Apr 5 2012

The Woman in Black (2012)

Mitt största problem med den här filmen är att av någon anledning är det svårt att se Daniel Radcliffe som pappa till en fyraåring i storyn. Annars är det väl rätt ok överlag.

Och senast en sådan välklädd yngling närmade sig ett sådant utseeendemässigt otrevligt hus måste ha varit på Bram Stokers tid. I början av 1900-talet skickas den unge advokaten Arthur Kipps (Radcliff) till en avkrok i ett dystert England för att gå igenom kvarlåtenskaperna efter en avliden kvinna som bott i ett synnerligen stort och ödsligt gods som bara går att nås när tidvattnet tillåter. Kipps vill göra en snabb in-and-out-insats för att sedan lägga ärendet till handlingarna och återförenas med sin lille son, änkeman som han (lägligt) dessutom är.

Synd bara att byborna inte vill tala om att det spökar i trakten. Och att allt verkar utgå från just det hus Arthur står i begrepp att besöka. (nähä…?)

Som jag förstått är nu detta en nyinspelning av en tv-film som såg dagens ljus så sent som 1989. Lite kan man ju undra varför bemöda sig med ännu en version så tätt inpå, speciellt eftersom tv-känslan på intet sätt har försvunnit i och med att Harry Potter tar hand om huvudrollen. Visst, lite fix och trix med manuset har förmodligen förekommit (efter vad jag kan läsa mig till) men i grund och botten är det samma historia.

oh the horror!

Mittpartiet, som också antagligen ska vara det ruskigaste, är ironiskt nog det segaste när filmmakarna uppenbarligen inte riktigt velat sätta ned foten och begränsa händelserna. Ett kort ögonblick ränner Arthur från rum till rum i kåken med stirrig blick och upplever samma typ av läskigheter om och om igen. Obehagligt första gången ska erkännas, men sedan lite upprepande tröttsamt.

Det som filmen dock gör förnämligt bra är att använda sig av små detaljer och blixtsnabba visuella upplevelser. Såg jag verkligen något där i ögonvrån, eller var det bara inbillning? Arthur går under historien från bleknosad vekling till engagerad problemlösare som nystar upp den mörka hemligheten, vilket man väl också kan vänta sig av historien. Daniel Radcliffe lyckas också faktiskt ta sig ur HP-kostymen för ett ögonblick, vilket måste anses som godkänt.

The Woman in Black blir på sina ställen programenligt lite obehaglig, men lunkar annars på i en sorts traditionell klassisk spökhistoriemall innehållandes nödvändiga ingredienser som sura bybor som ruvar på hemligheter, en hjälpsam local med egna problem, dramatisk scenografi och en twistad final. Regissören James Watkins förra rulle, Eden Lake, var dock mer skrämmande.
Utan spöken.

Apr 4 2012

The Yards (1999)

Precis utsläppt från fängelset kommer Leo (Mark Wahlberg) hem till Queens igen. Det är ett skitigt och flagnande Queens, en stadsdel långt bort från det glammiga och mytomspunna Manhattan. Här är gatorna lite mer krackelerade, byggnaderna lite mer igenspikade och bostadshusen lite mer deprimerande.

Leo behöver ett jobb, och mosterns nye man Frank (James Caan) äger ett företag som reparerar och underhåller staden New Yorks alla tunnelbanevagnar. Frank tycker lämpligt nog att Leo borde utbilda sig till maskintekniker och på så sätt få en stabil inkomst och ny start i livet. Själv vill Leo dock ha ett jobb som ger pengar per omgående, och börjar hänga med bästisen Willie som också jobbar åt Frank. Dock med lite mer ljusskygga saker. Naturligtvis går allt bananas en mörk natt nere på den dunkla bangården och snart är Leo en jagad man som inte ens kan lita på sin egen familj och vänner.

Regissören James Gray är ju inte känd för att vräka ur sig filmer direkt. Det här var blott hans andra efter debuten med Little Odessa 1994, men hans berättelser blir ju naturligtvis inte sämre bara för han verkar ta anmärkningsvärt långa pauser.
Omslaget klassar filmen som thriller, men drama låter bättre i munnen här tycker jag nog.

så ung. så oförstörd.

Då och då inledningsvis står filmen och trampar, som om den väntar på att få fart. Det går liksom i dalar upp och ned, vilket gör den lite svårhanterlig. Till en början, sedan får historien både energi och näring på en gång Sett till utförandet är det också så där perfekt grått och glåmigt som bara New York kan vara på film. Eller i det här fallet då Queens. Färgerna är matta och tidsandan tycks flämta någonstans runt ett 80-tal i sin dystraste framtoning. Filmen snäppar upp sig rejält i takt med att dramat intensifieras och spelminutrarna staplas på hög. Svek och brutna löften är klassiska tillbehör i de flesta filmer. Så även här.

