Dec 22 2011

Die Hard 4.0 (2007)

Såhär lagom till julens fridfullhet känns det ju nästan lite obligatoriskt att dra på en John McClane-rulle. Die Hard-konceptet har ju liksom för alltid fått en sorts julkänsla över sig, och bör väl kanske  införlivas i varje respektabel tittlista inför den stundande högtiden.

Nu väljer jag dock det andra greppet, och återtittar på den senaste av den nu kanske klassiske antihjältens vedermödor. Om de första två filmerna var storslagna actionpärlor med handlingen mestadels förlagd till trånga utrymmen, får man väl säga tvärtom när det gäller del 3 och dagens historia. Större ytor, mer människor men likväl samma stil på adrenalinet.

Detta alsters regissör Len Wiseman krutar på från allra första början, när han låter McClane få uppdraget att eskortera en hackande yngling (Justin Long) till FBI som gärna vill prata med honom angående ett pinsamt dataintrång som drabbat den stora myndighetsjätten.
Ett par synnerligen elaka badass vill dock också gärna träffa hackern för att röja bevis ur vägen men som vanligt lyckas Brucan W komma emellan och vips är cirkusen igång.

Den här gången handlar det om cyberbrott och dataterrorism blandat med lite hederlig slå-på-käften-action. Det sista är ju den gode McClane något av ett pugilistess på. Som vanligt finns det också en dold agenda bakom überskurkens handlingar, och detta portioneras ut i lagom mängd under filmens gång.

precis som förr. minus håret..

Vi känner igen konceptet, det är samma stil och samma överlägsna attityd hos skurksen när de går i clinch med vår hjältepolis. Vi som varit med på hela resan vet ju att när historien rullat på så pass långt att Willis är iförd smutsiga kläder och med ett lagom klädsamt nedblodat ansikte är han i sitt livs form och tänker inte låta någon jävel komma över bron, än mindre vända om och fly med svansen mellan benen.

Gott om stinn action och regissör Wiseman har uppenbarligen fått klara order om hur man förvaltar McClane-arvet på bästa sätt, Die Hard-filmerna är på så sätt oerhört enkla i sin uppbyggnad…mycket hjärta och mindre hjärna men med en vinkling som skapar en osviklig lojalitet hos oss som tittar. Justin Long gör sig som något nervös sidekick, McClanes dotter har vuxit till sig och får en liten men viktig roll i filmen i Mary Elisabeth Winstead skepnad. Dagens huvudskurk heter Timothy Olyphant och gör inte alls bort sig, men framstår ändå som den blekaste av ärkeskurkarna som McClane råkat på under åren. Olyphant är inte på långa vägar i närheten av Hans Gruber när det gäller sarkasmerna och den sköna elakheten. Men å andra sidan, vem skulle kunna hota honom på den tronen….? Och Bruce Willis…tja har är ju McClane liksom. Punkt.

Die Hard 4.0 levererar precis vad den ska utan några omständiga krusiduller. Inga djupsinnigheter, inget nytt under solen, tung Hollywoodaction, en skurkliga som i början tycks oövervinnerliga tills de stöter på gamle McClane vilken tar till the old school för att visa var skåpet ska stå. Allt går enligt det beprövade gamla receptet, och en än gång är det skönt underhållande längs hela speltiden. Inte lika uppseendeväckande som en gång i tiden men nog är gammal återigen bäst.

Dec 21 2011

Draktränaren (2010)

Stackars Hicke. Inte nog med att han bor på en gudsförgäten klippö någonstans norrut, är spinkig son till byns biffiga vikingahövding och har en helt annan syn på det här med vikingars brutala sätt som uppenbarligen ska vara normaltillståndet i den här delen av världen. Dessutom ansätts byn ständigt av attacker från de svurna dödsfienderna drakarna (vilket uppenbarligen pågått i hundratals år).

Drakarna gör sina nattliga räder, vikingarna försvarar sin by, svär och spottar och levererar hårda ord med skön skotsk dialekt. För en viking här är alltså det största i livet att bli en riktig drakdräpare. Något som pappa hövdingen väldigt gärna vill att Hicke ska bli, men inser också att grabbens klena fysik och mjäkiga lynne inte direkt kommer att uppfylla den önskan i framtiden. Om han ändå kunde vara som de andra vildhjärnorna till ungdomar.

Av en slump stöter Hicke på en ensam drake med flygproblem, fascineras av den och uppfinner bara sådär en anordning som gör att draken raskt kan bli airborne igen. Ny vänskap uppstår och Hicke inser plötsligt att drakarna inte alls är så onda som han trott. Än mer övertygad om detta kommer han att bli ju längre äventyret rullar på. Problemet är dock bara att vikingasamhället i övrigt inte alls håller med om att vänskap med drakar är något att luta sig mot. En död drake är en bra drake typ, och rädd för att berätta sanningen om sin nya bekantskap går han motvilligt med på att börja i drakdödarskolan under tiden han funderar på hur han ska ta sig ur den något prekära situationen.

Av alla de stiligt producerade dataanimerade äventyren jag tagit del av, både under det här året och tidigare, är detta verkligen ett ess i samlingen! En rask och engagerande story, jag menar..drakar! De har ju alltid en mytisk fascination över sig, oavsett i vilket sammanhang de uppträder. Hicke är en käck lite parvel, nära till oneliners och med uppfinningsrikedom. Naturligtvis måste han göra den obligatoriska konfrontationen med sin pappa, i ett moderslöst hushåll, men där den värsta tårdrypande sliskigheten håller sig borta.

Rent tekniskt är filmen en galet snygg historia med vindlande bildlösningar och detaljrikedom i animationen som ibland tycks sudda ut gränsen för vad som är animerat eller ej. Filmen kommer naturligtvis med olika alternativ vad gäller röster och språk, själv föredrar jag naturligtvis originalet, och får då bla njuta av Gerard Butler, Kristen Wiig, David Tennant och Jay Baruchel som den ettrige Hicke. Sedan är det ju naturligtvis rätt svårt att inte charmas av Hickes drakvän Tandlös som ofta påminner mer om en tokrolig hund än en drake.

mer bushund än drake..

