Kategori 1

Maj 28 2013

Texas Chainsaw (2013)

Man upphör faktiskt aldrig att fascineras över att Hollywood fortsätter att pumpa ut slasherfilmer av varierande grad. Denna oerhörda tjusning i att visa upp spåniga tonåringar som ska plågas på de mest fantasifulla sätt. Är kanske motorsågsdöden den mest legendariska av alla sätt? Kronjuvelen i slasherriket?

Att man ens tar sig an ännu ett stycke om Leatherface känns bara oerhört tröttsamt och lite…fantasilöst. Eller är det bara jag? Åren har rullat på sedan den helgalna familjen Sawyer härjade i Texas. Den här filmens inledning visar nu vad som hände omedelbart efter att originalet slutade, och på så sätt knycklar sig dagens historia in lite i det kronologiska ledet.

Någon sorts cred skulle möjligen kunna utgå till dagens filmmakare för att de helt väljer att bortse från de mer eller mindre usla uppföljare och nyinspelningar som gjorts sedan den första filmen.

Å andra sidan är det nog det mest positiva man kan säga här. Om du frågar mig alltså. Den unga och slanka (alltid kvinnor, alltid unga och slanka, alltid minimalt med kläder) Heather (Alexandra Daddario) får plötsligt en dag ett brev om att hon ärvt ett hus i Texas. Klart hon måste dit och inspektera med utvalda vänner i sina bästa år, muskliga snubbar och väninna med rätta mått på bysten. En liftare plockas upp på vägen också, allt för att homagen till originalet ska vara fulländat.

Vad ingen berättade för Heather var att husets källare har en hyresgäst med en annorlunda hobby. Håhåjaja, snart är allt som vanligt. Dumspåniga äldre teens som plågas och skärs i bitar på sedvanligt sätt. Det är smyg smyg och spring spring med desperata skrik och elände. Allt enligt mallen, och känns lika out of date som det mesta i genren just nu. Dessutom gjord för 3D med sedvanliga föremål som ska flyga mot åskådaren…typ en motorsåg (nähää!?).

Att regissören John Luessenhop försöker sig på att väva in ett par sidostorys som ska anspela på svunna tider känns mest som ett trix för att fylla ut speltiden. Som vanligt begås helgalna och ologiska misstag, här till och med av en polis som borde veta bättre, vilket gör att min irritation bara växer mot alla inblandade.

fula gubben på ingång

Lusigt skådespelande, krystat i storyn och ett blekt försök att blåsa liv i den här gamla myten. Åren går och filmtekniken förändras ständigt, men uppenbart är att Tobe Hoopers original står sig både rakryggad och stark så här många år efteråt. Intressant.

Kanske det värsta av allt: slutet försöker sig på en form av ”Star Wars VI”.
I say no more.

Texas Chainsaw använder fräsiga effekter och propmastern har fått jobba för betalningen. Resultatet blir dock detsamma som i de flesta filmer av den här sorten…tröttsamt upprepande, förutsägbart och trist.
Ge mig en ny The Cabin in the Woods för tusan!

Maj 21 2013

Little Fockers (2010)

Vissa filmserier är värda att hålla vid liv. Andra inte.
Det här är inte en sådan.

Det var ändå något visst första gången (Meet the Parents) Ben Stiller skulle möta svärfar Robert DeNiro. Den stenhårde pensionären från CIA mot den mjuke manliga sjuksköterskan. Upplagt för både komik och lite klyschor att sätta på skam. Och lite lagom politiskt inkorrekt humor.

10 år senare, via en ganska tam uppföljare (Meet the Fockers), är det dags att skriva ett nytt kapitel igen, förhoppningsvis det sista.
Nu är det barn med i bilden, och trodde man möjligen att komedin nu skulle foka in mer på hur det är att vara småbarnsförälder blir man gruvligt besviken. Kidsen blir bara en ytlig ursäkt i manuset för att istället veva samma gamla trams, DeNiros buttre svärfar Jack börjar se sig om efter en lämplig efterträdare som familjens patriark. Gubben blir ju inte yngre direkt. Ska Greg (Stiller) verkligen kunna axla den tunga manteln? Helst inte i Jacks ögon. Och veke Greg har ju som sig bör uppenbarligen enorma problem med att stå upp för sin sak.

Det är samma skämt som släpas runt en gång till. Hur mycket man är Greg och hur mycket älskar han egentligen sin familj? Kan han litas på? Släng också in lite sexskämt om åldern och Viagra och att Stiller charmas en ung snygg försäljerska (Jessica Alba), en onaturligt misstänksam Jack, en tröttsam Owen Wilson som upprepar sin playboyroll som den påfrestande Kevin. DeNiro har uppenbarligen varit med och producerat denna tunna soppa, vilket är ett mysterium.
Ben Stiller känns ovanligt trött och håglös här, som om han anat vilken nivå filmen kommer att hamna på.

”Nu vill jag faktiskt inte göra någon mer film med dig…!”

Efter halva filmen fattar jag allvarligt talat inte varför den här filmen har gjorts.
Det finns liksom inget skäl till det, den är varken speciellt rolig eller engagerande för fem öre. Finalen kommer abrupt, men ändå inte en sekund för tidigt. Att Dustin Hoffman och Barbara Streisand återigen lockats in med ett par ynka minutrar som Gregs märkliga föräldrar hjälper inte heller rullen speciellt mycket.

Little Fockers är ingen bra film. Ett vattnigt försök att krama lite cash ur en från början underhållande idé. Märkligt svagt kort från min annars pålitlige kompis Ben Stiller. Ingen tycks ha haft något större intresse här, och resultatet blir ju därefter. Se originalfilmen en gång till istället. Jorå.

Maj 15 2013

Mörkt vatten (2012)

Fasen vad trist det är ändå.
När de gamla fördomarna får nytt bränsle. Dagens rätt är svensk.
Och (återigen) knappt något att skriva hem om. Än mindre slösa viktiga livsminutrar på.

Stekarmäklaren Daniel (Sverrir Gudnason) ska sälja vräkvilla på skärgårdsö när kalla hösten börjar dra in. Med sig på resan tar han chefens fru Marie (Helena af Sandeberg) för några dagars rajtan tajtan i lönndom. Paret pippar naturligtvis som kaniner i tid och otid, bastar, grillar gott och trycker i sig vin som om det inte fanns någon morgondag. Märkligt nog dyker det aldrig upp några husspekulanter.

Dyker upp gör däremot en skum polsk snickare som mellan förväntat beteende och allmänt pladder påstår att han hyrts in för att ”fixa lite saker som behöver fixas”… Hrm.

