Maj 2 2012

80-talskul: Fletch x2! (1985/89)

Om Snuten i Hollywood-filmerna var signifikativa för 80-talets lite flabbiga och mer lättillgängliga kriminalhumorfilmer, så får väl Chevy Chase´s båda skojarhistorier stå för den lite mer…eh..sofistikerade…erhum..och rappare underfundiga humorn. Eller inte. Det däringa är väl som vanlig en smaksak, men klart är att om inte den gode Chevy hade axlat rollen som snokande murveln Irwing Fletcher så vete fan om filmerna hade nått den framgång de ändå gjorde.

Märkligt nog brukar just första Fletch ofta nämnas över filmer när brattiga filmnördar och collegehumorister ska sätta ihop topplistor på både 1900-talets – och 80-talets bästa alster!
Det må väl vara hur det vill med just den saken, men hur som haver har iaf dessa två alster återspelats i min maskin under den sköna ledigheten i skarven mellan april och maj och följaktligen kan följande rapport avlämnas;

Fletch (1985)

Första mötet med Flecth ger en ganska behaglig och underhållande eftersmak. Vi lär oss snabbt att Fletch har näsa för skumraskheter och nästan alltid svar på tal. Eller vaddå nästan, han har alltid svar på tal.
Och minst lika kniviga och luriga frågor. Och när han dessutom inte är nöjd med svaren kör han med lite Wallraffande-under-cover-snokande, ofta iklädd töntmaskeringar.

Här blir han av en slump erbjuden en saftig summa pengar av en okänd riking till affärsman för att mörda denne enligt en uppgjord plan! Obotlig sjukdom och gynnsamt utfallande av livförsäkring anges som främsta skäl. Fletch anar naturligtvis ugglor i den berömda mossen men spelar med. I samma veva håller han dessutom på och snokar i vem som förser Los Angeles stränder med ett aldrig sinande flöde av droger. Behöver jag ens nämna att dessa två historier så småningom korsar varandra?
Tänkte väl det.

gör det mesta för en bra story

Fletch bygger nästan helt på just Fletch och han utstrålning. Chevy är här i sitt esse och få behärskar den snygga konsten av deadpan-humor, de uttryckslösa oneliners som han levererar likt en vitsande evighetsmaskin. Möjligen är själva storyn i filmen aningens komplicerad och ansträngd, men det förlåter man å andra sidan när Chevy får anledning till att dominera med sylvass tunga. Är man ingen vän av Chevy Chase har man naturligtvis inget att hämta här, eftersom filmens upplägg är konstruerat helt för att sätta honom i förarsätet mest hela tiden.

Inte lika flabbigt som tex Eddie Murphy-humor, mer vasst och snyggt, men bitvis lika dumjönsigt och uppställt enligt den något stela komedimodellen som utmärkte i stort sett hela 80-talet. Vissa menar att historien är smart, jag tycker nog det är en rätt trevlig mysterielösarskröna med komiska och snärtiga inslag.

Fletch är tillbaka (1989)

Framgången med den första filmen borgade naturligtvis för en fortsättning.
Här kan man dock direkt ana att manusfolket inte direkt letat efter en någorlunda tät ingång på storyn och dess utveckling. Tvärtom gällde det snabbt att få igång Fletch talanger för munläder och hittepågubbar i hiskeliga utklädnader igen.

Den här gången har Fletch fått ärva ett mansion djupt nere i amerikanska södern och beger sig förväntansfullt åstad med drömmar om att bli plantageägare med rätt att sippa iste på verandan mest hela dagen. Sto besvikelse när egendomen är ett förfallet vrak till hus, men murvelinstikten i honom vaknar när det plötsligt står klart att väldigt många tycks väldigt angelägna om att lägga beslag på marken, om de så ska behöva gå över lik.

Fletch bara måste ju snoka vidare och få anledning att använda alla sina talanger från förra filmen.

Chevy Chase var alltså tillbaka i rollen, liksom regissören Michael Ritchie vilken uppenbarligen den här gången mest satsat på att låta Fletch ha lite kul och förlöjliga alla fördomar om den amerikanska södern. Storyn den här gången är både tunnare och kanske mer ansträngd, men det är också egentligen skitsamma. Det är fortfarande rätt kul att se Chevy dominera dialogerna och köra sina patenterade drapor. Som alltid är birollerna ganska glömda i Fletch-filmerna eftersom Chase dominerar dem till fulla, men här kan man dock notera att han minsann får chansen att hångla upp dåtidens mrs Springsteen; Julianne Phillips (som väl aldrig synts till varken förr eller senare..), och dessutom ge sig i kast med den knorrande…just det…Hal Holbrook som försvarare av söderns manér och livsstil.

born to run…?

Träffsäkert från den här filmen är också lustmordet på allt vad företeelsen med tv-pastorer och hyckleri heter i bibelbätet. I övrigt betydligt svagare manus men Chevy är nog lite roligare med alla sina dialekter, kostymer och framför allt de galna namn han presenterar sig under i tid och otid. Något som också förekom i den första filmen.

En uppföljare mer för anhängare av skådisen Chevy Chase än karaktären Fletch.
Och visst går det att bli underhållen här också.

Det har länge ryktats om en tredje film med den käftsmorde journalisten, men fan vet om inte Chevy är för gammal nu. Kanske man skulle ha satsat på ännu en del ett par år in på 90-talet, tiderna förändras ju som bekant och någonstans känns det som att humornivån på filmer av den här sorten har flyttats både hit och dit.

Fletch och Fletch är tillbaka är en stunds förnöjsamheter utan speciellt mycket eftertanke. Båda filmerna bygger på dåtidens Chevy Chase förmåga att pricka in både tajming och träffsäkerhet i sina oneliners. Samt ett och annat lite lagom manuskonstlat klurande.
Men ibland räcker det ju också.

Apr 27 2012

Capricorn One (1977)

Finfredag och våren som närmar sig.
Då är det väl lite läge att gräva extra djupt i återtittssäcken och fiska upp en riktigt gammal favorit i the house of Flmr. Och vad det nu skulle ha att göra med finfredag och vår kan man ju fundera vidare på, men det lät kul att skriva.