Helt klart en film som tilltalar alla i familjen, och speciellt mig som vuxen med stort barnasinne kvar. Man behöver inte vara speciellt orolig för hur det ska gå mot slutet, även om viss spänning infinner sig under finalen med sedvanligt battle BIG-style då verkligen filmmakarna visar vad alla timmar i studion gick åt till. I grunden en ganska klassisk historia om vänskap över gränser och omgivningens rädsla för det okända.

Draktränaren kvalar lätt in som en av de allra bästa i animerade kategorin av filmer som sett dagens ljus de senaste åren. Storslaget, roligt, engagerande, förbaskat snyggt och till och med lite spännande!
Och inte visste jag att det fanns så många olika draksorter!

Dec 19 2011

Rare Exports (2010)

Jultema, bitande kyla, finskt svårmod mixad med svart actionhumor och en inte så sällsam historia om det här med vem, och VAD, tomten egentligen är.

Från vår nordiska granne Finland kommer alltså den här berättelsen om unge Pietari (Onni Tommila) som bor med pappa uppe i finska vildmarken. Märkliga figurer tycks ägna sig åt märkligt borrande i stora berget intill Pietari´s hus. Vad är det egentligen de letar efter, och varför tycks allt så hemligt?

Snyggt gjort och med en underfundig ton berättar filmmakaren Jalmari Helander en minst sagt fantasifull historia om legender som minsann kanske inte är så kända hos oss och garanterat inte ställer julgubben som vi känner honom i den trevliga dager som till vardags råder.

Pietari har sina onda aningar, och lite efterforskande senare har han läget klart för sig. Nu gäller det bara att övertyga pappa och pappas minst sagt udda vänner innan det är försent! På vägen dit gäller det att handskas med både mystiska gubbar, pepparkakor, barn som plötsligt försvinner, massakrerade renar och illavarslande gamla sägner…
Historien må vara lite tunn, men tar igen det med råge på utförandet. Helander trollar fram ett snyggt foto, maffig musik och en skönt lagd humor som balanserar väl med den karga miljön och det aningens berömda finska svårmodet. Detaljrika scener, inget onödigt drällande med backstorys och dessutom är unge Pietari är ett fynd i hjälterollen.

en av de mer ovanliga jularna…

På effektsidan har filmmakarna grävt i plånboken och det ser riktigt snyggt ut för att vara gjort utan Hollywoodmiljoner i ryggen, cgi-övertydligheter javisst…men inte så det stör på något sätt. Det är som man säger gott gry i grabben och tillsammans med farsgubben och de lojala grannarna blir det bra fart på historien när det uppdagas vad som egentligen döljer sig i det mystiska berget.
Berättat utan större djup måhända, men med en liten blinkning i ena ögat och en lekfullhet som gör att man förlåter alla brister och övriga logiska problem.

Rare Exports är riktigt frejdig, lite roligt udda och framför allt en fantasifull skröna som rätt skönt väger upp alla de andra sötsliskiga historierna om julens kanske främste personlighet i modern tid. Äventyrs/action med helt ok effekter, kul persongalleri och ett lagom förtjusande slut. En nöjsam bekantskap!

Dec 16 2011

Waterworld (1995)

“Kevin´s gate” och “Fishtar” (som i Heavens Gate och Ishtar = två kassafloppar i Hollywoodhistorien). Omdömena har varit många och rätt hånfulla över Kevin Costner´s bidrag till ensam-godhjärtad-stenhård-mystisk-främling-hjälper människor i nöd-på konstiga ställen-genren. Och visst, Costner hade väl under den här perioden på 90-talet lite galna idéer för sig, led uppenbarligen av hybris och skulle allt som oftast in och peta i själva tillverkningen av filmen också. Men här snackar vi ändå en film som faktiskt totalt spelat in nästan det dubbla av det kostade att göra den, även om den inte blev en omedelbar kassako vid premiären.

Och håll nu i hatten gott folk; ur återtittsperspektiv känns det här inte alls som en dålig historia och det är dags att den kanske får lite förtjänt upprättelse? Det fantasifulla manuset som berättar om jorden efter att polarisarna smält är både superdystopiskt och riktigt fantasieggande. Tänk er själva, en tillvaro med bara, BARA, vatten. Man skulle ju gå bananas direkt.

Tur då att det i filmen florerar myter och legender om en plats med fast mark under fötterna. Tur att Costners kärve och rätt skönt ovillige hjälte kan ta kommandot och styra upp det hela. Dagens bad guys, ”The Smokers”, skönt dikterade av sin färgstarke ledare Dennis Hopper, gör livet surt för allt och alla och även Costners ensamvarg får något att bita i. Och är det inte extra kul att alla smokers just…röker som galningar i nästan varenda scen de finns i!?

Bakom den kitschiga ytan döljer sig en riktigt underhållande äventyrshistoria och rent visuellt är det vatten, vatten och åter vatten som bakgrund till händelsernas utveckling.
En ”Mad Max” på vatten har det ofta hojtats om , och visst kan man inte riktigt säga emot det, även om den här filmen lyckas ganska bra med att skaffa sig en egen identitet under allt plaskande.

som delfinshowen på Kolmården. nästan.

Costner gör inte bort sig som motvillig hjälte, Hopper är alldeles lysande som filosoferande überskurk och den enda som kanske borde ha kastats överbord innan resan började är Jeanne Tripplehorn som inte alls har någon utstrålning eller karisma what so ever här. Bakom kameran stod Kevin Reynolds, även om Costner enligt de sedvanliga ryktena lade sig i alltmer och bestämde vart skåpet skulle stå och vilken riktning filmen skulle ta. Det må väl vara hur det vill med det, underhållande blev det iaf, och någonstans känns det också som att det är en film symbolisk med 90-talet…både i stil och framtida fantasiföreställningar.

