Månadsarkiv: april 2010

Apr 30 2010

Red Riding 1974 (2009)

Yorkshire i 1970-talets England. En ung flicka försvinner, kanske är hon offer för en seriemördare och rookiejournalisten Eddie Dunford ser sin chans att stiga i graderna som kriminalreporter på den lokala tidningen. Ju mer Eddie nystar i det svårlösta fallet, ju mer upptäcker han att allt inte står rätt till i denna dystra del av England.
Den här första delen av en trilogi där till synes korruption och mutor får konsekvenser och vanliga hederliga medborgare är de som hamnar i kläm. Filmen visar upp en naken, grå bild av ett land i förfall utan något större hopp. Som vanligt i engelska dramer och thrillers är realismen synnerligen påtaglig och Eddie rör sig i miljöer så långt borta från idylliska engelska lantmiljöer man kan komma. Grådaskigt, effektivt, foto och en sorts suggestivitet som suger in känslan av fruktan och ovisshet i allt som händer.

Mer drama än thriller och med en underliggande mörk ton som sätter sig ju längre filmen håller på. Kan kanske upplevas lite ryckig och hoppig för vissa, men kommer man väl förbi den känslan bjuds det på ett synnerligen svart drama. En film där dialogen är framträdande och får ta mest plats.
Regissören Julian Jarrold verkar ha bra öga för detaljer och hela filmen andas verkligen 70-talet från allt vad gäller kläder till stilen på de slitna bostäderna.

Red Riding 1974 kanske inte är kärlek vid första ögonkastet, men letar sig in i medvetandet ju längre den håller på. Som vanligt yppersta klass på skådespeleriet när det gäller engelska produktioner, där Andrew Garfield (Boy A) ger Eddie mer känslor och en sårbarhet ju längre in i härvan han hamnar.
En stabil första del av denna trilogi som än en gång bevisar att brittiska dramer är top of the line.

Betyget: 3/5

Apr 22 2010

Funny Games US (2007)

Efter tio år väljer den egensinnige tyske regissören Michael Haneke (La Pianiste) att göra en ny engelsk version av sitt eget original från Österrike, Funny Games. Den här gången med handlingen förlagd någonstans till USA:s östkust. Således får vi här se familjen Farber på väg till sitt sommarhus för lite avslappning och semestertillvaro med segling. Av lugnet och stillheten blir det intet när så två mycket väluppfostrade ynglingar dyker upp vid ytterdörren under förevändning att de vill låna ett par ägg. Ganska snart visar det sig att de vill mycket mer än så. Väldigt obehagligt mycket mer.

Jag blir inte riktigt klok på Haneke. Varför en sådan här film, som egentligen är en enda stor upplevelse i obehagligheter? Och varför en ny version på engelska? Kanske är det helt enkelt så att Haneke vill visa oss Hollywoodbländade filmtittare, och undertexthatande amerikaner i synnerhet, att det inte alltid blir så tillrättalagt och lyckligt i alla historier. Kanske han vill slå oss i magen och visa att vi alla tycks ha intagit en sorts avtrubbighet mot våld på film under de senare åren? Eller mot våldet i samhället, att det ofattbara och fruktade kan vänta runt hörnet vilken sekund som helst. Kanske vill han få oss att vakna till och känna inför den värld vi just nu lever i…?
För det är precis vad man gör. Familjen Farber, Ann (Naomi Watts), George (Tim Roth) och sonen Georgie Jr utsätts för en riktig mardröm och hos mig kryper det av obehag i kroppen. Det är en film som får mig ur balans och hur jag än gör tycks jag inte kunna stävja mig mot det, eftersom jag också är så angelägen om att veta hur det hela ska sluta. Inser att Haneke fått mig precis dit han vill.

Starkt utlämnande rollspel av Tim Roth och framför allt Naomi Watts. De två förövarna, Paul och Peter, spelas med otäck iskall elegans av Michael Pitt och Brady Corbet, och speciellt Pitt är direkt motbjudande i sin överdrivna artighet blandat med råheten hos en äkta psykopat. De två vettvillingarna visar inte någon som helst respekt för vare sig människoliv eller följden av deras verkningar. Mycket obehagligt att titta på.

Funny Games US börjar fridfullt och idylliskt, för att ett par minuter senare övergå i en mardröm vilken man som tittare egentligen inte vill uppleva alls. Filmen är välspelad och väldirigerad av regissör Haneke som med små medel och detaljer når dit han vill. Miljöerna är äkta och andas till en början sommaridyll med inslag av överklass. Dock kantrar filmen snabbt över i en mörk, illvillig ton med olusten som en blöt filt över hela upplevelsen, men just därför fyller den antagligen sitt syfte, precis som är tänkt från början. Föga njutbar och icke på något sätt en underhållande film, men effektiv i sitt sätt att framkalla känslor.

