Aug 19 2010

The Last House on the Left (2009)

Ack dessa nyinspelningar. Visst har det väl gått lite överstyr ändå? Eller är det möjligen så att jag tillhör en annan generation där originalen känns mer ”heliga” än för dagens filmslukande målgrupper? Tja, det må väl vara hur det vill med det då, men filmbolagen ser såklart chansen att tjäna in storkovan på ett redan beprövat recept. Här nu då en film som är en uppfräschning av Wes Cravens gamla original från -72, som i sin tur tar avstamp i Bergmans (faktiskt) gamla Jungfrukällan, en historia om hämnd enligt begreppet ”öga för öga”,  från 1960. I denna nya, friserade, version ser vi Mari (Sara Paxton) som tillsammans med sina föräldrar har tänkt att tillbringa en tid i det avlägsna semesterhuset vid den fridfulla sjön. Mari vill förstås in till det lilla samhället och träffa kompisarna, och föräldrarna (Tony Goldwyn/Monica Potter) ser chansen till lite tid på tu man hand om man säger så. Mari får dock anledning att ångra sig när ett synnerligen brutalt värstinggäng under ledning av den förrymde psykopaten Krug (Garret Dillahunt) kidnappar Mari + väninna, kör ut dem i skogen, våldför sig på dem (obehaglig scen) och lämnar dem att dö i vildmarken.

Likt de flesta slasher/rysare/brutala thrillers följer filmen konceptet till punkt och pricka. De oskyldiga mot de brutala och onda som på alla sätt verkar ha övertaget. Det intressanta i den här storyn inträffar dock i samma ögonblicket det förrymda gänget tvingas söka skydd undan ett våldsamt oväder i skogen och förirrar sig fram till just det hus där Maris föräldrar som bäst håller på att komma i stämning. Extra delikat blir det också när det visar sig att Mari överlevt och lyckats ta sig hem till huset på egen hand. Egentligen inte svårt att räkna ut vilka svängar en sådan här film tar, men regissören Dennis Illiadis gör det på ett förvånansvärt underhållande sätt, och förklär den simpla historien i en rätt underhållande kostym som lyckas hålla den billiga känslan borta. Att Maris föräldrar dessutom inte alls är så hjälplösa och skrämda av inkräktarna hjälper förstås till att höja historien lite. Tvärtom tar de saken i egna händer och ger de oönskade gästerna en rejäl match om husfriden. Tacksamt nog hemfaller inte filmen åt snabba MTV-klipp utan låter kameran dröja kvar och lyckas fånga laddningen och stämningen. När det gäller skådisarna känns Dillahunt klockren som galningen Krug , Tony Goldwyn och Monica Potter ger lite extra tyngd åt rollistan och de gör sina föräldrar till ett plågat men beslutsamt par. I övrigt ganska förväntade insatser av de andra birollsinnehavarna, kanske med ett litet plus för Sara Paxton som den tappra dottern Mari.

The Last House on the Left är faktiskt ett spännande och gediget hantverk, utan några direkta slöa partier. Snyggt filmat med effektfulla händelser. Våldet är aningens rått, men ändå inte så det går över gränsen och blir smaklöst. Intrigen må vara enkel, men manuset tar tillvara på förutsättningarna som ges och underhållningsvärdet blir onekligen lite oväntat ganska tillfredsställande och ytterligare ett bevis på att nyinspelningar KAN vara rätt lyckade.

Betyget: 3 (-)

Aug 18 2010

The Ghost Writer (2010)

Så här ska en film se ut! Dialogstark, tät, oviss och med ett lysande skådespel hos de flesta inblandade. Roman Polanski är skönt udda figur i filmvärlden. Ha må ha världens trassligaste livsbakgrund, men göra film kan karln. Och han gör dem oftast med det där lilla extra, som mitt ibland dagens alla cgi-översvämmade megaproduktioner känns så där gammeldags smart och murrig, oftast med en olycksbådande ton. Filmens huvudperson, som finurligt nog bara går under namnet The Ghost (Ewan McGregor) åtar sig motvilligt att spökskriva den förre brittiske premiärministern Adam Langs (Pierce Brosnan) memoarer, efter att hans företrädare hos Lang plötsligt påträffats död i vad som ser ut att vara en drunkningsolycka. Den unge författaren installeras i Langs tillfälliga residens på den amerikanska östkusten vid Martha´s Vineyard där det är meningen att han ska intervjua Lang och fixa till det manus som företrädaren hann att jobba fram. Det dröjer dock inte länge förrän en kuslig stämning infinner sig och vår huvudperson börjar misstänka att det verkar finnas hemligheter i Langs förflutna som man inte bör rota alltför mycket i.

Polanski jobbar som vanligt fram en fantastisk obehaglig stämning med scenografi, skuggor och långa bildtagningar. Känslan av Hitchcock-noir ligger tät och jag undrar om Polanski inte låter sin film bli en hel liten homage till den gamle mästaren. Strandvillan, där merparten av filmen utspelas, är kal, steril och ogästvänlig på alla sätt. De figurer som rör sig runt vår unge huvudperson blir alla anonyma och främmande. Ju längre filmen rullar på, ju mer känner jag mig som tittare obekväm och vet att något är fel. Frågan är bara vad? Ett genialiskt drag av Polanski är att jag som åskådare aldrig vet mer än McGregor i filmen. På så sätt delar vi något i den ogreppbara historien som verkar dölja sig i dunklet. Manuset, vars originalstory kommer från en roman av Robert Harris, är smart och synnerligen lurigt där man egentligen aldrig kan vara säker på något. Detta ihop med rejäla skådisinsatser av McGregor, Brosnan och Olivia Williams som Langs hustru, gör filmen till en liten nagelbitare. Herregud, till och med påfrestande Kim Cattrall gör bra ifrån sig i rollen som Lang-assistenten Amelia, vilket betyder att Polanski lyckats mer än väl med sin ensemble. Det är drama mer än action, men thrillerstämpeln ligger tät och förstärks av det scenografiska med den öde strandvillan vid Atlanten (där den nordtyska kusten förtjänstfullt får vara stand-in för det riktiga Martha´s Vineyard) och det ogästvänliga vädret.

