Maj 31 2010

Australia (2008)

Episkt värre när Baz Luhrmann (Moulin Rouge) släpper loss allt han har i denna färgsprakande historia som rymmer överdådiga bilder av den australiska outbacken.

Det blir kofösarscener, smäktande kyssar i tropiskt regn, krigiska japaner på invasionsstråt, rejäla handgemäng, snygga detaljer och till och med lite socialpolitiskt inlägg i debatten om Australiens urinvånare. Ramberättelsen om den till en början tafatta engelska Lady Sarah Ashley (Nicole Kidman) som kommer till sin makes ranch i norra Australien vid tiden för andra världskrigets utbrott och finner honom mördad men bestämmer sig för att stanna och slutföra hans arbete trots skumma element som vill lägga vantarna på den lilla ranchen, är bara en snygg anledning för den gode Luhrmann att få stoppa in alla ingredienser han kan för att få till denna färgstarka godbit som innehåller allt, ja nästan allt i alla fall, man kan önska sig till en perfekt filmkväll.

satans vackra bilder äre!

Luhrmann fyller sin film med så mycket att man nästan storknar, men likt förbaskat sväljer man allt och det är ögongodis för nästan hela slanten. Regissören älskar sitt Australien och skäms inte för att visa upp det. Manuset är en sorts galen mix av äventyr, drama, kärlek, krig och en känga åt de myndigheter som systematiskt ägnade sig åt att jaga och ”civilisera” urbefolkningen. Man kan ha invändningar om den tillrättalagda ytligheten i storyn, men det är inget snack om att det fungerar rent filmiskt.

Det är naturligtvis Nicole Kidmans film också, denna kvinna som verkar kunna ta sig an vilken roll som helst utan att göra bort sig. Här fungerar samspelet med, för aftonen, bildsköne  och underhållande Hugh Jackman perfekt. Det slår gnistor om paret, och vill man kan man roa sig med att sitta och försöka räkna ut när första kyssen kommer. Skådespeleriet överlag mycket gott och mustigt med en likaledes färgstark dialog.

Australia är också naturligtvis galet sköna bilder från en enorm kontinent och dess brokiga bakgrund. Det är storslaget, dramatiskt, spännande, roligt, romantiskt och med passande svulstig musik till sprakande scener som grädde på moset. En riktigt skön cocktail att avnjutas under ett par timmar. En film för oss som älskar film!

Maj 28 2010

The Illusionist (2006)

I det förra sekelskiftets Wien förbluffar den unge illusionisten Eisenheim (Edward Norton) med sina spektakulära konster. Ryktet går, människor förundras och den äregirige Prins Leopold (Rufus Sewell), på jakt efter makten i kejsardömet Österrike-Ungern, ser Eisenheim som ett hot. Speciellt efter att den unge magikern fattat intresse för prinsens tilltänkta gemål Sophie (Jessica Biel). Leopold sätter polischefen Uhl (Paul Giamatti) på jobbet att avslöja Eisenheim och få bort honom från strålkastarljuset, något som blir lättare sagt än gjort när Uhl upptäcker att Eisenheim är en person med diverse hemligheter och en helt egen agenda.

En rätt skön mix av kärleksdrama, thriller och lite hokus pokus. Edward Norton som alltid stabil i vilken roll han än dyker upp i, här gör han sin Eisenheim till en gåtfull och oberäknelig figur. En story som traditionellt rullar på och vilar på att vi som tittare redan från början vaggas in i den vetskapen att allt inte är som det ser ut. Frågan är bara HUR det egentligen är? Som tittare kan man roa sig med att sitta och försöka klura på de olika turerna ett par gånger om. Just det faktum att det handlar om trollkonstens alla möjligheter vävs på ett smart sätt in i historien, som egentligen är en rätt simpel historia klädd i behagliga kostymer.
Trots Nortons alltid gedigna insats är det Paul Giamatti som stjäl hela filmen tycker jag. Som ständigt grubblande polischef  rör han sig i maktens salonger, underställd sin arrogante prins men i hemlighet alltmer fascinerad av den unge magikern. Giamatti håller sig till återhållsamt skådespel och får på så sätt fram de rätta känslorna, proffsigt hantverk om du frågar mig och Giamatti stärker verkligen sina aktier som en favvoskådis i min bok. Jessica Biel får också av bara farten visa att hon kan göra roller av lite mer vikt och gör Sophie till mer än bara vacker kvinna i snygga kläder.

