Apr 1 2010

Blindness (2008)

I en anonym storstad bryter en epedemi av plötslig blindhet ut, vem som helst kan drabbas och myndigheterna står till synes hjälplösa. I ett desperat försök att få kontroll på situationen interneras de drabbade i ett gammalt nedlagt mentalsjukhus och omges av stängsel och beväpnade vakter. Under två timmar får man som tittare följa en liten grupp individer, alla från samhällets olika skikt, som leds av den (nu blinde) doktor (Mark Ruffalo) som var den läkare som först kom i kontakt med den mystiska sjukdomen.
På plats finns också doktorns fru (Julianne Moore) som dock har ett litet ess i rockärmen; hon kan se och verkar vara immun mot sjukdomen. Det är hon som blir den lilla gruppens ögon och kan berätta vad som händer runt dem i det kaos som naturligtvis uppstår.

Svårsmält drama av Fernando Meirelles (The constant gardener) som antagligen är meningen som ett inlägg i den allerstädes närvarande debatten om hur vi människor egentligen är mot varandra, och hur samhället faller sönder när en sådan självklar egenskap som synen tas ifrån oss. Manuset bygger på en bok, men blir inte bättre för det. Meirelles matar oss med snyggt regisserade bilder från ödsliga och kaotiska gator, hur ordning och renhet snabbt försvinner och hur utlämnade vi människor blir till de djuriska instinkterna där den starke överlever, men på vägen blir det så in i helskotta tråkigt.
Étt tag är jag lite splittrad och kan inte riktigt bestämma mig för om det är genialiskt eller idiotiskt att en film kan utspelas och bara vara utan att handla om något speciellt. För precis så känns det ofta här. Till slut känner jag dock att i det här fallet blir det irriterande sövande och intetsägande.
Dock snyggt hanterat med filmkameran som bjuder på ovanliga vinklar och leker med fokus, oskärpa och andra konstigheter. Allt troligen för att jag som tittare ska hitta någon sorts samhörighet med de drabbade offren i filmen.

Skådespelarna med Ruffalo, Moore och gamle Danny ”Dödligt Vapen” Glover i spetsen, gör vad de kan för att gjuta liv i rollfigurerna, men vad gäller Moore kan jag inte låta bli att reta mig på att hon dröjer alldeles för länge med att utnyttja sin hemlighet att kunna se.

Blindness vill antagligen visa hur galet det blir när vi människor tappar kontrollen och börjar bete oss som tokar mot varandra. Dessvärre har vi sett det förut och filmen tillför inte ett endaste nytt på den moralfronten.
Sövande och rejält tråkigt.

Betyget: 1/5

Mar 31 2010

Whiteout (2009)

U.S. Marshal Carrie Stetko (Kate Beckinsale) är stationerad på en amerikansk forskningsstation på Sydpolen där hon försöker återhämta sig efter efter traumatiska upplevelser tidigare i karriären. Trött på jobbet, och på kylan i den ogästvänliga miljön, har hon beslutat sig för att säga upp sig och inväntar bara planet som inom tre dagar ska ta henne från basen.
Upptäckten av ett lik ute på den ödsliga isen tvingar henne dock in i yrkesrollen igen, och ganska snart står det klart att det troligen finns en mördare med dolda avsikter bland dem som bara väntar på att slå till igen. Stetko måste ta hjälp av basens läkare (Tom Skerritt) och en driftig pilot (Columbus Short) för att försöka hinna avslöja mördaren innan en annalkande storm hotar att isolera dem alla och lägga Antarktis i ett konstant mörker under 6 månader.

Manuset baseras på en grafisk roman (snygg omskrivning för seriealbum) med samma namn och det märks ibland att det varit lite svårt att få till logiken och trovärdigheten i den här historien. Syftet med filmen är troligen att försöka återskapa en sorts klaustrofobisk känsla, med det karga och kalla klimatet som den största fienden. Filmen lyckas då och då med det, men har annars lite problem med drivet och tempot.
Regissören Dominic Sena (Swordfish) broderar ut en sorts katt-och-råtta-historia där vi bjuds tillfälle att i stort sett misstänka alla inblandade som uppehåller sig på basen, däribland också en nyanländ FN-inspektör (Gabriel Macht) med aningens långsökta förklaringar till sina olika handlingar.
Kate Beckinsale är kanske ingen superskådis men gör vad hon kan med den något anonyma rollen. Den begränsade fysiska ytan ger inte mycket utrymme för några större utsvävningar och hon får ty sig till den gamle veteranläkaren ”Doc” Fury som i Tom Skerritts skepnad framstår som en riktig mysgubbe i kylan.