Waterworld håller än som frejdigt äventyrsspektakel tror jag att jag vill påstå. Bra klass på vattenactionet, snyggt fångat på film och rent humoristisk då och då, detta mest tack vare gamängen Hopper. Manuset är naturligtvis enligt standarmodellen och hugade kan ta fram märkpennan för att checka av det obligatoriska. Trots sina rykten och sin förutsägbarhet är det ändå ett stycke nöjsam underhållning så god som andra i samma kategori. They don´t make them as they did back then….eller?

Dec 15 2011

Polarexpressen (2004)

Man ska aldrig tvivla på julens kraft. Eller tomtens existens.
Något som dagens besök i julfilmsträsket mer än väl befäster. För visst är det ju så, att merparten av alla julfilmer som ser dagens ljus tycks handla om godheten i människan och att aldrig tvivla på det sagoskimrande ljuset som julens högtid för med sig, och eftersom nu nästan alla julfilmer kommer från jänkarland så är förstås budskapet extra sliskigt och hårdhamrande in i vårt sinne.

Dagens titt är möjligen alldeles för modern för att kallas klassiker, om den ens förtjänar det epitet. Troligen inte. Trots att det från början bygger på en (antar jag) känd barnbok. Det är ännu ett samarbete signerat Robert Zemeckis och Tom Hanks och den här gången är det full fart i digitalanimationens värld med tillhörande bjällror och framkallad julkänsla!

Vår unge huvudperson benämns just bara Hero Boy och har väldiga problem på julaftonsnatten. Han börjar starkt betvivla det här med Tomten och julklapparna och hela fadderullan, och inte blir det bättre av att mamma och pappa tisslar och tasslar och stärker hans teorier om att det här med julen nog bara är ett påhitt av föräldrar och varuhusen.

Detta går ju naturligtvis inte an hos de stora krafterna i universum som genast skickar ett stort tåg rakt in på sömniga villagatan, Polarexpressen, för nu är det dags att grabben blir övertygad. Ombordstigning på tåget där en hoper andra kids redan väntar. En rent kufisk konduktör (misstänkt lik Tom Hanks både till utseende och röst) upplyser om att slutstationen heter Nordpolen och nattens mål är att varenda ungjäkel på tåget ska ha julfeeling när det är dags att åka hem! Så det så.

Hanks knäcker extra i digitalvärlden!

Filmens story är av det mer löjligt enkla slaget och känns egentligen otroligt innehållslös om man börjar kika under ytan. Det är naturligtvis samma gamla klyschor och moraliska pekpinnar som serveras i dessa jultider, om än med både lite lagom rolig humor och vissa actioninslag. För något måste ju serveras mig som tittare i väntan på att Nordpolen ska skönjas vid horisonten, och just därför bjuds det både på sång, galen dans, mystiska fripassagerare, action med själva tåget som både lyckas spåra ur och ta sig igenom värsta berg- och dalbanevarianten till resväg.

Om nu historien knappast kan kallas intressant så är det mot tekniken och utförandet man får luta sig. Zemeckis ser naturligtvis till att upplevelsen blir snygg mest hela vägen, och Hanks ande och fysiska närvaro ligger stadigt hos vår vän konduktören som ju längre resan fortgår blir en riktig mysfarbror. Väl framme på Nordpolen blir det förstås mer action och en uppvisning i snyggt filmtillverkande medelst digital capture-tekniken. Tomten dyker upp, vår hjältegrabb blir en beliver, bjällrorna skallrar utav bara helsike, den asjobbige och lillgamle grannungen blir till slut både tyst och timid, nissarna rockar på riktigt ordentligt till julsvänget och är man snabb hinner man också se Aerosmith-Steven Tyler modell digital smånisse! Vilken bonus!

Polarexpressen är en stunds tidsfördriv med snyggt utförande och rejält mycket yta. Zemeckis väljer den lätta vägen och öser på med obligatorisk julsmet i både dialog, känsla och musik. Hanks-figuren framstår som riktigt trivsam och det är framför allt i detaljerna runt hans figur dagens teknikuppsvisning bländar riktigt gnistrande. Har ändå en naturlig plats i julfilmsträsket bland de andra alstren. Fartigt och snyggt men aningens opersonligt.

Dec 14 2011

Rat Race (2001)

Tiderna förändras konstant och trender i filmvärlden kommer och går. Någonstans, precis som i livet i övrigt vad gäller mode och mönster, känns det som att vissa företeelser upprepas i cykler med väl avvägda mellanrum i tiden.

På 60-talet var det uppenbarligen helfräckt att plötsligt fösa ihop ett antal filmstjärnor, låta dem samlas runt en ganska torftig historia och sedan utsätta dem för diverse tokigheter. Allt med en skojfrisk och fartig stämpel som gav ganska lite utrymme åt att tänka alltför mycket på vad det var man egentligen tittade på.

När videobandspelaren (känn på det gamla uttrycket) var tämligen ny som helgedom i vardagsrummen i början på 80-talet minns jag att farsan kom hem med just en sådan film som ovanstående; En ding, ding, ding värld! från -63. Här kunde man beskåda sådana komiska storheter som Spencer Tracy, Buddy Hackett, Sid Caesar, Mickey Rooney och Ethel Merman inbegripna i en vansinnig jakt på gömda pengar och stundande rikedom. Komik i kvantitet så att säga.

38 år senare tyckte icke helt okände regissören Jerry Zucker att det hela borde upprepas igen. Zucker, som ju ansvarat för rätt sköna pärlor som Titta vi flyger, Hjärtlösa typer och Ghost, dirigerar alltså därför skådisar som Breckin Meyer, Cuba Gooding Jr., Amy Smart, Jon Lovitz, Whoopie Goldberg, John Cleese, Seth Green och Rowan Atkinson i typisk masshistoria om jakten på rikedomar via ett galet race med utgångspunkt i Las Vegas.

"show us the money!!"

En synnerligen kufisk hotellägare (Cleese) anordnar en tävling där försten från Vegas till en förvaringsbox i Silver City New Mexico vinner två miljoner dollar. Enda regeln är att det inte finns några regler! Full fart på våra penninggalna deltagare, som föga anar att Cleese vid sidan om i smyg också anordnar en vadslagning för rika krösusar om vem av deltagarna som kommer att vinna.

