Mar 20 2013

I, Robot (2004)

I yngre bokslukande dagar när man sprang på bibblan som en tok och läste murriga sci-fi-historier av Robert A. Henlein och Arthur C. Clarke och allt vad de hette, var det dessvärre ett namn jag aldrig lyckades ta till mig; Isaac Asimov.

Trots att jag nog försökte både en och två gånger. Kanske var det något torrt och ansträngt över författarens stil. Kanske var det FÖR filosofiskt. Hur som helst fastnade det aldrig riktigt, och jag inser ju nu att där han förde synnerligen tänkvärda och provocerande teser om alltings varande, efterlyste jag mest action..helst kanske medelst något rymdskepp i snygg strid någonstans i universum.

Detta misstag kan jag naturligtvis ångra nu, även om jag inte känner en omedelbar jättedragning till att fördjupa mig i författarens böcker såhär i efterhand. Tanken på Asimov kom dock upp av en slump, och denna slump ledde mig till en tanke att jag plötsligt fick lust att göra ännu ett återbesök i Flmrs filmbibliotek.
Därav avhandlas idag således detta återtittade alster.

För det är ju faktiskt så att man här har utgått från Asimov´s novellsamling I, Robot från 1950, vari man hittar de berömda tre ”robotlagarna” som används i dagens rulle. Nu är det här dock ingen Asimov-berättelse överhuvudtaget, resten av historien är framvärkt i gammal god Hollywoodanda där bland annat rutinerade Akiva Goldsman (I am Legend, Da Vinci-koden) har haft ett finger med i spelet.

I framtiden runt 2035 lever robotar sida vid sida med människan och fungerar som en sorts betjänt/figur som får göra allt det vi själva inte vill/kan eller vill utsätta oss för. Roboten är naturligt införlivad i samhället i en lägre rang än oss människor, och frågan är vem som kan ”vara utan en?!” som den bombarderande reklamen hela tiden gastar om. Speciellt nu när en ny modell strax ska införlivas på marknaden.

En som garanterat kan tänka sig en värld utan robotar är polisen Del Spooner (Will Smith) som inte litar på dessa konstruktioner för fem öre. Han har naturligtvis sina randiga skäl till detta, vilket kryper fram ju längre filmen rullar på. Otur för honom, och tur för oss, är att han plötsligt blir indraget i vad som ser ut att vara ett självklart självmord begånget av robotgurun och uppfinnaren Lanning (James Cromwell). Illa publicitet tycker såklart företagsledningen och bossen (Bruce Greenwood) som helst vill tysta ned saken så fort det bara är möjligt. Spooners snutnäsa vaknar dock till liv, och han börjar snoka vidare i vad som skulle kunna vara ett skummare fall än det från början ser ut som.

Såhär vid återtitten kommer spontant känslan att det är en upphottad och aningens justerad version av självaste Blade Runner jag kikar på. Förutsättningarna känns lite lika, spelplanen presenteras på samma sätt och mitt i alltihopa en skeptisk huvudperson och en funderande robot…här i form av skapelsen ”Sonny” som möjligen kan vara lite annorlunda än sina ”artfränder” och som sitter inne med information om det luriga fallet.

den dynamiska..eh..trion

Dagens regissör Alex Proyas kör en balansgång mellan filosofiskt tänkande och stilsäkra actioneffekter. Manuset vill nog gärna sväva ut i diverse grunnanden, men har också trycket på sig att det ska vara tilltalande rent visuellt OCH… för den stora popcornspubliken. Vilket gör att blinkningen till t.ex. Blade… både finns där och trycks undan på samma gång. Will Smith vet precis vilken nivå som krävs av honom, och någonstans kan jag känna att han ändå har en naturlig fallenhet för sådana här produktioner, där teknik, effekter och lite dräpande one-liners ska avlossas. Bridget Moynahan som företagsrepresentant blir hans verbala kombattant och ofrivilliga sidekick i jakten på detta mysterium med både tekniska och domedagsliknande tendenser.

I, Robot är stabilt berättad men glömmer inte för en sekund att det är en produkt som ska både underhålla och flasha sina fräsiga effekter, helst med mycket smör. Vilken den lyckas alldeles utmärkt med. Sonny-the-robot är riktigt grann som specialeffekt, och detta gäller även de övriga plåtburkarna som dyker upp i tid och otid. En rulle som inte bjuckar på några nyheter direkt, men som håller stabilt för en omtitt vad gäller den klassiska frågan om människan vs maskin…här då kanske med mycket yta…

Mar 19 2013

Kon-Tiki (2012)

Har man i skolan hängt med på historielektionerna, alternativt är någorlunda intresserad av nutidshistoria, är chansen rätt stor att Thor Heyerdahls märkliga bedrift från 1947 är lite bekant ändå. Kanske i den bemärkelsen att man VET att det skedde, men inte riktigt HUR och under vilka omständigheter den äventyrlige norrmannen en gång för alla tänkte bevisa sin tes om att det minsann var både möjligt och troligt att Polynesien blev befolkat av invånare från Sydamerika som använt sig av havsströmmar för att segla västerut på egenhändigt tillverkade flottar. Och då snackar vi ju sannerligen pre-Columbus tid!

Låt vara att ”the real” Heyerdahl och co filmade sin resa och gjorde spännande långfilmsdokumentär i färg av resan redan 1950 och fick folk att vallfärda till biograferna (brukar också vevas på statstelevisionen med ett par års mellanrum sisådär). För de yngre generationerna är det möjligen ändå föga känt vad hela projektet gick ut på och varför.

Hugade producenter och annat fint filmfolk från Norge vill nu alltså råda bot på detta, och har därför plöjt ned en herrans massa norska (olje?)pengar i denna film som med en budget på drygt 103 miljoner svenska kronor dessutom blivit den dyraste norska filmen genom tiderna.
Och…det märks.

Kanske inte så mycket på innehållet, där handlar det som vanligt om mer standardutförande i dramat. Eftersom det är en historia där det mesta är känt handlar det mer om att spetsa till vissa händelser och ögonblick så att det blir lite intressant och spännande i rent underhållningssyfte. Jag är övertygad om att manuset tar sig behövliga överdrifter med verkligheten för att passa sitt syfte, och det är väl inget fel i det. För kom igen, hur gör man en historia om ett gäng snubbar på en flotte mitt ute på Stilla Havet engagerande i nästan två timmar?

Och det är här filmens stora grannlåt och utgiftspost kommer in; snyggheten. Sällan har jag sett ett Stilla Hav se så blått och förföriskt ut, eller en solnedgång så enorm. Filmen är en teknisk tjusning av bästa Hollywoodmärke och regissörerna (för det är en duo) använder sig listigt och effektivt av de bästa specialeffekterna som går att uppbåda. Vilket förnämligt gör att jag sällan kan avgöra vad som är på riktigt och vad som är cgi. Trots den givna faktiska utgången av Heyerdahls vedermödor är kända från början, blir det dramatiskt och lite småspännande när både interna konflikter, obehagliga möten med havets invånare (av varierande storlek och fruktan) samt ett och annat tropiskt oväder, ska avhandlas.

