Etikettarkiv: rysligheter

Dec 22 2015

The Visit (2015)

The_Visit_(2015_film)_posterMannen som alla älskar att hata är tillbaka med en ny film.
M. Night Shyamalan har verkligen inte rosat marknaden de sista åren. Den ena knasrullen efter den andra har dykt upp. Lite märkligt kanske att mannen fortfarande verkar ha filmbolagens förtroende..?

Men, skam den som ger sig.
I mina ögon har regissören skapat ett par minnesvärda filmer genom åren…The Village, Signs. Rullar med sköna twister och lite obehaglig spänning. Som sagt, i mina ögon alltså.

OCH…lite så även i denna nya rulle, där Shyamalan också håller det lite lowkey och enkelt. Bränd av fiaskot med sunkiga After Earth kanske…?
I sann trendig anda blir det dessutom att uppleva storyn genom en videokamera som hålls av en ung tjej, och ibland hennes lillebror. Minerad mark att beträda det där…med first person view…det vet vi ju sedan gammalt. Hur ska det gå här?

Men Night klarar det ganska bra ändå.
De två kidsen Becca (Olivia DeJonge) och Tyler (Ed Oxenbould) ska på utflykt och hälsa på sin morfar och mormor som de aldrig träffat. Mamma (Kathryn Hahn) lämnade föräldrahemmet i vredesmod i tidiga år för att aldrig återvända. Kanske tycker hon det ändå är dags att barnen får träffa sina närmaste släktingar? Passar ju bra då mamma vill åka på den där kryssningen hon suktat efter länge.

Becca ser det dessutom som ett kanontillfälle att dokumentera besöket via videokamera då det kan ingå i ett filmprojekt om just mammas liv.
Så långt allt lugnt. Första träffen med morföräldrarna (Deana Dunagan/Peter McRobbie) blir trevlig, paret bor härligt på landet i stort hus. Veckan kommer nog att gå smutt….om det inte vore för de märkliga regler syskonen måste underkasta sig. Varav ett är att ALDRIG lämna rummet efter ett visst klockslag! Och vad är det för skumma ljud som hörs i natten…?

lead_960

släktingar som vill dig väl

Se där ja, Shyamalan visar prov lite gamla fina takter! Plötsligt är det både underhållande och ganska obehagligt på samma gång. Att något uppenbarligen är fel i huset blir ganska klart omgående…men exakt VAD är det som händer..?

En enkel rulle. Regissören tar den här gången inte i så att han storknar. Han låter syskonparet bli historiens undersökare…och mer än en gång känns det både lite läskigt och nästan komiskt. Bra kombo där av Night ändå. Att lyckas peta in lite absurd humor mitt i allt. Bra spelat av de unga huvudrollsinnehavarna…tycker jag. En del kommer säkerligen att reta sig på deras stil och framtoning.

Manuset är både lockande och kusligt på samma gång, och under resans gång hinner jag fundera ett antal gånger på vad som egentligen försiggår i det avlägsna huset….

Är Shyamalan tillbaka?
Det återstår att se, men denna lilla karamell med märklig smak bådar ganska gott.

Oväntat.

Dec 18 2015

A Christmas Horror Story (2015)

a-christmas-horror-story-coverDagens försök till juliga rysligheter hämtas från Kanada. En sorts episodrulle som utspelas i den lilla fiktiva staden Bailey Downs…och faktiskt dessutom på självaste Nordpolen (!), i ett av segmenten.

Nå, vad har vi här då?
Ett gäng kids ska göra nåt sorts videoinslag för ett skolarbete och tänker därför bryta sig in i skolan under julen…och framför allt i den del där ett hemskt mord begicks just förra julen…hrm.
Vi får också en ansträngd familj på biltur till en gammal gniden släkting…ajaj..upplagt för besvärligheter.
En annan familj ska ut i skogen och hugga en gran…men är det inte nåt konstigt med lillgrabben när de kommer hem?
Och så då besöket på…Nordpolen! Va? Jaha, johorå. Tomten själv får plötsligt tampas med svårigheter när alla nissarna verkar tappa det helt och inte alls uppföra sig som nissar…borde uppföra sig.

Filmmakarna korsklipper friskt mellan historierna, vilket gör att det blir lite hattigt och stressigt i vissa lägen. Kanske hade det varit bättre om varje ”avsnitt” hade fått avslutats i ett svep? Å andra sidan finns ett par små ögonblick där den förmodade önskade cliffhanger-effekten ändå funkar lite.
Annars har man sett det mesta, inget nytt under julstjärnan så att säga. Jag tjusas ändå lite av avsnittet med julgranshistorien…där ett par sekvenser känns lite lagom creepy. Ett par effekter där detaljerna lyckas. Att man sedan också bla får stifta bekantskap med Tomtens motsats…Krampus…är ju lite halvroligt ändå. En rälig demon som är ute och samlar in olydiga barn på självaste julaftonsnatten. Hu!

Mitt i denna grannlåt sitter också gamle William Shatner i form av den lokale radioprataren ”Dangerous Dan”! Kanske ska Shatner ha, för filmen, en sorts sammanhållande funktion…men i ärlighetens namn sitter han mest och dricker äggtoddy hela tiden. Hans insats får möjligen en liten payoff mot slutet av rullen när en av delhistorierna tar en helt annan vändning.
Den såg man faktiskt inte komma.

