! Noll inlevelse i sättet att agera. Nästan, men bara nästan, så det blir lite roligt att se på henne bara därför. Hon kanske är en Hubbot slår det mig? Varför tog man in henne? Å andra sidan tycks Huerta inte ha några som helst problem med att kasta kläderna mest hela tiden och kuta runt näck..så det är väl anledningen kanske.

Bara yta. Ingen känsla. Splashiga effekter (speciellt mot slutet) och ett manus som glömde bort att det kanske fanns en ganska ok story om man inte hade varit så förbannat såld på att spela på sexet hela tiden. Visst ja, Judd Nelson var visst med också. Var han näck? Ja nästan, fast inte på ”det” sättet. Hade ni väntat er annat?

Okt 24 2014

The November Man (2014)

novemberman_posterÄr östeuropa det nya svarta i actiongenren?
Flyg in ett gäng skådisar och utnyttja de olika städerna till att föreställa allt från Prag, Moskva…..och till och med Paris i vissa lägen. Eller som här, låt hela (nästan) handlingen utspelas i Belgrad.

Men aj sicket elände.
Trots en tuff titel på filmen och en gammal räv som frontar. Tyvärr får vi en trött, TRÖTT, Pierce Brosnan som fd CIA-hejduk. Grånad, sliten och man kan i värsta stunder tänka sig att typ just 007 skulle se ut såhär om han pensionerat sig och inte hade mycket annat att ägna sig åt i livet. Vår man Devereaux (Brosnan) dras in i skumraskheter i Moskva, när gamla synder poppar upp till ytan igen…som det så snyggt heter.

Jaha, det är såklart den gamla frågan om VEM man kan lita på i spionernas värld. Den helt igenom oengagerande storyn drar alltså snart vidare till Belgrad där det svingas friskt i manuset till höger och vänster. Vi får också Olga Kurylenko med vattentunn roll som ska vara Brosnans sidekick, men som blir ett påhäng. Storyn är märkligt hopsatt, eller är det klipparen vi ska skälla på? Som att det är ett rejält hafsverk som ingen riktigt velat styra upp. Personer kommer och går, konstiga grejer händer som inte avslutas.

November Man

”dammit bitches! jag är faktiskt 007 egentligen!”

Lite märkligt, då bakom kameran hittas ingen mindre Roger Donaldson…och han har ju inte gjort kattskitt förut om man säger så; Tretton Dagar, The Bank Job och den fräna 80-talaren Ingen Utväg för att nämna några. Här är han helt uppåt de östeuropeiska väggarna! Är detta de enda jobb han får nuförtiden? Det blir inte ens lättmjölk! För att skyla det värsta i storyn tycks orden ha varit att ösa på med gritty actionsekvenser titt som tätt. Jag retar mig på detaljer i storyn, i det visuella (ett HELT tomt lyxhotell!?! Inga andra synliga gäster!?!?), det konstiga sättet att driva handlingen framåt.

Mest irriterande är kanske ändå att gamle Pierce hemfaller åt sådana här sunkiga B-rullar. Uppenbart att han går på halvfart här, och då blir det också rejält pajigt. Duger knappt som ett avsnitt i valfri deckare på tv. Helt ointressant story. HELT.
Irriterande underkänt.

Sep 29 2014

The Prince (2014)

Jason Patric. Kommer ni ihåg honom? Slog en gång igenom i den gamla 80-talsdängan The Lost Boys. Och sen gjorde han väl ett rätt bra inhopp i Narc vill jag minnas. Och sen var han ju också leading man i supderduperfloppen Speed 2. Say no more. Som straff för det har det väl inte varit så mycket mer att skriva på A-kontot för denne skådis känns det som.

En stabil tillvaro i B-filmsträsket således. Idag är han därför Paul, bilverkstadsägare, pappa till studerande dotter och…taa-daa….”pensionerad” torped från undre världen! Johorå serru. Förvånad….inte?
Tänkte väl det.

När studentdottern inte hör av sig, och en okänd tjomme svarar i hennes telefon börjar vår man känna obehaget komma krypande. Här luktar oroligheter och mygel och osanningar lång väg. Återstår bara att ge sig ut på vägarna och börja snoka efter ledtrådar. Han hookar snart upp med kvinnlig kompis till dottern och färden styrs mot New Orleans. Som av en händelse Pauls gamla hoods i den kriminella karriären. Och att spåren leder vidare in i droghandelns mörka vrår oroar Paul ännu lite mer. Tur då att han inte helt hjälplös och rådvill i branschen.

En otroligt keffare, stabbigare och uslare variant på allt vad en hårding som Liam Neeeson haft för sig som hämnande pappa.
Det är vad som bjuds här baske mig. Lågbudgetstilen värker igenom i varenda filmruta och man undrar för ett ögonblick VARFÖR i hela friden man skådar ett verk som detta. Men det kunde man ju inte veta innan. Eller, jo kanske typ 10 minuter in i rullen. Men det är som vanligt i filmälskarbranschen; man måste dyka ned i träsket då och då för att uppskatta pärlorna man hittar andra gånger.