Innan dessa fysiska vedermödor tar sin början läggs ett antal pliktskyldiga minuter på att vi ska lära känna människan Heyerdahl (Pål Sverre Hagen) lite bätte. Funkar väl sådär, mest framstår han som en obotlig romantiker med ett äventyrligt sinne. Vilket bla får till följd att han mer eller mindre är beredd att åsidosätta sin hustru Liv (Agnes Kittelsen) utan några större krusiduller, allt för att ”leva sin dröm”. Här märks det att historien hellre vill fokusera på det som komma skall, än att fortsätta gräva i känslorna mellan makarna Heyerdahl. Och tänk, just det var en sida av historien som i alla fall jag inte kände till så mycket om. Hur påverkades hustrun av allt detta? Hur fick hon vardagen att fungera? Vad sade hon till parets barn? Visserligen får man en pliktskyldig sammanfattning av hur det gick för alla som var inblandade på ett eller annat sätt, men kanske skulle filmen ha varit lite längre och tagit hand om även dessa frågor….?

solnedgång to-die-for

Eller kanske inte.
Filmens syfte är ju naturligtvis att underhålla och möjliga upplysa, i just den ordningen. Ett äventyr väntade runt hörnet, och för norrmännen var det såklart stora grejer det här…när väl det blev känt i media vad som var på gång. Dramatiseringen känns stabil och rollbesättningen känns helt ok. Icke att förglömma i sammanhanget är ju att en svensk var med och höll vår fana i högt i form av Bengt Danielsson (här jovialiskt porträtterad av Gustaf Skarsgård), som för övrigt kommer från mina trakter Kolmården i Östergötland!

Kon-Tiki är en således en jäkligt snygg film förpackad på ett enkelt men ändå fullmatat sätt. Våra ”hjältar” gör precis vad de ska, trotsar lite hinder på vägen och går i mål som segrare. Det är liksom aldrig någon fråga om något annat. För att vara en BOATS håller det ihop hela vägen och blir både rätt trivsamt underhållande och en fröjd för ögat rent visuellt. Ännu en sällsynt smakfull pralin från den nordiska chokladasken. Sånt är alltid lika trevligt.

 

Mar 16 2013

En Bondig vecka tackar för sig!

Precis.
Tack till alla som har röstat och kikat och kommenterat och på alla sätt engagerat sig i vår favoritagent. Visst är det något visst med honom i alla fall?!

Personligen tycker jag faktiskt det är lite småkul att just en gammal klassiker tog hem ”titeln”! I övrigt på listan hittades ju faktiskt en och annan överraskning också. Vem hade trott att Mannen med den gyllene pistolen skulle kunna slå sig i på Topp 10 tex? (tja, kanske en del av er då…men absolut inte jag!)

Daniel Craig måste ändå vara ganska nöjd med resultatet om han hade råkat kasta en blick på den här listan. Få in två snygga stänkare i den omedelbara toppen bara sådär. Låt vara sedan att han också fick ta hand om jumboplatsen…

Som vanligt ska ju listan ses i skenet av det är snarare roligt än livsviktigt att hitta en resultat i sådana här sammanhang. Det ÄR galet svårt att egentligen jämföra filmer som faktiskt hållit ångan uppe i fem årtionden…

En komplett och lite mer lättöverskådlig lista över denna lilla omröstning hittar ni  nu under fliken Teman, där den får ligga och gotta sig in i framtiden. Alternativt klickar ni här.

Härmed arkiverar jag Bond-aktiviteterna för den här gången (och drar möjligen på några av favoriterna under våren vid väl valda tillfällen…dessutom har jag lovat kvinnan i mitt liv att genomlida QoS en gång till eftersom hon inte sett den…hu!)

Och ni som vill ha mer Bond hoppar med fördel raskt över till bloggvännen Henke, som under våren tar ett bastant grepp på samtliga Bondfilmer ur ett djupare perspektiv och går igenom dem på alla möjliga sätt. Rekommenderas!

Till sist;

James Bond will be back!

Precis som vanligt.

 

 

 

Mar 14 2013

Bond by Flmr & friends: The List! – part IV

Badaambadamm.
Trumvirvlar och trumpeter!

Den absoluta toppen.
De fem vassaste alstren i gruppen!
Essen i samlingen.

Enligt er alla tillsammans alltså.

Naturligtvis, om man tittar på den faktiska verkligheten, är det ju i vissa lägen lite som att jämföra äpplen med päron. Går det verkligen att mäta en 60-tals-Bond mot en teknikpumpad skapelse från 2000-talet? Tveksamt rent filmiskt. Men, som filmserie ändå oerhört intressant och kul att rangordna. På något sätt känns det också som att detta är en klassisk fråga att bolla fram och tillbaka i filmälskarkretsar. Speciellt om man har en kärlek till den gamle agenten.

Listans slutliga utseende tyder ändå på att vi har en bra spridning på gracerna och inte bara trendvindar som blåser starkt. Det tycker jag känns både kul och tacksamt. Och bekräftar min teori om att ni ändå är ett antal Bond-lovers därute.

Med detta sagt..tja…då tar vi väl den absoluta toppen dårå: Varsågoda! (OCH…nä nä….inte tjuvkika längre ned på sidan nu…! Börja från början….)

 Bond by Flmr & Friends: part IV!

5. Älskade Spion (1977)
Den Bondfilm från 70-talet som hade ”allt”? Mycket talar för det. Och era betyg vittnar också om att ni gillar Roggas äventyr med galen domedagsskurk, den snygga Lotusen, envisa Barbara Bach och den helsköne Jaws. Otroligt mycket action i detta äventyr som även innehåller det som ansetts som världens bästa Bond-stunt någonsin. Roger Moore går i mål på den här listan med flaggan i topp i en riktigt livfull film som framför allt känns tempostark och riktigt ”Bondig”. En av mina favoriter också när det gäller Bondlåtar…
poäng: 164

 

 

4. Skyfall (2012)
I min egen recension av filmen skrev jag ungefär att: Bond lyckas med konsten att återuppfinna sig själv samtidigt som han tillförs än mer djup än någonsin… Och kanske var ni fler som kände så. Höga betyg längs nästan hela linjen, dock inte tillräckligt många för att roffa åt sig någon medalj. Craig visade också att dikeskörningen med QoS troligen bara var ett snedsteg och här ÄR han Bond ända in i själen. Blytung dramavinkel på agenten, hans liv och omgivning med en av de mest oberäkneliga badassen någonsin. Belöningen från majoriteten av er blev denna furstliga placering. Och har vi här den bästa Bond-låten ever..? (ja, det är min åsikt dårå)
poäng: 165

 

3. Goldeneye (1995)
Det fina bronset tas lite överraskande (kanske) av Pierce Brosnans debut som dubbelnolla! En snygg liten revansch för den trevlige Brosnan, som med denna kanonplacering på listan också får smaka på finrummet och träsket! Och visst, här var både kritiker och många av er samstämmiga: det är fartigt och framför allt lite rebootande! Kom väl lagom i tiden när det kändes som att man tappat tron på James Bond-filmen som koncept. Snyggt gjord med modern touch som ändå flirtar lite med de gamla koncepten från tiden Moore/Connery. Nya tider, nya skurkar och en Bondbrud som inte betedde sig speciellt hjälplöst. Brosnans bästa insats, och det tyckte era betyg också!
 poäng: 166

 

 

2. Casino Royale (2006)
Vilken superduperdebut av Daniel Craig som 007! Från det att många tvekade på honom som efterträdare till hur många hyllningar som helst! Här kan man dessutom snacka om reboot! Hela filmserien fick sig en ansiktslyftning, och plötsligt kändes Bond friskare, fartigare och mer spännande än någonsin. Att Craig redan här i debuten dessutom tog fram Bonds känslor som ingen annan skådis innan lyckats med kändes nästan häpnadsväckande bra. Här är vi unisont eniga (nästan) i betygen. Trots en djupare story än dittills skådats, inget avkall på tung action och Bondfeelingen bakas in på bästa sätt. En debut som räckte nästan ända upp på tronen! Inte illa!
poäng: 182

….and finally…….

