Sep 18 2010

Jumanji (1995)

En gammal VHS-upplevelse som nu får en ny chans på det platta mediet i min spelare. Tillrättalagd fantasifullhet om ett mystiskt spel med oanade magiska krafter, som om det vill sig illa kan dra in spelaren i en sorts limbovärld varifrån man endast kan komma ut om någon annan hittar spelet och börjar spela.

Detta är precis vad som händer unge Alan på 60-talet när han hittar det gamla spelet av en slump och oförsiktigt nog börjar spela. Det går naturligtvis som det går och Alan fångas i spelet. Snabbt klipp till mitten av 90-talet och de två unga syskonen Sheperd som hittar spelet och nyfiket börjar spela med diverse galna konsekvenser som följd. Månne kan man se detta som en förövning för regissören Joe Johnston i tekniska fantasiäventyr, ett par år senare skulle han ju komma att göra Jurassic Park III.
Vissa filmer lider ganska snabbt av ett bäst-före-datum, och här har vi tekniskt sett tyvärr ett exempel på det. Gott om kackiga specialeffekter som säkerligen var topline när det begav sig. Idag har vi sett att man kan tillverka det mesta av nästan ingenting, och CGI idag är inte som igår. Således kantiga, ryckiga och stela figurer. Manuset ska dock ha en eloge för sin, stundtals, lekfullhet och ambition att underhålla på bred front, även om helheten känns styckad och saknar naturlig kontinuitet. Eller beror det möjligen på den halvkassa klippningen?

Lagom stor dos av den alltid halvpåfrestande Robin Williams som den vuxne Alan, vilken hoppar ut ur spelet och får fullt upp med specialeffekterna och syskonen Sheperd, där förresten en ung Kirsten Dunst kan skådas som storasyster innan hon växte upp och blev bildskönt lockande i Peter ”Spiderman” Parkers värld.

Jumanji är lite lagom kaotiskt barntillåtet äventyr, spetsat med ambitiösa men förlegade effekter. Antydan till finurlig vuxenhumor och vissa förnöjsamma scener kan dock med förstoringsglas vaskas fram ur det annars enkla och magra manuset. Oförargligt.

Betyget: 2

Sep 17 2010

Salt (2010)

”Vem är Salt?”, undrar taglinen till den här filmen. Och vem är egentligen Evelyn Salt? Från till synes bräcklig anställd med motsägelsefulla känslor till sitt jobb och sin kärlek, till en tuff överlevare på flykt med en lösning på den mest kniviga situation hon hamnar i. En personlighet som på drygt en och en halv timme hinner visa upp ett koppel av oanade talanger och färdigheter i ren Bourne-anda. Evelyn Salt (Angelina Jolie) är den perfekta analytikern inom CIA, specialist på att avslöja spioner och även de som utger sig för att vara det. Problemen börjar när en påstådd rysk spion plötsligt har något häpnadsväckande att avslöja och dessutom på köpet anklagar just Salt för att vara en sovande spion i ryskt tjänst! Oroade kollegor börjar skruva på sig och kasta misstänksamma blickar mot henne och plötsligt verkar den enda utvägen vara att fly fältet, och som vi alla vet i filmsammanhang är ju det absolut inte en bra början om man är oskyldig. En lustiger dans tar nu sin början med Salt som villebråd för de jagande säkerhetsagenterna som verkar dyka upp överallt.

Angelina Jolie är nog egentligen ingen dålig skådis när hon väl får chansen att visa upp sina färdigheter. Den här filmen bjuder absolut  inte på några djupa nedslag i manusväg som får henne att ta fram oanade sidor i sitt skådespelande, men Jolie har ändå förmågan att hela tiden anpassa sig till det projekt hon är inblandad i, trots att hon lyckas se bildskön ut i nästan alla sekvenser när skitigheten och desperationen istället borde vara det mest framträdande draget. Regissören Phillip Noyce, kanske mest känd för att han lät Harrison Ford leka Jack Ryan i ett par filmer på 90-talet, använder storstaden som skådeplats i denna tempofyllda tillställning. Och är det något dagens film ska ha credit för är det just att tempot hela tiden hålls på en hög nivå vilket också per automatik håller kvar mitt fokus på det som sker. Gott om svängiga actionscener med sedvanliga halsbrytande stunts, där rapporter talar om att Jolie gjorde de flesta själv. Bra jobbat i så fall säger jag och lyfter på actionhatten.

Aningens förvånande men allt lite uppfriskande är det faktum att hotet i filmen inte finns i skumma knarkligor, galna vetenskapsmän, inhemska toksekter, terrorister eller annat löst folk utan istället koncentrerar sig på det faktum att det räviga kommer från den gamla ryska björnen från förr (två djur i samma mening…snyggt). Lite töntigt kan tyckas, men som finurlig story, där sedvanligt överseende naturligtvis krävs, gör det sig rätt bra i min tv-apparat ändå. Förutom Jolie, som gör vad hon ska, kan också Liev Schreiber (Repo Men) och  Chiwetel Ejiofor (2012) kryssa för godkänt i sina film-cv.

Salt uppfyller troligen de flesta krav man kan ha på en snabb actionfilm. Den är driven och tempofylld och där manuset brister målar man över med lite fartiga bilder på Angelina Jolie som får ligga i för att hålla sig ett steg före sina förföljare. Filmen är effektiv och rapp när det gäller just actiondelen, manuset må möjligen bitvis vara rätt kantigt men innehåller trots detta ett par luriga vridningar och det gäller att inte slöa till framför tv:n, då är det lätt att tappa bort sig i de vindlande turerna. Underhållande för stunden, om än enligt standardmallen.

