Trots att man vet om att de finns, blir det nästan samma chock varje gång. Det där när man konstaterar att alla timmars slit framför rullar av varierande kvalité får en payoff i form av att det filmiska himmelriket öppnar sig. De kommer i sällsynt flock. Om ens det.

Damien Chazelle är uppenbarligen en pålitlig kuf. Alternativt en snubbe med en underbar fantasi och förmåga att omsätta sina inre (?) visioner i filmberättelser som charmar brallorna av en annan. Kom igen, Whiplash var en svettigt underbar och totalengagerande story. Och nu har Chazelle gjort det ÄNNU bättre! Och, för den som inte kan med människor som brister ut i sång och steppar runt i dansvirvlar, bara sådär, kan detta bli en prövning. Det tål att nämnas ändå. Vad tar det innan första, Fame-inspirerade, numret drar igång? 30 sek?

Mia (en sagolikt bra Emma Stone) drömmer drömmen om att bli skådis. But of course. I Los Angeles, drömmarnas stad (?) är väl allt möjligt? Men också hårt. Auditions som inte leder någonstans. Känslan att aldrig bli utvald. Är kanske framtiden ändå att jobba som barista på det lilla fiket intill den stora filmstudion? Likadant är det för Sebastian (Ryan Gosling), sjukligt besatt av att spela jazz, att värna om jazzens överlevnad i en stad som ständigt rusar på i natten och i den soldränkta smogen. Klart de två möts som skepp i natten på ett okänt hav. Blir varandras supportrar, varandras stöd, varandras hjärtas älskade. De delar drömmen.

Av allt detta väver nu alltså regimannen/manusplitaren Chazelle ihop en sådan totalcharmerande story att det icke på något sätt går att värja sig. För varje människa med ett uns av egna drömmar, längtan eller romantik inneboendes i sig…är detta som en explosion i själen! Tjuriga recensenter har kallat filmen ”rörig”, har benämnt den som ”blek” och ”oengagerande”. Självklart har de antingen varit på fel film eller har uppenbara problem med formatet storyn berättas i. Chazelle trollar fram sagolikt magiska scener som för tankar tillbaka till musikalernas glansdagar, med ess som Fred Astarie, Ginger Rogers och Gene Kelly. Hua vad bra detta är! Färgerna, musiken, känslan! Precis när man liksom trodde att 2000-talet håller på att rusa iväg i hysterisk fart vad gäller teknik, ytliga popcornsdjup och explosioner av valfri CGI…kommer Chazelle och knäpper oss på näsan med en magisk (ja MAGISK) blinkning till forna dars filmkonst. West Side Story! I´m looking at you! Musiken är som vanligt ett av Chazells starkaste kort. Här som ett fluffigt old fashioned kuttersmycke i gnistrande färger. Lovely.

magin börjar spira

Stone och Gosling är som gjorda för varandra. En par i samklang, både i glädje och när filmens (obligatoriska) tuffa tillvaro kickar in. Stone är magnifik. Hennes blickar och ansiktsuttryck säger allt. Gosling är dags att ta på rejält allvar nu. Mannen tycks kunna spela allt. Har han något kvar att bevisa? Knappast säger jag.

Som att hänga med två personer man blir kär i redan från ruta ett.
Lägg till detta bedårande musikaliska inslag…och allt klickar. Precis allt.
Avkräver ni mig en favvoscen…så håll utkik efter en parkbänk ovanför Los Angels ljusmatta i natten.

Jag lägger mig ned och kapitulerar.
The dreams are on me.

I SoF-poddens #74 slösar yours truly och poddpartner Fiffi ännu MER kärlek över dagens upplevelse. Get some!