Hur som haver, här är en film som alltid legat varmt om hjärtat. En sanslös megabluff gone bad och de thrillerliknande effekterna detta lurendrejeri får. Också länge omtalad för klassisk flygscen mot slutet, bara dessa minutrar fick förståsigpåare att sucka hänfört vill jag minnas efter att ha skådat filmen på bio i slutet på 70-talet.

Bakom verket hittas Peter Hyams som både regisserat och plitat ned historien. Likt en Carpenter har han med stadiga steg varit på väg ned i mörka källaren de senaste 15-20 åren, men här fick han dock till det riktigt snyggt och listigt.
Och nu är frågan; gäller det även anno 2012?

Tja, som filmfantast OCH rymdnörd är det naturligtvis svårt att inte tjusas av denna fantasifulla historia om stackars NASA som inte har råd att genomföra den utbasunerade första bemannade rymdfärden till Mars. För mycket pengar på för dåliga livsuppehållande system har slösats. Istället för att svälja förtreten och stå en stund vid skampålen försöker man rädda ansiktet genom att ge sig på en snygg liten global bluff; skicka raketen obemannad till den röda planeten, behåll astronauterna på jorden och genomför snygga fejksändningar från Mars och rymden (vän av ordning har naturligtvis redan konstaterat att det finns vissa logiska luckor i ett sådant här scenario, men för tusan man får inte vara så petig inför en sådan här härlig bluff!)

Synd bara att ingen hade räknat med ödets ironi, raketen brinner upp i atmosfären vid återinträdet mot jorden, och hur ska NASA-kostymerna nu kunna förklara de tre levande rymdkillarna på jorden? Det går ju icke och plan B = avlivning sätts i verket. Varvid våra heroes of the day tar till sjappen ut i öknen från den övergivna militärbas där de huserat eftersom de naturligtvis redan räknat ut vad som kommer att hända.

ser ju bra ut så långt!

Här har vi osande sjuttiotal, gabardinkostymer och breda slipsar, Bobby Ewing-frisyrer och ett styltat skådespel. Här finns också en ung Sam Waterston, en ännu icke brottslig O.J. Simpson och en Bond-liknande James Brolin (vilken ju faktiskt provspelade för just Bond-rollen en gång i tiden!). De matchas mot den sedvanligt slemmige Hal Holbrook som var mästerlig på att spela bad guy i kostym med noll samvete, bara hans sköna dubbelspel mot Brolins filmänka är värt nästan hela speltiden. Hjälpen för trion på flykt blir den snokande murveln Caulfield (en likaledes ung Elliot Gould) som den hårda vägen får lära sig att det kan vara lite halvfarligt att rota i mörkade bluffhistorier.

Som ett sorts dokument över 70-talet är filmen riktigt träffsäker, och kanske en liten känga åt den myndighetsmisstro som fanns i USA då. Den låg på något sätt rätt i tiden, i verkligheten florerade ju sedan länge tex rykten om månlandningens äkta vara eller inte. Actionbitarna blir med dagens mått rätt bleka, men det Hyams lyckas intill perfektion med är att göra de två små helikoptrar som letar efter rymlingarna i vildmarken till en sorts levande insekter, ständigt sökande och till synes kommunicerande med varandra. Mycket effektfullt och visuellt spännande.

Capricorn One är storymässigt fortfarande en fantasifull njutning, inbakad i snygg dramatik med dubbelspel, svek och lite forcerad action. Försedd med tidsenlig filmmusik av Jerry Goldsmith är det fortfarande en pärla att plocka fram med jämna mellanrum. Om än lite åldrad av tidens tand.
Och nu undrar man ju igen: åkte vi verkligen till månen…??

Apr 26 2012

The Ward (2010)

Som det barn av 60-talsgenerationen jag nu är så kan man inte låta bli att få något gillande i blicken och svagt drömmande i hjärnbarken när John Carpenter nämns. För visst är det så att denne gamle filmregissör ändå svarat för ett par av filmhistoriens bättre alster, och framför allt banbrytande, vad gäller rysligheter och skräck på film.

Det är ett namn man aldrig riktigt vill släppa taget om, även om Carpenters karriär gått spikrakt ned i källaren sedan det glada 80-talet. Elva år sedan senast i registolen för en fullängdare i form av den oerhört usla Ghosts of Mars. Har gubben överhuvudtaget något kvar att ge? Kan man låta bli att glo då han plötsligt gör comeback  med ett (låt vara icke självskrivet) alster från den gamla bekanta genren?

Ett lagom dystert och murrigt psykiatriskt sjukhus i Oregon 1966.
Hit kommer unga Kristen (Amber Heard) efter att ha tuttat på ett hus ute på vischan och sedan säga sig inte ha den blekaste om att hon gjort detta verk. Inlåst på något som verkar vara ”avdelningen för mycket unga nervösa kvinnor” smider hon dock sina planer på en flykt å det snabbaste, men hade inte räknat med att de andra uppträder som om de sitter på världens mest hemska hemlighet. Kan detta möjligen ha något att göra med att Kristen också snabbt blir ganska övertygad om att en vämjelig spöklik gast tycks terrorisera hela avdelningen…? Varken den strikta översköterskan (med obligatorisk bister uppsyn och en spruta i varje ficka) eller den till synes timide läkaren Dr Stringer (Jared Harris) sätter någon större tilltro till Kristens syner och varningar. (kom igen, skulle du tro på en inlåst patient som vrålar att hon inte är galen…?)

Nu är dock dagens huvudperson inte en själ som accepterar sitt öde utan ger sig tusan på att rymma och försöka lösa det obehagliga mysteriet en gång för alla. Vilket blir besvärligare än hon trott när mörka hemligheter plötsligt börjar avslöjas både här och där.

