Etikettarkiv: Kevin Costner

Nov 8 2013

Man of Steel (2013)

Är Stålis den superhjälte som är svårast att illustrera på film?
Variera i sitt utförande? Berätta något nytt om? Är han inte den där lite tråkige, rätt okomplicerade figuren i trikåer som räddar människan och jorden lite i parti och minut sådär. Utan att dölja så mycket inombords?

Arvet efter Christopher Reeve har uppenbarligen varit svårt att handa i Hollywood. Superman är den hjälte som sällan nämns först i ledet när det snackas superhjältefilmer. Tvärtom verkar Marvel sett till att skaffa sig ett ordentligt försprång. Eller mer tacksamma figurer. Ok, 2005 års version i Bryan Singers tolkning gav viss mersmak, men ökade direkt inte suget efter killen i blå pyjamas.

Kanske har framgången med en viss annan slängkappad lirare borta i Gotham City fått hugade producenter att våga lite igen. En framgångssaga med en annorlunda take på figuren kan väl upprepas igen eller? Således in med ”manusdoktor” David S. Goyer och snart överjordiskt hyllade Christopher Nolan som här jobbat fram en story som väldigt mycket snurrar runt den traditionella legenden om Superman, men ändå inte. Fixen här är möjligen att där Batmans mörka natur och pessimistiska syn på livet och själv styr, dras Clark Kent mer med ett sorts osäkert filosoferande över sitt arv och hur han ska passa in på det mest positiva sättet i vår värld. Kanske påverkad av sin riktiga far Jor-El (Russell Crowe i en riktigt bra och återhållsam roll) och sin styvpappa Jonathan Kent (en perfekt castad Kevin Costner!), vilka har två olika syner på hur grabben ska förvalta sina färdigheter.

För att visualisera den något upphottade version har nu också mannen som verkar älska högupplöst action och en hysterisk kompott av färgstilar hyrts in; Zack Snyder. Jag gillar Snyder, även om jag avskyr hans idiotiska påhitt i den egenkomponerade sörjan Sucker Punch. Watchmen växte dock ju fler gånger jag såg den och hans tidiga försök i zombiegenren med Dawn of the Dead var hur bra som helst. Och 300…ja det var ju en maffig våldsfest i grälla färger. Här då gäller istället att kunna förvalta en så välkänd och inarbetad filmhistoria som legenden om Stålmannen, och det finns onekligen vissa ribbor att ta sig över, och absolut inte riva.

Krypton går under, Jor El fattar det dramatiska beslutet att rädda sin son genom att skicka honom mot jorden. Sedan är det rätt mycket full fart framåt. Efter inledningen på Krypton (som aldrig sett mer spännande ut!) hoppar manuset fram och tillbaka lite. Vi möter en Wolverineliknande enstöring i Clark Kent, vilken verkar försörja sig på att dra runt på tillfälliga jobb. Snart kommer oväntade turer att ta honom till en punkt då världen får möta sin superhjälte. Inte under pompa och ståt, mer oväntad förvåning och viss undran.

Det känns som att det är två filmer i en. Första halvan tillhör Goyer och Nolan, mer drama och sätta spelreglerna för den värld Clark nu lever i. Dra upp linjerna för vad som komma skall. Här finns också de största förtjänsterna i det digra birollsgalleriet. Crowe har redan nämnts. Vi har Diane Lane och den åldrade men vitale Costner som Clarks fosterföräldrar, Amy Adams gör en BRA Lois Lane för en gångs skull. Inte för mesig, inte för flåshurtig eller knäsvag inför mötet med Stålis. Nyfiken som det anstår en tuff reporter. Superman själv, Henry Cavill, känns oerhört rätt i rollen och här är en snubbe som kan gå långt i trikåerna banne mig (vilka för övrigt kan vara de snyggaste som skådats i sammanhanget)!

International Man of Mayhem

Den senare delen av filmen tillhör sedan regissören Snyder. Som om han tålmodigt väntat ut sina manusgubbar och nu äntligen får släppa loss alla visuella krafter som går att krama ur CGI-maskinerna. Snyder har naturligtvis kanonkoll på sina specialeffekter och det blir en yster och helt galen dans när hotet från rymden drabbar jorden i form av General Zod (en lagom överspelande bister Michael Shannon) och hans anhang, också de rester från den nu förintade Krypton men med visionen att bygga sig en ny diktatur på Jorden. Fast inte om Stålis har nåt att säga till om förstås. Vilket han gör i en envig, likt kampen mellan två gudar om man så vill, som sällan har skådat så mycket materiell förstörelse på byggnader, gator, bilar…och ja.. det mesta som går att ha sönder. Inte sedan Michael Bay manglade sönder nästan hela Chicago i den tröttsamma Transformers 3 har så mycket mayhem vräkts över mig som tittar. Typ.Vilket också gör att det blir lite…mättat mot slutet. Farligt nära gränsen till att mitt fokus håller på att glida iväg faktiskt. Som tur är har historien och filmen vett nog att stanna upp precis innan DET kritiska ögonblicket. Vilket räddar finalen av filmen lite.

Man of Steel vilar tungt på Snyders, Goyers och Nolans förmåga att sätta upp spelplanen. Att skapa dramat och den kommande framtiden. Historien i sig är larvigt enkel om man jämför med Batman-rullarna, men sveps in snyggt i bra berättad kostym trots allt. Som setup-film är den top notch. Inget fel på popcornsactionen heller, och då är den ändå filmens svagaste kort. Jag vill så gärna klämma dit en fyra, men nöjer mig med en trea.
Framtiden ser dock ljus ut för DC Comics störste (?) hjälte.

Apr 9 2013

Drömmarnas fält (1989)

Filmer som kretsar runt baseboll känns märkligt nog som att de hör ett 80-tal eller 90-tal till. I alla fall hos mig.

