Aug 3 2010

Quantum of Solace (2008)

Någonstans i början av sommaren kände jag plötsligt ett sorts tvång att se om denna senaste Bondrulle. Kanske för att den en gång för alla möjligen skulle få chansen till upprättelse, jag har rätt länge nämligen varit av den åsikten att denna den sista rulle i den långa franschisen om dubbelnollan är ett riktigt svagt kort i samlingen. Trots Daniel Craig som jag gillar skarpt och trots den nya friskhet som plötsligt blåste in när Casino Royale dök upp som en riktigt snygg comeback för vår engelske agent. Kanske var därför förväntningarna höga när det var dags för denna uppföljare för Craig i kostymen vi alla drömt om att bära. Jag var minst sagt  föga imponerad vid premiären och det kändes inte alls som om den fräsiga vitaliteten togs tillvara i denna nya film. Men det var då, och vid tillfället vill jag också minnas att jag var ganska trött och inte riktigt på Bond-humör. Kan möjligen filmen ha fått oförtjänt dåligt betyg på grund av detta? Därav nu sommarens omtitt.

Bond går ut stenhårt i jakten på Mr White och det ljusskygga sällskap som låg bakom hans älskade Vespers död i Casino Royale. M är (som vanligt) orolig för att vildbasen Bond går över gränsen igen, men behöver naturligtvis inte vara orolig i slutändan. Av bara farten lyckas dessutom Bond och co snubbla över en ränksmidande skurk med lismande yttre som har luriga planer på gång i Sydamerika, men med lite hjälp från gamle CIA-Felix Leiter och filmens kvinnliga fägring Camille (Olga Kurylenko) ordnar det upp sig.
Som actionfilm snyggt berättad med imponerande stunts när det väl smäller till. Bra flyt i de fartiga delarna och snygga miljöer. Som sig bör i en äkta Bondfilm alltså. Daniel Craig  är naturligtvis fortfarande helt perfekt som 007, ingen kan som han se så stenhård ut och ändå vara en av de goda grabbarna. Som story är filmen dock lite svår och ganska ointressant att ta till sig. Manusbryggorna känns konstlade och framvärkta av manusförfattarna. Bakom kameran är det tyskfödde regissören Marc Foster som bestämt, och mitt tips är att han inte kommer tillbaka i den stolen. Skurken Greene känns enbart jönsig och direkt ointressant. Generellt tycker jag att Bond-skurkarna lökat till sig under åren. Visst saknar väl du också tokdåren Stromberg från Älskade Spion? Eller den bindgalne Hugo Drax i Moonraker..?

Quantum of Solace bjussar tidvis på ordentlig action och snygga bilder, men känns jäkligt svag i storyn och direkt ointressant i vissa partier. En Bond-film är alltid en Bondfilm och givetvis kan man plocka ett och annat russin ur den här sista kakan, men mer än godkänt får den trots allt inte av mig. Även om jag nu faktiskt  både var lite piggare och mer på humör.

Betyget: 2/5

Aug 3 2010

The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007)

Makalöst bra titel på en väldigt bra film. Under drygt två och en halv timme följer vi alltså händelserna som resulterade i att den från början helt okände Robert Ford gjorde sig ett namn 1882 när han sköt ned den desto mer kände Jesse James i dennes hem i St. Joseph Missouri.
Som western är den mera drama, om uttrycket tillåts. Fokus ligger hela tiden på Robert Ford, mästerligt spelad av en lysande Casey Affleck som till en början ser upp till den lynnige och oberäknelige Jesse James. Allt efter tiden går märker Ford att han inte alls får den respekt han tycker sig förtjäna, och till slut dras han in i planerna att medverka till den ökände banditens gripande när myndigheterna en gång för alla känner sig tvingade att göra något. Detta efter många år där James åtnjutit en sorts frihet på landsbygden under de lokala myndigheternas överinseende.