BESVIKELSEN…när det inte var goe Tomten som knackade på dörren

Spridda skurar med andra ord. Fixa julgran kan vara ödesdigert…och att saker kan gå åt skogen till och med på Nordpolen…det är mina bestående intryck.
Resten är egentligen lite lagom blaskig julmust som tappat kolsyran.
Och tycker ni att ni känner igen namnet Baily Downs i filmsammanhang…så beror det ju på att Ginger Snaps-filmerna utspelas i samma ”stad”. Kanske mest beroende på att filmmakarna här har ett par fingrar med i de rullarna också. Så kan det gå.

Snabbglömt…med visst svajigt underhållningsvärde.

 

 

#15I filmpoddens avsnitt 15 lägger Fiffi, yours truly och vår GÄST ut texten mer om dagens rulle.
Med blandat resultat kan man säga.

Dec 4 2015

The Canal (2014)

Är det inte det jag alltid hävdat!
Att man ska lyssna på sina blogg- och filmkamrater därute. Speciellt när tipset kommer från ens egen poddkollega!

En snabb slagning på IMDb (appropå poddsnacket om betygsställen…) ger att dagens rulle har ”belönats” med 5,9 i betyg!
Tack för den säger jag. Vad var det som inte passade här då?!
Vi får filmarkivarien David (Rupert Evans) som bor i gammelmysigt hus i utkanten av Dublin med fru och son. Trivsamma familjelivet alltså. Eller?

Well, saker börjar kärva lite för David. Dels får han via jobbet tag på en gammal raspig film från läääänge sen som visar att mord och hemskheter begåtts i….hans eget hus!! Vidare börjar den stillsamme arkivarien misstänka att hans fru Alice (Hanna Hoekstra) har ihop det i smyg med en annan snubbe. När så dessa två insikter mixas i hans hjärna, vankas otrevliga stunder de kommande minutrarna. En David som börjar följa efter frun i smyg, en David som alltmer grottar ned sig i husets allt annat än trevliga historia, en David som börjar få problem med att vara en närvarande pappa till sonen.

När så frun en dag är borta…ja då blir det full fart på otrevligheterna. Polis inblandad, en förtvivlad David som börjar hävda att det finns…något…i huset som är orsak till eländet. Något som har med det förflutna att göra. Eller…finns svaret på allt närmare ändå?

the canal

David funderar på om det är mer än möss han hör i väggarna

Så, vad ÄR det egentligen som händer här?
Visar regissören Ivan Kavanagh upp en oerhört snygg studie av en man vars förstånd sakta håller på att gå bananas? Eller är det en melankoliskt effektiv förklädd rysare om onda krafter i märkliga skepnader? Filmens styrka är hela tiden att det liksom inte går att vara säker på nåt. En story som än svänger dit, än svänger dit. Jag sitter käpprak i soffan och stirrar vilt på tv-rutan, det gäller att inte missa den minsta detalj!

Evans är banne mig perfekt i rollen som den minst sagt prövade David. Miljöerna känns vardagliga och realistiska. Det annars så vackra Dublin visar plötsligt upp en sida som inte direkt känns jätteattraktiv. Filmen är för jäkla bra! Den håller greppet om mig ända in till eftertexterna.
En lurig rulle! En mörk rulle. En stillsam rulle med otrevliga inslag.
Värt ett högt betyg. Så jag klämmer såklart dit ett!

 

Nov 10 2015

återtitten: Dimman (1980)

fog_poster_012Javisst. Halloween-högtiden har ju dragit tillbaka sina långa skuggor, lurkiga tentakler och räliga musikslingor…MEN..det hindrar ju inte att en eller annan rulle från genren dröjer sig kvar i novembermörkret.
Och kom igen, en liten ryslighet passar väl nästan precis när som helst!?

Idag på bloggen ett litet återseende. Hur länge sen är det jag såg den här? Oj! 10, 15…20 år sen!??!
Och titta noga nu ni eventuellt yngre kids; det är ORIGINALET vi snackar om idag! Inga remakes eller prequels eller annat knott. Det här är the one and only mastertape av John Carpenter. Snubben man en gång i tiden faktiskt kunde lita på (well….det var kanske mest i början av hans karriär…om man ska vara ärlig)

Nå, vad är det för nåt den gamle regissören serverade oss här då? I brytningen mellan 70-talet och ett stånkande 80-tal?Jo, den lilla kuststaden Antonio Bay i Kalifornien står inför sitt 100-årsfirande. Festligheter och partaj planeras. Vad få vet, men en utvald skara snart kommer att erfara, är att staden minsann är grundad på hemska blodpengar och ett mörkat illdåd…vilket har slungat en förbannelse över den lilla idyllen. En förbannelse som nu, exakt 100 år senare, väljer att ta form i den envisa tjocka (och blixtsnabba!) dimman som rör sig in från havet…

Se där ja! En liten lagom murrig mysrysare!
Carpenter hade förstås vid den här tidpunkten redan gjort sig ett namn med Halloween 1978. Här är det kanske inte så mycket slasher i förorten som gäller, mer ett fräsigt kusligt äventyr med ett antal personer som på ett eller annat sätt dras in i ruskigheterna. Och Carpenter lyckas med DET också. I ett tidevarv när CGI ännu var dolt i framtidens datorer…litar regissören på skickliga maskörer och lite sköna retroeffekter. Inte alls så mycket gore som man skulle kunna tro. Mer spänning och ett snyggt användande av ljus, skuggor och musik. Lite av den gamle regissörens adelsmärke ju.

