Etikettarkiv: …oväntat bra.

Okt 26 2015

The Devil’s Hand (2014)

devils_handVar det inte det man visste!?
Att även i de lugnaste av Amish-samhällen (damn you ”Vittne till Mord!”) jäser det av mer eller mindre knasiga föreställningar om ondskans närvaro.

När sex flickor föds samma natt på en viss tidpunkt på året ojar sig de äldre i den lilla församlingen och drar sig i skäggen. Kan det vara så att en uråldrig gammal profetia är till att börja frodas…?

18 år senare är läget minst sagt spänt då den gamla sägnen talar om att djävulen aviserar sin ankomst via någon av de sex unga flickorna som nu hunnit växa upp och matats med den gamla historien. Att ”the elders” i församlingen hela tiden ger flickorna det onda ögat är förstås jobbigt. Värst av dem alla är församlingens överkucku Beacon (Colm Meaney) som predikar högt om den förestående profetian och olyckan som kommer att drabba församlingen…och att det banne mig vore bäst om alla flickorna vore döda.
Att sedan plötsligt flickorna börjar försvinna en efter en och påträffas avlivade medelst grymma sätt, hjälper ju inte situationen direkt! Vad är det som händer!? Ett galen församling? En seriemördare? Sinistra krafter i görningen inför flickornas 18-årsdag som närmar sig….och då den uråldriga legenden ska få liv….eller?

Överraskande underhållande mix av gammal hederlig slasher och ockult mysterium.
Att storyn utspelas inom det lilla Amish-samhället hjälper till att förstärka originaliteten lite. På ytan en rulle med klyschig och sliten ramberättelse, men storyn lyckas faktiskt med bedriften att hålla sig på rätt sida om taffligheten.
Att den dessutom känns snyggt och stabilt gjord hjälper förstås till.

på väg mot sina 18-årsdagar…och en möjlig förbannelse…?

Stora lasset dras av unga Alycia Debnam-Carey i rollen som Mary, en av de unga flickorna som står i ofrivilligt fokus. Vidare i rollistan hittas också Rufus Sewell som hennes pappa samt Jennifer Carpenter som synnerligen irriterande bokstavstrogen församlingsmedlem. Carpenter riktigt bra i sin roll.

Mixa hardcore-religion med djävulsfruktan och lite old school-slasher…plus ett stänk av kanske/kanske-inte-övernaturliga-inslag…och vips har du här en rätt trevlig och lagom twistad inledning på Halloween-veckan.

Som givetvis går att njuta av vilken dag som helst på året.

Okt 23 2015

San Andreas (2015)

Tröttnar filmvärlden någonsin på katastroffilmer?
Troligen inte. Istället blir upplevelserna när vi tittar kanske vår förlängda arm in i ett tittskåp om en verklighet vi aldrig vill vara med om.

Det finns allvarliga katastrofrullar. Och det finns glimten-i-ögat-alster som sätter mer fokus på att fixa effekter och full fart istället för att fundera på logik och realism. Precis som dagens film.

Jag kan för lite vetenskapligt om den ändå ganska kända San Andreas-förkastningen som ligger i Kalifornien. Men det är också skit samma, vad man vet är att den ständigt är ett föremål för diskussion huruvida ett kraftigt jordskalv eller fler i praktiken skulle kunna göra Las Vegas till kuststad!
Och tur då också att vi idag får snällisen Paul Giamatti i en liten semesterpengs-roll som tjänstgörande seismolog (?)…vilken på lagom filmiskt och ytligt sätt kan förklara KATASTROFEN som kommer i rullen!

På andra sidan spelplanen finns den genomhygglige helikopterpiloten/brandmannen Ray (Dwayne Johnson) som självklart har både vett och kyla att agera när det skiter sig under Kalifornien-solen. Frånskild med halvvuxen dotter ser han naturligtvis till att sätta familjen i första rummet. Och kom igen, Familjen är alltid nummer 1 ju…oavsett vilken sorts konstellation den uppenbarar sig i. Först måste vår man med musklerna assistera ex-frun (Carla Gugino) i flykten från en kollapsande Los Angeles-skyskrapa (plus en bitchig Kylie Minouge (!)), sen måste paret försöka få span på dotter som är med ”styvpappan” Ioan Gruffudd i San Francisco, där han byggt världens mest säkra skyskrapa…HA!! Dessutom är Gruffudd´s karaktär värsta fegisen…men det fattade ni ju redan.

Upplagt för popcornsaction således när The Rock ska kryssa mellan besvärligheterna för att nå dotter. Här gäller det att slå sig fram genom sprickor, raserade byggnader, tsunamivågor och jävelskap som regissören Brad Peyton kastar över våra hjältar. Självklart svårt med både trovärdighet och logik, men kom igen…hade du väntat nåt annat!?
Och grejen är också att Peyton tar ett steg bort från det mörka och lite allvarsamma…och satsar istället bucksen på rejäla effekter (hysteriskt bra faktiskt!) och tempofylld (nästan) matinékänsla. Och banne mig, det funkar.

alla som avskyr den klassiska skylten…klappar nu!