Regissören, Nya Zeeländaren Andrew Dominik, tar god tid på sig fram till den slutliga finalen. Det egna manuset bygger på en roman och behandlar nästan på ett varsamt sätt James, Ford och alla de andra i de båda männens närhet. Av själva rånandet och olagligheterna syns inte mycket, istället ligger filmens fokus på vad som händer mellan de inblandade. Den som letar efter en rejäl pang-pangstory i westernmiljö får leta vidare. Istället satsar Dominik på vackra bilder, nakna landskap och karga slätter. De handgemäng och eldstrider som förekommer är så långt ifrån westernmyten man kan komma. Istället känns det som att det nog var så här det gick till, klumpiga slagsmål, illa avfyrade revolvrar som sällan träffade det de skulle.
Jesse James själv gestaltas av Brad Pitt och han gör det verkligen bra. Hans James blir en mystisk och oklar figur, i ena sekunden ömhjärtad familjefar och i nästa sjukligt misstänksam mot alla i sin omgivning. Pitt försvinner då och då ur handlingen, men hans karaktär känns ständigt närvarande i de andras dialoger och fruktan för vad han kan ta sig till med dem ifall de sviker honom. Casey Affleck och Pitt fungerar bra ihop och man kan verkligen känna hur Fords upprymda besatthet i början av filmen gradvis förvandlas till ett sorts tyst hat gentemot James.

The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford är lång och stillsam, grundlig i sitt berättande och framkallar en sorts spännnade vemodighet längs resan mot den ökända upplösningen. Tätt skådespel av de båda huvudkaraktärerna men också fina insatser av birollerna i form av Sam Rockwell, Jeremy Renner och Garret Dillahunt. Det är en lågmäld film med otroligt mycket känslor på spel och i bild. Tillsammans med det vackra och naturtrogna fotot blir det här en film som verkligen griper tag i mig.
En film att fundera på långt efter att eftertexterna rullat förbi.

Betyget: 4/5

Aug 2 2010

Tillbaka i den bistra verkligheten

Tänk vad en semester går fort.
Sköna veckor med bad, sol och umgänge med nära och kära.
Klart att vissa detaljer får bli lite lidande.
Som filmtyckandet till exempel.

Nu är det dock nya friska krafter som gäller.
Mycket som ligger på hög för att spanas på.
Och ett par recensioner som ligger klara för att skjutas upp.

Höst och film går ju alltid bra ihop!

Jul 18 2010

Legion (2010)

Nähä. Det här gick ju inte alls.
En sorts utflippad historia om kampen för människans överlevnad där de himmelska krafterna bestämt sig för att utplåna oss och den ende som dyker upp till hjälp är en till synes fallen ängel vid namn Michael….hrm.. Storyn är utlokaliserad till Mojaveöknen i USA och ett litet vägfik där gamle Dennis Quaid basar i form av ägaren Bob. Runt honom samlas en grupp individer som alla dras in i den minst sagt udda kampen. När ärkeängeln själv i Paul Bettanys skepnad dyker upp brakar det hela löst i en actionorgie helt enligt standardmallen.

Vad som inte funkar med den här filmen är den otroligt knepiga storyn som inte engagerar för en enda liten sekund. Att gud skulle ha tröttnat på människan och drar igång apokalypsen genom att skicka ut sina änglar förvandlade till mordiska zombies funkar inte alls för mig. Hade haft mer förståelse om det var Hin Håle själv som var the bad guy här, men så är alltså inte fallet. Paul Bettany som hjälteängeln Michael agerar på det mest träiga sätt jag skådat på länge, noll känsla i replikerna om man säger så. Den ende som egentligen kan klara sig med någorlunda heder ur det här är faktiskt Dennis Quaid som verkar ha insett filmens svaghet och gör sin figur Bob till en sorts fyrkantig parodi på sig själv. De övriga inblandade borde ha tänkt sig för en gång extra när de läste manus.

Legion har sin beskärda del av hygglig action och effektiva sekvenser när gäller den avdelningen, men kör käpprätt åt skogen när det gäller manusbiten och historiens utveckling. Alldeles för flummigt och besvärligt att ta till sig, och framför allt oengagerande. Tro mig, jag har inget emot udda och fantasifulla filmer av den här typen, men här blev det helt fel någonstans. Och givetvis när det handlar om människans kamp för fortsatt överlevnad finns det ett litet barn med i bilden. Suck…

Betyget: 1/5

Jul 17 2010

The Book of Eli (2010)

Alltså, jag är lite svag för sådana här postapokalyptiska grejer. Redan när jag såg The Road Warrior för länge sedan på bio som ung spoling var jag nog fast. Här nu en story som har vibbar av Gibsons gamla goding.