Dagens film kommer jag ihåg som en stor liten favorit från förr. En hjärtevarm och rejält engagerande skapelse, som balanserade  på vardagsdrama och en sorts utflippad andemening (rätt kul uttryck i det här sammanhanget!) om att följa sina drömmar, att det aldrig är försent att laga något själsligt som gått sönder. Men så mycket baseboll kanske det inte spelas här om man ska vara ärlig.

Frågan var då såklart om filmen verkligen är så bra som jag mindes den? Ett reabacksinköp på en outlet har nu gett mig chansen att återuppleva och verkligen rannsaka minnet genom en återtitt.

Ray Kinsella (Kevin Costner) lever på en liten gård i Iowa där han odlar majs så det står härliga till. En dotter och frun Annie (Amy Madigan) gör hans tillvaro rätt behaglig och skön. Det skulle väl i så fall vara det där faktumet att han tappade kontakten med sin far som gnager lite, och att de aldrig fick chansen att prata ut innan fadern dog (allt detta mycket pedagogiskt förklarat redan under förtexterna).
Just som Ray går där och drönar i majsfältet hör han en mystisk röst som viskar åt honom att han ska ”bygga den så kommer han…”. När detta snart upprepas tror Ray att han möjligen håller på att tappa det hela, men i enlighet med ett välformulerat Hollywood-manus har vi snart en sprillans ny basebollplan mitt hans majsfält! För det är nämligen precis så, att rösten ville ha dit en basebollplan (!) och vips dyker det upp gamla spelare från förr! Spöken? Fantasier? Eller har allt en mening? Ray vet  inte vad han ska tro…dessutom pockar dåliga tider på ytterdörren rent ekonomiskt och kanske måste paret Kinsella gå från både hus och majsfält om det vill sig riktigt illa. Men naturligtvis finns ytterligare ett par små utmaningar kvar för Ray att lösa innan han ser slutet på mysteriet med sina basebollspelande spöken.

Som ni hör är detta förstås ingen sportfilm i den vanliga meningen. Mer ett drama som använder sporten som ett verktyg, ett slagträ (kunde inte låta bli) för att driva storyn och Rays känslor vidare. Likt den gamla känslan från förr känner jag efter en stund hur varm filmen fortfarande ändå är. Kanske tidens tand har filat rejält på den, vilket får vissa scener att verka lite jönsiga…men fortfarande känns det som att historien har ”det” inbakat i sig.

Costner kör den relativt lågmälda stilen här, och då vet ni ju att jag gillar honom som bäst. Birollsgalleriet är av trevlig kvalité med bla en ung Ray Liotta som den legendariske basebollspelaren ”Shoeless” Joe Jackson, den magnifike James Earl Jones som godhjärtad cynisk författare från förr och Burt Lancaster som…tja..en av nycklarna till detta udda men rätt fina mysterium. Phil Alden Robinson både skrev och regisserade, och gjorde det så bra att ett par Oscarsnomineringar trillade in av bara farten (bla bästa film).

”say what!?!”

Tar man nu ett steg från historien och studerar vad som händer, framstår ju det hela möjligen som rena tramset med ett egentligen ganska mossigt och ansträngt manus, men som vanligt har drömfabriken och dess kluriga entreprenörer förmågan att måla med yviga och varma färger för att dölja skavankerna. Och rentav väva in lite av den där magiken som tycks omge själva basebollen som sport ihop med den amerikanska själen.

Drömmarnas Fält är kanske lite knäpp i sin ramstory. Men det finns ändå den där trevliga och underhållande tonen i dramat. Någonstans behöver man aldrig oroa sig för hur det ska gå för Ray och hans egna issues. Och ibland är det ju rätt härligt att bara utsätta sig för sådana filmer också. Inte lika fascinerande som jag mindes den i yngre dar, men en förbålt underhållande stund blir det allt.
En sån där rulle att gå och tänka på ibland.

Nov 26 2012

Tema Western: Wyatt Earp (1994)

Återigen teamar Lawrence Kasdan ihop sig med Kevin Costner.
Och återvänder dessutom till samma snygga kulisser som de använde för lattjolajban-karamellen Silverado.

Den gången var det tjo och tjim och ett rätt skamlöst flirtande med allt vad en god westernhistoria har att bjuda på enligt myter och skrönor. Den här gången är det förvisso en och annan myt och skröna som ligger till grund för manuset, men det är historia som tar avstamp i en alldeles verklig person och dennes leverne. Kasdan gör det naturligtvis inte enkelt för sig, sätter speltiden på dryga tre timmar och låter oss följa Earp från de tidiga drömmande åren, via ett otal yrken som diligenskusk, buffeljägare och kortdealer på salooner.

Det är nästan av en händelse han till slut ramlar in på sheriffyrket, men väl där dröjer det inte länge innan Earp´s namn blir vida känt i trakter som Dodge City och Tombstone. Främst pga av hans hårdföra stil och sin devis att ständigt förekomma än att förekommas.

good guys wear black..?

Under åren som går kommer också Earps familjeband att knytas tätare än någonsin, då han sällan gör någonting utan sina bröder. Till mångas stora  förtret. Som anser att bröderna Earp är alldeles för inflytelserika och dominerande i de städer de bosätter sig i. Naturligtvis är fejden med Ike Clanton och dennes bröder i fokus även i den här filmen, och avhandlas på det sätt som historieböckerna föreskriver vara det mest troliga. I verkligheten en eldstrid som sägs inte pågått i mer än högst 30 sekunder, men som ändå i modern tid fått ”utmärkelsen” Den Mest Berömda Revolverstriden av alla i the Old West.