Jomen det här var ju rätt underhållande tänker jag under filmens första halva. Tempot är lagom intressant lågt, den obehagliga känslan sprider sig och man fattar liksom direkt att något inte alls är som det ska. Det känns som att Carpenter har bra handlag med stilen och verkar vara tillbaka på gamla bekanta jaktmarker, det är de långsamma kameraåkningarna, den plötsliga jumpscaren och den olyckbådande stämningen. Allt presenterat i kitschig 60-talsstil.

position som aldrig bådar gott

Men sedan händer något. Filmen tappar fart och i samma veva det som känns intressant. Regissören satsar sina instruktioner på att försöka driva fram en actionbetonad sista del av filmen som dessvärre sätter historien i bakgrunden. Som om standardformulär 1 A slängts fram på bordet och plötsligt känns det som om det är ett verk av vilken nyutexaminerad filmstudent som helst.. Det är väl inget större fel på storyn, men i slutänden vill den vara för lik en annan film. Tack och lov blir å andra sidan resultatet inte den pannkaka som Sucker Punch (den kan dock nämnas!) utvecklades till, så det kanske jämnar ut sig i längden.

The Ward är en hygglig B-film, och det är väl så att Carpenters tid i ljuset sedan länge är förbrukad och att vi istället ska hålla oss till minnet av hans betydligt mer rafflande alster från förr. Här är det blekt underhållande i början för att sedan utvecklas till ett ganska vattnigt ”jaha”…
Snabbglömt.

Apr 25 2012

The Descendants (2011)

Jag noterade, men försökte inte läsa.
Jag hörde, men försökte inte lyssna.
I det längsta och för att vara så ”tom” i tanken som möjligt. Naturligtvis har det ju inte på något sätt undgått att ta del av lovorden och omdömena lite generellt sådär. Men det är ju alltid risken med en film, att när man ser den ganska långt i efterhand så blir man omedvetet medveten om uppfattningen hos den stora massan.

Nåväl, ytligt bekant med historien sätter jag mig då ned och tar del av George Clooneys vardag som lätt frånvarande affärsman och pappa på Hawaii. Nu dessutom i en ytterligare jobbig situation eftersom frun ligger i koma utan chans till uppvaknande efter en båtolycka och han inte har helt koll på läget hur man förhåller sig till sina barn som ensamansvarig. En plötslig vetskap om att frun dessutom haft en kärleksaffär bakom ryggen på honom ställer känslorna ännu mer på spets.

Det tar inte lång tid för mig att glida in i Matt Kings värld, och jag är fast i varenda jäkla filmruta av historien. Är det någon skådis jag skulle vilja vara så är det just George Clooney. Karln klarar banne mig av att spela vad som helst, och gör det sjukt bra! Han verkar inte heller skraj för att ta roller som visar uppenbara svagheter och brister. Precis som här. Clooney ÄR King.

På ett galet märkligt sätt är det här en film som känns så feelgood mitt i den sorg och ilska som avhandlas genom speltiden. Det finns små korn av humor i historien som gör den alldeles enastående ihop med de problem och mörkare delar av tillvaron som Matt måste konfronteras med. Överlag är skådespelandet i toppklass och den största credit ska gå till Clooneys ”döttrar” Alex och Scottie i filmen som agerar bara så naturligt att man är beredd att tillstyrka att det är Clooneys riktiga barn jag ser. Samspelet mellan dem är grymt bra.

en prövad man och hans dotter

Dagens man i registolen, Alexander Payne har en sorts finstämd fingertoppskänsla för när det ska vara lite roligt och när det ska vara lite jobbigt, och framför allt hur dessa två sinnestämningar kan gifta sig med varandra på detta fantastiska sätt. Lägg till detta vykortsskimrande bilder på Hawaiimiljöer och ett inhemskt soundtrack och filmen blir en sjusärdeles känslofin resa mot eftertexterna.

Det finns grymt hjärtskärande scener i filmen….och jag skäms inte på något sätt att erkänna att tårarna bara rann i rännilar längs mina kinder. Det är en film som berör på alla de sätt du kan tänka dig.

The Descendants är filmen som utan tvekan seglar upp som den bästa jag sett på länge. Väldigt länge. En upplevelse som känns i sinnet långt, långt, långt efteråt. Rolig, lite skämmig, sorglig och plågsam på samma gång. Det är fasen inte ofta man gråter och skrattar till samma story. Årets första fullpoängare banne mig!

Apr 24 2012

Sherlock Holmes: A Game of Shadows (2011)

Se där ja, ett nytt fall för den mästerlige detektiven med det ofelbara självförtroendet och de prövade vännerna i nöd.
Spetsat med lite lagom torr humor och slutligen försedd med en glassigt modern visuell yta.

När Guy Ritchie återigen tar sig an Holmes och Watson sker det med samma karusellaktiga kaos MTV-style som presenterades förra gången. Och, ska man nu vara riktigt ärlig är det faktiskt mest som förra gången. Både på gott och ont.

På plussidan räknar jag in att både Robert Downey Jr. och Jude Law känns hemmastadda och lite skönt behagliga i sina roller, det tjafsas och vitsas till höger och vänster och flytet i historien känns rätt friskt.

På den ansträngda sidan noterar den gnällige att det är en anmärkningsvärt rörig story som rullas upp, bara mest pang på i stort sett. Den här gången utmanas så äntligen (kan man nog tycka) Holmes sinne av den skönt självgode ärkeskurken Moriarty (Jared Harris) som mest tycks vilja starta krig och helst dra in hela världen i det…detta nådens år 1891. Läge för Holmes och Watson att anstränga sig lite extra alltså. Vilket de gör, och historien flänger runt Europa likt ett Bond-filmsupplägg, med sedvanliga tillhörande snitsigt koreograferade actionscener.

Men som sagt, rörigt och möjligen lite oengagerande som story. Dessutom vore det ju inte alls så väldigt hemskt av regissör Ritchie om han lade undan sina patenterade slowmo-actionsekvenser där bild och ljud ska frysas i tid och otid. Been there, done that liksom. Eller som min medåskådare för kvällen, mitt hjärtas dam, snyggt uttryckte det; ”det där såg vi väl i Matrix va….?”

snygg kombo: vals och stakeout på samma gång!

Noomi Rapace då frågar du kanske? Tja, jo..hon finns där i en roll spelandes tredjefiolen och kan väl liksom inte misslyckas med det hon gör. Inget extravagant och ingen prestation som standalone skulle vara grunden till några nya tunga roller. Svårt att misslyckas i en popcornfilm liksom där effekterna och det visuella utklassar skådespeleriandet 8 gånger av 10.