I ett spöklikt och allt annat än ett  trevligt USA vandrar den ensamme Eli (Denzel Washington) mot kusten. Han har ett mission, att frakta en oerhört viktigt bok (behöver väl inte ens skrivas vilken) till ett speciellt ställe för att människan som individ ska ha något att tro på igen.

Låter självklart som en banal historia, men när den gode Eli passerar en namnlös liten håla som styrs av den ytterst otrevlige Carnegie (Gary Oldman) händer det grejer. Plötsligt är inte Eli så from man kan tro, besitter tvärtom rejäla kunskaper i allehanda möjliga stridstekniker. Carnegie inser att det vore guld värt att lägga vantarna på den ökända boken och skickar ut vad han har i eldkraft mot Eli som dock inte alls har några tankar på att frivilligt lämna ifrån sig den tjocka luntan.

Den här actionstänkaren från framtiden signerad Albert och Allen Hughes (From Hell) skulle faktiskt lika gärna kunna vara en western istället. Regissörerna har hottat upp myten om den ensamme främlingen som rider in i staden och hamnar i konflikt med the bad guys.

Manuset är förstås så pass lagom tjockt så att det förser oss som tittare med den nödvändiga info vi behöver, utan att vi ska behöva fundera alltför mycket på logiken och trovärdigheten. Storyn innehåller dock så pass mycket substans att jag verkligen vill veta hur det ska gå för vår hjälte Eli och hur hans ”uppdrag” egentligen kommer att sluta.
Det som missas berättarmässigt tas igen med råge på det snygga fotot med tillhörande ljussättning. Bilderna dras med en skön blekhet som fångar lite känslan av en framtid utan större hopp.
Denzel Washington och Gary Oldman är två toppnamn som borgar för snyggt framförande. Oldman som vanligt i sin sterotypiska skurkroll, men vad tusan. Varför ändra på ett vinnande koncept? Och Denzel…tja han gör som vanligt…förblir en av de good guys som man verkligen kan hålla på.

The Book of Eli är rejält ytligt underhållande och snyggt presenterat ögongodis med tillhörande Hollywoodaction. Räkna inte med några överraskningar, även om en snygg liten twist faktiskt hittat in i det ganska simpla manuset. Roande om än snabbglömt.

Jul 16 2010

Daybreakers (2009)

Märkligt nog ganska sågad vampyrhistoria, fast med omvänd ordning, signerad ett par bröder Spierig vilka jag aldrig stiftat bekantskap med förut. I en framtid har världens befolkning via ett virusutbrott blivit vampyrer. De människor som finns kvar än ständigt föremål för jakt för att sedermera lagras som föda åt vampyrbefolkningen. Allt väl om det inte vore för att jordens resurser i form av människoblod håller på att ta slut. Vampyr-forskaren Edward Dalton (Ethan Hawke) är en av dem som förtvivlat försöker komma på ett sätt att framställa syntetblod som ska säkra vampyrsläktets överlevnad, speciellt eftersom det visar sig att vampyrer som inte får dricka blod stegvis förvandlas till en ännu hemskare sorts übervampyr där alla mänskliga tankar och känslor är borta.

Det här är en riktigt underhållande historia bit(!)vis och jag kan inte låta bli att bli imponerad av den scenografiska detaljrikedomen som regissörerna presenterar. Filmens manus får givetvis tas för vad det är, men det finns små sköna passningar till vår alldeles egna verklighet idag och bristerna på naturresurser som börjar göra sig påminda. Actionbiten tillverkad enligt standardformuläret, men det blir aldrig tråkigt, tvärtom spännande i vissa lägen, och trots att man nästan som vanligt kan räkna ut slutet i historier som dessa, känns det ganska friskt och fräscht ända fram till slutet. Ethan Hawke är måhända inte den första man tänker på som leading man i historier som dessa, men han absolut inte bort sig. Sam Neill förvaltar sin korta speltid på rätt sätt, som girig och ränksmindande vampyrmagnat. Filmens stora skådisplus går dock till Willem Dafoe, denne kameleont till skådis som kan axla vilket manus som helst. Här är han figuren Elvis som gått från människa till vampyr och tillbaka till människa igen! En hemlighet han gärna vill dela med sig till godhjärtade Edward.