Jamie Lee Curtis var i ropet efter sin insats i Halloween-rullarna, och belönades av Carpenter med en roll här också. Vi får dessutom en sportig Tom Atkins, en halvalkad prälle i gamle Hal Holbrook. Från Fåglarna hämtade Carpenter in Janet Leigh som en liten homage till svunnen filmålder ( för övrigt nämns ”Bodega Bay”…platsen där fågeluslingarna härjade…i den här rullen)…OCH så fick Leigh också spela i samma film som dottern Jamie Lee Curtis! Hoppsan!
Sist men inte minst fixade Carpenter naturligtvis in dåvarande frugan Adrienne Barbeau (Flykten från New York) i rollen som en radiopratare med kanske den mysigaste radiostation man skådat…i ett fyrtorn vid havet! Det blir också hon som får hålla koll på dimman när den rör sig lite överallt.

imagesCAMZD6LK

inhyrda rökmaskiner fick jobba ordentligt i natten

I mina ögon finns ingen remake av denna rulle. Ska man se Dimman är det såklart den här som gäller!
Lagom lång, lagom simpel och rak. Lagom skrämsig (well inte sååå mycket), och framför allt skönt nostalgisk. I början på ett 80-tal drog den förstås fullt hus i salongerna, 15-årsversionen av mig själv kommer fortfarande ihåg den rätt creepiga bioaffischen i fönstret där på biograf Skandia.

Idag kräver luttrade filmtittare lite mer i genren, men kan man sätta sig själv i den dåtida sinnestämningen som representerade detta årtionde…är man in for a nice treat.
Inte minst är det alltid trevligt att bli påmind om vad John Carpenter ändå betytt för genren.

Retromys!

Nov 2 2015

Pay the Ghost (2015)

Pay-the-Ghost1Vi dräller oss kvar lite i den smutta rysarvecka som just passerat i och med Halloween-högtiden.
Det blir ju lätt så när man klämt ett koppel rullar som gärna vill pocka lite på uppmärksamheten.

Idag kallas ”överspelet” Nicolas Cage in i huvudrollen som litteraturprofessor i New York. Bara en sån sak!
Privat lever han det lyckliga livet, townhouse, fru och barn och en förestående ny tjänst som innebär både uppmärksamhet och säkert lite mer pluringar i lönekuvertet.

Dags också för den traditionella Halloween-paraden och högtiden i stan, och klart vår man Mike (Cage) knallar dit med junior för att uppleva det hela. Och KLART att det skiter sig ganska rätt snart!! (kom igen…det är ju ändå en liten salongsrysare vi har här…inte puttinutt-drama). Grabben försvinner, bara sådär! En sekunden tittar han storögt på festligheterna, i nästa kan Mike för sitt liv icke hitta sitt barn! Puts väck! Otäckt såklart! Stor katastrof och en tillvaro som rämnar likt ett korthus.

Nu vore det ju icke en ryslighetsfilm om den inte ganska snart låter oss ana att det kanske ändå är andra, lite mörkare (och spökiga) krafter i görningen. But of course. Vad är det till exempel för mystiska skuggor över staden? Och vad är det för gammal legend från ”den gamla världen” som det viskas om?

kobojsaroutfit på en Halloween-parad!??! på en vuxen man!?!

Den lite otippade (kanske) tyske regissören Uli Edel satsar på en förvånansvärt underhållande mix av olust, salongsrysligheter och Nic Cage som känns både lite nedtonad och rätt ”normal” i sitt agerande. Sarah Wayne Callies (The Walking Dead) sparrar så gott hon kan som den plågade hustrun, vilken lika mycket förebrår Mike för det som hände..som hon tycks ge upp och försöker hitta fotfäste i tillvaron. Men ge upp finns alltså inte i Mike´s värld.
Han är övertygad om att sonen lever…och SKA bara lösa mysteriet!

Vilket vi också får göra om vi hänger med på resan till finalen.
Och varför inte.
Räkna inte med några himlastormande upplevelser, rysligheterna är inget du skriver hem om, finalen kan säkerligen i vissa läger beskrivas som utflippad…men vad tusan…allt som allt är det lite trivsamt underhållande.

Jag är mest nöjd med att vår man Cage studsar tillbaka lite från den senaste tidens katastrofer han varit med i!

FullSizeRenderI filmpoddens avsnitt 8 gaggar vi mer om dagens rulle, och förklarar (så gott det går) varför Cage faktiskt inte misslyckats helt med sitt filmval den här gången. Och också om dagens minst sagt märklige (vad gäller karriärval) regissör!

Okt 30 2015

Howl (2015)

Brittryslighet av bästa adelsmärke.
Betygsatt med 5.2 på IMDb.
Som vanligt. (regel nr 1 på nätet; tro ALDRIG på IMDB´s betyg!)

När det vankas olustigheter från öriket kan man nästan alltid lita på att det blir både underhållande, spännande och rätt slafsigt. Inga undantag idag.
Och ni hör ju på titeln vartåt vi ska ta oss i den digra floran av myter!

