Månadsarkiv: april 2014

Apr 9 2014

Filmspanarna: Sciene Fiction!

Månadens tema tar sats rakt ut i stratosfären.
Eller nåt.
Hur förhåller man sig till det här då? Är det kanske ett av filmvärldens, hela nöjesindustrins, absolut mest digra och enorma områden att täcka in? Hur länge har världen pysslat med sci-fi?
Typ jämt skulle jag vilja säga.

Från de första galna filmförsöken i de levande bildernas historia, till dagens superdupertekniska cgi-monster till popcornsrullar som mejslas ut från drömfabriken. Vilket också gjort att vi idag kanske ser på sci-fi lite lagom mätta sådär.

Gränserna är framflyttade. Nu räcker det inte med ”bra” specialeffekter. Att ta sig till Pandoras grönskande djungler.. eller besöka en framtida utdöd jordboll..är ingen match längre. Tekniken och sinnet är så vana. Som att det krävs betydligt djupare lager av innehåll, möjligen främst i manusväg, 2014 för att verkligen göra skäl för epitet science fiction.

Annat var det kanske förr.
Och ändå inte så länge sedan ändå. Svårt att passera en speciell händelse i den moderna filmhistorien utan att stanna upp en sekund där. Något som i mina ögon nog är urmodern till den moderna sci-fiction-filmen. Och detta baserat på den äldsta av sagor. Den goda prinsen/hjälten mot den svarta skurken. Skitlarvigt egentligen kanske. Men ack så listigt. Och attans vilken snygg ny kostym man plötsligt kunde klä gamla utjatade sagor i.

Min take på dagens tema blir ännu en tripp tillbaka i minnestiden.
Lite nostalgi. I december 1977 var jag 12 år. Perfekt, hade precis passerat åldersgränsen för att få se filmen som alla pratade om! Alla hade väntat på. Kommer ni ihåg Barnjournalen på SVT? Klart ni från yngre generationer inte gör! Men möjligen ni andra som bekänner er till samma generationsspann som jag. Det var i just Barnjournalen av alla program, en sorts nyheter för unga, som hypen först kom i schvung under hösten det året vad jag kommer ihåg. Man fick SE KLIPP från filmen! Bara sådär! En snabb, tempofylld, GALET uppseendeväckande scen! Luke, Han Solo , Prinsessan Leia hade precis snott tillbaka Millennium Falcon och lyckats fly från Dödsstjärnan, imperiets jaktpiloter i sina skumma tie-fighters var på gång att försöka stoppa hjältarna…

…jag pratar förstår om Star Wars från 1977!
George Lucas galna, episka, ganska ENKLA story. Där och då, under de där få minutrarna i tv-rutan…satt jag bara och gapade. Tappad haka och ögon som sved av upphetsning! Vad var detta?! Herregud! Kan jag ha hojtat på min brorsa att han skulle komma och glo!? Kanske. Och kanske med samma falsetthysteriska röst som var just signumet för Barnjournalens minst sagt karismatiske programledare Bengt Fahlström!

Veckor senare fanns jag på biografen.
Den hette Camera och låg centralt i city i Norrköping. Mest berömd för sina oerhört funkiga och mjuka fåtöljer och att man faktiskt kunde låna en extra dyna och sitta på så man kom upp en bit om så skulle vara! Service!
Nåväl, den kvällen såg jag och min kusse (brorsan var nog för liten för att vi skulle våga oss på att smyga in honom också) detta första fantastiska sagoäventyr från världar långt bortom stjärnorna. Oj vad vi var imponerade! Helt galet! Filmens första skälvande minuter, den gula texten som tycks glida genom rymden…tystnaden innan det flyende rymdskeppet vrålar in över filmduken…och den enorma stjärnkryssaren DÅNAR in…helt sagolikt! Både då…OCH nu när jag tänker på det i efterhand.

Innan Star Wars fanns liksom inget.
Klart det fanns en form av sci-fi, men inget som ens LIKNADE detta! På tv hade förstås klassiker som gamla Star Trek-serien och den brittiska Månbas Alpha avnjutits vid (troligen) dåtidens fredagsmys. Men det handlade ju mest om teatraliskt överspelande skådisar i studiokulisser, med en och annan torftigt hopsläng specialeffekt. Visst, klassiker och sköna grejer för äventyrssinnet då…men herregud…här kom ju snubben George Lucas och rensade bland borden. Möblerade om hela kartan för sci-fi! De goda mot de onda, samma som alltid. Men nu mot en bakgrund som innehöll så mycket lockande galenskaper att man inte kunde se sig mätt på grannlåten.