För mig alltså. Som gillar när Hollywood spänner produktionsmusklerna och levererar smakfulla chips till dippen.
Detta är inget för dig som vill ha realism eller djup på nåt sätt. Tänk en lillebrorversion av dåren Michael Bay´s mest påskostade alster…så hamnar du ganska nära.

”The Rock” Johnson är väldigt svår att inte tycka om. Han håller det enkelt, inser sina begränsningar som djup skådis, och levererar istället på de plan han kan. Som en sorts musklig version av Bamse ungefär. Med godhet och en vilja av stål. Idag får han dessutom rejäl assistans av två tuffa damer i Carla Gugino och dottern Blake (Alexandra Daddario). Speciellt Blake visar att hon går i filmpappans fotspår och styr upp saker på egen hand när det brinner till. Härligt med en rulle som inte sportar upp våp till kvinnor i rollerna! Friskt!

Kom igen, släpp sargen och låt dig underhållas av Kalifornien-Kaoset!
Här har man inte tråkigt en endaste sekund!

SoF_7I filmpoddens avsnitt #7 tjattrar jag ännu mer om varför rullen kan vara höstens frejdigaste ”dumaction” i tv-soffan!

Okt 16 2015

Sightseers (2012)

Husvagnssemester i Yorkshire.
Kan det vara nåt så här på höstkvisten?
I sällskap med en märklig man och lika märklig kvinna, och snart ett antal händelser som…eh…skaver lite.

Inåtvända Tina (Alice Lowe) bor med sin mamma i det arbetarklassiga England. En mamma som är rätt bra på att vara…konstig. Tur för Tina att hon precis blivit med pojkvän i den skäggprydde och jovialiske Chris (Steve Oram).
Nu vill Chris helt enkelt ta med Tina ut på en liten husvagnssemester (med Volvo och allt) för att visa henne sådana heta attraktioner som ett spårvagnsmuseum, några droppande grottor, ett pennmuseum samt en och annan småmurrig campingplats. Att komma iväg från vardagen lite. Samt att han vill ”hitta sig själv”. Heh!

Brittisk blytung svart humor med twist när den är som bäst!
Fullproppad med vass dialog, galet rolig repliker, komiska situationer och ett mörker som gör sig speciellt bra i dessa märkliga personers tillvaro. Kanske är detta en sorts sjabbig kusin till gamla NBK (och vet ni inte vad jag menar nu..så får ni googla DEN bokstavskombon)!
För mitt i den akwarda humorn ligger som sagt en mindre trevlig del inbakad. Som får Chris att plötsligt visa upp en oanad sida…och som också börjar påverka Tina. Att åka på husvagnssemester är uppenbarligen lite som att dyka ned i det mänskliga psyket…och det är inte alltid man tycker om vad som poppar upp till ytan.

glädjen när man bor på camping mitt i hösten

Alice Lowe och Steve Oram gör det förstås jättebra. Att de själva totat ihop filmens manus hjälper kanske till. Bakom kameran hittas en Ben Wheatley, men framgången med filmens ton kanske man till syvende och sist hittar i producentstolen där en viss Edgar Wright (Shaun of the Dead, Hot Fuzz)  sitter. Wright, Lowe och Oram har dessutom erfarenhet av tidigare samarbeten, och det märks. Speciellt Lowe är nästan ”mysigt” underhållande och går från hunsad dotter till flickvän med….oanade talanger. Oram är egentligen bara…konstig. Vilket passar rollen kanoners.

Det vilar konstant en sorts ödesmättad känsla över filmen, delikat kryddad med brittisk svart humor av bästa märke.
En liten pärla till film.
Trots mörkret.

Jul 1 2015

Project Almanac (2015)

PROJECT ALMANACOch hur många gånger ska man behöva påtala det!?
Trixa inte med tiden!
Ni vet ju hur det blir!

Ändå, lik förbannat har vi här ett gäng kids som plötsligt ser oceaner av möjligheter när upptäckten (och modifieringen) av en mackapär som faktiskt kan tillhandahålla tidsresor…görs! Ajajaj.

Kanske är det mest high school-grabben David (Jonny Weston) man ska skylla på. Det som började som ett projekt för att få ett stipendium till icke helt okända MIT University, går snabbt överstyr när mäktiga krafter sätts i rörelse och märkliga fynd från förr görs hemma i källaren. Inte blir det bättre heller när David också bryter mot alla ”regler” gänget satt upp för hur man bör förhålla sig till den nya upptäckten.

Jaja, vi har ju sett allt förut.Det fascinerande i att kunna tämja tiden, bli lite smågud över vardagens alla ting.
Och det farliga när man börjar använda ”kraften” för egen vinning. Dagens rulle kastar sig såklart huvudstupa in i alla klyschiga normer som följer med en tidsmaskinsfilm…men det finns också nåt som känns lite piggt, fräscht och till och med tankeväckande; att även om du har goda intentioner med dina gärningar och handlar i god tro…kan det ändå få ödesdigra konsekvenser. Lite som att man skulle vilja åka tillbaka i tiden och skjuta Hitler innan han hunnit ställa till med jävelskap….vilka konskevenser skulle det få för framtiden?

coolaste prylen i kvarteret…eller bara en upphottad kaffebryggare..?

