Kategori Filmspanarna

Apr 9 2014

Filmspanarna: Sciene Fiction!

Månadens tema tar sats rakt ut i stratosfären.
Eller nåt.
Hur förhåller man sig till det här då? Är det kanske ett av filmvärldens, hela nöjesindustrins, absolut mest digra och enorma områden att täcka in? Hur länge har världen pysslat med sci-fi?
Typ jämt skulle jag vilja säga.

Från de första galna filmförsöken i de levande bildernas historia, till dagens superdupertekniska cgi-monster till popcornsrullar som mejslas ut från drömfabriken. Vilket också gjort att vi idag kanske ser på sci-fi lite lagom mätta sådär.

Gränserna är framflyttade. Nu räcker det inte med ”bra” specialeffekter. Att ta sig till Pandoras grönskande djungler.. eller besöka en framtida utdöd jordboll..är ingen match längre. Tekniken och sinnet är så vana. Som att det krävs betydligt djupare lager av innehåll, möjligen främst i manusväg, 2014 för att verkligen göra skäl för epitet science fiction.

Annat var det kanske förr.
Och ändå inte så länge sedan ändå. Svårt att passera en speciell händelse i den moderna filmhistorien utan att stanna upp en sekund där. Något som i mina ögon nog är urmodern till den moderna sci-fiction-filmen. Och detta baserat på den äldsta av sagor. Den goda prinsen/hjälten mot den svarta skurken. Skitlarvigt egentligen kanske. Men ack så listigt. Och attans vilken snygg ny kostym man plötsligt kunde klä gamla utjatade sagor i.

Min take på dagens tema blir ännu en tripp tillbaka i minnestiden.
Lite nostalgi. I december 1977 var jag 12 år. Perfekt, hade precis passerat åldersgränsen för att få se filmen som alla pratade om! Alla hade väntat på. Kommer ni ihåg Barnjournalen på SVT? Klart ni från yngre generationer inte gör! Men möjligen ni andra som bekänner er till samma generationsspann som jag. Det var i just Barnjournalen av alla program, en sorts nyheter för unga, som hypen först kom i schvung under hösten det året vad jag kommer ihåg. Man fick SE KLIPP från filmen! Bara sådär! En snabb, tempofylld, GALET uppseendeväckande scen! Luke, Han Solo , Prinsessan Leia hade precis snott tillbaka Millennium Falcon och lyckats fly från Dödsstjärnan, imperiets jaktpiloter i sina skumma tie-fighters var på gång att försöka stoppa hjältarna…

…jag pratar förstår om Star Wars från 1977!
George Lucas galna, episka, ganska ENKLA story. Där och då, under de där få minutrarna i tv-rutan…satt jag bara och gapade. Tappad haka och ögon som sved av upphetsning! Vad var detta?! Herregud! Kan jag ha hojtat på min brorsa att han skulle komma och glo!? Kanske. Och kanske med samma falsetthysteriska röst som var just signumet för Barnjournalens minst sagt karismatiske programledare Bengt Fahlström!

Veckor senare fanns jag på biografen.
Den hette Camera och låg centralt i city i Norrköping. Mest berömd för sina oerhört funkiga och mjuka fåtöljer och att man faktiskt kunde låna en extra dyna och sitta på så man kom upp en bit om så skulle vara! Service!
Nåväl, den kvällen såg jag och min kusse (brorsan var nog för liten för att vi skulle våga oss på att smyga in honom också) detta första fantastiska sagoäventyr från världar långt bortom stjärnorna. Oj vad vi var imponerade! Helt galet! Filmens första skälvande minuter, den gula texten som tycks glida genom rymden…tystnaden innan det flyende rymdskeppet vrålar in över filmduken…och den enorma stjärnkryssaren DÅNAR in…helt sagolikt! Både då…OCH nu när jag tänker på det i efterhand.

Innan Star Wars fanns liksom inget.
Klart det fanns en form av sci-fi, men inget som ens LIKNADE detta! På tv hade förstås klassiker som gamla Star Trek-serien och den brittiska Månbas Alpha avnjutits vid (troligen) dåtidens fredagsmys. Men det handlade ju mest om teatraliskt överspelande skådisar i studiokulisser, med en och annan torftigt hopsläng specialeffekt. Visst, klassiker och sköna grejer för äventyrssinnet då…men herregud…här kom ju snubben George Lucas och rensade bland borden. Möblerade om hela kartan för sci-fi! De goda mot de onda, samma som alltid. Men nu mot en bakgrund som innehöll så mycket lockande galenskaper att man inte kunde se sig mätt på grannlåten.

Så pass magiskt förtrollad var jag, och kusinen, att vi bara på knappt två veckor såg filmen FEM GÅNGER! Till slut kände de nog igen oss ganska ordentligt i biljettkassan, föräldraskapet trodde väl jag hade tappat det helt. Eller också fattade de min nyfunna passion, för de sade aldrig nåt om att jag gladeligen lade 19 spänn (ja ni hörde RÄTT!) varje gång på en biljett till framtiden!

Jag tror jag lockades mest av att effekterna var otroligt välgjorda.
Och då vet ni ju såklart standarden på dem om man jämför med dagens hittepå. Men där och då..det var som att skåda något alldeles enastående. Nåt man aldrig kanske skulle få se igen. Som att det gällde att passa på. Dramatiken, actionsekvenserna, rymdstriderna…finalen känns fortfarande ganska galet oöverträffad…trots sina ålderdomliga effekter! Skådar man Lucas film idag ser man ju att det bakom allt döljer sig en ganska enkel och endimensionell skapelse. Inte alls nåt sensationellt eller nyskapande berättarmässigt. Istället brände den smarte Lucas av allt på paketeringen och utseendet. Känslan att han serverade något som aldrig setts förut.

man sade bara ”åhhh” på bion

Och det var ju bara början.
Starten på en ny era. En epok. Kopiorna stod strax som spön i backen, ganska mycket sämre än originalet förstås. Lucas själv hade stora planer för sin saga, och ni kan ju såklart er Star Wars-historia. Med rätta en av de mest underbara rymdsagor/sci-fi-rullar som sett universums ljus (och där Rymdimperiet slår…är den ABSOLUT bästa av dem alla!). Att Lucas sedan tyvärr har valt att då och då göra tekniska skönhetsingrepp på sina gamla pärlor har jag lite svårare att förlåta honom för. Liksom att den senare trilogin ens såg dagen ljus. Då såklart med teknikens under som ryggrad visuellt. Tyvärr har jag alltid känt det som att även hjärtat, lekfullheten och det snygga enkla försvann när 80-talet tog slut.

Och då har vi kanske kokat ned det hela till det ganska enkla.Vad Sci-Fi som begrepp har betytt för mig. Modernare tider har bjudit på nya fascinerande upplevelser! Andra berättelser, vissa mer seriösa än andra såklart. Åh, det finns ju såklart galet mycket att orda om när det gäller genren. Jag skulle kunna presentera listor på alla möjliga synvinklar i kategorin. Skulle lätt kunna lista min absoluta favvosar i ämnet. Eller de utomjordiska världar som berört mig mest.

Min spontana reaktion på ämnet SCIENCE FICTION blev dock den här högst personliga betraktelsen på en specifik händelse i mitt filmliv…som påverkat mig för all framtid. Jag älskar verkligen genren. Den fria fantasin, att nya världar, andra galaxer, märkliga planeter…eller för all del framtida jorden-skildringar kan berättas och visualiseras på de mest märkliga vis. Jag kommer ALDRIG att erkänna uttrycket ”jag gillar inte science fiction…det är så overkligt…!”
KLART DET ÄR! Det är ju det som är poängen!! Det kanske mest magiska med ämnet är att det inte behöver hålla sig inom några ramar, har inga gränser eller villkor att ta hänsyn till. Känslan är svindlande.

Liksom att tänka på det där galna minnet för 37 år sedan.

****

Såja, efter denna walk längs MIN memory lane tar ni er nu vidare i bloggosfären och läser vad följande kamrater har att rapportera i ämnet:

Mar 12 2014

Filmspanarna: Överdrifter!

”Spela ut!”
”Överdriv!”
Det är den stående ordern varje år när yours truly fuskar på teaterscenen.
Också ett välkänt faktum annars i just DEN branschen.
Att varje aktör på scen ska överdriva dialoger, gester, rörelser. Allt för publikens skull. Ju större överdrift, desto mer går budskapet fram. Eller?
Månadens filmspanarämne bjuder säkerligen till otaliga varianter på ingångsvinklar.
Hur är det i filmens värld?

”Arrrgghh…”…eller nåt.

Låt oss säga att det kanske gått lite upp och ned där. Ofta muttras det kanske som åskådare om att: ”han överdrev så förbannat”. Eller: ”Asch, det där blev ju så överdrivet att det inte gick att ta på allvar..” Överdrifter på film. Lätt att tycka något om. Inte alltid lätt att ta till sig. Vad är konsten egentligen? Att förmedla känslor och budskap med små, diskreta. medel…eller att basunera ut dem på största möjliga sätt för att förvissa sig om att rätt känslostämning infinner sig hos den som tittar?En gång i tiden, i Hollywoods och filmens barndom, kändes varje filmad ruta som en enda orgie av överdrivna galenskaper.
Övertydligheter och galet dramatiska uttryck på de ENGAGERADE ”skådisarna” i svartvitt. Å andra sidan var det stumfilm, inga ord som kunde utnyttjas för att beskriva känslorna eller skeenden. Här behövdes kroppsspråk…och överdrifter.
Det blev en sorts mischmasch av filmad teater utan hörbar dialog…som en pantomim kanske.

”Ja Selma lilla…”

Idag kan vi möjligen hävda att det tagit sina år att få filmens dialog ens i närheten av sättet vi uttrycker oss i verkligheten. Notera gärna 40- och 50-talens nästan larvigt hurtiga dialoger i var och varannan rulle. Kanske som värst i svenska produktioner från den tiden! Så som någon aldrig skulle prata. Idag oerhört roande, men en gång i tiden på fullaste allvar. Filmad dialog ÄR svårt, blir ofta överdriven. Hur får man folk att prata som ”man pratar” i vardagen? Å andra sidan är just det lite som på teatern; med överdriften kommer också känslorna som ska förmedlas fram. Vare sig det handlar om ”onaturlig” dialog, eller framför allt galna VISUELLA trix som mer än väl klassar in under dagens epitet.

Vad vill jag säga med det då?
Jo, att hur mycket vi som filmtittare  än strävar efter realism i filmerna…är det kanske just överdrifterna som gör mediet så magiskt i många fall? Som får en filmisk upplevelse att stanna kvar lite extra. I en film behövs ofta signaler, en manusutveckling, en konflikt…en speciell sinnesstämning förstärkas. Överdriften är filmberättarens bästa kompis? Men inte helt lätt att bara slänga in sådär hur som helst. Hur många känner inte just DU som brukar mumla om att vissa filmer kan man inte se för de är så overkliga och överdrivna… Ett par stycken eller hur?
Någonstans i bekantskapskretsen. Dessvärre har  just de kanske aldrig anammat filmmediets tacksamma underhållningsvärde fullt ut, eller ser tjusingen med överdrifter som smart ingrediens för att lura sinnet och hjärnan.
Film tjänar många syften, visst.
Upplysande och informativt.
Underhållande och berörande.

Oövervinnerlig?

Men också eskapism och överdrifter.
De detaljer som talar till kanske våra barnsligaste och enklaste sinnen, som får oss att tänka outside the box för en stund. Lämna det trygga. Att uppleva film för att för en stund lämna den verkliga vardagen bakom sig. Hur skulle filmupplevelser se ut om vi bara tittade på sånt som återspeglade sådant som verkligen sker runt om oss? Javisst, det finns ju de som FAKTISKT bara gör det. Som endast förhåller sig till berättelser som tar avstamp i realism och vardaglighet. Och…vem är jag att döma efter det? Varje filmåskådare har sin fulla rätt att känna efter hur just den personen vill ha sina upplevelser serverade.

Men tänk efter….hur skulle James Bond ha kunnat existera i en populär filmvärld i över 50 år om inte överdriften fått råda där?
Om 007 ALDRIG träffat direkt med sin Walther PPK….och badassen ALLTID skjutit i prick efter superduperagenten?
Om de världherraväldstörstande skurksen INTE kunnat bygga sina hemliga och vräkiga baser runt om i världen på sätt som naturligtvis inte håller för närmare granskning…?