Så pass magiskt förtrollad var jag, och kusinen, att vi bara på knappt två veckor såg filmen FEM GÅNGER! Till slut kände de nog igen oss ganska ordentligt i biljettkassan, föräldraskapet trodde väl jag hade tappat det helt. Eller också fattade de min nyfunna passion, för de sade aldrig nåt om att jag gladeligen lade 19 spänn (ja ni hörde RÄTT!) varje gång på en biljett till framtiden!

Jag tror jag lockades mest av att effekterna var otroligt välgjorda.
Och då vet ni ju såklart standarden på dem om man jämför med dagens hittepå. Men där och då..det var som att skåda något alldeles enastående. Nåt man aldrig kanske skulle få se igen. Som att det gällde att passa på. Dramatiken, actionsekvenserna, rymdstriderna…finalen känns fortfarande ganska galet oöverträffad…trots sina ålderdomliga effekter! Skådar man Lucas film idag ser man ju att det bakom allt döljer sig en ganska enkel och endimensionell skapelse. Inte alls nåt sensationellt eller nyskapande berättarmässigt. Istället brände den smarte Lucas av allt på paketeringen och utseendet. Känslan att han serverade något som aldrig setts förut.

man sade bara ”åhhh” på bion

Och det var ju bara början.
Starten på en ny era. En epok. Kopiorna stod strax som spön i backen, ganska mycket sämre än originalet förstås. Lucas själv hade stora planer för sin saga, och ni kan ju såklart er Star Wars-historia. Med rätta en av de mest underbara rymdsagor/sci-fi-rullar som sett universums ljus (och där Rymdimperiet slår…är den ABSOLUT bästa av dem alla!). Att Lucas sedan tyvärr har valt att då och då göra tekniska skönhetsingrepp på sina gamla pärlor har jag lite svårare att förlåta honom för. Liksom att den senare trilogin ens såg dagen ljus. Då såklart med teknikens under som ryggrad visuellt. Tyvärr har jag alltid känt det som att även hjärtat, lekfullheten och det snygga enkla försvann när 80-talet tog slut.

Och då har vi kanske kokat ned det hela till det ganska enkla.Vad Sci-Fi som begrepp har betytt för mig. Modernare tider har bjudit på nya fascinerande upplevelser! Andra berättelser, vissa mer seriösa än andra såklart. Åh, det finns ju såklart galet mycket att orda om när det gäller genren. Jag skulle kunna presentera listor på alla möjliga synvinklar i kategorin. Skulle lätt kunna lista min absoluta favvosar i ämnet. Eller de utomjordiska världar som berört mig mest.

Min spontana reaktion på ämnet SCIENCE FICTION blev dock den här högst personliga betraktelsen på en specifik händelse i mitt filmliv…som påverkat mig för all framtid. Jag älskar verkligen genren. Den fria fantasin, att nya världar, andra galaxer, märkliga planeter…eller för all del framtida jorden-skildringar kan berättas och visualiseras på de mest märkliga vis. Jag kommer ALDRIG att erkänna uttrycket ”jag gillar inte science fiction…det är så overkligt…!”
KLART DET ÄR! Det är ju det som är poängen!! Det kanske mest magiska med ämnet är att det inte behöver hålla sig inom några ramar, har inga gränser eller villkor att ta hänsyn till. Känslan är svindlande.

Liksom att tänka på det där galna minnet för 37 år sedan.

****

Såja, efter denna walk längs MIN memory lane tar ni er nu vidare i bloggosfären och läser vad följande kamrater har att rapportera i ämnet:

Apr 7 2014

The Company Men (2010)

Ambitiöst drama om vad som händer när den stora Krisen drabbar ”vanligt” folk i form av arbetslöshet i kärva amerikanska finanstider.
Nu är det i sanning inte så vanligt folk det handlar om. Bobby Walker (Ben Affleck), toppsäljare på Stora Företaget är en av alla som får kicken när det måste sparas och det ekonomiska rävspelet om höjda aktiekurser eskalerar. Synd för Walker att han bor i stort flådigt hus och har dyra hobbys. Tålmodiga frun förespråkar eftertanke och självrannsakan..men Bobby måste naturligtvis nå botten innan det kan bli tal om rebound igen.