Betyget: 3

Sep 13 2010

Bloggtrevligheter!

Här tar man sig lite ledigt från filmbloggvärlden över helgen, och när man är tillbaka har det minsann hänt roliga grejor! Inte för vad jag vad vad det är egentligen, men vem är väl jag att ifrågasätta trevligheter som detta…?

Ber att få tacka RJ:s filmblogg, bilderord, Pladd och D-RL för de trevliga omnämnaden och nomineringar som ramlat in. Och självklart fullgör jag min plikt enligt reglerna;

Mina sju nominerade är:

1. Plox- Om film – Den första filmblogg jag började följa ordentligt.

2. Voldo´s Filmblogg – Rakt, enkelt, stilrent…och snygg betygslogga!

3. Addepladdes (j-vla) filmblogg – Enkla men kärnfulla texter…och ett tufft bloggnamn!

4. RJ:s filmblogg – Snabba texter, och heder till att ta sig an svenska filmer!

5. Rörliga bilder och tryckta ord – en ny favorit som letat sig in i min länklista! Härlig lek med ord som jag gillar. Känns som om vi är lite samma generations barn (?)

6. Fiffis Filmtajm – Galet roligt skrivna recensioner utan krusiduller som lyckas fånga precis det som är viktigt i ett skrifligt omdöme.

7. Rob´s stuff – Effektiva minirecensioner, föredömliga i storlek och fokus på det som jag som läsare vill veta.

bonus:

8. Weekend Video – Känns som en skön uppfriskande fläkt med sina recensioner av filmer som kanske inte direkt dyker upp i min filmbloggvärld. Tokroligt skrivna omdömen som gör att jag skrattar högt varje jag läser! Missa inte!

Knepigt svårt att behöva välja ut de sju nominerade, egentligen vill man ju namnge alla som man läser dagligen. (Ni andra får härmed en stor kollektiv nominering!)

Sju saker om mig själv då:

1. Tycker Blader Runner är världens bästa film.

2. Har tre barn i tonår, yngre tonår och snart-tonår.

3. Undviker reklamkanalerna på tv och avskyr TV4 med sin klämkäcka image.

4. Jobbar till vardags på kontor.

5. Har en gång i tiden skrivit och regisserat en egen film där jag tvingade arbetskamrater att ställa upp som skådisar. En hyllning till Sam Raimi…eller nåt..finns idag bara i ett ex…på VHS!

6. Har en idiotstor samling VHS-filmer som nuförtiden bara ligger och dräller i en garderob. Det värsta är att DVD-samlingen börjar närma sig samma proportioner…

7. Såg Grease sju gånger på bio när det begav sig!

Jaha, så är det med det.
Bara att köra vidare i Bloggträsket!

Sep 11 2010

Clash of the Titans (2010)

Nu blir det lätt.
Jag. Fattar. Inte. Vitsen.
Verkligen inte.

Ihåligare än en plånbok efter att räkningarna är betalade. Varför vill någon göra en nyinspelning av den här filmen!?! Varför vill någon överhuvudtaget spela i den? Ja pengar så klart, men någon j-vla gräns får man väl i alla fall ha! Vad i herrans namn tänkte tex Liam Neeson, Ralph Fiennes och Sam Worthington på??!  Och så Mads Mikkelsen också. Som lite ironiskt nog är den som klarar sig bäst i det här olycksfallet.

Filmen är kliniskt ren från känslor och djup, och jag bryr mig noll. Skiter i hur det går för karaktärerna, önskar för en sekund att Medusa verkligen ska lyckas ta kål på precis alla där i sin håla. Fransosen Louis Leterrier (Transporter) har trixat ihop ett stycke elände som jag inte kan få nog av att tycka illa om. Versionen från -81 med sina stela stop-motion-effekter anses ju idag vara en rejäl kalkon, MEN… en äventyrligt underhållande sådan.
Det är inte den här.
Snygga effekter kanske du säger då, men tråkigt, oengagerande och noll utstrålning hos alla säger jag.

Och återigen; jag fattar inte vitsen med en nyinspelning.
Totalt onödigt.
Inga nya grepp.
Inga överraskningar.
Ingenting.

Således appropå grekisk mytologi: Percy Jackson vs Clash of the Titans: 10-0.
Minst.

Betyget: 1

Sep 10 2010

Away We Go (2009)

Burt och Verona väntar sitt första barn. När de får veta att Burts föräldrar som bor i samma stad planerar att flytta till Europa inser de att det inte längre finns något som håller dem kvar. Frågan är bara var de ska slå sig ned och starta ett nytt liv för sig och sitt barn? Hos hennes syster i Arizona? Hos hans bror i Florida? Eller i Montreal där de gamla studiekompisarna bor? Frågorna är många och tillsammans ger sig Burt och Verona ut på en lång resa för att besöka alla de ställen de funderar på att kalla sitt framtida hem.

Regissören Sam Mendes tar paus från den tunga dramatiken och närmar sig samlivet ur ett lite mer humoristiskt sätt. Likt en dokumentär road movie låter han oss följa Burt (John Krasinski) och Verona (Maya Rudolph) när de tillsammans försöker finna svar på livets stora frågor man kan ställa sig inför faktumet att bli förälder; hur ska jag vara? Vilka ideal måste jag leva upp till? Och framför allt; hur ger jag mitt barn den bästa uppväxten? Finurligt och med en lättsam ton väver Mendes in de här frågorna i de situationer som Burt och Verona hamnar i när de träffar på de olika människorna som är målet för resorna. Varje stopp, varje bekant de besöker har sitt eget sätt att se på livet och barnuppfostran. Inte alla passar vårt par, kanske inget, upptäcker de så småningom. Kanske man måste forma sina egna tankar och sin framtid efter vad man självt tror på tillsammans..?