Rollbesättningen kan det sannerligen inte klagas på. Förutom Wahlberg och Caan finns här alltid sevärde Joaquin Phoenix, Charlize Theron med svartsminkade ögon, Faye Dunaway och Ellen Burstyn. En sorts mix av gammalt och ungt, och alla får sin beskärda del av manuset. Sticker ut mest gör dock Phoenix och Caan om ni frågar mig. Mark Wahlberg gör nästan alltid vad han ska, här dock aningen stelt. Men vem är jag att döma å andra sidan?

The Yards använder små medel och en diskret fart, men hamnar aldrig på fel sida fokuseringslinjen trots vissa tendenser då och då. Historien växer till sig och blir till slut engagerande, och Gray ska ha en eloge för ett snyggt drama från storstadens baksida.

Apr 2 2012

80-talskul: Fira med Ferris (1986)

Jaha, och plötsligt verkar det stört omöjligt att ta sig förbi John Hughes när man ska skriva om 80-talsfilmer, och komedier i synnerhet. En snabb blick på mitt belamrade bord med utvalda 80-talare visar plötsligt på att herr Hughes nästan dyker upp lite överallt.

Vad kan nu detta bero på då? En ren slump? Eller att det är känt faktum att Hughes kanske var en av 80-talets största namn vad gäller att knåpa ihop historier som både hade humor, värme och faktiskt en hel del baktanke? Jag lutar åt det sista och vid det här laget så fattar ni säkert att Hughes för alltid har en stark plats i det här huset. Nu är ju dock detta ingen Hughes-festival, även om man skulle kunna tro det, men en till snygg produkt från denne man orkar ni säkert.

Ferris Bueller (Matthew Broderick) anser att livet går alldeles för fort för att slösas bort i en träig och trång skolmiljö. Han vill se livet, och det direkt. Eftersom han också är en fixare och trixare av rang så är det inga problem att fejka sjukdom, stanna hemma, ragga upp sina bästisar och dra downtown Chicago för en heldag. Allt till skolrektorn Rooneys (Jeffrey Jones) stora förtret, Rooney vet ju så väl att Bueller hela tiden drar honom vid näsan, men kan icke bevisa detta på något sätt.

I mitten på 80-talet kan man lugnt säga att Hollywood vräkte ur sig ungdomskomedier i parti och minut. Inte bra på alla fronter, och det mesta var stöpt i samma form. Det var kärlek, lite uppror mot vuxenheten, den svage nörden mot den kaxige tuffingen och gud vet allt. Hughes var dock en snubbe som verkade ha koll på läget. Filmer som Breakfast Club, Sixteen Candles och Pretty in Pink hade alla det gemensamt att de faktiskt satte tonåringen i första rummet, och hans manus visade också att det gick att på ett ganska smart sätt väva in det här med känslor och tonår vs vuxenhet i lite humoristiska tyger utan att ge avkall på det underliggande allvaret.

Dagens film är ytterligare en snygg lite betraktelse på just det temat, men här väljer Hughes lockande nog en annorlunda approach till temat. Bara det att låta Ferris själv prata mot kameran då och då, till oss som åskådare, känns plötsligt väldigt mycket utanför 80-talsramen. Möjligen är filmen också lite banbrytande uppkäftig genom att den helt enkelt förlöjligar skolsystemet en aning och näst intill hyllar upptäckarglädjen och slackerstilen.

Inte helt dock, grubblerier om framtiden i dåtidens pastellaktiga USA finns naturligtvis och det är främst Ferris bästis Cameron (Alan Ruck) som i egenskap av självutnämnd hypokondriker och livstvivlare med inte helt lyckliga hemförhållanden som får stå för dessa. De två gamängerna backas upp av Mia Sara som Ferris flickvän och Jennifer Grey som hans avundssjuka men lojala syster.

slår trista mattelektioner

Hughes sköter som sagt både manuset och regin på bästa sätt, och det går liksom inte att undvika att bli både glad och upprymd av den här filmen. Roligt är det också, allt från rektor Rooneys fruktlösa försök till att avslöja Ferris förehavanden till de snyggt koreograferade musikalinslagen (!) från downtown Chicago.

Och så kan  man förstås fundera på om filmen egentligen vill säga något? Eller bara kanske underhålla plain straight? Eftersom just min känsla är att John Hughes ofta, för att inte säga alltid, hade ett sorts budskap med sina berättelser väljer jag det förstnämnda. Ta vara på ungdomen, lär dig saker…men glöm för den delen  inte bort att upptäcka det alltigenom skenande livet.