 



1. Goldfinger (1964)
Men titta! Med bara fyra ynka poäng försprång blir det ändå den gamle räven Connery som till slut sätter på sig dagens Flmr-krona i blänkande filmguld!
Vem hade väl trott det!? Eller kanske är det inte så överraskande? Ber man i dessa tider typ ”mannen på gatan” att spontant nämna en Bond-film är chansen faktiskt mycket stor att det blir denna. Filmen kom väl också i ett skede då Bond-hysterin exploderade och det var den här filmen som slutligen fick agent 007 att erövra underhållningsvärlden. Den enda film som fick en 12 som lägsta betyg i omröstningen. Det säger ändå något om er kärlek till detta nostalgiska äventyr. Kanske mer klassisk än bombastisk story, och visst finns här karaktärer att minnas i form av Oddjob, den lurkige Goldfinger själv och Pussy Galore (namnet!!)…samt en viss Aston Martin! En vinnare med otroligt liten marginal, men ändå: vår vinnare!
poäng: 186

 

Där har ni den då kära vänner.
The Bond-List by Flmr & friends!

Förhoppningsvis finns nu en diger samling uppslag till att diskutera och spekulera om listans utseende. För det är ju sådant som är kul! Jag nöjer mig dock med att här och nu tacka alla som ville vara med och påverka denna högst ovetenskapliga sammanställning. Som sagt, det ÄR svårt att jämföra filmer som spänner över ett sådant pass stort tidsspann som James Bond-äventyren gör…men det är allt lite kul att ändå försöka sig på det!

Inom kort får ni också listan i sin helhet här på bloggen!

Så….tack för visat intresse!

Mar 13 2013

Bond by Flmr & friends: The List! – part III

Nu så.
Nu börjar det hetta till!

Topp 10.
Finrummet. Den lite mer exklusiva samlingen. The best of the best.
De tio äventyr som ni tillsammans tagit till er mest av dem alla.

Och det blir både galet jämt när det gäller vissa placeringar, som det blir avstånd mellan andra. Kan man skönja mönster? Några sorts slutsatser?
Spekulationerna kan alltid tas fram.
Precis som det ska vara!
Och återigen: spänningen!

Här rullas nu platserna 10-6 ut.
De hedersamma.

Bond by Flmr & Friends: part III!

10. Iskallt Uppdrag (1987)
Timothy Dalton satsade friskt i sin premiär och lyckades uppenbarligen charma sig ända hit. Detta i ett äventyr som egentligen ser snyggare ut än vad det kanske har täckning för. Kanske var vi så glada över att slippa pensionären Moore? Kanske var det nyhetens behag? Överlag dock bra siffror för Daltons debut, vilket totalt i Bondkarriären ger honom en plats både i det lägre och övre skiktet hos Flmrs omröstning. Väntat..?
A-ha fixar bondlåten enligt gällande stylish 80-tal!
poäng: 135

 

 
 

9. Mannen med den gyllene pistolen (1974)
Är detta listans listans stora överraskning!? Roggas andra äventyr som dubbelnolla tilltalade uppenbarligen så många av er att det räckte till Topp 10. Kan det vara blondinen Britt eller en elak dvärg som lockar? Eller kanske självaste Dracula? Själv tycker jag Moore spelar komedi mest hela tiden i en lövtunn story, som dessutom lyckades väva in den pågående energikrisen i världen i handlingen på ett aningens konstruerat sätt. Här hittas annars faktiskt ett av de bättre stunttricken i Bonds universum. Men…9:a?
poäng: 137
 

 
 

8. I Hennes Majestäts hemliga tjänst (1969)
Grovt underskattad rulle, som här och nu möjligen får sin lilla upprättelse.
Många av oss hyser varma känslor för denna mustiga historia som bjuder på en ny Blofeld och det mörkaste slut som dittills skådats i hela serien. Dessutom: en ny Bond! Inte helt problemfritt kanske, men visst gör Lazenby ändå jobbet med stadig hand? Synd kanske att det fokuserades för mycket på hans insats. Den riktigt bra storyn glömdes bort lite.
poäng: 141

 

 

7. Agent 007 ser rött (1963)
Här är det hårt om placeringarna, men Connerys andra insats i den nya agentserien ligger många fortfarande varmt om hjärtat. Trots sin något åldrade historia och lite simpla actionutsvävningar. Bra med dramatik dock och en ordentlig introduktion till det räliga SPECTRE. En slimmad Connery charmar sig genom östeuropa, slåss på tåg och håller skurksen kort. Tuffare än sin föregångare och majoriteten av er belönade i sann nostalgisk anda filmen med trivsam placering.
poäng: 142

 

 

 

6. Ur dödlig synvinkel (1981)
Efter utflykten i rymden blev det mer jordnära äventyr för Moore här. Och en både snygg och rafflande historia på köpet! Det här gick hem hos runt 80 procent av oss, och befäster spekulationerna om att det helt klart är en av Roger Moore´s bästa insatser som 007. Skönt uppklädd i tidstypisk 80-talsskrud med finfina actionscener både på höjden, under vattnet och i skidbacken känns filmen som det årtiondets bästa äventyr. Vilket också den här placeringen är ett tecken på. Ynka 4 poäng från att faktiskt knipa bronsmedaljen!
poäng: 162
 

 

Hoppsan!
Förvånad?
Oerhört tätt mellan plats 10 till 7, dessutom…20 poäng skiljer mellan nr 6 och 7.  Kan man redan här möjligen börja prata om ”de sex stora”…?  Här vet vi ju nu vilka som gör upp om den slutgiltiga titeln. Blir det en strid om desperata poäng, eller har segraren redan krossat sitt motstånd..? Kan tex rookien Daniel Craig rentav börja fingra på skumpan? Är det en sensation i så fall? Tänker olycklige Brosnan bjuda på en surprise? Ska Connery eller Moore visa att gammal trots allt är bäst?
Har det någonsin varit mer spännande att läsa en Bond-Lista? (förmodligen)

Dags för medaljkamp!

Tune in again and don´t miss the final!

To be continued….

Mar 12 2013

Bond by Flmr & friends: The List! – part II

Så ja.
Då har vi klarat av de lägre skikten i The Bond-List.

Som synes, om man studerar poängen, är det ibland inte alltför stora skillnader mellan filmerna…undantaget QoS och Världen… som ändå hamnade en bit på efterkälken. Är Pierce Brosnan den stora förloraren i sammanhanget så här långt? Nu går vi in på listans mellanskikt, de där placeringarna precis innan den åtråvärda 10-topplistan.  Här är alltså filmerna som inhöstade de största mixade betygen…typ.

Återigen kommer poängen skvallra om att det knivar till sig ordentligt om placeringarna i en del fall…
Precis som det ska vara!
Spänningen!

Fortsätt gärna kommentera och ifrågasätta/fröjdas eller beklaga. Hur är det med dina favoriter..? Känns det väntat so far?

Nu rullar vi vidare….:

Bond by Flmr & Friends: part II!