Filmen berör mig mer än jag först tror, möjligen är det för att jag själv är förälder och kan känna igen mig i tänket som uppstod då det första barnet var på väg. Vem är jag egentligen? Hur kommer mitt barn att se på mig? Har jag tänkt ut allt det bästa för vårt barn? Oändligt svåra frågor förstås, och det finns väl antagligen inga givna svar på det.
Precis det som Burt och Verona börjar upptäcka; att det som räknas och betyder något är det man formar själva, tillsammans. Mendes låter sina huvudrollsinnehavare Krasinski och Rudolph göra karaktärerna oerhört gemytliga och så där genomtrevliga. Personer man verkligen skulle vilja känna. Bra skådespeleri på alla fronter, även i birollslistan där Maggie Gyllenhaal får lite extra applåder för sin minst sagt flummiga roll som den märkliga ”LN”.

Away we go är drygt en och en halvtimmes milt drama kryddat med stillsam och vardaglig humor. En liten skröna om våndan av att lita på sig själv och tillsammans forma sina öden, kanske i skuggan av dem man lutade sig på i tanken. Det är en fin liten film som även innehåller stänk av vemod och sorgsenhet. Bra miljöer, enkla och vardagliga. Tillsammans med ett väl avvägt manus, ett rätt skönt soundtrack och stabila prestationer av alla inblandade blir det här till en trivsam, om än stillsam, upplevelse. Precis som man behöver ibland.

Betyget: 3

Sep 9 2010

The A-Team (2010)

Tillhörde inte dem som tittade på den jönsiga tv-serien i början på 80-talet. Kanske ska man vara lika glad för det. Kanske inte. Här kommer nu i alla fall en upphottad filmversion där man egentligen bara använt sig av karaktärerna för att skapa en…tja..jag vet inte riktigt vad. Klart är i alla fall att dagens regissör, Joe Carnahan (Smokin Aces) satsat på fart, fläkt, over the top-ickelogik och en jädra massa ordvitsande.  Den visuella stilen och klippningen påminner starkt om just drivet i ”Aces..” och det finns inte en chans i världen att stanna upp för att konstatera att detta bara är en jädrans massa yta med något sånär snygg förpackning.

Det lustiga är också att det inte gör något. Inte alls faktiskt. Liksom i alstret Cop Out gäller det att koppla ifrån hjärnan och bara låta ögonen matas med diverse filmiska onyttigheter. Det smäller, dånar, skjuts, springs och vitsas hejdlöst. Till och med lite ansträngd romantik pressas sådär nödtorftigt in när tempot för en liten stund går ned. Liam Neeson är tillbaka i fin överdriven form, här kutar han runt och väser med ytterst sträv stämma faderliga råd till de andra i gänget. En Quinton ‘Rampage’ Jackson har fått den omöjliga uppgiften att axla Mr T:s paradroll från serien, något som givetvis är omöjligt. Istället gör Jackson så gott han kan för att ge sin rollfigur en egen identitet, vilket väl går sådär om man ska vara ärlig. Sharlto Copley (District 9) spelar den utflippade piloten Murdock helt enligt planerna med idiottilltag och knashumor. Sisten in i det käcka gänget av gamla soldater är Bradely Cooper (Baksmällan) som ”Faceman”, gängets charmör och fixarkille. Det är också han som larvar runt lite med den kvinnliga agenten Sosa (Jessica Biel), som leder jakten på den förrymda kvartetten, när tillfälle och filmtid ges.

Handlingen då? Inte mycket att fästa sig vid. De fyra anklagas för ett brott de inte begått, åker in i buren, bryter sig ut från densamma för att tillsammans och med en listig plan bevisa sin oskuld och avslöja de illvilliga bovarna som lurar i vassen. Vilka som vinner? Behöver du ens fundera på det? Carnahan kör på med sina gubbar och låter dem via sedvanligt snyggkoreograferade actionstinna sekvenser fighta sig fram till en klassisk uppgörelse med tillhörande cgi-effekter. Och framför allt, det är rätt roligt på vägen dit.

The A-Team är krystad och korkad story utan sans men gjord med en galen glimt i ögat, vilket gör att jag har så svårt att stå emot detta spektakel. Actionsekvenserna står som spön i backen och 117 minuter rullar på utan att jag hinner få tråkigt (även om manuset är vansinnigt endimensionellt) eller ifrågasätta mitt eget omdöme i någon större grad. Filmen är naturligtvis strunt, men den perfekta popcornsrullen en skön kväll!

Betyget: 3

Sep 8 2010

Cop Out (2010)

Man undrar ju onekligen lite nyfiket vad regissören Kevin Smith fick filmbolaget att gå med på i utbyte mot att han regisserade denna film. Den första film där han inte varit med och skrivit manus (även om man en bra bit in i filmen börjar misstänka att Smith trots detta haft ett och annat att säga till om vad gäller händelserna), och en story som kanske inte är så mycket…eh…Kevin Smith. Filmen är allmänt sågad och slängd i dyn av proffstyckarna, och frågan är då om filmen verkligen är så dålig och usel som det gapas om…? Nix tycker jag. Som slapp kvällsunderhållning duger den gott, och jag skulle verkligen ljuga om jag påstod att jag inte drog på munnen vid ett flertal tillfällen, kanske till och med skrattade högt ett par gånger. Har jag då dålig smak, eller fattar jag ingenting om en films pros and cons..? Åjo, det vill jag nog hävda. Smiths alster är istället en simpel bagatell där det gäller att inte fundera alltför mycket (typ inte alls) på vare sig manus eller logik eller att skådisarna måste prestera på ett trovärdigt sätt. Det här får man nog helt enkelt se som roliga timmen framför kameran.

