Okt 8 2010

Stekta Gröna Tomater (1991)

Någonstans ganska långt in i det här 130-minutersdramat inser jag att något riktigt listigt och effektivt har inträffat. Utan att jag tänkt på det har två, till synes olika historier, mer eller mindre sömlöst vävts in i varandra och får givetvis i slutet den förväntade hopknytningen av den berömda säcken helt enligt standardmallen. Men ack så vackert och självklart det hela utförs. Berättelsen tar avstamp i olyckliga Evelyn (mästerligt spelad av Kathy Bates) och hennes vardag med den mossige maken Ed som hellre äter kyckling framför televisionsmediet och kollar sport. Evelyns räddning från det trista förortslivet heter Ninny Threadgoode, en synnerligen vital kvinna hemmahörande på det äldreboende som Evelyn besöker med jämna mellanrum för att hälsa på en släkting till Ed. Av en slump börjar så Ninny berätta en historia för Evelyn om en svunnen tid och två starka kvinnor, Ruth och Idgie, i den amerikanska södern under början av 1900-talet.

Det är allt en mustig och spänstig historia som regissören Jon Avnet serverar med diverse tilltugg, färgrik och detaljfylld till sista filmrutan. Manuset (efter en framgångsrik romanförlaga) är så pass strategiskt hopsatt, där jag växelvis får följa Evelyns vardag kontra Ruth och Idgies äventyr, att ögat lurar in mig i en fascination för alla inblandades vidare öden. När jag så småningom inser att filmen ihärdigt trycker på alla de effektiva knappar som behövs för att spä på den ganska banala historien enligt konstens alla regler, är det försent att hejda sig och jag är fast i tvånget och lusten att få veta hur det ska gå för dessa kvinnor från dåtid och nutid (eller tja..ett tidigt 90-tal med starka spår av det hemska 80-talsmodet…).

Om detaljerna är vägvinnande och färgstarka, måste detsamma sägas om skådisprestationerna. Det är helt kvinnornas filmkväll, även om ett par flyktiga mansroller syns till lite lagom i historiens utkanter. Kathy Bates redan nämnd, som visar framfötterna ihop med väna Mary-Louise Parker, veteranen Jessica Tandy (det här blev en av hennes sista roller) som med sitt enkla och bejakande skådespeleri får mig att le fånigt i tv-soffan, och så Mary Stuart Masterson! Skådespelerskan från det gamla glada 80-talet som var expert på att gestalta pojkflickor med hemliga drömmar (vi minnesgoda ser förstås Some Kind of Wonderful framför ögonen!) Roande att se henne igen, och banne mig om inte pojkflickan tillåts komma fram även i denna film! Karaktären sitter vattentätt hos henne och det är absolut inget fel på vare sig energi eller utstrålning. En mycket bra kvartett som tillsammans bär upp hela filmen hela filmen.

Stekta Gröna Tomater är klassiskt lurendrejerienkel i sitt upplägg när det handlar om känslor och drama. Den använder humor som snygg motpol till det sorgliga och tunga. Filmen framstår på sina ställen nästan som episk, trots att den kanske inte förtjänar det och allt vävs in i en varm filt av musikaliskt finlir, frågor om livet och döden och allt det där som händer mellan, vänskap över alla gränser, lite skön sydstatshumor och ett vackert foto. Även om filmen luras och blir bättre än vad manuset egentligen berättar, blir det en synnerligen effektiv må-bra-film som sätter positiva spår i mitt filmhjärta. Jag smälter och skäms inte för det en enda sekund. Rekommenderas varmt och tryggt. Till och med tomaterna i filmen verkar goda!

Anm: ursprungligen publicerad hos Fiffis Filmtajm som del i ett recensionsexperiment i september 2010.

Okt 7 2010

The Reader (2008)

Skuld är ämnet i den här historien. Eller kanske vilket ansvar man har som medmänniska. Via den nu vuxne, något desillusionerade, åklagaren Michael (Ralph Fiennes i en återhållsam och stillsam roll) i det moderna Berlin kastas vi bakåt i tiden till 50-talets Tyskland där den unge skolpojken Michael av en slump inleder ett förhållande med den betydligt äldre och gåtfulla Hanna (Kate Winslet). Hon tar honom som ung älskare med det udda villkoret att han läser högt för henne innan herdestunderna. Tillsammans upplever de en sommar med erotik, historier och små utflykter i ett Tyskland på väg att moderniseras.

Ett antal år senare är Michael en juridikstudent som i studiesyfte besöker en rättegång, där han plötsligt hittar bla Hanna på de åtalades bänk. Anklagad för att varit lägervakt i ett av nazisternas koncentrationsläger under kriget. Stor chock och bitterhet för Michael, som i hemlighet dock inte kan låta bli att följa rättegången och Hannas öde.