Sista tåget, eller…kombinerade tåget/tunnebanevagnen… ut från London och Waterloo Station, och tågvärden Joe (Ed Speelers) hade gärna varit hemma i sängen sovandes istället för att med kort varsel få hoppa in på den nattliga turen ut på landsbygden. Sparsamt med passagerare, men här hittas förstås de typiska klyschorna. Och snart måste de alla försöka komma överens.
Mitt ute i spenaten, precis vid STORA SKOGEN, kränger tåget till och stannar. Vad är felet? Trasiga vagnar? Vilt på rälsen?
Eller….? ELLER….???!
En olustiger dans tar sin början för våra ”strandsatta” passagerare och personal. Tekniken strejkar, natten är ödslig och banne mig om det inte stiger en rejäl fullmåne över himlavalvet också! Nämen!

Och så rullar det på.
Klyschig spänning (som fungerar!) varvas med lagom gore av varierande sort. I första hand fokar faktiskt filmen på att skapa en genuin klaustrofobisk spänning i den utsatta tågvagnarna, vilket fungerar alldeles utmärkt då regissören…en Paul Hyett..verkar ha fattat grejen med att, likt Spielberg gjorde en gång i tiden, vänta i det längsta med att visa upp hotet. Istället bara snabba glimtar eller klipp från vad som möjligen lurar i nattmörkret.

goda råd blir dyra…och heta.

Ni behöver självklart icke vara Einsteins för att lägga ihop filmens manus och utveckling, sitt istället och njut av den sirliga och tryckta spänningen som uppstår i de bästa stunderna. Plus den svarta humorn! Ingen brittisk horror-rulle utan den sköna, mörka, humorn i tid och otid!

Vi får ett gäng utsatta, rätt osympatiska passagerare, som plötsligt måste börja lita och samarbeta med varandra. Inget fel på vare sig action eller effekter och min lilla svaghet för britternas variant på rysaraction får rejält med näring! Och dessutom Sean Pertwee (Dog Soldiers!) i ett litet inhopp! Smutt!

Blir slutet kanske lite…knasigt?
Ja, det blir det. Men vad fan…det kan inte dra ned betyget på en annars synnerligen underhållande skrämselrulle!

Okt 28 2015

The Vatican Tapes (2015)

Ahh, inget är som en rejäl hederlig gammal holmgång mot den rena ondskan.
My kind of horror?
Ja kanske.

Här en rulle som i sina bästa stunder kan beskrivas som en…eh..Exorcisten light…typ.
I sina sämsta stunder som en rätt förutsägbar..men förvånande underhållande…mörk skröna om vad som händer när den gamla beprövade demoniska ondskan gör ett nytt försök att erövra världen.
Och vem vet egentligen…görs det tillräckligt många gånger…kanske det till slut lyckas.

Eller inte.
Så länge det finns stoiska och tappra präster (märkligt nog på film mest katolska rackare) som tar kampen. Här är det unge prällen Lozano (Michael Peña) som får något att bita i när den unga Angela (Olivia Taylor Dudley) plötsligt avviker från sitt vanliga livsmönster och börjar…tja..bli lite märklig.
Mer än Lozano kan ta hand om möjligen? Lugn, hjälpen är nära då självaste Vatikanen minsann har koll på det som händer runt om i världen. Inte minst tack vare att övervakningsband i parti och minut tycks skickas in till demonkämparnas HQ. Här hittas också tex långe Djimon Hounsou iförd prästsärk och bekymrat ansikte. Liksom vår egen Peter Andersson! Ha! Otippat. Och oväntat. Men icke desto mindre roligt. Det blir också hans Kardinal Bruun som får ta matchen på plats i USA när det hela skiter sig.

För det gör det ju med besked. Snygga Angela är inte sig själv, och ingen vet först varför. Inte hennes pojkvän Pete (John Patrick Amedori) eller pappa Roger (Dougray Scott). Fader Lozano har dock sina onda aningar, och börja ana ett betydligt större match står på tapeten än att få stackars Angela att tillfriskna

vem som helst hade väl blivit dåre över sjukhusmaten som serveras!

Bakom kameran idag Mark Neveldine, till vardags i regiduon Neveldine/Taylor (Crank-rullarna). Här kör han solokvist, och vräker på med beprövade effekter i genren. Klart du ser dom komma i förväg, men rullen är överraskande bra ändå. Neveldine är inte ute efter att öppna nya dörrar, mer bara att visa kampen mellan gott och ont på ett effektivt underhållande sätt.

Räkna med sedvanligt beprövade ruggigheter och mindre, rätt salongsvänliga, jumpscares. Dougray Scott och Michael Peña må vara de största stjärnorna här..men Taylor Dudley gör inte alls bort sig som den plågade Angela. Fast förstås, nån Linda Blair blir hon väl inte.
Annars ÄR det för jäkla kul att se Peter Andersson fara runt i prästkläder och se förbannat allvarligt ut. Som om jordens existens hänger på att han gör det rätta i precis rätt stund.
Och det gör det ju.

En lagom tvistad demonthriller som gör vad den ska.
Helt enkelt.

Okt 27 2015

When a Stranger Calls (2006)

Galet klassiskt upplägg i dagens rulle?
The mother of all gamla rysare?
Barnvakten och telefonsamtalen.