Wyatt Earp´s namn torde vara ett av de mer kända från förr, och Kasdan väljer att låta Costner porträttera den något surmulne lagskiparen lite lagom instabilt. Det är inte helt självklart att sympatierna alltid hamnar hos denne något komplicerade figur. Costner gör också sitt bästa att gestalta en man som går från levnadsglad och framtidsviss…till både desillusionerad och i viss mån bitter. Earp råkade som många andra ut för tråkigheter och besvärligheter som för alltid skulle forma hans beteende. Naturligtvis är det dock en Hollywoodrulle och viss empati med hjältarna anbefalles således. Hos mig rullar ändå dagens äventyr in på ett högst stabilt betyg, då Kasdan satsar på rejäl westernkänsla och lägger sig vinn om detaljerna. Dramat är både tungt och ibland lättsammare. Eldstriderna enligt regelboken och förmodligen till största delen rätt trovärdiga.

Dagens rollista är rena godiset om man letar mer eller mindre kända namn, eller vad sägs om den här paraden; Michael Madsen, Dennis Quaid, Mark Harmon, Tom Sizemore, JoBeth Williams, Catherine O´Hara, Gene Hackman, Jeff Fahey, Isabella Rossellini, Marie Winningham för att nämna några. En ensemblecast som heter duga där kanske Dennis Quaid levererar något av sitt livs roll som den sjuke, men rappkäftade Doc Holliday.

vattenkammad med slokmusche…helt stilenlig!

Om nu Kasdan kunde visa upp både ett delvis självskrivet maffigt manus och snygga detaljer i kombo med överdådigt vackra landskapsbilder i fotot, härligt pompös westernmusik…samt en gedigen insats av skådisarna…så svek faktiskt publiken rätt ordentligt. I runda slängar 25 mille dollar inspelade på en budget på runt 63 är naturligtvis inte godkänt. Kanske var man trött Costner, kanske var man trött på överdådiga epos med lite för mycket smet på storyn….?

Wyatt Earp är dock hos mig en rejält snygg och ganska behagligt brokig presentation av den store hjälten från förr. Costner håller honom lagom bister, och sympatierna står faktiskt inte i givakt för honom i någon större utsträckning. En helaftonsfilm är det dock, där det går att hitta alla de ingredienser som behövs för en rejäl westernrulle. Inget mästerverk på något djupare plan, men rutinerade Kasdan vet hur man skapar stämning och Costner känns rätt i rollen. Sevärd.

Nov 2 2012

Tema Western: Dansar med vargar (1990)

Man har ju undrat om man någonstans i detta temarace ska få chansen att dela ut full pott på betygsskalan. Om det finns en western med så mycket känslor, innehåll och djup så att upplevelsen blir total. Oddsen är inte nådiga såklart, men äntligen har turen kommit till en film som talade till mitt westernhjärta på alla de sätt som finns och det här är NATURLIGTVIS ett i allra högsta grad fullvärdigt bidrag till temat…

Någonstans har någon förståsigpåare hävdat att det här är en av de 15 bästa westernfilmer som någonsin gjorts. Och då är det inte ens en western i den bemärkelsen som vi kanske tänker på i första hand.

Att se det här mastodontdramat, Kevin Costners skötebarn och den film som slutligen tog honom in i finsalongen på allvar (att han sedan slarvade bort lite av sin glans med några hybrisproduktioner är väl en annan femma), är som mjuk bomull för själen och en sann njutning för en westernnörd och älskare av denna tidsålder.

Den långa och finstämda historien om John Dunbar (Costner själv), desillusionerad officer i armén och som mentalt skadad inombords av inbördeskrigets fasor söker tjänstgöring vid den mest avlägsna postering som armén har…för att försöka hitta sig själv och nya upplevelser, är en uppvisning i filmhantverk när det är som bäst. Filmen är utan tvekan Costners finaste stund som skådespelare och regissör, och belöningen i form av guldgubbarna var det väl knappast någon som kunde protestera så där väldig vilt mot.

”mig äger ingen!”

Jag har alltid varit svag för mäktiga präriescenerier och vildmark gestaltad genom en välavägd lins och regissör Costner målar tillsammans med fotografen Dean Semler upp ett galet förföriskt landskap av den amerikanska vildmarken och de stora slätterna innan allt var exploaterat. I vissa ögonblick känns det som varje filmruta, varje vinkel, är komponerad med yttersta noggranhet för att jag som tittare ska sugas in i den atmosfär som filmen vill förmedla.

Costner lyckas löjligt effektivt med tricket att få ett på papperet kanske lite ihåligt manus att växa ut till en storslagen berättelse om en man som uppenbarligen vill hitta sig själv, och på köpet finner ett nytt sätt att se på livet. Att tex låta oss som tittare uppleva att man kan samtala med varandra trots inledande språkförbistringar är helt enkelt ett par glimrande scener. Någonstans djupt inne i filmen säger också Dunbar att han själsligt lämnat livet som en en vit man i arméns tjänst. Att han förlikat sig med livets kretslopp i den nya miljön som blivit hans hem.

Att Kevin Costner spelar huvudrollen samtidigt som han står för regin känns på något sätt helt naturligt, och han har en närvaro som känns genomgående avslappnad och enkel. I övrigt mycket bra biroller, främst från Graham Greene som Kicking Bird, den som först tar sig an den besynnerlige främlingen Dunbar, men även Mary McDonnell som Dunbars kärleksintresse Stands With a Fist lyser i mängden. Att se hennes och Dunbars flirtande och svårigheterna att låta bli varandra ju längre filmen rullar är både roligt och lite rörande. Filmen är också en kärleksfull hyllning till den nordamerikanska ursprungsbefolkningen, att leva i harmoni med naturen är också att vara i harmoni med sig själv. Kärlek, humor och vardagsvishet är det som ständigt finns som ett litet löpande tema genom hela filmen.

kul med nya kompisarna

 Naturligtvis var detta inte ett helt lätt projekt att genomföra och Costner själv fick kämpa ordentligt för att få filmen till biosalongerna. Bla ville inget bolag först plöja ned så mycket pengar på en western i skarven 80/90-talet, lite talande kanske för hur svag genren var just då sett till statusen (trots framgången med tex Silverado)…speciellt inte när budgeten rätt snabbt överskreds med råge.  Snäll-Kevin fick därför lassa upp en ansenlig summa pengar ut egen ficka…pengar som han ju rätt snabbt tjänade igen på de mastodontiska inkomsterna som klirrade in under de kommande åren.