The Ghost Writer är superb spänning och oro i en effektiv mix. När slutet närmar sig kommer upplösningen så snabbt att man nästan inte hinner reagera, men smartheten i storyn är slående och imponerande. En snygg film, med sköna nickningar åt en gammeldags noir-känsla som sällan syns numera, där skådisarna ges tillräckligt stort utrymme för att förvalta det välskrivna manuset på ett alldeles förträffligt sätt. Spännande innehåll och mycket bra utfört.

Betyget: 4

Aug 17 2010

Solomon Kane (2009)

Dyster kille med vidbrättad hatt räddar människor från allsköns fulingar, häxor och annat bjäfs….vänta nu..var det här gamla Van Helsing igen eller…nä just det…, det här är ju bara en ny rulle på ett gammalt beprövat tema. Och, ibland blir jag inte riktigt klok på mig själv. Känner mig normalt som en fantasifull och vidsynt filmälskare som kan svälja det mesta inom det cineastiska. Men ibland blir det så urbota fel….fast förutsättningarna ligger snyggt uppradade. Som i det här fallet. Solomon Kane (James Purefoy) är en synnerligen råbarkad bandit i 1600-talets England, en riktig värsting som plundrar, stjäl och mördar utan att blinka. Efter lite närkontakt med mörkrets makter som vill ta honom med sig till skärseldarna och låta honom brinna för sina synder, lyckas han fly fältet och bestämmer sig för att bli en fridens man och sona sina brott genom att leva munkliv i ett kloster. Snart finner han sig dock utkastad i verkligheten igen, där han uppmanas söka botgöring på annat sätt. På sin nya pilgrimsvandring slår han följe med en familj på väg till ett skepp som ska ta dem till Den Nya Världen på andra sidan Atlanten. Naturligtvis dröjer det inte många filmminuter förrän familjen råkar i klistret och Kane än en gång måste ta fram de gamla beprövade stridstalangerna för att den här gången hjälpa de goda i kampen mot ondskan som plötsligt hotar hela landet.

Här har vi ytterligare en figur som har sitt ursprung i litteraturen, en gång skapad av dysterkvisten Robert E. Howard som också ligger bakom Conan-karaktären. Själv har jag nog aldrig hört talas om Kane, än mindre den här filmen som på något sätt verkar ha gått lite under radarn. Och man kan liksom förstå varför. Regissören heter Michael J. Bassett (okänd för mig) och vräker på med allsköns klichéer vad gäller miljöer, story och utförande. Givetvis finns det också en mörk familjehistoria i Kanes värld och på något märkligt sätt lyckas den vävas in i den ytliga ramhandlingen. Det är mörkt, dystert, lerigt och våldsamheter samsas sida vid sida med cgi-effekter som visserligen är felfritt framställda, men som knappast (läs: inte) får mig att höja på ögonbrynen. På det hela taget engagerar filmen noll. Det är alldeles för tråkigt och filmen bjuder inte på något som helst uppsving. Det känns som att det vanliga felet i filmer av den här sorten är att den tar sig själv på för alldeles stort allvar. Kane i skådisen Purefoys skepnad går mest runt och ser överdrivet bekymrad ut, som att man vill ruska om honom och skrika ”Kom igen, det är bara en film med lite tuffa actionscener och en himla massa specialeffekter….!!!”

Solomon Kane är så långt ifrån nyskapande man kan komma, inte ens i den normala mittfåran, och därför så otroligt ointressant och icke på något sätt spänningsframkallande. Man ska inte klaga på det visuella, som är stabilt tillverkat material vad gäller foto, effekter och scenografi. Detta hjälper dock föga när historien är vek, långdragen och de flesta skådespelare bara finns där för att de fick betalt. James Purefoy verkar ha kollat för mycket på Hugh Jackman och vad i herrans namn gör Max von Sydow i den här filmen…?

Betyget: 1

Aug 16 2010

Gone Baby Gone (2007)

Bland den värsta av alla mardrömmar inträffar, ett litet barn försvinner i Bostons nedgångna arbetarkvarter. Stort pådrag i massmedia och polisen sätter in alla resurser men står ändå handfallna utan direkta spår. Flickans släkt engagerar de lokala privatdetektiverna Kenzie och Gennaro för att luska lite vid sidan om för att förhoppningsvis få fram någon sorts information i de kvarter polisen inte gärna besöker till vardags.
Man kan ha många olika åsikter om Ben Afflecks talang som skådis i diverse ytliga Hollywoodproduktioner, men här i sin debut som långfilmsregissör överraskar han med en stabil, dramatisk och direkt råspännande historia. Manuset utgår från romanförlagan med samma namn av den inte helt okände Dennis Lehane, och kanske är det en lyckträff att just Boston-uppväxte Affleck får lägga vantarna på en historia av den likaledes Boston-uppväxte Lehane. För är det något som Affleck verkligen lyckas med är det att fånga atmosfären i de slitna kvarteren och misären som råder i den här delen av staden.