Idag en nyinspelning på gammal kultförklarad (nästan?) originalrulle. Här upphottad version där unga Jill Johnson(!) (Camilla Belle) ”måste straffas” för att hon använt mobiltelefonen på tok för mycket. Telefonräkningen har blivit åt skogen för hög enligt pappa Johnson (och minsann är det inte ”agent Coulson” som flimrar förbi där!). Utegångsförbud på kvällarna, ingen tillgång till bil och plikten att tjäna ihop cash till att hjälpa till med räkningen.

Som att sitta barnvakt ute obygden hos paret Mandrakis till exempel. Vilka bor i värsta lyxvillan mitt ute i…ingenstans.
Pappa Johnson skjutsar Jill och manar henne samtidigt att höra av sig under kvällen om hon känner sig orolig över nåt. Taskigt läge dessutom, alla kompisarna på skön friluftsfest! Bara att bita i det sura äpplet.

Och vad kan hända, tänker Jill?
Ensam, nästan, i ett stort glassigt hus, barnen som sover. Bara att låta timmarna gå och inkassera cashen. Eller?
Of course not!!!

Så här pass in i rullen har man som tittare redan fått ”avnjuta” en synnerligen illavarslande prolog, och strax är Jills tillvaro på gång att få sig en rejäl åktur.
Regissören Simon West (Expendables 2) serverar en rätt salongsanständig version av den gamla rysligheten från sent 70-tal. Här är det som bäst under första halvtimmen då en rejält obehaglig stämning ändå målas upp. Den avlägsna villan och den lite hotfulla naturen runtom gör förstås sitt till. Som vanligt går att anmärka på knäppa, ologiska, val som Jill gör. Samtidigt gör inte Belle bort sig i huvudrollen. Vek, orolig men ändå troget stabil när det hettar till i handlingen.
För att det ska just hetta till på ett eller annat sätt…det kan man ju vara ganska säker på.
Det handlar egentligen bara om under vilka former.

så mycket som det rings i rullen….är det konstigt att kidsen inte vaknar av alla signaler!

Sparsam cast, inte helt fel i sammanhanget, och ett par små trevare till att lura oss uppåt väggarna. Är man van filmgloare är det dock förstås inga problem att förutse handlingen. Vänner av Sons of Anarchy får dessutom tillfälle att dra på smilbanden lite.

Well well, inte det bästa i genren. Men inte det sämsta heller.
Ni som törstar efter gore får leta nån annanstans. West vill satsa sina bucks på skuggor, mörker och olycksbådande stämning. Vilket han alltså lyckas bäst med INNAN det hela brakar loss på allvar.

Sen blir det mest standardformulär 1A i ryslighetsavdelningen.

Okt 26 2015

The Devil’s Hand (2014)

devils_handVar det inte det man visste!?
Att även i de lugnaste av Amish-samhällen (damn you ”Vittne till Mord!”) jäser det av mer eller mindre knasiga föreställningar om ondskans närvaro.

När sex flickor föds samma natt på en viss tidpunkt på året ojar sig de äldre i den lilla församlingen och drar sig i skäggen. Kan det vara så att en uråldrig gammal profetia är till att börja frodas…?

18 år senare är läget minst sagt spänt då den gamla sägnen talar om att djävulen aviserar sin ankomst via någon av de sex unga flickorna som nu hunnit växa upp och matats med den gamla historien. Att ”the elders” i församlingen hela tiden ger flickorna det onda ögat är förstås jobbigt. Värst av dem alla är församlingens överkucku Beacon (Colm Meaney) som predikar högt om den förestående profetian och olyckan som kommer att drabba församlingen…och att det banne mig vore bäst om alla flickorna vore döda.
Att sedan plötsligt flickorna börjar försvinna en efter en och påträffas avlivade medelst grymma sätt, hjälper ju inte situationen direkt! Vad är det som händer!? Ett galen församling? En seriemördare? Sinistra krafter i görningen inför flickornas 18-årsdag som närmar sig….och då den uråldriga legenden ska få liv….eller?

Överraskande underhållande mix av gammal hederlig slasher och ockult mysterium.
Att storyn utspelas inom det lilla Amish-samhället hjälper till att förstärka originaliteten lite. På ytan en rulle med klyschig och sliten ramberättelse, men storyn lyckas faktiskt med bedriften att hålla sig på rätt sida om taffligheten.
Att den dessutom känns snyggt och stabilt gjord hjälper förstås till.

på väg mot sina 18-årsdagar…och en möjlig förbannelse…?

Stora lasset dras av unga Alycia Debnam-Carey i rollen som Mary, en av de unga flickorna som står i ofrivilligt fokus. Vidare i rollistan hittas också Rufus Sewell som hennes pappa samt Jennifer Carpenter som synnerligen irriterande bokstavstrogen församlingsmedlem. Carpenter riktigt bra i sin roll.

Mixa hardcore-religion med djävulsfruktan och lite old school-slasher…plus ett stänk av kanske/kanske-inte-övernaturliga-inslag…och vips har du här en rätt trevlig och lagom twistad inledning på Halloween-veckan.

Som givetvis går att njuta av vilken dag som helst på året.

Sep 28 2015

X Moor (2014)

Brittiskt vildmarksraffel där det ska lekas med medhavda kameror igen.
Bör man huka sig inför träskvarning?
Svaret är…njaeeäää…kanske inte ändå.