Daybreakers är inte banbrytande eller sensationell på något sätt, snarare en kul approach på temat där vampyrerna tack och lov uppträder som vampyrer ska. Inget Twilight-tjafs här inte. Actionbegäret får sitt, vi har överseende med de största logiklooparna och alla blir nöjda och glada. Nej inte alla eftersom filmen fått sin beskärda del av slaktknivarna, men det är inget man behöver fästa sig nämnvärt över.
Underhållande.

Betyget: 3/5

Jul 14 2010

Shutter Island (2010)

Hur överföra en av de bästa böcker som skrivits till en lika gångbar film? Är det något man överhuvudtaget ger sig på? Martin Scorsese törs och antar utmaningen. Resultatet som han presenterar är snyggt, olycksbådande men dessvärre inte så nagelbitande som man skulle vilja.
Egentligen är detta inte filmens fel. Min recension av den här filmen grundar sig ju på det faktum att jag redan känner till slutet och de tvära kasten, och självklart kan jag inte uppbåda samma fascination för polisen Teddy Daniels (Leonardo Di Caprio) äventyr på den mystiska ön  i 1950-talets USA där ingenting är vad det verkar. Tillsammans med kollegan Chuck (Mark Ruffalo) är han alltså där för att undersöka försvinnandet av en patient som på ett oförklarligt sätt uppenbarligen lyckats ta sig ut från det mentalsjukhus som ligger på ön. Är rymlingen kvar på den karga och otillgängliga ön, och i så fall var?
Snart dras kollegorna in i en mörk labyrint av diffusa påståenden och undanglidande svar. På ön basar Dr Cowley (Ben Kingsley) tillsammans med den buttre och obehaglige kollegan Dr. Naehring (Max von Sydow). Ingenting blir lätt och det hela kompliceras också av att Daniels hela tiden blir påmind om sitt förflutna.

Scorsese har gjort det snyggt, ingen tvekan om det. Hela ön andas otrevligheter och ogästvänlighet. Miljöerna är perfekt framställda och tidsandan tung. Daniels irrfärder på ön leder naturligtvis fram till den stora finalen, men för oss som redan kan storyn blir det lite som att otåligt sitta och vänta och leta efter detaljer i brist på annat. Detta är naturligtvis en film där jag verkligen önskar att jag inte hade läst boken då för ett par år sedan. Stora plusbetyg dock till skådisarna med Di Caprio i spetsen. Jag skäms inte för att erkänna att denne skådespelare håller på att bli en liten favorit hos mig. Otaliga är de gånger han visat att han klarar av att hoppa mellan roller av olika karaktär. Här gör han Daniels till en plågad figur, som uppenbarligen är ute efter sanningen till varje pris. Mark Ruffalo och gamle Max von S har fått ett par enkla men effektiva roller, och de gör precis vad de ska. Och, skönt att se att Ben Kingsley äntligen fått en roll som verkligen är något att sätta på sitt CV. Kingsley har en speciell utstrålning och agerar sig igenom den här historien med ett svalt och beräknande lugn.

Shutter Island ger mest spänning och valuta för upplevelsen för alla som inte redan tagit del av historien. Som filmiskt hantverk gediget och snyggt presenterat där olusten lurar runt hörnet, trots att det i vissa lägen enligt min mening blir lite för mycket upprepningar av samma scener. Speciellt i Daniels tillbakablickar. Till sist den obligatoriska jämförelsen; läsa boken eller se filmen?
Jag svarar: läs boken.

Betyget: 3/5

Jul 13 2010

Edge of Darkness (2010)

Förutsättningarna är ju glasklara. Mel Gibson i hämnarhistoria, låter ju hur smutt som helst. Tänk Payback, tänk Patrioten. En stenhård Gibson på hämnarstråket brukar nästan alltid betyda underhållning för ögat. Och det börjar helt enligt planerna, polisen Thomas Craven (Gibson) får besök av vuxna dottern som mitt i all familjelycka verkar bära på något som tynger henne. Innan hon hunnit avslöja för sin pappa händer det ofattbara och hon skjuts till döds i en attack som verkar vara riktad mot Tom. I alla fall är det vad alla utgår från.

Craven släpper förstås allt och blir hämnarpappan med stort H, och rätt snart snokar han upp ledtrådar som tyder på att det faktiskt var dottern som var målet för attacken. Craven slösar ingen tid på att fundera vidare utan kastar sig in i den karusell som han satt fart på genom sina snokanden, och plötsligt verkar allt peka mot något mycket större än han någonsin kunde ana från början.