Återigen är det en form av FF-stil som presenteras, dock inte på ett irriterande och flängigt sätt. Mer som att man vänjer sig ganska snabbt. Känns som att regissören Dean Israelite vet om att han fiskar i en nästan uttömd genre, och satsar därför på att hantera just frågor om att det är svårt att hantera händelser som man en gång varit med om att ändra.
För hur vrider man saker rätt när varje liten detalj kan komma att ändra följden av det som sker?

Ganska mycket standard, med en liten touch av intressanta frågeställningar.
Jag behåller fokus ända in till mållinjen, vilket ändå måste ge ett småbra betyg.

Jun 16 2015

Big Game (2014)

Big_Game_PosterFan! Finnarna alltså!
De kan ju också!
Liksom norrmännen. När det gäller fantasifulla hittepågrejer.

Idag en sorts skön homage till gamla fina 80-talsactionstuket.
Återigen är det Jalmari Helander som gav oss finurliga Rare Exports 2010, som ligger bakom det här visuella röjet.
13-årige Oskari (Onni Tommila) är solokvist ute i vildmarken i finska Lappland. På uppdrag för att ”bli en man” måste han komma hem med ett byte värt respekt i sin pappa jägarens ögon.

Samtidigt utsätts Air Force One på väg till Helsingfors för ett attentat (!) och störtar i området. Presidenten överlever och träffar strax på Oskari. Den osannolika duon måste nu samarbeta för att hålla sig undan de skyldiga badassen som naturligtvis fått span på att presidenten klarat sig.
Hej och hå! Här är det raka puckar från början. Inget krångel eller onödiga omvägar. Lite hederlig vildmarksaction gjord med glimten i ögat!

Tommila gjorde ju småsuccé redan i Rare Exports och passar naturligtvis härligt perfekt som lite lagom trulig vildmarksgrabb. Att Samuel L. Jackson hoppat på rollen som småfeg president är ju en lika självklar hit! Jackson spelar med glimten i ögat och vågar vara lite lagom harig och ganska smårolig när det behövs. Skönt ändå att en Hollywoodstar inte bangar för att hoppa på mindre projekt. Uppfriskande!

Big Game

lite avslappnat man-to-man vid lägerelden

Helander har koll på sin populärkultur och fyller speltiden med charmiga klyschor! Skurksen är rejält  skurkiga och hjältarna en skön men osannolik kombo! Bra drag på effekterna trots att budgeten säkerligen är löjeväckande låg om man jämför med Hollywood. Snygga bilder över vildmarken och snöklädda bergstoppar! Att sedan alperna fick vara stand in för Lappland då regissör Helander tyckte att de var snyggare rent visuellt kan man köpa utan problem när det är så pass underhållande som det är här!

Extra kul också att Helander lockat med ett koppel andra, icke helt okända, stars som; Felicity Huffman, Victor Garber, Jim Broadbent och Ted Levine i mindre biroller.

Finlands dyraste rulle (hittills) är oväntat bra!

Jun 12 2015

Lobos de Arga (2011)

lobos_posteraka ”Game of Werewolves”

Filmvärlden behöver fler varulvsrullar! För att väga upp alla dessa satans vampyrfilmer som dyker upp titt som tätt.
Att sedan de alster om dessa håriga bestar som ändå finns ofta har hållit lite kackigare klass…tja det kan vi väl tala tyst om.

Idag kikar vi på en spanjor. Det var inte igår. Jag sänder ett tack till bloggkollegan Blue Rose Case för tipset!
Glöm dock inte bort att spanjackerna är rätt bra på rysarskräck av den mer allvarliga sorten. Hur står de sig då när det kommer till rysligheter med lite mer…..eh….komedi i soppan?
Jorå, tackar som frågar! Här satt jag allt och flinade ikapp med det försvinnande innehållet i kvällens pilsner (Estrella förstås! Vad annat när man gör en filmisk resa till Spanien!?)

Här har vi Tomás (Gorka Otxoa), en rätt pajig författare som en gång skrivit en bok (som ingen ville köpa), och som förtvivlat jagar efter inspiration till ett nytt alster. Nu vill borgmästaren i hans gamla barndomsby, Arga, att han ska komma ”hem” och få typ Stadens Nycklar. Är han den mest kände personen från Arga helt plötsligt? Att byborna skulle ha någon annan anledning att kalla hem en släkting från byns minst sagt ökända släkt…faller honom aldrig in såklart. Istället ser han en bonuschans att sätta igång med en släktkrönika i bokform väl på plats i byn.
Det finns såklart ett mörkt motiv i bakgrunden, en förbannelse som måste brytas…en hemsökelse i byn som pågått länge.
Javisst, ni fattar! Det är ju varulvshålligång i Arga som gäller!

