Jan 25 2010

Benjamin Buttons otroliga liv (2008)

I det stekheta New Orleans föds en sommarnatt 1918 gossen Benjamin i en gammal mans kropp.  Ödet har dock format sig så att Benjamin åldras baklänges, han blir yngre och yngre för varje år som går. Benjamin växer upp på ett slitet äldreboende, och det är där hans märkliga resa börjar genom nästan ett helt sekel.
Med denna udda ramhistoria, löst baserad på en kortnovell av F. Scott Fitzgerald har regissören David Fincher (Seven) skapat ett fascinerande och mästerligt epos. För att inte säga rörande.

Märkligt nog är döden ständigt närvarande i filmen, sida vid sida med kärleken och längtan. Benjamin möter otaliga livsöden under det att han sakta blir yngre och yngre genom åren. Själv möter han också sitt livs kärlek, men inser att de lever på lånad tid, vilket gör det hela om än ännu vackrare och sorgligare.
Regissör Fincher låter historien sakta växa från ett litet frö, upp till ett gripande konstverk med inslag av vackra färger och mjuk sammansättning. Miljöerna och vyerna är så mjukt skildrade att hjärtat tar otaliga skutt av hänfördhet. Det oerhört snillrika sättet att använda sig av genomtänkta effekter gör den här filmen till sin tids Forrest Gump. Detaljrikedomen är oerhört välkomponerad och gör historien än mer levande när den vävs samman på ett sådant bra sätt med den övriga storyn.

Brad Pitt har kanske aldrig varit någon gedigen skådespelare, men är här helt perfekt castad som Benjamin på sin udda resa genom seklet. Pitt använder sig av små och förvånansvärt enkla gester, men lyckas locka fram det totala engagemanget för denne udda figur. Pitt visar att han har både talang och kunnande nog att ro i land roller av den här karaktären. Hederspriset går dock till Cate Blanchett, som än en gång bevisar sin storhet som skådis. Hon gör ett makalöst bra porträtt av Benjamins kärlek Daisy, och spelar henne lika mästerligt ung som gammal och som åldrad på dödsbädden.
Humor saknas inte heller i denna annars mjukt allvarsamma historia. Flera gånger lockar underfundiga fraser och tajmade instick mig till skratt och leenden.

Det handlar om livet, det sköra och åtråvärda som ständigt tycks gå hand i hand med döden. Det handlar också om längtan. Om vad vi tycks förutbestämda att göra, i livet och i kärleken. Eller som det sägs vid ett tillfälle, livet mäts inte i minuter utan i händelser.

Benjamin Buttons otroliga liv är en stor, oerhört vacker och sorglig film som berör mig på så många sätt långt sedan den sista eftertexten rullat förbi.

Jan 23 2010

The Nines (2007)

En sorts episodfilm i tre delar som tycks väva samman livsödena för en tv-stjärna i husarrest, en manusförfattare till tv-serier och en speldesigner.
Samtliga roller spelas av Ryan Reynolds (Smokin´Aces), och rätt snart är det uppenbart att historierna har något att göra med varandra på något sätt.

Debuterande regissören John August verkar ha valt att närma sig en sorts David Lynch-inspirerad hållning till filmen och dess manus som han själv plitat ihop. Dramat ser till att små ledtrådar droppas till oss tittare, och naturligtvis blir jag så pass nyfiken att jag vill se var det ska sluta och vad det hela egentligen går ut på. När upplösningen kommer blir det dock ett sorts antiklimax tycker jag, och det känns som lång väntan för så lite.

De tre episoderna kan säkerligen mycket väl ses var för sig som ett inlägg i den alltid pågående debatten om vad vi människor gör mot varandra, och vad vi egentligen vill med våra liv och tillvaron, och säkerligen kan filmens innehåll och budskap ligga till grund för helt egna tolkningar. Personligen blev jag dock lite uttråkad mot slutet, trots nyfikenheten.

Plus dock till Ryan Reynolds som tillsammans med Melissa McCarthy (Gilmore Girls) och Hope Davis (About Schmidt)  alla dyker upp i de tre olika historierna som olika karaktärer. De gör vad de kan med manuset och känns i sig aldrig helt ointressanta.