Ganska snart upptäcker de att det finns många som har saker att dölja, och ju längre de trasslar in sig i historien desto svårare blir det att få några svar och framför allt veta vem man kan lita på vare sig det gäller bekanta, lokalbefolkningen eller till och med polisen. Som så många gånger annars är det främst skådespelarnas film, tilsammans med det starka manuset. Afflecks yngre bror Casey Affleck axlar rollen som Kenzie med bravur och ger sin unge karaktär en tuff pondus ju längre historien rullar på . Michelle Monaghan är hans partner Angie Gennaro, men där Angie i böckerna är självständig och tuff tycker jag att hon här förpassas lite till att vara Affleck juniors sidekick och bollplank. Monaghan lämnar inga överdrivna intryck i storyn. I övrigt är det stabilt storspel av pålitlige Ed Harris, som tillsammans med just Affleck är filmens stora behållning. Men glöm inte Amy Ryan som spelar det försvunna barnets mamma på sådant ypperligt sätt att man verkligen tror på henne som nedgången och missbrukande ensamförälder. Andra roller görs av John Ashton och gamle Morgan Freeman, som naturligtvis aldrig gör en dålig insats i vilken film han än är med i. På den begränsade tid han har här lyckas han fylla hela scenerna med sin utstrålning och pondus.

Gone Baby Gone är oerhört lyckad som film, och jag lyfter på hatten för Ben Affleck. Miljöerna är realistiska, Boston visas upp i ett sällan skådat ljus och drivet i manuset är mycket bra vilket gör att spänningen sakta stiger trots att man tror sig ha koll på utvecklingen. För alla som inte läst romanförlagan (som undertecknad) utlovas en högtidsstund i en välspelad, välregisserad och oviss historia från samhällets skuggsida. Mycket bra film.

Betyget: 4 

Aug 15 2010

Planet 51 (2009)

Med en budget på 70 miljoner dollar (dyrast hittills i landet) ger sig Spanien in i den datoranimerade filmvärlden på allvar. Planeten med numret 51 ligger i en avsides del av universum och är ett till synes stenigt ställe, men ändå likafullt bebott av gröna små figurer som märkligt nog verkar leva sina liv som om det var 1950-talets USA! Musiken, bilarna (eller vad man nu ska kalla dem…), den lilla staden, ja hela livsstilen påminner om en 50-talsidyll där man grillar med familjen på kvällarna och kilar på bio för att se den senaste rullen om hemska utomjordingar som invaderar. När plötsligt ett främmande rymdskepp från jorden (!) landar mitt i villaområdet och astronauten Chuck Baker studsar ut med stjärnbanéret i högsta hugg händer det grejer.

Likt Pixar och Dreamworks vet också den här filmens producenter hur man ska lägga upp taktiken för att få ut det mesta och det bästa. Det är fart och fläkt och givetvis finns det ett par av de gröna invånarna som inser att Chuck inte är ett hemskt rymdmonster, och försöker hjälpa honom att komma tillbaka till sitt skepp som beslagtagits av planetens ganska förvirrade militärstyrka. Räkna med sedvanliga skämt och lätta intriger när det gäller dataanimerat av det här slaget som ska passa hela famliljen. Just Planet 51 vinner dock snygga stilpoäng hos oss vuxna genom att i parti och minut referera till allsköns klassiska sci-fi-filmer genom åren. Kolla bara in ”hunden” som dyker upp i handlingen med jämna mellanrum. Eller vad namnet på filmen egentligen syftar på….En annan rolig grej med storyn är att man just vänt på hela begreppet med utomjordingar och invasionshotet. Här är det människan som är den fula främlingen och den avvikande i sammanhanget. Tänk på E.T. fast tvärtom. När det gäller röstavdelningen törs spanjorerna dock inte förlita sig på europeisk talang utan har hyrt in hollywoodelit i form av Justin Long, Jessica Biel, Sean William Scott, Dwayne ”The Rock” Johnson och Gary Oldman, som alla levererar enligt önskemål. Till och med John Cleese i en liten paradroll som högtravande professor får plats. Givetvis finns ett svenskt ljudspår med och där finns namn som Dan Ekborg, Frida Öhrn, Måns Zelmerlöw och (suck) Robert Gustafsson, men för den totala upplevelsen väljer man självklart originalrösterna.
Det är en enkel handling som rullar på helt enligt stilmallen som visserligen inte bjuder på samma känslospektrum som tex Pixar är fenomenala på att trolla fram, men här har man ändå aldrig tråkigt och mysfaktorn är hög både hos stora och små tittare.

Planet 51 är väldigt snyggt gjord ned till minsta bakgrundsdetalj och behaglig att se på. Det är kul och underhållande, om än inte på något sätt nyskapande. Extra plus för den mustiga detaljrikedomen som garanterat kommer att tilltala oss vuxna som kan referera till vår egen sci-fi-filmhistoria på ett ytterst roande sätt.

Betyget: 3

Aug 14 2010

Green Zone (2010)

Som om Jason Bourne skulle vara tillbaka. Ungefär.
Samma intensitet, samma huvudrollsinnehavare, samma regissör och nästan samma typ av upplägg av ljusskygga aktiviteter. Här låter Paul Greengrass Matt Damon anta rollen som officeren Miller i ett Bagdad precis efter de amerikanska styrkornas invasion 2003. Miller och hans grupp är på jakt efter utpekade gömmor med massförstörelsevapen, men leds gång på gång till övergivna lager där inget av värde finns. Miller börjar ifrågasätta de källor som militären använder sig av, något som naturligtvis inte faller i god jord och som än mer naturligtvis får Miller att börja gräva vidare. CIA gillar Millers initiativ och erbjuder sin hjälp, vilket retar upp Vita Husets man på plats i Irak som gör allt för att hålla Miller borta från att luska vidare i det känsliga ämnet. Den envise Miller lyckas dock komma hemligheter på spåren, som om de stämmer skulle kunna leda till en smärre skandal vid ett offentliggörande och ställa USA´s närvaro i Irak i en helt ny dager.