Det är ett ok hantverk med små små ögonblick av den där hett (!) eftertraktade känslan av ovisshet och krypande spänning som man alltid vill åt i filmer av den här sorten.
I övrigt riskerar nog Whiteout att klassas in under standardactionfacket, med ganska förutsägbara händelser.
Viss underhållning för stunden för den som kan leva med smärre ologik och tveksamma kast i manuset.

Betyget: 2/5

Mar 22 2010

Almost Famous (2000)

Tidigt 70-tal i USA. Den unge William (Patrick Fugit) har fastnat för rockmusiken och vill inget hellre än att bli rockjournalist. Av en slump får han tillfälle att följa det populära (fiktiva) bandet Stillwater under en turné. En resa som kommer att låta honom uppleva mycket mer än bara det som skrivs i tidningarna. William får under resans gång total inblick i allt som händer, från festerna, fansen, kvinnorna och de interna slitningarna i bandet. Till slut får han problem med att behålla sin objektivitet och inser det svåra i att skriva rak och ärlig rockjournalistik. Och som om inte det vore nog får han hela tiden kämpa för att få till stånd den utlovade STORA intervjun med bandets mystiske och eftertraktade gitarrist Russell (Billy Crudup från Watchmen).

Regissören Cameron Crowe (Jerry Maguire) tar en delvis självupplevd historia från sina unga år som musikjournalist på bla Rolling Stone och broderar ut den i denna finstämda film om jakten på den amerikanska rockdrömmen. Och framför allt om hur den tidiga rockjournalistiken kunde te sig, objektiv eller inte. Crowes alter ego, William, blir betraktaren och katalysatorn som sätter igång en kedja händelser som kommer att påverka alla i bandet och runt om det. William träffar bla den unga Penny Lane (Kate Hudson i umärkt roll) en sorts groupie med djupa drömmar och ambitioner. Willam kan inte låta bli att dras till henne samtidigt som han vet att Penny och Russel har en historia tillsammans.

Lågmäld, välplacerad, humor och snyggt foto blandad med ett suveränt tidsenligt soundtrack gör filmen till ett fint och kärleksfullt hantverk som även fylls med välkomponerat drama utan att bli för jolmigt. Bra insatser från alla skådisar, från unge Fugit till Philip Seymor Hoffman´s korta inhopp som den ökände amerikanske (verklige) rockjournalisten Lester Bangs. Den största credden i birollslistan måste dock gå till Frances McDormand (Burn After Reading) som är skönt överbeskyddande mamma till William i dessa ystra tider vad gäller musik och kulturen i USA under första åren på 70-talet. Regissör Crowe sägs också ha baserat denna figur på sin egen mamma.

Almost Famous, eller the bootleg cut som den (något längre) version jag såg heter, är ingen uppgörelse med ungdomsminnen utan snarare ett snyggt minnesalbum över en svunnen tid när det lätta och otvungna kunde vara nog så besvärligt i en musikvärld som ännu inte hade drabbats av synthmusik, AIDS, snåriga skivkontrakt eller marknadsföring via MTV.

Betyget: 4/5

Mar 21 2010

Law Abiding Citizen (2009)

Skotske Gerard Butler (300) spelar familjefadern Clyde som får hela sin familj mördad, och får se hur stinkande det amerikanska rättssystemet kan vara när åklagaren Nick Rice (Jamie Foxx) accepterar en uppgörelse som innebär att den ene av förövarna får ett simplare fängelsestraff istället för dödsdom. Tio år senare kommer hämnden från Clyde som grips och ställs inför rätta, men det visar sig att han inte tänker hålla sig från att fortsätta hämnas på rättssystemet i allmänhet och på åklagaren Nick i synnerhet…

Raka rör och tät thriller blandad med twistad spänning i snygg samklang. Regissören F. Gary Gray (Förhandlaren) kör på med fast hand och högt tempo. Filmen lyckas faktiskt med konststycket att sällan bli saggig eller enformig. Den otroliga historien bjuder in till tvära kast och man sitter allt längst ut på soffkanten i sin iver att få reda på vad det egentligen är som försiggår i denna katt-och-råtta-historia av det mer fantasifulla slaget.

Gerard Butler och Jamie Foxx (Ray) lyckas helt ok med sina gestaltningar, även om jag tycker Foxx känns lite distanserad och aldrig riktigt engagerar. Motsatsen kan sägas om Butlers figur som blandar både sympati och avsky i sin tolkning. Välspelat i övrigt och bra driv med snygga vyer av Philadelphia och bra hantverk vad gäller actionscenerna. Ett visst mått av överseende behövs dock för för vissa logiska hål i historien, men det är inget som behöver störa helhetsintrycket.