Patric känns både trött och obekväm i rullen. Han kan OMÖJLIGT ha trott att det här skulle vara en biljett tillbaka till de större rollerna igen. Glöm det säger jag. Av nån märklig anledning har filmmakarna också lyckats få med både Bruce Willis och min favvo John Cusack på resan. Man får hoppas att DE två tog furstligt betalt för att ställa upp. De tillför nada i rullen och de syns framför kameran i kanske totalt 15 minuter av rullens totala 93 minuter. Om man lägger ihop deras insats.

Ibland avskyr man bara de här direkt-till-DVD-filmerna.

Sep 23 2014

Fast i loopen och sugigt klättertrams

Edge of Tomorrow (2014)

Enligt mig går gamle Tompa Krusbär en ny tid till mötes.
En ny peak i karriären? Han tycks utrustad med ett sorts sinne som låter honom välja synnerligen rätt roller så här i 50+-stadiet av livet. Inte alltid de djupaste, märk väl, men rätt.

Som här. Från en feg officer till en superstridis med både hjärna och hjärta i ett märkligt, smutsigt och högteknologiskt krig mot en utomjordisk ras som bara vill skövla jorden sådär rakt upp och ned som de flesta badass-aliens vill göra nuförtiden i svindyra Hollywoodalster. Rullen bjussar på sedvanlig bombastisk och imponerande CGI som ibland gör den till ett renodlat tv-spel, men det gör inte så mycket då underhållningen ändå trycks in på ett ganska lurigt och kanske lite udda vis. Och mitt i all…en sorts mörk, vriden, humor!

Cruises figur blir en sorts lurig rackare som fastnar i en tidsloop vilket gör att han återupplever samma sekunder av ögonblick hela tiden på slagfältet. Till slut vet han exakt vad som ska hända och kan därför klara sig lite längre varje gång. Spelar ju liksom ingen roll om han blir knäppt av nån illvillig alien. Strax är han ju tillbaka i leken igen. Det är helt enkelt klassikern Groundhog Day i pimpad actionversion!

Och jag har inga som helst problem med det. Lägg till Emily Blunt som stentuff soldat (”the Angel of Verdun”!!) och sköningen Bill Paxton i paradroll med munläder som får tjattra på i gammal god stridisstil…och där har vi oss en REJÄLT underhållande sci-fi-action-rulle! No more, no less. Bakom kameran Doug Liman, som en gång gav oss första installationen i Bourne-franschisen (och dessutom skitrullen Jumper..men det låtsas vi inte om här).
Tempo, fantasi och lite spänning. Bra så!!

Brick Mansions (2014)

Marknadsförs som Paul Walkers sista KOMPLETTA film han jobbat på. Som om det skulle spela nån roll.
Synd att det blev den här kan jag säga.

Hade man inte flashat upp Walkers namn i rollistan skulle ingen jävel titta på den här rullen. Jag lovar. Helt värdelös upplevelse som inte bjussar på något som helst intressant eller känns befogat att slösa tid på. En nyinspelning av den franska parkour-hopttetoss-filmen District B13, dessutom med samma fransos, David Belle, i samma roll som i originalet. Blir inte bättre för det. Detroit en bit in i framtiden är härjat av brottslighet, och det värsta området spärras av med en mur runtom. Nu får de kriminella klara sig själva resonerar stadens styrande. NATURLIGTVIS måste ändå en snut (Walker) skickas in undercover för att ta i med hårdhandskarna mot skurkbaronen som regerar bakom muren. På vägen tar Walker såklart hjälp av franske klätterapan Belle som också har en gås oplockad (älskar uttrycket!) med skurksen.

Men…nä. Det blir ALDRIG underhållande. ALDRIG engagerande. Man skiter liksom i figurerna. Skådespeleriet havererar hos alla, till och med hos Walker. Synd att säga, då jag verkligen gillade snubben.
En riktig C-film som aldrig borde ha gjorts.
Illa.

Sep 22 2014

Fattigmans-Gladiator, fartdårar och ständigt detta YA-larv

Fy fasen alltså. Vilken start på hösten.
Nästan overkligt knasig om du frågar mig. Först ramlar man ur sadeln efter en käftsmäll som fortfarande, även om höstsolen fortsätter att trevande leta sig över hustaken på morgnarna som vilken annan dag som helst, känns ringande i öronen…och vad händer sen? Jo då drabbas man av superduperförkylning, säkert med ett inslag av speciellt svår halsfluss (?), vilket gör att en hel vecka bara ytterligare försvinner i det som kallas livet. Och ni vet ju att när en man blir sjuk…ja då blir han SJUK!

Därför fortsätter de turboliknande skjutjärns-recensionerna att fylla bloggen här en stund till. Det finns trots allt en diger backlog som ska tömmas efter ”augusti/septembertöcknet”.

 

Pompeii (2014)

Paul W.S. Anderson igen. Ni vet ju säkert vid det här laget att jag har lite svårt för den regisserande snubben. Speciellt sedan han hamrat sönder Resident Evil-serien. Han har så att säga en ganska brant uppförsbacke i min bok.