Bruce Willis och Tracy Morgan är polisparet vars käftar uppenbarligen går i ett, lagom illa omtyckta av kollegor och befäl. Den oerhört tunna storyn berättar om Jimmy (Willis) som för att kunna bekosta sin dotters bröllop tar beslutet att sälja sin dyrgrip i form av ett gammalt värdefullt basebollkort. Hans kollega Paul (Morgan) oroar sig mest för att hans fru är otrogen och ältar detta till Jimmys stora förtret. Den tunna storyn blir nu alltså ännu tunnare när Jimmys kort själs vid ett rån i samlaraffären och när det omaka polisparet tar upp jakten snubblar de rakt in i en ljusskygg gangsteruppgörelse. Så mycket mer behöver man inte orda om den här filmens handling. Vill du se kvalité ska du nog inte se den här, vill du däremot ha en stunds hjärnbefriad, larvig under-bältet-humor kan detta mycket väl vara ditt val för kvällen. Vill man skulle man också kunna säga att det är en liten obskyr hyllning till alla de polis-polare-filmer som ströddes ut i parti och minut under det glada 80-talet. Som för att understryka detta möjliga faktum har Smith också hyrt in gamle keyboard-virtousen Harold Faltermeyer (Beverly Hills Cop – say no more!) till det musikaliska stödet, vilket allt är lite festligt för oss som rände på biograferna då när det begav sig.

Någonstans läser jag mig också till att Smith alltid velat jobba ihop med Willis (förutom det lilla samspel de fick till stånd i Die Hard 4.0), och att Willis var av samma ståndpunkt. Därav Willis medverkan i det här alstret som väl minst sagt inte är i klass med just Die Hard-serien direkt…Vissa höjdpunkter dock när Sean William Scott dyker upp i ett par scener och stjäl föreställningen. Här är det lite humorvarning, antingen gillar man Scott och hans humor eller också påminner den om en irriterande klåda. Viss tolerans mot låg humornivå krävs troligen alltså som tittare här. Denna kväll var jag dock på gott filmhumör och ber att få hänvisa till ett uttryck jag läste hos bloggkollegan Rörliga bilder och tryckta ord: ”Hellre en dålig film än en tråkig film .”
Hear Hear!

Cop Out har inget att förtälja filmvärlden i moral, meningsfullhet eller syfte. Manuset är lövtunnt och bygger nästan helt på samspelet mellan Willis och Morgan. Smith drar handlingen forcerat framåt och slänger in en och annan actionscen som lite komplement, eller att fylla ut tiden med (välj själv). Det raka med filmen är dock att den heller aldrig gör anspråk på att vara större och viktigare än vad den är. Bra: nej, men underhållande så det räcker för en kväll i tv-soffan när det rätta humöret infinner sig och kravet på kvalitét har tagit ledigt.

Betyget: 2

Sep 7 2010

Myteriet på Bounty (1962)

Dagens betraktelse hämtas från den tidsålder i filmens värld då man trodde sig att receptet för en världsframgång var att samla flera stjärnor i samma film, ta till en budget för kulissbyggen, kostymer och se till att allt skulle vara filmat med teknik som kallades UltraPanavsion.
Historien om skeppet Bounty på äventyr i 1700-talets söderhav hade filmats en gång förut, 1935. Då med charmören Clark Gable i huvudrollen som den godhjärtade officeren Fletcher Christian. I början på 60-talet ansåg dock Hollywood att en nyinspelning behövdes. En helaftonsfilm för att än en gång förtälja den verklighetsbaserade historien om den hemska kapten Blighs skräckvälde ombord på HMS Bounty, vilket slutligen ledde till det myteri som iscensattes av Christian med hjälp av några trogna besättningsmän. Och vem om inte den tidens största megastjärna, Marlon Brando, engagerades snabbt i rollen som hjälten Christian alltmedan den strikte karaktärsskådisen Trevor Howard axlade manteln som Kapten Bligh.

Speltiden på den här versionen, nästan tre timmar, tar oss från England, via hårda stormar på Indiska Oceanen till det soldränkta paradiset på Tahiti. Under resans gång gör den högst otrevlige Bligh alltför att vinna priset som resans impopuläraste kille genom rena terrorbestraffningar och andra galenskaper. Bligh själv är besatt av att hinna till Tahiti på rekordnabb tid för att vinna gunst hemma vid amiralitet i London, och den enda som kan hålla tillbaka Blighs tokspel är just Christian. Spänningen mellan dem stiger och en slutgiltig konfrontation är naturligtvis omöjligt att undvika i slutändan.

Själv är jag så pass gammal att jag kan komma ihåg sådana här kostymmelodramer från mina unga år som tv-tittare. Det är svulstigt, högtravande, färgglatt och pompöst värre. Men det är rätt underhållande också. Historien drivs framåt av en äventyrslusta och en uppmålad värld där det mesta är i svart eller vitt. De onda är så utstuderat känslokalla att det nästan blir lite roligt, och de goda så fulla av hjältestatus att de nästan blir osårbara just på grund av det. Trots sin ytliga magnifika utstrålning drogs filmen med enorma problem vid inspelningen, stjärnorna käbblade med varandra, regissören Lewis Milestone hotade att hoppa av, Marlon Brando försökte sedan får Milestone sparkad, den då unge Richard Harris som skulle spela Christians närmast förtrogne var ständigt i luven på superstjärnan och vägrade läsa repliker mot honom. Brando själv fick hybris och tvingade filmbolaget till extra utgifter pga av dennes galna påhitt vid inspelningarna på Tahiti. Dessa tokerier och divalater, som också höll på att sänka MGM ekonomiskt, var också det som för en lång tid såg till att Brando mer eller mindre hamnade i kylboxen i Hollywood, och det var egentligen inte förrän i Gudfadern han återkom i gammalt gott slag.