The Nines börjar lovande, men tappar sedan farten en aning och har svårt att engagera fullt ut.

Betyget: 2/5

Jan 22 2010

Flamman & Citronen (2008)

I Danmarks, enligt uppgift, dyraste filmproduktion hittills (45 miljoner) får vi följa de två danska motståndsmännen Flamman, en ung idealist som inte tvekar att kasta sig in i riskfyllda uppdrag, och Citronen, den äldre av de två med fru och barn som får allt svårare att hålla isär sina två liv,  i ett ockuperat Köpenhamn under andra världskriget. Tillsammans är de två huvudmän i den kända danska motståndsgruppen Holger Danske och använder sin tid till att göra det de är bäst på, likvidera nazister och nazistsympatisörer.
På kort tid blir de två kämparna ökända hos den tyska ockupationsmakten och ett pris sätts på deras huvud.
Samtidigt smider de tillsammans med övriga motståndsmän planer på hur Köpenhamn, och i förlängningen Danmark ska befrias från tyskarna.
Det enda orosmomentet är att en läcka tycks finnas i den innersta kretsen och plötsligt måste både Flamman och Citronen vara vaksamma på vem de kan lita på.

Som vanligt visar danskarna att de kan göra film som känns realistisk och trovärdig ut i fingerspetsarna, en liten text i början skvallrar om att historien är berättad ”fritt efter verkliga händelser”, och givetvis kan säkert sanningshalten i vissa delar diskuteras i detta drama.
Välspelat och intensivt framfört är det dock. Kanske första timmen känns lite transportsträcka och aningen oengagerande, där snygga miljöer och rapp dialog istället får stå för underhållningen. Det tar sig dock ju länge historien rullar på, och de två huvudrollsinnehavarna, Thure Lindhart som den envise och till synes iskalle Flamman och allas vår Mads Mikkelsen som den buttre Citronen, gör sina figurer med känsla och engagemang.
Speciellt Citronen slits mellan livet som motståndsman med spänningen som vardag, och sin fru och dotter som han knappt ser.

Välspelat i övriga roller, och naturligtvis var detta en stor succé i hemlandet. I Sverige släpptes den direkt på dvd, vilket kanske är lite synd eftersom historien rent visuellt är i det närmaste perfekt presenterad med verkliga miljöer och synnerligen snyggt skapade datoreffekter som på ett nästan omärkligt sätt vävts in, och ska kanske avnjutas bäst på bio.

Flamman och Citronen visar än en gång att Danmark ÄR det nordiska huvudfästet vad gäller film och televison.
Intensivt, dramatiskt och väl så realistiskt som man kan kräva.

Betyget: 3/5

Jan 16 2010

D-War (2007)

Enligt en gammal koreansk legend kommer världens öde att avgöras i kampen mellan gott och ont i form av två jätteormar (!) Vart femhundrade år blossar kampen upp, och nu är det dags igen.
Av någon outgrundlig anledning tas striden den här gången till Los Angeles som får finna sig i att bli demolerat i bästa Godzilla-stil.

Låt mig säga så här, ibland kan man förstå varför vissa filmer på dvd slumpas ut till löjligt låga priser. Maken till uslare film har inte skådats på bra länge.
Det mest ofattbara är att upphovsmännen faktiskt lyckades med konststycket att få västfinansiärer till detta sunkiga projekt. En historia som helt klart borde ha stannat i Korea och Asien, där det uppenbarligen finns en fascination för dramatiska överspel som den stinkbomben bjussar på.
Skådespelare som tragglar fram sina repliker på ett sådant sanslöst dåligt sätt att man hoppas att de ska få ordentligt med spö av den elaka jätteormen som envisas med att dyka upp i parti och minut.
Ologiska luckor i manuset, personer som plötsligt dyker och försvinner utan förklaring, en klippning som verkar gjord på fyllan.