Nu gör han då film på välkänd katastrof från historien. Och gör en sorts action-take på ämnet! Herregud! Inget fel i att göra spelfilm om händelsen…men att göra billig actionstory av det! Oh my. Inte blir det bättre av det känns som värsta formen av fattigmans-Gladiator möter Romeo och Julia. Det hjälper inte ens att man kallar in ”Jon Snow” från GoT. Kit Harington är så blek så blek och känns HELT bortkommen. Än värre är kanske att man lurat in gamle Kiefer Sutherland på lite betald semester för att spela tunikaförsedd dåre från det mäktiga Rom. Sutherland förlorar nästan all trovärdighet som skådis (har han förresten haft nån..?) med sitt GALNA överspel! Kan vi skylla på regissören? Jag hoppas det.

Nej nej, det här var ju för trashigt. En rackarns B-rulle försedd med skapliga effekter. Först tänker jag att jag ändå ska skriva några positiva ord om CGI:n och de sista minuterna i rullen då det faktiskt händer något i filmen…men vad fan…en sådan sunkrulle som det här ändå blir måste ändå få stå där med skammen i form av ett underkänt betyg. Basta.

 

Need for Speed (2014)

Jag är väl inte den som avfärdar snygga bilåkarstunts bara sådär. Klart det finns läckerheter inom det området också.
Här bjussas det på filmversion av känt tv-spel. Har inte spelat och kommer inte att göra det.

Nödtorftig historia har värkts ihop för att få dagens huvudperson Aaron Paul (Breaking Bad) att dels kunna vara med i knasigt streetrace i Kalifornien och dels kunna ta sig till just Kalifornien från östkusten. Vad är väl bättre än att göra det på olagligt vis i snabb bil med alldeles för hög fart.

Filmen gör precis vad den ska. Inget mer. Inget mindre. Full fart på gasen och ett par rejält snyggt komponerade racingsekvenser. Underhåller milligramvis då och då när man glor på den, men i samma sekund man stänger av är den borta från medvetandet. Imogen Poots behöver dock inte skämmas för sig som den rätt charmiga sidekicken/kärleksintresset Julia. Dessutom är jag lite svag för underhållande Rami Malek från The Pacific. Här får han några minuter i alla fall.
Naturligtvis en helt onödig film.

 

Divergent (2014)

Men vad fan är det med de här YA (young adults)-historierna!? Bara för att det kommer EN måste det väl inte dundra in ett dussintal yviga kopior på ämnet!?! Fan vad jag blir arg alltså. Ytterligare en postapokalyptisk USA-framtid. Här Chicago som lever bakom höga staket i en egen liten bubbla. Alla invånare måste tillhöra en speciell grupp med särskilda förmågor och uppgifter (VARFÖR??!?) De som styr (suck) tror minsann att det är melodin att bygga demokratin på (ha!).

”Som vanligt” en ung kvinna i centrum. Hon MÅSTE välja i filmens inledning (håhåjaja) och sen är det bara att leva med beslutet. KLART hon är speciell dessutom! Och måste dölja sin hemlighet. Här ska tränas, bli förälskad i den tystlåtne snubben med tatueringar. Hon ska hånas och retas och utsättas för allehanda jävligheter. Och så ska det nystas upp konspirationer också! Plus den plastiga romantiken. Helt jävla ointressant filmjävel alltså.

En sorts mischmasch där man försöker sno allt som Hunger Games har lyckats med. Här är det katastrofpannkaka. Men, som min gode bror så vist påpekade, ”vi är ju inte direkt målgruppen här kanske….” Å andra sidan känner man igen en dålig kopia på ett bra original när man utsätts för den. Och att klämma in en styltig Kate Winslet som stiff överkucku hjälper inte direkt.
Generande dålig ripoff på HG är vad som bjuds här.

 

Sep 19 2013

The Demented (2013)

När den gode bloggaren Filmitch drar upp ännu en ljusskygg skapelse till film i avdelningen ”träsket bortom träsket” ur hatten…ja då känner jag naturligtvis att jag inte kan hålla mig borta. Vi har ju förtjusande nog samma typ av bisarra dragning mot dessa svampiga områden. De lökiga alstren måste ju liksom till för att väga upp den filmiska tillvaron. Eller?

Här då som vanligt en hoper idioter i form av hormonstinna boys and girls som ska weekenda sig i det stora sommarhuset i det fina vädret. Grilla, partaja och allt det andra som your average teens i dessa filmer suktar efter…. Naturligtvis måste en tjomme vara rekorderlig, en annan värsta aset och den tredje (den färgade såklart) vinthundssnabb footballsnubbe. Hos tjejerna hittas samma utslitna spektra med helylle, halvylle och inte..så helylle (”-det var ju bara på fyllan…förlåt...”).

Snabbt in med terroristattack (nya grepp i genren!?) i form av bomber över nationen, och snart har folk och fä i omgivningen förvandlats till dreglande och hiskeligt förbannade spillror av sina forna jag. Tyvärr räckte tydligen inte budgeten till några större sminkeffekter, så därför ser de flesta dårarna ut som statister i någon utbildningsfilm från Trafikverket då en olycka ska illustreras.
Nå, de springer och vrålar i alla fall som det anstår en riktig lågbudgetrulle.

