Flmr önskar alla en go och gla midsommar!
Låt det vara sol, obligatoriskt regn (!), sill, nubbe, jordgubbar och…kanske också lite filmfritt!
Och det är ju sommar!
Catch .44 (2011)
Någon har sett för mycket på Tarantino.
Någon har ägnat alldeles för många timmar åt att studera Javier Bardem´s lömska killer i No country for old men.
Någon har fått för sig att bara man har lite tunga namn i rollistan, lite snodda scenkonstruktioner och ett plagiatmanus man själv tycker är vrålhäftigt udda, ja då är det ju bara att göra en film!
Denne någon heter Aaron Harvey och borde väl egentligen ha sig ett kok stryk. Dels för att han snor scener rakt av ur Tarantinouniversumet och tror att det är skitcoolt. Dels för att han har en hittepåhistoria som är så otroligt oengagerande och lövtunn och crappig så att det inte på långa vägar räcker med att försöka skyla över med fräsiga huvudrollsnamn och smällande pistoler ackompanjerat av tuff musik.
Vem i hela friden fick för sig att låta Harvey hållas med det här? Kunde ingen ha vänligt men bestämt upplyst honom om att ska man nu kopiera måste det ske med lite antingen stil, finess, humor eller i alla fall en sorts balanserad distans.
Här finns inget, absolut inget, av detta. Bara tröttsamma imitationer ned till minsta musikaliska ton.
Historien då? En kvinnlig underhuggartrio som tillsammans har fått någon sorts obskyr order av sin chef att stoppa ett ”knarkparti-på-väg” vid ett sunkigt vägfik. En helmysko killer som ägnar sig mer åt dialogiska utsvävningar om väder än att få något gjort, och som naturligtvis också dyker upp på fiket.
Tja…det var liksom hela historien.
förtjänar ett skott i magen om man är med i skit som detta
Och varvat med detta en massa flashbacks och återberättande och en regissör som inte drar sig för att använda samma scen tre gånger. Tre gånger!
Att Bruce Willis hoppar på ett kaffejobb på 15 minuters speltid för lite enkla dollars förvånar dock liksom inte. Det är väl Willis lite i nötskal, blandar högt med lågt. Å andra sidan har han ju tillräckligt mycket rutin i Tinseltown för att kunna skita i alla och göra lite som han vill. Malin Åkerman ska uppenbarligen fungera som någon sorts headheroine, men i mina ögon kommer hon aldrig någonvart i karriären med roller som denna. Nä, dagens stora suck är att alltid goe, pålitlige och synnerligen kompetente Forest Whitaker (jag säger bara Ghost Dog!) ställer upp i den här soppan. Illa, mycket illa. Ironiskt nog är just Forest den enda, som med sitt farligt-nära-överspel, kommer ur det hela med ett litet korn heder i behåll. Och vad gör gamle Brad Dourif i en tvåminutersroll!?
Catch .44 är skräp och pannkaka!. Även om jag strör betyg och åsikter runt mig i tid och otid, kan jag alltid tycka att man ska se själv för att bilda sig en egen uppfattning. Här vill jag dock vädja att ni litar på mig; undvik det här som pesten!
Sommarklubben: Sunshine (2007)
Får med sitt passande namn inleda sommarens ”klubberi”.
Toksnygg och stilren rymdis av Danny Boyle där detaljerna och den klaustrofobiska känslan sannerligen inte behöver skämmas för sig!
I framtiden håller solen på att slockna och besättningen på rymdskeppet Icarus II är nu på väg mot vår närmaste stjärna för att bränna av den fetaste atombomb som finns rakt in i solen för att få den att ”reboota”. Galet uppdrag, och galnare blir det när problemen naturligtvis tar kölapp och sätter den nerviga besättningen på hårda prov.
Glöm traditionella alienhot, här är det människans egna tillkortakommanden som står i fokus. Boyle tankar ur det mesta ur sina skådisar med Cillian Murphy i centrum som ”svår” forskare otåligt påhejad av bla Chris Evans, Rose Byrne och Michelle Yeoh som mer traditionella rymdfarare.
Sunshine är läcker att skåda med lurigt inbakad svårmod i storyn, och solen som sådan får en nästan mytisk aura över sig. Stilenlig rymdspänning som blandas friskt med kvasifilosofiska funderingar och oväntade överraskningar. Extra bonus: de ca 7 sekunder som är inspelade i…..Stockholm…!
Återhållsamt berättad men med olycksbådande mäktig stämning. Mycket bra.
Flmr goes summerstyle!
Veckorna rullar på och snart är semestern här, icke alls en dag för tidigt!
Flmr firar genom att försöka somra till sig lite i layouten.