Effekterna är väl det enda som skulle kunna få nåd i det här spektaklet, men tyvärr drunknar de i den övriga uselheten som är så markant att jag för ett ögonblick funderar på att stänga av eländet. Tack och lov tar filmen dock slut relativt fort och D-War kan härmed förpassas långt in i glömskans arkiv.

Irriterande dåligt.

Betyget: 1/5

av Steffo • Postat i 1 • Taggad
0
Jan 15 2010

Död Snö (2009)

7 unga läkarstudenter på weekendsemester på väg till enslig stuga i de norska fjällen. I skogarna runt stugan väntar blodtörstande nazist-zombier (!) Upplagt för B-action i bästa stil och bland de sorglösa guttarna och jäntorna finns naturligtvis den nördige, den söta, den coole, den kåte och så vidare. Förutsättningarna är glasklara och frågan är bara i vilken ordning de ska falla offer.

Fantasifullt försök från Norge och regissören Tommy Wirkola att skapa en sorts Evil Dead i fjällmiljö, och upphovsmakarna ska ha all heder åt försöket som bjuder på väl hysteriska skämt som idel olika sätt att visa upp galna gore-effekter mot den vita snön.
Mycket till manus finns naturligtvis inte; en sen besökare till stugan berättar en ryslig legend om en trupp nazister som under andra världskriget roffade åt sig så mycket guld de kunde innan lokalbefolkningen jagade upp dem i bergen där de försvann. Nu säger myten att de fortfarande finns kvar därute och vaktar på sitt guld.
Vilket de alltså gör, dock nu förvandlade till zombies (och hur de blev det förklaras naturligtvis aldrig).

Mest skratt och fniss åt denna historia som inte direkt sänder några rysligheter längs ryggraden, även om vissa scener med ett utedass inblandat gör skäl för spänningsmomenten. Filmen är säkerligen avsedd som en sorts hyllning till just Evil Dead-stilen, och som sådan kan det ju möjligen bli roligt.
Historien blir till aningen långdragen och till slut känns finalen synnerligen konstruerad, som om ideérna tagit slut och regissören insett att det hela gått på tomgång.

Död Snö fungerar mer som en skojfilm än som renodlad rysare, vilket också avsikten måste ha varit. Upphovsmännen känner väl till sin filmhistoria i slasher-genren och lyckas på kort tid trycka in så mycket referenser till andra filmer man bara orkar.

Betygstvåan är oerhört svag, på gränsen till underkänt, men förlänas filmen främst  på grund av det snygga fotot på läckra fjällmiljöer och effekterna som i vissa lägen faktiskt är fantasifulla och framför allt härligt överdrivna med en friskhet i humorn så länge berättelsen orkar.
I övrigt är det inte mycket att belöna vad gäller manus och skådisinsatser.

Betyget: 2-/5

Jan 14 2010

Cinderella Man (2005)

Russell Crowe tar på sig boxhandskarna i rollen som den verklige James J. Braddock som i slutet på 1920-talet ansågs vara en av de mest lovande boxarna i USA.
Så kom den stora depressionen och detta i kombination med Braddocks vikande formkurva fick honom att lägga ned idrottskarriären för att ta hand om sin fru och tre barn, och få dem alla överleva under de svåra åren. Utan pengar och fast jobb lyckades han ändå hålla ihop sin familj och i ett sista försök att få ihop pengar gick han upp i ringen igen för att helt överraskande vinna, och plötsligt låg vägen öppen för en ny karriär inom boxning som fick sitt klimax när Braddock utmanade den tidens champ Max Baer om världsmästarbältet 1935.

Regissören Ron Howard har närmat sig historien om Braddock, som kallades just för Cinderella Man, på ett nästan harmoniskt och finstämt sätt. Vi får följa Braddock under åren i misär, då hans kärlek till sin fru Mae och de tre barnen sätts på hårda prov. Russell Crowe ÄR verkligen Braddock och får ut det mesta ur känsloregistret, vilket visar att australiensaren verkligen kan skådespela när ett bra manus finns att tillgå. För historien är verkligen engagerande och lockar mig som tittare att vilja veta hur det hela ska sluta. Det är ingen tvekan om att man av hela sitt hjärta vill att det ska lösa sig för Braddock och hans familj i detta vardagsdrama som ramas in av kärleken till boxningen och atmosfären runt den fyrkantiga ringen.