Hur skulle John McClane ensam ha kunnat tagit hand om ett gäng typer i en skyskrapa om han inte fått kuta på glas, kravla genom ventilationstrummor eller kasta sig ut från skrapan fastknuten i en brandslang?
Hur skulle Rocky Balboa kunna få oss att jubla framför tv:n i eufori när han för sjuttonde gången stått emot en rundpall som förmodligen hade skickat en verklig boxare direkt i koma…för att i nästa sekund själv dela ut ett mördarslag som avgör hela fighten..?

Överdrifter TALAR till våra enkla djuriska känslor. De som får oss att reagera på rätt sätt. De som törstar efter bekräftelse, lycka, sorg, upprymdhet eller ilska. Precis i den sekund då vi som logiska tittare är fullt beredda att överge både sans och förnuft för att istället hänge oss åt, eller omfamna, det betydligt simplare men mer lätthanterliga i hjärnan. Endorfiner och adrenalinpåslag som filmåskådare.

”..damn that director!”

Precis som filmmakarna vill. En sinnlig förstärkare i mediet  som åsidosätter logiken varje gång. Hollywoods flesta moderna popcornsrullar har naturligtvis fattat det här.
Steven Spielberg gav hajsläktet ett synnerligen dåligt rykte i början på 70-talet när han lät sin mördarhaj göra livet surt vid Amity Island.

Överdriften stod som spön i backen, men hindrande ju inte storyn att vara attans så SPÄNNANDE och oförutsägbar in i det sista! Helvilda galenskaper och överdriven syn på det ganska fredliga släktet i världshaven såklart, men säg mig den tittare som inte lät fantasin ta kommandot över förnuftet för en stund…och kanske såg till att just den badsommaren i verkligheten inte blev någon annan lik…?

Och…Nicolas Cage och Sean Connery räddar inte San Francisco och Alcatraz genom att resonera med skurkarna i den behagligt överdrivna The Rock. Överlag är kanske smash-galne Michael Bay kanske just den rätte att klä ord för dagens ämne? Vilken film av honom har INTE satt varenda logisk och realistisk tanke ur spel? Å andra sidan är det allt som oftast snyggt förpackat med (återigen) simpla knep som talar till våra upplevelseförstärkande sinnen mer är de förnuftiga. Men okej, inte mig emot.

I hans värld stämmer INTE devisen ”less is more”.
Och ibland gör faktiskt det ingenting alls.
Frågan man bör ställa sig är kanske istället; vad vill jag ha ut av upplevelsen?

så jäkla cgi-överdrivet…men SNYGGT!

Subtila och low key-filmer har också sin tjusning. Inte tal om annat.
Dramer och gåtfulla stycken med minimalistisk design, dialog och återhållsamt agerande har sina stunder.
Sina riktigt bra stunder ska vidhållas. Rullarna som får dig att fundera på livet, tillvaron och kanske den egna situationen. Den absoluta kontrasten mot överdrifter.
Filmvärlden är en märklig plats. Skulle film från början avspegla samtiden och verkligheten, eller vara filmad teater?
Vad tänkte de…de första pionjärerna i detta knasiga medium?

Jag väljer ändå att se viss film som ett snyggt, smart och roligt sätt att mata den upplevelsetörstande delen av mitt sinne.
Den delen som kan finna nöje i det överdrivna, det svulstiga, det mystiska och märkliga.
Dit man behöver gå ibland för att inte fastna alltför djupt i vadagens stora MÅSTEN och BÖR. Inget är som en REJÄL dos verklighetsflykt en stund. Eller?
Visst kan man både uppskatta och förlöjliga en överdrift samma gång?
Har jag fel eller nån poäng med allt detta? Kommentera gärna!

överdrift the poetic style?

Dagens teknik gör det också möjligt mer än någonsin att idag överdriva i stort sett vad man vill på film.
Och jag kan faktiskt inte påstå att jag stör mig en enda sekund på just det faktumet. Det finns OERHÖRT mycket att störa sig på i själva handlingar och utförande i allsköns filmer från både nu och då…men man kan aldrig störa sig på att de alla tar till de lämpliga medel som finns för att berätta och förstärka det budskap filmen vill förmedla.
Vare sig det är realistiskt eller så out of this world att storyn slår knut på sig själv.

Kort sagt; överdrifter kan vara både pinsamma, anmärkningsvärda och alldeles underbara.
Men aldrig oönskade.
Film och överdrifter..en fruktsam kombo.
Now and forever.

***************

Tyckte du det var synnerligen SVAMLIGT i dagens tema?
Laga dig direkt över till nedanstående bloggkompisar och läs om de förklarar ämnet lite enklare:

Jan 29 2014

Filmspanarna: Sport!

Årets första tema i Filmspanarna är alltså Sport!
Snacka om tacksamt ämne! Kan det möjligen vara så att sportteman KAN vara ett av filmvärldens mest berättade? Och undra på det! Egentligen, ur dramaturgisk och känslosam synvinkel; finns det något bättre att skildra på film är ögonblick ur sportens galna värld..?

Kom igen, du behöver inte vara sportälskare för att hålla med om det. Eller hur? Bara att vandra tillbaka lite i filmhistorien. Det dröser av sportrullar därute. Och bäst av alla kanske ändå just flottiga Hollywood är på att visualisera alla de där berättelserna? Att fånga upp sekunderna på film som är de där avgörande, sätta igång känslomaskineriet, få sina åskådare att känna adernalinpumpet.

Herregud, man kan ju göra listan aslång över produktioner och filmer som alla tar mer eller mindre grepp på sportens värld.
Här några exempel som av en eller annan anledning fångat mig genom åren;

1986 styrde Gene Hackman upp ett mediokert basketlag i 50-talets USA till triumfens ögonblick i Hoosiers (eller Best Shot som den också fick heta). Känslosamt och spännande, Hackman galen som vanligt. På tal om triumferande ögonblick, ingen har väl undgått (?) just Triumfens ögonblick från -81! Om två löparnissar kämpades mot OS 1924. Brittiskt välgjort drama…som i ärlighetens namn kanske ändå är mest känd för sin filmmusik av Vangelis (Chariots of fire…ni vet).

Hockeydramat Miracle on Ice kom också -81 och drog den legendariska händelsen från OS -80 i Lake Placid, när Team USA besegrade den ryska björnen i hockeyn, ett varv till. Trots att dramat följdes live i tv-burken (yes, redan då var man med!) infinner sig spänningen varje gång. Smörigt, sliskigt, spännande och en uppspelt Karl Malden som coachen Herb Brooks. Sevärt om du frågar mig (se även Miracle från 2004).

Ja, vad har vi mer då? Jo, boxning förstås!
Man kan ju knappast passera denna the noble art of self-defense utan att nämna en viss herr Balboa! Kanske INGEN filmserie har haft den förmågan att spela på våra känslor som just Rocky-serien. Låt vara att det är på tok för overkliga rallarsvingar som utdelas där (och sättet att använda sin gard ska vi inte prata om…eller vänta…vilken gard!??!), men effektfullt och engagerande till bristningsgränsen har det alltid varit. Mer seriösa boxningsfilmer kanske man då hittar i Tjuren från Bronx (1980), i många läger utsedd till den BÄSTA boxningsrullen ever! Kan dock diskuteras. Tung rulle likväl. I det här facket bör man heller inte missa Cinderella Man från 2005 (läs min recension här) med en slimmad Russell Crowe on fire i depressionens USA på 30-talet…jaja en BOATS jag vet…men en bra sån!

OCH så, kanske den genre där de flesta av sportfilmerna från Hollywood hamrat in framgång; baseball-världen. Denna mystiska och mytiska och helt galet statistikälskande avart av gamla hederliga brännbollen. Baseball anses ju vara jänkarnas nationalsport, och kanske är det också därför de flesta och mesta (?) sportrullarna görs här. Och mången är de skådisar som harvat en stund i det här träsket; Tom Hanks och Geena Davis i den underskattade (?) A Leauge of Their Own 1992, Brad Pitt som engagerad GM i den fantastiskt underhållande Moneyball (recension här), Clintan som ärrad scout i Trouble with the Curve (2012). Vänta…skrev jag nyss Clint!? Herregud, glöm då för bövelen inte den FANTASTISKA och SUVERÄNA Million Dollar Baby (2004) från ovan nämnda boxningsträsk! Missa inte säger jag bara till dig som möjligen inte sett denna kanonrulle! Å så allas vår Kevin Costner dårå. Bull Durham, Drömmarnas Fält (recension här)….och For Love of the Game (1999) där Kevan är en avdankad veteran med värkande kastarm som mobiliserar de sista krafterna för ett kraftprov. Mest udda här; regisserat av Sam Raimi! Floppade i kassorna, men SÅ dålig är faktiskt inte rullen.

Dags kanske då att sluta cirkeln med en sportrecension, från en nyligen sedd rulle just för ändamålet.
Och se på tusan…det blev en baseballrulle det också:

**********

Vinter-OS står snart för dörren när det här skrivs, och rätt många försöker i tid och otid hävda att sport och politik inte hör hemma på samma scen. Ha-ha..var har de dårarna vart de sista åren!?! Klart att det hör ihop! Hur mycket du än inte vill det. Sport och politik har ALLTID haft ett par stadiga och ofta ganska smutsiga nävar i varandra.

Just sporten baseball fick ett otroligt uppsving i USA efter andra världskrigets slut. Soldaterna återvände hem, stjärnorna tog upp sin favoritsport igen och publiken vallfärdade till de olika arenorna. Dock icke för de färgade. Det gick ju inte an att ha färgade spelade i samma lag som vita! De fick inte ens spela i samma liga! I kriget hade USA stått för frihet och alla människors lika värde. På hemmaplan ville man inte blanda den svarta och vita rasen i landets mest älskade sport.

Om just detta handlar filmen 42.
Om det stora problem som uppstod när den modige (och ganska rike) ägaren till legendariska Brooklyn Dodgers, Branch Rickey (mycket bra porträtterad av Harrison Ford) bara sådär bestämde sig för att den färgade supertalangen Jackie Robinson skulle testspela med laget för att möjligen erbjudas kontrakt.

Kontroversiellt värre och ingen lätt resa för någon av de inblandade. Allra minst Robinson själv. Det krävdes troligen ett enorm stort mått av mod och kärlek till sporten för att orka stå ut med de hysteriska och skamlösa förolämpningar som följde under åren 1946 och omedelbart framåt. Idag lätt surrealistiskt när man läser att Jackie Robinson är ansedd som en av de största baseballstjärnorna någonsin i USA. Älskad av miljoner människor för sin insats i sporten. Ingen får t.ex. bära hans legendariska nummer 42 på sin matchtröja. Den är för alltid pensionerad! (kuriosa: en gång om året på en speciell dag spelar ALLA lags spelare i ligan med just nr 42 för att hylla Robinsons minne!)

dags att visa var skåpet ska stå!

Här är det dock alltså början på en era och Robinson (Chadwick Boseman) kämpar på. Hur mycket man än spottar och hånar honom kan hans talang inte döljas, och ute på plan är det läge för spännande ögonblick mest hela tiden. Sakta men säkert börjar också de nya, nyss så hatiska, lagkompisarna att inse att den där nummer 42 kanske inte är så dum iaf. Rätt trevlig verkar han ju vara också …

Bakom rullen hittar vi Brian Helgeland. Möjligen mest känd för filmer som Payback och En Riddares Historia, men här har han på egen hand plitat ned ett manus som tar ett traditionellt grepp på sporten och politiken från en svunnen tid. Bäst är just balansen mellan sportscenerna och den vardag som Robinson upplevde i sin nya omgivning. Harrison Fords gemytlige boss blir Robinsons stöttepelare när det mesta går tungt. Visst, det är en BOATS, säkert lite lagom tillrättalagd och vinklad. Men den blundar inte för det okunniga hat som större delen av den upplysta befolkningen i efterkrigstidens USA spydde ur sig. På de mest oväntade ställen!

42 tar inte på något sätt helhetsgrepp på Robinsons liv och leverne. Gör mer ett nedslag i en händelse som uppenbarligen var rätt kaotisk när det begav sig. Förutom de socialpolitiska svårigheterna som skildras, finns NATURLIGTVIS en hoper fräcka sportscener med. Och just i baseball (som ändå är svårt nog att fatta fullt ut!) blir det nervigt spännande i parti minut! Sportfilm när den är som angenämast att ta till sig! Inte flabbergasting, men engagerande underhållande.

**********

Jaha hörni, om man vågar sig på en sorts sammanfattning och en teori om ett mönster här…så skulle väl det vara att de flesta av ALLA ovanstående uppräknade sportrullar…just blandat sport med drama. En sorts mix av allvar och nöje.
Och…är det möjligen så att det är just då sportfilmer är som bäst..?
Kommentera gärna dina åsikter och teorier.