Law Abiding Citizen ställer frågan hur långt en man är beredd att gå när han förlorat allt, och svaret är uppenbarligen nog så fantasifullt och en aning skrämmande. Och som actionthriller en alldeles utmärkt rätt på filmmenyn.

Betyget: 3/5

Mar 17 2010

The Proposal (2009)

Margaret Tate (Sandra Bullock) är kanske New Yorks mest avskydda chef. Som redaktör på ett framgångsrikt förlag hunsar hon sina medarbetare och skrämmer slag på alla, inklusive sin hårt prövade assistent Andrew (Ryan Reynolds).
När hon plötsligt hotas av deportering tillbaka till sitt hemland Kanada, ser hon ingen annan lösning än att ”gifta” sig med Andrew och därmed få permanent uppehållstillstånd.
Strunt samma om den blivande brudgummen är informerad eller inte.  Andrew går till slut ytterst tveksamt med på uppgörelsen mot att vissa villkor uppfylls. Nu måste han och Margaret övertyga både en nitisk immigrationstjänsteman och Andrews familj som besöks under en helg, om att de minsann är ett förälskat par på väg till altaret. Vad de naturligtvis inte räknat med är att de plötsligt börjar se på varandra med nya ögon.

Ytterligare en romantisk komedi där vi träffar på två personer som från början är som hund och katt, för att sedan gradvis närma sig varandra inför den förutsägbara upplösningen. Vi har sett det förut och den här filmen bjuder inte på ett uns av några nya grepp. Däremot upptäcker jag att det faktiskt är ganska kul att titta på agerandet mellan Sandra Bullock och den alltid intressante Ryan Reynolds. Många har uppenbarligen problem med Bullock som skådis, men jag tycker hon gör sig perfekt i komedier av den här sorten, speciellt här där hon får briljera som isdrottning på väg att töa upp. Hantverket är snyggt och det känns trivsamt att följa paret på vägen mot det förmodade slutet, och sensmoralen om att alla har en varm sida inom sig som det bara gäller att locka fram. Bullock och Reynolds funkar fint ihop och har uppenbarligen kul i vad de gör. Filmen lurar hjärnan och förbannat charmig på sina ställen.

Som alltid i amerikanska feelgood-komedier saggar dock tempot halvvägs in i filmen. Början är bäst och lovar gott, knivskarpa replikskiften mellan Reynolds och Bullock. Sedan blir det mer av den gamla vanliga varan. Filmens mittparti är det svagaste men mynnar såklart ut i en väntad final.
Birollslistan är diger utan att göra väsen av sig, med svenska Malin Åkerman i en liten roll och Betty White (Pantertanter) som härligt frispråkig farmor!

The Proposal är skönt ytligt underhållande, och en film som levererar replikskiftet: ”What am I allergic to?” …. ”Pine nuts, and the full spectrum of human emotion…” kan inte annat än få väl godkänt på trivselskalan.

Betyget: 3/5

Mar 13 2010

Pitch Black (2000)

Rymdskepp på väg hem till jorden med  last och passagerare dras ur sin kurs, kraschlandar på en inte så öde planet som man trott och där de överlevande får kämpa med illsinnade invånare av det mer läbbiga slaget. Upplägget känns säkerligen mer än väl igen. Det kunde varit en ny Alien, men det lyckas faktiskt bli en film med egen identitet. Det blev också startskottet för Vin Diesels ganska lönande karriär.
Som brottslingen Riddick i bojor, på väg tillbaka till moder jord och ett långt fängelsestraff, tvingas han nu istället under de obligatoriska protesterna att ikläda sig rollen som tvivelaktig hjälte med extraordinära kvalitéer, för någonstans där under den stentuffa ytan klappar såklart ett gott hjärta.

Stilfullt med ett bländande foto och en läcker ljussättning för att åskådliggöra en planet med tre solar. Och när solarna väl försvinner kommer läskighterna fram i form av riktiga badass-monster till invånare. Det blir en kamp för våra huvudpersoner att hålla ihop och fundera ut en smart lösning att ta sig ifrån den ogästvänliga planeten utan namn innan de blodtörstande ljusskygga varelserna har utplånat dem alla.

Vin Diesel skapar viss karisma med sin figur Riddick och de andra hänger på så gott de kan med Radha Mitchell (Surrogates) som piloten Carolyn i spetsen. Pitch Black må vara förutsägbar, men det är rejält underhållande på vägen fram till finalen. Inget fel på vare sig effekter, tempo eller dramaturgin. Regissören David Twohy vet hur man tillverkar en stabil rymdthriller och lånar av andra filmer utan att det ska kallas för stöld.
Underhållande.