Men HAHAHA, det här var ju ändå roligt! Sådär tramsigt jönsigt roligt!
Rätt lugubra (ibland) skämt varvas med sköna repliker och knäpproliga handhavanden. När Tomás sent omsider upptäcker vad som är i görningen blir det till att försöka hålla sig vid liv. Inte blir det bättre av att ”förbannelsen” gör en backfire och utvecklas till något HELT galet! Bra knasassistans får han av barndomsvännen som blev kvar i byn…och hans rätt misslyckade förläggare som plötsligt dyker upp i grannskapet.

hoppsan. nån glömde kolla övervåningen…

Själva ulvarna då? Jo de funkar bra.Trots att de i vissa mindre bra lägen ser ut som ett gäng stirriga Chewbaccas!
I andra scener lyckas regissören och manusplitaren Juan Martinez Moreno få till effekterna rätt bra så hotet ser både skrämmande och obehagligt ut (speciellt ögonen har man fått till bra på de tvåbenta ylarna!). Bästa ”partytrixet” när det gäller att överleva varulvsattacker står dock en polisnubbe för….vilket bla innebär att skjuta sig själv i skallen på ett ”listigt” sätt! HAHAHA!
Du får kika själv och skratta….och KOM IGEN…det är ingen spolier!! Herregud, det är ju skräckkomedi…premisserna är ju liksom klara från början!

Ryslig rulle?
Njaeee…knappast va? Mera tramsigt roligt och knasigt. Däremot sparas det inte på gore och blod när det ges tillfälle  för detta i manuset!

Inte bland de mest seriösa man sett i genren om den galne besten, men vad fan….man får ta vad som bjuds och hoppas på det bästa.

Här blev det oväntat bra…på ett avigt sätt.

Jun 5 2015

Jönssonligan – Den perfekta stöten (2015)

Jonsson_PosterDamn!
Det trodde man väl aldrig…att man skulle sitta framför en SVENSK film  och skratta lite lagom mysförnöjt!!
Och känna att…tja men det här var väl inte så jävla dumt iaf!

Vem ska vi gratulera till det synnerligen smarta greppet att ta Jönsson-figurerna in i det moderna 2000-talet?
Regissören Alain Darborg? Manusplitaren Piotr Marciniak?
Klart jag sett de gamla farserna om Sickan och gänget från förr. Ganska mycket trams och buskis…och lite tafflig crimespänning. Här byter det mesta plats, nu är fokus på snygg heist och vass crime..med lagom dos av humor och komedi som aldrig slår över och blir buskis eller trams. Tack för det!

Dessutom, en suveränt grepp att hotta upp karaktärerna lite! Gamle Rocky har fått bli smarta och kvinnliga Rocky i Susanne Thorson´s skepnad. Vanheden är fortfarande en slick snubbe, men desto coolare i Alexander Karim. Dynamit-Harry är förstås med och görs med norrländskt lagom vemod av rutinerade Torkel Petersson! Hahaha! Han är skitbra castad!
Sickan själv då? Jorå, spelas med lagom attityd av Simon J. Berger. Klart snubben har en plan!

Idag handlar det om hämnd…och chansen till lite skön rikedom förstås!
Sickan behöver ett crew, snart har han sina kumpaner och spelet kan börja. Det är lagom snyggt och skönt underhållande hela vägen till finalen. Att man helt skamslöst snor lagom mycket från Oceans Eleven har jag överseende med…mersmaken här blir trivsamt god ändå!

jönsson_pic

samma namn….ny smartness

Dagens skurkass heter inte Wall-Enberg utan Wallentin (Andrea Edwards), nya tider!
Hon är perfekt som superbitch med det kanske kallaste hjärta som skådats i svensk komedicrime! Klart hon ska sättas på plats, speciellt när hon har ett Frans-Jäger i sin högteknologiska skyskrapa!
Och vägen dit…tja den är både underhållande och lite spännande!

Vafalls!?
Vad skrev jag!?!?! Svensk film….underhållande!?!
Javisst! Det är klart! När en Svedala-rulle då och då slutar att ta sig på pretto-allvar och bara går in för att underhålla en stund….då funkar det ju!

Som gjort för en ny filmserie. Eller?

Apr 22 2015

Outpost 37 (2014)

37_posterJahapp, fortsätter att grotta runt i indieträsket.
Nu lirkar jag fram en rätt annorlunda krigsrulle.
Sort of.

Vi leker att det är ett antal år in i framtiden.
År 2031 närmare bestämt. 10 år tidigare invaderades jorden av aliens, de s.k. Heavies. Bra fart på motståndet och gemensam miltär sak världen över slog dock tillbaka merparten av invasionsstyrkan och drev de objudna gästerna på flykt. Nu finns bara sporadiska styrkor av de uschliga utomjordingarna utspridda lite här och där över jordbollen .

För att hålla koll på dessa aliens i förskingringen har man nu byggt ett antal outposts på diverse ställen på jorden.
Dagens outpost, nr 37, ligger på gränsen mellan Pakistan och Afghanistan och är både en av de mest avlägsna…och mest utsatta posteringarna som finns. Hit kommer nu då tre sprillans färska rekryter plus ett filmteam som ska dokumentera vardagen på posteringen.