Efter detta GALET långa Spanarinlägg kan nu ni som orkat läsa ända hit med fördel ta del nedan av vad andra bloggisar skrivit i ämnet SPORT…!

Play ball!

Enhanced by Zemanta
Nov 27 2013

Filmspanarna: Mardrömmar

”Se inte den här rullen, du kommer att drömma mardrömmar!!”
Eller;
”Nä, den här får du inte se! Vill du ha mardrömmar eller!!??!”

Gamla klassiska uttryck.
Inget är så väl förknippat med varandra som otäcka, obehagliga, filmer ihop med mardrömmar. Eller påståendet att man skulle drömma fruktansvärda saker för att man just sett en film med inte så trevliga händelser i. Nu kan man förvisso få mardrömmar av långt mycket mer än bara film, kanske av mer saker än att glo på film faktiskt. Men nu är vi ju onekligen i ett filmforum, och dagens tema i Filmspanarna är just mardrömmar. Och som vanligt finns en uppsjö av ingångar på det ämnet.

Tror ni mig om jag säger att jag aldrig haft en utstuderad mardröm av någon film?
Eller, det där lät ju narturligtvis lite väl kaxigt. Antagligen har jag väl det fast jag inte kommer ihåg det så bra. Kanske när man var liten, kanske i det undermedvetna, kanske fast man inte fattat det själv. Men jag har aldrig bekänt mig till den skara människor som i vissa fall faktiskt har stora problem med ovanstående. Att de inte kan se på film om vissa ämnen för att det ger dem drömmar av det mindre trevliga slaget. Har full respekt för de som känner så, tro inget annat. Samtidigt måste det också egentligen tyda på en oerhört stor uppfattningsförmåga och en väl utvecklad sinnlig förmåga att verkligen ta till sig det de ser.
Leva sig in i historien om ni så vill. Vilket ju egentligen är en bra egenskap.

Är det i själva verket jag, som då enligt egen utsago aldrig lider av mardrömmar ens efter den mest obehagliga filmupplevelse, som istället är…avtrubbad? Okänslig? Distanserad? För många filmer och för många upplevelser?

Jag väljer att inte se det så. Nog för att jag glott på film i mina dar. Så mycket att någon säkerligen skulle drista sig till anklaga mig för avtrubbning. Fast då är man ändå fel ute. Jag känner alltid något för varje film jag ser. Ibland känner jag mer, ibland mindre. De tunga filmerna, de som betyder något. De som sätter sina spår i sinnet. De går alltid in där, även de obehagliga och skrämmande som då skulle kunna resultera i mardrömmar. Jag kan ta in allt, bearbeta och uppleva. Däremot tycks jag ha ett sorts filter som ganska effektivt får mig att skilja på film och verklighet.

Jaha, men när film och verkligheten flyter ihop då? Svara på det du smartskalle!
Ja vad svarar man på det? Återigen verkar hjärnan vara så funtad hos mig att den klarar av att behandla intrycken från en film på det bästa sättet för mitt sinne och mitt medvetande. En otroligt realistisk film kan vara hur skrämmande, obehaglig, sorglig eller på annat sätt känsloinvolverande…och jag tar in det, upplever allt. Men någonstans har jag också en ”skyddande” spärr som hjälper mig att sortera intrycken.

Jag reagerar förvisso som du.
Gråter till sorgligheter. Skruvar lite lagom olustigt på mig när obehagligheter dyker upp i någon form. Skriker gärna till när ren och skär skräck hoppar fram bakom en filmruta. Eller när något helt oväntat sker. Under den tiden den filmiska upplevelsen pågår lever jag mig in i historien, köper känslorna upplevelsen framkallar. Precis som det kanske ska vara? När det hela är över kan jag dock ganska lätt gå från ett läge till ett annat. ”Behandla” de intryck filmupplevelsen gav och sedan arkivera den på bästa sätt.

Jaha, men har jag då aldrig gått och funderat på en film långt efter att ha sett den?
Jovisst, det förekommer ju såklart. Man kan tänka på filmer i efterhand både för att de är så bra..eller så usla så att det bara därför sätter sina spår.
Dock går jag aldrig omkring och har mardrömmar i någon form för något jag sett, Bra eller dåligt.

lika otäck alla 7 dar i veckan!

Istället kan jag direkt säga att vissa filmer är så obehagligt bra OCH skrämmande att man alltid kan se dem och känna samma obehag vid tittandet, och här tar jag fram mitt praktexempel Exorcisten. Denna synnerligen obehagliga rulle som också verkar så tidlös. Fortfarande skrämmande och krypande ruskig. Kanske den enda film jag bara genom att tänka på…kan få en kall kår att krypa längs ryggen.

Men vad fan säger du människa, drömmer du aldrig mardrömmar!!??
Klart jag gör. Men det handlar istället ofta om andra saker. En fruktan över att något ska hända nära och kära. Händelser i verkligheten runt om oss som sätter sina spår. Fruktan, rädsla och obehag för de läskiga saker som händer varje dag i vårt samhälle. Rädslan av att inte räcka till.
Det är sådana saker som kan få mig ur balans ordentligt. Även nattetid när jag sover.

Kanske är det så att mardrömsframkallande (för vissa) filmer behövs för att jämna ut kanterna i vår värld? Obehagligheter som du kan ta på, sortera bort och arkivera till slut. Tjusningen (?) i att utsätta sig för intryck som riskerar att dröja sig kvar i ditt sinne liiite längre än du själv vill. Är det kanske rentav ett bra betyg åt det du just kikat på? Att filmen fyllt sitt syfte? Våra sinnen är fantastiska, men spelar oss också rejält mycket med spratt vid väl valda tillfällen. Bara det i sig ganska utmanande.

Att vara filmnörd, filmfantast…att älska det filmiska mediet är i mina ögon underbart. Ett perfekt forum för att framkalla känslor av varierande grad. Och det handlar om allt. Glädje, spänning, sorg, frustration, avsky, medlidande. Ingenstans kanske du så snabbt kan få åtkomst till dessa känslor. Böcker är naturligtvis en stark utmanare.

Alla dessa känslor och intryck har också olika förmågor att etsa sig fast hos oss. Vi är alla olika (tur är väl det!) och reagerar på olika sätt.
Mardrömmar har varit en del av det mänskliga psyket sedan människan…tja..började vandra på jorden. Mardrömmar i filmsammanhang har varit en del av filmen så länge…filmen har funnits.
En sorts lockelse som vi både vill ha och avskyr. På något sätt känns mardrömmar ändå som en del av våra personligheter.
Något som håller oss levande och sunda.
Hur konstigt det än kan låta.

Jaha ja. Efter denna ohemult långa utläggning, som möjligen närmar sig flummeriets täta träsk lite FÖR mycket, kanske det kan vara lite uppfriskande att snabbt slänga sig över och se vad övriga kamrater i Filmspanarna har att skriva om i ämnet Mardrömmar…:

Okt 16 2013

Filmspanarna: Biopics!

Biopics.
Hur närmar man sig det? Kan ju gå hur som helst. Och innehålla vad som helst. Snacka om att det finns en uppsjö av ingångar på det här temat. Så vad göra? Hur förhålla sig?

Är jag månne fortsatt påverkad av förra temat, då jag i detta läge bestämmer mig för att approcha ämnet ganska mycket utanför mina normala ramar? Eller fick jag mersmak på att utsätta mig för det lite svårare, och inte helt naturliga i mitt fall?
Tja, häng med nu och ta reda på vad som hände vetja…

Elvis (1979)

Jaha, dagens biopicämne: Elvis Presley!
Elvis…Presley!!??!
Elvis???!
En tjomme som aldrig legat för mig. Var för ung för att växa upp med honom. Fattade aldrig storheten när man själv kom upp i åldern för att börja ta till sig musik och stjärnor. Trots det närmar jag mig dagens ämne med lite spänning.

Elvis. Känns som det finns ju liksom två sidor av honom. Den slimmade, pigga, som lallade runt i diverse fåniga musikfilmer i början av 60-talet. Det var grälla färger, snygga sånger och kanske hela Sverige stod stilla på söndagseftermiddagarna i slutet på 70-talet när de här rullarna vevades ut i tv-apparaterna….

….och så har vi den klumpigare jordnötssmörsmackor-ätande typen i glittrig sparkdräkt som ryckte spasmiskt på kroppsdelarna från en murrig scen och fick medelålders kvinnor att tjuta av hänförelse. Elvis, the King of Rock´n Roll.
Och snart skulle det ju bli värre och ta en ände med tragisk förskräckelse.

En Biopic om Elvis alltså.
Om fenomenet och ikonen. Om berättelserna och myterna. Hur mycket är sant och hur mycket är påhitt? Och hur många historier finns det egentligen? Säkert en del, jag har inte kollat upp det direkt.

Istället siktade jag in mig på dagens uppvisning. Intressant därför att den kom endast två år efter ikonens död (hur mycket skulle man våga skildra?)..och att den är regisserad av självaste John Carpenter!

Här gick således Carpenter från en massiv succé med ”skräpiga” och mörkt fantasifulla Halloween till att skildra en livshistoria om en av nationens mest kända stjärnor. Kände han pressen måntro? Själv har Carpenter på äldre dar avslöjat anledningen till att just han fick erbjudandet; producenterna hade sett att Carpenter själv hade gjort musiken till Halloween och trodde sig då kunna förutsäga att den unge regissören skulle ha bra handlag med de musikaliska inslagen i Elvis-berättelsen!
Häpp!

det berömda genombrottet i tv.
(”no camera below the hip!”)

Någonstans känns den här förutsättningen alltför intressant för att inte dyka ned i. En udda kombo som skulle kunna sluta hur som helst. Manuset till dagens film, egentligen en tv-film för den amerikanska marknaden som dock gick upp på bio i Europa, tar ett grepp på Elvis barndom och följer honom fram till sommaren 1969 då han gör bejublad comeback i Las Vegas..för första gången iklädd den vita glittrande scenkostym som vi barn av 60- och 70-talet kanske främst förknippar honom med. Lite lagom behändigt undviks alltså de kommande mörka åren in på 70-talet då stjärnan sakta sjönk ned i ett träsk av droger och depression. Kanske en förutsättning och ett villkor för filmen? Kanske hade det gått alltför kort tid efter Elvis död för att man skulle vilja provocera med mer skandalbiografiska inslag…?

en guldkavaj to die for

Carpenter själv har inte vad jag har kunnat kolla upp någon speciellt förhållande till Elvis, utan verkar istället ha siktat in sig på att göra en så underhållande och korrekt tillbakablick som möjligt. Dramatiseringen är möjligen rätt hårt standardiserad efter tv-klimatet i USA på 70-talet. Replikerna känns hårt styltade ibland och man får väl ta vissa scener med en nypa salt. Desto bättre blir det när regissören visualiserar en hoper av de slagdängor som Elvis hade på sin repertoar. Riktigt snyggt och fartigt iscensatt och här verkar både manusmannen Anthony Lawrence och Carpenter föresatt sig att återge det hela så autentiskt som möjligt. För visst är det väl många av de moves och små rörelser som man baske mig känner igen från de otaliga ”riktiga” uppträdandena man sett av Elvis genom åren..?

Och så film-Elvis själv då.
Här lysande porträtterad av en ung och verkligen het Kurt Russell (bonusinfon här blir ju naturligtvis att Russell som ung barnskådis medverkade i en av Elvis alla filmer, och där hade som uppgift att sparka idolen på benet i en scen…!). Kurtan spelar här med passion och har inga som helst problem med trovärdigheten. Även han måste ha studerat stjärnan rejält i sömmarna för att kunnat ta till sig de verklighetstrogna manér som var lite utmärkande. Han sätter till och med den typ av tonfall som originalet hade. Russell fick dock nöja sig med att mima fram låtarna och sången överläts till den mer (?) röstlike Ronnie McDowell.

Kanske såg också Carpenter potentialen hos Russell då det här var början på ett samarbete mellan de båda som skulle mynna ut i ett antal filmer under 80-talet.
Ni vet ju vilka.