Det är minst sagt en lovande början på den här thrillertäta storyn signerad gamle Bond-regissören Martin Campbell. Men sedan händer något, ett antal nya figurer in på arenan, storyn fördjupar sig aningen för mycket och plötsligt känns det enkla och rena hämnartemat som bortblåst och tusan om jag inte skruvar lite på mig i soffan. Campell vet såklart hur man handskas med historier av det här slaget och ser till att det blir enligt de rätta mallarna. Mel Gibson klistrar vid ett par tillfällen på det bistra, stenhårda, ansiktet som vi sett förut. Problemet är bara att det sker i alldeles för lite ju längre filmen lider. Skurkfavoriten Danny Huston finner givetvis sin plats här och även Ray Winstone (i en något oklar och lite överflödig roll) visar talangen.

Edge of Darkness blir lite som mycket väsen för egentligen ingenting. Säkra och smällande actionscener när de väl dyker upp. Ett manus som tappar bort sig en aning i den tillrättalagda miljön och till slut blir lite tråkigt. Kort sagt, man vet exakt vad man får så att säga. Inte ett uns mer.
Godkänt med viss tveksamhet.

Betyget: 2/5

Jul 12 2010

Bad Lieutenant: Port of Call – New Orleans (2009)

Omdiskuterad nyinspelning av Abel Ferraras omtalade original från -92. Röster som höjts om den nya versionen är mestadels dessvärre inte av den positiva sorten, även om detta aktuella objekts regissör, självaste Werner Herzog, stillsamt påpekar att det inte alls rör sig om en nyinspelning utan snarare en ny…eh..tolkning. Nåväl, snuten Terence McDonagh i ett New Orleans efter stormen Katrina har inga problem att få dagarna att gå. Terence är beroende av droger i allehanda former, och hittar på de mest bisarra sätt att komma över dem. Dessutom har han en ständigt växande spelskuld och måste också komma på nya sätt att hinna umgås med sin prostituerade flickvän Frankie (Eva Mendes)

När Terence får hand om utredningen av ett par synnerligen brutala mord på en familj i stadens mer sjabbiga områden blir det än värre för vår huvudperson. Tiden håller på att rinna ifrån honom och han får mer och mer problem med att sköta sina egna affärer. Samtidigt börjar polisens interna utredare att intressera sig för hans sätt att sköta sitt jobb och Terence befinner sig plötsligt i en spiral som leder spikrakt nedåt i skiten.
Vem om inte allas vår Nicolas Cage är mer lämpad än att gestalta Terence i denna destruktiva historia som inte har strimman av en ljusning någonstans. Cage som ofta beskylls för galet överspel, får här verkligen en legitim anledning att göra just det. Och han gör det på patenterat sätt efter konstens alla regler.

Problemet med den här filmen är att den efter ett tag blir ganska ointressant manusmässigt. Cage blir snart en parodi på sig själv och jag känner att jag inte bryr mig om hur det går för honom, eller för historien i filmen. Alla galenskaper som staplas på varandra blir överdrivna och surrealistiska. Antagligen precis som regissör Herzog vill ha det, och självklart saknas inte udda bildvinklar och gestaltningar av hallucinationer av diverse slag.

Bad Lieutenant innehåller en stabil regihand av Herzog, bra miljöer och ett manus med plats för udda figurer. Eva Mendes, Val Kilmer och Brad Dourif gör alla förväntade insatser. Nicolas Cage tar dock förstås priset som den överspände och totalt utflippade Terence vars ogenomtänkta eskapader också lockar till ofrivilligt skratt i tid och otid. Dessvärre förlorar filmen i värde i takt med att Cages alltmer desperata utsvävningar tar sig olika uttryck. Fokuset försvinner och till slut sitter jag bara och just skrattar/lider åt Cages enmansshow, som dock är det som räddar den här filmen från underkänt.