Sett ur perspektivet av allt detta är Bounty ändå en ganska underhållande film, trots sitt ganska enkla och föga överraskande upplägg. Storyn håller god fart, och rent filmiskt har man lyckats väl med scenerna ombord på Bounty. I denna restaurerade version har man också lagt in en prolog och epilog som av någon anledning togs bort innan filmens premiär, och som varit borta fram till att filmen nu fick sin uppfräschade dvd-premiär, vilket måste ses som en trevlig bonus. Viss spänning finns i manuset, och det är ganska kul att se samspelet mellan Howard och Brando i dialogen som stundtals är av det vassare slaget. Mycket uppfriskande. Brando har dock i filmen lagt sig till med en gnällande engelsk accent som efter en stund blir oerhört enerverande att lyssna på.

Myteriet på Bounty hör till en svunnen filmisk tidsålder men det är lika kul att se en film som denna, som att ta del av något nyskapande och modernt. Trots sin kråmade yta och visuella matinékänsla är filmen också en studie i ett drama med mörka undertoner. Effekterna må vara lite taffliga här och där, men jag gillar sådana här gamla godingar. På något sätt får de mig alltid på gott humör. Ayee mate!

Betyget: 2 +

Sep 4 2010

Pandorum (2009)

Här ytterligare ett bevis på att man faktiskt kan bli överraskad av något man inte direkt trodde på från början. Dessutom ytterligare ett konstaterande att man med hjälp av tillräckligt många miljoner dollar i ryggen, driftiga manusförfattare som snor lagom mycket från andra framgångsrika filmer och ett par influgna Hollywoodprofiler, kan klä en rätt simpel sci-fi-historia i en ganska snygg kostym och lyckas underhålla mig som tittare med resultatet. Tyske regissören Christian Alvart gör allt detta och i en studio i Berlin har han skapat historien om vad som händer när två besättningsmän vaknar upp ur en hypersömn, instängda i ett kontrollrum på ett framtida rymdskepp och som först inte fattar vare sig var de är eller vad deras uppdrag består av. Som om det inte vore nog upptäcker de snart att de inte är ensamma ombord på det gigantiska rymdskeppet.

Här är inte frågan om någon direkt finkänslighet från Alvarts sida. Han öser på med raka rör och effekterna står som spön i backen i takt med att de båda besättningsmännen gör fler och fler obehagliga bekantskaper. Storyn drar åt sig ingredienser från både Alien-filmerna, The Descent och gamla godingen Event Horizon utan att skämmas för det. Vilken den gör rätt i, för det är underhållande och ovisst rätt länge. Täta, mörka miljöer och en massa lysande lampor på otaliga kontrollbord och paneler gör sig alltid bra på film. Effekterna känns genomarbetade och sömlöst infogade. På skådisfronten är det Ben Foster (3:10 to Yuma) som står för krypandet, smygandet och upptäckandet av skeppets inte alltför trevliga nya invånare. Foster är riktigt bra, har en närvaro som tilltalar mig och klarar av att ta det hela vägen hem. Och så gamle Dennis Quaid. Igen. Låt vara att han tagit mer skräproller nu än förr, men det går inte att tycka illa denne gamle skådis som med sitt vargleende och finurliga blick ofta kommer undan med det mesta. Här som veteran i rymden med koll på det tekniska i det förseglade kontrollrummet. De övriga skådisarna i filmen finns där som historiens stödfigurer och det är inte så mycket mer att säga om det. Möjligen att Antje Traue som den kvinnliga forskaren Nadia, vilken dyker upp i Fosters väg, besitter förvånansvärt starka kunskaper i att på ett amazonlikt sätt kicka röv å det grövsta i tid och otid. Foster och Quaid är dock filmens drivmotorer, och det klarar de av helt ok.  Alvart rör inte till det i onödan, ger heller inte alla svar direkt vilket som sagt får mig att sitta och fundera lite lagom uppstressad på hur det egentligen ska sluta.

Pandorum lyckas med sitt uppdrag att få historien att tätna, underhålla och skapa viss osäkerhet hos mig som tittare inför upplösningen, vilken för övrigt är det snyggaste med hela filmen. Formatet är tacksamt, rysligheter ute i den stora världsrymden går nästan inte att misslyckas med och kan du bara ha överseende med alla manusmässiga och scenografiska stölder från andra filmer så går det faktiskt att hitta en (må vara) liten identitet hos den här filmen också. Gott så.

Betyget: 3

Sep 3 2010

Dansar med Vargar (1990)

Någonstans har någon förståsigpåare hävdat att det här är en av de 15 bästa westernfilmer som någonsin gjorts. Och då är det inte ens en western i den bemärkelsen som vi kanske tänker på i första hand.

Att se om det här mastodontdramat, Kevin Costners skötebarn och den film som slutligen tog honom in i finsalongen på allvar (att han sedan slarvade bort lite av sin glans med några hybrisproduktioner är väl en annan femma), är som mjuk bomull för själen nu när jag ser den igen ett antal år senare.