Märklig film detta. Trots sitt något aviga framträdande fångas jag stundom av Kate Winslets förmåga att göra Hanna till en komplex och oklar figur. I vissa lägen vill man känna medlidande, för att i nästa drabbas av avsky och ilska när hon i rättssalen till synes oberörd står fast vid det hon gjort. Winslet gör något av sitt livs roll helt klart och det är väl inte mycket att säga om belöningen i form av Oscarsgubben, men filmen känns ändock aningens överreklamerad om än ytterst välgjord. Regissören Stephen Daldry öser på med allt vad han kan i känsloregistret, intresset för historien ligger stadigt förankrat men i slutändan känner jag mig ändå ganska ytligt berörd. Om man undantar den stundtals märkliga fascinationen för Hanna då.

Unge Michael spelas med bravur och naiv nyfikenhet av David Kross, som också lyckas med konststycket att göra sin figur mer kallhamrad och inbunden ju länge åren går. När så Fiennes tar över gestaltningen i nutidsscenerna lyckas han faktiskt fånga upp Kross sätt att agera. Winslet tar hjälp av (rätt illa gjord) ålderssminkning för att kunna vara med genom alla åren. Konstigt nog känner man mer intresse för Michael i slutänden än för Hanna trots att hennes karaktär och handlingar rymmer en intressant bakgrund att utforska. Historien bygger på en uppmärksammad roman, men blir inte klarare för det.

The Reader är tung, lite halvpretto och vill tala till våra känslosträngar, men träffar inte mig fullt ut. Mest beroende på att jag inte blir klok på den gåtfulla Hanna. Effektivt grepp med historien dock, och fram- och tillbakagångarna i tiden görs sceniskt smidigt och elegant. Bra detaljrikedom i scenerna från det gamla Tyskland och tidsandan under 60-talet fångas väl. Välgjort drama som dock skapar mer frågor än berör fullt ut.

Okt 6 2010

The Boondock Saints II: All Saints Day (2009)

10 år efter förra kaoset återvänder de skjutvilliga och kufiska bröderna McManus från en självvald exil på Irland till Boston när en präst mördas och de två ökända viliganterna felaktigt anklagas för mordet. Förbannade och fast beslutna om upprättelse tar de sig an nya skumraskheter och allehanda maffiatyper som står i vägen för dem, och som säkerligen de flesta vet nu också betyder det skjutfester av det grövre slaget ackompanjerad av stenhård musik och rockvideoklippstilen alternerat med sugig slowmotion.
Måhända har det gått 10 år, men det är i princip samma film jag ser igen. Och det är inte ett bra betyg.

Historien, nödtorftigt ihopvärkt för att finnas som en ursäkt för eldstrider av varierande slag, blir ganska snabbt oengagerande och lusig. Det blir ett rörigt sammelsurium med hackig handling och fart. Bröderna själva känns märkligt återhållsamma, trots att Sean Patrick Flanery och Norman Reedus gör sitt bästa för att försöka upprepa slagkraftigheten från första filmen. Det känns saggigt, och regissör/manusskrivare Troy Duffy vill uppenbarligen mest leka med actionscenerna och skjutandet.

Förutom bröderna återvänder Billy Connolly som pappa McManus, och är den som känns mest gedigen i sin roll. In i handlingen också med komiska sidekicken Romeo (Clifton Collins Jr) som väl har ett par roliga stunder, men annars får finna sig i att bli ett grovt tillyxat komplement till bröderna, liksom snygga Julie Benz som het FBI-agent med tveksamma metoder. Som fortsättningsfilm högst ansträngt ihopsnickrad, upprepande i både stil och story. Backstoryn som figurerar till och från hjälper inte till att öka på intresset, och inte ens gamle bratpackarn Judd Nelson som Tony Montana-wannabe maffiaboss och brödernas måltavla kan hjälpa upp den här filmen till några större höjder.

The Boondock Saints II är ihålig värre. Man blir inte ens speciellt förbannad på att det inte finns några nya grepp eller idéer, och det kan väl aldrig vara bra? Mest retar jag mig på att storyn känns irriterande ansträngd och filmens flöde hackigt ihopsatt. Det känns helt enkelt avslaget, trots all visuell akrobatik så fort en pickadoll dras fram. Som om det skulle hjälpa.

Okt 5 2010

Trångt i kistan (2007)

Ah dessa engelsmän. När det gäller kriminalhistorier och diskbänksrealism är de näst intill oöverträffade, och det är banne mig nästan samma läge när det gäller att tillverka galet bra komedier. Gärna med mörka undertoner.
Som i dagens betraktelse. Daniel (Matthew Macfadyen) har fullt upp med att planera och genomföra begravningen av sin far. Minnesgudstjänsten ska hållas hemma i familjehuset där släkt och vänner ska ta ett sista farväl. Under en och en halvtimme får nu Daniel rätt mycket från den berömda fläkten när den otrevliga skiten träffar i form av bla en hysterisk släkt, en pillerburk innehållandes olagliga substanser, en skum dvärg och en uppdagad hemlighet från oväntat håll. Lägg till detta störtskön engelsk under-bältet-humor, på gränsen till vågad, och ni kanske fattar att det var länge sedan jag skrattade så tårarna rann i vissa sekvenser.