Betyget: 2/5

Apr 21 2010

King Kong (2005)

Som filmälskare är det alltid härligt att ha möjligheten att se om filmer. Antingen för att på nytt få ta del av den filmmagi man kanske upplevde första gången, eller också för att nyfiket känna efter om ens åsikter möjligen har ändrats. Precis som i dagens betraktelse som jag senast såg vid biopremiären när det begav sig. Att ge sig på att göra en ny version på en sådan här gammal klassiker kräver verkligen sin regissör, och är det någon som ska gå iland med det är det väl Ringen–Peter Jackson. Han är originalet väl troget och lyckas samtidigt väva in en och annan ny liten scen i det redan bekanta materialet om den arbetslösa skådespelerskan Ann (Naomi Watts) som i 30-talets New York lockas av den profithungrige producenten Carl Denham (Jack Black i en otippad men underhållande roll!) att följa med det slitna fartyget Venture på jakt efter den mytomspunna Skull Island. Väl där är det tänkt att Denham ska spela in en film med allt vad det innebär av action och romantik i vildmarken. Med på resan finns också filmens manusförfattare Jack (Adrien Brody) som genast förälskar sig i den vackra Ann. Väl framme vid den mystiska ön vet vi ju alla som är bekanta med storyn vad som väntar…

Jacksons version är naturligtvis fylld med lysande effekter och en berättarglädje som rusar på i 110 nästan hela tiden. Effektstudion har fått jobba så det ryker och det märks givetvis i filmen. Jackson får mig faktiskt att tro på att det är en riktig 8 meter hög apa jag tittar på. Filmen tar god tid på sig att sätta upp intrigen innan actiondelen brakar lös och stannar inte av förrän den gigantiska apan mött sitt öde djupt i asfalten i New York. Filmens mittparti med handlingen förlagd till den grönskande ön är bland det bästa man sett i effektväg. Det enda som jag tycker drar ned tempot är en sekvens där våra hjältar får tampas med jätteinsekter i en mörk ravin. Det är egentligen bara effektporr som inte fyller någon mening och lika gärna hade kunnat strykas ur handlingen.
Trots den adrenalinstinna action som finns är filmens vackraste scener de stillsamma och känslomässiga mellan Kong och Ann. På ett makalöst bra sätt lyckas Jackson visa oss Kongs känslor och hur de förändras i samspelet med Naomi Watts karaktär. Även om jag som åskådare vet hur historien kommer att sluta är det inga problem att till hundra procent hålla på jätteapan in i det sista och det stora vemodet rullar verkligen in över en när det sista planet sätter den dödsbringande ammunitionssalvan i ryggen på Kong högt däruppe på Empire State Building. Det är sorgligt, snyggt och gjort med stor känsla.

Jack Black, Adrien Brody och Naomi Watts gör alla gedigna prestationer med sina karaktärer, men samtliga får stå i skuggan (!) av den väldige Kong som förstås är den riktige huvudrollsinnehavaren här. I Peter Jacksons varsamma och uppfiningsrika händer blir han en 8 meter hög upplevelse bortom allt annat man sett i denna typ av effekter.
2005-års version av den gamla klassikern är avgjort den bästa nyinspelningen och utklassar tex -76-års tarvliga version med hästlängder. Både vad gäller effekter, hjärta och manusmässigt. King Kong 2005 osar av berättarglädje, fantasi, tokbra effekter, värme och känslor som går utanpå det mesta. En ren njutning för en filmälskare.
Och roande nog är åsikterna nu precis samma som vid premiären 2005.

Betyget: 4/5

Apr 20 2010

The Contender (2000)

Som att befinna sig ett oerhört välskrivet avsnitt av gamla tv-succén Vita Huset.
Det är den omedelbara känslan jag har efter att ha sett detta politiska drama med tio år på nacken. Upplägget är att USA:s vicepresident har avlidit och president Evans (Jeff Bridges) behöver tillsätta en ny så snart han bara kan. Kandidater saknas inte, men omständigheter gör att förhandsfavoriten får se sig förbigången av den kvinnliga senatorn Laine Hanson (Joan Allen) som får full uppbackning av Vita Huset för att kunna bli den första kvinna att inneha ämbetet. Nu gäller det bara att få henne godkänd i det utskott som leds av presidentens rävige motståndare Shelly Runyon (Gary Oldman). Runyon har dock inga som helst planer på att låta Hanson få posten, och ser till att komprometterande material om Hansons vidlyftiga sexuella leverne under collegetiden dras fram i rampljuset inför det moraliskt känsliga USA. Hur ska nu Hanson, president Evans och Vita Huset bemöta denna skandal under uppsegling och ändå se till att vicepresidentposten tillsätts på bästa sätt?

