Behöver filmvärlden ytterligare en rättrådig, viljestark och vilt sluggande polis som ränner runt och räddar allt och alla? De flesta av oss svarar säkerligen nej, tex har ju John ”Die Hard” McClane i Bruce Willis skepnad redan klarat av allt detta.
Men finske regissören Renny Harlin tycker annorlunda och ger oss den styltige snuten Danny Fisher i actionäventyret 12 Rounds.  Jag har ofta undrat vad som egentligen har hänt med just Harlin. Denne långe, blonde, finne som på ett kaxigt sätt stått för rejäla actionrökare som Die Hard 2, Cliffhanger, Deep Blue Sea, den helt underskattade piratfilmen Cutthroat Island samt den tuffaste av dem alla, Long Kiss Goodnight med en lysande Geena Davis i huvudrollen.

Alla dessa filmer bra exempel på Harlins talang och sinne för tempofyllda scenkonstruktioner. Ett tag låg Harlin säkerligen rätt högt upp på attraktionslistan när det gällde regissörer i Hollywood. Ett par snedsteg senare (Driven, Mindhunters, The Covenant) verkar det som om han fört en rätt tynande tillvaro farligt nära B-filmsträsket. Därför var förvåningen rätt stor när denna film plötsligt uppenbarade sig som från ingenstans. Och detta med en ganska rejält tilltagen budget.
Nästan som i fornstora dagar.
Eller?

Synar man 12 Rounds lite i sömmarna så ser man dessvärre att det inte riktigt håller ihop. Här bjuds vi historien om den unge polisen Danny Fisher (John Cena) som tvingas leka katt- och råtta-lekar med den sluge mastermind-hjärnan Miles Jackson (Aidan Gillen), en förrymd brottsling som nu ska hämnas på snuten Fisher för gamla oförrätter. En bra sätt att börja är (såklart) att kidnappa polis-flickvännen och hota med omedelbar avlivning om inte vår hjälte ställer upp diverse utmaningar och tokigheter.
Redan här börjar ni ana att ni känner igen historien va? Som om någon ung manusnisse på ett ganska plumpt sätt försöker planka det bästa av Die Hard 3 och Speed och baka ut det till något annat.
Polisen Fisher tvingas runt i New Orleans (rätt snyggt fotat) för att utföra diverse utmaningar, som bombdesarmering och hindrande av skenande spårvagnar! Bakom allt detta kan man rätt snart ana att det ligger en annan plan och lurar från den illvillige skurken Jacksons hjärna.

Det ska direkt sägas att filmen har en rätt snygg yta och lite tokroligt tempo.
Harlin bygger sin film runt actionsekvenserna, stannar inte upp i onödan och väljer att hasta över det ganska mediokra och totalt icke-trovärdiga manuset (som att en brandbil ”råkar” stå kvar i  en gränd där den parkerades tjugo minuter tidigare…). Det går heller inte att komma ifrån att valet till huvudrollen, snuten Fisher, inte är helt optimalt i wrestlaren John ”jag vill bli skådis” Cena´s skepnad. Fyrkantigt värre, och då menar jag inte bara hans haka…

Övriga roller göra sig icke något större besvär att utmärka sig, det är rätt lojt och fantasilöst spelat överlag. Självklart har Fisher en sidekick-kollega som det bollas räviga repliker med och tjafsas lite halvt engagerat. Ni alla som skådat Speed vet ju var sådana kollegor brukar hamna i slutändan när det drar ihop sig.
Jag vet inte om Renny Harlin hade räknat med att detta skulle vara hans biljett tillbaka till eliten i Hollywood, i så fall har han troligen räknat lite galet, den här rullen är inget att skryta med på sitt cv direkt.  Även om en film mycket väl kan vara osannolik och fantasifull så måste den ändå innehålla en sorts tyngd som gör att man kan köpa det som händer rakt av. Som i Die Hard-serien ungefär. Harlin har ju haft förmånen att få skapa en av de bästa i den serien, så därför känns det lite konstigt att han inte lyckas här.

12 Rounds har väl sina förtjänster som B-action med ambitioner, men lufsiga skådisinsatser och ett sällsynt svagt over the top-manus ställer till för Harlins slutprodukt.

Action med B-smak trots en del snygga sekvenser.

Betyget: 2/5