Betyget: 3/5

Mar 12 2010

The Phantom (1996)

Matinékänslan ligger tung över denna Indiana Jones-light kopia som på allvar (?) försöker sig på att gestalta Den Vandrande Vålnaden. Det är alltid ett vågspel att ge sig på en sådan pass känd legend som den om Fantomen ändå är. Själv var jag en riktigt sucker på den maskerade hjältens öden och äventyr i de yngre tonåren, och hade mer än koll på legendens olika delar. Jag var faktiskt med i Fantomenklubben också!

Nu inbjuder nog inte denna film till att någon ska känna ett omdelbart behov av att förena sig i denna klubb, i sina bästa stunder blir det snarare en hygglig actionrulle där våldet ligger på lagom salongsnivå så att även de yngre ska kunna kika på det som utspelas. Möjligen hade nog filmmakarna hoppats på lite bättre gensvar för att ev följa upp med fler filmer, men den måttliga framgången lade nog de planerna på hyllan. Och visst blir det lite fånigt ibland med styltade repliker och konstruerad humor. Det känns otroligt nära serietidningsnivån, å andra sidan är det väl det man eftersträvar när man ger sig på att göra just en film av serieäventyren?

Historien tar oss till Bengalien, New York och slutligen till en mystisk ö i dimman där slutuppgörelsen med de ondeskefulla Singh-piraterna (ni som kan er Fantomen vet ju vilka DET är) äger rum. Det handlar om jakten på ett par legendomspunna skallar som sägs besitta enorma krafter, något som får den slemmige skurken Drax (Treat Wiliams) att vilja lägga beslag på dessa. Till sin hjälp har han ett koppel underhuggare med bla Catherine Zeta-Jones i en tidig roll. Diana Palmer dyker förstås också upp, i Kristy Swansons hurtfriska skepnad, liksom Guran, Djungelpatrullen, Devil och hela resten av gänget vi känner igen från serievärlden.
Som Fantomen själv, Mannen som inte kan dö, ikläder sig den då rätt okände Billy Zane (elakingen i Titanic) trikåerna och gör faktiskt ganska mycket rättvisa till sin figur. Han klarar av att hålla Fantomen på lagom nivå, nära till de putslustiga replikerna och hårda tag mot skurkarna.
Filmen rullar på i ett behagligt tempo och hoppar friskt mellan att vara hurtfrisk och på gränsen till kalkon. Kan man dock svälja denna känsla så finns möjligen ett visst behag.

Ett tappert försök att levandegöra Fantomen på vita duken, men jag skulle vilja se hur en modern, uppdaterad version med rejäl uppbackning från Hollywood skulle se ut. Sedan är det ju dessvärre ett faktum att jag har lite svårt att ta en maskerad man i lila (!) trikåer på fullt allvar. För visst är det väl så att vår hjälte ska ha blå trikåer om han nu ska bo i djungeln…?
The Phantom underhåller till och från  men bör ses med ett par ordentliga glimtar i ögonen och med visst överseende för töntigheten och kalkonkänslan.

Betyget: 2/5

Mar 11 2010

Zombieland (2009)

Full fart från ruta ett. Rätt okände regissören Ruben Fleischers besök i zombie-träsket resulterar i en tokrolig och snyggt gjord popcornrulle vars enda syfte är underhålla, underhålla och återigen underhålla.
Nörden Columbus (Jesse Eisenberg) har lyckats hålla sig vid liv i ett zombieinfekterat USA endast genom att slaviskt följa sina hemgjorda regler till punkt och pricka,(”Spela inte hjälte”, ”ha bra kondition”, ”skjut alltid två skott i en till synes död zombie” osv).  Han träffar på hårdingen Tallahassee (Woody Harrelson i en galet rolig roll) som mer än gärna spöar zombies samtidigt som han är besatt av äta Twinkies (!) och länsar varje snabbköp han träffar på i jakten på dessa godbitar. De slår sig ihop på en resa längs ett ödsligt USA och träffar snart på syskonparet Wichita (Emma Stone) och Little Rock (Abigail Breslin) med vilka kosan styrs vidare mot västkusten och det som möjligen, enligt sägen, kan vara ett zombiefritt område.

En sorts speedad roadmovie om vikten av att hålla ihop och framför allt se upp för zombies i parti och minut. Någonstans letar jag efter en sorts sensmoral i filmen, och kommer fram till att den möjligen är just att bevara en vänskap och att alltid uppskatta de glädjeämnen man råkar på i livet.
I  övrigt är det här en galet snygg film med skön humor och rejält med zombisar som får spö på de mest makabra sätt. Ungefär som ett tv-spel som fått levande bilder. Det är overkligt, det är överdrivet men det är förbannat kul gjort och med en glimt i ögat som sällan skådas på film. Om man vill går det att se vissa likheter med den engelska Shaun of the Dead som kom för ett par år sedan, även om den möjligen var lite mer sofistikerad i sin svarta humor.