Själv är jag en riktig sucker på amerikanska politiska dramer med rapp dialog och intensiva konflikter vid förhandlingsborden, och här får man verkligen sitt lystmäte om man är lagd åt denna böjelse. Filmen har fått etiketten ”politisk thriller”, men ”drama” är mer rättvisande tycker jag. Spelplatsen är uteslutande maktens olika korridorer i Washington, där båda sidors spelare i den här luriga politiska kampen får spela ut sina register. Regissören Rod Lurie (The Last Castle) vet uppenbarligen hur man hanterar en sådan här story, och det egenskrivna manuset bär alla spår av att ha avhandlats ihop med tex Aaron Sorkin, tv-Vita Husets skapare och hyllad för sina rappa och händelserika manus. Tempot är på god fart igenom hela filmen med bra vinklingar i historien som dessutom också faktiskt lyckas  bjuda på en och annan twist när man minst anar det.

Runt denna historia har Lurie lyckats samla en diger samling tunga skådisar med Jeff Bridges i spetsen som synnerligen karismatisk president med förkärlek för njutbara snabbmåltider i tid och otid (!) Gamle räven Sam Elliott gör en stenhård rådgivare med sedvanlig pondus och machostil, Joan Allen som den kandiderande Lanie Evans intar kanske filmens coolaste attityd när så mycket verka stå på spel. Christian Slater i en mindre, men ack så viktig roll gör vad han ska. Frågan är dock om inte filmens största insats görs av Gary Oldman som på sedvanligt manér går totalt upp i sin roll och hans tolkning av den fanatiske och synnerligen hale Shelly Runyon dröjer kvar på näthinnan. Oldman är som vanligt en lysande skådis i alla de sammanhang han dyker upp i.

The Contender må utspelas i kontorsrum och myndighetskorridorer men är en tempofylld uppvisning i rappa dialoger, tvära kast och proffsiga skådespelarinsatser värdigt en snillrik historia som denna. Och som sagt, ögongodis för alla som gillade Vita Huset när det begav sig.

Betyget: 4/5

Apr 19 2010

Paranormal Activity (2009)

Katie och Micah är ett typiskt medelklasspar med ett högst normalt samboliv som bor bra i en villa i San Diego. Katie har under en tid störts av att hon känt en närvaro i huset som inte känns behaglig, steg som hörts, röster som viskat på nätterna. Sambon Micah kommer på den geniala idén att köpa en videokamera för att kunna dokumentera vad som egentligen händer i huset när de sover. Resultatet och effekterna av åtgärden blir allt annat än vad de önskat sig. Smart upplägg för en av förra årets mest hypade filmer, som faktiskt spelades in redan 2007 med oerhört små medel av debuterande regissören Oren Peli i hans eget hem. Under en och en halv timme följer vi parets, via den kamera som Micah skaffat, kamp mot att komma underfund med vad det är som stör dem och i synnerhet Katie. Regissör Pelin leker med videokamerans ändock ganska begränsade möjligheter och får mig faktiskt att tro på det jag ser. Upplägget är dokumentärt och vill ge sken av att det är ”hittat” material vi ser, precis som i den omtalade ”Blair Witch Project”, fast den här filmen utger sig inte på något sätt att vara äkta i den bemärkelsen.

Den handhållna, skakiga, kameran förstärker effekten av olustheten och det begränsade spelutrymmet huset skapar ger en klaustrofobisk känsla hos mig som tittare. Oerhört bra skådespel av de okända Katie Featherstone och Micah Sloat, där speciellt Katie verkligen får fram de skräckslagna känslorna och desperationen på ett sätt som gör att jag tror på henne. När det gäller Micah skapas det snarare en irritation hos mig över att han in i det längsta inte tar det som händer på allvar, utan hellre vill leka med kameran och undersöka vidare på egen hand, det är väl också det enda som jag kan invända mot trovärdigheten. Hade jag varit Katies sambo så hade jag ställt upp och ringt till varenda kotte som finns att tillgå! Precis som Katie vid ett tillfälle i filmen bönar och ber om.

Som vanligt är det mest skrämmande det vi inte ser, och de suggestiva nattbilderna från parets sovrum när kameran och tiden går är direkt obehagliga. När det sedan sker saker så händer det plötsligt och oväntat men ändå inte. Vi vet att det ska komma något, men inte riktigt vad. Det är dock tillräckligt skrämmande för att skicka kalla kårar längs min rygg. Avsaknaden av stora effekter ersätts av smarta små händelser som i kombination med de effekter som ändå finns gör Paranormal Activity till en synnerligen kuslig film. Och det av självaste Speilberg föreslagna omgjorda slutet är precis så lagom läskigt som en film av den här kalibern ska ha som slutscen!