Dagens biopic kan också delas in i två delar, den första lite oskyldiga och naiva. Elvis tar de första stapplande stegen i showbiz, stöter på mindre hinder, men är överlag rätt sorglös som tjomme. Kanske var det så. Hans uppenbarligen nära relation till sin mamma Gladys, finfint porträtterad av Shelley Winters (som fö kände Elvis på nära håll!), lyfts fram med en respektfullhet av manuset. Det sägs ju att Elvis var en oerhört snäll snubbe, givmild som få och det tycker jag nog historien också fångar upp på ett bra sätt.

läskigt lika

Det är under den andra hälften av filmen som den mörka tonen slås an alltmer. Elvis träffar Priscilla, de gifter sig, får barn. Samtidigt framstår Elvis som en isolerad figur, nästan fånge i sin egen berömdhet…och på det mäktiga Graceland. Han utvecklar ett sorts behov av att ständigt omge sig med ett entourage av goa gubbar. Svartsjukan när Priscilla är iväg på egen hand. Ilskan när producenter lägger sig i hanteringen av ”hans” musik. Här låter faktiskt Carpenter den olycklige och mer ”mörke” Elvis skina igenom. Tiderna blir tuffare. Hur mycket av det som visas upp som är sant får man väl aldrig veta, men plötsligt anas en rätt obehaglig spricka i det ganska nya äktenskapet mellan makarna. Här spelar både Russell och Season Hubley (Kurtans dåvarande fru i verkligheten) som Priscilla sina roller med inlevelse. De gällande rykten som gick om Priscilla´s påstådda romans med en karatetränare och Elvis eventuella våldtäkt på Priscilla i ett sinnesförvirrat ögonblick lämnas dock helt utanför i den här berättelsen.

Slutet av filmen är oerhört snyggt. Elvis laddar inför den konsert i Las Vegas i juli -69 som skulle ta honom tillbaka till scenerna efter ett antal år. Han var tydligen livrädd att publiken hade glömt bort honom och drogs med ett sviktande självförtroende. Hans äktenskap med Priscilla verkade vara rena rollercoastern. Trots detta vet vi att ikonen i det verkliga livet gick ut på den där scenen och tog publiken med storm som han aldrig gjort förut.
En sanslös succé och stjärnan var tillbaka.

anno 1969. glödhet.

Carpenter sätter också en smutt och känslosam sluttouch på hela historien och sammanfattar hela berättelsen med ett par snygga visualiseringar som andas både glädje och en sorts sorg hos mig som åskådare då man vet att från här gick det bara rakt ned i träsket för den känsliga stjärnan, trots de kommande succéerna från scen.
Åtta år senare var han ju död.

Elvis är en riktigt behaglig och trivsam berättelse. Och lite ledsam. Möjligen märkt av tiden i berättartekniken och dialogen. Men de musikaliska numren är snygga och kläs förträffligt i sprakande showkostym av en glödhet Kurt Russell. En förvånande bra Biopic över Elvis, om man kan köpa de uppenbara luckorna, som inte på något sätt får mig att fnysa åt detta tidsfenomen till artist. Carpenter gör med andra ord jobbet fullt ut och levererar snyggt ett stycke berättelse som med god marginal kan kalla sig en Biopic av det engagerande slaget.

Jaha, Elvis har aldrig, och kommer nog aldrig, att locka mig speciellt mycket…men efter att ha sett denna ändå ganska storymässigt trogna (?) biopic kan man inte annat än känna medlidande och viss sorg för honom. Tanken blir, precis som den kanske alltid varit vad gäller denne ikon, hur hade dagens Elvis kunnat summerat sitt liv om inte framgångens mörka baksida slagit klorna i honom…?

the real deal.1970

Se där ja, en Biopic som har sina förtjänstfulla stunder, och visst…nu blev jag nog lite sugen på ett par av Elvis gamla dängor iaf. Mot Spotify!

Vad har nu resten av Filmspanargänget hittat på i ämnet må tro?
Skynda er över och kika!

Sep 18 2013

Filmspanarna: Utmana din smak!

Månadens tema kan vara ett av de intressantaste experiment jag någonsin deltagit i.
Som varande filmbloggare är man ju van att styra och ställa lite som man vill i sin filmvärld. Lägga fokus och span på sådant som man själv har valt ut, eller känt någon sorts dragning till. Undvika det man inte är intresserad av (eller iaf inte tror sig vara intresserad av), bestämma själv över vilken riktning de kommande dagarnas filmbloggande ska ta. Vilka framtida alster man vill införliva i sitt filmbibliotek eller upplevelsebank.

Kanske just därför månadens utmaning föddes?
Det går dock inte att låta bli att känna den där utmanande, kittlande, känslan. Att man kan få vara med om något väldigt ovanligt.
Tanken här är lika alltså att en i hemlighet utsedd filmbloggarkollega väljer ut en film åt mig som jag ska kika på och sedan skriva ned tankar om. Sedan gör jag samma procedur åt någon annan i filmbloggarkretsen. Den enda regeln är att det ”måste” vara en film eller produktion som man ”normalt” inte skulle titta på eller skriva om.
Now, isn´t that a challenge!?

Ni möjliga läsare här på bloggen vet ju såklart sedan gammalt att Flmrs inriktning ligger mest på film från Hollywoodfabriken over there, med en och annan svensk produktion som ibland smyger sig in.
Så vad gör man då med en ungersk ”konstfilm” på 2 timmar och 26 minuter?
Naturligtvis är det bara att greppa utmaningen by the balls och dyka rakt in i det. Antingen blir det epic fail eller något alldeles märkligt annorlunda!

Dagens utmaning till the house of Flmr kommer från Filmspanar-Jessica på The Velvet Café som gav mig i uppdrag att se filmen ”Turinhästen” från 2011. Ett ungerskt drama i svartvitt av den kände (har jag förstått efter att ha konsulterat cyberrymden) Béla Tarr. En man jag aldrig hört talas om, men som uppenbarligen älskar att använda långa molande tagningar utan repliker i sina filmer.
Just detta faktum något som jag snart skulle komma att bli varse med egna ögon.

Klassat som ett ”drama” är det här i korthet historien om en gammal man i ett stenhus, kanske på den ungerska pustan, i slutet på 1800-talet. Tillsammans med honom bor en vuxen dotter. Parets vardag består i att vakna, klä på sig, äta kokta potatisar, hämta vatten. Eller rättare sagt, det är kvinnans uppgift. Den gamle mannen, pappan, har en förlamad arm och hänger mest i huset de dagar han inte är iväg med parets gamla häst som drar en kärra. Oklart vart. (Filmen har ”sålts in” med en sorts prolog om att Friedrich Nietzsche en dag promenerade utanför Turin och försökte skydda en häst som piskades av sin kusk/bonde…och att detta är en ”epilog” om vad som hände hästen…fast min tolkning av filmen är faktiskt att det inte alls utspelas på det stället. Inte ens i samma land. Kan det vara en allegori…?)

När jag som tittare kliver in i historien vill hästen snart dock inte alls gå en meter längre (sjuk?), och ställs tillbaka in i stallet. Far och dotter tycks omfamna faktumet och ägnar sig istället åt de invanda rutinerna att laga mat, ligga på sängen, klä av och klä på sig…och lyssna på den bitande, entoniga vinden som hela tiden ligger som ett soundtrack över vad som sker.
Sa jag att det var i svartvitt? Utmanande.

Speciellt eftersom regissören väljer att upprepa dessa monotona och likvärdiga procedurer hela tiden. I tysta scener (exklusive vinden då alltså) som är lååånga. Oh så långa. Som lök på laxen bifogas också det mest entoniga musikstycke man kan värka fram på en cello. Påfrestande. Ytterst påfrestande.
I vilket annat sammanhang som helst alltså.

väntan. på vad?

För här kommer twisten; lägg ihop dessa udda (udda!!) ingredienser och jag skådar något alldeles märkligt. Något jag aldrig sett förut. Vad är det egentligen jag ser?
Ett filosofiskt inlägg om tillvaron? Ett sorts förebådande om att vår tid, den inrutade och väl bekanta, är på väg att rinna ut?
I filmen, i denna märkliga ramhistoria, inträffar små detaljer som avslöjar att ett mönster håller på att brytas. The everyday life förses med ett par små avvikande händelser. Vad betyder de? Hur påverkas parets handlingar och tankar?
Jag vet inte riktigt. I ärlighetens namn vet jag inte alltid här vad det är jag tittar på, eller hur jag ska förhålla mig? Borde jag tänka på något? Borde filmen tala till mig på något sätt? Och vad vill den säga?!

Istället fokuserar jag mer på det visuella. Fascineras stundtals (ja faktiskt!) av de enorma långa tagningarna, en kamera som ligger kvar, dottern och pappan som rör sig in och ut ur bild. Just det bildmässiga upplägget som sådant är faktiskt rätt läckert! Totalt består filmen av ”bara” runt 25-30 klipp. Vilken galen skillnad mot alla de popcornsspektakel man brukar konsumera!

Regissör Tarr nöjer sig alltså heller inte med detta, utan kryddar anrättningen med ett svartvitt foto och enerverande musik…som tillsammans med den tjutande vinden och avsaknaden av mänskliga röster gör detta till något av det mest tokiga jag skådat.
Ändå kan jag inte sluta titta. Som att det finns något där. Något som håller mig kvar och får mig att vilja veta hur det hela ska sluta. Allt det här som händer och sker, denna icke-handling, påverkar mig mycket mer än jag någonsin hade kunnat tro. De oändliga tagningarna sätter tålamod på prov, men äter sig också in i sinnet på ett utmanade och nyfiket sätt. Och vilken utmaning det måste ha varit för skådisarna tänker jag. Onekligen undrar man hur många omtagningar det behövdes vid vissa tillfällen.

Dialogen är obeskrivligt obefintlig. Typ. Det tar runt 20 minuter (om man bortser från en torr berättarröst precis i inledningen) innan ett enda ord yttras. Filmens första drygt 10 minuter innehåller en enda lång kamerasekvens på parets gamla häst som drar en vagn i motvind. Kameran går ut och in mot hästen. Det blir både naket och påträngande på samma gång. Otroligt effektfullt och stämningsframkallande.
Eller förväntansfullt. När så en tredje person dyker upp en bit in i handlingen, hoppas man på det bästa. Men vad händer, den besökande gubben förlorar sig i en sorts Nietzschiskt utsvävning i en monolog om alltings varande. Eller inte. Jag vet inte, jag blir inte klok på det.
Sedan försvinner han igen.

Turinhästen är en film som prövar tålamodet. Helt klart. Inte på något sätt lätt att ta till sig. Hade jag inte fått den här utmaningen hade jag aldrig någonsin tittat på den här filmen. Trots att jag nog egentligen inte fattar någonting framkallar den känslor av olika slag. Inte minst nyfikenhet. Filmens final är egentligen lika obegriplig som dess övriga minutrar, men framkallar ändå en sorts…sorgsenhet hos mig som glor.

Det går heller liksom inte att betygssätta den här filmen. Den är absolut inte bra. Men heller inte dålig. Obegriplig javisst, udda och märklig. Fascinerande rent visuellt, utseendet liksom borrar sig in i medvetandet. Kommer jag att se något annat av herr regissör Tarr? Knappast. Kan jag rekommendera den här filmen i Spanarkretsen? Mmm, oklart. Det är en stunds självplågeri. Men kommer laddat med ett par rejäla upplevelser i form av det visuella måste ändå erkännas.
Trots att det inte är en film jag kan ta till mig som en positiv upplevelse, ångrar jag inte för en sekund att jag suttit igenom dessa 146 minuter av förvirring.

Ett omnämnande också till Jessica som gav mig den här uppgiften och verkligen lyckades pricka in dagens uppgift; en udda film som absolut inte hittas i mitt ”normala filmliv”.
Kan inte påstå att jag jublade direkt efter den här upplevelsen, men banne mig om det ändå inte var både utmanade för filmsinnet och nästan lite nyfiket…roligt…att försöka tycka något om det här.

*************
Efter denna oerhört förvirrande redogörelse hoppar ni nu med fördel till nedanstående bloggare och läser om deras upplevelser av dagens ämne:

Jul 3 2013

Filmspanarna: Kvinnlighet

Förra månadens filmspaning fokuserade på begreppet manlighet i filmsammanhang, och då är det väl naturligtvis inte mer än rätt att vi nu vänder blickarna mot det täcka könet. Dagens Flmr fokar alltså på Kvinnlighet i Filmvärlden. Vad innebär DET nu då? Och kanske framför allt; hur används det och har använts inom filmen? Vad hittar vi egentligen på detta begrepp? Och hur luras man det när det gäller att försätta oss (manliga?) åskådare i speciella sinnesstämningar..?

Vi kan ju börja med att konstatera att filmvärlden generellt sett  inte har varit speciell hygglig mot er kvinnor (faktiskt). Om männen sedan filmhistoriens början oftast framställts som tuffa hjältar, fixar-filurer och  coola snubbar som kan det mesta…har tjejerna på film ofta fått hålla sig i bakgrunden, stundtals  hjälplösa och trånande efter den tuffe hjälten. Inte sällan en damsel in distress som ger hjälten den slutgiltiga kyssen som bevis på att han vunnit hennes åtrå, hjärta och beundran.