Det är naturligtvis svårt att inte se detta som en allegori över det militära tillståndet i det aktuella området i dagens verklighet. De amerikanska styrkornas närvaro, en lokalbefolkning som kan vara både vänskapliga och moståndare.
Eller också skiter man i den vinkeln och ser rullen för vad den är…en sorts ”dokumentär” om soldatlivet. Här bjussas vi till och med på ”intervjuer” med nästan varje stridis som bemannar fortifikationen.

Återigen har filmskaparna, den här gången en Jabbar Raisani (regi) och en Blake Clifton (manus), lyckats med konstycket att göra lågbudget till visuella små karameller. Det ser jäkligt snyggt ut och effekterna funkar kanoners utan att se kackiga ut. Man dras helt enkelt med i storyn om de utsatta stridisarna i ökenlandskapet! Det blir också en fantasifull mix av både nutidspolitik och sci-fi-utsvävning på samma gång. De räliga Heavis som finns i området ser lagom hotfulla ut…och kanske/kanske inte har de dessutom viss kontroll över delar av lokalbefolkningen. Vad ska detta betyda?

”take this, alien scumbags!!”

Finalen kommer med sedvanlig lite over-the-top-känsla…men vad fan…det är ju hittepå-film! Då köper man det också!

Snyggt filmat, man tänker inte på att det förmodas vara en ”på-platsen-fotograf” som dokumenterar. Bra flow i rullen som inte saggar alls skulle jag vilja påstå. Ser otroligt snygg ut för att inte komma ut från Hollywoods popcorns-rullband!

Överraskande bra!

Apr 21 2015

Wyrmwood (2014)

Wyrmwood_posterVad händer om man mixar…säg……..Evil Dead med Mad Max…?
Jo detta. Ända långa vägen från Down Under också!

Den gode bloggar-filmitch och jag brukar för det mesta vara på samma våglängd när det gäller filmer och dess olika genrer. I dagens fall skiljer vi dock oss åt rejält vill jag påstå. Och det var för övrigt hos honom jag plockade upp tipset!
Så, okej…vi skuttar oss till Australien…där ett kraftigt meteorregn tycks få hela världen att tappa det helt. Det dröjer inte många minutrar innan större delen av befolkningen förvandlas till blodtörsta zombietyper (oh yes..it´s that road again today!)…och alla andra…tja de får kuta för livet. Som vanligt alltså.

Filmen börjar faktiskt ganska seriöst (!?) och vi får bla träffa på en familj där pappa (Jay Gallagher) tvingas uppleva hur dotter och fru i ett huj inte…är dotter och fru längre.
Ok, sen tutar det på och det dröjer inte länge förrän rullen växlar upp i ett hysteriskt tempo där det tycks hända galna saker mest hela tiden! Knasiga typer och putslustiga antihjältar. Vår vän pappan vill nu försöka rädda sin syster (Bianca Bradey) från helvetet som brutit ut, men att ta sig till henne blir garanterat lättare sagt än gjort! Och som vanligt är det inte bara zombies att akta sig för…!

wyrmwood-road-of-the-dead-087

vän eller fiende? svårt att säga med de läskiga ögonen!

Den där lite galna, knäppa australiensiska humorn man sett då och då…kommer fram även här! Och mixas med all vansinnig action och goriga effekter…som ser otroligt bra ut! Överlag är ser alla effekter asbra ut…vilket får mig att gapa ännu mer av positiv förvåning då jag läser mig till att denna indie-rulle tog runt 4 år att göra…eftersom de inblandade upphovsmännen (brödraparet Tristan och Kiah Roach-Turner) bara kunde jobba på helger med rullen!!! Kudos!

Bra stuk på zombietyperna, och vi får även en ny crazy take på vad man kan använda zombieblod och de dreglande galningarnas andedräkt till!
Fantasifullt! Skoj! Innovativt! Krispigt! KRISPIGT!??!

Jag skrattar gott åt detta, och njuter lite av friskheten och det hysteriskt överdrivna i allt som händer!
Bra jobbat säger jag och klappar lite golfapplåd åt detta spektakel!
Här hade iaf inte jag tråkigt!
Då måste stjärnorna belöna!

Fear Not The Dark har också sett galenskaperna…och jag tror banne mig hon blev lite förtjust också.

Apr 9 2015

The One I Love (2014)

The_one_posterEthan och Sophie kämpar på med äktenskapet.
Men det är det klassiska; passionen är puts väck. Vardagen tycks inte lika festlig som den en gång var i förhållandet. Inte ens att återuppliva gamla tokiga påhitt hjälper.

Det blir en tur till terapeuten Ted Danson, varvid denne gråsprängde gamle räv ordinerar det prövade paret ett par dagars retreat på ett utvalt undanskymt ställe där de kommer att få gott om tid och möjligheter att hitta varandra igen.
Vad har de att förlora liksom? Klart de antar inbjudan.