Betyget: 3/5

Apr 15 2010

Hancock (2008)

Redan när jag såg den här filmen första gången slogs jag av en tudelad känsla, och banne mig om inte samma känsla återkommer nu när jag ser om den ett par år senare. Historien om John Hancock (Will Smith) , superhjälten som inte beter sig som superhjältar ska. Han dricker, tycker medmänniskorna är idioter och när han någon gång får för sig att stoppa brottslighet eller en olycka lyckas han ställa till med materiella skador för miljontals dollar. Efter sitt senaste tilltag har nu staden Los Angeles tröttnat på honom och ber honom mer eller mindre fara åt helvete. När han av en händelse stöter på den misslyckade pr-konsulten Ray (Jason Bateman) och hans fru Mary (Charlize Theron) ändras dock förutsättningarna en aning och Hancocks mer mänskliga sidor lockas fram av den naive men driftige Ray. Dessutom är det något med Mary som fångar Hancocks nyfikenhet och gör att han inte kan slita sig från familjen.

Filmen börjar i god stil som en skön sarkastisk skröna över hur superhjältar INTE ska bete sig, och det är i dessa ögonblick filmen fungerar alldeles förträffligt. En liten känga till alla städade historier om hjältar som alltid gör det rätta. Hancock får istället tillfälle att visa upp alla dåliga sidor som kan tänkas förekomma hos en man med ovanliga krafter,och jag som tittare har oerhört roligt åt detta. Problemet dyker upp när filmen plötsligt ska anta en liten seriösare ton och allvaret smyger sig in i berättelsen, som redan från början är aningen tunn. Nu ska en diger backstory avslöjas och det känns lite som lekfullheten och satiren går förlorad.
Problemet är att filmen inte tycks veta vilken fot den vill stå på, skamlös underhållning eller seriösa livsfunderingar?
Själv hade jag föredragit om man fokuserat mer på det satiriska och låtit manus virvla iväg i samma goda stil som inledningen.

Hancock fungerar dock som helhet och effekterna är snygga och riktigt trevliga att se på, speciellt när Hancock ställer till med materiella skador till höger och vänster. Det känns också som att det är Will Smith som gör Hancock till en underhållande film, det är hans karisma och stil som bär upp figuren. Jason Bateman och Charlize Theron förpassas till bakgrunden även om de bidrar till historiens utveckling, men på högst ytliga grunder. I sina sämsta stunder känns filmen lite rumphuggen och förbihastad med ett koppel snygga effekter inkastade. I sina bästa stunder är det en skön, ytlig, skröna om lite civil moralolydnad.
I det här fallet hade jag föredragit lite mer av det sista.

Betyget: 2/5

Apr 14 2010

In the Electric Mist (2009)

En ung kvinna hittas mördad långt inne i Louisianas träskmarker och veteranpolisen Dave Robicheaux (Tommy Lee Jones) börjar nysta i fallet och hoppas kunna knyta brottet till den lokale gangstern Julie ”Baby Feet” Balboni (John Goodman). Snart upptäcker dock Robicheaux att inget är som det ser ut. Samtidigt snubblar han också över ett gammalt 40-årigt mordfall ute i träsken som kastar skuggor från det förflutna.
Det här är andra gången som figuren Robicheaux dyker upp på film, förra gången var det i den föga framgånsrika Heavens Prisoners (1996) och då i Alec Baldwin:s skepnad. Nu är det ikonen Tommy Lee Jones som får sätta sin prägel på den nyktre alkoholistpolisen från den amerikanska södern.

Själva historien knallar på i ganska saggigt tempo, där vissa ledtrådar avslöjas efterhand som Robicheaux stöter på dem i sin envisa kamp i att hitta sanningen som alla tycks vilja dölja. Att han dessutom har en egen agenda att vilja sätta dit Balboni är helt uppenbart, men inte alltid lämplig att tillgripa. Det är dock välspelat, lågmält och snygga miljöer från Louisianas träskmarker, allt med den franske regissören Bertrand Tavernier:s fasta hand. Givetvis är inget som det verkar i historier som denna, men manuset följer trots det ganska enkelspårigt mallen för hur det ska utvecklas. Ett sorts lugn kännetecknar hela historien, och när det väl hettar till ordentligt sker det så snabbt så man riskerar att missa det. Det må vara hur det vill med logiken men Tommy Lee Jones gör som vanligt en utmärkt insats. Tror aldrig jag sett den mannen i en dålig roll! John Goodman får tyvärr alldeles för lite tid framför kameran för att hinna göra något större intryck som gangstern Balboni, men Goodman hör garanterat till den skaran skådisar som alltid gör sitt jobb utan problem. Ständigt snygga Mary Steenburgen har också sin beskärda del av filmminutrar som Robicheaux fru, och gör vad hon ska under de ögonblick hon finns med i handlingen.

Märkligt nog visades In the Electric Mist aldrig på bio i USA, kanske trodde man inte på det långsamma tempot eller avsaknaden av alltför mycket action. Som helhet dock en hygglig film där skådisinsatserna ändå är mer minnesvärda än själva storyn.