Skulle manuset synas lite närmare i sömmarna så skulle man förmodligen upptäcka att det har sina svagheter för att räcka till en längre film än så här. Men det gör faktiskt inget när det utförs så kul och underhållande som det gör. Friska och nya grepp, och sällan har väl en cameoroll suttit så gjutet som när Bill Murray plötsligt också dyker upp.
Finalen utspelas på ett tivoli och aldrig har jag väl skrattat så mycket som åt de olika sätt som finns att eliminera zombies i denna något annorlunda miljö!

Zombieland klockar in på strax under 90 minuter och det känns alldeles lagom för en film av den här sorten. Lekfull med okomplicerad underhållning som främsta mål.
Skrattframkallande!

Betyget: 3/5

Mar 10 2010

Space Chimps (2008)

Att den datoranimerade filmen är här för att stanna och ständigt utvecklas råder det väl ingen som helst tvekan om. Bolag som Pixar, och för all del Disney, ser hela tiden till att höja ribban vad gäller tekniken och fantasin. Men ibland slår det dessvärre lite fel, som i denna betraktelse i ämnet från produktionsbolaget Vanguard Animation.
Det här är berättelsen om schimpansen Ham III, sonson till den allra första schimpansen som i början på 60-skickades ut i rymden när USA experimenterade med rymdfarten. Dagens Ham försörjer sig dock som stuntapa på en mindre glamourös cirkus. Ända tills NASA´s stolliga tekniker får nys om honom och tänker skicka ut honom i rymden tillsammans med två andra schimpanser för att återfinna en rymdsond som gått förlorad i ett svart hål.

Håll med om att rent berättarmässigt finns förutsättningarna att få till en rätt rejäl snygg story här. Att filmskaparna väljer att fokusera på schimpaser som rymdapor, en svunnen tid från 60-talet, känns lite nyfiket och spännande. Det finns ju rätt mycket nostalgi att gräva i när det gäller att flirta med en svunnen epok. Och filmhantverkarna gör väl vad de ska mer eller mindre, men oj vad trist det blir. Finns inget större att klaga på vad gäller hantverket och tekniken, men den här gånger faller det rejält på manus och i berättandet. Storyn känns otroligt oengagerande och (ap)trist. Försök till humor och den vanliga slapsticken, men det blir lite torftigt. Och det som presenteras är inte direkt något att lagra i skrattbanken. Man har sett det så mycket bättre från just Pixar och Disney.

Kan kidsen bli underhållna? Jag tror inte det. En lång transportsträcka innan filmens klimax och final, ointressanta händelser på vägen dit. Min dotter verkade halvhärtat intresserad efter ett tag och jag tror inte det är en film som lämnar några större intryck. Möjligen kan man ha haft samma tankar från producenthåll när man närmare undersöker vilka skådisar som kan dölja sig bakom de olika rösterna, för det är ju så att varje animerad film av värde numera också ska hålla sig med en snygg rollista i röstfacket.
Här hittar man dock inte en endaste känd röst. I alla fall inte för oss utanför USA. Undantaget är kanske Stanley Tucci (The Terminal) och Jeff Daniels (Dum & Dummare) som dyker upp i ”biroll-röster”.

Nej, Space Chimps är dessvärre inget att minnas, och det blir extra trist när det ändå känns att det finns potential och rätt bra med underlag för att skruva till något rejält underhållande.
Oerhört lättglömt.

Betyget: 1/5

Mar 9 2010

Moon (2009)

I framtiden finns lösningen på jordens energiproblem på månen i form av ämnet helium-3, som utvinns på månens yta. Ett liten rymdbas finns på månens baksida där 1 (!) person jobbar med att se till att allt flyter som det ska med den helautomatiska energiutvinningen.
Sam Bell (Sam Rockwell) börjar närma sig slutet på sin tre år långa tjänstgöringstid, och han ser fram emot att få komma hem till sin fru och sin lilla dotter. Ensamlivet på basen är enformigt, och som enda sällskap har Sam datorn GERTY (Kevin Spaceys röst) med vilken han konverserar så gott det går. I övrigt bygger Sam på en modell, springer på löpband för att hålla sig i form och pratar med sina växter som han odlar.