Dagens indie-rulle klassas som någon sorts dramakomedi. Men med mycket udda inslag.
Att skriva något mer om handlingen är egentligen att förstöra hela upplevelsen som väntar Ethan och Sophie. Klart är dock att Mark Duplass och Elisabeth Moss som vårt strävsamma par gör sig mycket bra….och får gott om tillfällen att visa prov på fina skådiskvalitéer, inte minst vad gäller detaljerna i det som utspelas.

Det enda som står klart att det är just kärleken som står i fokus.
Och det var väl därför de kom, eller?

TheOneILove-720x340

”okeeeej…det där hade vi inte väntat oss….”

Debuterande regissören Charlie McDowell svänger minsann ihop en lustig liten historia som kryddas med både viss humor, eftertänksamhet och lite oro. Det brukar ju heta att det är i de små gesterna man hittar det lite större, och visst stämmer det här.

Märkligt underhållande liten rulle som verkligen fångar ditt intresse och fundersamhet…och dessutom låter den där lilla osäkerheten gnaga i dig ända in till slutet.
Om du är på det humöret!

Nördig bonusinfo: regissören är son till Mary Steenburgen och Malcolm McDowell, och således styvson till Ted Danson.
Hela filmen är dessutom inspelad i Dansons och Steenburgens hus! Tjipp!

Mar 30 2015

Bait (2012)

bait-posterÅterigen, det händer inte ofta…men ibland snubblar man ändå över de där filmerna som man inte kunde tro skulle vara något.

Vattenskräck. Aldrig fel.
Vattenskräck som tar sig in på ”fel” ställe. Vågat (!). Kan gå åt vilket håll som helst. Skräp eller skoj.
Idag blev det skoj!
Se på tusan!

Vi tar oss till Australien. Sol och stränder. Surfiga grabbs och lättklädda girls.
I början av rullen den obligatoriska HÄNDELSEN som behövs för att sätta storyn i rullning. Dramatik…och givetvis en stor vithaj inblandad.
Swoosch!
Fast forward i tiden. Dagens deppige protagonist jobbar i ett supermarket nära beachen. Här dyker plötsligt både gammal flickvän, spåniga teens och till och med en rånarduo upp!
Och alla får strax sällskap av en gigantisk tsunami som dundrar in över kusten och skapar kaos och elände.
Ett översvämmat supermarket där det gäller att hitta ett sätt att komma ut för de överlevande. Lite katastrofrulle således.

Och till detta lägger vi då ett par stora badass-vithajar (!) som simmat in i byggnaden!
Tjohoo! Galenskaper! Men, snygga galenskaper. För det mesta.
Då och då lider rullen ganska svårt av CGI-hittepå…men det köper jag när rullen ändå är så pass underhållande och framför allt lite småspännande mest hela tiden! Gjord för 3D-marknaden, vilket betyder att de flesta jumpscares och moneyshots kommer rakt mot kameran. Funkar ok i 2D med.

Här finns inga stars att spota i rollerna direkt, lokala (?) australiensiska förmågor….men banne mig om inte ändå Julian McMahon (Nip/Tuck) dyker upp i en roll!

klättra på väggarna har man ju hört…men klättra på hyllorna…?

En B-rulle javisst. Men en ganska snygg och tät B-rulle. Klädd i en fräsig kostym som rätt friskt trollar bort simpelheten och klyschorna i det tunna manuset från näthinnan och lämnar kvar lite charmig vattenaction.
Och kom igen, illvilliga hajar är ALDRIG fel att utsätta sig för på film!

Jag snor ett Henke-uttryck:
Det blir 3 luriga hajfenor som precis försvinner under ytan….

Mar 26 2015

Ghost in the Shell (1995)

ghost-in-the-shell-movie-poster-1995-1020337596När filmälskaren och esset Johan på mitt jobb kom och frågade om jag inte ville testa en ny genre att dyka ned i, kunde jag ju inte tacka nej.
Dels av nyfikenhet och dels beroende på att har man klarat av att ta sig igenom Turinhästen…ja då klarar man det mesta.
Nåja, kanske iaf.

Hursomhelst. Dagens ämne är anime och i händerna på mig trycktes denna, enligt Johan, ”überklassiska” rulle från regissören Mamoru Oshii. Jahapp, låter lovande ju! Dessutom, den blu ray-disc jag tittar på är en uppsnofsad och digitalt restaurerad version som fått det fiffiga tillägget 2.o.

Jag kan inget om anime, manga eller allt vad de olika stilarna heter. Fullständigt novis.
Så lite spännande är det ju ändå att sätta sig framför denna story, som tar plats i den framtida miljonstaden ”New Port City” (år 2029?). Direkt slås jag av likheterna med min stora favoritfilm i livet, Blade Runner! Hallå, vad härligt! Det hade jag inte väntat mig! Det handlar alltså om en kvinnlig cyborgsnut (!), Motoko, som tillsammans med sin partner Batou jagar cyberbrottslingar både i den digitala världen och i den cyberpunkiga verkliga tillvaron som detta Hong Kong tycks vara. Och nu är man på jakt efter den kriminella masterminden The Puppet Master!
Regissören Oshii blandar ”traditionell” animering med mycket snygga CGI-tricks, och varvar detta med ett sorts märkligt fascinerande soundtrack. Ja, jag märker hur jag sakta dras in i storyn, och även i det bakomliggande filosofiska tänket. Vad är människan? Vem bestämmer vad som är ett medvetande? Kan AI bli mänskligt?
Se där, de tankarna känner vi ju igen från Rick Deckards framtida Los Angeles i Blade Runner-fyrverkeriet!