Betyget: 2/5

Apr 13 2010

The Box (2009)

Norma och Arthur Lewis (James Marsden/Cameron Diaz) lever ett alldagligt förortsliv i 70-talets USA. Han jobbar åt NASA och hon är lärare. Plötsligt en dag levereras ett mystiskt paket till familjens hus innehållandes en låda med en knapp i. I brevet som följer med är instruktionerna lika tydliga som enkla: välj att trycka på knappen och få 1 miljon dollar! Nackdelen är att någon, för dem okänd människa, dör någonstans i världen. Avstå och erbjudandet går vidare till någon annan.  Är inte det ett makabert moraliskt problem som heter duga så säg…? Norma och Arthur får 24 timmar på sig att bestämma sig för ett val.

Här någonstans i filmen börjar konsekvenserna av deras val (ärligt…trodde du att de skulle avstå från att trycka…?!) och via en mystisk främling (Frank Langella) utvecklas det hela till en mindre mardröm som ställer det mesta på sin spets. Dessvärre önskar jag att paret inte tryckt på knappen, och därmed besparat oss denna totalt utflippade story som faktiskt inte leder någonstans och framför allt lämnar mig som tittare otroligt frusterad.
Filmens regissör, Richard Kelly, en gång i tiden ansvarig för den uppmärksammade Donnie Darko (2001) har totat ihop en historia baserad på en novell som är så såsig så man riktigt pustar i tv-soffan. Inledningen är lovande dock, med sakta stigande spänning om vad som komma KAN, men det som följer blir riktig pannkaka! Synd eftersom upplägget är riktigt lovande och faktiskt får Cameron Diaz visa att hon kan spela något annat än flamsiga blondiner med irriterande skratt. Filmen vill uppenbarligen leva i någons slags thriller/övernaturlig-kantad värld men lyckas banne mig bara vara irriterande. Det är snarare ett drama som går helt överstyr med ett alldeles för jobbigt och högtravande manus.

Vad filmens budskap går ut på frontas så diffust under filmens sista minutrar så man blir riktigt irriterad över att ha behövt genomlida nästan två timmar av….ingenting för att få ännu en moralkaka uppkörd i ansiktet.
The Box börjar bra, blir raskt sämre och förlorar sig i en massa onödiga, intetsägande scener som plötsligt påminner om ännu ett segt avsnitt av gamla Arkiv X från 90-talet.

De enda som kommer undan med godkänt är skådisarna, James Marsden, Frank Langella och så då fröken Diaz. Måtte vi glömma resten av denna historia så fort det bara går.

Betyget: 1/5

Apr 11 2010

Underworld: Evolution (2006)

Nej men det här var väl för tråkigt.
Att tvingas konstatera att, trots att jag älskar varulvar och viss mån njuter av vampyrer i allehanda former, är det här mer eller mindre en riktig soppa till film. Där första Underworld ändå hade viss berättarglädje och gav ett sorts roande twistat sagoskimmer över de gamla monsterlegenderna, blir fortsättningen här enbart utdragen och långtråkig.
Det är framför allt i manuset det brister tycker jag. Filmen tar vid direkt efter att den första slutat och Selene (återigen Kate Beckinsale i åtsmitande läder) är på flykt tillsammans med den nye hybrid-vampyr/varulven Michael (Scott Speedman). Nu går all tid åt att hålla sig undan gammelvampyren och überbossen Marcus (Tony Curran) som väckts till liv igen och ställt  in siktet på Michael och Selene. Uppenbarligen har rookien Michael något som Marcus väldigt gärna vill lägga vantarna på.

Via en backstory kommer nu nya detaljer om den eviga fejden mellan vampyrerna och varulvarna. Det kunde ha förvaltats bättre om ni frågar mig. Nu blir det mest en massa namn som droppas hit och dit, och vi förväntas hänga med i alla turer och gamla mystiska uppgörelser som ingåtts. Det springs fram och tillbaka, hoppas mellan scener och det verkar aldrig vara långt till de platser som ska besökas. Logiken är sedan länge slängd överbord, och det stör mig så till den grad att jag inte kan tycka om den här filmen alls. Fantasi javisst, men någon måtta får det ändå vara. Kate Beckinsale upprepar sig å det grövsta med sin rollfigur Selene och blir mest en karikatyr på sig själv. Som ser bra ut i läderoutfit, visst…men inget mer.

Konstlad story som engagerar nada. Datatillverkade varulvar som verkar argare än någonsin och en väldigt väntad final. Actionstinn så det stänker om det och filmblodet flyter på, men inte blir resultatet bättre för det. Regissören Len Wiseman påstår i extramaterialet att det fanns så mycket från första filmen att berätta vidare på, fan tro´t.
Här luktar det profit och chansen att suga ur lite mer stålar från den skara som tagit till sig denna gotiska variant på Matrixaction.

Någonstans på vägen glömde Underworld: Evolution bort att utveckla ett engagerande manus värdigt en uppföljare.
B-filmsstämpeln sitter hårt här.