Okej, jag gillar snubbelkomiken, den gnälliga John Lovitz-humorn, en överspelande Cleese, Rowan Atkinson med patenterat ansiktsuttryck och…det faktum att Cuba G faktiskt gör sig i en rejäl tramsroll som denna är! Han tycks ha ett speciellt kroppsspråk och minspel som passar synnerligen bra in i överdrifter av den här sorten. Mycket fascinerande.

Huvudpersonerna far fram som giriga tokar och skållade troll och råkar ut för allehanda knasigheter, och egentligen är storyn bara en svag hopsvetsad ram för att kunna stapla diverse roligheter på varandra. Det är ren snubbelhumor, billiga skämt och har man nu minsta krav på att underhållningen alltid ska vara smart och felfri är det här fel forum kan jag säga. Å andra sidan har jag som tycker det är skönt att koppla bort hjärnan då och då inga problem med att bli på gott humör av den här filmen. Ett par scener är faktiskt direkt asroliga och håller lite otippat tempot uppe ändå in i mål, vilket ju ÄR traditionellt sällsynt i komedier.

Rat Race är en väldigt oförarglig film, en modern variant på En ding ding… och dess koncept. Avsaknaden av de stora stjärnorna tyder antagligen på att man kanske inte väntade sig några större ovationer med det här alstret, men  underhållande dumkul och sprittande fånigt är det likväl. Faktiskt. Jag för min del har svårt att inte tycka om det här hur mögigt det än kan tyckas.

Dec 13 2011

The Thing (2011)

Börjar man syna den ganska moderna filmhistorien lite mer noggrant så ser man strax att det kom rätt mycket fina rullar under 80-talet trots allt. Och detta från vitt skilda genrer, inte bara ungdomskomedier signerade John Hughes alltså.

Bland det vassaste som gick att uppleva på bio hösten 1982 var en ruggig historia med den enkla titeln The Thing, signerad John Carpenter när denne verkligen stod på toppen av sin skaparförmåga. En murrig alieninvasion-historia som byggde på 50-talsalstret Fantomen från Mars (som i sin tur byggde på sci-fi-novellen who goes there?), men i denna moderna tid försedd med lagom grisiga effekter enligt patenterad modell. Och spännande var det också! Och Kurt Russell som leading man.

Snabbt hopp till dagens filmindustri och det var naturligtvis bara en tidsfråga innan remake-klorna vässades åt detta håll. Tack och lov finns det uppenbarligen en och annan vettig producent kvar i drömfrabriken, för någonstans insåg man att det kanske ändå skulle vara lite självmål att kopiera denna klassiska historia rakt av. I en sorts workaround för att ändå kunna ge sig på detta projekt väljer man nu då istället att göra en historia, en sorts prequel, som leder fram direkt till när Carpenters smärre mästerverk tar sin början.
Hm..inte så dumt kanske…eller?

Nä, kanske inte men kom igen…naturligtvis går det inte att göra den här storyn utan att sno friskt från 80-talet. Vilket också görs. Grejen är dock att det görs rätt snyggt och på ett sätt som absolut inte stör mig som håller just Carpenter-originalet som näst intill heligt i alien-rysar-thriller-facket. Trots att filmen klassas som en prequel är det egentligen en smidigt tillverkad remake som lyckas med konststycket att skapa sig en mindre egen identitet, och detta trots att den helt fräckt också snor titeln rakt av.

Mary E leker Sigourney W...

Forskaren Kate (Mary Elisabeth Winstead) får ett erbjudande hon inte kan tacka nej till, ett norskt forskarlag har gjort en makaber upptäckt i isen i Antarktis; ett till synes infruset rymdskepp med tillhörande främmande livsform! Vill Kate möjligen komma dit och ta lite prover?
Väl på basen är det häng med glada norrmän och ett par andra forskare av varierande nationalitet, inklusive de obligatoriska amerikanarna. Alla tycks fira vad som kan vara århundradets upptäckt. Käcka miner som snabbt övergår i fruktan när vår upphittade alienvän plötsligt inte vill vara gäst längre och beslutar sig för att decimera personalen lite lagom i taget och under inte-så-trevliga former.

Inte-på-något-sätt kände regissören Matthijs van Heijningen Jr. visar faktiskt på gott handlag och en nästan kärleksfull blinkning åt 80-talet när en katt – och råttalek tar sin början på den allt ogästvänligare forskarbasen. Carpenter och co var beroende av sin tids effektmakare, men dagens film kan naturligtvis luta sig mot betydligt vassare cgi-upplevelser. Självklart inte alltid i betydelsen att det blir bättre då, men här hjälper de till att effektivt föra actiondelarna framåt och viss spänning infinner sig efter ett tag. Naturligtvis kan även den här varelsen imitera sina offer, vilket gör att Kate och co får allt större problem att lita på varandra. Lite lagom krypande mysrysligheter på begränsad yta är ju ALDRIG fel på film, och den ödsliga omgivningen hjälper till att framhäva just den känslan.

The Thing imiterar (!) sin föregångare på ett rätt snyggt sätt, och resultatet är lite småspännande ändå in i slutet där historien nästan sömlöst lyckas med konststycket att glida in i Carpenters historia. Summa summarum: dagens kvinnliga hjälte gör inte bort sig, lite småkul med ett koppel norskar i birollerna, en fanatisk dansk och bra handhavande av effekterna. Carpenter må muttra surt, men helt missnöjd borde inte ens han vara.

Dec 12 2011

Tomten är far till alla barnen (1999)

Att se på den här filmen är som att få väldigt ont i magen, och ändå inte kunna låta bli att utsätta sig för obehaget. Med en igenkänningsfaktor som är ganska hög vad gäller det här med att fira jul enligt den svenska modellen tillhandahålls ett julpyntat hus, snö, en tillställning med inbjudna gäster, barn och ett stressat värdpar. Ungefär som det kan gå till i verkligheten ute i stugorna med andra ord. Där upphör dock (får man hoppas) likheterna, för hädanefter i storyn serveras den ena efter andra obehagligheten och jag liksom sitter med skämskudden och turas om att lida och hånskratta åt de stackars karaktärerna.