The Illusionist underhåller rejält och glömmer inte bort att fokusera på de små detaljerna likväl som det snygga yttre med autentiska miljöer från det tidiga 1900-talet. Lurigt manus, fylld med smarta övergångar som passande nog trollar bort det faktum att storyn egentligen är ganska simpel och rak. Spännande och oberäknelig i sina bästa stunder.

Betyget: 3/5

Maj 25 2010

2 Dagar i Paris (2007)

Franska Marion och amerikanske Jack är vad man kan kalla ett multinationellt par. Hon fotograf och han inredare. De bor i New York men är nu på semester i Europa. På väg hem från Venedig stannar de till i Paris för att under två dagar bo hos Marions bohemiska föräldrar. Det blir två dagars prövningar för Jack, som förutom de udda svärföräldrarna måste stå ut med språkförbistringar och en aldrig sinande ström av gamla ex till Marion som tycks dyka upp i tid och otid!

Det här är Julie Delpys (Broken Flowers) film helt och hållet. Hon står både för manus, regi, klippning , musik (!) och spelar själv huvudrollen som Marion i det här komiska dramat om kulturkrockar i relationer och samlivet. Delpy tvekar inte att lämna ut sig själv i avskalade situationer, visa upp neuroser och tillkortakommanden. Som partner till hennes komplicerade rollfigur finns Jack i Adam Goldbergs (Zodiac) skepnad. Jack är minst lika neurotisk som Marion, och det är kanske därför de kompletterar varandra så bra. I alla fall tror de det från början. Som regissör håller Delpy inte allt för hårt i taktpinnen, och de två huvudkakaktärerna tillåts ta ut svängarna en aning (manuset lär till stora delar vara framimproviserat). I sina bästa stunder är filmen faktiskt väldigt mycket Woody Allen i den snärtiga dialogen och i Jacks kommentarer till det som händer runt om honom. Kanske är filmen lite för lång för sitt eget bästa där den första hälften är den avgjort bästa, och där också Marions kufiska föräldrar från mest utrymme på ett lagom underhållande sätt.

2 Dagar i Paris visar upp Parismiljöer, rapp dialog och ett sorts allvar bakom de underhållande vedermödor som Jack ställs inför under de här två dagarna. Bra skådespel av framför allt just Goldberg, som passar perfekt i rollen som den trulige Jack. Kanske ingen minnesvärd film, men rejält underhållande för stunden.

Betyget: 3/5

Maj 22 2010

Från Andra Sidan (2005)

Amerikanskan Amy (Calista Flockhart) kommer till det regniga England för att jobba som nattsköterska på ett nedläggningshotat sjukhus. På barnavdelningen händer skumma saker, på sjukhuset finns en nedlagd avdelning som ingen vill låtsas om, gamla hemligheter har tystats ned av ledningen och till råga på allt verkar Amy själv bära på ett inte helt fläckfritt förflutet.  Är det bara inbillning i Amys huvud eller finns det någon eller något bland skuggorna som vill personalen och barnen illa på det gamla slitna hospitalet?

Otippat småspännande av spanske regissören Jaume Balagueró (REC-filmerna) som låter klyschorna hagla i parti och minut, faktiskt utan att det blir alltför påfrestande eller tröttsamt. Visst finns de obligatoriska karaktärerna med enligt standarmall 1A, den trevlige vaktisen som inte får vara med alltför länge om man säger så…, den bistra chefen för sjukhuset som vägrar lyssna på Amys teorier, och så slutligen den snygge och godhjärtade läkaren som så gärna vill finnas där för Amy men har svårt att ta hennes spekulationer på allvar. Naturligtvis tills han själv hamnar i hetluften. Å andra sidan drabbas jag den här gången inte av den där känslan av tristess och otålighet som kan inträffa när ett manus har en tendens att få lite för mycket slagsida.

Från Andra Sidan bjuder absolut inte på något som helst nytt i genren, men är i sin enkelhet ganska ok som kvällsunderhållning. Tacksamma miljöer, nedsläckta sjukhuskorridorer är ju lite som straffspark i rysare, det är svårt att kapitalt misslyckas. Skrämselfaktorn är väl inte på topp, men nog sitter man på helspänn i ett par av scenerna. Calista ”Ally McBeal” Flockhart får också bevisa att hon kan spela andra roller än i tramsiga kvinnoserier, och det känns faktiskt som den största överraskningen med denna film.