Rafael Edholm´s tredje film som regissör är ett försök i spänningsbranschen med lite rysliga vibbar.
Ok, tanken kan väl någonstans vara god…men shit vad kasst resultatet blir. Styltiga repliker som staplas på varandra, irriterande ologiska händelser och ett rent uselt förvaltande av en möjlig idé. Mest retar jag mig på Gudnason som hittar noll nyans i sitt skådespel. Även af Sandeberg är lite för ofta ute och vinglar i sunkträsket. Och polacken då…tja slätstruken och knappast en snubbe med något nytt att förtälja i DET karaktärsskrået.

”här kommer jag och stör lite..”

Om nu Edholm med sin rulle är ute efter att få oss tycka lite lagom illa om det otrogna paret lyckas han mer än väl. En stor fet smäll är vad man vill ge mäklartönten. Storyn känns FÖR vattnig och tunn för att den ens ska ha en chans. Och när regissören dessutom väljer att ösa på med klyschorna från Hollywoods sämsta rullar i kategorin…då är det ju liksom kört.

Mörkt vatten känns som ett rejäl dikeskörning, en story som knappt duger som tv-film och den enda sinnestämning den framkallar hos mig är att jag blir förbannad på det faktum att jag dumt nog slösat bort tid på den och att jag fick ännu lite mer vatten på min kvarn om att Sverige alltför ofta suger på att göra film.
Bara att ruska av sig och gå vidare.

Mar 28 2013

Max Payne (2008)

Även detta ett återtittsalster som fått ligga och vila en stund.
För en som spelat datorspelet med samma namn (jorå!) är antihjälten Payne´s vedermödor naturligtvis inget nytt. Snarare handlar det om att man för ett par år sedan var mer nyfiken på just HUR de tänkt sig det hela i filmform.

Problemet med spel-som-blir-film verkar ofta vara att man inte riktigt kan bestämma sig för vilken väg manuset ska ta. Ska vi göra en regelrätt filmadaption av spelet och mer eller mindre kopiera storylinen? Eller ska vi hitta på något alldeles nytt och bara baka in välkända element från spelet? Här känns det som att det velas ordentligt i frågan. Dessvärre.

För förutsättningar finns ju sannerligen. Spelet var en snygg storstadsnoir förpackad på ett udda sätt. Filmen vill vara en sorts motsvarighet och satsar på visuella bilder som verkligen förstärker känslan och rentav för tankarna till att jag tittar på en spelvärld. John Moore (Flight of the Phoenix, Die Hard 5) har blick nog som regissör att fatta grejen rent utseendemässigt, och egentligen kan man inte klaga på hans stil. Någonstans lär han ha sagt att han ville göra filmen så trogen spelets utseende som möjligt för att spelfansen inte skulle bli för besvikna.

Problemet med dagens rulle sitter därför inte i scenografin eller de rätt coola effekterna, utan istället i storylinen och det rejält valhänta manuset. Annars finns faktiskt lite förutsättningar; snuten Max Payne fick för tre år sedan både fru och barn mördade i vad som såg ut att vara ett vanligt inbrott där en av förövarna kom undan. Payne kan såklart inte släppa smärtan och tillbringar all sin lediga tid till att följa upp spår till höger och vänster. Upptäckten att en ny konstgjord och illvillig drog är i omlopp leder honom plötsligt in på ett spår som möjligen skulle kunna ha koppling till det gamla mordet…och även leda till krafter i samhällets övre skikt. Ganska traditionell story med andra ord. Här slarvas det dock ordentligt med både kontinuitet och tempo berättarmässigt. Historien känns för spretig och smetar åt alla håll, sekvenser känns för ansträngda och ska bara fungera som passager till nästa händelse av actionbetonat slag. Egentligen som i spelet alltså.

puffror och svart skinnmode. helt rätt.

Fast det känns som att det inte funkar i spelfilmsformatet här. Personer introduceras, försvinner ur handlingen för att återkomma senare. I bästa fall. Någonstans känns det förvånande att Moore släppt iväg ett sådant slappt och ofokuserat resultat. Borde han inte ha sett det jag ser? Är det möjligen bakbundna händer och order från giriga producenter som fått råda? Snikvägen till cashen från biokidsen.

Mark Wahlberg är tjommen som får axla Max skinnjacka och det bistra sinnet. Han gör naturligtvis det som förväntas av honom, men det märks ändå att han inte är i toppslag här. Jag gillar ju Wahlberg, men som Payne känns han förvånansvärt endimensionell (Hallå, vad förväntar du dig!? Det är ju en spelkaraktär vi snackar om här!) Ja…jo…men…i alla fall. Vad filmen naturligtvis också skulle ha gjort var att helt skippat den kvinnliga karaktären Mona Sax från spelet. Här fyller hon ingen funktion och används nästan löjligt pliktskyldigt i synnerligen ansträngda situationer. Mila Kunis gör väl vad hon kan med den svaga rollen, men det är inte mycket som kommer ut från henne. Men vem vet, kanske producenterna inte vågade lämna hennes figur utanför filmen av rädsla för fansens rage..?

Max Payne målar upp alla de snygga bilderna rent visuellt och Moore har uppenbarligen koll på sina dataspelsvärldar med tillhörande effekter..och hur man avlossar skjutvapen på film. Grejen är bara att det brister något alldeles oerhört i manusväg. Så pass mycket att det faktiskt blir irriterande att titta på och gör att det inte går att ge den här rullen godkänt hur mycket jag än skulle vilja. Inte ens vid en omtitt.
Onödig dikeskörning.

Mar 4 2013

Tape 407 (2012)

Och hur kan det ens vara möjligt?
Hur kan ännu en rulle i den snart-maxat-hatade genren found footage ha hittat in i min spelare? Igen?! Har vi inte pratat om det här? Lär man sig aldrig?

Och precis. Det är ju det man inte gör. Och inte vill. För precis som den glade Forrest menade på; man vet aldrig vad som döljer sig i den berömda chokladasken. Det kan ju faktiskt bli en oväntat trevlig överraskning, trots sina yttre förutsättningar.
Vis av enkel filmtittarerfarenhet vet ju man dessvärre att detta dock är rätt sällsynt när vi kommer till dagens kategori. Men ändå. Tjusningen som filmtittare och allt det där…du vet.

För att inte tala om den där ”skadan” som gör att man ständigt dras till träsket där stolpskotten och de verkligt sunkiga alstren dväljs i allt sitt mörker. En sorts kärlek till filmtittande det också väl…?

