Precis!
Dags igen för en av de roligaste temavändorna jag  varit med på inom Filmspanarna. Förra gången var ju en riktig peach och jag tror alla inblandade då kan intyga om idéns galet roliga take! Och i vissa fall fick den kanske också upp ögonen för sådant man inte trodde om sig själv.

Nåväl, klart vi måste återvända till konceptet och återanvända upplägget.
Det handlar alltså om att man får sig en film ”tilldelad” av en bloggkamrat. En film som denne bloggkompis tror att man kanske inte skulle ha konsumerat i vanliga fall. Om man själv får bestämma. En sorts utmaning i att ta sig an alster från horisonter där man aldrig skulle kika annars alltså. I mitt SKULLE det ju tex kunna handla om svenska filmer….men se det gör det inte idag! (vilket jag är vansinnigt tacksam för)

Det är den gode Markus borta på Har Du Inte Sett Den? som istället givit mig uppdraget att spana in den gamla svartvita 12 Angry Men från 1957!
HA, tänker jag belåtet och vrider mina händer i dold förnöjsamhet! Här sitter jag med en liten trumf inför uppgiften. Kanske har Markus, liksom en del andra (?), fått för sig att Flmr är en blockbuster-blogg där bara popcornshinkar från Jerry Bruckheimer och godispåsar från Spielberg, Michael Bay och andra bombastiska filmskapare får plats och utrymme!? Fooled, säger jag! Eller har jag möjligen klätt mitt forum i så snygga ulvkläder att man faktiskt inte ser att det finns mycket mer än meets the eye…? Och kanske är det bara ett fåtal av er som känner till att jag i allra högsta grad gillar nostalgi, täta dialogdramer och kammarspelsliknande alster? Som motvikt till popcornen är de ju helt perfekta!

Nu ska dock ingen skugga falla över Markus, snarare skickar jag honom en tacksamhetens tanke för att han fick mig att sitta ned i en och en halv timme och verkligen åter få ta in känslan att spänning och ovisshet och makalös underhållning går att krama ur ett rum där 12 män sitter instängda för att komma fram till ett beslut. Ett beslut som bara kan vara enhälligt om de börjar prata med varandra. Lyssna och respektera.

12 Angry Men, eller 12 Edsvurna Män, sätter rutinerade regissören Sidney Lumet bakom kameran.
I en rättssal sitter en jury. Nu är det deras sak att dra sig tillbaka och komma fram till om en mordanklagad ung man är skyldig till dådet eller inte. Det är sommar, det är hett och kvalmigt, ingen av de 12 männen tycks vilja vara en minut längre i det rum de måste vistas i för att komma fram till sitt beslut. Fallet är ju solklart! Bevisen överväldigande, vittnena säkra på sina saker. Eller?

Filmen var en riktig lågbudgetskapelse, krävde i stort sett bara ett enda rum där alla scener spelades in. Plus 12 skådisar där Henry Fondas stjärna kanske är den som lyser klarast. Fonda var också den som av filmbolaget United Artist ombads göra filmen som producent, förutom att spela en av rollerna. Fonda hoppade på projektet och var den som satsade på att hyra in regissören Lumet, som här därmed begår sin långfilmsdebut som regissör.

Och storyn drar igång i tät spänning direkt! Ingen av de inblandade tycks ha något gemensamt, förutom att de vill ut ur rummet så fort som möjligt. Vi får ganska snabbt på vilka som försöker leda och vilka som hellre sitter tysta och väntar på att bli tilltalade. Lite grand som i vår sociala vardag med andra ord. Det är från början bara Fondas karaktär, möjligen symboliskt klädd i vitt, som tvekar inför frågan. Kanske man skulle gå igenom bevisen en gång till ändå? Stort missnöje från de andra förstås, men sakta börjar förskjutningar inom maktbalansen i rummet att ske.

Hela filmen bygger på dialog, dialog och förmågan hos skådisarna att uttrycka sina känslor….både med ord, blickar och gester. Och…jag gillar sådant! Jag älskar konflikter på små utrymmen. Dialoger som till slut blir så täta att det går att skära i luften med kniv. Allianser i rummet åker fram och tillbaka under historiens gång, sarkasmer och förolämpningar slungas över bordet. Det som från början bara var en formsak börjar sakta tränga in under huden på de olika männen. Och alla gillar det inte.

Minst lika spännande som en ”vanlig” rättegångsfilm! Bevis stöts och blöts. Argument dryftas. Teorier spånas fram och tillbaka. Kort sagt, det blir andlöst spännande och oerhört underhållande. Det svartvita formatet hjälper dessutom märkligt nog till att sätta moodet än mer!

Än mer märkligt kan också det faktum vara att filmen inte alls blev en ekonomisk framgång. Fonda fick inte ens ut all lön han var berättigad till som både skådis och producent. Ändå hävdade han under sin livstid att den här rullen var en av de 3 bästa han någonsin gjort.
Och det är sannerligen ett samspelt gäng man skådar här. Förutom Fonda, dåtida ess som Martin Balsam, Lee J. Coob, E.G. Marshall, Jack Klugman, Jack Warden och Robert Webber..för att nämna några. Det skvallras också om att Lumet lät skådisarna sitta instängda i rummet och dra sina repliker gång på gång…innan han ens började filma. Allt för att de skulle få en känsla för hur verkligen skulle kännas att befinna sig i en sådan situation i verkligheten…och att behöva samsas med varandra verbalt.

De 12 edsvurna männen är såklart en maffig story i all sin svartvita enkelhet, och jag skickar återigen ett lyft på hatten till Markus för att han droppade titeln till mig. Kanske blev det inte riktigt en lika stor utmaning som avsetts, å andra sidan fick jag ju chansen att återmöta en film som jag är nästan säker på att jag sett i yngre dar….då utan att kanske förstå HUR bra den faktiskt är!

12 Angry Men belönas utan tvekan med:

Så kan det gå! Se den på stubben om du inte haft nöjet ännu!
En classy rulle från förr!

Efter dessa lovord inför dagens tema är det nu hög tid att du tar dig vidare och ser vad övriga bloggare har råkat ut under sina utmaningar:

• Except Fear/Absurd Cinema
• Fiffis Filmtajm
• Filmitch
• Filmmedia
• Fripps Filmrevyer
• Har du inte sett den? (pod Markus och Erik)
• Har du inte sett den? (blogg Carl)
• Joel Burman
• Jojjenito – om film
• Movies-Noir
• The Nerd Bird
• Rörliga bilder och tryckta ord
• The Velvet Café