Betyget: 2/5

Maj 21 2010

Whatever Works (2009)

Efter Europaäventyret återvänder här Woody Allen till sitt kära New York. Han gör det med historia om den buttre och gnällige Boris (Larry ”Simma lugnt” David) som anser sig vara en av världens största tänkare, men gruvligt missförstådd i livet. Boris har inte mycket till övers för mänskligheten och försitter inte den minsta lilla chans att fälla dräpande kommentarer till de som vill  lyssna. Och till de som inte vill också.  Vad exakt Boris pysslar med på dagarna är lite oklart, och allt är lite som vanligt i Woody Allen-världen med andra ord. Ända tills han träffar på den unga Melody (Evan Rachel Wood), livsglad och på rymmen hemifrån flyttar hon in hos Boris och får den gamle surkarten att bit för bit leva upp lite. Trots att han hatar att erkänna det.

Genialt drag att låta Larry David spela huvudrollen. Han är som Allens alter ego på alla sätt, och klarar av att leverera Allens repliker på ett skönt och sarkastiskt sätt. Som vanligt oerhört välspelat i birollerna och i den här filmen är det främst Evan Rachel Wood, Patricia Clarkson och Ed Begley Jr som står för det färgstarka galleriet, de sistnämnda som Melodys udda föräldrar som plötsligt dyker upp i storstaden för att ”rädda” sin dotter. Allens manus är naturligtvis fyllt med knivskarpa livsåskådningar, svart humor och oändlig ström av kängor utdelade till höger och vänster. New York-miljöerna får också som vanligt utgöra mysiga bakgrunder till allt som händer, och det känns i vissa lägen nästan som att vara tillbaka till ”Manhattan”-tiden. 

En typisk Allen-skröna där scenerna med Larry David som den härligt buttre Boris fungerar bäst. Monologerna håller hög klass och det känns verkligen som att se Allen själv stå framför kameran och beklaga sig på det där typiskt gnälliga sättet som är så karaktäristiskt och välbekant.
Whatever Works är trots buttre Boris en skön skröna om att kärleken kommer i olika former och att du aldrig kan styra dess outgrundliga vägar. Lättsamt och underhållande än en gång från en av mästarna på underhållande dialoger framförda på film.

Betyget: 3/5

Maj 20 2010

The Wrestler (2008)

Det finns en ton i den här filmen som träffar så rätt. Som gör att man sitter med hjärtat vidöppet och bara känner för Mickey Rourkes figur Randy ”The Ram” Robinson, vilken för en tynande tillvaro som fribrottare bokstavligen på livets bakgård. Det fanns en tid då The Ram var stort affischnamn och drog fullt hus på Madison Square Garden. 20 år senare är han en ledbruten man som hankar sig fram på det enda han kan, att brottas i sunkiga gymnastikhallar inför ett antal få hängivna fans. Kroppen, fylld med diverser substanser, ger honom en varnande signal om att han borde sluta med vad han gör. Vilket dock visar sig lättare sagt än gjort, för vad ska en man göra som inte gjort något annat än fuskbrottats i drygt tjugo år? Extrajobbet på den lokala stormarknaden ger inte mycket till inkomst.

Mickey Rourke är fullständigt lysande i rollen som Randy, och det otäcka är att det känns som om man lagt ett karbonpapper över hans eget liv. Regissör Darren Aronofsky (Requiem for a Dream) kan inte ha haft någon annan i åtanke inför den här filmen. Och Rourke gör det så bra så att han antagligen aldrig kommer att göra något liknande igen, att han inte fick gå hem med guldgubbe detta år är ett mysterium och nästan lite skandal. Som vän och bollplank i den oglamourösa tillvaron finns också strippan Cassidy (Marisa Tomei i ännu en godhjärtad roll) på den bar där Randy brukar hänga. Tillsammans finner de något slags förtroende i varandra, och hon uppmuntrar honom också att försöka återuppta kontakten med sin nu vuxna dotter Stephanie (Evan Rachel Wood) vilket inte är helt lätt. Samtidigt lockar en promotor med erbjudande om en returmatch mot en gammal legendarisk motståndare, vilket skulle betyda några minuters ljus i strålkastarnas sken igen.