Betyget: 2

Jul 12 2010

Sherlock Holmes (2009)

Synnerligen underhållande och tokgalet lättsamt när Guy Ritchie ger sig på att tolka den gamla legendariska romanhjälten. Borta är det stela överspelet från 40-talsversionerna och den plastiga mimiken från de mindre lyckade tv-filmsnyinspelningarna som då och då dyker upp i diverse kanaler. Ritchie verkar helt enkelt ha samlat en gäng kompisar runt sig och plötsligt kommit på att det vore kul att hotta upp den gamle mästerdetektivens äventyr lite. Och självklart ge honom en liten annan utstrålning än det korrekta och torra som varit lite signum för mästerhjärnan.

Nu är det alltså Robert Downey Jr som på sitt (som vanliga) säregna sätt ger liv åt Holmes. Mästerdeckaren är en rätt komplicerad figur, han ställer upp i knytnävsslagsmål om pengar, tvekar inte att ta sig rejäla bläckor och är allmänt osocial. Fast givetvis med en knivskarp hjärna och observationsförmåga.
Den som får hålla ordning på Holmes är såklart Dr Watson (Jude Law), som även han får visa upp oanade actiontalanger när den dynamiska duon (vänta nu..fel film…) tar sig an den synnerligen illvillige Lord Blackwood (Mark Strong) som efter sin egen avrättning verkar ha kommit tillbaka till jordelivet för att göra tillvaron besvärlig för Holmes och Watson.

Sherlock Holmes är ytlig, spänning för stunden men trevligt underhållande. Snygga actionscener av Ritchie med läcker scenografi över Londons 1800-tal. Tempot är snabbt och stannar inte upp för någon närmare granskning av kvalitén, men å andra sidan är det liksom inte meningen heller. Actionbitarna är stinna och förutsägbara men fyller sin plats. Manuset är på gränsen till galet serietidningsskrattretande, men gör i detta sammanhang ingenting. Jude Law och Robert Downey Jr har en skön jargong och man kan verkligen ana att de antagligen hade rejält roligt under inspelningen. Mark Strong som Lord Blackwood är precis så snobbigt skurkig som bara en fiende till Sherlock Holmes kan vara.
Och som av en tillfällighet lämnas dörren öppen för en fortsättning. Någon som hade trott annat?

Betyget: 3/5

Jun 28 2010

Sommar, sol…och fotbolls-VM!

Är det sommarstängt här?!

Å nej då.
Bara något som heter VM i fotboll som plötsligt drabbade oss i tv-rutan, och eftersom jag inte bara är filmnörd utan också sportnörd så är det givetvis denna begivenhet som lockat under dessa veckor som nu rullat på.
Därmed inte sagt att det inte ramlar upp en och annan recension här trots stekheta soldagar.

För man kan ju faktiskt avsluta även en fotbollsdag med en fin film!

Jun 10 2010

The Wolfman (2010)

En av filmhistoriens mest kända gamla klassiker plockas fram och dammas av en aning, förses med lite modern teknik och visas upp för en ny publik.
Håller fomatet? Är konceptet alltför omodernt och mossigt?
Dessa farhågor torde nog vara onödiga eftersom regissören Joe Johnston (Jurassic Park III) väljer att servera det mer som en sorts hyllning till den gamla filmkonsten snarare än att bryta ny mark. Han låter Benicio Del Toro ikläda sig rollen som Lawrence Talbot som i 1890-talets England återvänder till familjegodset vid den dystra heden Blackmoor. Brodern är försvunnen och det dröjer inte länge förrän Lawrence dras in i de hemska hemligheter som döljer sig på de ödsliga hedarna runt godset.

Det listiga draget att låta historien utspela sig i slutet av 1800-talet betalar sig i form av ett formidabelt användande scenografiskt av det victorianska Englands alla attiraljer. Fotot är murrigt och verkar dölja en hemlighet i varje skugga. Om jag i andra recensioner har ondgjort mig över att man i moderna historier ofta förvanskar de gamla monsterlegenderna och dess bakgrunder, behöver jag inte vara orolig här. Varulvslegenden tas omhand på ett ytterst kärleksfullt sätt både vad gäller silver, fullmånar och hur den olycklige besten själv uppträder och, framför allt, framträder i handlingen. En eloge till Johnston och hans manusförfattare för att de inte förvandlar själva varulven till en  helt digitaliserad varg på fyra ben, utan istället låter honom vara en tvåbent (låt vara med inslag av digitala effekter) vansinnigt arg varelse med ytterst välvässade klor. Det finns en aura av skön matinékänsla över filmen som ändock inte väjer för gore och blod, fast utan att det blir överdrivet eller osmakligt. Dramat vilar tungt intill de tekniska uppvisningarna i framför allt förvandlingsscenerna. Talbot blir en plågad man som dras längre in i olyckans labyrint, och inte blir det bättre av att väl dolda hemligheter avslöjas längs vägen.