Den ödsliga North Devon-heden i sydvästra England är ett ställe som alltid omgärdats av legender och  sägner. Mest känd: myten om de svarta pantrar/pumor som sägs leva fritt på heden och roama runt i ödsligheten. Ett antal expeditioner har försökt undersöka sanningshalten i den gamla skrönan (som faktiskt finns på riktigt).

En liten nätt belöning på 25 000 pund från en lokal tidning är kanske det som får amerikanska Georgia (Melia Kreiling) och hennes pojkvän/fotograf Matt (Nick Blood) att förlägga en höstlig utflykt till detta märkliga landskap. Att Matt dessutom snott med sig en massa high-tech-kameror från sitt jobb som kan ställas upp lite var som helst för att spela in det som passerar framför….är ju bara fina fisken!
Eller?

Men, oroa er icke, ni som har svårt för FF-genren. Det här blir tack och liv INTE ett frossande denna urvattnade subgenre. Vi snackar old-school-filmat här. Tack för det. Lokal guide/spårare måste anlitas för att ta paret ut i ödsligheten, och märklige Fox (Mark Bonnar) gör sitt bästa för att jobba hem titeln som filmens…kuf.

Vad har vi här då? Jo, en story som på papperet ska vara en sak….men strax förvandlas till nåt helt annat. Georgia och Matt får  anledning att önska att de aldrig lämnat USA för att möta otrevligheter på en kall engelsk hed. Det är isolerat, det är murrigt, det är dystert…och framför allt är det väldigt osäkert vad som egentligen är i görningen.
Först.

insikten att det är bättre att sitta hemma och titta på rysligheter…än att vara mitt i dem

För sen…ja sen blir det standarrutin enligt bästa B-formuläret. Fast inte så att jag sitter där och svär i tysthet. Mer ett lugnt konstaterande att rullen blandar liksom både högt med lågt. Eller ska man skriva friska grepp med gamla beprövade..?
Som vanligt en hel del i logiken att reta sig på. Och så fort det ska smygas på film, speciellt i naturen, prasslar och brakar och knakar det som en mindre karavan av elefanter rör sig genom vegetationen. Att kalla det smygande är ju rätt komiskt í sammanhanget.

Börjar lite intressant och gåtfullt. Byter nästan helt spår när det drar ihop sig till galenskaper, vilket i sammanhanget ändå känns rätt okej. Inte helt oäven historia som förstås tar till gamla beprövade grepp och därmed faller aningens i klyschornas träsk.

Men vaddå, jag hade inte tråkigt. Speltiden är på ynka 76 minuter, men i det här fallet känns det helt…rimligt. Bästa scenen är förstås den absolut sista bildrutan.

Sep 23 2015

Cursed (2005)

Varulven fortsätter att anfalla bloggen från alla kanter.
Efter ett besök hos den gode filmitch stod det klart att det här en ytterligare en Wes Craven-rulle som gått mig förbi under åren. Tills nu.

Således, Firma-Scream…Craven och Kevin Williamson…slog sina ljushuvuden ihop inför denna story från lala-land Los Angeles. I centrum ett föräldralöst syskonpar och lurig hårig best som i början roamar the hills ovanför LA. Ellie (en HELT felcastad Christina Ricci) sliter med att ta hand om sin lillebror Jimmy (en ung tjattrande Jesse Eisenberg) samtidigt som hon försöker göra karriär i kulisserna bakom en talkshow som produceras i staden. Går väl sådär på alla fronter…typ.

En bilolycka senare drar mardrömmen igång (”vaddå, det var ju en stor hund jag krockade med på den ensliga vägen i fullmånens sken…!!”) Ellie och Jimmy kommer rätt snart att få dras med oönskade effekter från sitt möte med det ”skadade” djuret. Hoppsan! Jaja, ni fattar ju upplägget.
Tänk Scream fast med varulv i stället. Som att Craven plötsligt droppat en idé hos Williamson om; ”att hördudu..om man skulle ta och göra en varulvsrulle med lite fokus på spåniga teenagers och väva in lite mystik a´la vem-är-det-som-är-skum…!? Vad tror du om det? Sno lite plots från dina Scream-rullar vetja!”
”No problems Wes” Det fixar jag till!”

”vänta nu…är det där en fullmåne?!!? jag trodde det var Hollywood-skylten som lyste så starkt!”

Det är standardrutin all over. Upplägget med märkliga filurer runt syskonparet. Effekterna klarar sig någorlunda bra. Nåt Craven ÄR bra på är ju att skapa viss obehaglig stämning i täta scener. Gubben hade blick för det. Helt klart. Dessvärre hemfaller även han i den här rullen åt att trycka in kackig CGI i kombo med lusiga maskeradkostymer, speciellt mot slutet som blir mer av rejält bonkers.
Men vad fan, man ska väl inte analysera för mycket när man frivilligt glor på en rulle som den här.

Nåt som är betydligt svårare att svälja är Ricci´s insats. Hon har fan aldrig varit bra i nåt. Så det så. Lättare då att ta till sig hyperaktive Eisenberg som spelar en typisk Eisenberg-roll. Det är ju förstås också han som har lite koll på läget när det mesta börjar skita sig.

Aldrig astråkigt, men visst är det en rejäl mellanmjölksprodukt från den det gamla filmesset Craven.
Splittrad rulle.