The Wrestler rusar inte på i manuset, filmen bygger sakta upp våra känslor och medömkan för Randy. Man känner verkligen med den gamle kämpen, som nu på ålderns höst försöker ställa allt tillrätta och finna en sorts dräglig plats i tillvaron. Att ta sig ur den gamla cirkusen i wrestlingvärlden är dock svårare än han räknat med, en värld där han i alla fall är sedd, om än för några ögonblick. Det är en hjärtslitande film, enkel och naken gjord men med effektiva scener och en story som är väl värd att ta till sig.

Betyget: 4/5

Maj 19 2010

Bitch Slap (2009)

Ibland kan jag verkligen bli arg och känna mig lurad på underhållningen. När något är så pass dåligt att man blir förbannad, det kan rimligen inte vara ett gott tecken. Men visst, att se bottennappen gör ju att man uppskattar en verkligt bra film ännu mer. För det här är verkligen ett sorgligt stolpskott till film. Den helt osannolika, och framför allt ointressanta,  s.k. gangsterstoryn om tre långbenta, storbystade, kvinnor utslängda i en het öken på jakt efter ett möjligt nedgrävt miljonbyte är så dum att man tar sig för pannan. Storyn är så uppenbart sekundär och hela filmen existerar bara för att få visa dessa damer i allehanda olika utmanande positioner.

Frågan är dock om inte det största ”bitch slapet” ska gå till tjommen på det ansvariga filmbolaget som gav klartecken till denna soppa. Historien vill uppenbarligen verka vara något som ska andas Tarantino-känsla, men någonstans gick den riktningen också fel i manusskrivandet och resultatet blev istället detta idiotalster. Kackigt skådespel av tre donnor som uppenbarligen inte castats för sina skådespelartalanger (de är så usla att jag inte ids skriva ut deras namn), over-the-top-effekter som blir liiite för mycket över just den där toppen. Jag har inget emot trashiga b-filmer med exploitation-ambitioner, men det här funkar ändå inte i sin nuvarande form. Framför allt retar jag mig att manuset är så genomuselt så att det inte ens blir roligt eller på annat sätt ursäktande.

Bitch Slap serverar välexponerade bystar, kass dialog, explosioner och rök, b-action…c-action, blod och catfights i den heta sanden, allt i ett tempo som om det inte fanns någon morgondag. Synd bara att någon glömde hålla någon sorts kvalitétskontroll på eländet som faktiskt hade kunnat blivit något om…tja…kanske just Tarantino hade fått hålla i rodret.

Betyget: 1/5

Maj 18 2010

Dog Soldiers (2002)

Regissören Neil Marshall´s (Doomsday) debutfilm är sannerligen en uppfriskande fläkt i filmvärlden. Halvdussinet brittiska soldater på militärövning i skotska högländerna stöter på oväntat motstånd i form av en flock hungriga varulvar (!) som vill göra processen kort med de surmulna soldaterna som hellre hade suttit på puben och kollat in fotboll. Gruppens handlingskraftige sergeant tänker dock inte ge upp så lätt och de jagade soldaterna finner tillfälligt skydd i ett övergivet hus mitt ute i skogen tillsammans med den mystiska kvinnan Megan som dykt upp från ingenstans.

Dog Soldiers är så där härligt hurtigt rapp och galet spännande, även när man som jag nu ser om den efter ett par år. Den osannolika storyn blir bara bättre ju längre filmen går. Skönt skådespel här av idel gnälliga britter som inte missar en chans att leverera lite torr engelsk humor i tid och otid. Filmen visar också prov på finurliga och effektfulla scener när varulvspacket gör sitt bästa för att komma åt de barrikaderade soldaterna. Tacksamt också tycker jag att man valt att inte luta sig mot CGI-effekter, utan satsar mer på levande action, och kan man stå ut med att varulvarna stundtals ser ut som välsminkade maskeraddeltagare på styltor, har man här en liten högtidsstund framför sig.

Bland figurerna i denna militärövning med oväntad twist känns Sean Pertwee (Event Horizon) igen som den rejäle karlakarlen Sgt Wells, i övrigt är det jämnt spelat av de andra skådisarna vars ansikten inte direkt rosat filmomslagen men inte gör dem sämre i sammanhanget för det.
Livfullt, fantasirikt, skön humor och med den sedvanliga lilla överraskningen i backfickan.