Nåväl, trots dessa knorranden om viss rörighet och ett slut som känns lite antiklimax, är det ganska trivsamt hela vägen de dryga två timmarna. Som uppföljare helt okej och rätt kul att vila ögonen på. Ritchie fick till sitt recept förra gången och levererar ännu en dos här. Downey Jr. gör det mesta rätt med sina filmgubbar nu tycks det, och efter det här återstår väl att se om den gode Holmes dyker upp en tredje gång…(som om det skulle vara ett påstående med höga odds…)

Sherlock Holmes: A Game of Shadows vilar tryggt på återanvänd snygg stil och rappt tempo plus skådisar som rutinerat lyckas dölja en ganska blek, rörig och tunn historia. Ett trevligt och underhållande  tidsfördriv dock med fartiga sekvenser och småkul humor…men man kanske ska hålla här? Trots allt. Den tredje stjärnan svajar lite.

Apr 20 2012

The Darkest Hour (2011)

Nu har jag faktiskt ägnat en hel förmiddag åt att försöka hitta något med den här filmen. Något som inte kommer att placera den i träsket över jaha-blaha-filmer.
Det har gått sådär.

Jag vill ta fasta på att filmens första 15 minuter ser aningens lovande ut. När the shitstorm brakar lös går det att hitta lite svajiga men ändå intressanta vibbar mitt i den filmiska paniken som uppstår på Moskvas gator och ingen vet vad som pågår. Jag vill också tjusas av att filmen utspelas i Moskva av alla ställen och att man trots allt fått till en och annan snygg scen över öde gator och torg i denna del av världen.

Någonstans vill jag också tycka om att filmens invaders kommer i en aningens udda form, låt vara att det ligger tunga copycat-vibbar från Världarnas Krig över det hela. Effektnissarna har också ett par helt okej ögonblick under historiens gång.

Kinnaman tar partyweekend i Moskva

Men, men, men….jag kan omöjligt tycka om det kackiga skådespel som bjuds av det obligatoriska gänget på flykt som ju längre det rullar på plötsligt blir svinsmarta och krystar fram värsta slutledningsförmågan. Det är givetvis fartiga amerikanare under ledning av bla Emile Hirsch som vet bäst. Svenske Joel Kinnaman halkar in i gruppen, som just svensk, försedd med det något udda namnet Skyler (!) och levererar ett skådespel som man får hoppas att han inte gärna pratar speciellt mycket om i framtiden. Man bryr sig liksom inte om vad som händer dem eftersom de så snabbt blir så ointressanta karaktärer.

Nä, det här blev ju inte speciellt bra alltså. Historien tappar blixtsnabbt både fart och intresse och känns till slut som en riktig B-soppa. Lite synd är det allt, grundidén är inte helt knasig, berättad på rätt sätt vill säga. Det är den inte här.

The Darkest Hour är nästan ok i runt tjugo minuter. Sedan är det kört. Superkört. Då spelar det ingen roll att det någonstans lite här och där finns en och annan rätt schysst filmeffekt. Det räcker inte till ett godkänt betyg hos dagens gnäll-Flmr.
Fan, en tvåa hade jag hoppats på att få klämma dit i alla fall.

Apr 19 2012

The Girl with the Dragon Tattoo (2011)

Känslan rent spontant efter att ha sett den här:
hade jag inte sett originalet så hade det här varit jäkligt spännande film!
Den har egentligen allt som gör en riktigt bra film; ett möjligt mordfallsmysterium, en skyldig som förmodas finnas i den närmaste kretsen, en rätt isolerad spelplats, en snokande hjälte som tar hjälp av en ännu bättre snokande medhjälpare, och….en sidohistoria som både engagerar och skapar känslor.

Men så var det ju det här med att den liksom inte är först dårå. Som det blir nu kommer jag på mig med att sitta och jämföra versionerna med varandra, hur David Fincher valt att brodera ut historien om familjen Vanger. Vilka scenlösningar han valt mot originalfilmen. Detta betyder också att jag möjligen släpper koncentration och fokus på historien, men å andra sidan gör väl inte det så mycket. För i ärlighetens namn känns det som om man mest vill ha reda på hur versionerna skiljer sig. Och om de gör det.

Fincher sätter väl någon slags personlig prägel med aningens fartigare tempo, men håller sig annars ordentligt trogen mot förlagan. Om inte mitt filmiska minne sviker alltför mycket känns det som han bla gjort ett par små förändringar när det gäller att skildra Blomkvists och Salanders upplägg för att nysta upp Vanger mörka hemligheter. Resultatet blir dock detsamma och visst är det en tung produktion.

Dock kan jag med bästa vilja inte riktigt bli klok på varför man nu gör en nyinspelning så kort efter den svenska filmen? Och låter den utspelas på samma ställe. Sverige fast på engelska liksom. Det går dock inte att klaga på detaljerna, och Finchers gäng har verkligen lagt ned möda på att skapa svenskstämning. Men, jag hade heller inte protesterat om de ”amerikaniserat” omgivningen och istället låtit det utspelas i någon liten amerikansk kusthåla.

- det är inte klokt...till och med kaffet smakar svenskt!

Rooney Mara dominerar förstås hela filmen och det finns ingen risk att man saknar Noomi Rapace här. De känns likvärdiga i sina prestationer och Mara kör på som om hon studerat original-Salander in absurdum. Däremot kan jag nog sakna den svenska versionen av Blomkvist. Daniel Craig gör på inga sätt en taskig insats, men känslan är att det är lite Bond-varning över honom även i den historien. Craig känns aningen för snitsig och smidig, för världsvan och för glassig för att vara en rebellisk journalist. Här klarade Micke Nyqvist det hela liite trovärdigare med sin lite mer klumpiga stil. I övrigt är det ju givetvis välspelat ut i fingerspetsarna av birollsgalleriet, och Stellan-Pellan-Skarsgård är ju naturligtvis klockren med sin insats.

The Girl with the Dragon Tattoo är ett proffshantverk med bra driv, snyggt utseende (och märkliga förtexter som återigen för tankarna till Bond!) och säkert skådespelande vilket gör det till en bra film med en i grunden redan bra story. Däremot har jag nog lite svårt att se nyttan med denna Hollywoodversion.