Det är helt klart inget vanligt ytligt nedkrafsat tecknat jag kikar på här. Det är känslan från början. Det känns både vuxet och seriöst. Jag tackar storyn för att den inte tar den superduperövernaturliga vägen som jag har fått för mig att asiatiskt animerat har en förkärlek till…..drakar, varelser, andar och annat knytt. Nä, mer sådant här då tack. Låt vara att detta är framtiden. Men en framtid som jag kan köpa lika mycket som jag köper Blade Runner-världen. Tekniken står i fokus, liksom filosofin om alltings varande, maskin eller människa. Liksom lite snygga actionscener med animerat våld av bästa märke.

fall

krutet har icke sparats på former. vare sig de av betong och metall eller de mänskliga…

Som jag förstår det bygger dagens alster på en tecknad serie med samma namn. Okej, ingen serie jag känner någon större längtan efter att läsa eller dyka ned i kanske. Men i filmform var det en riktigt positiv överraskning. Jag köper´t . Det finns ett par scener i rullen som är sjukt snygga för att vara animerade…och fångar känslan som hela filmen tycks vara ute efter.
Det här var en riktigt kul överraskning, och kanske jag hade lite tur att ämnet var just ett sådant som tilltalade mig i stort…?

Men…vad är det med japaner och deras besatthet över kvinnliga former och nakenhet?!
De skäms inte för sig direkt…om man ska uttrycka sig snällt.

Bonus: så läser jag också att en ”riktig” version av rullen planeras till 2017, med Scarlett Johansson i huvudrollen som den kvinnliga cyborgen. Se där ja.
Kan ju bli allt från flipp till kräkflopp! Kan vi få Ron Perlman i rollen som Batou också tro….?

Mar 12 2015

Life After Beth (2014)

BETH_4SHEET_HR-page-001Som om regissören och storyplitaren Jeff Baena läst John Ajvide Lindqvist´s Hanteringen av odöda (kommer ni ihåg den?), och bestämt sig för att göra en egen visuell version av ämnet.

Resultatet? Inte alls kattskit, med en ton som då och då slår an det mer sorgsamma dramastuket, mitt bland alla galenskaper som inträffar. Zach (Dane DeHaan) sörjer sin flickvän Beth (Aubrey Plaza). Hon har precis oväntat avlidit i en olycka (ormbett!)t och Zach hittar ingen styrsel på tillvaron utan Beth. Bara en massa plågsamma minnen som dröjer sig kvar. Att hänga med Beths föräldrar ger lite balsam för stunden, men det är allt. Hemma får han inget större stöd i sorgen, där varken pappan Paul Reiser eller mamman Cheryl Hines (Cheryl från Simma lugnt Larry!) inte ”ser” Zach bland alla ytliga vardagsproblem.

Tillvaron ställs snart på ända då plötsligt ingen längre verkar vara hemma hos Beths föräldrar, fast det rör sig i huset! Envise Zach ger sig inte…och snart står banne mig Beth framför honom…fast hon inte borde! Heh!?

Se detta är en film som lyckas med det ganska lustiga konststycket att balansera på kanten mellan drama och galen komik. Eller är det komik med mörker bakom? Ett sorts sorgens mönster där det egentligen handlar om rädslan, fruktan och just sorgen när man förlorar någon? Att släppa taget? Å ena sidan allt detta som smyger sig på mellan raderna, iaf hos mig. Å andra sidan en helt GALEN story om vad som händer när personer som inte borde kunna göra det….plötsligt dyker upp och ställer till det på alla möjliga sätt!

Zach upptäcker också, trots den rena glädjen i både sinne och kropp, att det ändå inte är den ”gamla” Beth som nu kommit tillbaka. Hon visar plötsligt upp en sida som….man inte alls vill se hos en flick- eller pojkvän. Snart börjar Zach önska att Beth verkligen fortfarande låg i graven de nyss placerat henne i.

Life_Beth

”nya” Beth tycks ha mindre tålamod…

Mörker i kombo med knaskomedi? Ja kanske. Men inte det där simpla stuket som hade varit så lätt att ta till här. Storyn vinglar som sagt mellan de olika fallgroparna, men klarar sig ändå snitsigt undan att falla i de värsta klyschorna. Detta är absolut ingen ny Warm Bodies jag skådar! DeHaan i sin första (?) mer renodlade komiska roll känns som klippt för den något nervöse Zach. Vi får också insatser av John C. Reilly och Molly Shannon som Beths hårt prövade föräldrar, vilka kanske inte riktigt förhåller sig till situationen som man borde i det här fallet…. Missa dessutom inte Anna Kendrick´s lilla inhopp! Största behållningen har jag dock av Aubrey Plaza som Beth! Vilken roll! Hon spelar ut HELA sitt register, och här finns plats för både skratt och sorg när man ser hennes ”kamp” för att få vara med de hon älskar. Eller, ehhh… Mycket sevärd Plaza!