Betyget: 3/5

Maj 17 2010

Breach (2007)

Tätt om hur det gick till när en av USA´s största spioner i modern tid avslöjades i början på 2000-talet. Den unge dataspecialisten Eric (Ryan Phillippe) inom FBI blir under täckmantel placerad som assistent till den legendariske agenten Robert Hanssen (Chris Cooper) med förevändning att han ska spionera på Hanssens privata sexuella utsvävningar på nätet, vilka kan leda till en skandal inom FBI.  I själva verket är dock Erics uppgift att samla in information om de påstådda ryktena om att Hanssen säljer hemlig information till ryssarna. Det hela utvecklas till en katt och råtta-lek där Eric måste övertyga Hanssen om sin lojalitet till varje pris samtidigt som han i hemlighet rapporterar till sin chef om Hanssens förehavanden. Något som påverkar även Erics privatliv och hans relation till sin fru Juliana.

Stabilt skådespel av både Ryan Phillippe och Chris Cooper  i de ledande rollerna, och framför allt av Cooper som gör ett bestående intryck av den komplicerade Hanssen. Att hela historien dessutom är sann (enligt extramaterialet ända ned till utformningen av de kontorsrum som används i filmen) förhöjer intrycket av filmen. I extramaterialet hittar man också det mest intressanta, en intervju med den ”riktige” Eric och hans fru Juliana som fungerade som konsulter under inspelningen.
Övriga som dyker upp i rollistan och inte gör bort sig är Laura Linney, Gary Cole och Dennis Haysbert som FBI-agenter på jakt efter läckan som gäckat USA i årtionden och orsakade att över 50 personer blev avslöjade av ryssarna som amerikanska agenter.

Breach är en lågmäld men intensiv och stundtals rejält spännande historia som inte blir sämre av att vara sin sanna grundhistoria till största delen (lite dramatik har man säkerligen slängt in på köpet) rejält trogen.

Betyget: 3/5

Maj 16 2010

(500) Days of Summer (2009)

Riktigt njutbart om Tom (Joseph Gordon-Levitt) som möter Summer (Zooey Deschanel), faller för henne och förlorar henne innan filmen är slut. Precis som det deklareras tidigt i filmen, det här är ingen kärlekshistoria, utan en historia om kärlek. Tom försöker förtvivlat komma fram till vad som gick fel, och vi får via tillbakablickar följa deras försiktiga förhållande tillsammans. Filmen använder sig på ett finurligt sätt av möjligheten att hoppa fram och tillbaka i tidsramarna, allt presenterat på ett roligt och lite sorgligt sätt.

Bra musik, mysiga miljöer och ett  härligt skådespel av det som måste vara det charmigaste par som setts på länge framför en kamera. Både Gordon-Levitt och Deschanel förmedlar med till synes enkla grepp ömhet, frustration, glädje och humor. Regissören Marc Webb fyller sin film med bra musik, snygga små detaljgrepp, lågmäld rolig humor, värme och framför allt kärlek. Och också avsaknaden av densamma.

(500) Days of Summer får mig på riktigt bra humör, trots sin stundtals vemodiga handling. En riktig liten pärla förpackad i en något udda form. Rekommenderas varmt.

Betyget: 4/5

Maj 14 2010

Red Riding 1983 (2009)

I den avslutande delen av denna brittiska kraftuppvisning i drama och thriller med mörka toner möter vi polisen Maurice Jobson (David Morrissey) som varit med under alla år som The Yorkshire Ripper härjat i området. Jobson har sett polisens arbete från insidan och mer än väl varit insyltad i de korrumperade händelser som överskuggat utredningen. Nu börjar Jobson fundera över sin egen situation i denna mörka historia.

Det finns egentligen inte så mycket att tillägga om den avslutande delen i trilogin, som nu får sin avslutning nio år efter att den börjat. Samma mörka ton belägrar även denna film till större delen, förutom under vissa moment då en sorts hoppfullhet plötsligt smyger sig på. Samma realistiska miljöer och skitigheter blandat med människoöden från tillvarons bakgård. Det här är dock avgjort den starkaste delen i serien och en del som har verkat komplicerat och märkligt får plötsligt sina olika förklaringar. Mycket snillrikt av manuset, som knyter ihop alla de lösa trådar jag som tittare kan tänkas ha. Filmen utspelas i 1983 men spänner egentligen lika mycket över alla de år som gått sedan 1974.