Greengrass är från början dokumentärfilmare och krigskorre, och det märks mer än väl här. Han låter skakiga kameror följa trupperna i smala gränder och genom sönderbombade kvarter och skapar en intensitet i bildspråket som faktiskt också lyckas hålla ”åksjukekänslan” borta. Även i de mer stillsamma scenerna firar dialogerna stora triumfer och samspelet mellan de inblandade är av stor klass. Storyn är oerhört tät, intensiv och rejält spännande. Bakom manuset ligger Brian Helgeland, en rutinerad herre med verk som bla L.A. Confidential, Man on Fire, Mystic River och Payback på sitt samvete. Helgeland har utgått från verkligheten och en romanförlaga och skickligt vävt in fiktion på ett nästan sömlöst sätt. Matt Damon visar återigen upp en pondus och vitatlitet i bästa Bourne-anda och har gott sällskap av bla Greg Kinnear  som Vita Husets speciella sändebud med oklar agenda och Brendan Gleeson  som CIA-kontakt. Filmen rusar på i sitt höga tempo utan att bli oklar och jag hinner gång på tänka att det är verkligen så här fimer ska vara, energiska, dramatiska och fokuserade med en story som förblir oviss ända fram till slutet.

Green Zone är intensiv med ypperliga  miljöskildringar av ett Irak i vågorna efter invasionen. Det intensiva kamera-arbetet, oftast förlagd till gatunivå i ögonhöjd, fångar spänningen och osäkerheten om vad som kan vänta bakom nästa hörn. Manuset är snabbt, tar inga onödiga omvägar och lyckas väva in rena actionsekvenser i handlingen trots att jag i första hand ser filmen som ett välkomponerat drama. Hatten av för för alla inblandade.

Betyget: 4

Aug 13 2010

Repo Men (2010)

Icke att förväxla med den gamla kultkomedin Repo Man från -84.
Här är istället berättelsen om ett framtida (igen) samhälle där man för dyra pengar kan köpa artificiella organ när ens gamla lägger av. Har man inte kontanta medel så är det ok ändå, man kan alltid köpa på avbetalning. Faran med det är dock att skulle man hamna efter med betalningen mer än tre månader äger företaget ”The Union” rätt att återta sin vara med hjälp av speciella ”tekniker” som skickas ut. Vilket alltså betyder att en person med en väldigt stor bedövningspistol dyker upp och på ett garanterat blodigt sätt öppnar din kropp och bokstavligen skär ut det aktuella organet, vilket sedan återbördas till företaget.
Remy (Jude Law) är just en sådan Repo Man och jobbar ihop med sin barndomskamrat Jake (Forest Whitaker), tillsammans är de ett effektivt par och det är mycket få som slipper undan deras indrivningar. Lönen är av det bättre slaget men Remys fru önskar inget hellre än att Remy ska lägga bedövningspistolen på hyllan och ansöka om förflyttning till säljavdelningen istället. Jake kan inte förstå att Remy vill sluta med det lönsamma jobbet de har ihop och Frank (Liev Schreiber), företagets vd pushar på Remy att fortsätta med det han kan bäst.

Efter en olycka vid ett av ”återtagningstillfällena” skadas Remy så svårt att hans hjärta måste ersättas med ett nytt artificiellt, vilket också gör att han nu måste se till att betala för sig. Naturligtvis går privatlivet åt skogen och Remy hamnar på obestånd, han kan inte förmå sig att jobba kvar som Repo Man och plötsligt börjar betalningsanmärkningarna dyka upp angående hans hjärta. Ställd inför det faktum om vad som väntar när tidsfristen går ut, väljer Remy att fly från allt och får nu fullt upp med att hålla sig undan ”The Union” samtidigt som han funderar på hur han ska kunna lösa sin prekära situation.
Ännu en film som börjar oerhört lovande med ett snyggt berättargrepp. Återigen har man lagt sig vinn om detaljerna och det som lockar ögat som tittare. Någonstans får jag vibbar av gamla fina mästerverk som Blade Runner och någon snygg svart ironi av Paul Verhoeven när han var som bäst. Kanske har regissören, för mig okände Miguel Sapochnik, råkat kasta ett litet öga på dessa föregångare? Manuset driver på och utvecklas möjligen i för förväntad riktning i alla fall fram till det (faktiskt) omtumlande slutet, och i takt med detta sjunker också tempot något. Som så ofta i filmer av den här typen. Helheten blir dock intressant och ämnet som tas upp här skulle mycket väl kunna vara verklighet om ett antal år (minus återtagningsprocessen då får man hoppas).

Repo Men är en rätt smidig och stundtals effektivt gjord actionthriller som ställer lite moraliska frågor på sin spets. Detaljerna är snygga och skådisarna med Jude Law och alltid sevärde Forest Whitaker i spetsen gör vad de ska med sina karaktärer. Möjligen går den övergripande ironin förlorad ju längre filmen fortsätter i sin iver att presentera drivna actionsekvenser, men upplägget är onekligen underhållande och den oerhört snygga twisten mot slutet förlåter nästan filmens övriga brister. 

Betyget: 2 

Aug 12 2010

Gamer (2009)

I grunden en intressant plot med ett stökigt, rörigt och osympatiskt utförande.
Första kvarten av filmen ger mig snurrig huvudvärk där klipparen verkar ha gått på speed och på ett hysteriskt sätt lotsar oss igenom inledningen. I en framtid nära dig låter man dödsdömda fångar delta i ett sorts liveaction-rollspel där det gäller att ta sig runt en bana och skjuta ihjäl så många man kan, och dessutom undvika att själv bli förpassad till de sälla jaktmarkerna. Twisten med hela spelet är dock att deltagarna styrs via inopererade nanoceller (typ) i hjärnan, vilket alltså betyder att den tuffaste värstingen på slagfältet måste ta order av en bortskämd osnuten slyngel hemma i pojkrummet. Typ så.
Den tuffaste av dem alla i spelet heter Kable (Gerard Butler) och har bara ett par spelomgångar kvar innan han kan kalla sig en fri man igen. Om han lyckas överleva alltså. Kable är naturligtvis oskyldigt dömd och har räknat ut att något är skumt ute i verkligheten. Spelets uppfinnare Ken Castle (Michael ”Dexter” C. Hall) är en rälig Bill Gates-typ med en mörk agenda, trots sitt charmerande yttre, och har ingen tanke på att låta Kable överleva eller få sin frihet. Kable har dock helt andra planer.