En dag inträffar plötsligt ett fel i en av de helautomatiska ”skördetröskorna” som rullar runt på månens yta och Sam måste bege sig ut och undersöka skadorna. Väl på plats råkar han ut för en olycka och när han vaknar till liv igen ligger han på en brits inne i basens sjukavdelning utan att veta hur han kom dit. Samtidigt gnager en känsla inom honom att allt inte är som det ska.

Med otroligt små medel har debuterande regissören Duncan Jones åstkommit en riktigt nagelbitande och tänkvärd film. Sam försöker förtvivlat förstå vad det är som händer med honom i den främmande miljön och brottas med sin längtan hem till jorden och sin familj. Mina tankar går osökt till mästerverket Blade Runner, som också ställde de filosofiska frågorna om hela vår existens som människor. Dessutom väver Jones in en smart och dramatiskt tvist i historien, vilket hjälper till att stissa upp stämningen i filmen den sista halvtimmen.

Det är Sam Rockwells film från början till slut. Han är i bild 99 procent av speltiden och lyckas på ett trovärdigt sätt förmedla känslorna hos en man som varit ensam lite för länge. Datorn GERTY gör vad han kan för att hålla Sam sällskap, och det är inte utan att man som tittare då och då känner vibbar från en viss HAL 9000… (ni kan väl er sci-fi…?!)
Kevin Spaceys behagliga röst gör sig mer än väl i sammnhanget. Det som dock imponerar mest på mig som tittare är hur man skapat lite skön 70-talsstämning mitt i all framtid. Scenografin kunde vara hämtad ur 2001 eller varför inte gamla tv-serien Månbas Alpha!
En sorts härlig retrostil som är skapad nästan helt utan datoreffekter, men med hederliga gamla modeller.

Moon är en lysande bra film som med små medel lyckas underhålla både själen, hjärnan och ögat.

Betyget: 4/5

Mar 8 2010

The Last King of Scotland (2006)

Pålitlige Forest Whitaker gör troligen sitt livs roll som Ugandas avskydde diktator Idi Amin i regissören Kevin Macdonalds version av en bok med samma namn. Filmen tar sitt avstamp precis i början av 70-talet när Amin med sina styrkor gör en statskupp och tar makten. Genom den (påhittade) unge läkaren Nicholas Garrigan (James Mcavoy) får vi följa Amins gradvisa förvandling från fryntlig nationalfader till maktfullkomlig diktator med galen blick.
Trots att någon Garrigan aldrig funnits, väver regissören Macdonald in verkliga händelser i berättelsen runt de två huvudrollsinnehavarna som får sin kulmen i den omtalade flygkapningen på Entebbes flygplats i juni 1976.
Garrigan kan först inte låta bli att imponeras av Amins starka karisma och av hur väl denne behandlar honom från allt vad gäller förmåner till att rådfråga honom i olika ärenden. Ganska snart upptäcker dock Garrigan att Amin döljer en hotfull sida som börjar synas alltmer, och när den unge läkaren till sist kommer till insikt om hur landet egentligen mår kan det vara försent för honom att komma ur den väldige Amins klor.

Starkt skådespel av James McAvoy som den unge, äventyrslystne Garrigan som till en början inte kan se några nackdelar med Amins styre. McAvoy låter sin rollfigur anta en sort nonchalans inför de varningssignaler som först dyker upp. När han senare inser vad det verkligen handlar om, förstår han att han måste ta sig i kragen för att ha en chans att slippa undan med livet i behåll.
Forest Whitaker har aldrig varit bättre, och gör en makalöst bra insats som den galne diktatorn. Whitaker går från varmhjärtad farbror till iskall galning på en sekund och kan som ingen annan genomborra åskådaren med en sådan där total vansinnesblick som gör att man skruvar på sig i tv-soffan.
Whitakers prestation räckte också ända till en oscarsgubbe 2006 och det finns naturligtvis inget att invända mot detta.

The Last King of Scotland varvar färgstarka miljöer från afrikanska landsbygden med storstadshetsen som rådde i Kampala i början på 70-talet.
Bra detaljrikedom och intensivt välspelat drama om ett av Afrikas hemskaste kapitel i historien.

Betyget: 4/5

Feb 24 2010

The taking of Pelham 123 (2009)

Dags igen för en äkta Hollywood-återanvändning. Nu är det regissören Tony Scott (Man on fire) som väljer att hotta upp denna gamla 70-talsthriller på sitt eget sätt. En helt vanlig dag kapas plötsligt ett tåg i tunnelbanan av den smarte och hänsynslöse Ryder (John Travolta), och han kräver 10 miljoner kronor av staden New York för att inte avrätta passagerarna.
Det blir Walter Garber (Denzel Washington), tjänsteman på trafikledningen för tunnelbanan som får i uppgift att försöka förhandla med Ryder och få honom att ta sitt förnuft tillfånga och ge upp det till synes dödsdömda företaget att komma undan i de avspärrade tunnlarna under jord. Ryder är dock en hal ål som inte drar sig för att använda både smarthet och ren råhet i sin strävan efter pengarna.