Förra året hittade ni Betraktelser från Semestersoffan här på bloggen, mindre och snabbare recensioner på diverse semestriga filmer.
I år är det premiär för 
Sommarklubben som kommer dyka upp lite då och då under sommarveckorna, ett sorts tema med filmer som har det gemensamt att de alla med fördel kan avnjutas när den stekheta (?) solen gått ned och sommarmörkret smyger på…eller varför inte när juliregnet står som ursinniga spön i backen…filmer du kanske redan sett eller glömt att du gillade.
Filmer som jag känner att jag vill se igen under sommaren. De som nu ligger i en egen liten hög.
Tanken är snabbare och kortare recensioner (hrm,,) och där förutsättningen från början är att de flesta filmerna har ett par år på nacken och redan har överlag goda rykten på underhållningsfronten…å andra sidan är ju smaken precis som baken så det är ju inte heller säkert i betraktarens ögon.
Stilsäkra sommargrepp ur återtittssäcken kanske jag skulle kunna kalla det för egen del. Eller nåt.
I övrigt rullar det ju på som vanligt och Flmr stänger inte helt för ledighet, men frekvensen kommer sannolikhet att dras ned en aning vad gäller uppdateringen.
Ungefär precis som vanligt med andra ord.
John Carter (2012)
Å det har väl snackats, skrivits och på allehanda sätt raljerats om den här filmen till näst intill förbannelse. Rapporter om filmbolaget som losar miljoners miljoner. En regissör som borde hållit sig till dataanimerat, en historia som innehåller så mycket konstig namndroppning att man blir yr i mössan.
Men, jag vet inte jag.
Så jäkla mycket annorlunda från senare tids slå-på-trumman-alster från Hollywood är det väl fanken inte. Mer som att titta på en sörjig blandning av Avatar, Prince of Persia, valfri Star Wars-del och kryddat med ett rejält mått från gamla flumsagan Dune.
Lite av allt liksom.
Vet att jag i yngre tonåren försökte mig på att läsa om denne John Carters äventyr på Mars. Men det liksom funkade aldrig….en westernkille som går in i en grotta på prärien i USA och vaknar i en annan grotta på Mars…nä…
Läser också att man velat göra film av Carters äventyr hur länge som helst, historien dök första gången upp redan 1912 och runt -31 funderades det på hur göra spelfilm på ämnet. Lite svårt idag att fatta varför, men å andra ser både riktiga världen och filmvärlden helt annorlunda ut nu och vi sväljer historier som dessa till lunch utan att blinka och kanske känna efter hur de smakar. Då var det väl superexotiskt värre.
Nåväl, till slut fick Hollywood äntligen arslet ur, Disney av alla bolag signalerade grönt ljus och gav Pixarpillaren Andrew Stanton uppdraget att fixa till en smash hit. Vilket ju enligt siffrorna har gått sådär. På plussidan är att historien ändå känns rätt enkel och inte lika kvasifilosofiskt proppad som jag kommer ihåg att det lilla jag läste av boken var. Bakom alla skitnödiga och högtravande namn och överdriven dialog finns en lättkonsumerad story om kampen mellan ont och gott (inget nytt här inte) utan större nyanser där det mesta är svart och vitt, även om badassens främsta orsak till taskspelet känns….lite smålöjlig.
Carter himself poppar alltså upp som en gubbe i lådan på Mars, lierar sig med Avtar-lookalikes, flirtar med snygg fighterprinsessa och är en jäkel på att hoppa högt och långt tack vare annorlunda benstomme i kombo med Mars gravitation och…jaja..jag går inte in på detaljerna…
Taylor Kitsch toppar fysikformen och hoppar runt i bar överkropp vilket alltså tilltalar en prinsessa med det exotiska namnet Dejah Thoris (Lynn Collins) som visar upp både skönhet och fighting spirit. Mark Strong är listig skitstövel som hittar på jävligheter och i övrigt är väl det mesta som i de historier jag refererat till ovan. Lite kända skådisröster bistår de konstgjorda filurerna och så är det väl bra så då.
”me tarzan you jane…nä vad fan… fel film…”
Filmens största nackdel tror jag är att det är just Disney som ligger bakom, och därmed känns det som att order utgått om att produktionen ska vara näst intill familjevänlig, och således mer städad vad gäller filmvåld, dialoger och annat hittepå runtom. Mer soffvänligt äventyrlig än råbarkad.
Full fart är det i alla fall med effekter som inte behöver skämmas för sig, även om Carters sjumilaskuttande ser rätt kackigt ut.