Bakom den här effektgalna skapelsen står paret Neveldine/Talylor som tidigare spottat ur sig  de underhållande Crank-filmerna. Här tycker jag dock inte alls att de lyckas med samma bedrift. Filmen springer på och förvandlas till en tunn röra av filmvåld, hysteriska klipp och stela karaktärer, vilket också naturligtvis Crank 1 och 2 led av tidvis men där fanns ändå en färgstark berättarglädje med lite annorlunda vinklingar. Gamer hemfaller mer åt det dystra och ambitionen att vara för mycket popcornsrulle. Det är lite synd för någonstans under ytan kan man ändå ana en samhällssatir som kunde ha tagits tillvara på ett bättre sätt, men det känns som om filmmakarna inte har vågat förlita sig till storyn fullt ut, och istället öser på med besinningslös action, låt vara snyggt gjord. Men det finns också måtta på hur mycket jag som tittare orkar svälja. Gerard Butler gör precis vad han ska, kör på med samma ansiktsuttryck (bister och sammanbiten) genom hela filmen och blir på så sätt en oengagerande figur som jag inte bryr mig ett skvatt om. Desto roligare att se hur Michael C. Hall får spela ut och till och med överspela hela sitt register, som om han fattat att det inte går att ta det här på allvar. 

Gamer satsar allt sitt krut på överdrivet våld och yta. Och dessvärre inget mer. Personerna är dumt stereotypa och förutsägbara. Det värsta är att effekterna , våldet och all action till slut bara blir tröttsamt och verkar existera för sin egen skull, vilket gör filmen ointressant. Och då har jag inte ens gått in på den biten i storyn om hur Kables fru jobbar i någon sorts förvuxen Sims-värld med allt vad det innebär.
Joråsåatt.

Betyget: 1

Aug 11 2010

Kick Ass (2010)

Att vara superhjälte är väl något man drömt om någon gång. För tusan, till och med i vuxen ålder kan man ju gå omkring och lura på hur det skulle kännas att vara begåvad med en kraft av något slag.

Den nördige Dave (Aaron Taylor-Johnson) tänker ungefär likadant, kanske mest då för att han skulle bli cool hos tjejerna. Dave har det inte alltför kul i tillvaron, tvingas hänga med nördpolare, hålla sig undan de obligatoriska värstingmobbarna och så just att inga tjejer verka lägga märke till honom. Efter idogt funderade bestämmer han sig för att världen, eller kanske mest han själv, behöver en superhjälte. Kan Spindelmannen så kan väl Dave? En kostym inhandlas och träningen börjar, men det visar sig vara svårare än väntat att bli en rättrådig tuffing. Men efter att av en mindre tillfällighet avstyrt ett bråk som filmats av ett vittne blir nu Daves alter ego; Kick Ass, en hjälte på nätet och hypen är igång. Dave själv kommer snart underfund med att tjejer har en förmåga att ty sig till honom om han låtsas att han är gay. Dessutom en listig täckmantel för att hålla sin nya identitet hemlig.

Jaha, och det här var ju en rätt märklig film. Som tenderar att hoppa mellan jönsig tonårshumor och ångest till slagfärdig action med ett och annat brutalt inslag. I och med att Kick Ass blir stadens kändis börjar det plötsligt dyka upp andra figurer som aspirerar på att få titulera sig superhjältar. En del med rättvisan framför ögonen, och en del med mindre gott mjöl i påsen. Daves från början ganska harmlösa historia trasslar snart in sig i händelser runt stadens gangsterboss D’Amico (Mark Strong) och plötsligt är stackars Dave/Kick Ass en efterlyst man hos alla.

Matthew Vaughn heter regissören till verket och och låg senast bakom Stardust som var fantasifull värre och riktigt bra. Sett ur det perspektivet upprepar han i mångt och mycket samma koncept här, även om effekterna är aningens råare och manuset har en mörkare underton. Ibland spretar historien åt lite alla möjiga håll och jag får för mig att den inte riktigt kan bestämma sig för vad den vill vara, komedi, action, eller möjligen båda med en liten släng eftertanke i. Mitt i all fantasifullhet och effektuppvisning känns det som att det finns ett stänk av vemodighet om den ensamma människan och längtan efter lite hederlig närhet.

Aaron Johnson som den lätt bortkomne Dave gör sig bra på duken och håller egentligen en ganska lågmäld profil, vilket absolut inte stör. För överspelet står istället Mark Strong (Sherlock Holmes) som illvillig gangster. Nicolas Cage dyker upp i en biroll och gör en udda men intressant figur, men kvällens pris går till unga Chloë Grace Moretz som gör Hit-Girl, en slagfärdig 10-åring som man inte stöter sig med i första taget. Lite befriande och lite skönt omoraliskt.  I övrigt snabba klipp och färgstark skildring av storstaden med snygga actionsekvenser som för tankar både till Matrix och Kill Bill-filmerna.

Kick-Ass:are är de allihopa!

Kick Ass är en märklig hybrid och levererar ett stycke annorlunda upplevelse. I alla fall hos mig. Vaughn lånar friskt från filmgenrens alla stilar och mixar ihop det till en sorts anrättning som erbjuder både ytlig kick (ass)-action och lätt ironi i väl valda lägen. Det är röj, action, humor och bara lite hederligt nörderi på en och samma gång och det blir svårt att värja sig mot underhållningsvärdet bara man tar det på rätt sätt. Stort plus också till filmens soundtrack som är ett av de bästa jag hört på länge!