Betyget: 1/5

Apr 10 2010

Signs (2002)

abigail_breslin141Prästen Graham Hess (Mel Gibson) bor på en enslig gård utanför Philadelphia tillsammans med sina två barn och sin yngre bror Merrill (Joaquin Phoenix). Efter att att Grahams fru omkommit i en bilolycka har han tappat tron på livet och religionen, avsagt sig prästkallet, och ser ingen glädje i livet.

Mitt i detta upptäcker bröderna och barnen plötsligt förekomsten av gigantiska cirkelmönster i majsfälten som omger deras hus. Och vad är det för skuggor som plötsligt verkar smyga omkring bland hustaken på nätterna…?

Jag har alltid varit lite splittrad till regissören M. Night Shyamalans ofta twistade och luriga  filmer, Sjätte Sinnet (1999) var genialisk, Unbreakable (2000) var katastrofalt usel, men här lyckas han igen. Stämningen i Signs är olycksbådande och krypande nervig. Shyamalan använder sig förtjänstfullt av det gamla knepet med att det skrämmande ligger i det man inte får se. Han använder sig också av detaljerna på ett sätt som verkligen får stämningen att ligga och vibrera, ljudet, vinklarna, de snabba klippen i väl valda situationer. Att sedan Grahams förlorade tro spelar en avgörande roll i filmen och kompletteras av den eviga frågan om huruvida allt som sker är av en slump eller om det finns ett högre syfte, är snyggt berättat med stil.

Signs är en sorts hybrid mellan drama och krypande sci-fi. En historia om något olycksbådande som plötsligt är på väg. I bakgrundsmaterialet förklarar regissören att han vill förmedla en klaustrofobisk känsla av att Graham, Merrill och barnen är isolerade på sin gård och kan bara invänta det förestående hotet som plötsligt verkar komma från alla håll. Skärrade rapporter från deras ständigt påslagna tv-apparat hjälper till att bygga upp den ödesmättade stämningen. Mycket bra skådespel här av veteranen Gibson som levererar och likså av den då rätt färske Joaquin Phoenix. Stor konst också att få de unga barnskådisarna Rory Culkin och Abigail Breslin att prestera känslosamma ögonblick mitt i dramat.

Signs är utan tvekan Shyamalan i högform och den är ruskigt spännande samtidigt som den ger en otäck krypande känsla innanför skinnet på mig som åskådare.
En mycket bra film.

Betyget: 4/5

Apr 9 2010

2012 (2009)

Mycket siffror där uppe i rubrikraden. År 2012 är året då jorden kommer att gå under. Allt enligt den ständigt refererade gamla flummiga Maya-kalendern. När så den moderna katastroffilmens fader, Roland Emmerich (Independence Day), kände att det var dags igen för att göra en ny popcornfilm med extra mycket, så valde han helt sonika att spinna vidare på denna teori om vårt klots undergång. Och vips, efter lite patenterad Emmerich-handpåläggning så har vi här stråkar, plastiga känslor, knyckiga rollkaraktärer och framför allt effekter. I massor.

Emmerich lär ha sagt att detta ska vara hans sista mastodontfilm om hemskheter som drabbar mänskligheten, och varför inte då ta i så det knakar? För det gör han verkligen. Den minimala backstoryn klaras snabbt av för att kasta oss tittare in i effekterna förlovade tillvaro. Ung forskare upptäcker att allt inte står rätt till med jordens temperatur och varnar. Myndigheter börjar med hemlighetsmakeri för att stå rustade inför de hemskheter som komma skall. En frånskild pappa (John Cusack) kastas bokstavligen in i händelsernas centrum och får ta hand om både sitt ex, hennes nye boyfriend och sina barn, på flykt undan de hotande naturkrafterna.
Egentligen finns det inte så mycket att säga här. Filmen följer exakt standardmallen för hur handlingen ska vara, vilka som ska utföra de modiga hjältedåden och vilka som ska dö.

Men det är förbaskat läckert. Jorden har väl aldrig gått under på ett snyggare sätt. Eller som någon skrev på nätet, det är undergång med extra allt. För det är det verkligen. Emmerich hamrar på med jordbävningar, eldstormar, lava, översvämningar och hela registret. Skådisarna med Cusack i spetsen förpassas till bakgrunden när specialeffekterna vill ha plats i finrummet och visa upp sig.
Och eftersom det är så förbannat snyggt gjort så är det helt ok. Övriga bredvid Cusack som flyr för livet är bla Amanda Peet (The whole ten yards), Oliver Platt (De tre musketörerna), Thandie Newton (MI:2) och Woody Harrelson (Zombieland) i helt galen störtskön liten biroll!

2012 är Hollywood både från sin bästa och sliskigaste sida. Det är mycket, det är högljutt, det är noll hjärna och logik.
Men det är satans underhållande och väldigt kul att se på.