 

15. Octopussy (1983)
Mellanfilm från Moore och det märks möjligen. Personligen är känslan är att hela historien går lite på tomgång. En del klassiska knep hittas förstås, och det var det några av er som tyckte om ändå. Övriga avfärdar rullen som rejält svag, men lustigt nog håller den sig ändå 10 poäng före Moonraker/Tid för hämnd. Kan innehålla den sämsta titellåten ever…?
poäng: 102

 

 

 

14. Man lever bara två gånger (1967)

Bara ytterligare 6 poäng framför Octopussy återfinns filmen som Sean Connery tyckte var lite besvärlig att göra, och som fick honom att besluta sig för att Bond-karriären var över (iaf tills pengarna lockade tillbaka honom till Diamantfeber). Vår agent på äventyr i Japan verkar också vara lite av en vattendelare hos er vilket märks på svajningarna i betyget. Personligen gillar jag 60-talslooken och de trixiga mojängerna. Bästa Blofeld hittas här (tycker jag!). Fartig finaluppgörelse.
poäng: 108

 

 

13. Leva och låta dö (1973)
Roggas debut som dubbelnolla känns väl rejält 70-talsaktig om något.
Inte så mycket mojänger eller skurk med storhetsvansinne. Samma trend här som i filmen omedelbart bakom. Ni tycker olika. Vänner av äldre Bondäventyr hittar möjligen mer förtjänster här. Synnerligen tätt lopp mellan plats 14 och 13!
 poäng: 109

 

 

 

12. Åskbollen (1965)
Min egen favorit från the good old days.
Connery känns stabil, spelar med glimten i ögat och äventyret känns lagom maffigt och exotiskt efter en ganska lugn start. Många av er är inne på samma linje och belönar med poäng som räckte nästan till att nosa på Topp 10. Finalen känns fortfarande häftig och Tom Jones sjunger titellåten med den äran.
poäng: 125

 

 

 

11. Agent 007 med rätt att döda (1962)
007´s debut i filmsammanhang hamnar precis utanför finrummet. Tonen sätts direkt med snärtiga repliker och snygga badmiljöer på Jamaica. Det märks att många er gillar nostalgin trots att filmen inte direkt osar av högteknologi och widgets. Poängen håller sig stabilt jämna, med en liten dragning åt den lägre skalan…vilket får till konsekvens att den missar Topp 10 precis.
poäng: 133

 

 

 

Sisådär!
Det här var filmerna som hamnade lite i…ingemansland..? Av fem filmer här är fyra från pre-80-tal. Betyder det något?

Som alltid kul att kika på poängen och konstatera att det verkligen är tätdramatik mellan titlarna ibland. Och än mer blir den känslan när vi nu ska närma oss de 10 bästa Bond-rullarna enligt denna lilla omröstning. Här samsas dock faktiskt ändå både jämnhet och vissa avstånd när poängen räknats samman.

Låter det intressant?

Tune in again and don´t miss!

 

To be continued….

Mar 11 2013

Bond by Flmr & friends: The List! – part I

And here we have it!
Ni som antog utmaningen har sagt ert, och nu finns det banne mig en lista som visar vilken Bond-film vi alla tillsammans tycker är den vassaste…detta 51:a år av franschisen.

En lista som också visar vilka 10 Bond-filmer som är de bästa enligt betygen.
Och naturligtvis den sämsta. Ja, hela raddan av 23 filmer har fått sin plats på listan, vilken här och nu ska börja redovisas.

Och jag ägnar i god anda veckan åt att visualisera denna lista för er. Vilket betyder att jag idag börjar med att redovisa vilka filmer som hamnade på plats 23-16, dvs de filmerna som uppenbarligen inte fallit den sammanlagda massan i smaken sådär jättemycket.

Sedan kör vi vidare med plats 15-11 på tisdag, plats 10-6 på onsdag och avslutar med toppen 5-1 på torsdag + en full sammanställning på hela listan.
Naturligtvis är ni med och lämnar era åsikter om vad ni tycker om att just ER favvo hamnar på plats x eller y.

Ok folks, här rullar det igång dårå:

Bond by Flmr & Friends 2013:

 
23. Quantum of Solace (2008)
Att det är svårt att följa upp lyckosamma debuter vet man ju redan från musik- och filmvärlden. Här ville det sig inte alls för Daniel Craig. Majoriteten av er köpte inte alls denna i sanning stentrista historia med ett oinspirerat manus och en regissör (Marc Forster) som uppenbarligen inte fattat Bond-grejen. Hjälplöst mest ogillad av alla i omröstningen.
poäng: 26

 

 

 

 

22. Die another day (2002)
Pierce Brosnans svanesång som dubbelnolla hade säkert förhoppningen att sluta med en snygg flagga i toppen. Därav blev det dock intet då de flesta av er tyckte att detta var en historia som föga lockade era agentsinnen. Inte ens en osynlig bil på Island hjälpte speciellt mycket. Och…visst känns Brosnan lite trött här?
poäng: 42

 

 

 

 

21. Världen räcker inte till (1999)
Inte heller här blev det jubel och trumpeter för den gode Brosnan när ni fick bestämma. Var det möjligen FÖR tråkig historia, fantasilöst i actionleden..eller det faktum att detta års Bond-brud såg alldeles för ung ut för att vara ett forskaress…som dessutom gick under namnet Christmas Jones..?!!?
poäng: 62

 

 

 

 

20. Levande måltavla (1985)
Rogga Moore´s final mission gav vi heller inte mycket för. Kanske mest beroende på att gubben både kändes och SÅG galet gammal ut…? Min egen absoluta bottenrulle i 007-världen. Titellåten var dock helt okej.
poäng: 66

 

 

 

 

19. Tomorrow never dies (1997)
Stackars Brosnan. Har karln paxat nästan varenda bottenplacering? Tja, i alla fall om man ska tro er. Fjärrstyrd BMW från baksätet och sidekickande (!) energiknippet Michelle Yeoh kunde som synes inte hjälpa 007 här… Är det möjligen en släng av ”uppföljarförbannelsen” för en Bond-skådis…?
poäng: 74

 

 

 

 

18. Diamantfeber (1971)
Sean Connerys lekte sig lojt igenom denna hejsanhoppsanhistoria, och det märktes direkt på era betyg. Gamle Sean hade ju här lockats tillbaka av en rejäl hög med stålars för att vara 007 igen. Kanske drog man då ned budgeten på manusförfattandet och satsade mest på roliga prylar….och kufiska namn? (Plenty O´Toole någon…!?)
poäng: 87

 

 

 

16. Moonraker (1979)
På listans enda delade placering hittar vi James Bonds mest utomjordiska upplevelse någonsin. Ingen större nåd hos er, och i radioprogrammet Jansson & Wester i P4 framröstad som den sämsta Bondrullen ever. Dock inget som jag personligen håller med om då vissa klassiska Bondingredienser mycket väl kan skådas här. Plus en av, i mina ögon, de mest torraste och underhållande überskurksen någonsin i form av stele Drax.
poäng: 92

 

 

 

16. Tid för hämnd (1989)
Shakespeare-skolade Dalton tog med Bond på en mörkare resa än vanligt. Här freewheelar han ordentligt utanför agentprotokollet, och orsakade då rätt mycket delade meningar hos er med betygen. Blandat högt och lågt blev domen, vilket dock endast räckte till en delad placering på listans undre regioner. Läcker titellåt, måste dock påpekas.
poäng: 92

 

 

 

Se där ja!
Där har ni de största ”förlorarna”bland Bondfilmerna när ni har sagt ert.
I morgon tar vi oss an mittenträsket..