Den långa och finstämda historien om John Dunbar, desillusionerad officer i armén och som mentalt skadad inombords av inbördeskrigets fasor söker tjänstgöring vid den mest avlägsna postering som armen har för att försöka hitta sig själv och nya upplevelser, är en uppvisning i filmhantverk när det är som bäst. Filmen är utan tvekan Costners finaste stund som skådespelare och regissör, och belöningen i form av guldgubbarna var det väl knappast någon som kunde protestera så där väldig vilt mot.

Jag har alltid varit svag för mäktiga präriescenerier och vildmark gestaltad genom en välavägd lins och regissör Costner målar tillsammans med fotografen Dean Semler upp ett galet förföriskt landskap av den amerikanska vildmarken och de stora slätterna innan allt var exploaterat. I vissa ögonblick känns det som varje filmruta, varje vinkel, är komponerad med yttersta noggranhet för att jag som tittare ska sugas in i den atmosfär som filmen vill förmedla.

Costner lyckas löjligt effektivt med tricket att få ett på papperet kanske lite ihåligt manus att växa ut till en storslagen berättelse om en man som uppenbarligen vill hitta sig själv, och på köpet finner ett nytt sätt att se på livet. Att tex låta oss som tittare uppleva att man kan samtala med varandra trots inledande språkförbistringar är helt enkelt ett par glimrande scener. Någonstans djupt inne i filmen säger också Dunbar att han själsligt lämnat livet som en en vit man i arméns tjänst. Att han förlikat sig med livets kretslopp i den nya miljön som blivit hans hem.

Att Kevin Costner spelar huvudrollen samtidigt som han står för regin känns på något sätt helt naturligt, och han har en närvaro som känns genomgående avslappnad och enkel. I övrigt mycket bra biroller, främst från Graham Greene som Kicking Bird, den som först tar sig an den besynnerlige främlingen Dunbar, men även Mary McDonnell som Dunbars kärleksintresse Stands With a Fist lyser i mängden. Att se hennes och Dunbars flirtande och svårigheterna att låta bli varandra ju längre filmen rullar är både roligt och lite rörande. Filmen är också en kärleksfull hyllning till den nordamerikanska ursprungsbefolkningen, att leva i harmoni med naturen är också att vara i harmoni med sig själv. Kärlek, humor och vardagsvishet är det som ständigt finns som ett litet löpande tema genom hela filmen.

de fria viddernas man

Dansar med vargar är en storslagen film, ett fint hantverk med detaljrikt innehåll och ett manus som trots sin enkla ramhandling innehåller så mycket mer. Det är antagligen en väldigt bra hyllning till livet.

Rent filmiskt är den sedan också underhållande, vansinnigt vacker och har sin beskärda del av intensitet och spänning och ett pompöst musikaliskt tema som i sammanhaget känns helt naturligt. Kevin Costner har här min fulla beundran och det är sannerligen en film värd att se om då och då, inte minst för att påminna sig om att man kan hitta det stora i det enkla.

Sep 2 2010

Percy Jackson – Kampen om åskviggen (2010)

Knappt två timmars grekisk light-mytologi i oerhört lättförpackat format, uppfräschad i modern kostym. Allt för den popcornsätande målgruppen av tonåringar. Där engelsmännen har sin Harry Potter behöver Hollywoodproducenterna något som kidsen ”over there” kan ta till sig, helst via bekanta stadsmiljöer och landmärken. Vad bättre då än att sno lite ur den grekiska mytologin, förlägga handlingen till gamla hederliga USA och spackla upp med lite fräsiga effekter och hormonstinn tonårshumor?
Percy går i skolan och är väl som tonåringar mest. Eller kanske inte. Rätt snart blir han varse att han i själva verket är son till ingen mindre än den icke helt okände Poseidon, och att nu Percy också är anklagad för att ha stulit Zeus åskvigg! Symbolen framför alla vad gäller gudarna och deras makt. Med hjälp av ett par trogna (såklart) vänner med dolda talanger är det nu upp till Percy att rentvå sitt namn samtidigt som han måste rädda världen från att gå under om gudarna med Zeus på den ena sidan och Hades på den andra gör allvar av sitt hot om att starta krig mot varandra ifall den eftertraktade åskviggen inte dyker upp. Tufft läge med andra ord.

Ja vad ska man säga? Inget nytt under solen här, möjligen ett lättsmält alternativ till den tunga mytologiläran i skolan. Kända figurer från gudasagorna paraderar förbi och har sina beskärda minuter av speltiden. Percy och co. får naturligtvis kämpa på för att klara sig ur allehanda knipor, men med sina nyfunna krafter och stöd av kompisarna går det självklart ganska smutt och galant. Det märkliga med filmen är att den å ena sidan inte känns som en utstuderad ungdomsfilm, men inte heller riktigt för oss vuxna. Istället blir det en sorts hybrid som varvar rena tramsigheter med lite underfundig svart humor. Hollywood vet också att det behövs en rutinerad räv för att styra en film som denna i hamn och har därför anlitat Chris Columbus, som har regirutin från just två Harry Potter-filmer och dessutom de två första Ensam Hemma-filmerna. Columbus vet exakt hur man tar en story i mål på ett kliniskt rent och effektivt sätt, utan att vi som tittare ska stanna upp och fundera alltför mycket. Effekterna gör precis vad de ska och vävs in ganska snyggt i handlingen. Det roliga för mig, som kanske ligger utanför målgruppen, är att le åt alla skådisar som dyker upp i diverse biroller. Uma Thurman som Medusa går inte av för hackor, liksom Steve Coogan som gör sin Hades till något som påminner om en påtänd gammal hårdrockare. Sean Bean axlar rollen som Zeus själv och ser naturligtvis så bister och arg ut som bara han kan göra. Till och med Pierce Brosnan får lite speltid och ser till slut ut som en yster hjälte med långt hår och visdomsord i tid och otid. Percy själv gestaltas av Logan Lerman (Gamer) på ett rätt tillbakalutat och typiskt modernt tonårsmanér, gudason eller inte.