Filmen börjar i ett rasande tempo och snart dras man in i regissör Scotts starka kärlek för snabba klipp varvat med slowmotion-bilder. Hans stil är helt klart säregen, men har genom åren blivit lite av hans signum.
Där originalfilmen var mer satirisk och långsam i sitt berättande, väljer Scott att ösa på med snabba turer och visuella fyrverkerier så gott det nu går i en tunnelbanemiljö.
Mycket av filmens intensitet hänger på just samspelet mellan Garber och Ryder i varsin ände av kommunikationsradion, och både Travolta och Washington gör stabila insatser av sina karaktärer. Kanske Washington t o m är aningen nedtonad, vilket i det här fallet känns helt rätt. Travolta å andra sidan gör ytterligare en nästan charmig tolkning av en brottsling på gränsen mellan genialitet och vansinne.

Där filmen börjar bra och snurrar på i stabilt tempo, är sista tredjedelen dock den svagare. Som om bränslet börjar ta slut, och en avslutning måste tvingas in i den sedvanliga actionfållan. När nu manus faktiskt inbjuder till dolda agendor både hos Garber och Ryder, tycker jag att man kunde ha tagit tillvara dessa lite bättre. Men man kan inte få allt, och The Taking of Pelham 123 är trots allt en proffsigt hantverkad thriller med actioninslag som håller spänningen vid liv långt in i filmen. Snyggt fotad och stabila skådisinsatser ned till birollerna gör denna film till en rejält underhållande stund.

Betyget: 3/5

Feb 17 2010

Sideways (2004)

Miles (Paul Giamatti) sliter som lärare och drömmer om att någon ska ge ut den bok han just skrivit klart. När vännen Jack ( Thomas Haden Church) ska till att gifta sig vill Miles, som är hobbyutövande vinkännare, bjuda honom på en weekend i Kaliforniens vindristrikt som en sista grabb-grej ihop. Weekenden bjuder dock på betydligt mer än bara goda viner och grabbhumor när plötsligt två kvinnor dyker upp i deras liv och förändrar vardagen.

Alexander Payne slog 2002 igenom på allvar med det stillsamma dramat About Schmidt (med en lysande Jack Nicholson i huvudrollen), och här bjuder han en än gång in till drama med långsamma drag och humorinfall. Det intressanta med filmen är att den inte direkt kastar sig in i en jättelik händelsutveckling, utan mer guppar på i lagom mak. Det som brister i handling tas igen ordentligt i skådisprestationer, där framför allt Paul Giamatti lyser med den starkaste insatsen. Giamatti ÄR Miles och låter oss verkligen komma honom inpå livet. Jack (Haden Church) är den raka motsatsen, som ser helgen som en sista chans att parta loss innan äktenskapets plikter kommer. Trots att de två personligheterna är så olika delar de ett sorts hemligt broderskap tillsammans. Det scenario som Miles tänkt ut inför helgen rubbas ganska snart och han får anledning att verkligen se över sitt liv i och med att den frånskilda Maya (Virginia Madsen) dyker upp och fångar hans tankar.

Tempot är lågt, historien liksom broderas fram allteftersom och det kan säkert kännas segt för vissa. Själv fångas jag rätt snart av Miles öden och vill verkligen veta mer om honom och framför allt få veta hur det hela ska sluta.
Sköna turistbilder från Kaliforniens otaliga vingårdar och små pittoreska städer ramar in denna ganska enkla men trivsamma historia . Manuset bjuder inte på några överraskningar eller bombastiska tvära drag, utan fungerar mer som en sakta motor för att driva handlingen framåt.

Sideways bjussar på bra skådisar, roande lågmäld humor, en vuxen handling och… förmodligen rätt goda viner.

Betyget: 3/5

Feb 11 2010

Surrogates (2009)

I en framtid nära dig lever människan sin vardag med hjälp av surrogater, dubbelgångare, kloner av människan som gör allt det som du och jag gör till vardags annars.
När ett mystiskt mord sker på  just en sådan klon, blir det FBI-agenten Greer (Bruce Willis i 80-talsfrisyr) och hans kollega Peters (Radha Mitchell) som får i uppgift att försöka lösa mysteriet. Greer är naturligtvis också en klon och styrs av den riktige Greer hemifrån fåtöljen, men när även denna klon blir illa ansatt måste Greer lämna hemmet och för första gången på flera år ge sig ut på gatorna som en ”vanlig man” för att försöka lösa fallet. Ganska snart upptäcker han att allt inte är vad det verkar vara i klon-världen, och surrogaternas uppfinnare dr Canter (James Crowell),  tycks ha ett finger med i spelet.