Sep 21 2015

Blood Moon (2014)

Om man bonkar ihop två av den här bloggens favvogenrer, western och varulvar…vad får man då!?
Jo, varulvswestern såklart! Galet!

Är det nåt som är skoj är det när nya kombon testas! Vi hade ju Cowboys & Aliens för ett par år sen…inte alls fel det heller. Bakom den rullen fanns en massa dollarhögar i bästa popcornstil, här är det mer lågbudget och icke lika mycket slantar att bränna på specialeffekter. MEN, vi får oss en övergiven liten gruvstad i Colorado 1887 (egentligen en liten ”westernstad” i södra England..bara en sån sak! Love it!).

Efter en lagom gruesome inledning kommer så ett sällskap per diligens till denna håla. En liten genomresa med planerat stopp och matpaus….men som snart förvandlas till ganska så mycket mer besvärligheter. Vi har den obligatoriska blandningen av folk och fä, en ung sheriff med sin nya fru, en prälle, en driftig änka, den tystlåtne gunslingern som liksom bara dykt upp. Vi får till och med ett par sviniga bankrånare som bjuder in sig själva och försöker röja och styra.
Naturligtvis har ingen av dem räknat med att det STORA hotet kommer i samma ögonblick mörkret faller och den stora fullmånen dyker upp på natthimlen…!

Jepp, the old werewolf igen! Den här gången som myten om Skinwalkers i den indianska kulturen.
Förvänta er inga superdupereffekter dock. Inga flashiga cgi-sekvenser. Här det mer old school med en stundtals skabbig kostym på besten. Lite trist kanske, men det kan man leva med om storyn kan sväljas. Regissören, en Jeremy Wooding, satsar istället på snabba monsterklipp och lagom överspel från de olika aktörerna. Känner icke igen en endaste av dem, vilket iof kan vara lika bra ibland.

Figurerna får helt enkelt satsa på att överleva natten så bra de kan, okända eller ej. Den coolaste av dem alla är kanske ändå gunslingern Calhoun (Shaun Dooley). Den tuffa änkan Marie (Anna Skellern) ska dock inte räknas bort!

blood-moon-photo

”come baby..take my hand..”

Ytterligare en sheriff, på jakt efter bankrånarna, är dessutom i antågande…med sina kvinnliga indiansidekick/spårare. Kommer de att hinna fram till undsättning?

Filmen kan nog inte kallas bra. Däremot ambitiös och inte alls usel. Den har ändå nåt som gör att jag gärna sitter kvar och ser hur våra protagonister ska lösa detta synnerligen brutala hot som väntar utanför i mörkret.
B-rulle med visst underhållningsvärde. Samt en jäkligt snygg poster!

Fast kanske mest för oss som gillar varulven bäst av alla monster…?

Sep 10 2015

The Midnight Meat Train (2008)

Bradley Cooper i sin första stora (?) huvudroll.
I en rulle som börjar lovande och gradvis övergår till your-average-standard-slasher/gruesome-upplevelse.

Leon (Cooper) vill bli bästa fotografen ever i New Yorks konstnärliga kulturvärld. Att ränna runt nattetid och fota vanliga svennar på stan, inte alltid i de bästa situationer, MÅSTE ju bara vara vägen till framgång!! Socialrealism deluxe liksom! Fotogalleriägarinnan Brooke Shields är dock tveksam…”mer svärta, mer passion, mer realism”..” är hennes order. Leons flickvän Maya (Leslie Bibb) hejar på med något tveksam blick.

När Leon fotar järnet i tunnelbanan råkar han få span på den mystiske Mahogany, en snubbe man icke vill dela tunnelbanevagn med. Låt oss säga att de som olyckligtvis gör det…inte direkt stiger av vid nästa station.
Ett och ett blir ju oftast två, och när Leon så läser om mystiska försvinnanden i tunnelbanan tar det inte lång tid förrän han beslutar sig för att leka Kalle Blomkvist och på egen hand spåra upp den galne Mahogany. Joråsåatt.

Märklig rulle detta. Börjar lovande, trycker på ett visst obehag i berättandet. Utvecklas snart till en gorefest utan dess like, och självklart (!) är rullen regisserad av en asiat med förkärlek för det bisarra; Ryuhei Kitamura. Och nej, jag har inte sett något av hans tidigare alster, men man säger mig att det här är en av hans ”mildare” filmer. Tjenare.

Coop tjuvåker längs Röda linjen!

Storyn bygger på en novell av ingen mindre än flummaren Clive Barker, och Kitamura tycks ha gett sig den på att förvalta författarens förkärlek för det mörka och ganska otrevligt bisarra. Vår vän Cooper agerar som om domedagen närmar sig, nästan besatt av att hitta galningen Mahogany. Denne svartklädde stenhårde typ, som med bravur görs av den gamle räven Vinnie Jones! Jajamensan! Jones är förstås perfekt här, tyst som en mus större delen av rullen. Istället låter han det STENHÅRDA ansiktet tala! Hu!

När allt är uppdukat och föreberett är det dags för finalen som kommer med en lagom snygg liten vändning i manuset. Inte helt oävet, men då gäller som sagt att man står ut med ett par liter filmblod av bästa färg längs vägen.
A-rulle ambitioner byts vartefter ut mot B-rulle-känsla ju längre denna våldsamma ryslighet håller på. Perfekt förstås för de med förkärlek för närbilder på avhuggna och utslitna kroppsdelar.
För oss andra ett udda och märkligt besök i New York-nattens baksida.