Reneé Zellweger spelar hustrun Mae som först har svårt att acceptera Braddocks längtan tillbaka till ringen när det krisar och chansen ges, men till slut står hon dock givetvis vid hans sida. Zellweger gör en solid insats och visar känslorna med stort register.
Det stora berömmet får dock Paul Giamatti (Sideways) som den lojale managern Joe Gould. Gould är den som av ett ödets nyck fixar en ny match åt Braddock när allt hopp är ute. Samspelet mellan Crowe och Giamatti flyter och känns äkta och genuint.
Filmens miljöer är trovärdiga och snyggt uppbyggda, och vad gäller boxningsscenerna går absolut inte regissör Howard i fällan och fokuserar för mycket på dessa. Istället lurar han oss som publik genom att varva fightscenerna med bilder på publik och allt som händer runt ringen. De rena fightscenerna är dock snyggt koreograferade utan hamna i Rocky-facket på något sätt. Atmosfären runt en boxningsring på 30-talet känns äkta och stilistiskt gedigen.

Stämningsfull musik och snyggt foto i samspel med ett bra manus och engagerade skådespelare gör Cinderella Man till ett sevärt och välspelat drama som faktiskt inte faller i den stora sötsliskiga mallen som annars Hollywood har en tendens att spotta ur sig. Snarare är det så att Howard lyckas fånga det faktum att Braddock i sig blev en sorts symbol i de bistra tiderna, att aldrig ge upp och se framåt.
Lite otippat någon form av feelgood-film, om man så vill, sprungen ur en av USA:s mörkaste årtionden där en man faktiskt reste sig på nio. Och detta i verkligheten.

Betyget: 4/5

Jan 13 2010

Flickan som lekte med elden (2009)

Uppföljaren till första delen i Millenium-trilogin tar vid nästan där den förra slutade, och Lisbet Salander som hållit sig undan och levt gott på sina tillgångar beslutar sig för att återvända till Sverige igen. Där dröjer det dock inte länge förrän hon 1) blir misstänkt för trippelmord och 2) beslutar sig för att göra upp med sitt förflutna. Och självklart korsas hennes vägar återigen med journalisten/privatspanaren Mikael Blomkvist.

Alla läsare av Milleniumsviten känner igen sig i historien som är rejält trogen sin romanförlaga, med vissa tempohopp här och där av naturliga skäl, och nytillkomna bör heller inte ha några problem att ta till sig det hela. Regipinnen har nu lämnats över till vår svenske Daniel Alfredson, och banne mig om det inte märks.
Män som hatar kvinnor var regisserad av dansken Nils Arden Oplev och kändes rejält osvensk i sitt utförande. Där den första filmen hade en sorts friskhet och rejäl thrillerkänsla med påtaglig dramatik, känns denna uppföljare mer som en tv-deckare vad gäller fart och manusuppbyggnad och engagerar egentligen aldrig.
Filmen driver på och tar huvudpersonerna dit de ska, men det sker helt utan överraskningar på vägen. Det märks också att budgeten antagligen varit stramare här och att historien är mer anpassad för en tv-publik. Måhända lider den också av att det verkligen känns som en mellanfilm, där historien läggs tillrätta inför den avslutande delen då allt ska ställas på sin spets och säckar ska knytas ihop.

Noomi Rapace går dock från klarhet till klarhet och är perfekt castad som den truliga hackern Lisbet. Här får hon chansen att ”äga” nästan hela filmen och blir verkligen ett med sin roll. Michael Nyqvist som Blomkvist är den som får spela andrafiolen i den här uppföljaren. Han finns med och driver på historien med sedvanliga små upptäckter och tankebanor som  till och med får leda de stereotypa poliserna i rätt riktning då och då.
Fortfarande fattar jag dock inte varför Lena Endre får fortsätta hållas som Blomkvists chef  och sängkamrat. Endre visar i Milleniumfilmerna upp ett ofattbart kackigt skådespel och har absolut noll känsla för sin rollfigur.