Lika pryda och moraliska som den stela engelska befolkningen kan vara, lika skönt omoraliska och över gränsen kan det bli när rätt tillfälle och stund ges. Tycker man att Daniel känns igen så beror det på att han kunde skådas i finfina engelska thrillerserien Spooks från BBC för ett antal år sedan. Likaså han fru i filmen (och i verkligheten) Keeley Hawes. I övrigt lysande ledigt spelat på rollfronten, med extra skrattvarning på den sure gamle Uncle Alfie. Bakom kameran bestämmer Frank Oz, och tycker ni er också känna honom till namnet så beror det ju såklart på Miss Piggy från Mupparna och en viss Yoda…

Trångt i kistan är engelsk, fräck, humor av bästa märke. Så härligt befriande med högtravande ögonblick som förstörs så grundligt av en ett helt galen historia med vändningar som för tankarna till gamla hederliga spring-i-dörrar-farser. Och det trevliga är att historien håller hela vägen också. Rekommenderas för alla med kärlek till brittisk intensivhumor som vågar gå lite över gränsen.

Okt 4 2010

Armored (2009)

Kuppfilm av det enklare slaget. Ett antal väktare som pysslar med värdetransporter, lite lagom missnöjda med livet, bestämmer sig för att blåsa sin arbetsgivare och lägga beslag på cirkus 42 miljoner dollar. Planen är snorenkel och högst overklig, och givetvis inträffar det där lilla abret som gör att historien tar en helt annan vändning.
Möjligen kan man huka lite inför det faktum att ledstjärnorna i den här filmen är Matt Dillon och Laurence Fishburne, ingen av dem direkt på A-listan om man säger så. Till och med gamle 80-tals-Fred Ward (Remo någon..?) har man skrämt upp i en pytteliten biroll.

Ändå är det inte så jolmigt dåligt som man skulle kunna tro. Det finns ett visst uns av spänning i senare delen av storyn som gör att jag sitter lite lagom alert. Tyvärr känns det hela generellt ganska klyschigt och regissören Nimród Antal hade möjligen sitt kommande projekt Predators i huvudet och styrde den här rullen på lite halvfart. Men ok då, historien tar sig ändå i mål utan att behöva skämmas för sig å det grövsta. Karaktärerna blir dock rejält stereotypa och löjligt ytliga, ingen av gubbarna (inga tjejer i den här filmen inte) hinner sätta några avtryck med sitt agerande. Fishburne drar på i överspel så det står härliga till, och vad nu Jean Reno, som dyker upp på ett hörn, såg för oerhörd potential i den här filmen kan man ju kanske undra. Matt Dillon är egentligen en ganska bra skådis, och man skulle vilja se honom i filmer med lite större tyngd i. Övriga inblandade har jag redan glömt.

Armored är B-action som ligger farligt nära C-träsket, men innehåller små element av spänning och en story som fångar intresset under några intensiva minuter. I det här fallet är det extra plus för den korta speltiden, och har man inte sett den här filmen har man inte direkt missat något om man säger så. 

Okt 3 2010

Them (2006)

Franska paret Clementine och Lucas har köpt ett herrans stort gammalt hus mitt ute i ingenstans i Rumänien (av alla ställen)! Där ska de leva livet som bara unga par på film kan, hon som franskalärare inne i Bukarest och han som snart-känd-författare. Allt frid och fröjd tills en natt när de plötsligt väcks av mystiska ljud utanför, och snart i, huset.  Helt enligt filmplanerna dröjer det inte länge förrän de är mitt uppe i riktig mardröm där det gäller att klara sig med livet i behåll från den gamla kåken.
Jaha ja, uppmärksammad fransk rysare minsann, det är man ju inte bortskämd med precis och under de korta 74 minuter filmen håller på får man nog vad man kan vänta av en sådan här debutfilm från två okända snubbar med ont om pengar men med livlig fantasi.

Omslaget varnar för hemskheter och mardrömsframkallningar men när filmen är slut gäspar jag rätt stort och funderar lite surt på om man kan stämma dvd-distributörer för falsk marknadsföring? Så fort ett omslag börjar yra om baserad på verkliga händelser drar jag alltid öronen åt mig och kopplar på den misstänksamma blicken. Nu visar det sig att regissörerna tillika manusförfattarna, David Moreau och Xavier Palud, plockat en liten händelse ur verkligheten och sedan vävt in sina (många) egna påhitt i storyn. Således fantasi 97% och verklighet 3%…ungefär. Men för all del, lågbudgetläge blir ofta uppfinningsrikedomens morot och ömma moder.