Aug 10 2010

The Bounty Hunter (2010)

Kärlek och gnabb går alltid hem på film. Ett par som av någon anledning i början på en film inte drar jämnt får ändå alltid sista kyssen ihop. Dessförinnan har de mödosamt kämpat sig igenom någon besvärlig historia där de till syvende och sist alltid måste lita på varandra. Kan man dessutom slänga in lite humor också blir det en fin bonus. Kanske. Inte alltid dock.
Milo (Gerard Butler) försörjer sig som prisjägare, att leta upp efterlysta personer som smitit från borgen i väntan på rättegångar. Ett inte helt glamouröst jobb, som visar sig bli besvärligt värre när han plötsligt får uppdraget att leta upp sin ex-fru Nicole (Jennifer Aniston) som blivit efterlyst efter att missat att dyka upp i rätten för ett trafikbrott. Milo fylls naturligtvis av skadeglädje över att få sätta dit exfrugan och vara lite allmänt taskig, men vi som tittare förstår ju så klart att han i själva verket fortfarande hyser känslor för henne. Som ni redan nu fattar är det inget större djup i manuset.

Och än lite värre blir det när både Milo och Nicole tillsammans blir insyltade i en skumraskhistoria som nystas upp av Nicole i egenskap av journalist som fått korn på en historia med scoop-möjligheter. För att göra en onödig historia kort så måste nu det såta paret hålla sig undan skumma torpeder och opålitliga kontakter som vill tysta dem för gott, samtidigt som de gör allt för att lösa mysteriet på egen hand. Att Nicole också hela tiden har en förmåga att försöka smita från Milo och därmed blåsa honom på belöningen gör inte det hela lättare.
Skamlöst nog måste jag erkänna att jag är lite svag för Jennifer Aniston, även om hon ofta får spela ytliga och intetsägande roller. Aniston har en komisk ådra som hon kan plocka fram vid behov och som blir ganska njutbar att ta del av. Den här filmen passar henne väl i det avseendet och agerandet mot Butler slår kanske inga gnistor, men är tillräckligt underhållande för att ge den här storyn en liten liten strimma av liv. Butler å sin sida känns i mångt och mycket galet malplacerad i facket romantisk action, men räddas lämpligt nog av just Aniston från att falla helt platt i sitt agerande. Dagens regissör heter Andy Tennant och är ingen nybörjare på genren efter alster som Hitch (rejält underhållande) och Fool´s Gold (ganska underhållande). Tennant vet precis hur han ska dra i manuset för att ytan ska hålla i mer än fem minuter. Men som sagt, vi har sett det förr och vi kommer att se det igen. Filmen byggs helt och hållet runt de båda huvudpersonerna och de övriga birollerna hamnar helt ute i den ointressanta perifin.

The Bounty Hunter är sliskigt mycket yta och ytterst lite innehåll. Storyn är direkt tramsig, men räddas av den dumroliga humor som paret Butler/Aniston lyckas uppbåda. Är man på gott humör vid tittningstillfället (som jag var) kan den här filmen i all sin enkelspårighet erbjuda en stunds underhållning utan att man behöver lida alltför mycket efteråt. En semesterfilm.

Betyget: 2

Aug 8 2010

From Paris with Love (2010)

Kombinationen fransk actionregissör, inhyrd Hollywoodstjärna och galet mycket effekter visade sig vara ett framgångsrikt koncept i Taken 2008, så varför inte upprepa konceptet ännu en gång? Liam Neeson är utbytt mot John Travolta som under några dagar får förvandla den franska huvudstaden till sitt eget lilla slagfält och leva efter devisen ”skjuta först och aldrig fråga”.

Det börjar förstås lugnt, James Reece (Jonathan Rhys Meyers) lever ett inrutat liv i Paris som anställd på den amerikanska ambassaden. I lönndom är han också anställd av CIA men får mest pyssla med enahanda och tråkig informationsinsamling. Annat blir det när han plötsligt en kväll får order om att bege sig ut till flygplatsen för att hämta och bistå en nyanländ kollega från CIA. Denne någon är ingen mindre än Charlie Wax (Travolta), kollegan från helvetet med ett väloljat munläder som på bara ett par minuter lyckas förolämpa hela franska befolkningen och smuggla in sitt skjutvapen i läskburkar!
James order är att hänga på Wax i Parisnatten, vilken förklarar sin närvaro med att han är där för att spana på en internationell narkotikaliga med förgreningar ända bort till USA.
Ganska snart märker James att Charlies uppfattning om att begreppet ”spana” markant skiljer sig från hans egen, och det dröjer inte länge förrän en vilt skjutande actioncirkus tar sin början där de båda herrarna får tillfälle att göra Paris på allehanda sätt. Sakta börjar James förstå att Charlies närvaro i själva verket handlar om något mycket djupare och allvarligare än jakten på en knarkliga, och dessutom verkar hans eget privatliv dras in i karusellen.

Att försöka ta den här filmen på det minsta lilla uns av allvar går naturligtvis inte. Om man står ut är det bara att koppla på popcornsinställningen och hänga med på den totalt galna actionfärden. Travolta, med rakat huvud och illasittande skägg, spelar över så han blir yr i mössan och blir en skön parodi på allt vad godhjärtade knäppgökar heter. Rhys Meyers figur får finna sig i att spela andrafiolen och stå för tvivlen och tveksamheten i den här lövtunna storyn. Noll hjärna men desto mer franskt actionhjärta när Luc Bessons skyddsling Pierre Morel slår med taktpinnen och låter den franska stuntindsutrin leverera i parti och minut.