Idioterna till huvudpersoner tar naturligtvis en hoper galna beslut med stundtals förödande konsekvenser. Regissören satsar allt på att beskriva sprinterlopp längs övergivna gator, ur olika vinklar och ytterst uttråkande efter ett par minuter. Ihopvärkt, styltig, dialog kan inte rädda aktörerna här…men det hade väl inget väntat heller. Man skiter ju liksom i hur det går för dem. Basta.

Den största katastrofen håller dock på sig till slutet, då den olycklige regissören verkar ha drabbats av fullständig inre vankelmodighet. Resultatet blir bara dumt, dumt och….dumt igen.

The Demented är skitdålig helt enkelt. Ett totalt ointressant kapitel i sagan om att ”hitta de små intressanta pärlorna i denna uttjatade genre”.

Märkligt nog är musiken rätt bra.

full star

Sep 4 2013

Airborne (2012)

Sista planet ut från London en kväll när stormen rasar som värst. Joråsåatt.
Halvtomt i kabinen (som sig bör i lågbudgetrullar där kostnaderna ska hållas kort), men de som ändock sitter där i sätena är också den sortens kufar som bara kan förekomma i en C-thriller som det här.
Klyschor samsas med övertydlighet. Och ett vansinnigt fyrkantigt skådespelande.

I lastrummet ligger också en låda som vissa på flygplatsen uppenbarligen var väldigt glada att bli av med. Snart börjar folk och fä uppföra sig konstigt (givet) och dessutom mystiskt försvinna ombord på planet. Kursen inställd på Amerikat ändras oförklarligt (vad pysslar piloten med?), vilket får chefen i den Londonska markkontrollen Mark Hamill (just han!) att spela över å det värsta, och man undrar stilla hur vägen från Luke Skywalker och hit kunde bli så….dyster och sned.

Billig variant på thriller med övernaturliga inslag och den ofrivilliga (?) komiken ligger hela tiden och lurar runt hörnet. Märkligt nog har man även lockat in Julian Glover i en roll, liksom verbale hårdingen Alan Ford (Cockneys vs Zombies).
Flygvärdinnan Harriet (Gemma Atkinson) får ordentligt att stå i och man undrar möjligen för en sekund hur det ska sluta och vem som egentligen är vem, eller vad..

Eller vänta…det gör man nog inte alls.

full star

Sep 3 2013

The Host (2013)

Men det är ju fan också att en ändå rätt intressant (nåja) vinkel på en berättelse ska förstöras av att historien uppenbarligen måste vara sin bokförlaga trogen. Har världen inte fått nog av de här taskiga Twilight-vibbarna!?
”Bara” 48 miljoner dollars intjänade (hittills) på budgeten på 40 mille här KAN faktiskt hinta om just detta..

Hej och hå.
Helt klart duktiga skådisen Saoirse Ronan lever i en framtid där mystiska aliens invaderat jorden, inte för att de är speciellt illvilliga utan för att de sett vad vi håller på att göra med vår runda boll.
Hur enkelt som helst tar de liksom bara över våra kroppar, raderar vårt minne, och vips är man lite som en upphottad och fredligare version av de ”omvända” i t.ex. Invasion of the Body Snatchers. Nu ska världen återställas till ordning och reda igen. Något som människosläktet uppenbarligen inte klarar av själva. Är det kosmiska poliser vi har att göra med här?

Inte alla (typ en skäggig William Hurt) köper det här peace and love-snacket och gömmer sig undan den nya världsordningen i väntan på några bra idéer för att ta tillbaka jorden. Jag är den första att hålla med om att storyn i sig inbjuder till ganska trevliga tankegångar och framtidsfilosofier och lite seriösare touch på sci-fi-vinkeln…, men det smulas strax sönder i en vattnig soppa med kärlekskranka tonåringar, en hjältinna som vägrar att ge upp sitt invaderade sinne och därför kör lite dubbelnatur bara sådär,  som hemfaller åt tramsiga relationsdramer med bildsköna snubbar som ser alldeles för veckotidningsstylade ut, och…sån där äckligt tillrättalagd moral. Va fan, kunde de inte ha fokat på det intressanta som gömmer sig (låt vara djupt) i den här historien?!