Them har en bra början, intensivt mellanparti och svagt slut. På pluskontot en liten dos krypande spänning och detaljrikedom ackompanjerat med snygg ljudmatta. De två huvudrollsinnehavarna Olivia Bonamy och Michaël Cohen drar ett rätt stort lass eftersom de är i bild nästan hela tiden och de gör vad de kan med den något ihåliga historien. Okej som lättviktig spänningsthriller, men lite fånig som rysare…om nu det var tanken.

av Steffo • Postat i 2 • Taggad
8
Okt 2 2010

3:10 to Yuma (2007)

Dags att kasta blickarna mot en mustig westernstory igen. Det är inte så ofta numera man får njuta av dessa rejäla klyschor enligt gamla beprövade recept. Här dock ett modernt grepp på en gammal framgångsrik 50-talare som bla såg Glenn Ford i huvudrollen. Runt 30 år efter den succén har nu regissören James Mangold (Walk the line) fått för sig att göra en nyinspelning och frågan är då så klart om denna nya film är något att skriva hem om?

Till min stora westernnörd-lycka upptäcker jag snart att Mangold satsat på att göra en film som riktigt andas westernmyten när den är som bäst. Vi ser karga landskap, små skitiga städer som verkar ha uppstått ur ingenting, råbarkade män och en och annan kvinna med plågat ansikte. Vapenskrammel förekommer i riklig mängd och man bjuds till och med på en dos illvilliga indianer, om än i liten skala.

Ben Wade (Russell Crowe), ökänd infångad rånare behöver snabbt transport till det tåg som ska avgå mot Yuma och statsfängelset och en väntande galge. Problemet är bara att sheriffen inte har tillräckligt många män att skicka iväg som eskort och vakter åt den ökände brottslingen. In på banan träder nu den fattige men envise och något tjurskallige ranchägaren Dan Evans (Christian Bale) som åtar sig att följa med som vapeneskort mot en ersättning som han hoppas ska reglera en skuld för sig och sin familj.

Crowe och Bale är helt rätt i sina roller och de har ett suveränt samspel ihop där Crowe gör sin figur till en snubbe det är synnerligen svårt att inte gilla trots att man kanske förväntas sympatisera med Bales fattige ranchägare. Hela tiden ligger också hotet från Wades hantlangare och lurar i bakgrunden där Ben Foster (Pandorum) som revolverkåt galenpanna är perfekt med sina stirriga ögon.

Det är skitigt, det är tufft och det är ovisst in i det sista, precis som en rejäl western ska vara. Även om krutet (!) satsas på personporträtten görs det sannerligen inte avkall på action, det skjuts och smäller i tid och otid och sista halvtimmen av filmen gör skäl för ammunitionskostnaden i filmbudgeten. Dessutom extra plus för det faktum att musiken lyckas med konststycket att låta så där som den ska i en westernrulle.

3:10 to Yuma kvalar lätt in på min favoritlista över moderna westernfilmer, Mangold håller på traditionerna och stilen. Han låter storyn färdas över gammal beprövad miljö och samtidigt för han in en ny dimension i historien genom att låta Crowe och Bale bli näst intill likvärdiga kombattanter i en sorts kraftmätning som är minst lika spännande på det intellektuella planet. Spännande och dramatiskt värre.

Anm: Ursprungligen publicerad på min andra blogg i augusti 2008.

Okt 1 2010

Lakeview Terrace (2008)

Äkta paret Chris och Lisa hittar sitt drömhus, flyttar in och allt är frid och fröjd. Eller?
Tja om det inte vore för den otrevlige och allt annat än vidsynte grannen tillika ensamstående pappan Abel Turner (Samuel L. Jackson) då alltså. Ganska snart förvandlas makarnas tillvaro till en mindre mardröm av denne bittra och bistra griniga granne som dessutom är polis och vet hur man missbrukar sin ställning på bästa sätt. (här skulle Robban Aschberg behövas med lite grannfejdsmedling…)

Och naturligtvis blir det inte bättre av att Chris (Patrick Wilson) är vit och hans fru Lisa (Kerry Washington) färgad, blandäktenskap gillas uppenbarligen inte heller av sur-Abel. Detta alltså i en film som börjar lovande, man anar direkt att det antagligen kommer att gå åt skogen och frågan är bara när, på vilket sätt och hur kommer det att drabba vårt kärlekspar? Man fattar ju direkt att självutnämnde kvartersövervakaren Sam Jackson inte tänker släppa någon jävel över sin bro och sin gata, frågan är bara hur mycket kung han ska få leka. Små händelser inträffar som på löpande band, och över allt ligger en alltmer tjockare rök som orsakas av de gräsbränder som härjar delar av Los Angeles och till slut hotar själva villaidyllen Lakeview Terrace där våra huvudpersoner bor. Men någonstans där mitt i filmen saggar också tempot, det börjar gå på tomvarv och man kan riktigt känna hur det laddas inför en final som väntar bakom hörnet. Jackson spelar på rutin men gör ändå en riktig badass av sin figur, en otrevlig typ helt enkelt. Bakom verket hittas regissören Neil LaBute (Nurse Betty) som säkerligen gör sitt bästa med manusets förutsättningar, men aldrig satsar på nya grepp eller vinklingar. Här är det trygga berättarstilen ända in i mål som gäller. De goda är goda, och den onde en riktig skitstövel ända ut i fingerspetsarna, och lite till för säkerhets skull.