Flickan som lekte med elden gör sitt jobb men inte mer. Filmen riskerar då och då att falla ned i Beck-träsket (tack TV4…), men lyckas med nöd och näppe att hålla sig därifrån. Återigen ett bevis för att uppföljare kan ha otroligt svårt att leverera i vissa fall. Resultatet blir hyggligt, men inte i klass med sin föregångare.

Betyget: 2/5

Jan 11 2010

G.I. Joe: The Rise of Cobra (2009)

Korrumperad affärsman/vapenleverantör stjäl sitt eget nya supervapen och planerar för världsherravälde. NATO reagerar med att sätta in sin nya superhemliga attackstyrka i kampen när hotet mot den fria världen står för dörren.
Det hela kompliceras också av att hjältens gamla flamma numera spelar för det onda laget. Besvärligt läge.
Det är alltså handlingen i korthet i denna popcornrulle i bästa matinéstil som gör skäl för uttrycket mycket yta, lite djup.

I sina bästa/sämsta (välj själv) stunder påminner filmen om en Bond-rulle på speed och på knappt två timmar dränks vi i specialeffekter, otroliga vapen, sunkiga ordvitsar och manicker som klarar av både det ena och andra.
Spektaklet är uppstyrt av Stephen Sommers som bla givit filmvärlden The Mummy och den totalt utskällda Van Helsing. Här kör han på i samma goda stil och låter effekterna vara huvudtemat med den rätt bleka storyn som lite lagom utfyllnad. I avdelningen effektorgier finns det gott om underhållande scener, som bla en vansinnigt snyggt filmad jakt genom Paris gator, där till slut Eiffeltornet till och med får sig en rejäl känga.

Skådisar uppträder i parti och minut, men ingen aspirerar på något pris för prestation direkt. Dennis Quaid hinner på sina få minuter han är med i bild köra ett härligt överspel som General Hawk, ledare för hjältarna, och Christopher Eccleston med grym skotte-brytning gör livet surt för Hawkes heroes.
Sienna Miller i åtsittande läder smyger också omkring och ställer till det för den goda sidan, och sin ex-pojkvän i synnerhet. Precis som om vi skulle tro på att kärleken är lagd på is där…

G.I. Joe är överspelad och proppfull med galna specialeffekter, men framförs i ett härligt tempo som gör filmen oförtjänt underhållande och riktigt nöjsamt och glo på och säkerligen har vi inte sett det sista av G.I Joe-hjältarna.

Betygstrean är svag men i det här fallet känns det roligare att fria än att fälla.

Betyget: 3/5

Jan 10 2010

Drag Me to Hell (2009)

När det unga banklöftet Christine (Alison Lohman) nekar en gammal kvinna anstånd med amorteringen på ett lån tar det hus i helvete. Ordentligt.
Den gamla kvinnan är oturligt nog obehagligt väl bevandrad i det övernaturliga, vilket får till följd att Christine får en förbannelse  kastad på sig. En förbannelse som betyder att efter tre dagars plågsamt lidande kommer självaste hin håle och hämtar henne till helvetet…
Nu är det upp till stackars Christine att försöka lösa problemet innan den objudne ”gästen” dyker upp.

Det sägs att regissören Sam (Spiderman) Raimi sökte något lite mindre politiskt korrekt att pyssla med i väntan på nästa Spiderman-jobb. Tillsammans med brodern Ivan har han nu knåpat ihop denna lilla rysarhistoria om den unga Christine som får utstå helvetets (sorry) alla kval bara för att hon skulle visa  sig stursk inför sin chef.
Raimi, som ju började sin karriär med de ökända Evil Dead-filmerna, vet hur man handskas med modern skräck och flirtar vilt med de flesta av klicheérna. Trots de obligatoriska bu-effekterna väljer Raimi att inte lägga krutet på för mycket gore, utan vet att det som skrämmer mer är samspelet mellan ljussättning, skuggor och dramatiskt musik.