From Paris With Love har inget att berätta, vill bara underhålla under sin korta speltid, och kan man svälja logiska luckor och dumheter i allmänhet funkar filmen helt ok. Taken var bättre, spännande och oviss in i slutet. Den här filmen vill bara lägga en bredsida fläskig action mitt i ansiktet på oss. Förlåt dumheten i filmen och njut av lite äkta actionporr utan substans. Ibland räcker det så.

Betyget: 2+

Aug 7 2010

Blue Thunder (1983)

Från avdelningen nostalgi landade denna gamla goding i min spelare under sommaren. En film jag vill minnas att jag såg två gånger på bio! Det här är alltså historien om Frank Murphy, veteran hos helikopterpolisen i Los Angeles. Det är i början på det glada 80-talet och sommar-OS i Los Angeles närmar sig med stormsteg. I sin strävan efter total säkerhet runt detta arrangemang har myndigheterna tagit fram en ny sorts helikopter, Blue Thunder, som ska vaka över säkerheten från luften. Helikoptern behöver först testas över stadens luftrum och det faller på just Murphy och hans färske co-pilot Lymangood att testköra farkosten som har en rad finesser inklusive stealthmode, ett imponerande elektroniskt datasystem som kan hacka sig in i vilken dator som helst, målsökande robotar och en rejäl kulspruta med drag i.
Till en början barnslig förtjusning hos testpiloterna, men när de plötsligt snubblar rakt in i en komplott som har till syfte att använda helikoptern till helt andra ändamål än de angivna blir det hett om öronen. Inte blir det bättre av att det är stadens myndigheter och militären själva som ligger bakom ränksmidandet. Nu gäller det för Murphy att överlämna bevisen innan fulingarnas hejdukar får tag i både Murphy och den makalösa helikoptern. Murphy ser ingen annan utväg än att stjäla helikoptern, bevisen och försöka ta sig till massmedia för att avslöja allt.

Snitsig 80-talsaction signerad John Badham, som väl bäst kan beskrivas som just det årtiondets Tony Scott möjligen. Badham gjorde sig ju ett namn med Wargames, och ligger också bakom den underhållande Stakeout från -87.
I rollen som Murphy agerar en mina favorithårdingar Roy Scheider. Scheider fortfarande fräsch och slimmad sedan Hajen-tiden är perfekt i rollen som den labile men rättrådige Murphy som tänker göra allt för att avslöja mörkläggningen kring helikopterns egentliga syfte. Stilmässigt lider filmen naturligtvis av tidens tand, men visst är det direkt roande att kolla in 80-talsstämningen i interiörer, kläder och möjligen den stundtals styltade dialogen. Inget fel på helikopteractionet dock när Murphy får tillfälle att visa upp stridskunskaperna både mot andra helikoptrar och annalkande stridsflyg. Rappt filmad och effektiva klipp ger ett förnöjsamt driv i den här täta thrillern.

Blue Thunder bjuder på finfin action från 80-talet som håller än idag, med lite överseende. Förutom Roy Scheider en diger rollista av namn som dominerade detta årtionde, Malcolm McDowell, Warren Oates (i sin sista roll), Candy Clark och en ung Daniel Stern (Ensam Hemma-filmerna) som den unge Lymangood.
Badham visste hur man kombinerade thriller med snygg action och upphottad elektronik á la 1983. Spännande och underhållande.

Betyget: 3

Aug 7 2010

The Crazies (2010)

Nyinspelningar med lite upphottat innehåll verkar alltid ligga i tiden. Speciellt gamla 70-talare som legat till sig ett par generationer.
Här kommer nu en till i regi av Breck Eisner (Sahara) och handlar om vad som händer när en liten idyllisk stad i mellanvästern fördärvas helt när vattnet förgiftas av något okänt (anar vi myndigheterna…?) som förvandlar den vänaste medborgare till en bindgalen urskillningslös mördare. Inte riktigt zombie-varning här alltså, men inte långt ifrån. Det är nu upp till den rättrådige polischefen Dutten (Timothy Olyphant), hans fru Judy (som finurligt nog är stadens läkare också) och hans trogne polisassistent att ta upp kampen mot det onda som plötsligt håller på att ta över staden.

Zack Snyders´s lyckosamma nyfilmatisering av Dawn of the Dead 2004 sparkade plötsligt lite liv i den här genren där både zombies och andra galningar tillåts härja i vågorna av massutbrott av diverse virus och epedemier. Självklart är denna film också en moderniserad version av en gammal Romero-klassiker. Manuset tar ramhandlingen och vinklar ut sina egna små sidospår, men behåller samtidigt det enkla fokuset; att låta oss som tittare  inte fundera alltför mycket utan istället huka inför de effektiva spänningsmomenten som blandas vilt med sedvanliga äckel- och bu-scener. Historien tar sig från punkt A till punkt C via punkt B utan krusiduller. Det är raka rör och gott om action med effekter.
Huvudpersonerna gör bra ifrån sig överlag, Timothy Olyphant har jag gillat sedan han dök upp i Deadwood (även om han var lite svag i den senaste Die Hard-svängen). Radha Mitchell (Surrogates) som hustrun Judy får  här chansen i lite större skala och gör vad hon ska utan överspel. Regissör Eisner har inte bara tutat och kört och förlitat sig på maffig action, utan lyckas faktiskt med konstycket att bygga upp en känslan av en liten idyll som plötsligt hotas av något helt galet och okänt med fruktansvärda konsekvenser. Det blir både spännande och oroande på samma gång när militären dyker upp, men uppenbarligen utan någon större vilja att hjälpa de förtvivlade invånarna i staden.