Här blir det verkligen katastrofläge direkt. En flygresa från NY till LA. Två systrar, där den ena envisas med att videofilma precis varenda sekund. Och kommentera med sin otroligt enerverande röst. Kanske är det rösten jag plötsligt avskyr mest med den här filmen. Så till den grad att det är mänskan man först av alla önskar livet ur när det börjar barka åt h-e. Ja kanske. För åt skogen går det ju generellt såklart.
Flygkrasch och fullt hysteriska och irrande överlevande. Några lite mer handlingskraftiga än andra. Katastrofplatsen tycks vara någonstans i den amerikanska vildmarken runt Nevada. Och allt, precis allt, dokumenterat genom denna förbannade kameralins. Vilket betyder skakiga bilder, irrande bilder, mörka bilder, suddiga bilder. Och; detta förbannade skrikande på alla inblandade. Nog känner ni till begreppet ”polsk riksdag”. Här är det fanimig en galen version av detta jag förtvivlat försöker titta på. Det går sådär.
Eller, inte alls.

Det som möjligen kunde ha blivit en intressant historia suddas effektivt bort med alla irriterande moment. Och alla logiska dumheter som detta sällskap pysslar med. Nu fattar ju jag med att det inte hade blivit någon film om man inte använt kameran till höger och vänster. Men herregud, det finns väl gränser även för det? ”Idioter med kamera” borde undertiteln på denna stinker vara. Trots fantasi och trots att det ”bara” ska vara en film som vill underhålla. Eller vaddå underhålla? Vem försöker jag lura? Det osar cheapness om den här filmen. Jag besparar er skådisdetaljer och låter dem istället skämmas i ett hörn.

sånt här mest hela tiden

Det finns således banne mig ingen hejd på dumheterna i detta alster, och detta faktum gör faktiskt att detta kan vara en av de sämsta filmerna jag skådat i genren. Irriterande skådespelare och en flackande kamera i konstant mörker samsas med en krystad story om att någonting mystiskt pågår i just det område där planet kraschlandat. Och exakt vad det är får man veta under filmens sista tre (!) sekunder (om man stått ut så länge), då man också kan se vart filmens kaffepengar till budget antagligen skyfflats in.

Tape 407 är dum, dum, dum och sannerligen irriterande som film. Dessutom ett påtagligt bevis på att viss kvalitetskontroll borde kunna avkrävas även i denna genre, även om stilen inbjuder till lågbudgetproduktioner där bara den ökända fantasin sätter gränser. Nä, här blev det som att få tag i den där synnerligen äckliga pralinen med marsinpangojs (hate it!) när man fingrar i chokladasken.
Det ”återfunna” videobandet borde naturligtvis begravts i Nevadaöknen för alltid.

Jan 18 2013

Sverigeproblem x3!

Helgen på ingång och stundande svensk filmgala bakom denna. Då kan man ju ladda bössan och sikta in sig på svenskttillverkat…
En mental utmaning.

Morgan Pålsson – Världsreporter (2008)

En förutsättning här torde vara att man liksom gillar Anders Jansson och Johan Wester, och deras universum. Har man problem med detta…ja då har man också stora problem här som tittare. När karaktären Morgan Pålsson (Jansson), världsreporter med tvivelaktig kompetens får en hel film tillägnad sig är det förstås mycket som kan gå fel i denne katastrofale public-service-mans liv. Och det gör det. Han skickas till ett obskyrt afrikanskt hittepåland, blir av en händelse indragen i en statskupp, kommer terrorister på spåren, avslöjar en konspiration och är sådär allmänt dryg som bara denne figur kan vara. Bakom honom står också naturligtvis den trogne och prövade vännen/fotografen Robert (Wester).

Liksom mången annan svensk tv-humor som ska kavlas ut till en långfilm håller det inte hela vägen. Personligen älskar jag Hipp Hipp-humorn, men det är också ett faktum att den ska avnjutas i små doser. Tomgångskänslan gör sig påmind rätt snabbt efter en lovande inledning. Ett synnerligen simpelt manus fylls med förväntad snubbelhumor och ironisk dialog. Ingen ska dock ta ifrån Anders Jansson att han har en förmåga att hitta den där lagom absurt njutbara nivån på sin komik. Underhållande stundtals i en film som inte tar sig själv på något större allvar, men som helhet för lång och innehållslös. Men jag gillar gubbsen!

 

Hamilton 2: Men inte om det gäller din dotter (2012)

Det är så irriterande uppenbart inom den svenska filmindustrin när film nr två i en serie dyker upp. Det är då hafsverket lyser igenom. Där den första filmen lanserats på biografer under stort pompa och ståt, där en liite kändare och mer erfaren regissör har gjort sitt, där några extra tankar har ägnats åt manusets tjocklek och där pengarna ändå till synes har placerats med viss tanke…har en uppföljare mer den sunkiga smaken av ”vi slänger ihop något medans hypen ändå är igång!” Precis som här.

Dagens verk får direkt smaken av snabbjobb, ett pliktskyldigt manus där man inte har varken ro, vett eller möjligen avsatt budget till att utveckla de underliggande konflikter som beskrivs så mycket bättre i boken som dagens rulle baseras på. Nä, här ska det spelas på billiga känslor i första hand, varför ett barn blir kidnappat till mellanöstern och den enda som kan fixa biffen är den streetwise agent Hamilton.

Det blir på gränsen till absurt när manushörn kapas i racerfart för att leda fram till en final med lagom svenskt filmvåldsutövande. Inget bett i historien, ingen trovärdighet alls. Persbrandt verkar redan ha tröttnat på sin karaktär, ansträngda scenlösningar och allt går plötsligt så FÖRBANNAT LÄTT!

Kunde faktiskt ha gjorts som en tätare tv-serie med mer djup. Nu blir det blahablaha och synnerligen anpassat för söndagstablån i TV4 när något måste in för att ersätta Beck-dyngan. Riktigt svagt är vad det är.

 

Prime Time (2012)

Här kopieras med fördel första stycket i vad jag nyss beskrev ovan.

Vad fan är detta? Tror filmmakarna att vi som glor är sinneslöa idioter? Att vi accepterar vilket överspel som helst? Ska det vara så jäkla svårt i svensk crime-film att någon gång åstadkomma ett resultat som möjligen skulle kunna passera förbi som acceptabelt!? Här kastas återigen Malin Crépin in som reportern Annika när ett mord begås på ett slott där ett tv-program spelats in, naturligtvis finfint sprängstoff för oseriösa kvällstidningar. Ett begränsat antal misstänkta, och alla hade sina skäl att tycka illa om mordoffret. Givetvis kommer bylingen ingenstans i sin utredning utan det blir rävlistiga Annika som knäcker alla (uppenbara) ledtrådar.