Filmen är lång, även i den officiella bioversionen, 181 minuter men finns (naturligtvis) i ännu längre format… då bla en fyratimmarsversion finns att tillgå för den som är hugad och verkligen vill djupdyka i historien.

Dansar med vargar är en således enligt mina subjektiva åsikter en storslagen film, ett magnifikt fint hantverk med detaljrikt innehåll och ett manus som trots sin enkla ramhandling innehåller så mycket mer. Det är antagligen en väldigt bra hyllning till livet. Rent filmiskt är den sedan också underhållande, vansinnigt vacker och har sin beskärda del av intensitet och spänning och ett pompöst musikaliskt tema som i sammanhaget känns helt naturligt. Kevin Costner har här min fulla beundran och det är sannerligen en film värd att se om då och då, inte minst för att påminna sig om att man kan hitta det stora i det enkla. Udda ”western” möjligen, men i allra högsta grad passande i temat och här stänker stjärnorna in!

Okt 24 2012

Tema Western: Open Range (2003)

Kalla mig en hopplös romantiker men återigen;  det är ta mig tusan något alldeles speciellt med de stora vidderna i westernfilmens värld. Scenerierna, känslan och ljuset…gärna ihop med välkomponerad musik enlig konstens väl utmejslade regler. Allt det där och jag är totalt fast. Men det visste ni ju redan.

Som här.
Jag brukar ju också gasta om att gamängen, och en av westerngenrens mer använda moderna stjärnnamn, Kevin Costner är som allra bäst när han bara håller käften och tar regi som alla andra skådisar. Det finns naturligtvis undantag där den ibland underskattade, ibland hybrisansatte, skådespelaren är ett exempel på att även han kan styra och ställa till det bättre då han ska in och leka regissör. Som i dagens temabidrag. Här tillåter sig Costner faktiskt att behandla historien med omsorg, värme och en snutt av möjlig realism som annars fan inte är så vanlig i westerns.

blytungt i rollistan

Charley och Boss är två Freerangers, ”sina egna i branschen”-typ när det gäller kofösning över de stora slätterna i slutet av 1800-talet, fåordiga män med karg humor men vänliga på sitt eget speciella vis. Att fösa egen hjord över långa avstånd och däremellan låta boskapen beta på naturens grödor är dock inget som uppskattas av de mer stationära ranchägarna, något som både Charley, Boss och deras lilla resesällskap får erfara när ett besök i en avkrok till håla måste göras för att införskaffa förnödenheter.

Costner har själv tagit hand om rollen som Charley vilken plågas av minnen från förr och mest verkar söka frid med sig själv. Genidraget i dagens historia är dock att han släppt den andra rollen som Boss till självaste Robert Duvall. Duvall dominerar naturligtvis hela tillställningen från första till sista minut, sättet han rör sig, pratar på, agerar. Ja, bara han visar sig utklassar han alla andra. Duvall ÄR sin figur och hela jäkla prärien i ett och samma stycke.

Costner har uppenbarligen samma sinne för denna känsla, och låter Boss vara den mer framträdande av de två genom hela filmen, även om Charley också får sin stund i ljuset. Mest genom den något möjligen tillrättalagda flirten med Annette Bening som dyker upp på den lokala läkarstationen.

Tre tunga skådisar i samma film, som alla spelar sina roller oerhört tillbakadraget och lågmält, och ändå dominerar de historien och dess utveckling. Som regissör har Costner ett lysande öga för att låta filmen ta sin tid, utveckla personerna och får mig att fatta tycke för dem. Droppa små bitar här och där av levnadsödena. Trots att historien kan uppfattas långsam är den aldrig någonsin uttråkande eller ointressant. Konflikten med ranchägaren Baxter i Michael Gambon´s skepnad är både stark och rolig på sina ställen.

lite mogen kärlek hinns också med

Våldet i filmen känns realistisk och ger också en mer sann bild på hur det förmodligen gick till när konflikter löstes med vapenskrammel, det är mer skitigt och klumpigt än snyggt och filmiskt fränt. På fotot och westernfaktorn finns naturligtvis heller inget att klaga på.

”Som vanligt” när det gäller färgstarka och engagerande storys från the old west bygger dagens manus på en romanförlaga och klockar in på 139 underhållande minuter. För övrigt den kortaste (!) av de hittills (hösten 2012) 4 filmer som Costner varit med och  regisserat.

Open Range är kanske mer en lång och stämningsfull hyllning till de stora viddernas Amerika mot slutet av 1800-talet än det är en renodlad westernfilm. I genren dock en av de allra bästa och snyggaste, kanske i par med Unforgiven, som tillverkats i modern tid, och jag tvekar inte att lyfta på hatten för Costners sätt att dra en stilfull lans för den här epoken samt att låta mr Duvall glänsa i god beprövad stil. En genuin upplevelse.

Okt 22 2012

Tema Western: Silverado (1985)

Tänk alla de gånger man som liten lekte med puffror och knäppte skurkar (och för den delen indianer också…hrm…) på löpande band. När fantasin och den oförställda naiva uppsluppenheten fick råda.