Benicio Del Toro i mina ögon perfekt som den tungsinte Talbot, Anthony Hopkins gör en dag på jobbet utan att glänsa, men det räcker som vanligt ganska långt i popcornrullar av det här slaget. I övrigt en stabil ensemble runt de båda där också Hugo Weaving som polisen Abberline måste nämnas. Snyggt spelad av Weaving med skön engelsk humor. Emily Blunt som Talbots kärleksintresse Gwen sätter inga avtryck i filmen, men finns med och gör det hon ska.

The Wolfman levererar precis det den förväntas och bjuder på rätt snygga stilövningar längs vägen. Möjligen något utdragen i mittpartiet, men inte så att det drar ned helhetsintrycket.
Så här ska en monsterlegend fräschas upp.

Betyget: 3/5

Jun 4 2010

Parfymen (2006)

Författaren Patrick Süskinds roman om den unge Jean-Baptiste i 1700-talets Frankrike som ägnar sig åt parfymframställning med tveksamma metoder har tydligen länge ansetts näst intill ofilmbar. Nu har i alla fall regissören Tom Tykwer (Spring Lola Spring) gjort ett försök. Huruvida den motsvarar boken måste jag låta vara osagt eftersom jag inte läst denna, men Tykwers film känns på det hela taget rejält genomarbetad, detaljrik men kanske aningen långsam i sitt försök att fånga den sensualism som ska omgärda dofternas förunderliga värld.

Jean-Baptiste Grenouille föds i Paris med en märklig gåva, han har ett luktsinne som kan känna av dofter som ingen annan människa kan. Som genom ett ödets nyck kommer han i kontakt med den gamle parfymören Baldini (Dustin Hoffman i en typisk…eh…Dustin Hoffman-roll) och lär sig sakta men säkert alla hemligheterna i parfymframställandets ädla konst. Jean-Baptiste är ständigt på jakt efter den ultimata doften, och när han upptäcker att just doften från unga kvinnor, fortfarande oskulder, är den perfekta essensen att bevara drivs han in på allt farligare vägar. Till slut återstår bara ett alternativ för att komma kvinnorna nära.

Regissör Tykwer målar upp en skitig och illaluktande 1700-talstillvaro där parfymernas värld framstår som rena paradiset för en smart handelsman i denna tidsålder. Detaljrikt värre med färgstarka personer som rör sig runt den dystre och nästan osynlige Jean-Baptiste som verkar kunna röra sig helt ljudlöst bland stadens skuggor.  Mer drama än thriller, som blandas med en slags vemod vilket gör att man med visst intresse följer Jean-Baptiste´s märkliga och mörka irrfärder genom ett manus som riskerar att tråka ut mig en aning i mittpartiet, men som ändå lyckas gå i mål utan att helt tappa farten helt. Ben Wishaw (Layer Cake) som den näst intill besatte Jean-Baptiste är förstås den som utmärker sig mest, men även stabila insatser av ovan nämnde Dustin H och Alan Rickman som orolig pappa till den sköna Laura (Rachel Hurd-Wood), vilken ligger illa till när vår parfymör får upp vittringen på henne. 

Parfymen är lågmäld, vemodigt och långsamt berättad där detaljerna sticker ut. Allt med en liten touch av viss sensualism mitt i det mörka och udda.


Betyget: 2/5

Jun 2 2010

New Moon (2009)