Jag gnällde ju på regissören Andrew Niccol för ett tag sedan då han slarvade bort halva In Time, och hoppades samtidigt att han skulle skärpa till sig till nästa projekt. Där fick man för det.
Om Niccol bara kunde fått slita bort den unkna ytan av denna ännu en sliskig Stephanie Meyers-historia och klä den i vuxna kläder så hade det banne mig kunnat bli något. Faktiskt.

cool donna möter dagen i vitt och silver

The Host skvalpar i kölvattnet av Twilight-cirkusen och känns bara som en sämre variant av temat vi redan lidit tillräckligt av.
Å då hjälper det icke med stilistiska miljöer och snyggt foto.
Själv hoppades jag naturligtvis på att filmens badass Diane Kruger skulle få sista ordet.
Ha-ha..som om det skulle tillåtas.
Det här var inte bra. (å jag vet att jag inte är i målgruppen…but still!!!!)

full star

Maj 28 2013

Texas Chainsaw (2013)

Man upphör faktiskt aldrig att fascineras över att Hollywood fortsätter att pumpa ut slasherfilmer av varierande grad. Denna oerhörda tjusning i att visa upp spåniga tonåringar som ska plågas på de mest fantasifulla sätt. Är kanske motorsågsdöden den mest legendariska av alla sätt? Kronjuvelen i slasherriket?

Att man ens tar sig an ännu ett stycke om Leatherface känns bara oerhört tröttsamt och lite…fantasilöst. Eller är det bara jag? Åren har rullat på sedan den helgalna familjen Sawyer härjade i Texas. Den här filmens inledning visar nu vad som hände omedelbart efter att originalet slutade, och på så sätt knycklar sig dagens historia in lite i det kronologiska ledet.

Någon sorts cred skulle möjligen kunna utgå till dagens filmmakare för att de helt väljer att bortse från de mer eller mindre usla uppföljare och nyinspelningar som gjorts sedan den första filmen.

Å andra sidan är det nog det mest positiva man kan säga här. Om du frågar mig alltså. Den unga och slanka (alltid kvinnor, alltid unga och slanka, alltid minimalt med kläder) Heather (Alexandra Daddario) får plötsligt en dag ett brev om att hon ärvt ett hus i Texas. Klart hon måste dit och inspektera med utvalda vänner i sina bästa år, muskliga snubbar och väninna med rätta mått på bysten. En liftare plockas upp på vägen också, allt för att homagen till originalet ska vara fulländat.

Vad ingen berättade för Heather var att husets källare har en hyresgäst med en annorlunda hobby. Håhåjaja, snart är allt som vanligt. Dumspåniga äldre teens som plågas och skärs i bitar på sedvanligt sätt. Det är smyg smyg och spring spring med desperata skrik och elände. Allt enligt mallen, och känns lika out of date som det mesta i genren just nu. Dessutom gjord för 3D med sedvanliga föremål som ska flyga mot åskådaren…typ en motorsåg (nähää!?).

Att regissören John Luessenhop försöker sig på att väva in ett par sidostorys som ska anspela på svunna tider känns mest som ett trix för att fylla ut speltiden. Som vanligt begås helgalna och ologiska misstag, här till och med av en polis som borde veta bättre, vilket gör att min irritation bara växer mot alla inblandade.

fula gubben på ingång

Lusigt skådespelande, krystat i storyn och ett blekt försök att blåsa liv i den här gamla myten. Åren går och filmtekniken förändras ständigt, men uppenbart är att Tobe Hoopers original står sig både rakryggad och stark så här många år efteråt. Intressant.

Kanske det värsta av allt: slutet försöker sig på en form av ”Star Wars VI”.
I say no more.

Texas Chainsaw använder fräsiga effekter och propmastern har fått jobba för betalningen. Resultatet blir dock detsamma som i de flesta filmer av den här sorten…tröttsamt upprepande, förutsägbart och trist.
Ge mig en ny The Cabin in the Woods för tusan!

Maj 15 2013

Mörkt vatten (2012)

Fasen vad trist det är ändå.
När de gamla fördomarna får nytt bränsle. Dagens rätt är svensk.
Och (återigen) knappt något att skriva hem om. Än mindre slösa viktiga livsminutrar på.

Stekarmäklaren Daniel (Sverrir Gudnason) ska sälja vräkvilla på skärgårdsö när kalla hösten börjar dra in. Med sig på resan tar han chefens fru Marie (Helena af Sandeberg) för några dagars rajtan tajtan i lönndom. Paret pippar naturligtvis som kaniner i tid och otid, bastar, grillar gott och trycker i sig vin som om det inte fanns någon morgondag. Märkligt nog dyker det aldrig upp några husspekulanter.

Dyker upp gör däremot en skum polsk snickare som mellan förväntat beteende och allmänt pladder påstår att han hyrts in för att ”fixa lite saker som behöver fixas”… Hrm.

Rafael Edholm´s tredje film som regissör är ett försök i spänningsbranschen med lite rysliga vibbar.
Ok, tanken kan väl någonstans vara god…men shit vad kasst resultatet blir. Styltiga repliker som staplas på varandra, irriterande ologiska händelser och ett rent uselt förvaltande av en möjlig idé. Mest retar jag mig på Gudnason som hittar noll nyans i sitt skådespel. Även af Sandeberg är lite för ofta ute och vinglar i sunkträsket. Och polacken då…tja slätstruken och knappast en snubbe med något nytt att förtälja i DET karaktärsskrået.

”här kommer jag och stör lite..”