Stundtals känns det så förbannat amatörmässigt så jag gapar av förvåning och glömmer bort att vara förbannad. Manuset är uslare än uslast och repliker avlossas utan en tanke på känsla och tajming. Och då är det ändå etablerade skådisar som fått betalt för detta! Och hur kunde dialogen få grönt ljus? Folk pratar onaturligt, gör saker som är helt ologiska i verkligheten. Viss artistisk frihet visst, men någon jäkla gräns finns det väl för det också!?

Jag tycker annars att Malin C har skådiskvalitéer, men omgiven av detta spektakel drunknar hon i alla irritationsmoment. Inte ens salig Göran Stangertz kan råda bot på den pajasstämpel som sitter hårt på detta alster.
I´m flabbergasted!

Jan 10 2013

Taken 2 (2012)

Nu är det ju onekligen så att jag tillhör den skara som höjde första filmen till skyarna. Som hävdade rejäl spänning och snyggt underhållningsvåld utfört av Liam Neeson i fransk regi. Med en historia som också lyckades tala till mitt föräldrahjärta, vilket naturligtvis också kan vara orsaken till mitt då höga betyg.

Lika besviken blir jag då här när det vankas uppföljare. För naturligtvis måste det ju till en sådan. Inspelade bucks på originalfilmen pratar sitt krävande språk. Någon annan anledning kan jag inte se när det gäller varför dagens rulle ens började tänkas på. Att ta i princip samma upplägg och dra det ett varv till kan förvisso funka i en del lägen har ju filmhistorien visat.
Detta är inte ett sådant fall.

Alla som fann den första historien rätt tunn och larvig borde väl egentligen gå bananas här. Själv undrar jag besviket ledsamt varför i hela friden den gode Neeson ställde upp i den här pajashistorien? Nu visar ju hans CV dessvärre att det inte direkt är första gången vår hjälte dyker upp i bottennapp, och handlar det inte om dåligt omdöme är det väl helt enkelt så att han liksom många andra skådisar säljer sig för en diger lunta pluringar. Har alltid skett och kommer alltid att ske.

här vankas spö…igen.

Hade nu dagens film kommit i form av en gammal hederlig kioskdeckare med tummat omslag hade den förmodligen hetat ”Hårda nävar i Istanbul” eller något annat slagkraftigt. Den stenhårde pappan Bryan är alltså tillbaka på (semi-)europeisk mark, med sig har han dotter (Maggie Grace) och ex-fru (Famke Janssen) (..som uppenbarligen dessutom snart är på väg att comebacka som riktig fru) för några dagars R&R i Istanbul. Säg den ro varar då de albanska skurksen från förra filmen planerar gruvlig blodshämnd för de badass Bryan tog av daga i Paris. Samma manusplitare som förra gången (Luc Besson/Robert Mark Kamen) lider uppenbarligen brist på nya idéer då de skamlöst återanvänder gamla scener och förser dem med nya vinklar och utförande. Och det hjälper inte med ny fransk regissör (Olivier Megaton). Bryan med exfru blir kidnappad, uppspöad och förnedrad, blir naturligtvis superslug och löser det mesta ändå. Dotter får agera listig som en räv och lyckas bla köra bil som ett ess trots avsaknad av körkort, hantera puffror och handgranater som om hon inte gjort annat sedan förra filmen, få kontakt med superfarsan som guidar henne på det mest tramsiga sätt jag skådat på länge. Och exfrun då? Jo, hon liksom bara…är….större delen av speltiden.

Allvarligt, är det någon som tvekar på utgången?
Är det någon som bryr sig till slut?
Olikt sin föregångare finns det inget hjärta här. Bara ett antal actionsekvenser staplade på varandra. Boring efter ett tag om jag får säga mitt.

Taken 2 är riktigt och rejält lusig. Eftersom den första rullen ändå kändes både frisk och spännande och engagerande, känns det som om fallet blir än tyngre här. Jag vill ju så gärna hålla den gemytlige Liam om ryggen. Men runtom honom pratar fakta sitt tydliga språk; det här är en ansträngd skitfilm som aldrig borde ha tillverkats.
Se där, en hård näve från gamla Svedala.

Dec 19 2012

The Time Machine (2002)

timeposterMera tidsresor.
Med lovande förutsättningar, men tyvärr med en kringelikrokväg som bara blir snedare och snedare ju längre filmminutrarna rullar på. Till och med vid ett återtittande som detta.

H.G. Wells gjorde sig ett namn när det begav sig. Händelserika storys med lika delar underhållningsmysterier som lite höftad vetenskap gav en stor läsekrets både då och för all del nu. Hans lagom fantasifulla historia om tidsresor har minsann filmats förut både en och två gånger. I dagens version har man dock egentligen bara lånat ytterst lite av originalstoryn, och sedan blaskat på med detaljer The 2000-style. Tyvärr inte till det bättre.

Då hjälper det också föga att regissören för dagen, Simon Wells, faktiskt är släkt i rakt nedstigande led till den berömde författaren (sonsonson eller nåt..). Kanske gamle Wells sr. till och med skulle ha tagit filmtillverkarna i tukt och förmaning om han sett vad som åstadkommits. Här är det då den excentriske Alexander Hartdegen (Guy Pearce), uppfinnare och sedvanligt tankspridd, som blir besatt av tanken att kunna resa tillbaka i tiden för att på så sätt kunna rädda sin fästmö Emma från att dödas av en rånare i 1890-talets New York. Hartdegen skruvar och meckar på sin apparat och hux flux kan han hur smutt som helst ta sig genom de mystiska tidsvirvlarna. När dock inte ens denna åtgärd kommer att kunna rädda Emma från att möta sitt öde tror sig vår forskar-Frasse att svaren på hur man lurar tidens öde ligger i framiden. På´t bara!

”nu jävlar ska det åkas i tiden!”

Som sagt, det som börjar rätt lovande utvecklas snart till en sörjig soppa där man inte blir klok på om regissören Wells velat göra ett snyggt visuellt, kanske filosofiskt, drama eller bara trycka på med meningslös och intetsägande action. Hartdegen forsar fram genom historien och tiden och hamnar i den märkligaste av framtider, där han inte helt otippat blir en sorts Messiasfigur (naturligtvis!) i kriget mellan de två återstående mänskliga ”raser” som finns kvar.

Världens märkligaste manus, ambitiöst i början och så vattnigt och svagt mot slutet att det känns som om alla liksom tappat både lust och humör i filmskapandet. Inte en sekund ägnas åt att förklara just HUR Hartdegen kan hoppa i tiden med sin maskin. Gamle Jeremy Irons i treminutersroll och illa förklädd till någon som ser ut att ha rymt från LOTR gör inte saken bättre. Wells knökar in effekter, men det hjälper ju inte nämnvärt när resten känns skit och pannkaka. Slutet på både filmen och Hartdegens funderingar och tankar är så antiklimax att man bara häpnar. Guy Pearce måste väl i sanningens namn också ha funderat på vad han gjorde i den här soppan..