Som sagt, ambitiöst, men får mig inte att foka fullt ut.
Historien biter sig liksom inte fast. Trots att rollistan, förutom plågade Affleck, erbjuder namn som (en halvengagerad)Tommy Lee Jones, Chris Cooper (alltid bra dock!), Maria Bello, Craig T. Nelson och självaste Kevin Costner i en mindre roll (vilket ironiskt nog gör att han är kalasbra i rollen).

Inte direkt dåligt, men bjuder inte på några större upplevelser. Man har sett det förut.
Ok för stunden. Affleck dock bättre än man kanske tror (vill tro?)

Enhanced by Zemanta
Apr 4 2014

Förtrollad (2007)

Vad är det som får oss att välja vilka filmer vi ska se?
Tja, oftast har man ju såklart en sorts färdig gameplan över vilka rullar man vill uppleva. Intresse, genrefavoriter, diverse hajper, snacket, trender, favvoskådisar, utmaningen att utsätta sig för nåt annorlunda…som ni hör, det finns MASSOR med anledningar. Inget konstigt med det.

Lite extra intressant då när ett tips bara kommer sådär i förbifarten, från en annan filmtok som också skriver om film. På en rulle man har vetat om ganska länge, men inte direkt tittat åt eftersom den på förhand inte liksom platsat in i MIN gameplan. Jag menar, Disneys snirkliga logga på omslaget, sirliga gullefärger och sedvanliga sötebrödstexter. Prinsessa, sagovärld, romantiska föreställningar som hämtat ur den värsta endimensionella klyschigt slitna sagobok…MEN…så var det en liten detalj som ändå fångade upp mig. När bloggkamraten Henke plötsligt skrev att han kände vibbar från Stardust, den lätt annorlunda sagorullen från 2007, hajade jag till en aning. Stardust var en film jag gillade otroligt mycket, kombon av ren sagokänsla, äventyr, och framför allt en sorts tounge-in-cheek-humor kändes kanoners i min bok där. Menade nu alltså den gode Henke att…dagens rulle skulle kunna röra sig i samma vatten? Trots sin präktiga Disney-stämpel? Trots att bolaget ALDRIG verkar tröttna på sina storys om väna prinsessor hit och snygga prinsar dit? Finns ju som bekant bara ett sätt att ta reda på alla frågor man har i filmsammanhang. In med rullen i spelaren och…VOILA!

I det tecknade sagolandet Andalasia är allt SÅKLART finemangs. Vackra landskap, böljande kullar, härliga vattenfall, en ensamboende snygg men fattig brutta som DESSUTOM kan både tala och sjunga MED alla djur (rimligt i Disneys värld remember..) Of course väntar hon på DEN RÄTTA, prinsen, snyggingen på häst som ska komma och svepa med henne i ett glitter av romantik och skimmer. Och såklart kommer prinsen, lagom för att rädda den väna Giselle, som vår hjältinna heter, undan en ovanligt glupsk jätte. I skuggorna lurar också såklart den elaka styvmodern till prinsen, drottningen som styr riket medelst mörka krafter och klantiga medhjälpare. Håhåjaja, hittills inget nytt under solen här alltså. Disney på sin egen bakgård, lugnt och tryggt.

Andra bullar från ugnen blir det dock när Giselle tokluras av den elaka drottningen och faller i ett sorts tidshål…och vips hamnar i dagens New York! Det OTECKNADE New York alltså. Inget mer gullegull, bara den skitiga, larmande och kaosartade staden vi lärt oss älska på film! Giselle har plötsligt lämnat ritbordet och tagit formen av den rödhåriga Amy Adams i vit otymplig sagoklänning. Dessutom med helt naiv föreställning om stället hon hamnat på. Strax enter från höger också Patrick Dempsey som ensamstående skilsmässoadvokat med dotter som ser på det här med kärleken på ett litet mer cyniskt sätt än vad Giselle gör. Snart korsas deras vägar och..tja ni fattar ju… Lägg därtill lite mer besök från sagolandet i form av prinsen, Edward (James Marsden), som minsann tänker hämta hem Giselle till lugnet igen. Synd bara att han är lite…soft i skallen..typ. Dessutom smyger drottningens klant till medhjälpare (Timothy Spall) med på resan med skum agenda.
Plus en talande ekorre som heter Pip!