Kanske är en del av oss på något sätt blytungt fast förankrade i den romantiska myten om westerneran?  Där allt är lite enklare trots de ofta dammiga och dramatiska strapatserna , de goda är goda och skurkarna är skurkiga och allt är liksom utstakat fram till den stora finalen då den bombastiska musiken med det där speciella soundet ska ljuda ut över prärien…

Tur då att man har dagens betraktelse att återvända till när man vill ha sig en sån där riktigt extraskön dos av Vilda Västern med en inte-så-seriös-ton-fast-ändå-med-snygg-stil. Regissören Lawrence Kasdans egenpåhittade projekt från mitten av 80-talet som möjligen faktiskt kanske kan räknas in som en av orsakerna till att nya fräscha vindar blåstes in i en nästan utdöd genre. Och visst är det så att dagens temabidrag är av dessa rullar som håller för omtittning år efter år….teman eller ej.

rida i bredd är ett måste i den här filmen

Silverado är alltså namnet på den lilla stad, utslängd på prärien dit alla karaktärer i filmen verkar dras. Kasdan tog också författarhjälp av brorsan Mark (kanske de äntligen fick leva ut sina barndomsdrömmar…?) och väver skickligt ihop ett antal småstorys till en sorts ensemblemix som alla knyts ihop i staden, och tar under tiden fram alla de olika karaktärer vi är uppväxta med i westerniljön. De goda främlingarna, den illvillige och korrumperade sheriffen, ett sällskap nybyggare som naturligtvis råkar illa ut när de stöter sig med den lokale boskapsuppfödaren. Den godhjärtade saloonsföreståndarinnan, en återvändande son som finner sin familj vräkt från ägorna och slutligen också den mystiske cowboyen som bär på många hemligheter och färdigheter. Alla får komma till tals under den väl tilltagna speltiden och manuset är en mustig gryta av olika händelser och skeenden där Kasdan som regissör inte för en sekund glömmer bort att krydda med alla de traditionella små detaljerna som gör westernkänslan riktigt finfint njutbar.

Att imponeras över  här också är den digra rollistan med storheter som Scott Glenn, Kevin Kline, alltid sevärde Brian Dennehy, Rosanna Arquette, Danny Glover, Linda Hunt, Jeff Goldblum, John Cleese (i en otippad roll!) och framför allt Kevin Costner som snabbskjutande vildhjärna…och har han förresten varit uppsluppnare eller mer gladlynt på film någon gång?!? Ja ni hör ju själva vilken laguppställning, gräddan av det sena 80-talets kanonskådisar alltså. Det märks att stjärnorna ställt upp för Kasdan (och tillräckligt med dollars) och gör sitt bästa för att göra filmen till en uppvisning i lekfullhet och nostalgi. Manuset är inte på något sätt djupt, men driver på bra och har ett gediget underhållningsvärde.

stå i bredd är också ett måste i den här filmen

I Sverige premiär på självaste juldagen 1985, och vi som förväntansfulla tog oss dit då när det begav sig lämnade inte biografen besvikna kan jag lova. Snarare ville vi väl direkt hoppa tillbaka in i den mustiga och skönt klyschiga westernmiljön vi precis precis tagit del av. Stilfullt foto och finfina miljöer, och annat var väl inte att vänta då filmen uteslutande spelades in på plats i New Mexico´s landskap där faktiskt hela staden byggdes upp på plats för den här filmen. (Något som även andra kommande westernproduktioner skulle komma att dra nytta…bla återvände Kasdan hit då hans Wyatt Earp-epos skulle spelas in i början på 90-talet.)

Silverado innehåller just allt som en western ska, ett färgstarkt persongalleri med klara gränser över vilka som är onda och goda, snygga pang-pang-scener, sköna vidder, dammiga gator och ljummen whisky. Till och med filmmusiken ligger med helt rätt klang och lägger extra njutnig på upplevelsen.  Här samlas alla westernklyschor i en och samma ask och det bjuds friskostigt ur den på ett högst förtjusande sätt. Friskt sevärd för alla som är svaga för genren..

Dec 16 2011

Waterworld (1995)

“Kevin´s gate” och “Fishtar” (som i Heavens Gate och Ishtar = två kassafloppar i Hollywoodhistorien). Omdömena har varit många och rätt hånfulla över Kevin Costner´s bidrag till ensam-godhjärtad-stenhård-mystisk-främling-hjälper människor i nöd-på konstiga ställen-genren. Och visst, Costner hade väl under den här perioden på 90-talet lite galna idéer för sig, led uppenbarligen av hybris och skulle allt som oftast in och peta i själva tillverkningen av filmen också. Men här snackar vi ändå en film som faktiskt totalt spelat in nästan det dubbla av det kostade att göra den, även om den inte blev en omedelbar kassako vid premiären.

Och håll nu i hatten gott folk; ur återtittsperspektiv känns det här inte alls som en dålig historia och det är dags att den kanske får lite förtjänt upprättelse? Det fantasifulla manuset som berättar om jorden efter att polarisarna smält är både superdystopiskt och riktigt fantasieggande. Tänk er själva, en tillvaro med bara, BARA, vatten. Man skulle ju gå bananas direkt.

Tur då att det i filmen florerar myter och legender om en plats med fast mark under fötterna. Tur att Costners kärve och rätt skönt ovillige hjälte kan ta kommandot och styra upp det hela. Dagens bad guys, ”The Smokers”, skönt dikterade av sin färgstarke ledare Dennis Hopper, gör livet surt för allt och alla och även Costners ensamvarg får något att bita i. Och är det inte extra kul att alla smokers just…röker som galningar i nästan varenda scen de finns i!?

Bakom den kitschiga ytan döljer sig en riktigt underhållande äventyrshistoria och rent visuellt är det vatten, vatten och åter vatten som bakgrund till händelsernas utveckling.
En ”Mad Max” på vatten har det ofta hojtats om , och visst kan man inte riktigt säga emot det, även om den här filmen lyckas ganska bra med att skaffa sig en egen identitet under allt plaskande.

som delfinshowen på Kolmården. nästan.