Tune in and don´t miss!

to be continued…

Mar 8 2013

Maratonmannen (1976)

Var det enklare förr?
Var det lättare att berätta en historia när tex inte effekter eller budgetarna inom filmmediet var så utvecklade som de är nu? Finns det överhuvudtaget ett bäst-före-datum på vissa historier?

Se där ja, ett par frågor som säkerligen kan tänkas poppa upp lite både då och nu. Och speciellt lämpliga tycker jag att de är att applicera på denna dagens skådningsobjekt. Vi tar oss tillbaka ett antal år i filmtiden, landar i det murriga 70-talet en stund. Regissören John Schlesinger hade rönt rejäla framgångar med dramat Midnight Cowboy 1969. Nu ville han göra en 70-talsthriller. En tät story med New York som fond.

Valet föll på författaren William Goldman´s romanhistoria om diamantsmuggling, gamla krigssynder och det välkända fenomenet att placera en alldeles oskyldig individ i händelsernas centrum. Goldman tog självhand om manusplitandet, om än att han tvingades göra vissa förändringar i framför allt upplösningen.

Tom ”Babe” Levy (Dustin Hoffman) gillar att springa och att studera. Han lever möjligen singellivets ganska glada dagar i ett tidstypisk New York med sin mix av nostalgiskt glittrande och sjaskig nedgångenhet. När hans bror ”Doc” (Roy Scheider) dyker upp dras Tom in i skumraskheter som kastar sina långa skuggor tillbaka till andra världskrigets utrotningsfasor. Lika delar mysterium och våldsamma thrillerinslag fyller filmens mesta speltid. Utöver det hinner Tom lära känna en kvinna, Elsa (Marthe Keller), där viss romantik tycks uppstå.

Jag såg filmen första gången i yngre dar, upplevde den som både tät och dramatisk. Och framför allt välspelad av en ung, slimmad och hängiven Dustin Hoffman. Att han också sidekickades av esset Roy Scheider och legendaren Laurence Olivier var ju liksom bara mumma i sammanhanget. Jag kommer också ihåg tjutande bildäck, en skrikande Hoffman och mörka gator samt två otäcka goons i kostym som dök upp lite varstans och ställde till det.

En omtitt anno 2013 får mig dock att revidera känslan en aning. Kanske var det positivitetsminnet som spelade mig ett spratt ändå? Tempot känns plötsligt stabbigt och ojämnt, händelseförloppen lite konstruerade och historien som sådan ganska åldrad. Kanske till och med lite tunn? Kanske tidens tand ändå filat ordentligt här. Den synnerligen våldsamma utvecklingen i manuset känns ju länge historien rullar på rätt…långsökt.

Hoffman utövar löpning i pyjamasbraller!

På pluskontot fortsätter jag dock att skriva finfina insatser av Hoffman, Scheider och framför allt Olivier som den gamle nazisten Szell. Och har man bekänt sig någorlunda till sekten ”filmnörderi” kan man inte ducka för den klassiska repliken ”is it safe?” samt en viss tandläkarborr på väg mot den olycklige Hoffman´s mun…

Regissör Schlesinger förtjänar också en fortsatt eloge för att visa upp ett NY med tidstypiska drag, och att han använder staden som levande bakgrund i de flesta scener.

Maratonmannen är historia som kanske inte riktigt överlevt tidens nötande. Som nostalgiobjekt över hur filmiska hantverk kunde se ut i ett årtionde då mest krut satsades på dialoger, stötig action och ganska förutsägbara manusförlopp är den dock ett godkänt exemplar. Mer underhållande för sitt utseende än för sin handling.

Mar 7 2013

A Good Day to Die Hard (2013)

Någonstans läser jag att man inför arbetet med att skapa denna femte del om snuten McClane hade stora problem med att komma på vad Bruce Willis egentligen skulle få råka ut för. I dagens filmindustri har ju liksom det mesta i facket ”tung action” redan utforskats och avhandlats. Tillika inför en publik som idag är långt mer blasé än den var på t.ex. det glada 80-talet.

Ett tag hette det att McClane skulle åka till Japan för att hälsa på sonen, och väl där komma en lurig konspiration på spåren. Att valet till slut ändå föll på Ryssland får väl möjligen ses som en kommentar till att det är i det forna östblocket man hellre vill hitta dagens fiender och hotet mot det kära väst. Kärnvapen och uran på villovägar är ju ALLTID tacksamt att köra hittepå runt som ämne.

Här är alltså John McClane tillbaka igen. Och han ser väl ut ungefär som Bruce Willis gjort de sista tio åren. Inga nyheter där. Sonen Jack (Jai Courtney) finns uppenbarligen i Moskva, där han märkligt nog har blivit haffad för assassination minsann. Och det vet man ju, att i ryska fängelser vill man inte hamna.

Denna femte installation i serien är (naturligtvis) den absolut sämsta av dem alla. Willis kommer till Moskva, kör lite putslustiga kommentarer, får snart korn på sin grabb som visar sig besitta både viss expertis inom filmvåld som en rätt krystad aversion mot farsan. Naturligtvis dröjer det inte länge förrän de teamar ihop sig mot lömska ryssar i kostym med automatvapen och sedan är det egentligen bara en rasande snabb nedförsbacke mot finalen där så mycket skjutande som bara hinns med på 98 minuter stoppas in och kryddas med galna biljakter och domedagsbringande helikoptrar som bokstavligen skjuter sönder det mesta i sin väg.

Storyn tar paret från Moskva till Tjernobyl-området, och lurigheter runt åtråvärt uran får ligga som en ansträngd backstory till allt skjutande. Det är både dubbelbluffar och trippelbluffar innan eftertexterna går igång, och innan dess har naturligtvis Willis fått posera i både vit blodig t-shirt och gasta om att han ”är på semester!” samt avsluta med det givna ”yippee-ki-yay motherfucker”.

Om det möjligen någon gång funnits något som hade kunnat kallas Die Hard-själ, så märker man dock inte av denna här. Det hela är ljusår från det universum som en gång i tiden födde en av de härligaste filmhjältar i modern tid. Och visst, tiderna förändras. På andra ställen har jag skrivit att Die Hard en gång i tiden satte standarden för den nya, tunga, actionstilen inom modern film. Idag är vi så vana vid att specialeffekter samsas med digitala trollkonster på duken att vi knappast reagerar när en helikopter tycks ödelägga en hel byggnad i Moskva med allt vad det innebär av effekter och dånande ljud.

The Man med sällskap i en…hiss!

Och, vem kan klandra utvecklingen? Dagens actionstänkare i Hollywood är inte sällan dessa vidunder till filmiska bestar, vilka ofta dock tyvärr saknar den där lilla extra kryddan av en story som blir intressant och underhållande. Precis som Die Hard blev en gång i tiden. Ingen skugga ska dock falla över dagens bas på bygget, John Moore, som uppenbarligen fått ordern att satsa stålarna på explosioner, eldstrider och en bombastisk maffig ljudmatta för att dölja manusets tuggummikonsistens och skurkarnas blekhet. Han vet precis hur vinklarna ska ställas in och driver hela rullen enligt standardformulär 1 A.
Det ack så profillösa.

A Good Day to Die Hard gör år 2013 precis vad den ska. Därför går det heller inte att dissa den helt. Alla vet ju att John McClane gjort sitt som fenomen på vita duken, och att dessa konstgjorda skapelser förblir själlösa popcornstänkare som du glömmer i samma sekund de tar slut. Willis lagom loja skådespelande i jakt på lönechecken är väl ett bevis så gott som något. Godkänt som ösig action, men ”Nakatomi Plaza” känns väääldigt avlägset…

Mar 6 2013

Tower Block (2012)

Ännu en film som kommer in lite under radarn och faktiskt överraskar.
Likaså ännu en film som i allra högsta grad bevisar att engelsmännen kan göra både spännande, udda och obehagligt underhållande alster med rätt små medel.