Om nu Edholm med sin rulle är ute efter att få oss tycka lite lagom illa om det otrogna paret lyckas han mer än väl. En stor fet smäll är vad man vill ge mäklartönten. Storyn känns FÖR vattnig och tunn för att den ens ska ha en chans. Och när regissören dessutom väljer att ösa på med klyschorna från Hollywoods sämsta rullar i kategorin…då är det ju liksom kört.

Mörkt vatten känns som ett rejäl dikeskörning, en story som knappt duger som tv-film och den enda sinnestämning den framkallar hos mig är att jag blir förbannad på det faktum att jag dumt nog slösat bort tid på den och att jag fick ännu lite mer vatten på min kvarn om att Sverige alltför ofta suger på att göra film.
Bara att ruska av sig och gå vidare.

Mar 4 2013

Tape 407 (2012)

Och hur kan det ens vara möjligt?
Hur kan ännu en rulle i den snart-maxat-hatade genren found footage ha hittat in i min spelare? Igen?! Har vi inte pratat om det här? Lär man sig aldrig?

Och precis. Det är ju det man inte gör. Och inte vill. För precis som den glade Forrest menade på; man vet aldrig vad som döljer sig i den berömda chokladasken. Det kan ju faktiskt bli en oväntat trevlig överraskning, trots sina yttre förutsättningar.
Vis av enkel filmtittarerfarenhet vet ju man dessvärre att detta dock är rätt sällsynt när vi kommer till dagens kategori. Men ändå. Tjusningen som filmtittare och allt det där…du vet.

För att inte tala om den där ”skadan” som gör att man ständigt dras till träsket där stolpskotten och de verkligt sunkiga alstren dväljs i allt sitt mörker. En sorts kärlek till filmtittande det också väl…?

Här blir det verkligen katastrofläge direkt. En flygresa från NY till LA. Två systrar, där den ena envisas med att videofilma precis varenda sekund. Och kommentera med sin otroligt enerverande röst. Kanske är det rösten jag plötsligt avskyr mest med den här filmen. Så till den grad att det är mänskan man först av alla önskar livet ur när det börjar barka åt h-e. Ja kanske. För åt skogen går det ju generellt såklart.
Flygkrasch och fullt hysteriska och irrande överlevande. Några lite mer handlingskraftiga än andra. Katastrofplatsen tycks vara någonstans i den amerikanska vildmarken runt Nevada. Och allt, precis allt, dokumenterat genom denna förbannade kameralins. Vilket betyder skakiga bilder, irrande bilder, mörka bilder, suddiga bilder. Och; detta förbannade skrikande på alla inblandade. Nog känner ni till begreppet ”polsk riksdag”. Här är det fanimig en galen version av detta jag förtvivlat försöker titta på. Det går sådär.
Eller, inte alls.

Det som möjligen kunde ha blivit en intressant historia suddas effektivt bort med alla irriterande moment. Och alla logiska dumheter som detta sällskap pysslar med. Nu fattar ju jag med att det inte hade blivit någon film om man inte använt kameran till höger och vänster. Men herregud, det finns väl gränser även för det? ”Idioter med kamera” borde undertiteln på denna stinker vara. Trots fantasi och trots att det ”bara” ska vara en film som vill underhålla. Eller vaddå underhålla? Vem försöker jag lura? Det osar cheapness om den här filmen. Jag besparar er skådisdetaljer och låter dem istället skämmas i ett hörn.

sånt här mest hela tiden

Det finns således banne mig ingen hejd på dumheterna i detta alster, och detta faktum gör faktiskt att detta kan vara en av de sämsta filmerna jag skådat i genren. Irriterande skådespelare och en flackande kamera i konstant mörker samsas med en krystad story om att någonting mystiskt pågår i just det område där planet kraschlandat. Och exakt vad det är får man veta under filmens sista tre (!) sekunder (om man stått ut så länge), då man också kan se vart filmens kaffepengar till budget antagligen skyfflats in.

Tape 407 är dum, dum, dum och sannerligen irriterande som film. Dessutom ett påtagligt bevis på att viss kvalitetskontroll borde kunna avkrävas även i denna genre, även om stilen inbjuder till lågbudgetproduktioner där bara den ökända fantasin sätter gränser. Nä, här blev det som att få tag i den där synnerligen äckliga pralinen med marsinpangojs (hate it!) när man fingrar i chokladasken.
Det ”återfunna” videobandet borde naturligtvis begravts i Nevadaöknen för alltid.

Jan 18 2013

Sverigeproblem x3!

Helgen på ingång och stundande svensk filmgala bakom denna. Då kan man ju ladda bössan och sikta in sig på svenskttillverkat…
En mental utmaning.

Morgan Pålsson – Världsreporter (2008)

En förutsättning här torde vara att man liksom gillar Anders Jansson och Johan Wester, och deras universum. Har man problem med detta…ja då har man också stora problem här som tittare. När karaktären Morgan Pålsson (Jansson), världsreporter med tvivelaktig kompetens får en hel film tillägnad sig är det förstås mycket som kan gå fel i denne katastrofale public-service-mans liv. Och det gör det. Han skickas till ett obskyrt afrikanskt hittepåland, blir av en händelse indragen i en statskupp, kommer terrorister på spåren, avslöjar en konspiration och är sådär allmänt dryg som bara denne figur kan vara. Bakom honom står också naturligtvis den trogne och prövade vännen/fotografen Robert (Wester).