The Time Machine blir ett snopet och avsnoppat anti-äventyr med svaga insatser. Ambitioner som bara försvann någonstans på vägen. Då hjälper det inte heller att Gore Verbinski (onämnd i eftertexterna) togs in mot slutet för att försöka styra upp regissörens påhitt.
Sicket magplask. Och så…onödigt.

Dec 17 2012

Resident Evil: Retribution (2012)

När jag gnällde på Resident Evil: Afterlife varnades också för risken för ännu mera uppföljare. Och se, lika säkert som att julafton kommer vare sig det finns snö eller ej, pumpar Paul W.S. Anderson ut kapitel efter kapitel i denna evighetssaga.

Först tänkte jag skriva att han känns oerhört trist och fantasilös som liksom aldrig tycks kunna släppa konceptet och få till ett avslut en gång för alla…men sedan inser jag att karln egentligen antagligen är supersmart. Snacka om trogen kassako så länge han tillhandahåller snygga effekter och hustrun Milla Jovovich i tajta läderoutfits. Alla tv-spelares våta dröm?

Jag gillade första filmen om Alice. Bra fart, snyggaction och bra samling karaktärer som tampades med besvärligheterna och det elaka viruset. Nu, ett antal år senare, känns det som både zombie-vinklingen och röda tråden för länge sedan har försvunnit. Anderson har stegvis målat in sig in omständigheternas mögiga hörn med alla turer och sidovägar i storyn. Det enda man kan lita på är att Milla kickar hårt och får ur sig ett antal floskler i enlighet med vad stilen kräver.

Naturligtvis är detta återigen bara en film som den mest hängivne av spelen kan tycka om, vill jag hävda. Nu är till och med dagens alster gjord som ett enda stort tv-spel, där Alice med kompisar bokstavligen måste slå sig fram genom olika ”nivåer” i något som ska föreställa en rysk megabunker och där CGI-nissarna som vanligt fått jobba häcken av sig. Äsch..jag orkar inte ens gå in på storyn. Eller vaddå story?! Känns fan inte som det finns någon vettig sådan längre.

steril skarprätterska i steril miljö

Mot slutet av filmen satt jag med någon sorts uppgiven önskan om ett slut som en gång för alla satte punkt för den här sörjan. Ha…tänker ni. Är han totalt dum i huvet!? Skulle Anderson ge upp den här (sega) franchisen i första taget!? Skulle inte tro det va? Slutet är istället precis så hopplöst tröttsamt som man kan föreställa sig.

Jag hatar inte Resident Evil: Retribution. Det är mer en sorts trötthet som sköljer över mig (och en sedvanlig ånger över att jag återigen kastat bort filmtid), och ett konstaterande att trots att det faktiskt går att göra snygga actionfilmer med både bra story och finfint visuellt glitter..verkar inte producenterna av den här ”härligheten” vara så värst intresserade av just den kombon. Målgruppens spenderade pluringar för att få sukta efter läder-Milla lockar nog mer.
Naturligtvis är detta ren dynga.

Nov 20 2012

Remains (2011)

Återigen sitter jag här och suckar, muttrar och förebrår mig själv för att ännu en gång kastat bort livsminutrar på ren och skär dynga. Och det är ju inte första gången heller.

Men efter en stund, när man sansat sig lite, inser jag ju också att det som vanligt hör till den filmfrälstes kall…att ibland måste du genomlida det sunkiga för att uppskatta det goda i filmlivet. Och  kom igen, visst hade jag mina aningar, farhågor och alla möjliga varningsklockor som ringde i skallen när det var dags att ta tag i dagens rulle. Möjligen lider man av någon sorts filmiskt självplågarsyndrom då och då…hrm..

Hur mycket jag än gillar temat med envisa och styvnackade zombies som gör tillvaron svår för utpekade hjältar, så börjar det bli lite mycket nu. De odöda tycks dyka upp överallt, i de mest märkliga sammanhang. Och det är tyvärr oftast inte trevliga upplevelser rent filmiskt om man vill ha zombieraffel på bra nivå. Som vanligt ligger det oftast tecknade serier bakom dessa filmer, och dagens alster är inget undantag. Vilket dock inte ursäktar resultatet på något sätt.

Dagens film är dessutom en raskt ihoprafsad tv-film från ett litet independent-tv-bolag som tydligen specialiserat sig på billiga skräckproduktioner. Här är man förmodligen ute efter att flörta med Walking Dead-publiken…dvs sådana som yours truly.
Det går naturligtvis helt åt skogen och det här är rena stolpskottet till film. En riktig stinkare.

jamen det ser väl ut som vanligt typ…

Spelplatsen för dagen ska vara spelstaden Reno, men är antagligen i verkligheten några tomma lagerlokaler i någon sunkig förort till Los Angeles, där (som vanligt) en plötslig epidemi bryter ut och får alla spelgalningar att förvandlas till dräglande zombiegalningar istället. Men naturligtvis inte precis alla. Ett litet sällskap barrikaderar sig på ett hotell och sedan råkar de ut för allt det som ett uselt C-manus föreskriver och det är bara att börja förutspå i vilken ordning aktörerna ska plockas…vilket inte är någon jätteprestation om man är en luttrad filmspanare. 

Det är för likt och plagierande allt annat i ”branschen” just nu. Det mesta är bara upprepningar av sådant som jag redan sett 735 gånger förut. Effekterna är både grisiga och kladdiga, kanske inget att klaga på om man ser till kostnaden för hela produktionen, men de är ack så tråkiga. De fåtal CGI-effekter man vågar sig på känns vulgärt kackiga och skrattretande usla. Okända skådisar gör ett trött jobb med ett synnerligen oinspirerande manus. Boooring.

Remains motsvarar dessvärre alla möjliga farhågor man kan ha på förhand. En riktig skräprulle, producerad i bakvattnet på alla de zombiealster som faktiskt lyckas ta sig en liten bit upp på underhållningsstegen. Denna gör det sannerligen inte.
Undvik som (zombie)pesten är dagens tips.

Okt 15 2012

Babycall (2011)

Återkommande läsare här på bloggen vet ju att jag gärna drar en lans för filmalster från vårt västra grannland när tillfälle och anledning ges. Både vad gäller påhittighet och framställande av det visuella. En sorts friskhet och out-of-the box-tänkande som genomsyrat de flesta produktioner…därmed inte sagt att allt som kommer därifrån är topnotch…och som alltid är en kedja inte starkare än sin svagaste länk.