Vårt hjälte-kärlekspar, Chris och Lisa, är tyvärr alldeles för intetsägande för att skapa full sympati. Deras äktenskapliga problem som rullas upp allteftersom behandlas på ett ytligt och föga engagerade sätt och det som verkligen kunde ha varit lite brännande i storyn, Abels motvilja till blandäktenskap, nämns bara sådär i förbigående och så var det väl bra med det ungefär. Likaså anas en anledning bakom Abels agerande, varför han uppför sig som en helidiot, men detta slarvas också bort på ett par minuter och det är som att man till syvende och sist bara orkar koncentera sig på att göra det till en thriller enligt standardformens alla regler när det handlar om filmer med bindgalna grannar på andra sidan staketet.

Och tja, Lakeview Terrace blir som det blir, intressanta ögonblick, ett par genuina Jackson-moment med tillhörande överspel, lite ordinär spänning men till slut ganska förutsägbart där den gamla välbekanta ”jaha-känslan” infinner sig. Snabbglömt om än inte uselt.

Sep 30 2010

Tell No One (2006)

Runt 2006 läste jag en jäkla bra bok, Berätta inte för någon av Harlan Coben. En sådan där riktigt gastkramande berättelse som man hade svårt att lägga ifrån sig. Rapp i story och dramatisk värre. Man ville liksom bara veta mer, vad som väntade runt hörnet och framför allt hur det hela skulle sluta. Här nu då  kommer minsann en fransk (!) version av intrigen (låt vara med gångbar engelsk titel). Den franske regissören, en herr Guillaume Canets, får fart på historien och god hjälp i manusförfattandet lär han ha haft av författaren Coben själv vilket märks. Avstegen från originalet är obefintliga, det enda som egentligen hänt med historien är att den har flyttats från USA:s östkust till Frankrike och om nu möjligen en liten skepsis skulle kunna infinna sig på grund av att handlingen tagits just till Europa (och Frankrike gubevars) istället för att låta Hollywood sätta sina klor i historien kan ett lugn påbjudas, fransmännen kan sin sak och snabbt glömmer man ursprunget när storyn nystas allt vidare i ett behagligt tempo. Skönt också att framgånsrika historier kan ta motsatta vägen över Atlanten för en gångs skull. Att en film verkligen blir så bra som en bok tillhör väl sällsyntheterna, men i dagens betraktelse så stämmer det faktiskt och jag kan inte annat än belåtet konstatera att filmen är en riktig spänningshöjare. Självfallet får vi bortse från viss logik, men säg den film som har det till hundra procent idag…

 Jaja,  men vad handlar det om då? Paret Alex och Margot Beck är gifta och lever ett gott liv. Under en kärleksfull utflykt på tu man hand händer plötsligt det ofattbara, Margot blir attackerad av några okända förövare och när Alex ska rädda sin hustru slås han medvetslös och vaknar upp på sjukhuset utan att minnas något och nås av beskedet att Margot är försvunnen. En kort tid senare hittas hustrun mördad, troligen offer för en ökänd seriemördare och Alex värld faller samman. 8 år senare jobbar han som desillusionerad barnläkare i Paris men kan inte glömma sin fru och helt enligt spänningshistoriernas officiella kodex dyker plötsligt ett mail upp i hans dator som inte kan vara skickat av någon annan än hans döda exhustru! Men inte nog med detta, plötsligt börjar också polisen intressera sig för fallet på nytt och siktar in sig på Alex som den riktige mördaren för åtta år sedan…

Har då adaptionen från romanvärlden lyckats? Ja väldigt bra om ni frågar mig och eftersom jag nu också läst förlagan skulle det kunna vara lätt att luta sig tillbaka och hojta om att si och så kan det väl inte vara. Men se, franska filmindustrin kan när de vill också och här har man lyckats överföra historien och händelseutvecklingarna till fransk mark och omgivning utan att det på något sätt skulle påverka helhetsintrycket. Självklart finns här plats för alla de typiska figurer som förekommer i historier av den här karaktären, den ilskne polisen som inte vill annat än sätta fast vår olycklige hjälte. Polisens lite mer lugne kollega som inte alls är så övertygad om att allt är som det ser ut. Den kaxiga men godhjärtade advokaten, den kriminelle fixaren som varje hjälte i nöd bör ha tillgång till, och som vanligt lurar mer eller mindre ljusskygga figurer i bakgrunden. Vår huvudperson, läkaren Alex, blir på ett tydligt sätt mannen på gatan, den vardaglige stackaren som inte fattar någonting men sakta börjar gräva i det förflutna och inser att det finns ett och annat att få svar på. Skådespelarna, för mig okända franska förmågor som Francois Cluzet, Marie-Joseé Croze, Jean Rochefort (för att ändå droppa några fransknamn), är stabila och trovärdiga. Icke helt okända Kristin Scott Thomas finns också med på ett hörn för att ändå dra lite berömmelsens ljus över ensemblen.