Apr 18 2012

Sex dagar, sju nätter (1998)

Komedi och kärlek. Hand i hand. Ett beprövat koncept som kan erbjuda lika mycket framgång som fallgropar. Men nästan aldrig tråkigt att utforska. Pannkaka eller varm känsla i kroppen? Eller bara ett ”jaha..”? Safe ride eller yvigt kaos?

Här är det då Anne Heche som ska på romantiskt äventyr med kontrollfreaket och nörden Frank (David Schwimmer). En liten tripp till en lagom behaglig söderhavsö kanske? Bort från snökaos och jobbslit i New York? Ja tack säger Robin (Heche), men omständigheter och en lagom tillkrystad passage i filmens manus ser snart till att hon istället är strandsatt på en helt annan paradisö tillsammans med piloten och gammelcharmören Quinn (Harrison Ford).

För vad är väl detta om inte ännu en exotiskt maskerad envig mellan två karaktärer som från början är helt motsatta men naturligtvis blir galet förälskade ju längre historien rullar på. Seså, det kan väl knappast anses vara en spoiler i sammanhanget. Släng sedan in lite dramatik i form av moderna pirater som hotar den ganska sköna tillvaron och Quinns listiga handlingsförmåga när det gäller att klara knipan, så är vi ju nästan i hemma här.

Inget som helst nytt under solen alltså, det är standardformuläret med karbonpapper som återanvänds än en gång men…banne mig om det inte är ganska trivsamt i denna duos sällskap ändå. Anne Heche ser skimrande snygg ut mot en sandstrand och Harrison..tja..han är ju Harrison liksom. Trots sin buttra uppsyn en riktig klippa när det gäller. Replikerna har tidvis lite spänst i sig och samspelet mellan de två håvar in en och annan trivsamhetspoäng i protokollet.

Ford tar fram bästa flirt-trixen

Vad som slår mig nu när jag ser om filmen är att den faktiskt, trots sin familjevänliga åldersgräns, är försedd med en antal snuskiga anspelningar mellan raderna som känns rätt…uppfriskande i den övriga tillrättalagda dialogen. Och Schwimmer gör egentligen bara en extended version på gamle Ross, men det går det också.

Den enda större anmärkningen i det annars överraskningslösa manuset är väl att man inte riktigt ensidigt vågar bejaka den attraktion som uppstår mellan Heche och Quinn utan måste också göra Frank till en sorts bad guy i storyn, vilket då ska legalisera Robins känslor för gammel-Quinn lite mer. Hängslen och bälte på i storyboarden liksom.

Sex dagar, sju nätter är annars en lagom trevlig bagatell att slösa lite tid på. Försedd med förföriska vyer från söderhavet och acceptabel humor enligt patentmodell för avdelningen feelgood kan det egentligen inte gå så väldigt mycket fel här. Lättglömt men småtrevligt.
Dessutom gillar jag Harrison.
Och söderhavet.
Och tycker Anne Heche är söt.  

Apr 17 2012

Spy Game (2001)

Mera CIA. Mera spionraffel.
Och så in med Tony Scott bakom kameran för att säkerställa den raka, snabba och mustiga stilen.

Jag vet att det var något med den här historien som tilltalade mig då när det begav sig för bra många år sedan, och ett föredömligt billigt reainköp har nu resulterat i en återtitt som bekräftade just denna känsla.

 CIA-räven Nathan Muir (Robban Redford) gör sin sista dag på jobbet innan pensioneringen är ett faktum. Jag vet inte hur det är med er andra, men när man slutar på ett jobb brukar man väl på sin höjd bjucka arbetskamraterna på lite tårta till kaffet. När den här historien är över kommer Muir minst sagt att ha bjussat sina kollegor på både det ena och det andra vad gäller trixeri och smartfix, något som garanterat inte uppskattas av den stiffa agentbyrån i fråga.

Muir får reda på att hans fd skyddsling och kollega Tom Bishop (Brad Pitt) har råkat illa ut i Kina under ett synnerligen osanktionerat uppdrag och nu riskerar avrättning. CIA gör allt för att mörka historien och hänga ut Bishop som opålitlig och därmed kasta honom till vargarna. Något som Muir tänker göra allt för att stoppa. Istället drar han igång en fixarcirkus av sällan skådat slag och använder all sin rutin och smartness för att nästan på egen hand uppbåda en räddningsinsats i det dolda utan att ens behöva lämna spionbyråns lokaler, samtidigt som historien varvas med utvalda återblickar på Muirs och Bishops samarbete genom åren.

- har du hört den om spionen som kom in från kylan....?

Med Tony Scott bakom kameran ser man också till att det hela har fått ett snyggt utseende med  patenterade klippningar och användandet av hela färgskalan, från murrigt färgrikt till blekt avskalat, i fotot. Han håller också bra koll på tempot i historien som väl i sämsta fall kan beskrivas som lite väl otrolig. Men för tusan, underhåller det så låt gå!

Till syvende och sist är det här ju också ett glasklart fall av en snabbt berättad historia där du inte förväntas tänka alltför mycket på historiens logik, utan mer på vad du ser och hur du tar in det. Syna storyn under lupp en aning och alltför många tillrättalagda moment och tillfälligheter hjälper vår pensionär att klara skivan. Och gott om sura kostymnissar på högkvarteret finns det men eftersom Muir är dagens go-to-guy ligger han alltid ett steg före och har minst ett underhållande ess i backfickan att spela ut. Fattas bara annat. Och framför allt blir det rätt bra underhållning.

Spy Game känns trots sina hopp i handlingen rak och effektiv. Robert Redford och Braddan agerar stabilt och Scott har superkoll på sin produkt. Historien är tempostinn och snyggt berättad på ett sådant där ytligt och plastigt sätt som man kan unna sig ibland utan att skämmas. Nöjsam Hollywoodprodukt enligt pålitligt formulär.

Apr 16 2012

Den innersta kretsen (2006)

Till dags dato har Robert DeNiro extraknäckt som filmregissör vid två tillfällen. Den första var ju det charmiga och rätt träffsäkra dramat I skuggan av Bronx, om barndomsminnen och gangsterliv. Och så det här rätt tunga dramat om hemligheter, underrättelsetjänster och svek mot bakgrund av det kalla krigets bästa dagar.