Framtidsaction signerad regissören Jonathan Mostow, som inte är någon nybörjare vad gäller visuella fyrverkerier. Mostow ligger ju bla bakom Terminator 3 och den rafflande u-båtshistorien U-571 från 2000. Som regissör känns det som att Mostow har känsla för vad som fungerar rent filmiskt och bjussar även här på en snyggt ihopsnickrad historia för ögat. Vad filmen mer lider av är ett manus som känns lite…halvtomt sådär. Och filmen är på tok för kort. Som att man glömt lite, eller medvetet skalat bort ingredienser som man inte trodde sig behöva. Ett misstag tycker jag, filmen hade mått bra av en längre speltid där man tagit sig tid att utveckla karaktärerna lite. För någonstans här kan man ana en rätt tänkvärd historia om att isolera sig, leva via medier och andra sociala nätverk. Vad håller på att hända med oss människor i detta cybersamhälle vi redan idag lever i?

Surrogates fungerar dock trots sina manusbrister bra som actionthriller. Inget fel på effekterna och hantverket som sådant. Skådisar passerar förbi utan att göra bort sig, men ingen av dem sätter några djupare spår i sina karaktärer. Inget man lider av dock. Bruce Willis är som vanligt alltid Bruce Willis och kan spela dessa roller i sömnen om så vore. För det mesta håller han sig dock vaken i den här filmen och gör precis vad han ska.
En sorts trygghet i det också.

Betyget: 3/5

Feb 9 2010

District 9 (2009)

För tjugo år sedan dök plötsligt ett gigantiskt rymdskepp upp ovanför Johannesburg i Sydafrika.
När myndigheterna väl tog sig ombord och väntade sig att finna en överlägsen främmande ras hittade man istället 1 miljon utmärglade utomjordingar som raskt förpassades in i samhället via ”district 9”, en sorts kåkstad utanför Johannesburg där utomjordingarna lever för sig själva och stadigt växer i antal.

Myndigheterna ser ingen annan utväg än att tvångsevakuera (läs: vräka) dem till ett nytt större område, och uppdraget går till det privata säkerhetsföretaget MNU.
Här är en film som lyckas med konststycket att ur nästan ingenting, och med en osedvanlig ovanlig historia, greppa mig som åskådare i knappa två timmar.

Vi får följa MNU-tjänstemannen Wikus van De Merwe (Sharlto Copley) som är den som får uppdraget att leda operationen. Wikus ser chansen till befodran och har ett minst sagt udda sätt att leda projektet. Snart sätts dock en serie händelser igång som gör att Wikus ironiskt nog måste söka stöd i  den kåkstad han är satt att vräka. Dessutom visar det sig att MNU har en helt annan dold agenda som lurar under ytan.

Det börjar som ett socialpolistiskt drama, skiftar form till vass tempofylld action, för att till slut vässa till sig ytterligare och bli en uppvisning i filmiska effekter av bästa märke. Avskalad och realistiskt dialog blandas med störtskön svart humor och vapenskrammel som för tankarna till ”Starship Troopers”.

Regisserad av långfilmsdebutanten Neill Blomkamp, som envist hävdar att filmens tema inte har något att göra med Sydafrikas historia vad gäller apartheid och utanförskap. Det är dock väldigt svårt att inte tänka i just de banorna när man ser myndigheternas syn på de stackars utomjordingarnas tillvaro i sin slina kåkstad, och hur det omkringliggande samhället ser på dem som lägre stående varelser.

Ibland skönt att inte se några spår av Hollywoods glupska fingrar, det är en helt igenom sydafrikansk produkt utan kända skådisar och snyggt tillrättalagda manusutvikningar. Effekterna i filmen är världsklass och man tror verkligen på det man ser, bakom det jobbet ligger WetaFilms som ju har en viss erfarenhet av Ringen-trilogin. Peter Jacksons ande vilar tungt över filmen och han är den som halat upp 30 miljoner till Blomkamp för att tillverka denna grymt underhållande historia.

District 9 är väldigt bra film som otroligt nog lyckas med sin blandning av socialpolitik och ren effektfull action på ett högst underhållande sätt. Det är helt enkelt  i grunden en rätt enkel actionfilm som lyckas klä sig i en större, snyggare, kostym. Och komma undan med det.

Betyget: 4/5