Lysande bra skådespel som vanligt av de inblandade aktörerna och speciellt David Morrissey får mer utrymme för sin figur Jobson, som ju alltid funnits med i historien.
Red Riding 1983 är ett värdig avslut på en historia som på ett märkligt sätt sugit tag i mig som tittare och envist vägrat släppa greppet.

Betyget: 4/5

Maj 11 2010

Pineapple Express (2008)

Dale Denton (Seth Rogen) har en rätt behaglig tillvaro. Jobbet som delgivningsman kräver inte alltför mycket, vilket ger tid över till att hänga med flickvännen Angie och, framför allt, röka otillåtna substanser i tid och otid. Hans langare Saul (James Franco) ser till att Dale alltid har vad han behöver av rökbart gräs för att klara sig, inklusive den nya sorten Pineapple Express, som omedelbart faller Dale i smaken. Problemen hopar sig dock när Dale av en slump blir vittne till ett mord utfört av droghandlaren Ted (Gary Cole) och dennes korrumperade hantlangare, den kvinnliga polisen Carol (Rosie Perez). Vår hjälte tvingas nu gå under jorden och på köpet får han med sig den flummige langaren Saul, vars nya marijuanasort är välkänd för Ted som hittat resterna av en joint som Dale i ren nervositet lämnat kvar på platsen där mordet begicks. De två minst sagt mindre lyckade personligheterna får nu göra allt för att hålla sig undan Teds hejdukar som är på jakt efter att tysta både Dale och Saul.

Trots sin möjligen tveksamma moral är det riktigt kul att titta på Dales och Sauls vedermödor för att klara sig ur den knipa de hamnat i. Filmen är skönt befriad från de annars obligatoriska spärrar som verkar finnas inbyggda i majoriteten av de amerikanska komedier som produceras i legio. Det märks också att filmens manus är tillverkad i samma fabrik och av samma hjärnor som tex Supersugen, På Smällen och The 40 year-old virgin, där man inte drar sig för att provocera med under-bältet-skämt och omoral till höger och vänster. I den här galna historien är det en ren njutning att se Seth Rogen och James Franco (som den ständigt höge Saul) agera mot varandra. Ju knäppare, desto kärleksfullare på något vis. Historien drar till och med begreppet polare till en helt nivå och vågar skoja med de homoerotiska tonerna som uppstår. Vi vet naturligtvis alla att droger inte på något sätt är bra för våra kroppar och hjärna, men det blir stundtals hysteriskt roligt när de drar i sig marijuanaångorna och råkar ut för både det ena och andra i sina luddiga medvetanden. Egentligen är manuset alldeles för tunt för att ge den här historien någon större tyngd, eller mening för den delen, och kanske förvandlas komedin till lite för mycket actionstory mot slutet, men det är inget man hakar upp sig på. Utförandet är så jäkla underhållande att man kan förlåta de brister som eventuellt kan skina igenom. Seth Rogen går troligen en lysande framtid till mötes som kul kille i Hollywood, han lyckas persofiniera antihjälten på mycket underhållande sätt med sitt lite mjuka och nästan toffliga sätt, han har en charm som får honom att bära upp sin skitiga kostym och sunkighet med stil. Liksom i Spiderman-filmerna får James Franco också här spela andrafiolen, men gör det med bravur och på ett skamlöst slirigt sätt, och han blir den perfekta sidekicken till Rogen.

Regissören David Gordon Green håller i tyglarna på ett lagom hårt sätt och ger sina skådisar tillräckligt med utrymme för att leka fram rätt ton i Pineapple Express , som inte kommer att gå till historien som filmen med det mest genomtänkta manuset, men å andra sidan kan man råka ut för bra mycket tråkigare upplevelser än det här. Som filmupplevelse  är det en tvättäkta underhållande bagatell.