Ni fattar ju att jag skulle kunna brodera ut denna spaning till flera tusen tecken, det finns oerhört mycket att säga om tillståndet inom film, både historiskt och i nutiden, om det här med manlighet och kvinnlighet. Och hur vi alla framställs och behandlas i detta media. Nu ska vi ju dock tänka på att det är sommar och att det ska hållas lite kort och kanske lite lättsamt. Här istället då en liten titt i backspegeln på vad filmen producerat för smakprov på kvinnlighet, ett ämne att ganska såklart fördjupa sig i och diskutera vidare när tillfälle ges..

lite smink på Sandra = fix!

När Hollywood år 2000 ville göra actionkomedi i Miss Secret Agent som utspelades i kretsen kring skönhetstävlingar verkade idéernas idé vara att anställa Sandra Bullock som filmens ytterst manhaftiga FBI-agent, förse henne med ett stentufft maskulint sätt och sätta på henne långbyxor. Långbyxor! Det ultimata beviset på att här inte skulle anas ett uns av kvinnlighet.

För se, snart sker ju en förvandling där Bullock går från buttert avig till klänningsförsedd skönhet…och vips åkte det på lite smink av bara farten! Ett sanslöst knasigt exempel på vad filmfabriken kan ta till för knep, att spela på de klyschiga fördomarna.

lockande…men lurigt..

Om vi backar bandet en aning och hamnar någonstans i mitten av 40-talet och framåt, syns en annan trend; snubbar som Bogart stötte inte sällan på sköna damer med kurvor, lockande hårsvall, putande läppar och slanka åtsmitande klänningar. Kvinnor som lockade männens åtrå att möjligen begå ett och annat misstag. Mindre bra i de fall då den kvinnliga karaktären också var riktigt skum och spelade i skurkarnas lag. Tydliga exempel på dessa situationer är filmer som The Big Sleep 1948 eller varför inte Kvinna utan samvete 1944. Kvinnligheten som honeytrap. Till och med Hitchcock lät ju James Stewart falla för kvinnligheten när Kim Novak förvred huvudet och förståndet på Jimmy-boy i Vertigo 1958. Just i noirfilmerna verkade en sorts ny typ av kvinnlighet uppstå; den mystiska, vackra och ofta problemfyllda karaktären som man gjorde bäst i att hålla sig ifrån om man var snubbe. Hur snygg hon är var.

varför så mystisk Sharon?

En annan snygging, Sharon Stone, bytte ställning i stolen och korsade benen i Basic Instinct 1992 och vips hade den filmen sålt in sig själv. Stone som skum, lockande kvinna med dunkelt förflutet satte stackars Michael Douglas på hårda prov när han fullständigt lurades upp på läktaren av den galna dos med kvinnlighet som han råkade ut för. Just Douglas tycks ha haft speciellt otur med denna variant av kvinnlighet: den frestande men nog så farliga..eller vad sägs om kvinnorna i Fatal Attraction 1987 och Skamgrepp 1994. Snygga, lockande, förföriska och fullständigt galna! Ett nytt begrepp i Hollywood från 80-talets slut och en bra bit in på 90-talet: den vrålsnygga kvinnan med alla rätt i form av former, kläder och utseende…men med en mental härdsmälta som gjorde henne livsfarlig för de ”stackars” män (kanske mest Michael Douglas nu då) som kom i deras väg. Hotade kvinnan mannens ställning i samhället? Hrm..kanske bäst att inte fördjupa sig för mycket vad de filmernas manusförfattare egentligen hade råkat ut för…eller ville påstå…

Gwyneth perfekt val för nya typen av kvinnlighet..?

I mitten på 90-talet svängde så pendeln lite igen. Borta var den ”farliga” och ”hotande” kvinnligheten. Nu blev kvinnorna plötsligt romantiskt åtråvärda. In med stora vida klänningar och personligheter som andades längtan, åtrå men hela tiden med förnuftet som ledstjärna. Filmer som Emma 1996, Förnuft och Känsla 1995 och Stolthet och Fördom 2005. Jane Austen var plötsligt ett namn på allas läppar. Kvinnligheten blev mjuk och fin. Inte hård och farligt lockande…även om viss lust kunde smygas in under de där fina klänningarna…här togs hänsyn till kvinnans medvetande och sätt att få vara en stark individ…men ändå alltid med en visuell bild av kvinnligheten som det mjuka och ibland nästan löjligt väna.

Möjligen tog en film som Bridesmaids 2011 lite udden av hela den gamla synen på hur kvinnlighet har framställts på film, när det visade sig att även tjejer minsann kunde spy ned sig, skita i handfatet och bete sig allmänt vidrigt. Märkligt nog tyckte man som tittare att det här minsann var lite skönt gränsöverskridande i karaktärsutbudet från Hollywood. Skäms på mig dock! Varför skulle inte kvinnor kunna utföra dessa galenskaper…precis som männen gör! Ett exempel på hur vi som tittare också genom åren vaggats in i dessa olika roller av karaktärer och synen på manlighet vs kvinnlighet..?

styr upp problemen utan snack!

Och hur är det egentligen med kvinnligheten på hjältesidan? Är Sigourney Weaver i Alien-filmerna svaret på kvinnlighet i kombo med tuffhet som sätter grabbsen på plats och minsann kan hantera både kommentarer och badass, vare sig de är manliga eller utomjordiska? Kan Angelina utmana med sina prestationer i Tomb Raider-serien? Eller coola Linda Hamilton i Terminator?

affischen säger ju allt…typ.

Som ni märker har begreppet kvinnlighet tagit en herrans massa vägar genom filmhistorien. Vinklarna har varit många och inte sällan spelat på de gamla unkna föreställningarna om vad som är kvinnligt och manligt. Gör man idag en sorts sammanställning över filmer som pumpas ut, företrädesvis, från Hollywood är jag ganska övertygad om att majoriteten av rullarna fokar på en manlig huvudperson och där han backas upp/”drabbas” av en rollfigur som kommer från något av alla de olika fack vi nu kan stoppa in kvinnligheten i.

Och då har jag ju inte ens snuddat vid filmens stora svarta får..skräckfilmen. DÄR finns mycket att rätta till, för vilka är det idag som springer runt med uppknäppta blusar i minimala shorts….? Skräck och Sex.
Top notch in a man´s world.

När man ser det på ovanstående vis känns det både skrämmande och sorgligt. Faktiskt. Det finns murar att riva anno 2013. Eller är det specifikt för just det kommersiella Hollywood? I Sverige kanske vi ändå går en ny tid till mötes då det dyker upp t.ex. kvinnliga svenska regissörer och manusförfattare som vill berätta historier på sina villkor…?

Självklart lyfter jag på hatten för dessa nya vindar, men konstaterar också att gamla invanda mönster går i cykler och då och då kommer upp till ytan igen. Traditionens makt verkar vara stor framför kameran. Hur upplysta vi än må vara.

Manlighet och Kvinnlighet på film.
Ett fascinerande (och oroande) ämne.

I väntan på nya insikter bjuder jag er nu att raskt hoppa över till vad de andra filmspanarna i bloggvärlden valt att skriva om när det gäller dagens ämne…

 

Jun 5 2013

Filmspanarna: Manlighet

Manlighet.
I filmsammanhang. Sätt in det begreppet i en smidig kontext den som kan.
Eller vaddå, manlighet som begrepp och uttryck borde väl vara bland det lättare att likt en Beckham skruva in i sitt rätta (film)sammanhang.
Kika på filmhistorien, the past and the present.
Filmer spelar ofta, inte alltid, på våra föreställningar om den perfekta tillvaron. En drömvärld, en plats för hjältar. Och hjältinnor. Där både manlighet och kvinnlighet sätts i speciella uttryck och forum.
Idag kikar Filmspanara på Manlighet (kvinnligheten kommer i juli!).

Jaha. Så hur definierar Du manlighet på film..?

Den där supersmarta typen som listigt undviker alla fällor på film?
Den där urstarke kolossen som tycks klara av vilka badass eller vilka betonghinder som helst?
Den där smidige och bedårande snubben som tycks charma sig rakt in i din förtjusning?
Den trulige, bekymrade, överviktige figuren som mest verkar längta bort någon annanstans?

Ojoj, tittar man på filmhistorien och alla de rullar som pumpas ut,
är det liksom bara att take your pick. Det finns en manlighet för alla böjelser så att säga. Och det finns naturligtvis inget rätt och fel i sammanhanget heller. Olika publik dras till olika typer. Det intressanta är ändå att konstatera att manliga hjältar kanske ändå HAR förändrats lite genom årtiondena. Visst, det finns fortfarande publik för en supertrimmad Tom Cruise som hänger utanpå en skyskrapa och flashar en muskulös 50-årings superkropp, en smidig Johnny Depp som osar sexighet och troligen är rätt många kvinnors (och mäns) ”frikort”.

Å andra sidan finns det numera också plats för en pondusmagad Philip Seymour Hoffman eller en lätt sluskig Rolf Lassgård, som med sina personligheter och en sorts tilltalande karaktärer bevisar att manlighet inte bara behöver komma i form av en väloljad kropp, en vighet, förmågan att knäcka varje badass med en rak höger.

”here´s looking at you kid..”

Visst förändras också manligheten genom åren.
Backa lämpligt antal årtionden och plötsligt var Humphrey Bogart så nära den totala manligheten du kunde komma. Eller?
En ruffig drinkare, hård i repliken mot både kvinnor och män. Tog ingen skit från någon. Slog först, frågade sen.
40-talets mediatyp för hur en manlig rolemodel skulle vara?

Fast forward ett antal år…se där knallar Clint Eastwood runt som Dirty Harry. Tar ingen skit han heller och gör gärna uppror mot inkompetenta chefer och kollegor. Gör processen kort med skurksen.

För att inte prata om Sylvester Stallone. Som John Rambo i First Blood! Va! Vilken snubbe! Tystlåten och stenhård på samma gång. Men skilde sig lite från de tidigare stereotyperna då han också visade sig bära på ett sårbart sinne. Ok, han tog inte heller nån skit till slut och visade vart skåpet ska stå! Och Rocky…tja jag behöver väl liksom inte gå in närmare på det..
Schabloner för modellen på manlighet. Fast kanske inte med ensamrätt. En sorts förändring skulle smyga sig på…

Här kommer ett udda exempel: en film som Staying Alive t.ex. (ju regisserad av Sly förresten!) sportar en vig Travolta som dansare med svårigheter att slå sig fram i showbiz. I många läger utskälld som film och som uppföljare till supersuccén Saturday Night Fever. Själv tycker jag det är en rätt underhållande historia, med en Travolta som dansar skiten ur sig gubevars, och plötsligt framträder en lika stor manlighet i den här rullen med en ”hjälte” som till slut har superkoll på de oerhört snygga danssekvenserna!

Vi vänder blickarna mot den underbara filmen Billy Elliot, som ser en liten kille välja balett framför boxning. Naturligtvis inte utan kontroverser, men likväl en annan form av manlighet på film.

Gamle Clintan blev plötsligt ovanligt manlig på äldre dar utan att vifta med puffra eller klippa till skurks i det oerhört romantiska dramat Broarna i Madison County. Visa mig den kvinna (och man) som inte tycker Eastwood utstrålar en sorts vardagslivsmanlighet där…!

Clint tappar helt fokuset på bron…

Ni ser ju själva.
Antagligen skulle jag kunna ägna 1000 tecken till åt att rabbla manlighet i olika former. Kanske kan vi ändå vara överens om att uttrycket manlighet inte på något sätt har ensamrätt på de hårda, tuffa och mäktiga snubbarna. För varje stenhård och osårbar hjälte på film med värsta muskulösa kroppen, finns det också en annan manlighet som ofta kan hittas i de djupare lagren i helt andra filmer.

Dagens filmindustri verkar också på allvar ha tagit till sig detta faktum, och fokar nu ofta på båda inriktningarna. Borta är kanske det klyschiga 80-talstänket där en sann huvudperson med manlighet gjorde bäst i att spöa någon medelst nävar eller vapen i någon form.
Tack och lov verkar tankar och en inre personlighet nu spela minst lika stor roll när det gäller att porträttera en karaktär med manlighet.

Det känns ganska självklart att manlighet på film är sprungen ur ett litterärt arv från länge sedan, om hur hjältar skulle bete sig.
Blev manligheten en sorts skruvad vision av hur gemene man egentligen ville vara? Att trotsa alla faror, smärtor och prövningar för att vinna flickan på slutet? Nu är det möjligt att jag är ute och filosoferar lite för mycket här…men att vara stark, tålig och inte gråta…det är inte länge sedan dessa detaljer var bland de viktigaste egenskaperna i mångas ögon.
Först då var du en man. Någon som räknades. Hollywood har naurligtvis alltid hängt på framkanten och behandlat samhällets stereotyper på synnerligen effektivt sätt.
Byggt en hel (nästan) industri på sina manliga hjältar, sina figurer som gör saker vi andra bara kan drömma om.