Och här brister banne mig den länken irriterande lätt, oväntat snabbt och förvandlar dagens objekt till en smörja som man surt bara vill hiva i dyngpåsen en sekund efter att eftertexterna börjat rulla. Olikt den annars norska smuttheten blir det här både segt, fantasilöst och ett ständigt upprepande. Been there, done that…så det blir larvigt liksom.

Svenska Anna (Noomi Rapace) med 8-åriga sonen Anders omlokaliseras till nytt skyddat boende, bort från misshandlande make. In med dem i hyresbetongkomplex i någon Oslo-förort, lagom deprimerande omgivning som sig bör således, och övervakade av synnerligen tjuriga representanter från de sociala myndigheterna. Anna är sådär löjligt vettskrämd av allt och alla och vill helst inte släppa grabben en sekund utanför ytterdörren. Klart hon måste, och klart han måste gå i skolan. Införskaffandet av en elektronisk babycall för att Anna ska kunna höra grabbens andetag på nätterna blir också en källa till skräckblandad oro då plötsligt något helt annat dyker upp ljudmässigt i denna tingest mitt i natten.
Läge kanske ändå där för lite murriga mystiska incidenter…? Eller..?

Jaha ja, det tar kanske fem minuter…sedan har jag fattat en otroligt stor irritation mot Anna. Mänskan är som ett vandrande mähä och ser mest rusigt förvirrad ut med sina stora rådjursögon. Nu fattar väl jag också att människor som i verkligheten hamnar i liknande situationer mycket väl kan reagera på liknande sätt. Dessvärre gör Rapace det här så otroligt demonstrativt övertydligt att det bara blir stenlöjligt och mer irriterande än medkännande.

Ett mönster som för övrigt går igenom i hela filmen. Allt som görs eller antyds kommer med tre mils förvarning om ni förstår vad jag menar. Regissören Pål Sletaune verkar inte tordas lämna något över till mig som tittar utan slänger sig på den pedagogiska knappen i tid och otid, vilket resulterar i att inga smulor lämnas kvar orörda för egen tolkning som åskådare.

Samma ansiktsuttryck filmen igenom…typ..

Kanske är jag en av få just nu i filmsfären, men jag har fasen så svårt att se vad som egentligen gör Noomi Rapace till en skådis att höja till skyarna. Speciellt i dagens objekt. Hon kör sin Anna femton varv med samma ansiktsuttryck och det händer liksom ingenting i hennes karaktär. Om hon möjligen är ute efter att skapa medkännande eller gåtfullhet lyckas inget av detta om ni frågar mig. Samma mentala läge framkallar endast en gnällig irritation från mig som tittare. Möjligen lider Rapace av att hon tvingas dra omkring på vad som mycket väl kan vara Norges sämsta barnskådis alla kategorier vad gäller sonen Anders. Här kan man inte prata om någon fingertoppskänsla eller talang i någon grad, borde inte regissör Sletaune ha märkt detta i ett tidigt skede? Kan man tycka! Den enda som förtjänar ett par gram av beröm är skådisen Kristoffer Joner vilken gör en Svensson-blek figur vid namn Helge till en person lättare att tycka om än någon annan i den här synnerligen konstruerade snedseglingen.

Sletaune har plitat på sitt eget manus, och någon borde ha nog slagit honom på fingrarna både en och två gånger. Främst för att han uppenbarligen vill vara en tidig M. Night Shyamalan  i lusekofta, men se det konststycket gör man liksom inte bara sådär i en handvändning. Nu hävdar inte jag att jag sett all världens film och manustricks…men är man  det minsta bevandrad i filmens konst och har ett antal års rutin som filmgluttare tar det inte direkt några eoner av tid innan man fattat intrigen och vartåt det hela barkar.

Babycall såg möjligen bra ut på papperet. Hade man dock gett fan i att vara så övertydliga i manuset och skaffat en bättre skådis i huvudrollen (ja jag tycker det!) hade det kanske kunnat ta sig upp på godkänt-nivå i alla fall.
Nu blir det norsk-svensk, segtuggad, pannkaka med på tok för lång utdragen speltid där klyschorna kommer  som på parad i tomtens verkstad på julafton. En norsk dikeskörning man inte hade väntat sig riktigt. Besvikelse.

Okt 9 2012

Rampart (2011)

Regissören Oren Moverman (namnet!) fick ju till en rätt tänkvärd historia med The Messenger häromåret. Rätt mycket djup, en film som inte räddes utmana det känsliga och bräckliga. Här är han tillbaka igen, med ett alster som möjligen vill rinna i samma fåra fast med nytt utseende. Liksom i förra filmen tar han hjälp av Woody Harrelson, men nu är frågan om de inte de helt kört in fel gränd…?

Harrelson är den uniformerade polisen Dave Brown i 1999-års Los Angeles. Han är slipad, desillusionerad, självisk, korrumperad och obehagligt rasistiskt. Brown kan alla knep på gatan, vet hur ”slöddret” tänker och ser inte sällan till att det också kan vändas till hans fördel. Hos kollegorna är han en ökänd figur som ingen egentligen vill kopplas samman med. Kort sagt, Brown verkar göra lite som han vill och bryr sig inte speciellt mycket om moral och polisens devis om att skydda och tjäna.

Det stora problemet dyker upp när Brown fångas på film misshandlandes en misstänkt. I sann Rodney King-anda börjar drevet gå och Brown får fullt upp med att hitta slingriga vägar ut ur problematiken, helst på ett fördelaktigt sätt och samtidigt hånfullt försöka hålla polisledningen på avstånd när de synnerligen besvärade försöker få honom att be om ursäkt och samtidigt ta avsked från polisen. Den alltigenom osympatiske Brown tänker dock inte låta sig bestämmas över hur som helst.

Personligen känner jag mig rätt trött på den här typen av historia efter ungefär 20 minuter. Med övertydlighet och mörk pedagogik ska vi som tittare verkligen ta till oss hur usel Brown är både som polis och människa. Det känns både överdrivet och rejält löjligt, speciellt tramslöjligt blir det när Browns privata levnadsförhållanden ska visas upp. Han tycks bo i ett litet kyffe på samma tomt som sin exfru vilken han har barn med, samtidigt som de är grannar med exfruns syster som han givetvis också har barn ihop med! Håhåjaja…

tar sig en stänkare på jobbet

Dessutom verkar alla förakta honom, han raggar på barer och kedjeröker, läxar upp sina tjallare och kontakter. Att han är föremål för anmälningar och utredning verkar inte bekomma. Lite märkligt nog upptäcker jag att rutinerade författarräven James Ellroy varit inblandad i manuset, och ändå är det inte bättre. Historien segar sig irriterande fram, så värst mycket händer inte i den heta potatishärvan runt Brown och det som väl händer känns mest rörigt och oengagerande.