Betyget: 3/5

Maj 6 2010

Red Riding 1980 (2009)

6 år efter journalisten Eddie Dunfords försök att nysta i fallet med The Yorkshire Ripper är situationen värre än någonsin i den härjade delen av England där befolkningen fruktar att gå ut och lever i blind panik inför den okände mördaren som inte visar några tecken på att sluta.
Polisen står maktlös och ledningen beslutar sig för att kalla in den effektive mordutredaren Peter Hunter som en sista lösning.
Hunter börjar omedelbart gräva i polisens arbete och inser snabbt att korruption och mörkade sanningar döljer sig i ett virvarr av skräck och fruktan som belägrar det ogästvänliga Yorkshire och dess omgivningar. Dessutom kastar Hunters förflutna inom poliskåren också långa skuggor över det pågående utredningsarbetet.

Andra delen i denna trilogi fortsätter i stort sett i samma stil som föregångaren. Samma kala, avklädda bildspråk och den dystra stämningen som ligger över varenda bildruta. Den här delens regissör, James Marsh, fortsätter på den inslagna vägen vad gäller farten i berättandet, möjligen är den aningen rappare i sitt tempo inledningsvis, men sjunker snart ned i det dystra, krypande sättet att berätta. Även denna historia kan upplevas som aningen kantig och oformbar om man jämför med andra sätt att berätta en film, men är å andra sidan det som gör dessa Riding-historier till något som sticker ut i mängden. Som vanligt förstklassiga rollprestationer och en detaljerad, råbarkad, miljö som effektivt skalar bort alla känslor av värme och positivitet.  Paddy Considine (Hot Fuzz) gestaltar Hunter med en sorts besatthet som oroar mer än ger intryck av lugn och kontroll.

Red Riding 1980 tar historien ännu ett steg framåt och befäster det faktum att brittiska kriminalhistorier kan vara nog så skitiga, råa och kalla utan att tappa ett endaste dugg i intresse.

Betyget: 3/5

Maj 4 2010

Luftslottet som sprängdes (2009)

Millenniumtrilogin går i mål även i filmvärlden. Denna sista delen tar vid omedelbart där föregångaren slutade, och under drygt två timmar handlar det om Lisbeth Salanders återupprättelse och avslöjandet av en synnerligen ljusskygg och hemlig organisation i Sverige som överlevt både regeringsbyten och andra yttre omständigheter.
Där Lisbeth var den drivande kraften i del 2 och den som stod för motorkraften i manuset, är hon istället väldigt tillbakadragen här, främst pga de skador hon har när filmen börjar, men även senare. Den här gången är hon mest en pjäs som flyttas mellan olika spelplatser alltmedan de övriga spelarna lägger upp strategierna. Mikael Blomkvist får återigen ta på sig rollen som mästerdetektiv på jakt efter lösningen och sanningen, precis som han gjorde i den första delen av trilogin. Mer fokus på Blomkvist således, samtidigt som historien om de ljusskygga männen i grå kostymer nystas upp allteftersom.

Rejält bättre än sin omedelbara föregångare som verkligen kändes som en transportsträcka mot finalen, men inte lika bra som den första filmen. Samma känsla hade jag för övrigt efter att ha läst böckerna. Mindre action här, mer dialog, vilket dock inte behöver betyda att det är sämre. Tvärtom, filmen höjer sig rejält under den sista halvtimmen då allt ska avhandlas under rättegångsscenerna och intensiteten och känslan i filmberättandet går upp till en spänstig nivå.
Framför allt höjer sig Annika Hallin i rollen som Lisbeths advokat ett par snäpp och tillsammans med Anders Ahlboms gestaltning av den olustige Dr Teleborian, utgör hon faktiskt en av den här delens mest framträndande och intressanta figurer.

Som vanligt snabba klipp över Stockholm, och fortfarande väldigt mycket fikande och prat över kaféborden. Känslan av styltig dialog finns här också, även om den inte är lika påträngande som i förra delen. Jag  hävdar fortfarande att man med lätthet kan se skillnaden på danskt hantverk (Män som hatar kvinnor) och de två efterföljarna. Daniel Alfredson som regissör må ha rutinen och vet säkerkligen hur man tar en sådan här historia i hamn, men den halvtaskiga Beck-känslan gör sig ändock påmind under vissa perioder även i denna film. Det har märkts att del 2 och 3 har varit tv-anpassade med mycket material bortklippt, som antagligen har gått att avnjuta i tv-versionerna.
Micke Nyqvist tar för sig mer i denna sista del och når nästan upp till insatsen från första delen. Noomi Rapace finns egentligen bara, gör inte så mycket men spelar bra med sin trulighet i de scener hon har. Trots allt har hon varit en bra gestaltare av Sveriges coolaste hacker under dessa filmer. Lena Endre finner dock fortfarande ingen nåd i mina ögon, och jag hävdar att hon är den mest misslyckade rollen i den här historien med onaturliga repliker och en stelhet som bara känns irriterande.