Percy Jackson – Kampen om åskviggen är stundtals underhållande i all sin tunnhet, men jag har svårt att tänka mig att det på allvar ska kunna bli en utmanare till Harry Potter-världen. Här är det ordentligt ytligt och manuset håller inte för någon större skärskådning. Filmen anammar en lättsam ton, vilket den antagligen vinner på i längden eftersom logiken i berättelsen inte är den vassaste. Å andra sidan ska man inte tänka så mycket ibland. Dock hyggliga effekter och ett tempo som gör att jag aldrig hinner bli riktigt uttråkad.
Lättglömt, men helt ok en regnig söndagseftermiddag.

Betyget: 2

Sep 1 2010

Centurion (2010)

Regissören Neil Marshalls nya alster tar oss till Skottland under romarnas belägring runt 117 e.kr. och handlar om vad som händer när den beryktade Ninth Legion sätts in mot det upproriska folkslaget Picterna som vägrar böja sig för överheten från Rom. Den mytomspunna hären blir brutalt krossad och endast ett fåtal överlevande måste nu tillsammans kämpa sig tillbaka genom vildmarken till de romerska befästningarna, hela tiden med förföljande Picter i hälarna.
Jag hävdar ännu en gång att Marshalls första film också  är hans bästa; Dog Soldiers. Där den var udda, speciell, oerhört fantasifull och lite utanför ramarna, har den senare delen av hans nystartade karriär i mitt tycke innehållit mest ytliga och plastiga produktioner som dessvärre hör hemma runt B-träsket (okej, The Descent hade sina ljusa stunder). Här är det dessbättre ett litet steg framåt i rätt riktning, även om man matas med rätt mycket klyschor och det stundtals ligger farligt nära att det blir en vek släkting till tunga Gladiator.

Marshall dukar dock upp till en ganska rapp historia med snyggt foto och tar tillvara miljöerna på ett helt ok sätt. Mycket landskap och vildmark och snabba klipp i de otaliga actionscenerna som filmen i huvudsak bygger sin grund på. Storyn, från början ganska enfaldig och intetsägande, växer faktiskt lite i takt med att filmen rullar på och likaså gör då mitt intresse. Förutom Gladiator-vibbar kan man också (faktiskt) hitta lite First Blood-känsla om man vill. Har läst mig till att Neil Marshall gillar att krydda sina filmer med råa effekter på bästa sätt, men är det något jag som tittare stör mig på här är det just att effekterna är lite för många och för råa, vilket i sin tur tar bort fokus från historien. Även om Marshall tar till det gamla Braveheart-tricket att klippa bilden precis vid effekten blir det lätt stundtals en miniorgie i blodsutgjutelser. Storyn hade med lätthet kunnat behålla sin intensitet utan dessa utsvävningar i form av kapade huvuden, genomborrade ögon och stänkande blodkaskader. Jag är absolut ingen motståndare till våldsamma effekter, men anser att de bör fylla sin plats berättarmässigt och inte bara finnas för att det går att ha dem där för att det ska se tufft ut. Här tycker jag verkligen man kan ta till det gamla uttrycket om ”less is more”…filmen hade helt klart vunnit ett par extra plus hos mig då.

På skådisfronten intet nytt eller utmärkande. Michael Fassbender har huvudrollen som den drivande motorn och den självklara ledaren för gruppen på flykt. Fassbender är kanske ingen superskådis men har tillräcklig karisma för att göra sig bra i rollen som den stolte Centurion Quintus Dias. Runt om honom finns andra namn utanför den omedelbara kändiseliten; Dominic West, David Morrissey och Paul Freeman. Att casta Olga Kurylenko som den vildsinta Pict-spåraren Etain känns dock rätt mycket B och nog hade man väl kunnat hitta en bättre skådis än henne? Man får väl dock vara tacksam för att hon inte har så mycket att säga…

Centurion bjuder på gott om action, ofta av det råare slaget. Dock bra driv i filmen och den fantasifulla historien blir aldrig oengagerande eller fullt ut töntig. Klichéer i legio möjligen, men det kan man svälja med ett gott filmhumör. Till det yttre känns Marshalls produktion tung och påkostad vad gäller det scenografiska, och bristerna ligger möjligen i manuset och de rätt fyrkantiga skådespelarna. Resultatet blir godkänt med lite extra beröm.

Betyget: 2 +

Aug 31 2010

Illa.

Några dagars sensommarsemester plus lite konvalescens efter besök hos dokor har hållit mig ifrån filmtittandet och skrivandet ett par dagar nu.
Och det känns ju lite konstigt förstås.
Nu är det dock hög tid igen att ta till sig nya filmiska högtidligheter och bottennapp!

Bring it on!