Egentligen är det väl en sorts tillbakablick på hur allas vårt CIA kom till, eller snarare hur föregångaren till denna vitt omtalade och sannerligen inte alltför älskade underrättelsetjänst såg dagens ljus i efterdyningarna av det andra världskriget. Manuset har enligt uppgift byggt karaktärerna på verkliga personer, och fyllt på med brokiga hittepådetaljer när det behövs.

Edward Wilson (Matt Damon) är ett tungt namn inom ledningen på spionbyrån i början på 60-talet. Grisbukten-fiaskot har precis inträffat och spåren pekar på en läcka inom verksamheten. Inte heller Wilson går fri från de skärrade blickarna.
Själv tycks han ägna sig åt någons sorts inre rannsakan, och i tillbakablickar får vi följa hans liv fram till 60-talet.

Det visar sig rätt snabbt att Wilson är en rättskaffens individ som tror på rättvisa, jämlikhet och livet som en utmaning. Olyckliga omständigheter kommer dock genom åren att föra honom in i en kall och opersonlig tillvaro där hans en gång starka och färgrika ideal filas bort och ersätts av misstänksamhet på gränsen till noja av det slaget man bara hittar på film och hos bekymrade agenter. Wilson är både rapp i tanken och slug i sinnet och det dröjer inte länge förrän han från klassisk universitetstillvaro lockas att försvara de amerikanska idealen i efterkrigs-Europa medelst hemlig spionverksamhet av sedvanligt snitt, framför allt genom en katt-och-råtta-lek med ryssarnas motsvarighet.

- mr Bond?
- nä...Damon. Matt Damon

Trots att det här beskrivs som en thriller är det återigen smaken av drama som känns mest och bäst. DeNiro övergödslar inte med gamla klassiska agentklyschor utan satsar mer på att sätta Damons rollfigur i en sjaskig verklighet där ingen tycks kunna lita på någon. Filmen är inte episk på något sätt, men visst utvecklas en sorts samhörighet med Damon som figur i denna murriga historia som rullar på genom åren.

Gedigna birollsatser runt honom hjälper till att göra filmen så pass intressant att den höjer sig en liten bit ur det ordinära träsket. Detta trots ett manus som egentligen mest hela tiden håller sig lite…sterilt och konstaterande. I sina bästa stunder är det dock en rätt bra studie i hur en person tappar greppet över åren om det som en gång var honom kärt, både fysiskt och sinnligt. Matt Damon gör (som för det mesta) en riktigt bra insats i huvudrollen,och har i främsta rummet assistans av en alltid stabil William Hurt och en nedtonad men helt ok (kanske just pga av nedtoningen…?) Angelina Jolie.

Den innersta kretsen är lagom dyster och stabilt berättad om en man som egentligen vill väl, men omständigheter och en osäker värld i förvandling får honom att dra åt helt fel håll mot de värderingar han en gång prisade. DeNiro regisserar med stabil hand och det blir sällan tråkigt. Lagom snårigt men bra.

Apr 13 2012

En film jag ångrar att jag sett

Jamen det här var väl alldeles för roligt för att avstå.
När filmitch kom med en förfrågan om medverkan i detta ”projekt” var det näst intill omöjligt att inte låta tankarna rusa iväg på direkten. Här skulle nu grävas fram the worst of the worst. Filmen man verkligen ångrar att man ens ägnade en sekund åt.

Men, så visar det sig att det här minsann är svårare än man kan tro. Kan man som filmälskare överhuvudtaget ångra något man sett? Man kan skriva ned en film, hata den, förakta den och på alla andra sätt misskreditera den. Men kan man verkligen ångra att man sett den? Är det inte egentligen det allt handlar om…att se även skräpet och känna att det ger något tillbaka till mig som tittare/tyckare..om det så än handlar om mindre trevliga känslor? Fyller inte alla filmer en sorts funktion vilken kategori de än befinner sig i?

Det här är den typ av frågor jag nu gått omkring och brottats med under ett par veckor. Filmtitlar har seglat upp i hjärnan, usla filmer som mer än väl skulle förtjäna ett par extra hugg med yxan. Men så återkommer jag ständigt till samma fråga; kan man verkligen ångra att man sett dem? Svaret blev ofta kanske lite överraskande Nej, vilket naturligtvis inte alls hjälpte till att göra denna utmaning något lättare.

Här krävdes ett nytt sätt att tänka insåg jag och började fundera på vad egentligen det skulle kunna betyda att jag ångar att jag sett en film. Vad skulle ha ”drabbat” mig för att få mig att känna en sådan känsla?
Jo, kanske att något som jag tidigare varit hänförd över plötsligt bara bleknade och suddades ut. Att en sorts fascination för både stil och utförande misshandlats så brutalt att det för alltid förstört det generella minnet.

Naturligtvis hittar man sådana här minfält främst i uppföljarfilmer. Filmer som kan förstöra den känsla man fått efter originalfilmen och så till den grad skada anseendet att man aldrig mer kan tänka på det fina med originalet utan att känna sig befläckad av den smutsiga uppföljaren. Det svarta monstret som för alltid förstörde det fina…

…och därmed kan jag också nu ge er min variant av dagens tema:

Highlander II – The Quickening (1991)

Vad första Highlander gjorde med mig som filmtittare är nästan obeskrivbart. 21 år gammal satt jag 1986 bara och gapade över denna fantastiska film med sin mytologi, de fräckaste scenövergångar jag någonsin sett, det tuffaste soundtracket jag någonsin hört (Queen gubevars!) och en story som lyckades med både konststycket att vara actionstiligt och filosofiskt djup om detta med livet och framtiden. Lägg till detta den skotska touchen och jag var liksom såld. Älskade varje ruta av filmen. Dessutom var slutet så stiligt, vackert och fulländat och framför allt AVSLUTANDE.

Det var en film jag bar med mig länge, en film att bara liksom älska för sitt mustiga innehåll, ascoola stil och fantasifulla manus.

5 år senare skulle allt bara raseras. Förintas. En sorts filmisk och känslomässig höjdpunkt skulle dras rakt ned i smutsen och för alltid begravas bland skammens sörja. Det skulle aldrig mer hjälpa att återvända till originalet och dess ljus.