Betyget: 3/5

Apr 8 2010

The Hurt Locker (2008)

Omtalad, omskriven, hyllad och prisad men också aningen….tråkig. 
Visuellt begåvade regissören Kathryn Bigelows (Strange Days) historia följer en grupp bombdesarmare under tjänstgöring i kaoset som råder i Irak. Knivskarpa situationer som tycks uppstå helt ur ingenting.
Ett nästan vanvettigt jobb där det handlar om att överleva till det är dags att stämpla ut och åka hem till tryhggheten igen. När en ny desarmerare, Will James, tar över befälet av den lilla bombgruppen efter en dödsolycka håller allt på att gå åt skogen. James verkar vara totalt orädd alternativt drivs av en dödslängtan som ständigt utsätter de andra medlemmarna i gruppen, Sanborn (Anthony Mackie) och Eldridge (Brian Geraghty), för stora risker.

Bigelow berättar rakt och effektivt, ingen onödig bakgrundsmusik eller backstory för att få oss i stämning. Vissa scener är otroligt intensiva och spänningen går att skära i med kniv. Den torra och skoningslösa miljön skildras på ett näst intill perfekt sätt, där faran verkligen kan lura bakom varje hörn i de sönderbomade kvarteren. Mitt i all dramatik också visuellt snygga scener, framför allt av detonerande bomber i mjuk slow motion. Det är detaljrikt och det är ärligt, utan något förskönande. Bigelow tar inte parti för någon sida, de amerikanska soldaterna utmålas inte som kaxiga inkräktare och den inhemska befolkningen framställs inte på något sätt som desperata krigare med USA-hat. Men, det blir också lite tråkigt i längden. Tyvärr. Jeremy Renner som James gör vad han ska med sin rollfigur, men det känns ändå som man inte kommer honom så där nära som hade varit önskvärt. Endast i filmens sista skälvande minuter låter han oss ana sitt inre och vad som möjligen kan driva honom.

The Hurt Locker imponerar med detaljer och snygga visuella scener, men med ett manus som blir aningens upprepande ju länge historen rullar på. På det hela taget dock en bra film, men inte det mästerverk som det talats om efter filmens framgångar vid Oscarsgalan 2009.

Betyget: 3/5

Apr 7 2010

Largo Winch (2008)

Mystisk miljardär dör under oklara omständigheter på sin lyxyatch i Hong Kongs hamn och nu börjar kampen om hans imperium. Samtidigt uppdagas en okänd adoptivson, Largo, som nu bokstavligen måste slå sig fram mot sitt rättmätiga arv och hålla sig undan de ljusskygga skurkar som vill röja honom ur vägen för att lägga vantarna på miljardimperiet.
Fransk thrilleraction som baseras på likaledes franskt seriealbum, inspirerad av James Bond-stilen med exotiska miljöer och allehanda skumraskheter.

Något plottrig och aningen invecklad story, men snygga välkoreograferade actionscener och förträffligt foto gör ändå filmen till en helt ok upplevelse. Framför allt Tomer Sisley i huvudrollen som Largo Winch utstrålar karisma i varenda scen han är med i, och är den som verkligen bär upp filmen. Av de mer kända i den annars ganska anonyma rollistan hittar vi Kristin Scott Thomas (Mannen som talade med hästar) som strikt bolagskvinna med bestämda åsikter. Som vanligt i filmer av den här sorten är det inte tillrådigt att lita på vem som helst och manuset gör sitt bästa för att lägga ut rökridåer för att dölja vem som egentligen ligger bakom de envisa försöken att röja Largo ur vägen.

Fransk action börja ta sig ordentligt och det här är inget undantag. Regissören Jérome Salle har fått en hög budget att leka med och det har resulterat i en rätt underhållande historia. En och annan twist är, som ovan nämnts, inbakad i historien och Largo Winch går till slut i mål, om inte som en vinnare, så i alla fall som helt ok underhållning på en söndagkväll. 

Betyget: 2/5

Apr 6 2010

Twilight (2008)

Unga Bella (Kristen Stewart) flyttar till sin pappa i den tråkiga lilla staden Forks, helt klart en bygd med vibbar av gamla Twin Peaks. Som om det faktum inte vore nog dröjer det inte länge förrän hon kärar ned sig i skolans mest mystiska kille, den skygge Edward (Robert Pattinson). Trots att Edward rakt ut ber henne att hålla sig ifrån honom, blir de snart ett par och Edward avslöjar sin odödliga hemlighet för henne. Som vampyr finns det vissa regler att följa och leva efter, och att kära ned sig i Bella är ju inte tillrådigt i dessa tider, när även kringstrykande, utomstående, vampyrer uppehåller sig i området.