Fira med Ferris är sannerligen en glad film. Lite småfräck och uppkäftig mot hela det traditionella systemet. Den mobbar det stela tänkandet lite snyggt, utan att bli plump, och kastar in ett par allvarsamma funderingar om känslor och tvekan. En mycket bra rulle från komedi-80-talet om ni frågar mig. Humor med hjärna och Broderick har nog tusan aldrig varit bättre än här.

Mar 30 2012

Seeking Justice (2011)

Nicolas Cage alltså. Jag kan inte hjälpa det, men jag dras hela tiden till denne man som (flugor dras till skit…tänkte jag skriva) en suktande geting dras till ett glas sliskig cola en skön sommardag.

Varför vet jag inte riktigt, men troligen är det för att någonstans långt därinne vet både jag och Cage själv att han har potentialen i sig att leverera bra insatser. Problemet är bara att de sista åren har det varit oroväckande downhill för det mesta. Idag har man ju lite svårt att tänka sig att denne gamäng faktiskt inhöstat en stycke Oscar för bästa prestation i en manlig huvudroll en gång i tiden.

Nåväl, som ni redan vet sviker jag dock inte herr Cage bara sådär. Min fascination av denne lirare går oförtrutet vidare. Här dyker han upp som läraren Will med snygg fru och rätt okomplicerad tillvaro.

Det ofattbara händer, en kväll blir frun både rånad och våldtagen och Will känner sig desperat hjälplös där han sitter på sjukhuset. In på banan med den mystiska främlingen Simon (Guy Pearce som ser ut som han fått sin skalle tvångsrakad) vilken representerar en sorts organisation som kan hjälpa vanligt folk med att ”avlägsna” problem vid behov, och vore det nu inte lägligt att Simons gäng hjälpte Will med att hitta förövaren och se till att han aldrig gör om samma sak? Enda motprestationen från Will är han är beredd att ställa upp med assistans om organisationen någon skulle behöva hans hjälp.

Borde Will ha tackat nej?
Kommer han att få ångra ihjäl sig?

Sex månader senare i handlingen håller Will sakta men säkert på att måla in sig i ett hörn med lögner till frun Laura samtidigt som han försöker undvika att tvingas ta tag i den tjänst som Simon nu vill ha utförd.

"vi behöver en tjänst kompis.."

Bakom kameran i dagens alster står Roger Donaldson, icke en rookie på långa vägar vad gäller filmskapande. Här har fått i sin hand ett manus vars första halva faktiskt inbjuder till viss spänning och ovisshet med New Orleans som skådeplats. Lägg till detta Cage som här tycks snäppa upp sig en aning från den slöa halvfart med vilken han brukar bedriva sina insatser på senare år.  Så länge filmen håller sig inom kategorin ”mystiskt drama med oviss agenda” känns det här både fräscht med lite potential att ta sig utanför boxen. Så fort filmens andra halva tar fart och Cage förvandlar sig själv till värsta FixarFrasse och bemöter skurksen med deras egna medel sjunker hela filmen snabbt tillbaka till en ganska förutsägbar, må vara stabilt tillverkad, produkt där man direkt kan släppa på den hjärnaktivitet man som åskådare möjligen haft fram till hit.

Cage är som sagt Cage, men lite mer alert här tycker jag nog han är. January Jones (nvilket porrnamn!) är hans drabbade fru Laura men går inte igenom rutan så speciellt mycket. Filmens behållning är nog annars Guy Pearce, som trots att han egentligen bara cashar in lönechecken efter en dag på jobbet, lyckas se uppklätt sunkig ut och koppla på en sorts leende illvilja som jag förtjusas av.

Seeking Justice är inte alls dålig egentligen. Rätt bra förutsättningar finns och Cage håller igen värsta överspelet. Det lilla abret tycks vara att filmens manus inte riktigt vågar ta ut svängarna utan hemfaller åt gammal rutinerad stadsaction och konspirationsnystande. Två godkända stjärnor vill jag nog belöna den med iaf.

Mar 29 2012

Midnatt i Paris (2011)

Jag har varit i Paris två gånger, den ena som tågluffare och den andra som mer ”ordinär” besökare. Efter den här filmens fyra första minuter vill jag omedelbart återvända för ett tredje besök.

Woody Allen tar än en gång till det synnerligen smarta greppet, precis som han gjorde i Manhattan, att sätta stämningen i filmen direkt under dessa fyra minuter med galet vykortssnygga bilder på en klassisk storstad. När historien sedan rullar igång och den enorma kärleken till litteraturens och myternas Paris deklameras gång på gång har jag självklart inga problem med att köpa detta rakt av.