Filmen är en sorts svidande uppvisning i hur en julstämning fastnar på det kvävande sättet som bara svarta komedier av det här slaget kan. Dock galet roligt i bland samtidigt som filmen lite tar fasta på det där som vi alla kanske drömmer om, en gammeldags jul med nära och kära intill, gärna i stora sällskap, så blir det också ett tittskåp där vi möjligen gillar att titta på andras olycka. Enligt den svenska modellen kan vi sedan luta oss tillbaka och säga” tack och lov att det inte ser ut så hos mig.”. Nu är väl filmens motor, den hurtiga Sara, kanske lite speciellt over-the-top-utformad i manuset, men ingen ska ju kunna säga att hon inte har sitt hjärta på det rätta stället.

”Tomten…” är en effektiv hybrid mellan en Norén-mardröm och en komedi om att gapa efter alldeles för mycket godhet och förståelse i jultider. Det är en lysande samling skådespelare (Peter Haber, Katarina Ewerlöf, Dan Ekborg, Jessica Zandén mfl.) som förtjänstfullt tar fram det värsta i oss alla just vid den här högtiden. Samtidigt, märkligt nog, lyser en sorts godhet igenom ju längre filmen rullar på. I slutscenerna, när ett helt år passerat, kan vi också studera detaljerna runt det ånyo fullsatta matsalsbordet och se att det skett vissa förändringar hos alla.

traditionellt svensk julbord…?

Regissören Kjell Sundvall målar ett på ytan snyggt vykort om julen och fångar också träffsäkert in alla de olika typer av människor som kanske både du och jag stöter på i vardagen, och just det faktum att historien till viss del och i vissa bitar möjligen går att identifiera sig med, höjer ju naturligtvis underhållningsvärdet. Det obehagliga inträffar i samma stund den första lilla sprickan växer sig större och asken på något sätt öppnas lite för mycket..

För visst är det ändå lite skadeglatt kul att se hur den svenska skämmigheten och avundssjukan till och med på självaste julafton firar stora triumfer hos ett sällskap där distansen med ens känns obehagligt långt borta.

Tomten är far till alla barnen bjuder upp till en lustiger dans, där man dock ganska snart finner sig sittandes med skrattet i halsen. Obehagligt roligt och känslan då av en sorts Norén-värld på speed. Som betraktelse av storfamiljsfenomenet träffsäker och vass. Trots sitt tragikomiska ämne en liten modern julklassiker som naturligtvis hör hemma i dvd-spelaren lagom till jul. Om så bara för att få pusta ut i verkligheten efteråt…

Dec 9 2011

Trespass (2011)

Att sätta sig ned framför en produktion signerad mer eller mindre odugligförklarade Joel Schumacher och med en patenterat överspelande Nicolas Cage i en av huvudrollerna låter ju som rena idiottilltaget. Kan möjligen Nicole Kidman i den andra bärande rollen rädda det hela?

Möt paret Miller med bångstyrig tonårsdotter i värsta lyxiga villan. Redan under förtexten matas jag med infon att Kyle (Cage) uppenbarligen är en sorts nisse i ädelstensbranschen och möjligen har en släng av kitschig sunkighet över sig, att hustrun Sarah (Kidman) mest glider omkring i det eleganta men sterila hemmet och munhuggs med trulig dotter. Det krävs ingen större tankeverksamhet för att fatta att relationen mellan makarna är rätt ansträngd trots att de försöker hålla någon sorts fasad för varandra. Således en äkta man med möjliga skumraskaffärer för sig och en hustru som uppenbarligen är olycklig i en vräkvilla med snitsigt alarmsystem. Vad mer kan väl regissör Schumacher vilja ha?

Jo ett gäng gansters som uppenbarligen har haft koll på Kyle och nu har bestämt sig för att lägga beslag på alla hans förmodade rikedomar inlåsta i husets fetingkassaskåp. Intrång i ”familjeidyllen” medelst våld och snart är hela familjen Miller gisslan i sitt eget hem.

Mycket har sagts, och kommer att sägas, om vår vän Schumacher. På senare år har det absolut varit mest spott och spä och regissören tycks ständigt finnas med på listor över de sämsta och värsta filmmakarna i modern tid. Att Schumacher på egen hand höll på att förinta hela Batman-konceptet med den uslare-än-usla ”Batman & Robin” är ju rätt solklart, men samtidigt får vi inte glömma att denne man också ligger bakom finingar som 80-talspärlan ”St. Elmo´s Fire”, vardagskaoset ”Falling Down” och den snuskigt spännande ”Phone Booth”. Möjligen har mannen peakat för länge sedan, men att helt räkna ut honom som en stolle-Per kanske ändå är lite förhastat…?

Dagens manus håller sig rätt stramt i standardformen till en början och Schumacher visar inga spår på att ta det hela till några oväntade lägen. Misstro och osämja hos förövarna, svek som avslöjas hos det äkta paret och ett sjujävla skrikande. Ja precis, det skriks till förbannelse till höger och vänster och värst är faktiskt Kidman vilket gör att man nästan sitter och hoppas på att någon av skurksen ska ge henne en riktig tystande uppsträckning.

firma Cage/Kidman i tillfälligt (?) underläge

Sakta men säkert övergår så filmen i något slags kammarspel, med avslöjanden både i skurkläger och inom familjen. Cage blir kaxig och börjar spela ut inkräktarna mot varandra, Kidman blir ständigt hotad med diverse vapen (och skriker lite till av bara farten)…och tja..det är väl det som händer i större delen av filmen. Naturligtvis finns en upplösning innehållandes den obligatoriska twisten och när vi går i mål är det väl enligt det mönster som anats mil i förväg.

Jag kan inte påstå att Schumacher gör det här dåligt. Och inte bra heller. Mer rutinerat, jämnstruket och utan att det sticker ut åt något håll. Cage är ju som han är med sitt överspel, vilket dock finner en sorts fristad i denna murriga historia. Kidman kan som få varva toppinsatser med grundstötningar och ändå komma ganska hel ur det, vilket denna historia är ett bra exempel på.