Idag är möjligen filmvärlden lite mer anpassad till rådande verklighetsklimat, men visst, vi ser en bekymrad James Bond med nöd och näppe klara skivan.
Låt vara att Bond numera är märkt av sinnliga ärr, bär på mörka minnen och tvivlar både på sig själv och världen. Trots det är han ändå den där slimmade, coola, snubben som gör sig i vilken kostym som helst, rör sig världsvant i diverse metropoler, tål smällar och stryk som en annan Hercules och uppfyller var ochvarannan klyscha när det behövs.

För det är väl till syvende och sist så kanske ändå, att dagens filmvärld behöver karaktärer ur båda kategorierna.
Någonstans förkroppsligar de ju våra hemliga drömmar och synen på The Man.

Hur ska det bli i framtiden då tro?

Tja, i väntan på detta svar kan ni nu med stor energi kasta er över vad mina bloggkollegor i sfären skriver om månadens ämne:

Maj 8 2013

Filmspanarna: Film om Film

Våren är i skrivande stund här, och så också ett nytt Filmspanartema!

Ämnet för Maj är det något vidlyftiga begreppet Film om Film.
En titt på filmhistorien ger vid handen att det minsann funnits gott om just filmer som handlat om filmer, tillkomsten av speciell sådan, bieffekter av någon uttalad filmhändelse….eller bara en freebasande filmhistoria om ett crew som ska göra en film.

Märkligt nog verkar vi filmtittare tycka det är vansinnigt intressant att ta del av jobbet bakom kulisserna när det ska göras film. Och varför inte! Kanske är det något med det gamla faktumet att film både lurar och engagerar sina åskådare. Och kan vi också möjligen få gotta oss åt något sas bakom kulisserna är ju det också lite lattjolajban.

Ett säkert kort i den amerikanska filmfabriken Hollywood är ju att med jämna mellanrum klämma ur sig just spelfilmer om hur det minsann gick till när en äldre, och kanske känd film, kom till. Är den historien rentav lite känslig kan man alltid väva in den i lite lagom diffusa rökridåer där namn, platser och vissa detaljer har ändrats. Men inte mer än att alla fattar vad som avses.

Idag har jag valt att foka på just en sådan rulle.
1989 fick plötsligt Clint Eastwood för sig att han ville berätta med bilder hur det egentligen gick till när klassikern Afrikas Drottning från 1951, med Bogart och Hepburn, kom till i  räven John Hustons regi. Just den filmen var för sin tid rätt ovanlig då den till huvuddelen spelades in på plats i Afrika. Lite nya grepp från Hollywood vid den här tiden. Filmen omgavs också av rejäla rykten om att den notoriske drinkaren och något burduse personen Huston hellre jagade storvilt i bushen än ägnade sig helhjärtat åt filmproduktionen.

Nu skulle Eastwood gräva djupare i detta, och lämpligt nog tog han avstamp i manusförfattaren Peter Viertel´s självupplevda bok White Hunter, Black Heart från 1953 som handlade just om filminspelningen av Afrikas Drottning. Viertel hade då kallats in som manusdoktor på plats in Afrika, och fick på köpet uppleva en rad galenskaper vid sidan om. Som han sedan alltså skrev en bok på. Smart kille ändå.

hårdingen Huston

Nu använde sig således Clintan av denna historia, omarbetad till ett manus av bla Viertel själv, där de inblandades namn lite lagom snyggt förvrängdes. Eastwood själv tog hand om huvudrollen som den demoniske och jaktgalne regissören ”John Wilson” , mao John Huston, på plats i ett Afrika för att spela in ”The African Trader”.

Wilson är hätsk snubbe som inte lyssnar på någon, går sin egen väg och är mest intresserad av att dra i sig whisky och jaga elefanter. Hans på-platsen-manusförfattare Pete Verril (snygg omskrivning för den riktige Viertel) får i skådisen Jeff Fahey´s skepnad förtvivlat slita häcken av sig för att få den lynnige Wilson att koncentrera sig på filmmakandet. Karikatyrer av både Katherine Hepburn (Marisa Berenson) och Bogart (Richard Vanstone) finns naturligtvis med, men mest som bifigurer då dramat i huvudsak handlar om konflikten mellan Wilson och Verril ute i vildmarken.

Clint som fusk-Huston

Det intressanta med Eastwoods film är att den ganska troget sägs följa händelser som inträffade under den riktige regissören Huston´s eskapader när det begav sig, om än med mindre hittepådetaljer. Redan från början är ju dimridån dock så tunt lagd att vi som tittare inte ska kunna tveka över vad som avses med Eastwoods rulle. Dessutom marknadsfördes alstret under filmfestivalen i Cannes 1990 som filmen med de ”avslöjande detaljerna” om hur det egentligen gick till när Afrikas Drottning kom till.

Naturligtvis har sanningsgraden diskuterats både här och där, bla gick ikonen Katherine Hepburn ut och ifrågasatte händelserna som skildras i filmen och att hon inte alls hade något minne av att vissa detaljer skulle ha inträffat. Å andra sidan var dock inte Hepburn medveten om allt som skedde under inspelningen då hon led av dysenteri större delen av tiden. Dock medgav hon att regissören Huston vid ett tillfälle övertalade henne att följa med ut på en jakt som nästan kom att kosta dem två livet mitt bland skenande djur. Att Huston och Bogart dessutom drack sprit som andra drack vatten är heller ingen hemlighet.

Det må väl vara hur det vill med den exakta sanningshalten i filmen Vit Jägare, Svart Hjärta, men Eastwood (som faktiskt konsulterade John Huston´s dotter Angelica Huston för att få till ”rätt” gestaltning av sin huvudperson) tar naturligtvis här i ordentligt när han får chansen att skildra både dramatik, osämja och konflikter bakom kameran i detta drama om tillkomsten av en film. Dessutom har ikonen Clint också lagt sig till med ett röstläge som mer än någonsin ska påminna tittaren om gamle Huston´s person. Med andra ord en film som inte riktigt själv vill erkänna vad den handlar om. Men å andra sidan heller inte vill förneka detta.

Är detta då en bra film?
Nja, jag har sett filmen två gånger och det känns som ett av Eastwood´s svagaste kort i karriären. Både som skådis och regissör. Filmen blir mest ett staplande av scener på varandra, en rätt överspelande Clint i huvudrollen och en ganska trött historia som egentligen inte leder någonstans. Trots sin möjliga verkliga bakgrund känns det som hela situationen blir lite larvig och att man troligen skulle ha låtit dessa anmärkningsvärda detaljer från originalfilmens tillkomst få vara just små detaljer som kanske, kanske inte, var sanna.
Filmen blev också Eastwood´s största flopp under 90-talet som regissör.

Jahaja, så kan det gå när det ska göras film om film!

Med detta skrivet är det nu hög tid att du tar dig vidare och studerar nedan vad övriga bloggers i sällskapet har skrivit om ämnet ifråga!

Feb 27 2013

Filmspanarna: Barndom

Jaha ja. Ok.
Då kör vi en liten walk down the memory lane i dagens Filmspanartema.
Som vanligt är vinklarna oändliga på det aktuella ämnet.

För mig kanske månadens ämne är som gjutet för att minnas tillbaka lite. Hur det hela började. Vad som lade grunden till detta (i en dels ögon kanske onormala) intresse. Har jag alltid varit filmtok? Eller, vad kommer det egentligen ifrån?

Som vanligt står svaret att finnas i Barndomen.
En barndom som i mitt fall präglades av en alldeles normal uppväxt i en alldeles normal Svensson-familj under det glåmiga och tunga 70-talet. Ämnet sport kom tidigt in i livet via en pappa som spelade fotboll och gärna överförde intresset på oss barn. Och inte oss emot. Klart vi anammade det och sport är fortfarande en förskräckligt tung post i mitt liv. En ganska skönt tung post alltså.

MEN, det fanns ju något annat också.
Det där mediet med rörliga bilder. En gång i tiden fanns det ju bara två kanaler i den svenska tv-apparaten, inte så gott om filmer och tv-serier. En del i färg och en del i svart-vitt. Jag och brorsan konsumerade naturligtvis barnprogrammen och alla andra hejsanhoppsan-ihopkok som fanns då.
Och sedan fanns det ju de där filmerna som ibland gick lite senare på kvällen, kanske en fredag, kanske en lördag. Vi började få vara uppe lite senare, och hade man tur kunde man nu få se en gammal hederlig actionstänkare i form av en western, eller någon fanatsifull rysare om förvuxna myror som attackerade världen…eller nåt. Oftast naturligtvis färglöst och med ett produktionsdatum omkring 50-talet. Men vad gjorde väl det? Man var liksom fast.

Fast i spänningen och fantasins värld.Sedan kunde man ju gå på bio också. Matiné.
Jaha ja, det var tecknade äventyr med Kalle och co, muntert tillrättalagt med Pippi Långstrump och fnissigt roligt med Emil-filmerna.

Men, den verkliga tjusningen kom när man började gå matiné själv. Utan föräldrar. DÅ kunde man verkligen glida in i biomörkret och känna fantasins vindar svepa över salongen. Långt innan begreppet Filmstad ens fanns låg min stads biografer utspridda lite överallt. Olika biografer körde olika matinéer på söndagarna. Det fanns alltid plats för tidigare nämnda inslag där, men vid det här laget var jag så gammal att jag började leta upp nya filmiska fronter. Filmer som bara drog mig djupare in i filmens fantastiska värld…

Äventyrsmatinéerna.
Ah, så spännande. Och snyggt.
En ny rutin började i mitt liv. Söndagarna fylldes med filmer som Robin Hood, Scaramouche – de tusen äventyrens man….och De Tre Musketörerna.
Bland annat. Filmerna med fart och fläkt. Vars äventyr man sedan kunde leka på vägen hem.
En pinne blev ett svärd, en bergknalle blev ett slott att anfalla.
Dessa lekar, denna fantasi, dessa underbara gamla äventyrsfilmer.

Men det var inte nog med det.
Absolut vassast i biomörkret var ändå Tarzan. Denne snyggt vige äventyrsman som svingade sig i studiolianerna och ALLTID fick badassen på fall. Å så kunde han ju liksom alltid få hjälp av de vilda djuren. Och en snygg fru i djungelkojan. Johnny Weissmuller var naturligtvis The Man. SuperTarzan. Men visst, det gick väl bra med Gordon Scott, Lex Barker eller Buster Crabbe också. Egentligen otroligt att jag minns dessa skådisnamn än.
Håhåjaja säger jag  bara.

Ja, man kan nog ändå säga att mitt galna filmintresse verkligen fick en solid och stabil grund där bland biofåtöljerna i mörkret. I kombo med fantasin och känslan att flyga iväg till andra världar och platser. Där man kunde beundra hjälten (och hjältinnan) och kanske för en sekund vara precis som de.

Åren har gått, världen förändras. Filmvärlden förändras också och nya skapelser ser dagens ljus i takt med att också filmtekniken utvecklas. Nu tar vi del av historier och visuella produktioner som man antagligen inte ens hade kunnat föreställa sig en söndagseftermiddag på en matinébiograf.

MEN, gemensamt med då och nu är den där underbara känslan av att du är med om något speciellt när du ser en film. En utflykt till fantasin där sinnet och känslorna får vara med och leka. Eller oroas.
Trots att jag fysiskt lämnat den lille knattens tillstånd för länge sedan, är jag ändå samma förväntansfulla parvel när en förtext rullar upp!

Och vet ni, det är helt galet förtjusande fortfarande.

Och nu som vanligt….

……bloggvännernas tolkning av månadens tema:

Addepladde
Except Fear
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Filmparadiset
Fripps Filmrevyer
Jojjenito
Mode+Film
Moving Landscapes
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Jan 30 2013

Filmspanartema: På Väg!

Jahapp, årets första tema lyder som ovan. 
Hur närmar man sig det då?
Som vanligt finns det ju tusen ingångar och vinklar på dessa mustiga ämnen. Vinklar som också gör att man kan ta sig an rubriken på de mest oväntade och väntade sätt, vilket naturligtvis är det roliga i sammanhanget.

Idag kör jag en sorts komboapproach, försöker som vanligt hitta en vinkling till min egen vardag och liv, och avsluta med en med traditionell glimt av vad ett praktexempel inom filmvärlden skulle kunna vara när det gäller ovanstående.

runt Vättern har mången bra formuleringar kommits på!