Uppföljaren skulle naturligtvis aldrig ha gjorts (nähä!?). Än idag är det helt ofattbart att en ny film såg dagens ljus. Från den sekund denna styggelse till uppföljare började existera utplånades allt som varit fint med originalet. Att överhuvudtaget, efter det makalöst snygga slutet i första filmen, ge sig på att skapa en fortsättningshistora blev så makabert sjukt. Och än värre skulle känslan bli när det också plötsligt handlade om utomjordiska hjältar och att allt skulle utspela sig i framtiden! Snacka om att spotta på det första manuset!

Ett sådant jäkla påstående som på en mikrosekund sköt hela Highlander-kulten i sank. Lägg till detta en galet rörig historia, det ofattbara konstaterandet att både Sean Connery och Christopher Lambert båda valde att ställa upp igen. Ett tilltag jag aldrig någonsin kommer att förlåta dem för.

Nu är det ju också känt att till och med regissören Russell Mulcahy insåg att detta var ett ohyggligt stort misstag Han försökte förtvivlat få bort sitt namn från filmen, men luddiga kontraktsbestämmelser satte stopp för det. Han om någon ångrar sig säkert idag då hans karriär uppenbarligen tog snabbexpressen rakt ned i mörka källaren efter det.

stå där med skammen era pajasar!

Det känns som ett av de (ändå ganska sällsynta) tillfällen när en historia, så fint uppbyggd med en originalfilm, så brutalt massakrerats och förstörts av den uppföljande bara från en film till en annan. Hur skulle man någonsin kunna ta Highlander-myten till sitt hjärta igen? Det gick, och går, naturligtvis inte.

Hela soppan mynnade dessutom ut i ytterligare B- och C-filmer, vidrigt dåliga, och en slö tv-serie. Här någonstans hade alla olika inblandade i projekten uppenbarligen tappat kollen på Highlander-världen och kunde liksom bara hitta på lite nya grepp hipp som happ.

I mina ögon är dagens hatobjekt den största orsaken till att ”filmvarumärket” Highlander i dessa moderna tider både här och där är föremål för hån och töntvarningsutmärkelser. Hade man nu förhållit sig sunt och bara låtit originalfilmen få vara den första och sista i myten är jag övertygad om att både jag och många andra istället haft ett fint minne att återvända till.

Visst, originalet finns där fortfarande, men magin är borta och jag kommer aldrig kunna känna den underbara kärlek till filmen som jag en gång gjorde.

Därför är den smutsiga och usla uppföljaren Highlander II – The Quickening en film Jag Önskar Att Jag Aldrig Sett. Och jag kommer naturligtvis aldrig att se om den igen.

There can be only one!

(Inte ens en endaste liten underkändstjärna ska filmfan få!)

******

Och här hittar ni nu övriga bloggkollegors sköna bidrag till veckans lilla ”utmaning”. Skynda dit och läs också!

AddePladdes (j-vla) filmblogg   
Rörliga bilder och tryckta ord   
Blue Rose Case
Fiffis Filmtajm   
Fripps filmrevyer   
Plox – om film
the Velvet Café
Except Fear   
Filmitch
Jojjenito – om film   
Voldo´s filmblogg

Apr 12 2012

The Kingdom (2007)

Ett bombattentat sker mot en amerikansk civil förläggning utanför Riyadh i Saudiarabien, och följs av ännu ett lite senare. Stort kaos och hemma i USA försöker FBI, vilka är ansvariga utredare  när attentat sker på amerikansk mark, få grepp om vad som skett och varför. Snart står det klart att en eftersökt terrorist kan ligga bakom, och möjligen planera fler dåd.

Specialagenten Fleury (Jamie Foxx) försöker med alla medel få dit sitt team för att ta upp jakten på förövaren, men det är naturligtvis en het potatis politiskt där det gäller att inte låta saudierna tappa ansiktet utåt när det gäller vem som har kontrollen och bestämmer spelreglerna. Efter lite lagom lömskt rackarspel befinner sig snart dock Fleury och co på katastrofplatsen och blir genast varse att det här med att reda ut brott på en främmande mark präglad av annan kultur och praxis inte är det lättaste.

Jag gillar skådisen-turned-director Peter Berg och hans effektiva berättarstil. Det är snabbt, hetsigt och hoppigt…men aldrig förvirrande. Däremot blir oftast ganska ytligt, och det grävs aldrig djupare i kulturkrockar och relationer som det kunde göras. Bara så pass mycket att det gagnar historien på bästa sätt och ser till att den drivs framåt.

Foxx har inte helt koll på läget

Jamie Foxx känns stabil, liksom hans kollegor Chris Cooper, Jason Bateman och Jennifer Garner. De har sin yrkesjargong, men tillåter sig ändå att bli mänskliga mitt i det kaos de möter.

Manuset tar avstamp i de hemska attentaten och följs av huvudsakliga rutinkonflikter gentemot de saudiska myndigheterna och den saudiske polisman som fått i uppdrag att ”barnvakta” kvartetten. Trots en sorts friskhet i att aldrig låta tempot sagga för mycket, finns faktiskt en liten vattentrampar-risk i mellanpartiet innan det laddas för finalen. Möjligen kan filmen beskyllas för att ha en extremt lång startsträcka, men det är inget större fel på actionbiten när den väl drar igång. Till de visuella läckerbitarna här får en intensiv shootout på gatunivå räknas (som för tankarna till Heat) till höjdpunkterna samt en synnerligen snyggt filmad bilkrasch på en motorväg.

Trots att filmen egentligen behandlar ett alltid aktuellt och brännbart ämne aktar den sig noga för att bli alltför ställningstagande, och försöker sig istället på att visa upp arbetsmetoderna hos agenterna och de kulturella vardagsproblem som kan uppstå i kombo med de personliga känslorna.

The Kingdom för stilmässigt tanken till Tony Scott och hans filmer. Samma snabba bilder och färgsättning. Storyn håller sig lite avvaktande och blir på så sätt aldrig riktigt engagerande eller speciellt flerbottnad . Mer som en betraktelse. Ett gott hantverk är det dock.