Alison Lohman som Christine får flera tillfällen att ta på sin bästa skräckslagna blick, när förbannelsen utsätter henne både för det ena och det andra i väntan på den stora uppgörelsen.
Av det övriga persongalleriet runt henne är det främst den gamla kvinnan Sylvia Ganush (Lorna Raver) som sticker ut obehagligt värre. Justin Long (sidekicken i senaste Die Hard) spelar den tame pojkvännen Clay som självklart inte först tror på Christines historia.

Mer roligt och lite tramsigt än skrämmande och rysligt, men Drag me to hell fungerar ändå hyggligt som underhållning tack vare Sam Raimis känsla och förmåga att skapa en snygg cocktail av mysrysligheter med små medel.

Betyget: 2/5

Jan 9 2010

Last Chance Harvey (2008)

Harvey Shine (Dustin Hoffman) har det inte så jäkla kul.
På väg till sin dotters bröllop i London nås han av beskedet att jobbet som kompositör av halvtaskiga reklamjinglar hemma i USA hänger löst. Dessutom får han veta att hans dotter hellre vill bli överlämnad av sin styvfar vid altaret.
Då, när det är som eländigast, slår ödet till och han träffar på Kate (Emma Thompson) som befinner sig i ungefär samma vakuumtillvaro som Harvey.
De börjar prata med varandra och plötsligt upptäcker de att de har ofantligt mycket gemensamt.

Engelsmannen Joel Bishop regisserar med varsam hand sitt eget manus, och har till sitt förfogande två stjärnor av klass. Dustin Hoffman låter sin  Harvey ta motgångar och svårigheter till synes med ett leende, men kan samtidigt rikta ett gripande och känsligt tal till sin dotter på bröllopet där hans känslor och tankar får komma till tals.
Ingen kan som Emma Thompson utstråla sorg över felaktiga vägval i livet och den hopplöshet hon känner inför åren som springer iväg.
Harvey och Kate trivs i varandras sällskap och under promenader längs Themsen i skön London-miljö öppnar de upp sig för varandra och inser plötsligt att det finns en andra chans även för dem.

Extra plus till Bishop som inte låter sina huvudpersoner kasta sig in i hejdlösa kärleksscener, utan istället låter dem behandla kärleken med små varsamma blickar och lätta beröringar och underfundig humor.
Det enda på minuskontot i manuset är den lilla sidostoryn om Kates mamma som spionerar på sin nyinflyttade granne i tron om att denne är en seriemördare med lik i sitt skjul. Denna utfyllnad känns krystad och lite larvig, ett försök att föra in mer humor i filmen möjligen…? Helt onödigt eftersom historien om Harvey och Kate känns fullt tillräcklig och engagerande.

Last Chance Harvey är en finstämd liten film om revansch och att få en andra chans i livet, snyggt framförd av två aktörer i toppklass.

Betyget: 3/5

Jan 8 2010

Stardust (2007)

Unge Tristan är förälskad i den ytliga överklassflickan Victoria (Sienna Miller). När de tillsammans bevittnar ett stjärnfall lovar Tristan att hämta hem den fallna stjärnan till Victoria som ett bevis på hans kärlek.
Detta blir dock lättare sagt än gjort när det visar sig att Tristan måste bege sig in i sagoriket Stormhold, och att stjärnan som föll till jorden i själva verket är en ung vacker kvinna Yvaine (Claire Danes) som minst av allt vill bli erövrad som trofé.

Här har vi en riktig saga, låt vara för en vuxen publik. I filmen ryms allt från hemliga världar, elaka häxor som jagar ungdom och skönhet , en döende kung i ett stort rike vars äregiriga söner inget hellre vill än att ta kål på varandra för att erövra kronan, luftpirater som svävar omkring i ett gigantiskt luftskepp. Det visar sig att alla på ett eller annat sätt behöver ha kraften från stjärnan som föll…förlåt… den fagra Yvaine.
Och, glömde jag skriva att Tristan (Charlie Cox) själv naturligtvis härstammar från sagoriket  fast han själv inte vet det…?