Tell No One lider inte direkt av långrandighet eller manuströtthet. Tvärtom, uppfriskande och en stundtals intensiv story som innehåller både finess, mörka hemligheter och rakt-på-sak-action. Och har man inte läst boken behöver man inte oroa sig heller, inget av det elementära går förlorat. Förvånansvärt bra överfört från det tryckta ordet in i filmens värld och en njutbar resa fram till den luriga och spännande upplösningen. Finurligt bra.

 

Anm: Ursprungligen publicerad på min andra blogg i september 2008.

Sep 29 2010

Michael Clayton (2007)

George Clooney är snubben som gud har varit god mot.
Det mesta den charmige aktören har medverkat i har blivit framgångar och jag tillhör dem som gärna avnjuter en George-rulle när tillfälle ges. Clooney har ett avspänt och vinnande sätt att förhålla sig till sina figurer. Som bäst har han utan tvekan varit när han fått visa prov på den komiska ådran, t e x i bröderna Cohens lilla mästerverk ”Oh brother where art thou?” Även filmerna om Danny Ocean och hans frejdiga kumpaner måste väl räknas till Clooneys mer publikfriande insatser. I det här cineastiska dramat ikläder sig Clooney nu rollen som Michael Clayton, till yrket jurist men i praktiken verksam i rollen som ”fixare” och ”städare” (dock utan axelhölstret) åt en högt ansedd advokatfirma i New York. Att vara fixare i det här fallet innebär att Clayton ofta får rycka ut och genom diverse tricks sopa firmans mer eller mindre ljusskygga aktiviteter under mattan, eller att på alla möjliga sätt skydda någon av firmans högt uppsatta klienter som råkat ställa till det för sig.  Självklart är vår fixarfrasse inte någon lycklig kille, utan dras med skulder och har dåligt samvete mot sin lille son som han bara träffar sporadiskt, och vill helst av allt bara dra iväg och börja om sitt liv. Som ni märker inte upplagt för att dra på smilbanden här inte. Något måste hända i hans liv, och vips gör det också det.

När Clayton ombeds röja upp i en intern härva som inbegriper en av firmans veteranadvokater som verkar ha fått tokspel, och ett miljardföretag som fått oönskad uppmärksamhet, snubblar han över något som kan påverka framtiden för tusentals människor och framställa företaget i mindre god dager.
Detta är alltså den omdelbara intrigen i filmen och jag blir inte klok på om den vill vara en thriller, ett drama eller någonting annat. Dvd-omslaget pryds av allehanda utlåtanden från olika tidningar och tv-kanaler som höjer filmen till skyarna och även prominenta filmtyckare på nätet talar väl om den gode Georges insatser. Ok, Clooney gör ingen besviken, han spelar ut sin figur på ett bekymrat, lågmält och rakt sätt. Mellan varven är Clooney faktiskt väldigt återhållsam i sitt agerande mot vad vi kanske är vana vid.

Någon beskrev den som ”dialog-thriller”, och det kanske skulle kunna vara en bra beskrivning. Problemet är bara att jag inte tycker att den engagerar. Det rör sig lite fram och tillbaka, man hinner aldrig fatta tycke eller avog mot de som ska ha det. Visst, dialogen är solid och stark, action och tempo är det mindre av men nu behöver inte det automatiskt betyda att filmen är sämre för det. För mig blir dock inte dialogerna och den rätt långsamma händelseutvecklingen tillräckligt engagerande för att jag ska njuta fullt ut. Vad filmen har är dock en grupp fullt kompetenta skådisar, förutom Clooney agerar Tilda Swinton  iskall jurist hos det stora företaget. Nu bortgångne regissören Sydney Pollack (Tootsie, Firman) gör en bra insats som Claytons närmaste chef, och det går också att räkna in alltid pålitlige Tom Wilkinson i startfältet. Tony Gilroy, som både regisserat och skrivit manus till filmen, är mest känd för att plitat ihop filmerna om Jason Bourne, och detta är väl möjligen något av hans försök till att styra sin story helt själv enligt sina visioner. Gilroy gör inga fel och lämnar väl inga direkta jättefrågetecken kvar när filmen är slut, men jag kan heller inte nämna några speciella höjdpunkter eller anmärkningsvärda sekvenser.

Michael Clayton passar för den som vill få sig lite till livs av George Clooneys förmåga att anpassa sig till att kunna spela återhållsamt bekymrad utan stora gester. Det är en story som man  halvhjärtat kan vila ögonen på innan den förpassas in i arkivet för medelmåttiga upplevelser. Manuset är tryggt, skådespelarna rutinerade värre och miljöerna genuina.. MEN…den är helt enkelt inte tillräckligt engagerande.