Luftslottet som sprängdes sätter punkt för trilogin med godkänt i betyg. Hade man inte varit så försvenskad i sättet att göra del 2 och denna del hade det kunnat bli ännu bättre. Dock underhållningsvärde även för den som mot förmodan inte har läst böckerna. 

Betyget: 2/5

Maj 3 2010

Fun with Dick and Jane (2005)

Säg Jim Carrey till någon och du får en av två olika responser. Antingen ett obehagligt rysande från motparten och en grymtning om att han är alldeles för mycket och påfrestande. Eller också ett stort leende och en uppskattande kommentar om att det är en riktig tokjöns som gjort ett par hejdlösa roller i sin karriär. Själv bekänner jag mig till den sista gruppen och gillar Carrey. Inte allt han gjort men väldigt mycket (anser tex att Dum & Dummare är ett litet mästerverk). Min käresta har dock väldigt svårt för den ibland utflippade kanadensaren, och följdaktligen är ovanstående titel inget man försöker sig på att föreslå för gemensam tittning. När jag nu återser denna film som avslutning på (den för övrigt trevliga) helgen, inser jag att den verkligen fyller sitt syfte; att underhålla och få mig som tittare på  bra humör under sina knappt 90 minuters speltid.

Upplägget, en ny version av originalet från 1977 (rätt blek om man ska tro recensionerna på nätet), ger oss Dick Harper (Carrey) som kontorslav med ambitioner. För ett ögonblick tror han att lyckan är gjord när en befordran infinner sig. För sent inser han att det bara är en bluff av företaget för att dölja hur kört i botten det är, och en syndabock behövs. Dick och alla andra anställda får kicken och bolagets VD, den skumme Jack McCallister (skönt illvilligt spelad av Alec Baldwin) sticker med undangömda pengar. Dick som övertalat frugan Jane (Téa Leoni) att sluta jobba och bli lyxhemmafru, får känna på tuffa tider när de förlorar allt inklusive storbilds-tv:n och t o m den nyinköpta gräsmattan! Återstår för Dick att ta sig an brottets bana, och tillsammans med Jane börjar de, iklädda galna förklädnader, råna (!) affärer, starbucks-caféer och andra diverse inrättningar. Pengarna rullar in igen och den materiella standarden återfår sin form. Dock inser de ju längre tiden går att den verkligt fula fisken de borde försöka fånga är ju skum-Jack med alla sina undanstoppade miljoner.

Manuset är uppenbarligen fyndigt uppdaterat från originalet och har en skön ton av satir över sig. Regissören Dean Parisot hittar en bra humorbalans och lämnar givetvis utrymme för Carreys galna utspel och uppenbara förmåga att improvisera fram olika scener mot förvirrade motspelare. Dock tar hans galenskaper inte överhanden, utan styrs upp på ett behagligt sätt av Téa Leoni som motpart. Hon får tillräckligt med plats för att hinna visa att hon också behärskar komik toppad med satir. Rykten säger att Leoni fick rollen efter att Cameron Diaz hoppat av, vilket i så fall var riktigt lyckat. Hon och Carrey har ett finurligt samspel och matchar varandra väl i historen som rullar på i rätt skönt mak. Förutom de två gör som ovan nämnts Alec Baldwin också ett snyggt inhopp som den slemmige och opålitlige Jack.
Fun with Dick and Jane får mig på gott humör, och jag kommer på mig flera gånger med att skratta högt. Det är ingen historia som lämnar några större spår i medvetandet, men det är en film som håller ända in i mål, kanske tack vare sin väl anpassade, inte alltför långa, speltid, och att Jim Carrey hittar en lagom nivå på pajaskonsterna. Rekommenderas för alla som vill ha lite lättuggad humor och skratt utan att att behöva tänka för mycket på vad som sker i rutan.

Betyget: 3/5