Costner gör inte bort sig som motvillig hjälte, Hopper är alldeles lysande som filosoferande überskurk och den enda som kanske borde ha kastats överbord innan resan började är Jeanne Tripplehorn som inte alls har någon utstrålning eller karisma what so ever här. Bakom kameran stod Kevin Reynolds, även om Costner enligt de sedvanliga ryktena lade sig i alltmer och bestämde vart skåpet skulle stå och vilken riktning filmen skulle ta. Det må väl vara hur det vill med det, underhållande blev det iaf, och någonstans känns det också som att det är en film symbolisk med 90-talet…både i stil och framtida fantasiföreställningar.

Waterworld håller än som frejdigt äventyrsspektakel tror jag att jag vill påstå. Bra klass på vattenactionet, snyggt fångat på film och rent humoristisk då och då, detta mest tack vare gamängen Hopper. Manuset är naturligtvis enligt standarmodellen och hugade kan ta fram märkpennan för att checka av det obligatoriska. Trots sina rykten och sin förutsägbarhet är det ändå ett stycke nöjsam underhållning så god som andra i samma kategori. They don´t make them as they did back then….eller?

Sep 26 2011

The Guardian (2006)

Lite då och nu är det som att Hollywood tar ett nappatag och gräver djupt i säcken för hitta en kategori, en bransch, ett skrå att skriva upp lite extra och framhålla vikten av dess existens. Förutom själva auran ska det också helst kryddas med ett personöde, en veteran som ser slutet på karriären men naturligtvis ändå är den som får sista ordet.

Militären har sina filmer, brandkåren sina, snutfilmer finns det i massor och nu finns också den amerikanska kustbevakningen förevigad på Drömfabrikens himmel. Inga konstigheter här inte. Miljön är tacksam, vem kan undgå att imponeras av de s.k. ”ytbärgarna” som räddar liv lite sådär när tillfälle och dåligt väder ges? Utbildade med militärisk disciplin och stenhårda (nåja) i psyket ska de utan tvekan kasta sig ut i okända hav för att undsätta nödställda till havs.

Vad en sådan här historia behöver för att platsa som känslofilm är en gammal veteran, snart en föredetting som känner att kroppen säger ifrån men som vägrar inse fakta. Helst ska han också ha några mörka traumatiska minnen om misslyckade räddningsoperationer som han kan hemfalla åt i tid och otid. Om han dessutom har ett äktenskap på upphällningen mest beroende på att han känslomässigt är gift med jobbet är det också ett plus. Om han dessutom spelas av en riktig hjälteikon, typ…. Kevin Costner…är man ju nästan hemma i budgetböckerna.

Och se! Är det inte självaste Kevin som just här knallar runt med hjältehjärta och dystert anlete!

Ben Randall (Costner) borde nog lägga livräddaryrket på hyllan. Åren är ifatt honom och även om han är den bäste av de bästa och har alla möjliga rekord, så är tiden emot honom. Hans boss förstår ju dock att Ben är ytbärgare mer än vanlig människa och ser till att han hamnar som instruktör på kustbevakningens superhotta och attraktiva skola där morgondagens ess ska sållas fram. Klassen han får hand om innehåller naturligtvis alla de nödvändiga personligheter som krävs för att detta ska bli ännu en förklädd känslohistoria i samma anda som En officer och gentleman eller varför inte Heartbreak Ridge.

Och visst gott folk. Här snålas inte med klyschor, plattityder och sliskig förutsägbarhet i legio. Men det kryddas också rätt behagligt med stabila skådisinsatser, fullt dugliga effekter och en rejäl portion spänning. Huvudingrediensen för dagen är dock ihopklumpade små fyrkantiga känslotärningar som likt buljong puttrar runt i grytan och smaksätter lite här och lite där enligt receptets alla regler. Lite kärlek, lite tjafs, lite trevande kompissnack, lite spänning-i-livräddarskolan och så lite spänning-i-verkligheten för att avsluta det hela

Costner är alltid Costner, och spelar sin roll rutinerat som anstår gubbs i hans generation. Som vanligt fortsätter jag att hävda Costners trygga stabilitet när han inte ska in och peta i filmers manus eller regi. När han enbart ägnar sig åt att skådespela känns det rätt behagligt att ha honom där i huvudrollen. Att jag dessutom tycker att Ashton Kutcher gör ett gediget jobb som ung hotshot, antagonist till Costners grå panter, får väl anses som ren otippad extrabonus. Likaså att gamle Clancy Brown sidekickar i några få korta sekvenser!

The Guardian är en stabil rätt som serveras med behaglig rumstemperatur. Obefintligt oberäknelig, men regissör Andrew Davis vet precis vilka känslosträngar det spelas bäst på och hur han ska ta historien i mål på ett classy sätt. En icke på något sätt utmanande film för hjärnan, men den lurar upp hjärta och känslor på ett skamligt snyggt sätt vilket gör den lätt att tycka om för både herrar och damer. Att ansökningarna till U.S Coastguard möjligen peakade efter detta torde inte vara någon omöjlighet.

“How do you choose who to save?”
“I swim as fast and as hard as I can, for as long as I can. And the sea takes the rest.”

 

 

Apr 16 2011

Thirteen Days (2000)

Det finns två saker som Kevin Costner passar i. Det ena är westerns och det andra är välskräddade kostymer. Här är kostymen av modell slimmad, vi befinner oss ju trots allt i början av the swingin´sixties, 1962.

Så hemskt mycket svänger det nu dock inte då el presidente J.F. Kennedy informeras om att man upptäckt att de lömska ryssarna håller på att montera upp kärnvapen på Kuba, USA´s bakgård liksom.