Liksom mången annan svensk tv-humor som ska kavlas ut till en långfilm håller det inte hela vägen. Personligen älskar jag Hipp Hipp-humorn, men det är också ett faktum att den ska avnjutas i små doser. Tomgångskänslan gör sig påmind rätt snabbt efter en lovande inledning. Ett synnerligen simpelt manus fylls med förväntad snubbelhumor och ironisk dialog. Ingen ska dock ta ifrån Anders Jansson att han har en förmåga att hitta den där lagom absurt njutbara nivån på sin komik. Underhållande stundtals i en film som inte tar sig själv på något större allvar, men som helhet för lång och innehållslös. Men jag gillar gubbsen!

 

Hamilton 2: Men inte om det gäller din dotter (2012)

Det är så irriterande uppenbart inom den svenska filmindustrin när film nr två i en serie dyker upp. Det är då hafsverket lyser igenom. Där den första filmen lanserats på biografer under stort pompa och ståt, där en liite kändare och mer erfaren regissör har gjort sitt, där några extra tankar har ägnats åt manusets tjocklek och där pengarna ändå till synes har placerats med viss tanke…har en uppföljare mer den sunkiga smaken av ”vi slänger ihop något medans hypen ändå är igång!” Precis som här.

Dagens verk får direkt smaken av snabbjobb, ett pliktskyldigt manus där man inte har varken ro, vett eller möjligen avsatt budget till att utveckla de underliggande konflikter som beskrivs så mycket bättre i boken som dagens rulle baseras på. Nä, här ska det spelas på billiga känslor i första hand, varför ett barn blir kidnappat till mellanöstern och den enda som kan fixa biffen är den streetwise agent Hamilton.

Det blir på gränsen till absurt när manushörn kapas i racerfart för att leda fram till en final med lagom svenskt filmvåldsutövande. Inget bett i historien, ingen trovärdighet alls. Persbrandt verkar redan ha tröttnat på sin karaktär, ansträngda scenlösningar och allt går plötsligt så FÖRBANNAT LÄTT!

Kunde faktiskt ha gjorts som en tätare tv-serie med mer djup. Nu blir det blahablaha och synnerligen anpassat för söndagstablån i TV4 när något måste in för att ersätta Beck-dyngan. Riktigt svagt är vad det är.

 

Prime Time (2012)

Här kopieras med fördel första stycket i vad jag nyss beskrev ovan.

Vad fan är detta? Tror filmmakarna att vi som glor är sinneslöa idioter? Att vi accepterar vilket överspel som helst? Ska det vara så jäkla svårt i svensk crime-film att någon gång åstadkomma ett resultat som möjligen skulle kunna passera förbi som acceptabelt!? Här kastas återigen Malin Crépin in som reportern Annika när ett mord begås på ett slott där ett tv-program spelats in, naturligtvis finfint sprängstoff för oseriösa kvällstidningar. Ett begränsat antal misstänkta, och alla hade sina skäl att tycka illa om mordoffret. Givetvis kommer bylingen ingenstans i sin utredning utan det blir rävlistiga Annika som knäcker alla (uppenbara) ledtrådar.

Stundtals känns det så förbannat amatörmässigt så jag gapar av förvåning och glömmer bort att vara förbannad. Manuset är uslare än uslast och repliker avlossas utan en tanke på känsla och tajming. Och då är det ändå etablerade skådisar som fått betalt för detta! Och hur kunde dialogen få grönt ljus? Folk pratar onaturligt, gör saker som är helt ologiska i verkligheten. Viss artistisk frihet visst, men någon jäkla gräns finns det väl för det också!?

Jag tycker annars att Malin C har skådiskvalitéer, men omgiven av detta spektakel drunknar hon i alla irritationsmoment. Inte ens salig Göran Stangertz kan råda bot på den pajasstämpel som sitter hårt på detta alster.
I´m flabbergasted!

Jan 10 2013

Taken 2 (2012)

Nu är det ju onekligen så att jag tillhör den skara som höjde första filmen till skyarna. Som hävdade rejäl spänning och snyggt underhållningsvåld utfört av Liam Neeson i fransk regi. Med en historia som också lyckades tala till mitt föräldrahjärta, vilket naturligtvis också kan vara orsaken till mitt då höga betyg.

Lika besviken blir jag då här när det vankas uppföljare. För naturligtvis måste det ju till en sådan. Inspelade bucks på originalfilmen pratar sitt krävande språk. Någon annan anledning kan jag inte se när det gäller varför dagens rulle ens började tänkas på. Att ta i princip samma upplägg och dra det ett varv till kan förvisso funka i en del lägen har ju filmhistorien visat.
Detta är inte ett sådant fall.