Först en introduktion till de s.k. tower blocks som verkar finnas i varje engelsk storstad (eller i svenska med för den delen…). Enorma höghus i betong, som inte sällan hyser den kanske inte mest välbärgade invånaren i staden. Bostäder där både standard och service tycks vara på upphällningen. I dagens filmiska höghus har det gått så långt att det endast innehåller de 15 sista hyresgästerna som alla väntar på ordern om att de måste flytta ut.

Det hindrar nu inte mardrömmen att ta fart i och med att en okänd krypskytt från en närbelägen byggnad en morgon bestämmer sig för att skjuta på allt och alla han får syn på i huset. Dessförinnan har denne figur också sett till att blockera varenda utgång från hyreskomplexet, vilket innebär att de hyresgäster som haft turen att överleva den första attacken nu är instängda i den utdömda betongbyggnaden. Och kan räkna med att så fort de sticker fram skallen för mycket vid något fönster eller hamnar i skyttens synfält, smattrar en tyst och synnerligen dödande eldskur till.

Vem är skytten? Och varför skjuter denne mot alla besinningslöst och obehagligt träffsäkert så fort tillfälle ges? Och varför är det ingen som hör vad som pågår i grannskapet?

Kyligt berättad historia, där dock dramatiken ligger finfint och lurar runt hörnet. Precis som oklarheterna och den bisarra nyfikenheten hos mig som tittar. Ett litet överlevande sällskap hukar nu i byggnadens inre, där den företagsamma Becky (Sheridan Smith) ofrivilligt tar på sig ledarrollen och får försöka styra upp det hela med hysteriska grannar och oklara lägen. Kan den hatade grannvärstingen Kurtis (Jack O´Connell) möjligen vara till någon hjälp?

en spikpistol är ALLTID gött!

Filmmakarna lyckas snyggt med scenografin, det är kalt, avskalat och sjaskigt. Det sparas inte på det grafiska våldet när manuset kräver denna ingrediens och effekterna är obehagligt rappa. Lägg till detta en ödesmättad stämning över hela filmen, med hård och rå dialog i manuset.

Tower Block är 90 minuters ovisshet, rätt smutt förpackad i brittisk lågbudgetkostym fast ändå med viss finess. Såklart kan slutet, logiken och alltings varande diskuteras om man nu är på det humöret. Ibland är det dock enklare att bara njuta av den positiva överraskningen man inte hade väntat sig som krävande filmspanare.

Mar 6 2013

Glöm inte Bonda!

Du har väl inte missat den pågående aktiviteten där vi tillsammans sätter ihop
THE Bond-List!?

Fram till och med den 10 Mars kan du skicka in ditt förslag på hur den ultimata topplistan på 50 års Bond-filmer borde se ut.
Detaljerna hittar du här!

Om du behöver komma i stämning, eller har ett dåligt minne, kommer här lite hjälp på traven…allt ackompanjerat av kanske den bästa Bond-låten av dem alla (?!) genom tiderna:

(tack till royale with cheese för klipp-tipset!)

Mar 5 2013

Face/Off (1997)

Vad hände med John Woo?
Efter Paycheck kändes det plötsligt som om han försvann från radarn lite. Tjurade han möjligen ihop ordentligt när knivarna vässades i samband med ovanstående film? Visst, hans namn har dykt upp på alster under senare år, Red Cliff-filmerna tex, men frågan är om han i väst någonsin varit så stor som då när dagens popcornsaction firade sina triumfer?

Storyn om FBI-agenten Sean Archer (John Travolta) som byter ansikte med sin ärkefiende, terroristen Castor Troy (Nicolas Cage), är egentligen så galen och over the top att det inte borde vara möjligt att komma undan med det i Hollywoods A-liga. Men det är precis vad som sker! Archer har efter år av jakt äntligen fångat in den skrupelfrie och minst sagt irrationelle Troy. Att Troy dessutom är ansvarig för Archers sons död ett antal år tidigare har naturligtvis fungerat som effektivt bränsle för vår FBI-kille. Dessvärre har det också förvandlat Archer till en stel, mörk och desillusionerad figur, som dessutom har problem på hemmafronten med en distanserad fru och en tonårsdotter som känns helt främmande.

Bra att Troy är infångad. Mindre bra att han fallit i koma efter striden som föregick gripandet, och garanterat mindre bra att han dessförinnan aktiverat en illvillig bomb modell Mega som hotar att jämna stora delar av Los Angeles med marken. Den som möjligen kan sitta inne med svaren om VAR bomben finns är Troys lika fängslade bror Pollux (Alessandro Nivola), som dock bara litar på brorsan och absolut inte pratar med tjurskalliga FBI-agenter.

Lösningen nu då. Lika galen som underhållande tokig. Modern teknik (tja…hrm…-97 års då alltså..) tillåter nu Sean att byta ansikte med Troy, att tillfälligt ”bli” skurken och på så sätt närma sig sin fängslade ”bror” för att få denne att prata. Troy är ju en vegetable så hur riskfyllt kan det vara? En Hollywood-operation senare är Cage nu således hjältenyllet istället och har viss framgång med sitt udda uppdrag. Ingen fräsig actionstänkare klarar sig dock utan vissa komplikationer, här i form av en Troy som vaknar upp och såklart ser till att få Archers nuna ditmonterad på sig själv. Snacka om ombytta roller!

Naturligtvis är det en galen och helt sanslös historia, fylld med logiska luckor och djupa hål. Men, vad gör det när humöret är i topp och actionbitarna stänker in som rappa pisksnärtar. Woo maxar förstås ut det mesta av sin patenterade stil, och därför skådas såväl fladdrande rockar i slowmotion som flaxande vita duvor i kyrkliga kapell precis innan en stilenlig shootout tar sin början.

fräcka pickadoller och fräsiga repliker!

Att de båda huvudrollerna Travolta och Cage verkar ha väldigt roligt här går inte att ta miste på. Inte bara får de turas om att spela badass och hjälte. Tillsammans hjälper de faktiskt till att ge sina figurer både liv och karaktär en bra bit från de mer normala ytligheterna som annars är legio i actionthrillers där fantasin spelar förstafiolen. Icke att förglömma i finfina biroller är också Gina Gershon som gammal Cage-flickvän, och Joan Allen som Travoltas prövade hustru. Båda får sin beskärda del av den allmänna förvirringen som följer i dessa manusgalenskaper. Men, heder också till Woo som vågar stanna upp ibland och låta bieffekten att Archers familj plötsligt börjar hitta tillbaka till varandra igen dröja sig kvar. Låt vara att det beror på det galna identitetsbytet som herrarna Cage och Travolta ägnat sig åt. Att en helt hysterisk historia som den här faktiskt lyckas ta sig i mål på en high note är faktiskt anmärkningsvärt. Men för jäkla trevligt. Ett återseende med den bästa av eftersmaker från detta stinna decennium.

Face/Off är råsnygg i sitt 90-talsstuk. Läckra färger och motljus. Snärtig ljudmatta och ösiga actionsekvenser där man inte ska tänka så mycket utan bara titta. Två skådisar som fått en mustig historia att sätta tänderna i, där de kan turas om att spela ut med alla möjliga stilar. Bästa scenen? Den röjiga shootouten i lägenheten då ljudet tystnar och sakta övergår i den stämningsfulla ”Over the Rainbow” nästan sakralt framförd av en viss Olivia Newton John…
Kolla, där fick ni en koppling till Grease och Travolta av bara farten!