John Carter är varken jättebra eller jättedålig. Stanton stoppar helt enkelt in lite allt möjligt i denna kamp mellan onda och goda och snaskar på med lite vardagliga Hollywoodeffekter som knappast får oss att höja på ögonbrynen speciellt mycket. Snygg produktion men lite själlös. Dock inte det magplask som många vill göra gällande. Mer som mellanmjölk.
Horrible Bosses (2011)
Jaha, och här rör vi oss återigen i det universum som tillhandahåller historier som tex Baksmällan och Bridesmaids. Den lite grövre komedin, där personerna liksom tar ett steg extra när det gäller gränser och ramar.
En fördel med detta koncept är ju att det ofta är kul att se en och annan i övrigt känd skådis ta ut svängarna lite och bjuda på eventuellt nya sidor. Det kan också dock bli lite snedkörning om nivån ska vridas alltför mycket och det hela känns uppenbart konstlat och tillverkat bara för att ”man kan”.
Här tre stackars losers som alla har problem med sina chefer, och här snackar vi verkligen chefer från helvetet. Kevin Spacey är en mögig sadistisk jävel som gillar att plåga sin kontorsslav Nick (Jason Bateman) verbalt när denne kommer två minuter försent, Jennifer Aniston är en superfoxy tandläkare som använder all sin snuskiga fantasi till att sexmobba sin manlige tandskötare Dale (Charlie Day) och kräver att han ska ge henne full ”service” (gärna när patienten ligger nedsövd) och Colin Farrell är allmänt puckad, svinig och har precis tagit över sin fars företag när gemytlige Kurt (Jason Sudeikis) trodde det var han som skulle få ta över. Gissa om han får lida för det nu.
Summa summarum, ingen kul vardag för våra tre hjältar. Hunsade och förnedrade rakt igenom. Vore det inte bättre om cheferna helt enkelt förpassades från jordens yta? För gott? Galna tankar föds och en dumlistig plan (med klara likheter från Främlingar på tåg) utarbetas i smyg. Rätt mycket som kan gå fel dock, och rätt mycket som naturligtvis går fel.
Som sagt, samma typ av driv och humor som ovanstående exempel. Skämten drar sig inte för att vara grova och låter dessutom Spacey, Farell och Aniston verkligen leva ut i sina galna karaktärer. Speciellt roligt är det just att se Aniston lämna sin helylleimage, vulga till sig ordentligt, bli ful i mun och köra skamlösa förförartricks mot stackars Dale.
desperat plan under utformning
Egentligen inget nytt annars under solen i ett manus som följer den inarbetade mallen för sådana här typ av filmer, problemen dryftas, en rätt korkad plan hittas på och sedan är det rak villervalla fram till förväntad final. Seth Gordon som håller i regipinnen kör ett enkelt upplägg och vräker mest bara på med lite fräckheter av högt och lågt märke. Det är knarkskämt, rövskämt, sexskämt och det mesta i en salig blandning.
Horrible Bosses blir ändå en sådan där rätt trivsam bagatell som man kan skratta lite högt åt under en stund. Inget att komma ihåg för framtiden, men förbaskat kul medans det pågår och dessutom befriande på något sätt att se skådisar våga ta för sig när mindre smickrande karaktärer ska visas upp. Festligt i all sin dumhet.
Sand Sharks (2011)
Och det är så svårt att hålla sig borta från det man på förhand vet kommer att balla ur fullständigt. Det är som en mystisk självplågarkraft drar en mot det riktigt skräpiga och eländiga. Jag vet ju som vanligt att det inte kommer att bli en positiv överraskning, och ändå vill man liksom bara kika på taffligheterna bakom en skämskudde.
Och än en gång kan man konstatera att det också finns grader i skitfilmsträsket, de som görs med miljoner i ryggen (Sucker Punch), de som görs med lite gott humör och en sorts självdistans (Iron Sky) och så de som görs med vääääldigt gott humör och fantasi och försöker visa just det kanske lite för mycket.
Här vankas det strandfest i hålan White Sands, det är naturligtvis viktigt för stadens turistinkomster, det är en oroad polischef då något attackerar folk på stranden, det är en en gammal veteran som skorrar om att det är en best som bara han kan besegra, det är en marinbiolog som vet allt…och det är…vänta…har vi inte hört allt det här förut…!?
Det handlar alltså sandhajar. Inte vanliga sandhajar utan …Sandhajar! Hajar som lever i och rör sig i…sanden! Håll i hatten, men det är faktiskt storyn i ett nötskal. En sorts galen blandning av Hajen, Tremors och valfri collegefilm från 80-talet, komplett med blaskig synthmusik.
en bystig blondin, en polisnörd och lite hajinälvor…it´s a wrap!