Trespass är lättviktig och strömlinjeformad om än med en ton av plågat kammarspel över sig, och jag dårå som gillar dialogdrivet drama på begränsade ytor kan just därför inte avfärda detta som rent blask. Visst intresse håller trots allt mitt fokus igång till eftertexterna.

Dec 8 2011

Huvudjägarna (2011)

Någonstans under den här upplevelsen kommer en alternativ titel för mitt inre; “Stackars Roger”. Alltså, det skulle inte vara helt fel med den heller.
För Roger Brown (Aksel Hennie) har det jobbigt.
Minst sagt.

På dagarna har han ett till synes glassigt jobb som personalrekryterare till de tunga jobben på de lika tunga företagen. En äkta headhunter, en  dryg stekare, en glidare med dyra lyxvanor, snyggt hus och den långtbenta och modellfagra hustrun Diana (Synnøve Macody Lund). Allt har dock ett pris och Roger lever långt över sina tillgångar, med andra ord är jakt på pengar prio ett i hans liv.

Tur då att han har ett alldeles särdeles lönande och udda extraknäck; att stjäla konst. Helst från de kunder han träffar till vardags och på ett synnerligen bekvämt sätt kan pumpa på information om vanor, hemförhållanden och rutiner. Tillsammans med minst sagt udda kompanjonen Ove drar Roger in behövliga stöldpengar på säkra och snabba stötar. Men precis som för andra tjuvar i allehanda andra historier brukar det gå käpprätt åt helvete så fort stöten med stort S plötsligt tycks bli möjlig, och här är inget undantag.

I Rogers fall heter problemet Clas Greve (Nikolaj Coster-Waldau), en tvålfager dansk som både flörtar upp Rogers fru och avslöjar att han minsann har en riktig dyrgrip hängandes på väggen hemma. Vår antihjälte drar igång stöldprocessen men kommer snart att få ångra sitt tilltag när det visar sig att den machoaktige dansken Greve inte alls är att leka med. Dessutom blir Rogers värld bli fullständigt upp och nedvänd när inget visar sig vara som det ser ut. Man kan lugnt säga att han skitit i det blå skåpet

Manuset bygger på boken av icke helt okände Jo Nesbø och jag kan ta mig tusan inte hitta något att klaga på här. Visst, det finns en hoper logiska fallgropar och diskutabla grepp men de är å andra sidan så snyggt inbakade i den granna och mustiga historien så att de inte stör för fem öre. Jag blev…tja..tjusad av den här sköna mixen av brutal action med norsk bisarr humor insprängd lite här och där. Förutom Roger själv, som egentligen är en riktig idiot som det dock är svårt att inte fatta sympati för, radas ett band av mer eller mindre knäppa och udda birollsfigurer upp. För att inte nämna dagens dansk, Nikolaj Coster-Waldau, som med små medel blir ondskefullt skrämmande och obehaglig bara genom att visa sig.

Det bara blev en sån dag...

Någonstans far min tankar iväg till sådana nöjsamma galenskaper som Lock, Stock & Two Smoking Barrels och Snatch. Lite av samma driv och samma skrattet-i-halsen-tokigheter. Tempot är gott och historien blir jäklar i mig galet spännande när Roger har det som värst. Hur ska det gå och hur ska han lösa allt det sjövilda som tycks hamna i hans väg? Och hur var det egentligen med den eventuellt otrogna hustrun?

Huvudjägarna är ännu ett bevis på att Norge (och Danmark) just nu kanske är främst i Norden på att skapa underhållande och fartiga historier utan att de känns skitnödiga, pretto eller alldeles för dussinaktiga. Dagens regissör Morten Tyldum har hittat den perfekta balansen och receptet till en synnerligen underhållande och tokspännande skröna utan döda punkter.
Räkna med Hollywoodremake säger jag.

 
I dagens fall tar Fiffi och  jag varandra i handen och hojtar ett unisont ”kjempeflott!!!”…eller nåt….

Dec 7 2011

Sucker Punch (2011)

Jaha hörni, så här är det.
Normalt brukar jag alltid skriva min recension och omdöme ganska snart efter att jag sett filmen i fråga. Det brukar sällan gå mer än ett dygn innan jag har upplägget klart i huvudet och bara behöver plita ned det.

I dagens fall kan jag säga att det tog mig runt tre dagar att komma till skott. Anledningen; en sorts förvåning och förbluffning som helt enkelt inte gick att ruska av sig. Och detta mina vänner är inte skrivet i positiv anda. En krypande känsla av vanmakt och kanske mest ilska mot att jag lurat mitt sinne med 110 minuters idioti.

Allvarligt talat, vad är detta för något?
En förvuxen tonårings vision om det perfekta tv-spelet? En gubbsjuks erotiska fantasier om det täcka könet i minimala kläder med snitsiga vapen och en sinnesjuk förmåga att spöa allt och alla? Ja.. fan vet.

I mina ögon har Zack Snyder varit en frisk fläkt i filmmakerivärlden, Dawn of the Dead var tex en riktigt lyckad version som i mitt tycke slog originalet på fingrarna, 300 var hejdlöst stilistisk men med en svulstig och engagerande historia, Watchmen var möjligen lite för skitnödig för att kamma hem höga poäng men visade ändock upp en pärlband av snygga scenlösningar. Men det här…
Jag konstaterar också att det är första gången Snyder regisserar ett eget manusalster, och jag undrar bara sådär lite i förbifarten vem i h-e bland filmbossarna som godkände detta skräp?!

Här vankas stryk av lättklädda damer...

Efter knappt en timme hade jag, jag lovar, tröttnat på formatet ”lättklädda brudar slår sig fram genom tv-spelsliknande världar samtidigt som de på de  mest coola och effektfulla vis gör processen kort med sina motståndare”. Vad är meningen? Var är storyn? Varför mynnar allt ut i ett enda stort…Jaha..och Blaha….?