Apr 11 2012

Wild Hogs (2007)

Ack ja, att åldras är inte lätt.
Att åldras med värdighet kanske är ännu svårare. Att åldras med värdighet som en man kan möjligen vara rent jävla omöjligt. Att sakta se sin möjligen havda pondus och tuffhet blekna, känna den räfflade och rebelliska ytan som sakta slipas ned till stugsittarmentalitet där insikten om den förlorade spänstigheten gör sig allt mer påmind.

Allt detta tar dagens komediförsök fasta på och sätter kvartetten Tim Allen, John Travolta, Martin Lawrence och William H Macy (bäst i sällskapet) i fokus för åldrandets fasor. Det tuffaste dessa gubbs vet är att samlas och finåka lite på sina motorcyklar och kanske, kanske för en sekund få känna sig som riktiga bikers.
Som tittare blir kontrasten rätt magstark när man precis plöjt sig igenom alla säsongerna av magiska Sons of Anarchy kan jag ju säga…

Nåväl, skit samma. Gamle Travolta lyckas övertala de andra att en sorts roadtrip absolut måste göras för att hitta glädjen och meningen med livet igen. Och ja… det är väl det filmen går ut på i stort sett. Naturligtvis kryddas hela anrättningen upp med diverse komiska komplikationer och att det bakom varje tvivlande man finns en förstående (nåja) hustru.

Det går inte att dölja att dagens manus är sådär genomtunt att det nästan blir skämmigt. Det finns absolut ingenting nytt att förtälja, noll djup i historien och berättelsen smäller naturligtvis upp den politiska korrektheten i att man ska vara glad att man lever och är den man är.

real bikers kollar ALLTID bensinen...

MEN…men, det går inte heller att komma ifrån att det är förbannat trivsamt att sitta och glo på dessa medelålders titaner som gör sitt bästa för att njuta livets sköna dagar fast det mesta bara är besvärligt. Humorn blir sådär lagom gubbigt skön, skrattsamma pinsamheter sköljer över hjältarna som ju längre historien rullar på BLIR just hjältarna för dagen.

Triviala problem blandas också med lite mer fartiga besvärligheter när gänget konfronteras med ett riktigt MC-gäng, ledda av härligt överspelande Ray Liotta,  vilka lägger sig i handlingen och plötsligt är det ingen hejd på mixen av humor, romantik, fulaction och åldersnoja.

Wild Hogs är inget mästerverk i någon som helst kategori, men bra mycket roligare än när jag såg den sist. Riktigt mystrevlig med fin eftersmak kan jag skämmigt påstå och undrar tyst för mig själv om det möjligen beror på att jag själv är…ehh…medelålders!? Och bra musik är det också!

Apr 10 2012

I´m a filmblogger yes I am (eller..Det förlorade inlägget)

Jaha, det möjligen lovade inlägget om filmbloggeri lyste med sin frånvaro under påskhelgen.
Men det var ju så mycket annat på agendan…speciellt avkoppling och nedkoppling, vilket kändes väl så skönt.
Mitt ute i småländska myllan kunde jag dock inte låta bli att känna ett sting av skuld, komma här och droppa en rad om filmbloggsfunderingar…och sedan inte skjuta upp dem på bloggen!

Nåja, väl tillbaka i den (för tillfället) vårblöta och gråa vardagen drar jag mitt strå till stacken och håller vad som utlovats. Nu var det ju heller inte värsta nya rönen jag hade att komma med, snarare funderingar och nyfikenhet sprungna ur en i sin tur nyfiken fråga jag fick för en tid sedan.

Man kan väl säga att en viss nyfikenhet då i sin tur föddes hos undertecknad, över hur ni kära bloggisar (och andra) förhåller er till nedpräntandet av tankar som genomsusat ert sinne efter en filmsession. Frågan var alltså hur jag bedriver mitt ”kall” som filmbloggare? Hur går jag tillväga? Vilka ”regler” har jag? Hur ofta skrivs det osv osv?

 Allas våra stilar är ju olika, och så här går det oftast till i The House of Flmr:

  • Jag för aldrig anteckningar under filmen. Alla intryck (inklusive maggropskänslan) sparas på något märkligt sätt på den mentala hårddisken i hjärnan. Sedan bearbetas dessa tankar under en tid och hamnar sedan som ord på bloggen.
  • Jag försöker att inte låta det gå mer än max 4-5 dagar från tanke till blogginlägg (okej det funkar inte alltid…men då finns det oftast ett utkast att spinna vidare på).
  • Alla filmer jag skriver om är sedda i närtid för att få den ultimata upplevelsen. Därför blir det ofta djupdykningar i ”återtittssäcken” när det handlar om äldre alster.
  • ”Tema-filmer” försöker jag ”plugga in” i en följd för att känslan ska bli optimal.
  • Den observante skönjer ett mönster i att blogginläggen kommer i veckorna och oftast tar paus under helgerna.
  • En märklig och rätt knasig regel jag skapat för mig själv är att inga filmer som går på tv-burken recenseras här. Kan också bero på att jag väldigt sällan ser filmer från tv-tablån.
  • En ännu märkligare detalj är att ofta när jag bestämt mig för att se en viss film från återtittssäcken, dyker den upp i en tv-tablå samma vecka! Strange!
  • Lika djup som återtittssäcken tycks vara, lika hög är den där högen intill med filmer som ska ses för första gången….
  • Jag ser absolut inte film varje dag, men ett par i veckan blir det nog (plus eventuella biobesök). Och i helgerna kan man ju till och  med våga sig på ett och annat filmmaraton som när man var ung…yngre!

Se där ja, lite oviktig info om livet som filmbloggare.
Så nu käre medläsare är det din tur. Varför inte ett inlägg på din egen blogg med lite kul info om hur just du går tillväga?
Se det som en sorts…utmaning..eller något.

 Jaha, i övrigt kör vi väl på som vanligt dårå. Vår eller inte.

Joråsåatt!

Apr 5 2012

Påskdax!

Flmr önskar härmed alla bloggers en sjujäkla skön påsk och (kanske) ledighet!

Själv tar jag ett par dagars fritt från filmgloendet och hoppas på att våren kanske kanske vill titta fram lite mer…
Med andra ord slipper ni de subjektiva åsikterna under ett par dagar (förutom möjligen ett inlägg som handlar mer om filmbloggandets form…men det är högst osäkert det också…inlägget alltså…hrm..)