Woody Harrelson må vara helt okej i rollen och ger Brown ett otrevligt yttre, men avdelningen korrupta otrevliga gräsrotspoliser med exfruar och barn har vi sett förut i form av Richard Gere i Internal Affairs 1990 så det känns synnerligen ofräscht under solen här. Moverman kan få lite pyttecred för att han lyckas trycka in lätträknade birollsminutrar av bla Ben Foster, Ned Beatty, Ice Cube, Steve Buscemi, Anne Heche, Cynthia Nixon, Robin Wright och Sigourney Weaver men det är banne så långt jag vill sträcka mig.

Rampart beskrivs nästan lyriskt på omslaget som ”tät”, ”chockerande” och ”rå”. Konstiga ordval i min bok då det mest blir tradigt, upprepande och synnerligen ointressant efter ett tag med en historia som överdriver så mycket att det till slut blir larvigt. Jag känner ingenting inför Browns påhitt. Inte ens avsky, bara ett ointresse. Nä, det här var för dåligt.

Sep 18 2012

ATM (2012)

Nej nej nej och förbannat mycket nej!
Om man nu ska till att göra en film i den här synnerligen urvattnade genren så får man banne mig ändå se till att undvika de dummaste av dumma manusmissar. Som konstaterats förr, man kan svälja mycket dumheter…men när missarna drar mer uppmärksamhet till sig än vad som de facto utspelas i handlingen då är det jädrar i mig illa.

Bakom manuset till dagens irrfärder står en Chris Sparling som debuterade i branschen med att tota ihop storyn till den udda och stundtals intressanta Buried häromåret. Det sägs ju lite mytiskt att i musikbranschen är det som svårast när man ska följa upp en debutplatta, och frågan är om inte Sparling råkat ut för detta fenomen även i filmsammanhang. Ok, själva fröet till historien behöver väl inte vara så dåligt då egentligen, om man nu kan hitta någon sorts story som sträcker sig över acceptabel speltid. Här känns det dessvärre som hittepåpunkterna är alldeles för få för att räcka hela vägen, vilket uppenbarligen fått till följd att man skapat inslag för att dra ut historien så mycket man kan…vilket då i sin tur resulterar i att man bara sitter och stör sig på dessa detaljer. Hänger ni med?

Upplägget; tre arbetskamrater lämnar företagets julfest. Den ene, David, är lite tänd på Emily och har lovat skjutsa hem henne och den tredje, Corey, är just bara…ett tredje hjul i sällskapet. Det är naturligtvis han som plötsligt bara måste stanna vid en uttagsautomat modell inbyggd i en liten inglasad kur. Sagt och gjort och här börjar det genast svaja i manuset. Automaten ligger helt ologiskt avsides och mitt i vad som verkar vara ett industriområde. Och vem parkerar bilen 25 meter från automaten när hela parkeringen intill är öde och man lika gärna hade kunnat stanna till precis utanför dörren…? Synnerligen oroande vibbar som uppträder redan här, och då har det inte ens hänt något!

sluta glo, börja agera…puckon!

Men det gör det snart naturligtvis. En mystisk, täckjackeförsedd, dåre dyker upp i natten och tänker inte alls släppa ut de tre käcka karriärungdomarna (som givetvis hittat en nödlösning i manuset för att de alla ska samlas i den lilla glasburen…arrghh..). En tvättäkta slashersnubbe alltså som ganska snart uppenbarligen vill ta livet av de tre medelst rätt udda metoder.

Tänk nu lite Colin Farrell i den synnerligen utmärkta Phone Booth, och tänk nu vad som hade hänt om den filmen hade blivit skitdålig pga ett crappigt manus. Tredubbla den uselheten och vips har du dagens alster. Här händer just ingenting av värde, de tre beter sig irriterande ologiskt och dumt. Den ”hemske” belägraren känns bara som en kille i för stor täckjacka och minutrarna bara rinner iväg utan att det blir minsta ordning på filmen.

ATM fungerar inte alls, Mest för att historien är så urbota dumt presenterad. Huvudpersonerna begår så stora misstag så det inte går att blunda för dem även om man skulle vilja. Och att tre stycken friska och till synes rätt spänstiga huvudrollsinnehavare med gemensamma krafter inte skulle kunna klara av att spöa upp en påbylsad stum jävel känns bara väääldigt löjligt. Hur fantasifullt jag än försöker tänka. Och skådisarna orkar jag inte ens skriva om.

Sep 7 2012

Rester från sommaren x3…

High Road to China (1983)

Om man anstränger sig lite är det faktiskt inte jätteomöjligt att föreställa sig att Tom Selleck en gång i tiden fick förfrågan att bli Indy i Jakten på den försvunna skatten. Endast kontraktshinder stod mellan honom och en kassaskåpssäker väg till fame and fortune i Hollywood. Nu var han väl inte världens mest okände skådis med sin Magnum P.I….men ändå…tänk..

Som kanske för att gottgöra honom för den försuttna möjligheten fick han så chansen med huvudrollen som det försupna pilotesset O´Malley i denna Indy-light-historia från ett tidigt 20-tal med tillhörande damer i Charleston-outfit, gamla dubbeldäckarflygplan med smattrande kulsprutor och en lagom ansträngd konstruerad äventyrshistoria om en bortskämd rikemansdotter som behöver hitta sin farsa i bortre delen av Asien i en tid när världskartorna inte riktigt ser ut som idag.

Mycket statister, gamla veteranplan, lite jönsig action (som idag obarmhärtigt skulle klassas som ljum tv-action) och exotiska spelplatser. Äventyrsstämpeln vill vara maffig, men blir naturligtvis bara en riktigt mjäkig karbonkopia på Indys mer stilsäkra övningar. Detta trots att gamle räven Brian G. Hutton (Örnnästet, Kellys Hjältar) basade bakom kameran. Men vem vet, han kanske var lite trött på hela filmindustrin då detta blev hans sista film som regissör (sedan blev han rörmokare!).

High Road to China är inget att minnas för länge. Tom Selleck och Bess Armstrong gör sitt bästa för att hitta någon sorts kemi mellan varandra, humorn känns lastgammal och äventyret blev inte alls den framgång som filmbolaget hade hoppats på, planer för en hel filmserie fanns tydligen. Duger som nostalgiunderhållning för stunden, men inte mer.