Förutom att vara kontorsknegare, hobbyrecensent och filmdåre i största allmänhet är jag också sedan ett par år särbo med en alldeles fantastisk kvinna. Vi har rätt många mil mellan varandra, vilket innebär ett antal timmar  i bilen på vägen varannan helg när vi träffas. Ganska snart upptäckte jag att det också gick att förena nytta med nöje under dessa fredagseftermiddagar i bilen när det gäller mitt bloggande om film.

Normalt ser jag på film i veckorna, filurar och  funderar ett tag på bra inlägg, och till slut hamnar orden på bloggen. Nu upptäckte jag också dessutom att istället för att sitta och bara lyssna på musik och  glo ut på den svenska naturen medans jag körde, kunde jag ju istället fundera på hur nöjsamma(nåja) bloggrecensioner i loopen skulle kunna utformas. Här låter jag nu alltså E4:an söderut från Östergötland till Småland vara backdropen för många av mina recensioner som hamnat här på Flmr.

Att se film är ganska underbart som nöje. Att fundera på film och hur man vill formulera sig kring detta fenomen är ock ganska härligt. Här har således funnits många stunder för tankar på vinklingar, infall och beskrivningar på innehållet i de filmer jag älskar att titta på. Givetvis gäller det att ju bevara de oerhört smarta tankar som man kan få i skallen under sin solofärd längs den svarta asfaltsfloden genom vårt land, men det har nästan alltid löst sig med proceduren att vid första bästa tillfälle plita ned speciellt bra funderingar, eller att helt enkelt bevara dem extra bra i minnet. Således kan nu avslöjas att många av de poster som publicerats här på bloggen garanterat har tillkommit genom en nördig tankeverksamhet av en man i en bil PÅ VÄG någonstans i vårt avlånga land.

****

Såja, från denna ansträngda ingång till dagens ämne, raskt över till ett exempel på ett alster som jag personligen anser vara bland de bättre i att väva in dagens rubrik i sin existens:

plattan i botten!

När gamle Alvin Straight plötsligt får för sig att hoppa på sin motorgräsklippare (!) för att bege sig otal mil genom den amerikanska landsbygden mot en sjuk bror och en möjlig försoning, är detta filmmagi med begreppet roadmovie i annorlunda tolkning. I David Lynch´s regi blir det extra trevligt då Lynch för en gångs skull verkar satsa på feelgood nästan hela filmen, och lämnar sin svarta fantasi och dolda agendor utanför. Filmen är naturligtvis The Straight Story från 1999, och visar upp ett USA som banne mig ofta inte skildras…det positiva och vardagliga där välviljan och faktiskt myten om den goda medmänniskan för ett par ögonblick får vara verklighet. Slitne Alvin (Richard Farnsworth i sin sista roll) möter på sin mastiga och långsamma färd ett otal karaktärer som alla har något att berätta och påverkar Alvin på ett eller annat sätt, liksom vice versa.

En film som egentligen låter oerhört banal, men som alltid påverkat mig på ett varmt och hjärtligt sätt. Jag har säkert sett filmen ett par gånger vid det här laget, och slås alltid av hur snäll filmen är, och hur varmhjärtat filmmediet kan utnyttjas. Det är Lynch med finstämd berättarstil och jag tror verkligen på att han velat få till en mjuk och trevlig tro på det som kallas medmänniskan. Kanske han här tar en liten detour runt alla de vanligtvis mörka och gåtfulla historier som annars verkar vara hans signum…?

Alvin är hela tiden PÅ VÄG, men han tar sig också tid att verkligen möta de människor han…eh…möter längs vägen. Det är enkelt i dialogen, men samtidigt levande och vitalt. Att det hela sedan också baseras på en verklig händelse är naturligtvis än mer förtjusande.

Se där, ett exempel på när begreppet PÅ VÄG korsar mitt filmsinne under trevliga former och ljuv musik uppstår. Rekommenderas varmt för alla som ännu inte sett den!

Och nu…., nu hoppas jag att vi är på väg mot den ljusare delen av året med fullt fart!

Joråsåatt!

Och Du:
…nu som vanligt över till de andra Bloggisarna nedan för att kolla deras tolkning av månadens tema.
Seså, skynda!

Addepladde
Except Fear
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Filmparadiset
Fripps Filmrevyer
Har du inte settd en?
Jojjenito
Mode+Film
Moving Landscapes
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Dec 30 2012

Filmspanartema: Omstart!

Årets sista tema i finfina sällskapet Filmspanarna. 
Omstart. Jaha ja, meaning what? Reboot, nystart, justerad kurs?
I filmvärlden måste det ju vara ett av de vanligaste uttrycken i dessa moderna filmtider. Trendordet framför alla verkar vara Omstart. Gamla sagor ska få nya kostymer. Töntsunkiga 80-talsfilmer förses med ny rafflande CGI och manglas ut till kidsen som inte ens var födda när originalen kom. Inte-så-gamla-succéer får också en ny släng av sleven och drar in lite nya dollars på bara just det fenomenet.

Själv tar jag idag och väver in ordet omstart i såväl filmvärlden som i verkliga livet. Och av som en högst förtjusande tillfällighet korsar dessa två händelser faktiskt varandra.

På senhösten 2006 dök han alltså upp. Den nye. Den omtalade och omsurrade. Och det var inte bara han. En hel filmserie tog plötsligt nya friska tag, räddes inte att ventilera ut det gamla och fylla på med nytt piggt blod.
James Bond.
Fram till nu farligt nära kanten till vattnigt blaha. En franschise som i slutet gått på rejäl tomgång. Skulle man överhuvudtaget kunna rädda den gamle agentens anseende med någon sorts värdighet? Resultatet blev ju helt galet enastående, det vet vi ju alla vid det här laget. Ett manus som släppte sargen och vågade lita till sin egen attraktion och styrka. En ny James Bond i Daniel Craig´s skepnad som plötsligt förtrollade oss i åskådarleden. Var det möjligt? Ja det var ju verkligen det!

Och på en av alla dessa knökfulla bioföreställningar satt så en kväll jag. Förstummad och betagen av det jag såg på duken. Men också lika tagen och förstummad av det faktum att kvinnan som satt intill mig på just  denna föreställning stod för en omstart i mitt eget liv. Vi höll varandras händer hårt genom hela föreställningen och ibland, i smyg i skenet av något actionpåhitt där uppe på duken, kunde jag inte låta bli att kika på henne…sådär som bara en fånigt förälskad filmnörd kan göra. Mitt liv hade också plötsligt och lustigt fått en ny injektion. Kanske hade min livsserie gått på tomgång ett par år…men nu släppte jag plötsligt sargen och kastade mig likt en topptrimmad Daniel Craig från den höga byggkranen.

Den nye Bond i Craigs kläder tog världen med storm, det kändes som att det sting av tvekan som funnits med ens bara sveptes bort i en storm av snygga bilder, ett djupare manus, en ny stil som inte var rädd för att göra sin huvudperson både mänskligare och mer bekymrad i livet.

bond3

Själv klev jag den kvällen ut från biografen med synnerligen behagliga känslor i kroppen. Dels en ny hjälte i stan, som inte bara räddade sin filmserie utan också lyckades med bedriften att ta den till en helt ny nivå, helt klart är Casino Royale en av de absolut bästa Bond-filmerna i hela serien….och dels var jag från och med nu inbegripen i en underbar livsresa med mitt hjärta som bankade lika hårt som kanske vår favoritagents gjort när han först fick syn på filmens leading lady.

Åren har runnit på, den nye Bond har hunnit visa prov på ännu mer färdigheter och när man minst anade det kunde till och med Craig´s version av agenteriet ta sig till ännu en fantastisk nivå när Skyfall rullade in i höstas och tog oss med en sorts storm ännu en gång.

Och själv går jag fortfarande på den där sköna känslosamma stigen i livet där adrenalinkicken fortfarande är lika hög som efter det värsta actionstuntet varje gång jag tittar på henne som går bredvid.

Och, självklart satt vi där förväntansfulla tillsammans i biomörkret när Adele´s fantastiska version av ”Skyfall” sakta letade sig ut ur högtalarna…

Omstart.

Och, som vanligt är nu ordern att du genast tar dig över till de andra bloggisarna och läser vad de har att förtälja i ämnet:

Addepladdes filmblogg
Except Fear
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Fripps Filmrevyer
Jojjenito
Mode+Film
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Nov 28 2012

Filmspanartema: Snö!

Well….it´s that time of the year again…eller….?
Det är ju så det brukar heta i dessa veckor på året när julmånaden närmar sig. Temat denna gång i Filmspanarkretsar blev inte helt ologiskt Snö, och hur förhåller man sig till detta väderfenomen och på något sätt kopplar ihop det med filmens värld tro?

Det finns naturligtvis ett otal inkörsportar på  just det om man sätter sig ned och plågar sin hjärna med allehanda tankar om hur snö förhåller sig till film på de mest vanliga och för all del ibland ganska udda sätt. Själv slås jag direkt av två tankar; att snö på film minsann nästan aldrig är som snö i verkligheten och att snön i rätt många läger används som en effektiv ingrediens för att framkalla en speciell stämning eller varför inte en visuell effekt. Dagens lätta raljerande kommer alltå att handla om snö och film ur ett icke på något sätt jättedjupt perspektiv.

Om vi nu börjar med det här med snö på film vs verkligheten. Det mest iögonfallande; snö på film ser alltid, ALLTID, mycket snyggare ut än i verkliga livet. Här pratar vi oftast stooora fina flingor som singlar ned i en sorts finfin poetisk rörelse. Till och med i en sådan miljöförstörd storstad som New York ligger alltid snön kritvit och lockande i vartenda gathörn om så manuset kräver detta, när den inte faller jämntjockt över skyskraporna och framför allt klär in hela Central Park i den snyggaste av vinterskrudar man kan tänka sig. Inget smutsigt svart blask där inte! Dessutom faller snön (nästan) alltid stämningsfullt stilla, aldrig hysteriskt regnblandat. Visst, det förekommer filmer som kräver en rejäl snöstorm, men det är fortfarande då den vita, tjocka, snön som kastar sig mot jordytan, inte det gloppiga och dystra regnblandade inslaget som vi allt som oftast har här i södra delen av gamla Svedala. Och när det drar sig mot jul i filmens värld finns det ALLTID snö, ja om nu filmen inte utspelas i södra Los Angeles förstås..

jacka på sig…här ja.

En annan mycket roande insikt med snö på film, är att i scener där snön är en del av scenografin, kanske mestadels i actionfilmer, verkar ingen direkt frysa arslet av sig. Tvärtom springer både bovar och hjältar ofta runt i kortärmade tröjor, skjortor, linnen och till och med bar överkropp. Som om alla kör en unison John McClane på ett ungefär! Filmsnö är ju just filmsnö…men lite anmärkningsvärt blir det allt då och då. För att inte säga komiskt.

Och så det här med att snö faller vackert på vita duken. Naturligtvis ett synnerligen smart sätt att försätta tittaren i ett visst sinnestillstånd. Oftast det positiva, för i de flesta fall ska ju snön ändå signalera något kul och glatt och skapa varma känslor inombords. Å andra sidan, ibland snygg visuell förhöjare av effekter som kanske ska vara lite mindre….trevliga. Och till och med försätta åskådaren i ett visst sinnestillstånd av obehag och dysterhet. Kall snö kan med andra ord funka helt perfekt när det gäller fruktan också!

Häng nu med på några snabba och korta exempel där både ljus och mörker får plats i snön:

”får vi be om ett snöfall på julafton…?”

I Ensam Hemma styr ju unge Kevin upp sin föräldrafria vecka i snygg Chicagoförort och fredar hemmet mot tjyvarna med till viss del hjälp av snön. I större delen av filmen ligger den förortsvita snön just bara där…för att sedan lagom till julafton och filmens upplösning börja falla tyst och vackert utanför fönstren. Mycket stämningsfullt och snygg övergång till den familjära känslan i filmen från den lite mer flåshurtiga komiken.

tokig svensk dekorerar snön

I murriga Fargo håller snön hela filmen i ett mindre järngrepp och här får man brottas med både kyla och snöglopp av det mer dramatiska slaget. Bilar sladdar, det är dragiga hus och tjocka rockar för att inte tala om de skottade snövallarna. Frågan är dock om inte snön blir som allra mest otrevlig rent visuellt när Peter Stormare demonstrerar hur en vedflis lite snyggt byter färg på det vitaste av vinterlandskap…

nog fryser han lite ändå?