Mar 4 2013

Tape 407 (2012)

Och hur kan det ens vara möjligt?
Hur kan ännu en rulle i den snart-maxat-hatade genren found footage ha hittat in i min spelare? Igen?! Har vi inte pratat om det här? Lär man sig aldrig?

Och precis. Det är ju det man inte gör. Och inte vill. För precis som den glade Forrest menade på; man vet aldrig vad som döljer sig i den berömda chokladasken. Det kan ju faktiskt bli en oväntat trevlig överraskning, trots sina yttre förutsättningar.
Vis av enkel filmtittarerfarenhet vet ju man dessvärre att detta dock är rätt sällsynt när vi kommer till dagens kategori. Men ändå. Tjusningen som filmtittare och allt det där…du vet.

För att inte tala om den där ”skadan” som gör att man ständigt dras till träsket där stolpskotten och de verkligt sunkiga alstren dväljs i allt sitt mörker. En sorts kärlek till filmtittande det också väl…?

Här blir det verkligen katastrofläge direkt. En flygresa från NY till LA. Två systrar, där den ena envisas med att videofilma precis varenda sekund. Och kommentera med sin otroligt enerverande röst. Kanske är det rösten jag plötsligt avskyr mest med den här filmen. Så till den grad att det är mänskan man först av alla önskar livet ur när det börjar barka åt h-e. Ja kanske. För åt skogen går det ju generellt såklart.
Flygkrasch och fullt hysteriska och irrande överlevande. Några lite mer handlingskraftiga än andra. Katastrofplatsen tycks vara någonstans i den amerikanska vildmarken runt Nevada. Och allt, precis allt, dokumenterat genom denna förbannade kameralins. Vilket betyder skakiga bilder, irrande bilder, mörka bilder, suddiga bilder. Och; detta förbannade skrikande på alla inblandade. Nog känner ni till begreppet ”polsk riksdag”. Här är det fanimig en galen version av detta jag förtvivlat försöker titta på. Det går sådär.
Eller, inte alls.

Det som möjligen kunde ha blivit en intressant historia suddas effektivt bort med alla irriterande moment. Och alla logiska dumheter som detta sällskap pysslar med. Nu fattar ju jag med att det inte hade blivit någon film om man inte använt kameran till höger och vänster. Men herregud, det finns väl gränser även för det? ”Idioter med kamera” borde undertiteln på denna stinker vara. Trots fantasi och trots att det ”bara” ska vara en film som vill underhålla. Eller vaddå underhålla? Vem försöker jag lura? Det osar cheapness om den här filmen. Jag besparar er skådisdetaljer och låter dem istället skämmas i ett hörn.

sånt här mest hela tiden

Det finns således banne mig ingen hejd på dumheterna i detta alster, och detta faktum gör faktiskt att detta kan vara en av de sämsta filmerna jag skådat i genren. Irriterande skådespelare och en flackande kamera i konstant mörker samsas med en krystad story om att någonting mystiskt pågår i just det område där planet kraschlandat. Och exakt vad det är får man veta under filmens sista tre (!) sekunder (om man stått ut så länge), då man också kan se vart filmens kaffepengar till budget antagligen skyfflats in.

Tape 407 är dum, dum, dum och sannerligen irriterande som film. Dessutom ett påtagligt bevis på att viss kvalitetskontroll borde kunna avkrävas även i denna genre, även om stilen inbjuder till lågbudgetproduktioner där bara den ökända fantasin sätter gränser. Nä, här blev det som att få tag i den där synnerligen äckliga pralinen med marsinpangojs (hate it!) när man fingrar i chokladasken.
Det ”återfunna” videobandet borde naturligtvis begravts i Nevadaöknen för alltid.

Mar 1 2013

Sjukunderhållning x3

Inte Down and out in Bevery Hills, men väl i sjuksängen under ett par dagar.
Kan vara gött ibland, kan vara mest bara besvärligt ibland.
I mitt fall en sorts kombo av båda två. Någonstans mot slutet av det där speciella mans-lidandet kunde man ändå uppbåda tillräckligt mycket kraft för att underhålla sig själv med ett koppel filmer. Idag tar vi således ett par snabbkollar på alster som tittats igenom under den ofrivilliga ledigheten..

The Raid (2011)

Rekommenderad från både höger och vänster när snacket om Dredd gick som bäst.
Naturligtvis var jag tvungen att jaga fatt på den enligt nyfikenhetens alla gällande lagar. Och visst, här ser man direkt slående likheter, men ändå kanske inte samma story. Trots allt.

Ett höghus, ett badass som ska tas omhand av lagens långa arm. Mellan står dock ett antal våningar och horder, HORDER, av lojala kickassande, galna, hysteriska, fanatiska och brutalt viga medhjälpare som sannerligen inte tänker släppa en endaste polisman över tröskeln. För som sagt, det är en polisstyrka som har anlänt. Här ska tas i med hårdhandskarna en gång för alla. Uppenbarligen har flera krafter försökt förut men misslyckats. Superskurken sitter högt uppe i sin lya, förvissad om att dagens försök ska bli ännu en triumf för den kriminella sidan.

Här börjar det i hysteriskt tempo, matchas fint med viss spänning och råösig action från första bildruta, nästan iaf. Ett tag sitter man liksom bara och njuter av det graciösa underhållningsvåldet vars balett jag skådar. Lite som att tanken går ”hur fasen gjorde de det där…?” Det är glasklart renare och snabbare man-to-man-action än vad Dredd erbjöd, våldet känns närmare och det är en vansinnigt snygg uppvisning i nästan dansant martial-arts-närstrider. Poliserna lider förluster, men som vanligt finns det en liten snygg tvist inbakad samt en rättrådig hjälte.

Att en indonesisk (!) acctionstänkare skulle vara så underhållande kunde jag nog inte förutse. Låt vara att det är en britt som regisserat och författat hela kalaset. Storyn är så simpel så det nästan blir löjligt, men tack vare det ösiga tempot och de helt galna striderna som orkestreras upp ur allehanda vinklar, blir det sannerligen en underhållande stund.

Möjligen att den största förtjusningen klingar av fram mot finalen, kanske lite för mycket (utdraget…?) av det goda?
Dock, underhållning av fint märke så länge det varar!

Madagascar 3 (2012)

Kan en tredje del av en putslustig CGI-animerad skapelse verkligen ha något att komma med? Är inte allt uttömt nu i ämnet?
Kan man tycka och tro.

Desto roligare då att bli skönt överraskad när storyn faktiskt lyckas med att underhålla och roa på ett sådant där synnerligen förtjusande sätt. In på banan igen med vännerna från New York. Nu längtas det hem från Afrika, och varför inte ta vägen över Europa? Sagt och gjort, som dukat för att hitta på galenskaper naturligtvis. Och stöta på en rätt ruffig och sjaskig cirkus fylld med godhjärtade djuriska artfränder. Det handlar naturligtvis om vänskap, tillit och att duga precis som man är. Där fick väl producenterna som vanligt in sin lilla moralkaka dårå.