Det är faktiskt en helt galen ripoff på Hajentemat, komplett med alla nyckelscenerna…fast i ny och vansinnigt mycket kackigare version.
Det känns lite som om gänget bakom filmen vill satsa så stenhårt på att vara just spoofiga och roliga, så det blir lite för mycket av den varan. Som om tex SNL fått för sig att göra en extremt utdragen sketch på Hajen-temat.
Sand Sharks är naturligtvis usel som film, skådespelande finns inte och effekterna håller varierande grad från ”skämskasst” till…. ”amatörkasst”. Ett faktum kan dock ingen ta ifrån filmen; den är gjord med extremt mycket fantasi och gott humör. Och vad fan…det är kanske det allt handlar om egentligen…?
Men godkänt…näeee..
Nordwand (2008)
1936 var nazisterna på olyckbådande frammarsch.
Olympiaden i Berlin stod för dörren och var det något som tyskarna älskade så var det att framhäva sportsliga prestationer och koppla det till härkomsten av rätt ras. Helst den ariska, tyska, då naturligtvis.
Berget Eiger i Schweiz var vid den här tiden med sina 3970 meter över havet ansedd som ett näst intill oöverstigligt hinder för bergsbestigare och andra äventyrare. Speciellt nordsidan som mest påminner om en lodrätt stup. Stor utmaning naturligtvis för alla med bergsklättrargener. Tyska rikets propagandasnillen var förstås inte sena att utnyttja situationen och hävdade att den fruktade nordsidan (Nordwand) borde erövras av tyskt friskt blod så att ”problemet i alperna” löstes en gång för alla.
Dagens film är uppenbarligen i en del kretsar ansedd som en av de bästa spelfilmer om bergsklättring som gjorts vad gäller detaljer och vindlande snyggt komponerade bilder på människans kamp mot naturen. Historien tar avstamp i de verkliga klättrarna Andi Hinterstoisser (Florian Lukas) och Toni Kurtz (Benno Fürmann) som 1936 gav sig ut på uppmärksammat försök att besegra berget. Som vanligt har jag en viss fascination för olika enskilda händelser som inträffat i historien, tackar högre makter för tillgång på virtuell information i cyberrymden och läser snabbt in mig på den verkliga bakgrunden.
Det visar sig att ramhistorien är i högsta grad sann, men lite lämpliga friheter har tagits med manuset i övrigt. Bla har ett par helt fiktiva personer uppstått (javisst..en kvinna så klart), som för att driva på historien och göra den lite mer matig.
Filmen är lågmäld och återhållsam men detaljrik i de scener som inte berör klättrandet, och huvudpersonerna ger ett rätt knapert intryck…två snubbar som inte brydde sig speciellt mycket om vare sig politik eller andra världsproblem. Deras passion heter bergsklättring och inget annat. Istället anar man viss ovilja från den ene av dem att lockas med i det mediadrev som uppstår i jakten på framgång, och som får journalister och nyfikna i massor att vallfärda till den lilla by som ligger nedanför berget.
kille i keps (!) på väg uppför ett berg
Om dialogen och agerandet känns lite torrt och kantigt, tar filmen igen det med sina galet snygga scener från själva bergsklättringen. Det känns både hisnande och för överjävligt besvärligt för hjältarna i många sekvenser, och att bestiga berg på 30-talet känns plötsligt som ett helt sinnessjukt idiotiskt tilltag med tanke på den begränsade utrustning och tillgång till lämpliga kläder som gällde då.
Nordwand är en film som jäkligt dramatiskt berättar om ett par snubbar i kamp mot ett berg. Punkt. Dock är det en snygg film, lysande klättrarscener (där extramaterialet visar hur man kan lura skjortan av oss med greenscreen!), fåordig och bister dramatik. Välgjord tysk/österrikisk/schweiz-produktion som lyckas fånga den hopplösa meningen i det galna företaget.
Tur man inte blev bergsklättrare.
Filmidiot…..och Sportfåne!
Precis!
Och från och med idag kan man ju få rejäla doser av båda. Som jag har väntat på denna dag!
En ny turnering i världens absolut bästa sport!
Naturligtvis måste detta följas (nästan slaviskt)!
Förhoppningsvis lyckas jag nog peta in en och annan film som lite nedvarvning också.
Iaf är det förhoppningen!
Nu tar vi dom! (vi och vi….)
Safe House (2012)
Daniel Espinosa fick välförtjänt bra med cred efter resultatet med Snabba Cash.
Nu är han tillbaka med lite Hollywoodpengar i ryggen minsann, och visar att han nog kanske är en man för större utrikiska produktioner också.