Att se den här uppföljaren i Twilight-hysterin får mig att inse att jag var snäll, mycket snäll, mot föregångaren och nu verkligen får anledning att skämmas för det tilltaget. Men kanske var det för att man kunde ana ett korn av kvalité någonstans där i den första filmen. Något som man kunde bygga vidare på och kanske styra upp lite i uppföljaren. Men ack vad jag bedrog mig. Här är en fortsättning som är så sanslöst dum så man tar sig för pannan. Samma spelplats, samma personer. Och ett par nya som slängs in av bara farten. Av någon väldigt outgrundlig och totalt ologisk anledning får glittervampyren Edward för sig att han måste lämna Bella åt sitt eget öde i närmare två timmar. Bella blir apatisk, toksitter stilla i sitt rum, ger sig sedan ut på stan som en riktig naughty girl och håller på att hångla upp en biker innan hon sansar sig (det är ju trots allt en tillrättalagd tonårsfilm). Fritt fram nu för den väldigt långhårige Jacob vilken trånar efter Bella som spelar svår men självklart faller för den muskulöse ynglingen i brist på blek-Edwards närvaro. OCH som om det inte vore nog inträder nu på banan ett gäng vargar, eller varulvar som man faktiskt säger i filmen (trots att det är fullt dagsljus och någon måne absolut inte syns till), och jag känner hur hopplösheten stegrar sig i min kropp.

Det är dåligt, så dåligt att man återigen ångrar 2 timmars bortslösat liv framför tv:n. Ett hackigt manus som inte ens innehåller ett uns av de ”regler” som ska omge vampyrer och varulvar. Här blandas det friskt och allt framstår som ”Mitts Livs Novell-får-stanna-uppe-lite-längre”. Uselt skådespeleri, Kristen Stewart och Robert Pattison har noll, verkligen noll, kemi mellan varandra och borde ta lektioner i hur man uttrycker känslor på ett trovärdigt sätt. Den ständigt flinande och barbröstade Jacob vill man bara slå på käften. Likaså hans skuttande kompisar som alla verkar vara på rymmen från sommarkollo.

New Moon är rörig, hackig, ett hafsverk och är en fruktansvärt dålig film fylld med usla skådisar. Blir heller inte klok på effekterna, vissa är faktiskt rätt snygga medans andra är skrattretande dåliga. Hela filmen får ett billigt intryck, vilket också är konstigt med tanke på alla miljoner som borde backa upp detta tonårsfenomen. Jag är fortfarande inte i målgruppen, men borde ändå kunna kräva betydligt mycket mer när en sådan här saga ska överföras till film. Att skylla på att det i första hand är unga tonårstjejer som ska se skräpet är att komma undan billigt. Och byta regissör visade sig ju bara bli värre. Undvik om möjligt eller bered dig på ilska och vanmakt.

Betyget: 1/5

 

p.s Och det värsta är att det snart är dags för ännu en del…

Jun 1 2010

Horsemen (2009)

Svenske Jonas Åkerlunds senaste Hollywoodalster börjar i riktigt bra anda. Sliten polisman, därtill änkling med två barn, dras in i ett bisarrt mordfall med kopplingar till S/M-världen, bibeln och apokalypsens ryttare. När ännu ett bestialiskt mord uppdagas står det klart att polisen har att göra med något mycket värre än en vanlig mördare, och den trötte polisen Breslin (Dennis Quaid) ställs inför en diger uppgift att lösa morden samtidigt som han måste få sitt redan havererade hemliv att fungera med de försummade barnen.

I grunden absolut ingen dålig film. Åkerlund håller sig från de värsta speedklippen, låter kameran vila kvar i scener som blandar närgånget på blod och kroppar för att i nästa sekund fånga den dystra och gråa miljön i Breslins vardag. Som för att understryka den mörka stämningen är det naturligtvis vinter, kallt och grådaskigt. Manuset lovar hela tiden något mer bakom hörnet som får mig att vilja titta vidare. Det om något är ju en intressant utveckling, men å andra sidan blir det aldrig sådär jättespännande som i tex Seven när det begav sig. Kanske lider den här filmen av att vi ganska ofta been there, seen that. Dennis Quaid gör dock inte bort sig på något sätt. Hans karaktär Breslin KÄNNS verkligen trött och nästan uppgiven inför uppgiften att få sin familj att fungera igen. Speciellt scenerna mot äldste sonen Alex (Lou Taylor Pucci) funkar fint och trovärdigt.

Horsemen fungerar för stunden, blir aldrig så spännade och nagelbitande som man skulle vilja men har en intressant story som driver handlingen framåt. Rutinerade filmspanare har förstås inga problem att lägga ihop två och två i slutänden, men Åkerlund gör ändå ett stabilt jobb med att brodera ut storyn på ett sätt som inte känns bortkastat. Godkänt helt klart.

Betyget: 2/5