Låter det knäppt, idiotiskt, larvigt? Jag lovar, det är inte det!
Istället är det alldeles förtjusande charmigt och underhållande! Som att regissören, Kevin Lima, fattat hur man underhåller ALLA, yngre som äldre. Ta sagans alla jönsiga element och mixa dem med lite lagom skön nutidshumor, lite sprättig fysiskkomik, och ett manus som kostar på sig att driva med både sagoklyschor och romantiska föreställningar. Som här! Mest imponerande; att Disney vågar sätta lite löjets tecken på sig själva och häckla med sina egna sagovärldar! Man skulle också kunna säga att de här bakar in både Snövit, Askungen och Törnrosa på en och samma gång! Vill man hittar man också rullar som Pretty Woman…eller den gamla klassikern Roger Rabitt…häri. Amy Adams har på senare tid växt ut till en riktig toppenskådis och den här rullen gjordes ju redan 2007, men har en Adams i TOPPFORM med skön tajming på humorn! Här får hon dessutom chansen att både sjunga och dansa värsta musikalnumren, där speciellt en riktig mustig och färggrann scen från Central Park kan vara en av rullens höjdpunkter! Att sedan också en skönt elak och snapig Susan Sarandon dyker upp in the flesh som den elaka drottningen mot slutet, sätter vi på bonuskontot!

välkommen till Köpenha…flåt..Central Park

Så jag lyfter återigen på gubbkepsen, för friskheten i storyn, inte bara gullegull, tempot, humorn som ofta rör sig in det vuxna landskapet (även om det såklart i första hand är en familjerulle), det visuella som både skojar MED och flirtar ÅT gamla nostalgiska musikalnummer (tänk Mary Poppins!) Rent ekonomiskt också en av Disneys mer inkomstbringande rullar, drygt 340 miljoner dollars klirr worldwide på en budget på ca 85 mille. Bra återbäring på dollarn där! Nu är såklart inte siffror allt i filmens värld, men sambandet känns ändå naturligt med tanke på underhållningsfaktorn!

Förtrollad är en sån där film som omedelbart får dig på gott humör om rätt förutsättningar finns.
Lite larvig javisst, men med en äventyrlighet och tjosanhoppsan..och den där lilla kryddan av ganska knasig humor som mer än väl sätter den i samma liga som t.ex. just Stardust. Eller varför inte Bleka Dödens Minut! Disney kängar till sig själva en aning och av bara farten bjuds det på riktig finurlig och sprittande glada fånerier som inte bara barn torde tilltalas av.
Rekommenderas varmt! Tack Henke!

Apr 3 2014

The Guard (2011)

Brendan Gleeson styr upp det på västra Irland!
Flatfooten Gleeson är van att göra saker på sitt sätt på landsbygden. Inte alltid inom lagens råmärken. När stiffa FBI-snubben Don Cheadle anländer till byn och börjar nysta i ett drogrelaterat mord med internationell koppling, står kulturkrockarna som spön i backen. Mängder med skönt politiskt inkorrekta repliker, omoral och svart humor. Och sen är det är något speciellt med brittiska badass på film ändå, här är det Mark Strong som dyker upp från London och är besvärlig.

Regissören, John Michael McDonagh, har en brorsa som gjorde den synnerligen underhållande In Bruges (också med Gleeson!). Kanske snodde dagens McDonagh åt sig just den sköne irländaren på rekommendationer därifrån? Fräsigt samspel mellan käftande Cheadle och Gleeson, vackra landskap, och samtidigt lite glåmigt, från den gröna ön. Anglosaxisk thrillerhumor av fint märke i den här lågmälda, lätt våldsamma, men sevärda rullen.
Rekommenderas!

Apr 2 2014

Anchorman: The Legend Continues (2013)

Som vanligt krävs en liten brasklapp när det handlar om de luriga vatten knasbollen Will Ferrell rör sig i. Har man svårt för galningens humor kommer man att ha svårt för dagens uppföljare. Själv älskar jag ju villkorslöst allt Ferrells (och regissörens Adam McKay´s) hjärnor hittar på. En humor, både verbal och fysisk, som på något idiotiskt sätt alltid tilltalar mig. Där gapflabben får samsas med den ibland vassare ironin.