Matt Weston (Ryan Reynolds), ung och karriärhungrig inom allas vår favvohatorganisation CIA, sitter i Kapstaden med världens tristaste jobb; att ”förestå” ett av agentbyråns hemliga hideouts. Inte mycket händer till Matts stora irritation, han vill ju se action och fart!
I samma ögonblick som plötsligt den efterspanade avhoppade fd agenten Tobin Frost (Denzel Washington) dyker upp i huset blir det dock andra bullar. Frost har skumraskheter för sig och har nu, av något som ser ut som guds försyn, hamnat i händerna på just CIA som vill förhöra legenden och förrädaren Frost grundligt och inte helt enligt regelboken.
Snabbare än någon nu hinner säga ”Taffelberget” stormas dock stället av okända hejdukar ledda av den bistre och stenhårde Fares Fares. De enda som slipper undan är…gissa….Matt och Frost. Vad pysslar Frost med och varför vill alla se honom död? Många frågor och Matt ger sig helt enkelt fan på att ta reda varför. Han ville ju trots allt se lite action i sitt liv.
Någonstans känns det som om det är precis så här man vill ha dessa enkla, lättglömda men underhållande actionthrillers. En story som guppar lite mystiskt i ungefär halva speltiden, förrädarfasoner som vi nördiga filmtittare efter exakt tre röda har räknat ut vem som ligger bakom samt en samling snyggt våldskoreograferade scener i stadsmiljö. Utan att veta hur mycket direktiv Espinosa fått om vilka ramar han ska hålla sig inom, gör han ett helt godkänt jobb. Tempot är rejält snabbt i början med intensiva klipp och scenbyten, saggar kanske lite i mitten, men tar sig igen och går i mål på rätt sida vinnarstaketet.
får mer än han bett om…?
Ryan Reynolds gör vad han ska, och äntligen kan man förtränga hans insats i Gröna Lyktan. Denzel W är ju av den kalibern att han kan spela den här typen av snubbar utan att behöva agera så jättemycket. Här tar han sig fram med lagom stort intresse och stilar runt lite lojt. Den övriga rollistan är inte heller smågrus, med namn som Brendan Gleeson, Vera Farmiga, Sam Shepard, Rubén Blades, alltid skönt buttre Robert Patrick och minsann Joel Kinnaman i putteroll men med åtminstone fem repliker.
Safe House håller sig i standardmallen men är rapp och effektiv. Espinosa håller stadigt i dirigentpinnen och producenterna kan inte vara speciellt missnöjda med resultatet. En rätt snygg uppvärmning för nästa, kanske lite större, uppdrag. Lättkonsumerat med trivsamt Hollywoodvåld.
Drömmarnas horisont (1992)
Att göra de här ständiga besöken i det gamla återtittsträsket känns verkligen som en stimulerande aktivitet.
Vare sig jag hamnar framför ett alster som återigen kan älskas lika mycket nu som då, eller griper tag i närmsta första skämskudde, kaffekopp eller liknande för att gömma mig bakom när uselheten (fortfarande) inte tycks ha några gränser.
Dagens återanvändning ger mig direkt två känslor i kroppen som är väl värda att framhålla både lite då och nu;
1) man kan ha många vitt skilda åsikter om denna historias turturduvor men tillsammans fungerar de banne mig perfekt på film,
2) Nicole Kidman har en härlig och superproffsig tajming när det gäller att leverera komiska repliker och bra drapor med rätt inställning.
Jag har nog alltid gillat Ron Howard, både som skådis i tex Sista natten med gänget eller som Ritchie i Gänget och jag, men det är kanske som regissör han haft sina största stunder ändå. Howard verkar vara en sån där filur som liksom kan känna av hur vibbarna går och sedan proffsigt tillverka en vara som alltid eller oftast finner både nåd inför publik och sura kritiker. En stabil kille helt enkelt.
Här målas en historia upp som uppenbarligen ska bära drag av de gammeldags episka äventyren, gärna med en stark romantisk aura över sig. Populärt ställe att börja på när det gäller drama om fattigdom, känslor, drömmar och kärlek är alltid Irland. Ett säkert kort här också. Fattige Joseph (Tom Cruise) drömmer om att äga sin egen mark men tiderna i slutet på 1800-talet är bistra för fattiga lantbrukare på Irland, oftast i händerna på skrupelfria gods- och markägare. Ett par dramatiska utspel senare befinner sig dock den unge Joseph emigrerad till Amerikat och Boston där en plan som ska ta honom vidare till Oklahoma, där det delas ut mark till nybyggare, smids. I släptåg och av en tillrättalagd manustillfällighet har han också den bortskämda och impulsiva godsägardottern Shannon (Nicole Kidman), på rymmen hemifrån och drömmandes om äventyr i Det Nya Landet.