Alla som fann den första historien rätt tunn och larvig borde väl egentligen gå bananas här. Själv undrar jag besviket ledsamt varför i hela friden den gode Neeson ställde upp i den här pajashistorien? Nu visar ju hans CV dessvärre att det inte direkt är första gången vår hjälte dyker upp i bottennapp, och handlar det inte om dåligt omdöme är det väl helt enkelt så att han liksom många andra skådisar säljer sig för en diger lunta pluringar. Har alltid skett och kommer alltid att ske.

här vankas spö…igen.

Hade nu dagens film kommit i form av en gammal hederlig kioskdeckare med tummat omslag hade den förmodligen hetat ”Hårda nävar i Istanbul” eller något annat slagkraftigt. Den stenhårde pappan Bryan är alltså tillbaka på (semi-)europeisk mark, med sig har han dotter (Maggie Grace) och ex-fru (Famke Janssen) (..som uppenbarligen dessutom snart är på väg att comebacka som riktig fru) för några dagars R&R i Istanbul. Säg den ro varar då de albanska skurksen från förra filmen planerar gruvlig blodshämnd för de badass Bryan tog av daga i Paris. Samma manusplitare som förra gången (Luc Besson/Robert Mark Kamen) lider uppenbarligen brist på nya idéer då de skamlöst återanvänder gamla scener och förser dem med nya vinklar och utförande. Och det hjälper inte med ny fransk regissör (Olivier Megaton). Bryan med exfru blir kidnappad, uppspöad och förnedrad, blir naturligtvis superslug och löser det mesta ändå. Dotter får agera listig som en räv och lyckas bla köra bil som ett ess trots avsaknad av körkort, hantera puffror och handgranater som om hon inte gjort annat sedan förra filmen, få kontakt med superfarsan som guidar henne på det mest tramsiga sätt jag skådat på länge. Och exfrun då? Jo, hon liksom bara…är….större delen av speltiden.

Allvarligt, är det någon som tvekar på utgången?
Är det någon som bryr sig till slut?
Olikt sin föregångare finns det inget hjärta här. Bara ett antal actionsekvenser staplade på varandra. Boring efter ett tag om jag får säga mitt.

Taken 2 är riktigt och rejält lusig. Eftersom den första rullen ändå kändes både frisk och spännande och engagerande, känns det som om fallet blir än tyngre här. Jag vill ju så gärna hålla den gemytlige Liam om ryggen. Men runtom honom pratar fakta sitt tydliga språk; det här är en ansträngd skitfilm som aldrig borde ha tillverkats.
Se där, en hård näve från gamla Svedala.

Dec 17 2012

Resident Evil: Retribution (2012)

När jag gnällde på Resident Evil: Afterlife varnades också för risken för ännu mera uppföljare. Och se, lika säkert som att julafton kommer vare sig det finns snö eller ej, pumpar Paul W.S. Anderson ut kapitel efter kapitel i denna evighetssaga.

Först tänkte jag skriva att han känns oerhört trist och fantasilös som liksom aldrig tycks kunna släppa konceptet och få till ett avslut en gång för alla…men sedan inser jag att karln egentligen antagligen är supersmart. Snacka om trogen kassako så länge han tillhandahåller snygga effekter och hustrun Milla Jovovich i tajta läderoutfits. Alla tv-spelares våta dröm?

Jag gillade första filmen om Alice. Bra fart, snyggaction och bra samling karaktärer som tampades med besvärligheterna och det elaka viruset. Nu, ett antal år senare, känns det som både zombie-vinklingen och röda tråden för länge sedan har försvunnit. Anderson har stegvis målat in sig in omständigheternas mögiga hörn med alla turer och sidovägar i storyn. Det enda man kan lita på är att Milla kickar hårt och får ur sig ett antal floskler i enlighet med vad stilen kräver.

Naturligtvis är detta återigen bara en film som den mest hängivne av spelen kan tycka om, vill jag hävda. Nu är till och med dagens alster gjord som ett enda stort tv-spel, där Alice med kompisar bokstavligen måste slå sig fram genom olika ”nivåer” i något som ska föreställa en rysk megabunker och där CGI-nissarna som vanligt fått jobba häcken av sig. Äsch..jag orkar inte ens gå in på storyn. Eller vaddå story?! Känns fan inte som det finns någon vettig sådan längre.

steril skarprätterska i steril miljö

Mot slutet av filmen satt jag med någon sorts uppgiven önskan om ett slut som en gång för alla satte punkt för den här sörjan. Ha…tänker ni. Är han totalt dum i huvet!? Skulle Anderson ge upp den här (sega) franchisen i första taget!? Skulle inte tro det va? Slutet är istället precis så hopplöst tröttsamt som man kan föreställa sig.

Jag hatar inte Resident Evil: Retribution. Det är mer en sorts trötthet som sköljer över mig (och en sedvanlig ånger över att jag återigen kastat bort filmtid), och ett konstaterande att trots att det faktiskt går att göra snygga actionfilmer med både bra story och finfint visuellt glitter..verkar inte producenterna av den här ”härligheten” vara så värst intresserade av just den kombon. Målgruppens spenderade pluringar för att få sukta efter läder-Milla lockar nog mer.
Naturligtvis är detta ren dynga.