Jack Nicholson å sin sida går bananas i synnerligen oskyldigt vit och snökall värld i The Shining, och just utomhusscenerna när han irrar runt i ovädret i den obehagligt ljussatta labyrinten ger ett extra pirr till hela situationen, Plötsligt känns inte snö så trevligt och mysigt längre. Inte när man vet att galna lirare med yxa plötsligt kan uppenbara sig ur det vita ovädret… hurra istället för smarta barn som vet hur luras på bästa sätt…

här pallas det julisar

Inget ont som dock inte har något gott med sig. Frågan är om inte Grinchen – julen är stulen framstår som ett av de bästa exemplen på detta. Jim Carrey drar oneliners, fräser och vansinneshoppar runt i grön hårig kostym och hatar julen så mycket att han snor den rakt av från invånarna i den märkliga staden Whoville, bara för att plötsligt förstå innebörden med högtiden.
Filmsnö i massor, och bara det att hela filmen utspelas inne i en snöflinga (!) torde väl räcka för att den ska platsa i dagens tema!

mindre trevlig snöupplevelse

Och så sist, amerikanarnas favvogråtfilm i jultid…
James Stewart har det kärvt i småstaden Bedford Falls runt jul men får oväntad hjälp av högre makter. It´s a wonderful life sparar inte på julstämning och snöfall i alla möjliga former (med inslag av smetigt socialdrama). I filmens första hälft är det mesta eländigt och snön framstår som något mörkt, illvilligt och banne mig om inte snöyran är extra fientligt inställd. Mot finalen är det tjo och tjim igen, den fallande snön av det trevligare slaget och vips vill man bara vara där och känna stämningen. Synnerligen effektfullt lekande med denna nederbörd.

Se där då. Lite tankar om snö. I det här fallet snö på film, och det finns naturligtvis mycket mycket mer man skulle kunna skriva om det här fenomenet. Kanske du inte ens håller med mig om ovanstående, men låt oss i alla fall vara eniga om att detta väderelement kan skoja ordentligt med våra filmtittande sinnen…

Och btw….får vi en vit jul 2012 tro…?

 

…OCH…som vanligt hastar ni nu över till övriga kollegor i Filmspanarsällskapet och tar del av deras synpunkter på snö:

Except Fear
Fiffis Filmtajm
Filmitch filmblogg
Fripps Filmrevyer
Har du inte sett den?
Have you forgotten?
Jojjenito – om film
Mode+Film
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Okt 31 2012

Filmspanartema: Mat

Att beskriva mat i filmsammanhang kan ofta (inte alltid) vara lika vibrerande spännande som att se huvudpersonerna gå på toaletten. Och hur ofta sker det liksom? Kom igen, jag vet såklart att det finns en hoper rullar som mer än väl beskriver både matlagning och själva ätandet. Men utslaget på alla dessa filmår måste väl mat ändå förpassas rätt långt ned på den där listan på vad rollfigurer oftast ägnar sig åt under filmens speltid…eller kanske inte? (och ni har säkert en massa sköna exempel på just det..!)

Elvis skäms inte för sig och lastar tallriken full!

Att äta på film, för det är den approachen jag kör idag, funkar naturligtvis som yttersta syfte att på något sätt driva handlingen framåt i bästa fall, i annat fall kanske för att visa en avslappnad karaktär som beter sig som folk mest. Hungrig blir man ju som människa liksom. Normalt sett är ju annars ätande på film inget man lägger så enormt stor vikt vid under säg två timmars speltid, det finns ju så mycket annat som ska klämmas in där. Däremot kan visst ätande på film i kombo med en intensiv dialog eller en mustig visuell omgivning plötsligt passa som hand i handske.

Att dyka ned i filmfloran och spotta fram exempel på både det ena och det andra skulle naturligtvis ta alldeles för lång tid här, istället ska jag fiska upp två filmiska exempel som alltid, ALLTID, dyker upp i skallen när man nämner ätande och film. Inte för att det på något sätt är mästerliga scener eller väldigt mycket mat inblandat.  Nej, istället handlar det här om snabbmaten…hur plötsligt den simpla och bespottade snabbmaten får ett sorts romantiskt (j-vligt udda jag vet…), och nästan njutbart skimmer över sig. Löjligt egentligen. Jag menar..snabbmat..!

den lille legenden kör en annorlunda variant

Själva ögonblicken som sådana har ju naturligtvis fångats på film ett OTAL gånger, och frågan är ju vad som gör dessa exempel så väldans framträdande i The House of Flmr..? Ja jag vet egentligen inte. Men misstänker att det helt enkelt handlar om att det är scener som förutom matdetaljen också innehåller både inslag av lättsamhet, scensnygghet och ett antal karaktärer att vilja identifiera sig med. En sorts skön samklang av diverse ingredienser alltså. Inte alltid lätt att förklara, men å andra sidan..varför måste man ha vattentäta orsaker till vissa sinnestillstånd…?

Här nedan har vi då två fina exempel som alltså får illustrera min tolkning av dagens tema Mat, och om inte annat så får dessa scener mig alltid (oftast) att bli rätt så sugen på denna förhatliga snabbmat…
Joråsåatt!

Dödligt Vapen 2 (1989)
Hjältarna Riggs och Murtaugh sitter ”barnvakt” åt fixaren och sköningen Leo Getz (Joe Pesci), de tre gamängerna bestämmer sig för lite drive through-käk en regnig kväll i bilen…och så går det som det går. I en jäkligt underhållande film är det här ett finfint exempel på den kvicka dialog som lite genomsyrar hela rullen.
Varje gång vi handlar på drive through här i Svedala ringer Getz ord i mina öron….


Ocean´s Eleven (2001)
Rusty (Brad Pitt) och gänget ägnar sig åt listigt planerande och murriga strategier…och märkligt nog tycks den gode Brad hela tiden gå runt och småäta på något! Lite udda kanske om man börjar fundera på det…men visst ser det gott ut…!

OCH….

…hasta nu som vanligt över till de andra bloggisarna i gänget och kolla in deras bidrag:

Except Fear
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Filmmedia
Filmparadiset
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Jojjenito
Mode+Film
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Sep 26 2012

Filmspanartema: En filmupplevelse utöver det vanliga!

September månads tema i sällskapet Filmspanarna tillhör avgjort ett av dem där verkligen endast fantasin och ens egna upplevelser sätter gränserna. För en sann cineast torde det alltså här finnas en uppsjö av uppslag att ösa ur, så frågan är kanske: hur ska man egentligen kunna välja..?

En upplevelse utöver det vanliga kan ju naturligtvis vara den där filmen du tog din första dejt på, och då kanske filmen i sig inte var någon speciell höjdare…men det är ju omständigheterna du minns! Kanske kan det också vara filmen du väntat på så länge och äntligen fick se! Med tillhörande gott utfall. Eller varför inte filmen som var så dålig att du inte trodde det var sant! Ja, som filmälskare finns det naturligtvis otaliga scenarion som faller under denna devis…och lite i den andan har jag bestämt mig för att återge en händelse som för alltid har satt spår i mitt filmliv.

Hösten 1982 var jag nog som alla andra mest.
Filmintresset var redan här naturligtvis grundmurat och befäst. Dock var av naturliga skäl tillgången på film inte lika stor. Det var liksom tv-kanalernas utbud eller att springa på bio. Vilket man gjorde rätt ofta, och till ordentligt skäliga priser också kan jag upplysa! (en barnförbjuden ny rulle från Hollywood betingade runt 40-45  kr vill jag minnas)

Nåväl, under den här tiden spelade jag också fotboll aktivt, och någon gång i början på hösten bestämdes det att hela klubben skulle träffas och göra något socialt tillsammans istället för att köra en vanlig träning. Som till exempel…att gå på bio! Kul grej! Alla tände naturligtvis på idén. Stora förväntningar. Vilken film skulle ses? Och hur många skulle vi egentligen bli?

apsnyggt!

Ganska snart visade det sig att rätt många föll ifrån på grund av luddiga ursäkter. Kvar till slut blev bara runt 10 tappra cineaster som ville testa denna ovanliga form av fotbollsträning. Och vad skulle nu ses? Är lite oklar över vissa detaljer, men minns kanske ändock det viktigaste…att det precis i veckan kommit en ny sorts sci-fi-film till en av biograferna i min stad. En film med det märkliga namnet Blade Runner.

Utan framgång försökte jag få kamraterna att fastna för denna nya film, Harrison Ford var ju med gubevars! Men icke. Här var det någonting som tog emot när ordet sc-fi nämndes. Enkel action skulle det vara förstod jag på deras åsikter. Jävla sportfånar..

Ford med puffran var the man!

Själv lät jag mig inte övertalas, sållade mig snabbt ut från sällskapet och drog sonika helt solo på kvällens första föreställning på biografen. De andra fick väl titta på vad fan de ville. Kombon sci-fi, Ford och att regissören var den där tjommen Scott som ju hade åstadkommit rätt mycket adrenalin i en åskådande kropp med en viss Alien, kändes alltför lockande för att avstå.

Således kom det sig alltså att jag en regnig (kommer jag alldeles speciellt ihåg!) septemberkväll 1982, i sällskap med endast ca 5 andra betalande (!), fick mig till livs en av de märkligaste, underbaraste och mest fascinerande filmstunder jag någonsin upplevt. Borta var tjohejtjohoppkänslan inom sci-fi som hade hittat hit i och med Star Wars. Här handlade det om deckartakter i framtiden invävda i en makalöst trollbindande historia om mänskliga känslor, och vilka vi människor egentligen är.  En filosoferande, möjligen lite svår historia att ta till sig då filmen faktiskt handlar om så mycket mer än det man ser på duken, och givetvis föremål för oändligt många tolkningar för vad som egentligen utspelas och vad allt betydde. Naturligtvis drogs jag med i det snacket och lusläste alla olika teorier om filmens budskap. Både dess faktiska visuella, och det eventuellt dolda som gick att tolka mellan raderna.

apsnyggt II

Jag var lost i varenda filmruta och fullkomligt svalde allt den gode Ford och hans antagonist Rutger Hauer bombarderade varandra med verbalt. Jag liksom sög in varenda mening de kastade mellan sig och tyckte samtidigt att det här var något av det coolaste man någonsin sett rent visuellt. Och musiken! Den fantastiska musiken som bara den i sig fortfarande framkallar rysningar av välbehag. Spotifya snabbt som fan ni som ännu inte vet vad jag hojtar om….
Det var så häftigt, så framtidsaktigt…men ändå så nära den verklighet jag själv levde i.

filmens egentlige hjälte?

Efter filmen var jag fullständigt tillfreds med mitt val. Eller rättare sagt, jag ville med ens ha mer! Se om den och njuta av Rutger Hauers sagolikt vackra slutmonolog som på något sätt fångade hela känslan med filmen.

Ridley Scotts´s fantastiska film har sedan den där kvällen följt mig i mitt filmliv, och är fortfarande en av de mest magiska filmer jag någonsin sett. Och är det fortfarande. Musiken, scenografin och framför allt det övergödda filosofiska manuset får mig att smälta varenda gång jag ser filmen, och vet ni det håller än idag! Filmens finns (naturligtvis) i en radda olika versioner…det är director´s cut hit och dit…det är originalversion utan/med voiceover…och egentligen spelar det ingen roll. Känslan finns där oavsett vilken version du väljer att titta på.

fylld med noir-känsla

Kanske har varken Scott eller Ford gjort något bättre än detta sedan dess. Ja faktiskt! En som absolut inte har gjort det är Rutger Hauer som på något murkigt och udda sätt blev en liten hjälte hos mig under de kommande åren. Mannen, eller replikanten, som bar på så mycket brutalitet ville egentligen bara ha svar på frågorna om livet självt. Och vad som är meningen med allt. Såhär i backspegeln kan jag nog hålla med om att filmen kanske inte direkt hoppar på dig om du inte är mottaglig från början. Historien tar tid på sig, svävar runt en aning innan den zoomar in på de avgörande frågorna om alltings varande. Själv föll jag som den berömda furan.

Och vad de andra i fotbollslaget såg?
Har jag glömt, men det kan naturligtvis inte ha varit något som kunde mäta sig med min upplevelse.

Vad är väl dessutom värdigare än att runda av med ett exempel på de filosofiska maffigheterna i detta mästerverk…


…OCH naturligtvis skyndar ni nu er snabbt över och läser vad andra filmbloggare  har att förtälja i ämnet:
AddePladdes (J-vla) filmblogg
Except Fear
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Filmparadiset
Fripps Filmrevyer
Har du inte sett den?
Jojjenito – om film
Rebecca på Djungeltrumman
Rörliga bilder och tryckta ord