Howard tar nu inga nya spännande genvägar i sitt berättande, åh nej långt därifrån. Det är traditionsenligt käbbel mellan huvudpersonerna samtidigt som de i smyg spanar in varandra. Det är de obligatoriska motgångarna, de moraliska frågorna som stöts och blöts, det är rich girl going poor och lär sig uppskatta tillvaron, det är den unge självsäkre äventyraren vars fall blir både tungt och hårt innan det kan bli bättre och naturligtvis skuggor från förr som inte kommer att lämna dem ifred. Cruise spelar sin roll rätt inspirerat och får på vägen mycket god matchning av Kidman, och på det hela taget känns det som att det märks att de var ett par privat vid den här tiden.
här hittas både kalabalik…och romantik.
Filmens bästa partier är i början och mot slutet och det känns på något sätt som om Howard får leva ut gamla drömmar om färgfulla bombastiska bilder över vidsträckta slätter, vare sig de återfinns på västra Irland eller på den amerikanska prärien.
Drömmarnas Horisont känns som drygt två timmar i gott sällskap med lite gammeldags äventyrsromantikdrama med sina gamla beprövade klyschor. Pompöst vackra bilder och dessutom njutbart tonsatt av gamle John Williams som ger prov på både sköna irländska influenser och traditionella westerntakter. En stabil historia som inte bjuder på några överraskningar, men ett pefekt castat kärlekpar…och det är väl inte kattskit det heller.
Iron Sky (2012)
Det är inte helt lätt att förhålla sig till den här filmen. En film som både vill spoofa och berätta i serietidningspenseldrag.
Det blir en märklig upplevelse minst sagt.
Men som den gode filmitch skriver; nazister, månen och Finland…kan man liksom hålla sig borta från denna udda mix…?
Först en rejäl dos beröm till finnarna som i alla fall alltid försöker hitta på det udda och lite galna. Om norrmännen kör sina rappa thrillers, danskarna sina mästerliga dramer…så tycks våra grannar i öst för det mesta ge sig på det som figurerar utanför ramarna. Tänk Star Wreck, tänk Rare Exports. Och så dagens objekt.
Sverige då undrar du kanske nu? Tja, ett land som till största del tycks plöja ned miljoner TV4-pengar i Beck/Polisfilms/Hamiltonagent-träsk förtjänar ingen ros. Här krävs bättring, men det är en annan historia.
Jaha, då vet nu alla att nazisterna inte alls försvann. De bara åkte till månen, byggde sig en rejäl bas på den mörka sidan och sitter nu och inväntar det perfekta tillfället att återvända till jorden och skapa det nya fjärde riket.
Tillfället tycks plötsligt uppenbara sig då en amerikansk astronaut tas tillfånga, planer smids om att i hemlighet ta sig ned till jorden för att spana, få tag i lite schysst smartphone-teknik, återvända hem och sedan påbörja invasionen.
Första tjugo minuterna är de bästa. Humorn är knasig, detaljerna roliga och effekterna snyggt gjorda. Filmens problem är naturligtvis manuset som saggar ju längre filmen håller på. Och det är väl kanske inte så konstigt. Det är ju trots allt rejält skojeri som bjuds här. Det drivs med allt och alla, kanske mest med nazister och USA.
nazister och rymdskepp. inga konstigheter.
Filmens andra hälft går in i en sorts teknikuppvisning som visst är imponerande med tanke på budgeten, men också rejält ointressant och lite långtråkig. Vid det laget har man liksom tappat nyhetens behag. Skådespelandet är som sig bör inte speciellt mycket att jubla över, men att skåda Udo Kier som nazist känns bisarrt nog som helt naturligt i sammanhanget. Parodin på Sarah Palin känns också lite vass, i övrigt svajar det lite upp och ned hela tiden. Kanske mest nedåt.
Iron Sky måste ändock få lite beröm för sitt försök i genren. Även om historien inte håller ändå in i kaklet, finns vissa detaljer att uppskatta om man är på det humöret. Manuset må tappa bort sig ganska snart, men effekterna, lite småkul detaljer och friskheten i tillverkandet i kombo med att den förstår att inte ta sig på allvar gör att man inte kan underkänna den helt.
Ghost Rider: Spirit of Vengeance (2011)
Första sommarveckan startar med en sågning.
En kapning. En idiotförklaring. Och det värsta av allt; min skämmsfavvo Nicolas Cage befinner sig (naturligtvis) mitt i alltihopa.
Illa. Men dessvärre inte oväntat.