Sep 28 2010

Robin Hood (2010)

Här ligger det oroväckande nära till hands att använda sig av ett uttryck som kom väl till pass om stolpskottet Clash of the Titans tidigare i år när det gäller avdelningen nyinspelningar; ”Varför”? (här upphör dock alla likheter med den soppan till film) Kunde vi inte fått nöja oss med Kevin Costners visserligen tillrättalagda men ändå hyggligt underhållande publikflirt från 90-talet? Nix, här är det dags för nya grepp i behandlingen av gamla myter och det om något är ju numera som bekant ingen garanti för omedelbar succé… hur mycket man än vill.

För intrycket som dröjer sig kvar hos mig efter att ha tagit del av det senaste äventyret är att vi har att göra med en rätt träig och föga upphetsande version av mytologin runt den muntre mannen i Sherwoodskogen. Och än mer lite sorgligare kan det faktiskt få bli när man läser sig till att från början var det här tänkt som en story där huvudvikten skulle ligga på självaste sheriffen av Nottingham och dennes livsöde, och Robin Hood skulle få en betydligt mörkare sida samt mer av en sidoroll. Kunde blivit intressant värre tror jag. Men se det passade inte herrarna med plånböckerna och en ny mer publikfriande version totades raskt ihop, allt under överinseende av den icke helt okände Ridley ”jag gör lite som jag vill nuförtiden” Scott. Resultat blir sonika en mäkta Hollywoodstinn skapelse med alla ingredienser värdig en regissör som vet hur behandla medeltid, korståg och gamla ex-gladiatorer på hämnarstråket. Ridley Scott är en man med knivskarp blick och sinne för drama och miljöer, och här är såklart inget undantag. Här får man således till sig hur legenden om Robin Hood uppstod, men historien tar synnerligen god tid på sig och det är inte mycket som är sådär traditionellt självklart i den här versionen.

När vi först stiftar bekanskap med mannen, myten och (snart) legenden är han bara en ”vanlig” bågskytt i tjänst hos kungen Richard Lejonhjärta, på hemväg från ett av de otaliga korstågen. 1300-talet står för dörren och de bistra tiderna i England hotas dessutom av den franske kungen som vill ha en bra ursäkt för att kasta sig över kanalen och sno åt sig makten på den brittiska ön. Tillfälligheter gör att Robin hamnar i Nottingham med en annan mans identitet, med allt vad det innebär, blir frihetskämpe av bara farten och står upp mot de usla grodätarnas hemliga planer och deras mästerspion sir Godfrey. Ett par av Robins käcka hantlangare finns naturligtvis med från början i äventyret, men spelar anmärkningsvärt bleka andra- och tredjefioler. Likaså gäller ärkefienden Sheriffen som bara är med bitvis, och redan då förvandlad till någon slags oseriös bifigur som knappast avskräcker eller ingjuter fruktan i Nottinghams invånare. Russell Crowe ställer förstås upp för Scott, tar på eh…Russell Crowe-blicken och gör en sorts Maximus-del 2 av sin karaktär. Eller varför inte Mel Gibsons kusin från Braveheart? Det blir till slut lite för mycket grabben-hela-dan över hans agerande och då tyvärr också irriterande ointressant. Crowe verkar gå på halvfart, Cate Blanchett som Marion må också göra en dag på jobbet men spelar naturligtvis ändå skjortan av alla motspelare bara genom att visa sig och utstråla den pondus som just Blanchett är så bra på. Mark Strong (som aldrig verkar slippa ifrån bad guy-stämpeln), Max von Sydow och William Hurt ställer alla också upp i laget och gör vad de kan med historien.

Robin Hood är snyggt fotad, stabilt behandlad scenografiskt men går bort sig en aning berättarmässigt när man väljer att fokusera på ränksmidande fransoser med invasionsplaner och högtravande lovtal till gamla traditioner som huvudfokus istället för lite munter action i Sherwoodskogen the good old style, vilket också gör att det blir tämligen tradigt efter ett tag. Kanske är det jag som är konservativ värre när det gäller gamla traditioner, men nog känns det lite som om Scott visserligen styr det hela med van hand men gräver ned sig alldeles för mycket i allvar och en rent ansträngd sista tredjedel av filmen. Ett rejält hantverk, men allt en liten besvikelse.

Sep 22 2010

Monsters vs Aliens (2009)

Alltså, jag är ju lite svag för de här nya tidens dataanimerade hittepå-tokerier. Många av dem, inte alla så klart, har en friskhet och fantasifullhet som tilltalar kidsen men också oss vuxna. Inte sällan jobbas det in en liten filmflört till oss gamlingar som glor på det, vilket ofta blir väldigt trevligt och förnöjsamt. Bakom dagens alster står en av de stora vad gäller dataanimation, Dreamworks Animation Studios, vilket betyder grabbar och tjejer som verkligen vet hur man underhåller, gör det på ett garanterat snyggt sätt och framför allt lockar oss vuxna med lite digra namn i röstskådislistan.