The Crazies är effektiv, underhållande och rätt snyggt gjord. Manuset litar till redan inslagna dörrar men lyckas ändå vara till viss del ovisst intill slutet. Inget fel på specialeffekterna och de som törstar efter lite hederlig gore får sin beskärda del av det nöjet också. Spänningsframkallande och adrenalinstinn trots ett ganska ytligt manus.

Betyget: 3

Aug 6 2010

Miami Vice (2006)

Den gode regissören Michael Mann har alltid gått hem hos mig. Collateral och Heat har varit rena högtidsstunderna med sitt stiliserade bildspråk och smarta storys. Mann verkar ha förmågan att som ingen annan sätta prägel på storstadsmiljön och göra den rentav lite lockande och mystisk. Och vem passar väl bättre till att överföra tv-succén från 80-talet (som han var med och producerade) till långfilmens förlovade värld om inte just han. Eller..? Dagens betraktelse är dock ett plågsamt påminnande om att det inte är en självklar succé när man tar ett redan hyllat koncept och för över det till större skala.

Crockett och Tubbs, nu i Colin Farell och Jamie Foxx skepnader tar sig an en narkotikaliga med förgreningar som sträcker sig långt bortom bara Miami och Florida. Det blir en undercoveroperation som på sedvanligt manér för dem långt in i busarna olika nästen där det gäller att hålla huvudet kallt och lita till list och tur (och en jäkla bra undercover-profil). Så rullar det på under dryga två timmar och det känns alldeles för långt. Återigen, jag fortsätter tjata om samma mantra, ett engagerande manus är värt så mycket. Finns inte det så får man i alla fall se till att ha något annat som sticker ut. Som gör filmen lite extra värd att komma ihåg. Vice i denna version har dessvärre inget av detta. Det är som om filmen inte kan bestämma sig för var fokuset ska ligga, på en bra story som håller hela vägen eller på scenografiskt rätta miljöer med tillhörande actioninslag. Resultatet blir att jag återigen tappar intresset och bara uppskattar vissa bitar av filmen. De fåtaliga shootout-scenerna är dock som vanligt i Mann´s fall oerhört snyggt komponerade och genomförda med tunga ljudkulisser och nervig intensitet. Musiken lyckas då och då matcha Mann`s bildspråk över Miami och havet och känslan av lite nostalgisk 80-tals-tv är inte långt borta. Dessa ingredienser är dock bristvara i den här filmen vars ambition säkerligen kanske var större än resultatet visar upp.

Colin Farrell gör en förvånansvärt svag och slö insats som Crockett medan Jamie Foxx dock lyckas dra igång lite liv och intresse i sin figur. Filmens bad guys är inget att skriva hem om och de sätter inga som helst avtryck i filmen. Lite pliktskyldigt förekommer också en del av de karaktärer som omgav huvudpersonerna i tv-serien, men de förpassas snabbt ut i perifin som statister och nödvändiga bollplank vid ett fåtal scener.

Miami Vice förpackas, återigen när det gäller Michael Mann, i en väldigt snygg ask . Normal sett brukar ju också innehållet smaka mumma, men i det här fallet känns det tyvärr alltför oengagerande och bortslarvat. Hur mycket snygg yta som helst kan inte hålla svagheterna borta. Det blir ett knappt godkänt och då är jag snäll…eller möjligen nostalgisk.

Betyget: 2

Aug 6 2010

Vägen (2009)

Att se filmatiseringen av Cormac McCarthy´s omtalade roman är en riktig plåga. På ett positivt och omskakade sätt. I ett läge när vi återigen plötsligt verkar översköljas av diverse framtidsskildringar av varierande katastrofgrad, känns Vägen otroligt återhållsam, enkel men ändå avsevärt vital och innehållsrik trots avsaknaden av digra actionscener eller ett tyngre manus. Filmen koncentrerar sig på en enda sak, och det är att följa en pappa (Viggo Mortensen) och hans son på den, till synes, hopplösa färden mot kusten i ett USA efter den stora katastrofen. Inget liv, ingen grönska, inga fåglar, inget existerande samhälle av något slag, nästan inga människor. De få som finns är antingen rövarband som drar runt och plundrar eller enstaka individer på flykt mot…tja vad?
I tillbakablickar får vi antydningar om hur det hela började, om hur pappan förtvivlat försöker få sin fru att känna samma överlevnadsinstinkt som han själv gör inför den nya situation de ställts inför. Ingenstans får vi en närmare förklaring till vad som egentligen hände, och det förstärker bara känslorna i den här historien. Att det egentligen inte spelar någon roll. Det är fadern och hans sons förtvivlade kamp att bara överleva som är det viktiga.

Viggo Mortensen äger den här filmen fullständigt. Tillsammans med Kodi Smit-McPhee som spelar sonen dominerar han filmens knappa två timmar, och tillsammans tar de fram alla känslor som finns. Mortensen visar på alla sätt att kärleken till ett barn kan få dig som förälder att vilja uträtta stordåd, och som pappa själv känner jag igen mig och tar till mig. Mortensen är den som från början tror gott om den mänskliga varelsen, trots allt som hänt, men en intressant iakttagelse är hur han gradvis förändras ju längre filmen rullar på och hopplösheten tränger djupare in in dem.

Vägen är ingen actionfilm. Den är dyster, fotot är glåmigt och kallt och bjuder på några enstaka snygga scener över storstäder i ruiner. Regissören John Hillcoat har satsat det mesta krutet på historien. Att få fram det magiska i samspelet mellan de få personerna i filmen. Det finns obehagliga scener, inte så mycket visuellt kanske utan snarare som känns i hjärtat. Charlize Theron skymtar förbi i tillbakablickarna. Robert Duvall och Guy Pearce syns i små inhopp, men filmen tillhör Viggo Mortensen och hans filmson. Slutet är tragiskt vackert och tar filmen i mål på ett hjärtknipande men ändå logiskt sätt. En film som känns.

Betyget: 4