Inte bra, men den har…….nåt.

Sep 8 2015

The Hills Have Eyes (2006)

Vi kör en liten homage till den gamle räven Wes Craven!
I form av denna nyinspelning på Cravens originalrulle från 1977. Här är det fransosen Alexandre Aja som står för regi och manus, men Craven fanns minsann med bakom kameran i producentstolen. Gott så.

Aja gjorde fräsigt intryck på mig med den knäppt underhållande Piraya 3D, och fasen om han inte kommer undan med ett litet rävigt flin på läpparna även här! Ni kan ju säkert storyn vid det här laget; familjen på väg med sin snygga silverfärgade husvagn genom den ödsliga New Mexico-öknen (fast den här rullen är inspelad i Marockos öken!).

Aja laddar sin moderna version med ett och annat välbekant namn i rollistan; Ted Levine, Kathleen Quinlan, Emilie de Ravin. Plus en hoper andra nyllen som jag inte direkt känner igen. Och snart kommer de alla att hamna i trubbel. Så, ekipaget rullar vidare efter ett stopp på ett nedgången bensinstation, bästa vägen efterfrågas och det sunkige macksnubben är en filur man måste se upp med. Vilket våra turister icke gör. En detour senare är helvetet löst i öknen och det handlar om att överleva. Om det ens går.

Simpelt upplägg. Egentligen ganska tramsig story, men tusan om inte vår vän Aja fyller speltiden med idel spänningsmoment!
Ja faktiskt! Han lyckas med konstycket att ta den gamla storyn från Craven och blåsa lite snyggt modernt liv i de slitna manussidorna. Ganska gorigt javisst, storyn bangar inte för köttiga detaljer. Men det görs oerhört effektivt och ”snabbt” i visualiseringen, så pass att det aldrig är någon risk för att rullen och dess effekter ska kännas B-träskigt.

Filmen är effektiv och rapp. Lika mycket som det är en horror-story…lika mycket blir det en spänningsthriller. Speciellt när en av huvudkaraktärerna liksom kliver upp till utmaningen och genomgår någons slags märklig inre förändring.

människans bäste vän. även i dårarnas wasteland.

Första delen av rullen är bäst, med oväntade överraskningar och allmän olustkänsla. Senare hälften mer råös och actionbetonad, fast på ett jäkligt engagerande och smutt sätt.

Aja´s version av denna gamla klassiker känns både uppfriskande och proffsigt tillverkad!
Det trodde man inte!
I alla fall inte jag.

Sep 7 2015

The Caller (2011)

Klassiskt och uttjatat upplägg: nyskilda Mary (Rachelle Lefevre) ska börja om på nytt. Varför inte flytta in i lagom suspekt område med tillhörande sliten lägenhet? Tjo!

Såklart att kontaken med exmannen är ansträngd, såklart att Mary inte har några vänner omkring sig. Men vaddå, ensam är ju stark. Vilken tur att hon tog helt fel på kvällskursens lokaler och på så sätt träffade läraren John (Stephen Moyer). Början på en ny bekantskap…? (know what I mean..?…nudge..nudge..)

Synd bara då att den nya tillvaron störs av att det ringer i lägenhetens redan installerade telefon hela tiden, och vem är kvinnan som envisas med att fråga efter ett mansnamn!? Mary går snart från att vara överseende till att bli förbannad. Bad mistake förstås och sakernas tillstånd förvärras dramatiskt.

Börjar lovande, murrar ned sig i oklarheter, tar en synnerligen konstig vändning…och sen vet man på ett ungefär hur landet kommer att ligga när det är dags för eftertexterna. Mitt största problem var att få koll på VAR dagens story utspelar sig då det aldrig sägs rakt ut. Casual amerikanskt, men med väldigt mycket latinosinslag i både persongalleri och kulturen. Södra Kalifornien? Fel. Puerto Rico! Så kan det gå!

the-caller01

en tjej, en bakelittelefon…och en jävligt mörk lägenhet!

Rödhåriga Lefevre gör ett helt okej jobb som Mary. Självklart tar hon alla klyschiga beslut i trängda situationer, som att knalla omkring hemma i en kolsvart lägenhet på kvällen. Jag menar, VEM gör det i verkligheten!? Kom igen, visst har Du en och annan lampa tänd i rummen?! Men närå, inte på film förstås. Manuset ÄR såklart rätt mallat och Lefevre får jobba med det hon har. Var har jag sett henne förut? Jo nånstans i någon av de usla Twilight-rullarna väl!? Visst var hon vampyr där? Lite kul då att hon här sparras av långe Moyer som ju också flashat huggtänder i serien True Blood. Så kan det också falla sig.

Dagens regiman, Matthew Parkhill, satsar på mest på mysrys och lagom gåtfulla inslag. Storyn vrider sig så småningom ett varv extra och antar en annan form…vilket också är det som räddar rullen från att försvinna helt ned i träsket av hopplösa historier på film. Lite småintressant kanske man skulle kunna kalla det hela med ett positivt ord.

Mitt råd till Mary; skaffa telefonsvarare.