Väl medveten om att jag är i totalt fel målgrupp för denna sockersöta historia, med lite kusliga (är det tänkt iaf) vampyrvibbar, sitter jag och känner att filmen kanske ändå inte är så genomusel som jag trott! Ok, det saknas logik, vissa av de ”regler” som vampyrer trots allt borde hålla sig till har uppenbarligen glömts bort. Förutsättningarna för lite snyggt grafiskt våld har tonats ned till förmån för ljuv tonårskärlek  och snygga bilder på de unga tu. Kärlekshistorian mellan Bella och Edward tillhör  inte skådespelarmässigt den mest passionerade man sett på film, och utstrålar mer en rejält träighet och stelhet som går att raljera över i timtal. Men någonstans där under det ytliga lagret anpassat för tonårstjejerna, finns faktiskt en historia om utstötthet och längtan över gränserna som skulle kunna göra sig riktigt bra i rätt förutsättningar och med lite mer inspiration hos alla om bara de plastiga klyschorna hade lagts bort . Här koncentreras dock det  mesta på snygga bilder av trånande pojkar och flickor, och idel tonårsrum lär vara tapetserade med Edwards sorgsna nuna.

Skådisarna agerar rätt fyrkantigt, där Kristen Stewart klarar sig absolut bäst med sitt grubblande och slitningarna mellan den farliga värld Edward representerar och hemmet där pappa sheriffen mest vandrar runt och inte verkar förstå någonting. Robert Pattinson är ingen direkt bra skådis, men passar av någon anledning ganska perfekt som den bleke hjältevampyren. Mera att reta sig på är Edwards vampyrfamilj, som alla ger ett vansinnigt plastigt intryck.
Och ett manus som borde varit rejält lite mer spetsat (sorry).  Å andra sidan är väl detta vad man får när krutet satsas på att sätta tonårshjärtan i brand. Det viktiga blir inte djupet i filmen utan hur det ser ut, betänk att filmen i första hand ska tilltala de unga kärlekslystna tonåringarna.

Regissören Catherine Hardwicke vet hur hon ska styra trupperna för bästa resultat i genren och det finns väl inget att säga om det. Twilight är ju den första i  en kommande filmserie om Bella och Edward, baserade på bästsäljande böcker, och den lägger nog så väl grunden till fortsättningen på denna Romeo och Julia-historia för 2000-talets törstande tonåringar.
Men jag saknade huggtänderna.

Betyget: 2/5

Apr 6 2010

Upp (2009)

Gamle Carl Fredricksen (eller Fredriksson som han heter i svenska versionen) sitter och surar i sitt gamla hus, hans hustru Ellie har gått bort och värst av allt är att de aldrig fick chansen att förverkliga sin gemensamma dröm, att resa till Paradisfallen i Sydamerika där upptäckaren och barndomsidolen Charles Muntz mystiskt fösvann en gång i tiden.
Inför hotet av en tillvaro på ålderdomshemmet beslutar sig Carl för att helt sonika flytta sig och sitt hus till just Paradisfallen, som en sista gest emot sin saknade hustru.

Pixar Studios visar återigen att de är absolut vassast i kategorin dataanimerat med känsla och stil. Inte en enda filmruta känns felplacerad här. Det är proffsklass på hantverket, som vanligt, och om man tyckte att ”Wall-E” var det ultimata beviset på proffsighet, får man nog tänka om igen. Skrönan om gamle Carls äventyr med flygande hus och en efterhängsam liten scout, kan vara det bästa jag någonsin sett i genren. De två omaka figurerna närmar sig naturligtvis varandra och i takt med att äventyren hittar dem knyts ett allt starkare band mellan.
Om det visuella hantverket är toppklass, kan detsamma också sägas om manuset. Det är en berättelse fylld av värme, hopp, humor och framför allt sorg. Sorg har ju annars varit något som Disney och Pixar aktat sig för att skylta för mycket med, men den här gången väljer man att göra det på ett fint och stilfullt sätt. Filmens första tio minuter räcker för att man ska sitta med en klump i halsen och känna hur ögonen tåras.
Mycket effektivt.

Naturligtvis saknas inte den tokroliga humorn och de farsartade upplevelser som dessa filmer också är kända för, likaså den ondskefulle skurken (för en sådan finns ju givetvis). På det hela taget följer Pixar-studion sina gamla mönster men lyckas för varje gång ändå förnya och ta det ännu lite längre. Man börjar undra var gränsen går för den animerade filmtekniken….?

Filmen finns naturligtvis både med svenskt och engelskt tal, där vi vuxna har störst glädje av originalet men kidsen bäst njuter av äventyret på svenska. Filmen drog mycket välförtjänt hem en Oscar för 2009 års bästa animerade film, och lyckades också vara nominerad till en Oscar i den tyngsta av alla klasserna; Bästa Film.
Upp bjuder på underhållning av toppklass och blir fullständigt oemotståndlig. Det är bara att njuta.

Betyget: 4/5