Men fram dit är det faktiskt beprövad men knäppt kul humor. Bäst är som vanligt pingvinerna och aporna. Fattas bara annat. Lejonet Alex med sitt gäng får också den här gången försöka hålla undan från den kvinnliga supersnuten DuBois (med en helskön Frances McDormand i röstväg) som uppenbarligen tagit det som sin livsuppgift att fånga gänget på rymmen. I övrigt är det som vanligt, Ben Stiller, David Schwimmer, Chris Rock och Jada Pinkett Smith förgyller röstskådespelet. Bryan Cranston, Martin Short och Jessica Chastain (som cirkusdjur) får vara de nya röstinslagen i dagens berättelse ihop med McDormand.

Har man sett de andra delarna vet man vad som väntar. Ändå känns det mesta fräscht, friskt och riktigt engagerande! Den där humorn som ligger och lite flirtar med oss vuxna som skådar rullen. Sådana här filmer blir jag aldrig för gammal för.
Att jag kunde bli så underhållen här trodde jag faktiskt inte på förhand.

Hot Fuzz (2007)

Vissa återtittar blir bara sådär härligt upplyftande.
Som här.

Nog för att jag alltid haft ett gott öga till detta äventyr signerat Edgar Wright med vännerna Simon Pegg och Nick Frost. Men att det var så underhållande hade jag faktiskt glömt bort lite. Eller är det möjligen så att man den här gången kunde ägna sig lite mer åt detaljerna, när det inte var så avgörande att följa med  storyn…?

Vansinnigt roligt blir det iaf med supersnuten från London, Nick Angel (Pegg) som omplaceras till den sömniga hålan Sandford när han är FÖR effektiv för Londonstatistiken. Kulturkrocken är fullständig när Angel inte riktigt kan anpassa sig till det minst sagt annorlunda klimatet i en liten engelsk by av bästa märke.
Men är det så lugnt egentligen? Vad är det som försiggår under ytan? Angel anar ugglor i mossen och börjar nysta.

Sprängfylld med snygga klyschor och passningar leker sig duon Pegg och Frost genom den här historien. Det är tokrolig humor på högsta nivå vill jag hävda. I alla fall när det gäller engelsk humor. Åh så bra de är på det, de där öborna. Wright tycks släppa loss varenda liten parodi på snutfilmer, kriminalare, schablontyngda hjältar och hejsan hoppsan.

Lägg till detta en finfint birollsgalleri med gamle Bond-Timothy Dalton i spetsen i en roll som han gör med den där härliga glimten i ögat. Storyn blir i all sin banala form riktigt sjutusan till rolig och underhållande, och det är som sagt detaljerna, minspelet och den tokroliga dialogen om högt och lågt som blir den stora behållningen.
En mycket rolig film.
Tål att ses med jämna mellanrum när kravet på brittisk actionkomedi kräver sin film…

Feb 27 2013

Filmspanarna: Barndom

Jaha ja. Ok.
Då kör vi en liten walk down the memory lane i dagens Filmspanartema.
Som vanligt är vinklarna oändliga på det aktuella ämnet.

För mig kanske månadens ämne är som gjutet för att minnas tillbaka lite. Hur det hela började. Vad som lade grunden till detta (i en dels ögon kanske onormala) intresse. Har jag alltid varit filmtok? Eller, vad kommer det egentligen ifrån?

Som vanligt står svaret att finnas i Barndomen.
En barndom som i mitt fall präglades av en alldeles normal uppväxt i en alldeles normal Svensson-familj under det glåmiga och tunga 70-talet. Ämnet sport kom tidigt in i livet via en pappa som spelade fotboll och gärna överförde intresset på oss barn. Och inte oss emot. Klart vi anammade det och sport är fortfarande en förskräckligt tung post i mitt liv. En ganska skönt tung post alltså.

MEN, det fanns ju något annat också.
Det där mediet med rörliga bilder. En gång i tiden fanns det ju bara två kanaler i den svenska tv-apparaten, inte så gott om filmer och tv-serier. En del i färg och en del i svart-vitt. Jag och brorsan konsumerade naturligtvis barnprogrammen och alla andra hejsanhoppsan-ihopkok som fanns då.
Och sedan fanns det ju de där filmerna som ibland gick lite senare på kvällen, kanske en fredag, kanske en lördag. Vi började få vara uppe lite senare, och hade man tur kunde man nu få se en gammal hederlig actionstänkare i form av en western, eller någon fanatsifull rysare om förvuxna myror som attackerade världen…eller nåt. Oftast naturligtvis färglöst och med ett produktionsdatum omkring 50-talet. Men vad gjorde väl det? Man var liksom fast.

Fast i spänningen och fantasins värld.Sedan kunde man ju gå på bio också. Matiné.
Jaha ja, det var tecknade äventyr med Kalle och co, muntert tillrättalagt med Pippi Långstrump och fnissigt roligt med Emil-filmerna.

Men, den verkliga tjusningen kom när man började gå matiné själv. Utan föräldrar. DÅ kunde man verkligen glida in i biomörkret och känna fantasins vindar svepa över salongen. Långt innan begreppet Filmstad ens fanns låg min stads biografer utspridda lite överallt. Olika biografer körde olika matinéer på söndagarna. Det fanns alltid plats för tidigare nämnda inslag där, men vid det här laget var jag så gammal att jag började leta upp nya filmiska fronter. Filmer som bara drog mig djupare in i filmens fantastiska värld…

Äventyrsmatinéerna.
Ah, så spännande. Och snyggt.
En ny rutin började i mitt liv. Söndagarna fylldes med filmer som Robin Hood, Scaramouche – de tusen äventyrens man….och De Tre Musketörerna.
Bland annat. Filmerna med fart och fläkt. Vars äventyr man sedan kunde leka på vägen hem.
En pinne blev ett svärd, en bergknalle blev ett slott att anfalla.
Dessa lekar, denna fantasi, dessa underbara gamla äventyrsfilmer.

Men det var inte nog med det.
Absolut vassast i biomörkret var ändå Tarzan. Denne snyggt vige äventyrsman som svingade sig i studiolianerna och ALLTID fick badassen på fall. Å så kunde han ju liksom alltid få hjälp av de vilda djuren. Och en snygg fru i djungelkojan. Johnny Weissmuller var naturligtvis The Man. SuperTarzan. Men visst, det gick väl bra med Gordon Scott, Lex Barker eller Buster Crabbe också. Egentligen otroligt att jag minns dessa skådisnamn än.
Håhåjaja säger jag  bara.

Ja, man kan nog ändå säga att mitt galna filmintresse verkligen fick en solid och stabil grund där bland biofåtöljerna i mörkret. I kombo med fantasin och känslan att flyga iväg till andra världar och platser. Där man kunde beundra hjälten (och hjältinnan) och kanske för en sekund vara precis som de.

Åren har gått, världen förändras. Filmvärlden förändras också och nya skapelser ser dagens ljus i takt med att också filmtekniken utvecklas. Nu tar vi del av historier och visuella produktioner som man antagligen inte ens hade kunnat föreställa sig en söndagseftermiddag på en matinébiograf.

MEN, gemensamt med då och nu är den där underbara känslan av att du är med om något speciellt när du ser en film. En utflykt till fantasin där sinnet och känslorna får vara med och leka. Eller oroas.
Trots att jag fysiskt lämnat den lille knattens tillstånd för länge sedan, är jag ändå samma förväntansfulla parvel när en förtext rullar upp!

Och vet ni, det är helt galet förtjusande fortfarande.

Och nu som vanligt….

……bloggvännernas tolkning av månadens tema:

Addepladde
Except Fear
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Filmparadiset
Fripps Filmrevyer
Jojjenito
Mode+Film
Moving Landscapes
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café