Naturligtvis har man läst om Kuba-krisen i skolan, mina föräldrar har berättat i efterhand att en olustkänsla svepte genom världen vid det här tillfället. Vissa experter menar också att mänskligheten aldrig varit så nära ett globalt krig som då. Turen, guds försyn (?), eller möjligen smarta förhandlingstrix från jänkarna löste ju till slut det hela och världen kunde andas ut.

Roger Donaldson har här tagit sig an en bok som beskrev hela det intensiva förloppet under ett par dagar på hösten -62, och således dyker här alltså Costner upp som rådgivaren Kenny O´Donell flankerandes bröderna Kennedy, John (Bruce Greenwood) och Bobby (Steven Culp) när dessa ska försöka lösa den annalkande krisen på bästa sätt.

Gott om bistra män i kostymer och uniformer av alla de slag (kvinnor göre sig icke besvär annat än i roller som käcka sekreterare eller orolig fru…och Jackie syns bara pliktskyldigt i en 15-sekunders scen). Hårdför dialog om vad man egentligen borde göra med den ryska lömska björnen uttalas och viss krigslist utarbetas bland en del generaler. Mot detta står dock den lugne och betänksamme JFK som hellre vill nå en diplomatisk lösning.

Trots att vi redan vet utgången av denna envig, lyckas det bli lite spännande om vartannat. Mycket beroende på en driven dialog, detaljrika miljöer och gott skådespelande. Idel bekanta namn i birollslistan gör också sitt till. De tre huvudrollerna är förstås i centrum större delen av filmen, the Kennedys återges väl av sina tolkare och jag hävdar återigen att Costner gör sig som bäst när han bara ska ta emot regi och skådespela (även om han står med som producent här).

Thirteen Days är engagerande och tidvis spännande. Den exakta sanningshalten i den här Hollywoodversionen kan säkert diskuteras, men i stora drag gick det säkerligen till så som beskrivs av Donaldson. Fast man kunde ha slopat Costners fejk-Boston-dialekt.

”We were eyeball to eyeball and I think the other fella just blinked.”

 

Jan 10 2011

The New Daughter (2009)

Det känns som att det mest uppseendeväckande med den här filmen är att se Kevin Costner i en nedtonad och lågmäld roll.

Spanjoren Luis Berdejo (REC) har styrt upp denna story om den ensamstående pappan med två barn som flyttar till det stora, ödsliga, huset på landsbygden. Och i sann rysaranda finns det naturligtvis en skum kulle en bit bakom huset som främst verkar ha en besynnerlig påverkan på den rebelliska dottern Louisa (Ivana Baquero).

Nog för att hon var komplicerad och sluten innan, men banne mig om inte saker förvärras ju fler dagar som avlöper i det nya hemmet. Costners pappafigur står, på sedvanligt filmsätt, aningen handfallen och osäker på hur han ska hantera sin ostabila dotter. Eller handlar det bara om den obliatoriska tonårstrotsen? Men även John (Costner) och sonen Sam (Gattlin Griffith) känner att det nog ändå är något konstigt med omgivningarna, och den historia som det stora huset bär på…

Berdejo låter Costner promenera runt och fundera på det som händer en ganska lång stund innan det blir arslet ur och lite handlingskraft visas upp. Som vanligt är upplägget i storyn att vi som tittare möjligen kan börja ana vad som händer, men helt säker kan man ju aldrig vara och därför serveras ett antal mindre (rätt små faktiskt) dramatiska skrämseleffekter av varierande grad.

Miljön är naturligtvis tacksam, även om historien stundtals lider av att man redan sett så många olustiga historier utspelas i samma typ av omgivning. På pluskontot är ju att det liksom inte går att misslyckas med uppsåtet som sådant. Baksidan är att det ligger farligt nära att upprepa redan genomförda grepp från andra filmer i genren.
Kevin Costner lyckas dock behagligt överraskande att hålla sin figur lågt och icke överspelande på något sätt. De faderliga bekymren gestaltas väl och Costner har en utstrålning som i sina bästa stunder inger förtroende och gillande. Som vanligt, numera, är han till sin stora fördel när han ”bara” behöver tänka på att skådespela och inte ska vara med och peta i produktionen som regissör, producent eller allmän åsiktsmaskin.

The New Daughter innehåller inget nytt i genren men är helt ok som underhållning i soffan. Som bäst blir det som ett extra långt avsnitt av gamla Arkiv X med lite mysrysliga känslor instoppade här och var. Slutet övergår, precis som vanligt i historier som inte håller ända in i mål, i mer rak standardaction enligt formulär 1 A. Ingen skugga ska dock falla över Costner som här gör en tillräckligt bra insats för att man inte ska räkna ut honom som skådis ännu.

Dec 9 2010

De omutbara (1987)

Som vanligt är det ibland riktigt härligt att gå tillbaka och se en gammal god film från gårdagens filmutbud, speciellt om de fräschats upp och snyggats till på dvd eller blådisken. I det här fallet blir det ett nedslag från mitten av 80-talet, när det förvisso prånglades ut mycket skräp men också ett par rejäla klassiker. Kevin Costner hade precis börjat klättra i karriären på allvar, Sean Connery var fortfarande ett stabilt och tungt namn att ha med sig i en rollista, och Robert De Niro..tja han var som alltid…grymt bra i vilket stor eller liten roll han än dök upp i. Minns att jag tokgillade filmen från den första sekunden jag såg den på bio, betänk också att detta ansågs vara en rejäl A-lagsuppställning i rollistan vid den tidpunkten.