Aug 22 2010

Get Smart (2008)

Lite småtramsigt i dvd-spelaren är inte fel då och då. Här en modern variant av Mel Brooks gamla tv-serie från 60-talet om den fumlige agent 86 i tjänst hos superhemliga organisationen CONTROL, vars främsta mål är att hålla koll på skurkarna i brottssyndikatet KAOS.
Tv-serien flörtade kärleksfullt med hela Bond-konceptet på sin tid och lade vikten på humor och ren slapstick. Den här moderna, uppfräschade, varianten förvaltar arvet väl och lägger sig någonstans mellan dumhumor och klantig slapstick.
Analytikern Maxwell Smart (Steve Carell) hos CONTROL vill inget hellre än att bli en fullfjädrad agent. Han har tränat och läst på inför alla prov som finns, men eftersom han också är den bästa analytikern i organisationen tvekar chefen att befordra honom. Ett gyllene tillfälle ges dock när hela CONTROL utsätts för ett attentat och bristen på agenter ger Smart möjligheten bli den nya nr 86 och totas ihop med den vackra agent 99 (Anne Hathaway) för att de tillsammans ska undersöka vilka som ligger bakom det illvilliga dådet. Spåren leder dem till Ryssland och en lustig karusell tar sin början, fylld av klichéer och tokiga händelser.

Filmen tar ut svängarna men blir aldrig fånigt tramsig. Ett lyckat drag att låta vansinnigt rolige Carell spela huvudrollen som den naive, aningens klantige, men ändå framgånsrike agent Smart. Carells lite udda, återhållsamma, humor kommer mer än väl till pass här och vissa scener får mig att skratta högt även om man inte kan kalla filmen hysteriskt rolig. Snarare lite mer skönt tillbakalutad och gjord med lite nostalgiskt kärlek till forna spionrullar.
Gott om roliga biroller, där bla Bill Murray och Dwayne ”The Rock” Johnson dyker upp. Alan Arkin som chefen för CONTROL har ett par sköna scener också. Till och med Terence Stamp dyker upp i en skurkroll och gör precis vad som förväntas av en sådan figur; en sorts parodi på sig själv.

Get Smart är underhållande trams med lite sköna blinkningar mot spionrullar i allmänhet, och Bond-eran i synnerhet. Vissa scener är till och med stulna rakt av, vilket naturligts förhöjer stämningen för oss gamla Bond-älskare. Steve Carell och Anne Hathaway har en inspirerande gnista mellan sig och det avspeglar sig i filmen som håller gott humör, ok tempo och finurliga effekter blandat med ren dumhumor och inslag av mer subtil sådan. Trivsamt.

Betyget: 3

Aug 20 2010

Harry Brown (2009)

Brittiskt betyder (ofta) Michael Caine. Dessvärre kanske de sista åren i en och annan tramsfilm där man drar nytta av hans legendariska namn i rollistan. Men här är han tillbaka där han hör hemma. I ett naket och avskalat drama om den äldre gentlemannen Harry som bor i nedgånget bostadsområde. Stora, dystra, hyreskomplex med små lådliknande lägenheter på liten yta precis intill de stora genomfartslederna. Harry har inte så mycket annat att göra till vardags än att besöka sin dödsjuka hustru på sjukhuset, ta en öl på den lokala puben och spela schack med vännen Leonard. Både Leonard och Harry reflekterar ofta över hur tiderna förändrats och området blivit osäkert med all droghandel och att ständigt behöva leva i rädsla för att bli överfallen av de otaliga ungdomsgäng som styr i området. Speciellt Leonard har problem med ligister som besvärar honom i tid och otid. Harry observerar och håller med, men håller sig också på sin kant och förslår att Leonard ska kontakta polisen. När dock Leonard en natt blir mördad och Harrys fru dessutom går bort händer något med Harry. Plötsligt vaknar han upp ur sin vardagstristess och bestämmer sig för att det får vara nog nu.

Kall och kylig diskbänksrealism i thriller-drama-uförande. Debuterande regissören Daniel Barber skildrar ett område, en begynnade slum, som naturligtvis finns i varje större stad i världen. Miljön är hård, ogästvänlig och nästan hopplöst att ta sig ifrån. Harry är uppenbarligen en man som sett sina bättre dagar i livet och verkar bara gå omkring och vänta på ingenting. Han observerar det eskalerande våldet och droghandeln i området, men gör just inget mer. Inte förrän hans nära verklighet alltså påverkas och han inser att hjälp från myndigheterna inte är att lita på. Caine glänser i rollen som Harry och ihop med det enkla fotot och det avskalade manuset blir det här till en studie i vardagshopplöshet, som i ett slag förvandlar en mans frustration till handling av sällan skådat slag. Caine spelar alltid med små medel, men utstrålar en pondus utan dess like, den jovialiske äldre mannen ersätts av en hård och cynisk person och det är naturligtvis inte mer än logiskt att manuset under resans gång låter oss veta att Harry är gammal soldat i SAS. Något som också den kvinnliga polisen Alice (Emily Mortimer) upptäcker när hon försöker lösa mordet på Leonard och samtidigt stävja våldet i den aktuella förorten. Det är underhållande, om man nu kan kalla en allt annat än glädjefull story som denna, för just underhållande. Spänningen infinner sig titt som tätt, miljöerna är otrevliga och folket runt Harry är figurer man inte själv vill hamna framför. En brytpunkt finns naturligtvis i storyn, och efter den snurrar allt på fram till en upplösningen som måste komma förr eller senare. Frågan är ju bara hur Harry har tänkt sig utgången?

Harry Brown blandar engelsk vardagsrealism med glimtvis rå action om den lilla människan som återtar sin värdighet. Michael Caine är verkligen Harry Brown som gör det på gammalt hederligt sätt. I övrigt också välspelat i de andra rollerna, ända ned till de våldsamma ligister som hotar Harrys värld. Mycket bra miljöer, dystra och mörka där framtidshoppet inte syns till på långa vägar. Kanske inget inlägg i vardagsdebatten direkt, mer en skröna om vad som händer när en man får nog. Vi har sett det förr, och kommer säkerligen att få se det igen. Rekommenderas.

Betyget: 4