Stardust kommer från den brittiske regissören Matthew Vaughn (Layer Cake) efter en romanförlaga och innehåller sådana prominenta namn som Michelle Pfeiffer, Robert De Niro och Ricky Gervais i mindre men viktiga roller.
Tristan och Yvaine dras förstås motvilligt men oundvikligen till varandra och denna saga vore ingen riktig berättelse om inte det osar kärlek och romantik mellan dem.
Detta plus allsköns äventyr, action, specialeffekter och snygga miljöer borgar för en rejält uppfriskande upplevelse. Allt varvat med skön engelsk humor av bästa märke.

Rejäl sagostämning och finfina specialeffekter gör Stardust till en liten pärla.

Betyget: 4/5

Jan 7 2010

Inglourious Basterds (2009)

En av 2009 års mest hypade filmer snurrar igång  i min dvd-spelare, och efter ett tag inser jag att det är just den inte helt okände upphovsmannen Quentin Tarantino som kan tänkas komma undan med en sådan här skildring av andra världskriget. Helt på sina egna villkor och utan kompromisser. Vad man får sig serverat här är helt enkelt ett stycke fabel uppdiktat mot en fond av andra världskriget, där regissör Tarantino tagit sig friheten att mer eller mindre, som det visar sig, skriva om hela utvecklingen av krigshistorien. Filmen tar sin början i Frankrike precis i starten av nazisternas ockupation. Den unga Shosanna får hela sin familj utplånad av tyska soldater men lyckas själv fly till Paris. Ett par år senare driver hon en biograf i huvustaden och ruvar samtidigt på hämnd mot den man som var ansvarig för hennes familjs öde, överste Hans Landa (mästerligt spelad av Christoph Waltz). Samtidigt har den kaxige löjtnant Raine (Brad Pitt) satt samman en ökänd grupp av soldater, kända under namnet The Basterds, vars enda syfte är att utplåna så många nazister de bara kan (ett helt logiskt beslut i en Tarantono-film såklart!)

Gruppens och Shosannas öden vävs nu  samman i en mustig och fantasifull historia som naturligtvis innehåller alla de ingredienser en äkta Tarantino-film bör innehålla, såsom rappa och studsande dialoger, långa meningsutbyten och snygga kameravinklar blandat med mer eller mindre osannolika händelseutvecklingar. För att inte tala om den obligatoriska svarta humorn som naturligtvis finns med och förhöjer stämningen på ett sedvanligt rebelliskt sätt.

Tarantino väjer inte, sin vana trogen, för det grafiska våldet men ändock är filmen mindre våldsam än vad jag trodde.
Som vanligt står han för manuset själv, och filmens handling drivs framåt av Shosannas hämndbegär och Raine´s uppdrag som i slutändan kan komma att ändra hela utgången på kriget.
Det är fantasifullt, färgstarkt och speedat. 
Som väntat har Tarantino också lyckats väl på skådisfronten, Brad Pitt som den något udda Raine har ett skönt överspel som aldrig blir fånigt utan mer underhållande i all sin overklighet. Vackra Diane Kruger (National Treasure) dyker upp som listig tyska på de allierades sida. Unga Mélanie Laurent gör sin Shosanna med glöd och rejält hämndbegär i blicken, och tvekar inte att göra vad som helst för sin hämnd.
Den som dock sticker ut allra mest är Christoph Waltz som den till synes ödmjuke men allt annat än godhjärtade Överste Landa. Den mannen vill man inte träffa på en mörk bakgata i ett krigsockuperat Paris…

Filmen lyckas väl med sina snygga miljöer och ett bra driv, trots detta faller jag inte villkorslöst för hypen och uppmärksamheten. Inglourius Bastards är underhållande, ingen tvekan om detta, men mer än så är det dock  inte.
Att som diverse andra filmspanare ösa ut toppbetyg och höja den till skyarna som en av förra årets bästa filmer är att ta i tycker jag nog.

Det är dock en äkta Tarantino-film med allt vad det innebär, och ingen med den vetskapen lär bli besviken.