 
Far Cry (2008)

Att ta sig an en Uwe Boll-film är ju som att garanterat utsätta sig för allt det som man avskyr i filmvärlden vad gäller tafflighet, uselhet, kalkonstämpel på allt från musik, kostymer, story och utförande. Ända dras man till det då och då. Kanske för att påminna sig själv om hur mycket bra produkter övriga filmvärlden består av..?

Dock måste man i sanningens namn ge Boll cred för att hans förmåga att pumpa ut galenskaper i tid och otid, produkter som uppenbarligen konsumeras i vissa hörn av den värld som tittar på film. Inte sällan är det just framgångsrika tv-spel som ”demonregissören” tar sig an och tolkar på…hrm…eget sätt.  Just dagens alster bygger också på ett rätt populärt spel med samma namn (och jag HAR faktiskt spelat det!).

Mystiska saker försiggår på en bevakad ö och över det hela basar vettvillingen Udo Kier som skum forskare! Putslustig äventyrare och snygg kvinnlig journalist börjar snoka och sedan är det ingen hejd på galenskaperna som kläs i de mest usla och skrattretande situationer man kan ana. Roligt på jobbet verkar dock Til Schweiger ha som den vasse (hrm) äventyraren Jack.

Far Cry går inte in för att vara den mest påkostade produktion man sett. Genomgående usla genvägar tas i manus och överspelet från Kier underhåller faktiskt långt efter att filmen är slut. Till filmens försvar måste ändå sägas att den nog är en av Boll´s mer lyckade prestationer. Detta faktum ihop med betyget får er ju snabbt att fatta nivån på Bolls filmvärld i övrigt…

 

Exit Speed  (2008)

Märklig historia, börjar som ett ordinärt tv-drama, övergår i en tafflig Speed-avart för att sedan bli nästan lite rolig och (faktiskt) småspännade på ett lagom billigt sätt.

En grupp passagerare på en buss. Någonstans i Texas attackeras plötsligt bussen av ett vildsint gäng på motorcyklar. Några av dårarna på hoj tas av daga av misstag och sedan är jakten i full gång för att mynna ut i en belägring på något som liknar ett sorts skrotupplag. Ahh, inte världens bästa story som ni märker..men mitt i cheeset blir det ändå lite underhållande och lagom roligt. Tillräckligt för att man ska stanna kvar och foka lite på vad som händer. Bland passagerarna ska det snart visa sig att det finns personer med både en och annan färdighet som kan komma till pass i situationen som råder.

Anmärkningsvärt snyggt gjord vad gäller klippning, scenografi, musik och det visuella…om man ställer det mot själva historien alltså. Som en lagom påskostad tv-flm ungefär. Letar man i rollistan finner man att de mest kända namnen heter Fred Ward och Lea Thompson, trotjänare som väl mest får hålla till godo med vad som bjuds från det digra B-träsket nowadays…

Exit Speed är rejäl B-action med rätt gott utförande trots allt. Inte på långa vägar bra, därtill är svagheterna alldeles för många. Men ändock underhållande för stunden och med en ovisshet i storyn som gör att den klarar sig från det sämsta betyget. Klyschigt men småkul…och vansinnigt snabbglömt såklart.

Sep 5 2012

Jumper (2008)

Nu en återtitt som irriterande nog mynnade ut i samma känsla som efter första gången jag såg filmen.
Möjligen kanske jag hade någon förhoppning om att jag vid första titten bara hade varit trött, ouppmärksam, ofokuserad, inte på humör…eller i något annat tillstånd som gjorde det svårt att ta till sig filmen.

Nu efter andra sittning är det dock bara att konstatera att det är för jävla irriterande dåligt resultat när förutsättningarna ändå tycks finnas där. Som så mycket annat skumt som filmatiserats bygger dagens story på en sorts ungdomsroman, den första i ordningen i en serie (vilken film gör inte det nuförtiden!?) och behandlar det gamla vanliga dilemmat med udda tonåring som ställs inför märkliga krafter och dess som-på-posten-kommande bekymmer.

Här är det David (Hayden Christensen) som upptäcker att han kan hoppa rent geografiskt genom tid och rum och vips hamna i London, på Fiji eller på toppen av en sfinx i Egypten! På bara ett par sekunder! Vilken grej! Speciellt om man också upptäcker att man kan hoppa in i banker lite hur som helst och roffa åt sig stålars för ett liv i lyx. Säg dock den lycka som råder…plötsligt dyker den vildsinte Samuel L. Jackson upp med irriterande överspel och skum kniv och vill ta livet av David bara sådär. David härstammar uppenbarligen från ett sorts släkte som legat i krig med Sam´s knasiga ”orden” sedan mannaminne. Varför är ytterst oklart och förklaras aldrig speciellt tillfredsställande. Och här börjar irritationen växa till sig när jag tittar kan jag säga.

”tro mig…jag kan inte agera..men jag kan hoppa jävligt långt!”

Och precis det, att dagens regissör Doug Liman, aldrig väljer att fördjupa historien utan satsar som en vettvilling på att knöka in fräsiga actionsekvenser på detta hoppande fram och tillbaka sänker banne mig hela filmen. Jag är den förste att hålla med om att rätt snygga förutsättningar faktiskt finns för att tillverka en någorlunda intressant produkt, men det är som att all vett och sans är som bortblåsta hos filmmakarna. Någon borde tex ha; talat om för Jackson att han kanske skulle hålla igen lite, att storyn borde satsa några extra minuter på att ge lite djup åt den mystiska legend som snurrar runt de inblandade, observerat att alla slarvigt slängda trådar inte tas upp och knyts ihop ordentligt (det duger inte att i det bleka extramaterialet förklara att storyn ska utvidgas i kommande filmer…nu ryktas det uppenbarligen om en uppföljare. Konstigt nog!)

Och så denne Christensen! Herre min skapare! Det är något vansinnigt irriterande med den här skådisen som gör att man blir på dåligt humör när man ser honom. Agerande likt en trädstam, noll kemi med Rachel Bilson som är hans kärleksintresse och så enfaldig och talanglös så det är ett förbannat mysterium hur denne person kan få roller. Han höll på att förstöra Star Wars-sagan och nu kör han näst intill på egen hand detta projekt rakt ut i träsket.

Jumper vill vara lite cool, mystisk och visuellt grann. Det visuella kan man inte klaga på, men allt annat är anmärkningsvärt uselt. Osammanhängande med svagt skådespel, skapar bara förvirring och man fattar inte ett smack av varför det som sker just sker. Som att manus, engagemang och kompetens fått en fet snyting halvvägs in i produktionen. Det kan bara inte bli godkänt här!