I det stekheta New Orleans föds en sommarnatt 1918 gossen Benjamin i en gammal mans kropp. Ödet har dock format sig så att Benjamin åldras baklänges, han blir yngre och yngre för varje år som går. Benjamin växer upp på ett slitet äldreboende, och det är där hans märkliga resa börjar genom nästan ett helt sekel.
Med denna udda ramhistoria, löst baserad på en kortnovell av F. Scott Fitzgerald har regissören David Fincher (Seven) skapat ett fascinerande och mästerligt epos. För att inte säga rörande.
Märkligt nog är döden ständigt närvarande i filmen, sida vid sida med kärleken och längtan. Benjamin möter otaliga livsöden under det att han sakta blir yngre och yngre genom åren. Själv möter han också sitt livs kärlek, men inser att de lever på lånad tid, vilket gör det hela om än ännu vackrare och sorgligare.
Regissör Fincher låter historien sakta växa från ett litet frö, upp till ett gripande konstverk med inslag av vackra färger och mjuk sammansättning. Miljöerna och vyerna är så mjukt skildrade att hjärtat tar otaliga skutt av hänfördhet. Det oerhört snillrika sättet att använda sig av genomtänkta effekter gör den här filmen till sin tids Forrest Gump. Detaljrikedomen är oerhört välkomponerad och gör historien än mer levande när den vävs samman på ett sådant bra sätt med den övriga storyn.
Brad Pitt har kanske aldrig varit någon gedigen skådespelare, men är här helt perfekt castad som Benjamin på sin udda resa genom seklet. Pitt använder sig av små och förvånansvärt enkla gester, men lyckas locka fram det totala engagemanget för denne udda figur. Pitt visar att han har både talang och kunnande nog att ro i land roller av den här karaktären. Hederspriset går dock till Cate Blanchett, som än en gång bevisar sin storhet som skådis. Hon gör ett makalöst bra porträtt av Benjamins kärlek Daisy, och spelar henne lika mästerligt ung som gammal och som åldrad på dödsbädden.
Humor saknas inte heller i denna annars mjukt allvarsamma historia. Flera gånger lockar underfundiga fraser och tajmade instick mig till skratt och leenden.
Det handlar om livet, det sköra och åtråvärda som ständigt tycks gå hand i hand med döden. Det handlar också om längtan. Om vad vi tycks förutbestämda att göra, i livet och i kärleken. Eller som det sägs vid ett tillfälle, livet mäts inte i minuter utan i händelser.
Benjamin Buttons otroliga liv är en stor, oerhört vacker och sorglig film som berör mig på så många sätt långt sedan den sista eftertexten rullat förbi.

En sorts episodfilm i tre delar som tycks väva samman livsödena för en tv-stjärna i husarrest, en manusförfattare till tv-serier och en speldesigner.
I Danmarks, enligt uppgift, dyraste filmproduktion hittills (45 miljoner) får vi följa de två danska motståndsmännen Flamman, en ung idealist som inte tvekar att kasta sig in i riskfyllda uppdrag, och Citronen, den äldre av de två med fru och barn som får allt svårare att hålla isär sina två liv, i ett ockuperat Köpenhamn under andra världskriget. Tillsammans är de två huvudmän i den kända danska motståndsgruppen Holger Danske och använder sin tid till att göra det de är bäst på, likvidera nazister och nazistsympatisörer.
Enligt en gammal koreansk legend kommer världens öde att avgöras i kampen mellan gott och ont i form av två jätteormar (!) Vart femhundrade år blossar kampen upp, och nu är det dags igen.
7 unga läkarstudenter på weekendsemester på väg till enslig stuga i de norska fjällen. I skogarna runt stugan väntar blodtörstande nazist-zombier (!) Upplagt för B-action i bästa stil och bland de sorglösa guttarna och jäntorna finns naturligtvis den nördige, den söta, den coole, den kåte och så vidare. Förutsättningarna är glasklara och frågan är bara i vilken ordning de ska falla offer.
Russell Crowe tar på sig boxhandskarna i rollen som den verklige James J. Braddock som i slutet på 1920-talet ansågs vara en av de mest lovande boxarna i USA.
Uppföljaren till första delen i Millenium-trilogin tar vid nästan där den förra slutade, och Lisbet Salander som hållit sig undan och levt gott på sina tillgångar beslutar sig för att återvända till Sverige igen. Där dröjer det dock inte länge förrän hon 1) blir misstänkt för trippelmord och 2) beslutar sig för att göra upp med sitt förflutna. Och självklart korsas hennes vägar återigen med journalisten/privatspanaren Mikael Blomkvist.
Korrumperad affärsman/vapenleverantör stjäl sitt eget nya supervapen och planerar för världsherravälde. NATO reagerar med att sätta in sin nya superhemliga attackstyrka i kampen när hotet mot den fria världen står för dörren.
När det unga banklöftet Christine (Alison Lohman) nekar en gammal kvinna anstånd med amorteringen på ett lån tar det hus i helvete. Ordentligt.
Harvey Shine (Dustin Hoffman) har det inte så jäkla kul.
Unge Tristan är förälskad i den ytliga överklassflickan Victoria (Sienna Miller). När de tillsammans bevittnar ett stjärnfall lovar Tristan att hämta hem den fallna stjärnan till Victoria som ett bevis på hans kärlek.
En av 2009 års mest hypade filmer snurrar igång i min dvd-spelare, och efter ett tag inser jag att det är just den inte helt okände upphovsmannen Quentin Tarantino som kan tänkas komma undan med en sådan här skildring av andra världskriget. Helt på sina egna villkor och utan kompromisser. Vad man får sig serverat här är helt enkelt ett stycke fabel uppdiktat mot en fond av andra världskriget, där regissör Tarantino tagit sig friheten att mer eller mindre, som det visar sig, skriva om hela utvecklingen av krigshistorien. Filmen tar sin början i Frankrike precis i starten av nazisternas ockupation. Den unga Shosanna får hela sin familj utplånad av tyska soldater men lyckas själv fly till Paris. Ett par år senare driver hon en biograf i huvustaden och ruvar samtidigt på hämnd mot den man som var ansvarig för hennes familjs öde, överste Hans Landa (mästerligt spelad av Christoph Waltz). Samtidigt har den kaxige löjtnant Raine (Brad Pitt) satt samman en ökänd grupp av soldater, kända under namnet The Basterds, vars enda syfte är att utplåna så många nazister de bara kan (ett helt logiskt beslut i en Tarantono-film såklart!)
Kommer ihåg vad som måste ha varit i mitten på 70-talet. Statstelevisionen hade börjat sända den amerikanska sci-fi-serien Star Trek på fredagskvällarna. Stort för en fantasitörstande 10-åring. Detta trots styltade repliker, mossig studiodekor och effekter från närmaste garage.
Doug (