Här historien om vackra Susan som ska till att gifta sig med en självgod och karriärkåt tv-väderman. På självaste bröllopsdagen bär det sig dock inte bättre än att Susan blir träffad av en mystisk meteorit (!) som störtar från himlen, och snart förvandlas hon från den väna lilla varelse hon är till enorm version av sig själv. Myndigheterna är snabbt framme, lägger beslag på henne och stänger in henne i den hemligaste av hemliga baser under namnet Enormica. Det visar sig snabbt att det finns fler kufiska varelser instängda på denna bas, alla ansedda som onaturliga monster i någon form och isolerade från den övriga världen. Denna brokiga samling med Susan i spetsen får dock snart rycka ut och rädda världen (läs USA) när plötsligt en rymdinvasion av den grymme galenpannan Gallaxhar hotar.

Som vanligt en flippad historia som dock blir väldigt förnöjsam tack vare våra något illa ansedda och ovanliga hjältar. Vad Dreamworks lyckas väva in i all tecknad action är också en och annan liten mänsklig känsla om tillkortakommanden och brister vi alla har, och olikt Disney/Pixar som ofta har en tendens att smyga in sockersöta lösningar på det mesta, låter Dreamworks regissörer sina alster vara lite mer tilltufsade med steget mot vuxenhumor lite mer taget. I mina ögon är just Dreamworks tillsammans med Disney/Pixar för tillfället i en klass för sig vad gäller filmer av den här sorten. Inget fel på röstinsatserna heller där Reese Witherspoon, Seth Rogen, Hugh Laurie, Will Arnett och Kiefer Sutherland står för de verbala höjdpunkterna på ett alldeles förträffligt sätt.

Monster vs Aliens bjussar på skratt, teknisk fulländning och en stundtals tokrolig humor och passningar som inte sällan leder oss vuxna i tankebanor mot gamla tiders sci-fi-filmer och äventyrliga alster som spottades ut i Hollywood när filmmonstren av den gamla skolan stod högt i kurs under 50-talets gyllene era. Historien är tempofylld och som vanligt i filmer av den här sorten inte speciellt viktig i det stora sammanhanget, där den tekniska briljansen och framförandet spelar förstafiolerna. Kul för kidsen och kul för oss av lite äldre årgång, vilket än en gång bevisar att sinnet får vara hur ungt som helst. Eller?

Sep 19 2010

Date Night (2010)

Paret Foster har det inte lätt. Båda jobbar långa dagar och är samtidigt småbarnsföräldrar med allt vad det innebär (been there – vet precis hur det känns…) i ett hus i förorten. Som för att motverka all tristess och invanda rutiner har de satt av en dag i veckan då de umgås själva på kvällen och oftast går ut och äter. Problemet är bara att även denna tilldragelse börjar gå rutin och tomgång. Kan det vara så att det krävande familjelivet börjar ta ut sitt offer vad gäller känslor och spänning i livet?
En förändring som heter duga sker dock den kväll när Phil Foster (Steve Carell) till hustrun Claire´s (Tina Fey) stora förvåning fixar in dem på värsta innekrogen genom att sno ett annat pars identitet när det gäller bordsbeställningen. Detta startar nu en karusell som inbegriper sådana kuriositeter som korrumperade poliser på jakt efter paret Foster som tros inneha något av värde, galna gangsters, nattligt besök i Central Park, vild biljakt, poledancing och en barbröstad Mark Wahlberg.

Något upphaussad komedi med två uppskattade komediskådisar i huvudrollerna. Kan det då gå fel på något sätt? Nja, inte direkt kanske. Å andra sidan sitter jag inte heller och gapskrattar mig igenom 88 minuters vedermödor som de råkar ut för. Shawn Levy som regisserat paret Carell/Fey har månne anbefallt återhållsamhet från de värsta utsvävningarna i slapstickgenren och sarkasmen, och möjligen drabbar det Carell en aning. Fey hittar en rätt trevlig nivå på sin karaktär som kastas mellan rollen som plikttrogen förortsmamma och äventyrstörstande hustru. Det blir dock aldrig tråkigt, paret formar ett stabilt samspel mellan sig och de är utan tvekan motorerna som för filmen framåt de gånger manuset går på tomgång.

Även om jag inte skrattar högt finns det sekvenser som får mig att fnissa och en stor del av filmens ändå ganska oförargliga trivsamheter i storstadsnatten sväljer man utan att reta upp sig för mycket på logik och omständigheter. Manus i filmer av det här slaget blandar och ger, precis som vanligt. Små roliga inhopp av tex Ray Liotta, James Franco och Mark Wahlberg hjälper till att få lite udd på storyn.

Date Night är inte den vrålroligaste storyn du sett Steve Carell i, men tillsammans med alltid sevärda Tina Fey blir ändå paret Foster rätt underhållande bitvis att följa på vägen fram mot det högst förväntade slutet med den ganska givna positiva slutklämmen. Inget att lägga på minnet, men den gör vad den ska. Varken mer eller mindre.

Betyget: 2 +