Det mest gåtfulla med den här historien (som ni naturligtvis redan känner till vid det här laget) är hur i helskotta Snyder ens kunde komma upp med idén till detta helt meningslösa hopkok. Om man nu bara vill visa upp snygga scener och effekter av toppklass (vilka man naturligtvis inte kan klaga på) och ”titta här nu på mig så duktig jag är som actionregissör” så är detta banne mig ett av de mest tristaste sätten man kan göra det på. Jag känner absolut ingenting för filmens huvudkaraktärer och retar mig istället på sådana detaljer som deras löjliga namn och det alltigenom kassa skådespelandet som levereras av de säkerligen normalt begåvade skådisarna Emily Browning, Abbie Cornish, Jena Malone och Jamie Chung. Och vad i herrans namn gör gamle favvisen Scott Glenn i den här soppan!?

Sucker Punch känns som en fullständigt meningslös mischmasch av (visserligen snygga) digitala effekter och som att befinna sig i världens mest röriga tv-spel samtidigt som man oförstående kliar sig i huvudet. Det sägs att det finns en tid och plats för allt, men här är fan bara löjligt och som att titta in i en testosteronstinn tonårings våta dröm i pojkrummet om natten.  
Inga julklappar till Snyder i år om jag får bestämma.

Dec 6 2011

Apollo 18 (2011)

Men titta, är det inte ännu ett exemplar av den snart uttjatade stilen ”found footage” som ger sig tillkänna…? Onekligen undrar man i sitt stilla sinne när marknaden för denna speciella, så exploaterade, filmstil har nått sin gräns. Om den inte redan gjort det.

Här nu en film som tar ett helt nytt grepp på NASA och rymdfarten under 70-talet, och såsom varande rymd- och astronautnörd är det givetvis otroligt svårt att hålla fingrarna borta från den här produkten.

Som bekant upphörde ju Apollo-uppdragen till månen efter nr 17 i ordningen i början på 70-talet. Eller inte.

Här får vi nu nämligen ta del av ”återfunnen” topphemlig redigerad film som visar att det faktiskt genomfördes ytterligare ett uppdrag 1973, den här gången med militära förtecken där astronauternas jobb var att placera ut sändare på månen som snabbt skulle kunna känna av när Sovjet eventuellt fyrade av missiler mot USA. (detta var ju trots allt kalla kriget-eran). Men filmen visar nu då också varför detta uppdrag mörkades och aldrig har förekommit i den ”officiella” historien. Eller att det kanske inte ens var hela sanningen bakom det uppdrag dagens huvudrollsinnehavare blev briefade om.

Trots att jag alltså börjar bli trött på detta filmformat känns det som att idén här är både tilltalande och lite fräck. Det är möjligt att den känslan till större delen beror på mitt rymdintresse, och Apollo-eran i synnerhet. Okände regissören Gonzalo Lopez-Gallego brassar på med realistiskt gryniga och ibland osammanhängande bilder inifrån 70-talets månlandare varvat med autentiskt material, och överhuvudtaget är detaljerna oerhört tilltalande ned till minsta lilla lysdiod på kontrollbordet. Miljön är naturligtvis också tacksam när det gäller att skapa en klaustrofobisk känsla hos de två astronauterna Anderson (Warren Christie) och Walker (Lloyd Owen) som plötsligt märker att allt inte står rätt till i omgivningarna runt landningsplatsen på månen.

Astronauter med obehagliga problem.

Filmen försöker sig på konceptet att sakta smyga på skräcken i takt med att astronauterna gör den ena obehagliga upptäckten efter den andra, men ok…så värst mycket rysligt blir det kanske inte, ett par jumpscares här och där testas med fördel och visst undrar man vid något tillfälle vad det egentligen handlar om och hur det ska gå. I och med att filmen spelas upp i tillbakablickar och i ”material hittat hos NASA” får man ingen större relation med karaktärerna som istället blir rätt anonyma och mest får tjäna som verktyg för att driva den otrevliga (och otroliga) historien vidare, märkligt nog dock rätt passande grepp i det här sammanhanget. En tredje astronaut, Grey (Ryan Robbins), finns också med men hans tid går åt att sitta i moderkapseln som cirklar runt månen i väntan på att få plocka upp sina kollegor efter avslutat uppdrag.

Apollo 18 är inte så värst skrämmande, men väl lite obehaglig om man är på det humöret. Bra fångade miljöer och detaljer som bygger upp stämningen i allt från scenografin till ljudupptagningen. Manuset är möjligen lite obalanserat i tempot där det avgörande dramatiska händer mot slutet. Innan dess är det antagligen mest ögonporr för oss Apollosuckers. Filmformen är som de andra alstren i den här kategorin och icke nyskapande på något sätt, men gillar du 70-talets rymdprogram och dess detaljer förhöjs värdet ett snäpp i och med denna konspirationslek med historien. Som hos mig.
Underhållande i sin ”smala” nisch.

Dec 5 2011

Fright Night (2011)

Remakesen fortsätter att hagla på Flmr, och nu är det minsann en äkta 80-talspärla som kläs i nya färggranna kläder. Men är det då tillräckligt snygga och funktionella kläder för att motivera en uppdatering?

Som vanligt finns det väl inget rätt eller fel svar på denna fråga. Allt har sin tid, originalet var precis så charmigt dumjönsig och lagom effektfull som just en rysarkomedi från 80-talet kunde vara, med finurligt byggande av förväntningar och tilltagen med klassiska berättarknep väl anpassade till sin egen tidsålder.
När dagens unga målgrupp ska ringas in i 2000-talets tempohysteriska samhälle måste därför historien vässas (!) och således är det fullt drag från början utan att i manuset uppehålla sig vid några större bakgrundsutläggningar eller temposänkande moment.

Charlie Brewster (Anton Yelchin) bor med ensam mamma i en sömnig förort till Las Vegas. Charlie var tidigare ärkenörd men har nu vuxit till sig och dessutom skaffat värsta heta flickvännen. Till ex-nördpolaren Ed´s stora förtret. Ed försöker kasta en sista köttbit åt Charlie när han helt fräckt påstår att Charlies nyinflyttade granne Jerry (Colin Farrell) är en lurig vampyr som i lugn och ro och ytterst metodiskt ägnar sig åt att tömma grannskapet på invånare. Charlie avfärdar naturligtvis detta som just nördnonsens men får snart anledning att ångra sitt ställningstagande när Ed försvinner och Jerry beter sig olycksbådande vaksamt.