Cage har glidit runt i en slags gräddfil i min bok, och kommit undan med sina mer eller mindre dyngalster för att han är just…han. En snubbe som har så mycket i sig, men som de sista (rätt många nu) åren på ett märkligt sätt bara glidit ned i det ruffiga och högst sjaskiga träskrummet där ingen skådis med lite självaktning vill vara. Nog för att Cage sitter i ekonomiskt klister, hoppar på det mesta som tycks kastas i hans väg och beter sig allmänt halabalootokigt, men även han har väl en gräns för vad han vill sätta sitt namn på!?
Kunde man tro.
Uppföljare är aldrig ett bra kort, oftast inte iaf. Uppföljare på en historia som inte var sådär speciellt jättebra första gången är ännu märkligare. Här är det en rent irriterande gåta vem som greenlightade det här projektet. Uslare än uslast är vad det är. En riktig idiothistoria om den lidande Johnny Blaze (Cage) som av filmisk nödtorftig anledning gömmer sig i östeuropa (eftersom det givetvis är bra mycket billigare att filma där), men på nytt får ta en match med Den Onde och dennes loserhantlangare. Naturligtvis i rollen som brinnande mc-knutte även den här gången.
Med i den lugubra (snyggt ord det där) historien finns också en kvinna, ett barn och en vinpimplande präst med figtherskills som ska vara en sorts sidekick. Och hur man fick in den ändå rätt respektable Ciáran Hinds i manuset som Storfan med blodsprängda ögon är en gåta. Fast kanske inte ändå. Enklare pengar kan man väl inte göra som skådis. Men stoltheten, herregud stoltheten….
Och där slutar inte där, för plötsligt dyker Christopher Lambert upp också! Trodde han att det här är vägen till en ny comeback? Moahahahah…!!!! Idiot säger jag bara.
ugly son of a bitch!
Största käftsmällarna ska naturligtvis dock gå till filmparet Mark Neveldine och Brian Taylor som förstört varje liten smula av hopp som någonsin funnits om den här karaktären. Som om de skitit i manus och repliker, bara de fått stila upp med effekter. Effekter i massor och alla gjorda i CGI-dravelteknik. Tröttsamt och totally intetsägande. En gång i tiden, efter duons rätt underhållande Crank-filmer (okej, första då iaf..), trodde man lite på de här gossarna. Så gjorde de den urusla Gamer och fuckade upp manuset till Jonah Hex…och nu har de alltså förstört den här filmfiguren också, borta är alla spår av möjlig seriefigurkänsla. Illa, förbaskat illa.
Ghost Rider: Spirit of Vengeance är skrattretande usel och totalt osammanhängade. Som att slösa bort 95 minuter av sitt liv på…ingenting. Pestvarning och yrkesförbud på de här filmklåparna! Och Cage-jäveln får fan skärpa sig på riktigt! Hade jag haft minustecken att dela ut hade den fått minst fem! Nu blir det en, för dagen skitförbannad, ful stjärna att mosa in i nyllet på alla inblandade. Joråsåatt!!
Edward Scissorhands (1990)
Gjorde Tim Burton bättre filmer förr?
Då, när hans stil inte var så exploaterad och urvriden till minsta droppe?
När de finurliga detaljerna och den till synes sömlösa gränsen mellan fascinerande och aningen grotesk scenografi utgjorde ett piggt trademark…
Frågan är inte helt galen att ställa i dessa tider. Ibland känns det som om Burtons stil kopierats intill förbannelse, smetats ut och numera nästan är ett sorts legio i en uppgående regissörs bildspråk. Dessutom är känslan lite att Burton blivit kanske lite..bekväm? Lite sökande i minnesbanken tar mig ofta till det faktum att Burtons tidiga alster känns som de mest genomarbetade.
Än mer blir denna känsla sanning när det nu dags för återtitt av denna fantasifulla skröna om livet i förorten. Eller är det ett sorgligt romantiskt drama? Eller en hyllning till utanförskapet förpackad i mjuka färger?
Fan vet, men att det är bra är ingen tvekan. Förbannat bra också faktiskt, frågan är om det inte är just Burtons bästa. Och då har jag ändå varit svag för Beetlejuice ända sedan jag såg den på bio för ohyggligt många år sedan. Men där den uteslutande innehöll den Burtonska ironin och ganska utmanade humor till hundra procent, ägnar sig dagens historia mer åt att berätta om utanförskapet, (återigen) människans (nåja) behov av kärlek, den udda katalysatorn som sätter ett helt litet samhälle i gungning. Johnny Depp är rent suverän som den märkliga skapelsen Edward som av en tillfällighet plötsligt hamnar i förortslivet bland nyfikna grannar och en välmenande familj. Den då unge Depp behärskar samtidigt humorn i det lilla formatet och överlag är filmen full med små snygga roliga detaljer som man gärna fångar upp så här vid en ny titt.