Det är naturligtvis ingen tillfällighet att alla de humordårar jag håller högt i huset…Ferrell, Owen Wilson, Vince Vaughn, Steve Carell, Kristen Wiig, Paul Rudd, Tina Fey…alla hänger i samma kretsar, samma community. Här blir det som en enda stor firmafest om man så vill.
Well, inte mig emot.

DOCK, i ärlighetens namn, den här uppföljaren på den trevligt roliga Anchorman från 2004 är kanske inte lika fräsig som sitt original. Beror det på att jag vet vad som väntar? Inget nytt under solen, istället mer av Ron Burgundy och hans idioter till kollegor. Till rullens försvar kan ändå sägas att den som tror sig få något nytt till livs på humorfronten här har missförstått det hela en aning. Istället handlar det helt enkelt om att vrida tokhumorn ett steg till.

Återigen handlar det om att sätta den nu försupne och kickade (nåt som filmens inledning tar hand om på ett par minuter) Ron Burgundy (Ferrell) i diverse knipor och bänga situationer. Efter regn kommer dock som bekant ALLTID sol. 80-talet står för dörren och idén om att servera nyheter 24 timmar om dygnet dyker upp i mediavärlden. Bolaget GNN (hej CNN) i New York vill ha estradören Ron och hans nyhetsteam som en del av maskineriet. Dags att samla ihop the old gang alltså. Äktenskapet med frun Veronica (Christina Applegate) har också havererat men Ron är fast besluten om att ”återta” sin fru nu när succén väntar runt hörnet igen. Tjenare.

Som vanligt hejdlösa drifter med allt möjligt politiskt inkorrekt, till och med rasfrågan får sig en liten känga. Detaljhumorn är stundtals både knivskarp och lite blekt flåshurtig. Men vad har man egentligen att vänta här? Burgundy/Ferrell är med på alla fronter. Liksom hans lojala (nåja) vapendragare Champ Kid (David Koechner), Brian Fantana (Paul Rudd) och HELIDIOTEN Brick Tamland (Steve Carell). Kort sagt, tänk er första rullen..fast med MER av allt.

fantastiska fyran!

Inte alltid asroligt, men sällan trist. Ferrell och gänget har en ganska hög lägstanivå. Saker att ändå hålla utkik efter; Ferrell gör en snygg pastisch på gamla Network från -76, Bricks något udda flirt med den märkliga kvinnan Chani (Kristen Wiig) samt den galet överdrivna finalen som plötsligt sportar upp en massa icke helt okända skådisar i rätt sköna cameos.

Anchorman: The Legend Continues innehåller allt man vill ha av en Will Ferrell-gubbe. Okej, KANSKE han går lite på gammal god rutin…men hur skulle det kunna vara tråkigt om man älskar det mesta karln ändå tar sig för?! Objektivt sett är dagens rulle helt okej, ingen humorsensation kanske. Mer en STABIL och TRYGG godkänd TVÅA.
För den ultimata dosen Ron Burgundy ser man naturligtvis båda rullarna back-to-back! Check!

 

Apr 1 2014

återtitten: Döden klär henne (1992)

Hahaha.
Meryl Streep borde FÖRSTÅS haft en Oscar för den här galna rollen som skönhetsbesatt toka.
Ett praktexempel på hennes komiska ådra! Bruce Willis som hysteriskt drinkande tönt går inte heller av för hackor. Släng slutligen in Goldie Hawn som vass och bitsk hämnerska så är farskarusellen komplett. Gjorde regissören Robert Zemeckis bättre filmer förr?! En del talar för det, här lät han trion ovan leka sig igenom ett ganska jönsigt men UNDERHÅLLANDE manus.
Teaterdivan Madeline (Streep) snor plastikkirurgen Ernest (Willis) från mesiga Helen (Hawn), åren går och tidens tand är inte snäll mot Madeline…tills hon upptäcker lite ockulta trix som kan bota hennes begär efter ungdom och skönhet. Som vanligt ska man dock aldrig ge i sig i kast med skumma krafter. Inte ens i en komedi. Skönt drag i överspelet från de inblandade OCH i specialeffekterna… som drog hem en gyllene gubbe detta år.

Inget du kanske räknar in som en klassiker i framtida filmböcker, svagare mot slutet, men överlag en rejält murrigt knasrolig svart skröna längs speltiden om skönhetsideal med BISARRA konsekvenser.
Fortfarande bra sting i humorn här.