Colin demonstrerar en ny form av grannsämja...

Som skräckis med tillhörande komiska inslag funkar nya versionen rätt ok. Har man inte sett originalet har man ju inget att jämföra med och kan således egentligen bara koncentrera sig på det som utspelas här. Jag som växt upp med Chris Sarandon´s svala version av grannen Jerry märker direkt att dagens filmmakare satsar krutet på snabba effekter och tar bort mycket av mystiken direkt från början. Här känns det mer som att den stora grejen är att få till lagom dos action och vampyrysligheter i sann modern anda. Till detta manus fördel ska sägas att förlägga handlingen till Las Vegas med omnejd är en riktigt smart detalj och helt i linje med den snabbare version som detta ändå är.

Där originalet kunde visa upp den spattigt underhållande Roddy McDowall som den något förvirrade vampyrbekämpar-tvpersonligheten Peter Vincent, får vi här hålla till godo med Vegasmagikern Vincent (David Tennant och tänk er nu en avdankad och desillusionerad Joe Labero så kommer ni rätt nära just den stilen) som kommer till Charlies undsättning när det hettar till framåt finalen. Blodsugaren Jerry leks lite lagom lojt fram av Colin Farrell och det känns nästan som han gått in för att ha lite kul här i sin katt- och råttalek med Charlie, speciellt när manuset möjligen inte riktigt kan matcha originalet.

Fright Night är naturligtvis en helt onödig remake, men som modern story satt i rätt omgivning fungerar den troligen lika bra som originalet gjorde på sin tid. Det komiska drivet är dock mer eller mindre ersatt av en snabbare approach och är tuffare i actiondelen med ett par adrenalinstinna effektscener. Måhända inget att skriva hem om, men som underhållning för stunden är den ganska stilsäker för sin tid. Resultatet kunde faktiskt ha blivit mycket värre.

Filmitch var också av ungefär samma åsikt i fallet.

Dec 2 2011

Hoo-hoo-hoo!

Idag blir det ingen recension, men väl lite reklam för julen!
Och filmerna som hör till!

Om ni kikar uppe i menyn på sidan här så ser ni en helt ny avdelning som bara riktar in sig på julfilmer av varierande sort. De har har naturligtvis florerat i tryck här förut på bloggen, men är väl värda att uppmärksammas en gång till.

Till detta kommer säkerligen en och annan nytittad julfilm att hitta in här bland bloggposterna för 2011.

Sådärja, ta nu en pepparkaka eller lussekatt och kika runt lite i den Hollywoodska julstämningen!

Trevlig helg och glad Andra Advent!

Dec 1 2011

Takers (2010)

Vad är det här egentligen med att allehanda kreti och pleti i rap/R&B-branschen ska in och härja vid filmen? Och så ska det vräkas på med snitsig musik, coola kläder och ett allmänt tufft yttre. Precis som här.

Takers lider av något sorts lillebrorskomplex till Heat (och den diskussionen ska jag inte ge mig in i men.. minnesgoda vet ju att jag tillhör den falangen som sätter just den filmen högt uppe där bland stjärnorna) och satsar på att bygga upp en sorts heiststämning som består i att pålitliga grabbgänget där alla ställer upp för alla har lönande bisyssla i form av snygga och effektiva bankrån som alltid ger gott om cash. Naturligtvis dödas aldrig någon eller skadas allvarligt, och de käcka grabbarna har alltid koll på läget.

När en ex-medlem i gänget släpps ur finkan har han en snillrik plan med sig som han gärna vill delge de andra, som mot bättre vetande beslutar sig för att hänga på tåget för en sista megalönande stöt. Som tittare vet du nu också naturligtvis att så fort orden ”en sista stöt” uttalas i en film som denna så är det bara en fråga vid vilken minut det ska börja gå åt skogen. Och du vet också att vissa utvalda individer i manuset börjar med sitt luriga dubbelspel.

På andra sidan staketet hittar man så poliserna som plötsligt bestämt sig en gång för alla att gänget ska sättas dit, och som plötsligt hittar både den ena och andra infallsvinkeln för att närma sig kärnan. (man undrar ju varför de inte gjort det tidigare). Karaktärerna i båda lägren är precis så statiska som de kan vara i ett dussindrama som denna. Hos poliserna är det den hårdföre som gärna bryter mot en regel eller två för att nå resultat, han spelas av gamle Matt Dillon och naturligtvis är jag inte förvånad. Hos käcka gänget hittar man då som sagt ett koppel av alla dessa rapartister eller R&B-sångare som plötsligt bestämt att de ska göra karriär inom filmen. Själv har jag väldigt svårt för rap och hiphop och känns inte vid namnen nämnvärt, men i rånarbesättningen hittas i alla fall artister som Chris Brown och T.I.
Jaha ja.

svidar, soft ljus och snygg L.A-backdrop...

Vad som ändå räddar filmen från att bli en totalt platt historia är rätt snygga scenlösningar, effektivt foto och ett bra tempo när det verkligen hettar till. Samt en rejält snygg shootoutscen i elfte timmen. Lägg därtill pålitlige Paul Walker som gör en sorts nedtonad och mer välklädd version av sin figur från Fast and Furious och Hayden Christensen (som jag normalt inte kan med i större utsträckning, men som faktiskt gör sig här) som spexig tjomme och det hela räcker till ett godkänt resultat.

Takers är mycket yta men egentligen intetsägande. Karaktärerna blir för bleka för att fastna någon längre tid på näthinnan, trots att både Dillon och Walker känns rutinerade och rätt hemtama i facket. Standardaction, om än snyggt presenterat glimtvis, men med föga överraskningar längs vägen. Även om vissa försök till att twista till det faktiskt görs.
Lättglömt.