Bakom kameran bestämde Brian De Palma, också ett rätt tungt namn då när det begav sig och De Palma fattade snabbt det smarta i att blanda in känslomässiga, dramatiska händelser med lite stiliserat bildspråk uppmixat med 80-talsaction. Att skildra gangsterepoken i färger, detaljer och oerhört snygga kostymer var något som gick hem hos både kritiker och åskådare. Och gör så än idag. Historien om FBI-agenten Eliot Ness vedermödor och tappra försök att knäcka Chicagos obestridlige maffiaboss Al Capone genom att plocka ihop ett litet omutbart gäng (Andy Garcia, Charles Martin Smith och den pondusfyllde Connery) är både underhållande och oviss in i det längsta. Även om man sett filmen förut ligger dramatiken på en hög nivå och De Palma spelar på alla strängar han kan för att få mig som tittare att verkligen bli en del av Ness gäng, som mer än en gång får kämpa i motvind i en stad som uppenbarligen till 98 procent består av korrumperade och köpta domare, polismän och annat löst folk.

Manuset är fortfarande, 23 år senare, vasst och tätt med snygga bildkompositioner, där den numera klassiska ”barnvagnsscenen” än idag står ut som en av filmens läckraste detaljer, och dessutom en snygg homage till den gamla ryska filmen Pansarkryssaren Potemkin. Även om manusförfattaren, den inte helt okände David Mamet, tagit sig ett par friheter med verklighetens envig som pågick mellan Ness och Capone, så har backstoryn autentisk bakgrund och dramaturgin är i toppklass vad gäller händelseutvecklingen och det digra persongalleriet. Det man möjligen kan slå ned på är att det är anmärkningsvärt ont om kvinnliga karaktärer i filmen. Den enda som har aningens speltid (Ness fru) skickas iväg i säkerhet halvvägs in i filmen och sedan är det grabbmiljö för hela slanten.

De Omutbara är både spännande, effektfull och enkel på samma gång. Hjältarna är genomgoda och skurkarna så nattsvarta att vår avsky verkligen får fritt spelrum när hjältelaget stundtals får spela i rejäl uppförsbacke. Snygga miljöer, sköna detaljer, bra skådespeleri från Costner, Connery, Garcia, De Niro och alla de övriga tillsammans med Ennio Morricones täta och suggestiva musik gör detta till en rejäl högtidsstund i soffan. Vare sig man ser filmen för första gången eller är inne på sin kanske fjärde omtitt. Det är med andra ord stabilt värre.

Sep 3 2010

Dansar med Vargar (1990)

Någonstans har någon förståsigpåare hävdat att det här är en av de 15 bästa westernfilmer som någonsin gjorts. Och då är det inte ens en western i den bemärkelsen som vi kanske tänker på i första hand.

Att se om det här mastodontdramat, Kevin Costners skötebarn och den film som slutligen tog honom in i finsalongen på allvar (att han sedan slarvade bort lite av sin glans med några hybrisproduktioner är väl en annan femma), är som mjuk bomull för själen nu när jag ser den igen ett antal år senare.

Den långa och finstämda historien om John Dunbar, desillusionerad officer i armén och som mentalt skadad inombords av inbördeskrigets fasor söker tjänstgöring vid den mest avlägsna postering som armen har för att försöka hitta sig själv och nya upplevelser, är en uppvisning i filmhantverk när det är som bäst. Filmen är utan tvekan Costners finaste stund som skådespelare och regissör, och belöningen i form av guldgubbarna var det väl knappast någon som kunde protestera så där väldig vilt mot.

Jag har alltid varit svag för mäktiga präriescenerier och vildmark gestaltad genom en välavägd lins och regissör Costner målar tillsammans med fotografen Dean Semler upp ett galet förföriskt landskap av den amerikanska vildmarken och de stora slätterna innan allt var exploaterat. I vissa ögonblick känns det som varje filmruta, varje vinkel, är komponerad med yttersta noggranhet för att jag som tittare ska sugas in i den atmosfär som filmen vill förmedla.

Costner lyckas löjligt effektivt med tricket att få ett på papperet kanske lite ihåligt manus att växa ut till en storslagen berättelse om en man som uppenbarligen vill hitta sig själv, och på köpet finner ett nytt sätt att se på livet. Att tex låta oss som tittare uppleva att man kan samtala med varandra trots inledande språkförbistringar är helt enkelt ett par glimrande scener. Någonstans djupt inne i filmen säger också Dunbar att han själsligt lämnat livet som en en vit man i arméns tjänst. Att han förlikat sig med livets kretslopp i den nya miljön som blivit hans hem.

Att Kevin Costner spelar huvudrollen samtidigt som han står för regin känns på något sätt helt naturligt, och han har en närvaro som känns genomgående avslappnad och enkel. I övrigt mycket bra biroller, främst från Graham Greene som Kicking Bird, den som först tar sig an den besynnerlige främlingen Dunbar, men även Mary McDonnell som Dunbars kärleksintresse Stands With a Fist lyser i mängden. Att se hennes och Dunbars flirtande och svårigheterna att låta bli varandra ju längre filmen rullar är både roligt och lite rörande. Filmen är också en kärleksfull hyllning till den nordamerikanska ursprungsbefolkningen, att leva i harmoni med naturen är också att vara i harmoni med sig själv. Kärlek, humor och vardagsvishet är det som ständigt finns som ett litet löpande tema genom hela filmen.

de fria viddernas man

Dansar med vargar är en storslagen film, ett fint hantverk med detaljrikt innehåll och ett manus som trots sin enkla ramhandling innehåller så mycket mer. Det är antagligen en väldigt bra hyllning till livet.

Rent filmiskt är den sedan också underhållande, vansinnigt vacker och har sin beskärda del av intensitet och spänning och ett pompöst musikaliskt tema som i sammanhaget känns helt naturligt. Kevin Costner har här min fulla beundran och det är sannerligen en film värd att se om då och då, inte minst för att påminna sig om att man kan hitta det stora i det enkla.