Betyget: 3/5

Jan 6 2010

Star Trek (2009)

Kommer ihåg vad som måste ha varit i mitten på 70-talet. Statstelevisionen hade börjat sända den amerikanska sci-fi-serien Star Trek på fredagskvällarna. Stort för en fantasitörstande 10-åring. Detta trots styltade repliker, mossig studiodekor och effekter från närmaste garage.
När man 35 år senare återser Kapten Kirk, Spock och de andra figuerna, är det nya tider som gäller. Ny teknik och ett nytt sätt att berätta film. Det är tempo och specialeffekter i snabb ström, och detta skulle rätt snart kunnat ha blivit ytterligare en film i rymdsagan som bara visat upp bländade teknik och snygg yta.

Lost-skaparen J.J. Abrams nöjer sig dock inte med det. Införstådd med vetskapen om att han tagit på sig ett ganska stort ansvar, att visualisera Kirk, Spock, Scotty, Uhura och de andra i yngre år kräver sin man och fantasi, kör han på med en linje som han lyckas hålla genom hela filmen.
Mitt i all teknik och rymdporr berättar han faktiskt en historia också, vilket får i alla fall mig att känna än mer bekanskap med Kirk och hur det hela en gång började.
Rapp dialog, varvad med lysande effekter håller filmen igång.
Likaså gör huvudrollsinnehavarna Chris Pine som den unge Kirk och Zachary Quinto som fångar Spocks välbekanta logik och oförmåga att visa känslor. De två känns verkligen som en yngre upplaga av Kirk och Spock i sina tajta pyjamaströjor.

Stabilt och välspelat i övriga roller.
Filmens enda rejäla minus torde väl kanske vara Eric Bana´s skurkfigur Nero som inte lämnar några bestående intryck, och det faktum att historien känns aningen tillknycklad och inte helt lätt att ta till sig mitt bland alla fräsiga effekter.

Vass underhållning dock, och Star Trek kommer undan med sina anmärkningar utan att det spelar någon större roll för helhetsintrycket.

Plötsligt känns steget till den nördiga tv-serien där i mitten på 70-talet väldigt stort.

Betyget: 3/5

Jan 6 2010

Baksmällan (2009)

Doug (Justin Bartha) ska till att gifta sig och kompisarna Stu och Phil fixar tillsammans med brudens bror Alan en liten weekendtripp till Las Vegas för hela gänget. Dags för en sista festarhelg som ungkarl.

Och som de partajar. Nästa morgon vaknar de alla upp i en totalt demolerad hotellsvit, och det värsta är att brudgummen själv saknas! Vad kan bli värre? Jo att ingen av dem kommer ihåg vad som hände kvällen innan eller vart Doug har tagit vägen. Nu gäller det att försöka minnas vad som egentligen hände för ett dygn sedan, och vägen dit blir allt annat än rak…

Upplägget för denna komedi kan låta som vilken dussinvara som helst, men i regissören Todd Phillips (Starsky & Hutch) händer blir det till en riktigt underhållande historia. Kanske den roligaste filmen som kom under 2009! Phillips håller sig från de flesta under-bältet-skämtena, och lyckas balansera på ett smart och fyndigt sätt på den slaka linan som kallas lågvattenhumor. Filmen ljuger inte om sitt enda syfte, att underhålla för stunden, och det är i ett sådant sammanhang som den står ut. Rapp, tempofylld och utan att stanna upp i någon sorts eftertänksamhet. Det är full fart från början och det blir bara värre…

De inblandade skådisarna gör sitt till för att detta ska underhålla hela vägen in i mål, något som ju amerikanska komedier ofta har så förtvivlat svårt med. Av de fyra huvudrollsinnehavarna är det utan tvekan Alan (Zack Galifianakis) som stjäl uppmärksamheten med sitt tokgalna beteende som ofta får mig att skratta högt i soffan.

Det blir ett digert jobb för de tre bakfulla gossarna att lösa mysteriet med den försvunne Doug, och dessutom se till att hinna hem i tid till det väntande bröllopet. Håll även utkik efter en störtskön Mike Tyson(!) i en liten roll, och alltid sevärda Heather Graham (Boogie Nights).

Baksmällan överraskar genom att vara rolig nästan hela tiden och rekommenderas på bästa sätt som motion till skrattmusklerna.

Betyget: 4/5