Och färgerna.
Dessa mjuka pastellfärger som ligger likt en 80-talsfilt över hela villasamhället och blir en sorts knasig mix mellan den amerikanska förortens 50-talsideal och det hotfulla gotiska okända. Komedin är både tragikomisk och medkännande och kan man annat än tycka om Edwards ”beskyddare” Dianne Wiest och hennes välvilja eller Alan Arkin som den märkligt sorglöse pappan i huset..?
filmmagi i små behagliga doser
Trots att Depp har anmärkningsvärt få repliker och att hans scener med husets dotter Winona Ryder inte är av den mer traditionella romantiska sorten lyckas Burton ändå göra det som oerhört känslosamma små prickar i den fantasifulla tavlan han målar. Liksom flirten med Frankensteins monster, där Edwards fumliga försök till att göra gott resulterar i mindre personskador och väcker vrede och oförståelse från massan som ändå med gott humör utnyttjat Edwards något bisarra färdigheter.
Edward Scissorhands är banne mig Burtons nr 1 både stilmässigt och vad gäller innehåll. En utsökt broderad liten historia som växer sig stor och vacker tack vare galet snygg scenografi, skådespelarprestationer på toppnivå, en fin blandning av drama och komedi med ett stänk av vass ironi och sorgsenhet. Ingen torde kunna hålla sig oberörd av denna märkliga saga. En modern klassiker!
Transit (2012)
Jamen man har ju sett det förut.
De goda, även kallad Familjen, som oskyldigt dras in i svårigheter och oönskade våldsamheter. Givetvis en familj med egna problem som dock sopar dessa under mattan och sluter sig samman som de tajtaste av tajta.
Och hotet kommer alltid från de onda, kanske ett rätt instabilt rånargäng på flykt. Alla är griniga och råa men värst är naturligtvis den outtalade ledaren. Inre konflikter och en planering som går helt åt h-vete är också standard.
Och så bilåkning.
Herregud vad det åks bil här. Rånare i svart mullrade monster, familjen i töntigare familjemodell, och en hoper snabba klipp på bilarnas vådliga färder. Det skriks i däck och gasas till förbannelse. Det gäller ju trots allt att fylla speltiden med fart i någon form.
Den lilla futtiga ramstory som finns går alltså ut på att det rätt misslyckade rånargänget behöver gömma sitt nyinförskaffade pengabyte de ganska nyss kommit över efter rån mot en värdetransport. Polisen är såklart snabb och sätter upp vägspärrar på de flesta vägarna med order om att genomsöka misstänkta förbipasserande. En listig idé om att gömma bytet bland en svennefamiljs övriga packning föds och sedan är det ju bara att ta tillbaka bytet vid väl vald tidpunkt. Eller?
Jim Caviezel hoppar in i rollen som ansträngd pappa med högsta önskan om att få ordning på sin familj, fru och två grabbar. Snart står det dock klart att Caviezel minsann inte är en sådan riktigt helyllepappa som vi kan tro. Besvärande lik i garderoben dyker upp och inte blir det bättre när the bad guys lägger sig i.
inget enar som lite rädsla
Ett manus som säkerligen använts många gånger förut stöps om med lite klyschiga nya scener, kryddas med lite standardaction och låter Caviezel gå från ifrågasatt till dagens klippa. Spelplatsen är den djupa södern med träsk och ensliga vägar. Det är okomplicerat och mest en väntan på hur finalen kommer att te sig rent visuellt. Hur den kommer att SLUTA behöver man liksom inte ens bry sig om. Dessutom fylld med irriterande ologik på sina ställen…men det gäller väl att inte hetsa upp sig i onödan antar jag då detta sannerligen inte är
A-filmsmaterial som avhandlas.
Färgrikt foto, fart och allmänt förolämpande i replikskiftena mellan de goda och onda. Mot Caviezel ställs James Frain som psykotisk ligistledare med tillhörande tokblick, och in från sidan dyker också Harold Perrineau upp, en gång den jävligt irriterande figuren Michael i Lost. Behöver jag ens skriva att han är minst lika irriterande här…?
Transit lämnar känslan ”jahaja” efter sig. I vissa lägen ganska snyggt tillverkad av en viss regissör Antonio Negret, men oj så förutsägbar och totalt ospännande i sitt manus. Inte dålig och inte bra. Den liksom bara är. Naturligtvis en direkt-till-DVD:are. Arkiveras snabbt under ”ok för stunden men glöm gärna snabbt”.
Flmr - Om film och serier. Mest. 