Läser jag in för mycket allvar i storyn? Borde den bara ses som en hysterisk komedi? JAG tycker iaf inte det. Lagren mellan allvar och trams är så tunna och glider in i varandra med jämna mellanrum. Låt vara att tokigheterna kanske tar för sig mer ju mot finalen storyn tar sig.

Bra take på det nu så översvämmade konceptet med zombies, odöda och annat knytt…!

Feb 3 2015

[REC] 4: Apocalypse (2014)

Rec4_posterVi kör på med lite mer spanskt av bara farten.
Och se nu blir det jäklar mer fart på karusellerna!

Dagens uppföljare tar vid nästan exakt där REC nr 2 slutade (vi får bortse från den underhållande trean…även om en snygg liten koppling också görs till den här) och tillbaks in i handlingen med tv-reportern Angela (Manuela Velasco). I rullens början instängd i det numera ökända ”nedsmittade” hyreshuset där SWAT-trupperna håller på att gå åt i trappmörkret, men som av en nåd sänd från ovan räddas Angela i sista sekunden och evakueras…bara för att tas till ett stort tankerfartyg någonstans ute på öppet vatten.

Här finns nu både sargade överlevande från katastrofen, som tycks förvandla alla smittade till galna zombiemördare, till mystiska forskartyper i vita rockar som gör allt…och då menar jag ALLT, för att komma på ett botmedel.

Reptilsnabbt tänker man förstås på Resident Evil-serien…men där DEN fullständigt misslyckats från film nr 2 att göra det hela intressant…vet dagens regiman och ”beskyddare” av REC-konceptet, Jaume Balagueró, hur man bygger vidare på en existerande story. Tanken är att skeppet långt från land ska vara en liten fristad från galenskaperna som verkar ödelägga världen…men räck upp handen alla som tror att lugnet ombord håller i sig någon längre tid…

Olikt sin amerikanska föregångare skiter också Balagueró i stilistiska slowmotion-scener där den upphottade kvinnliga hjälten ska utföra så mycket snygga moves som möjligt framför kameran. Angela här slår sig istället bokstavligen, med besvär, fram genom otrevliga skeppskorridorer bland dårar och blodiga missfoster och räds inte skita ned sig på kuppen. Filmen är galet over-the-top…ja naturligtvis, men det blir aldrig larvigt eller fånigt (det är klart, har man svårt för ”zombiekonceptet” tycker man detta är larvigare än larvigast förstås).

Handlingen blir dock aldrig svår eller knöar till sig. Att koncentrera storyn till begränsad yta är såklart smart, skeppet blir filmens svar på det isolerade huset i de förra filmerna.
Angela är badass och drar sig inte för att drämma diverse tillhyggen i de mordiska figurerna som dyker upp i tid och otid. Mitt i all galenskap, action och effekter lyckas också regissören och manusnissen Balagueró trycka in en mystisk subplot som håller i sig ända till finalen nalkas.

Rec_pic1

synnerligen otrevligt skepp att vistas på

Det är full fart från början och sen kör det bara på.
Intensivt filmat och bra skit från de olika skådisarna som alla gör vad de ska. Gott om gore för den som frestas av sådant, men annars är det mest lite rejäl girlpower och jäklar anamma som gäller.
Men se för hundan upp för de äckliga zombieaporna!!! Yaak!

Bra bagatell detta!

Jan 8 2015

47 Ronin (2013)

47_roninEn rulle som många verkar skälla på. Eller dissa som riktigt diskvatten.
Har lite svårt att förstå varför.

Ok, du får kanske en Keanu Reeves som gör en dag på jobbet lagom lojt sådär. Men å andra sidan får man också lite japansk gammelhistoria med samurajer, fanatiska hederskodex och hela fadderullan. Vi får lömska feodalherrar och en japansk häxa med dödligt snygga looks, ganska fräsiga CGI-effekter….OKEJ..inte makalöst bra,,,men underhållande.

Keanu är bastarden, oäktingen, den utfryste. Grabben som naturligtvis ändå är med och räddar äran, hedern, rättvisan…ja hela dagen… när finalen är genomfightad. Det handlar förstås om herrelösa samurajer, Ronins, som måste lära sig att samarbete är bästa formen när gamla oförätter ska hämnas. Klyschigt och ganska mycket standardformulär 1A. Men vaddå, det kunde ha blitt bra mycket sämre resultat. Även om alla, ALLA, japanare snackar engelska. Men sånt kan man ta om upplevelsen i övrigt känns behaglig.

Jag skäms inte för att jag tyckte den här var helt ok. Till och med lite…bra. Belönar med svag trea.