Och sällan har väl en tjomme känts så självklar i huvudrollen i en Allen-film som dagens charmör Owen Wilson. Han blir sådär genomsnäll och mjuk att det inte går annat än tokgilla honom från första sekund. Tungt förankrad i en, enligt honom, trist vardag och verklighet där han står i begrepp att gifta sig med den irriterande ytliga Inez (Rachel Mcadams) är paret på besök i just Paris. Författarwannabeen Gil (Wilson) förlorar sig genast i tankar om hur underbart det måste ha varit att leva i städernas stad under 20- och 30-talet som författare, att kunna sitta på de otaliga kaféerna och dryfta livets gåtor med likasinnade. Inez å sin sida gillar bara shopping och kan för sin egen del ”aldrig tänka sig att bo utanför USA….”. Egentligen är det ju ett smärre under att paret överhuvudtaget är tillsammans, men å andra sidan fungerar det som en smart katalysator för att kasta Gil in det märkliga äventyr som väntar runt hörnet.

För knappt har han hunnit gå vilse på solopromenad i staden en sen kväll förrän han av någon märklig anledning befinner sig just i 20-talets Paris! Han träffar bla legenderna Scott Fitzgerald, Hemingway, Gertrude Stein, T.S. Eliot, Picasso, alla på hans egen våglängd vad gäller livet och tillvaron och kärleken till staden. Tillbaka dagen efter i ”verkligheten” lider han sig igenom diverse utflykter med Inez och den synnerligen pompösa bekantskapen Paul (Michael Sheen) och dryga svärföräldrar innan han nattetid kan återvända till den tidsålder han suktar efter…samtidigt som han funderar över om det som hänt kanske egentligen hände i hans fantasi…?

Wilson filosoferar med rikets First Lady

Det är oerhört svårt att inte charmas av Allens manus som är fyndigt och framför allt rapp i dialogen. Träffsäkra betraktelser över företeelser och längtan efter vad som finns på andra sidan staketet avhandlas med snygg smutthet som sitter som en smäck genom hela speltiden. Ren komik varvas med bitterljuva humorsnärtar. Möjligen mattas (nästan som vanligt) Allens berättardriv något mot slutet…men vid det laget är jag ändå så charmad av det jag sett så det spelar ingen roll. Och dessutom avhandlat rent bildmässigt i ytterst varma och behagligt mjuka färgtoner.

Owen Wilson är naturligtvis en yngre upplaga av mästerregissören själv, som kanske också insett att han nu faktiskt är för gammal för att själv ränna runt och dryfta sina neurotiska tillkortakommanden. Wilson är istället mannen som är perfekt för detta, och personligen ser jag honom hädanefter som ständig Allen-tolkare i förstarollen. McAdams gör också en träffsäker insats som Gils raka motsats i livsfilosofiska funderingar, ja hela birollsgalleriet är snyggt komponerat ända ned till Frankrikes självaste Första Dam; Carla Bruni i en liten roll (som turistguide!)

Midnatt i Paris är lika mycket en Allen-komedi på sprudlande dialoghumör, twistat med en fantasifull händelseutveckling som det är en livsfundering om vad som egentligen är viktigt i livet och för just din självkänsla som individ. Woody är på bästa berättarhumör och det känns helt okej i min bok att hans manus belönades med Oscarsgubben.

Mar 28 2012

The Grey (2011)

Liam Neeson tycks nu ha blivit the go-to-guy i filmsammanhang.
Vare sig det handlar om brutalhård ex-CIA-pappa eller godhjärtad lönnmördare med minnesförlust. Trevligt nog tycks Neeson också besitta förmågan att på äldre dar kunna hoppa mellan genrerna rätt obehindrat.

Som här, i rollen som tystlåten skapskytt i tjänst vid ett oljeföretag i vildaste Alaska. Hans något udda roll går ut på att se till att inga vilddjur angriper de oljearbetare som sliter i vildmarken. Nu är det dock dags för ledighet och tillsammans med ett gäng råbarkade kollegor väntar en flygresa till civiliserade områden, men en flygkrasch senare handlar är det nya regler som gäller. Mitt ute i smällkalla snövita ödemarken är de bara ett par stycken överlevande som nu vänder sig mot den motvillige ledaren Ottway (Neesom) vars vildmarkskunskaper tycks vara trumfkortet för dagen.

Och som om det nu inte vore nog med att vara strandsatt mitt ute i ingenting hotas hela sällskapet av ett gäng ytterst vildsinta vargar som närmast onaturligt verkar ha siktat in sig på Neeson och co, vars enda chans nu är att försöka ta sig till någon form av bebodda trakter.

Regissören Joe Carnahan har tidigare serverat actionstänkare som Smokin´Aces, Narc och den ganska utskällda The A-Team. Frågan är dock om han inte här tar det garanterat största steget utanför normramarna. Synnerligen politiskt inkorrekt med en vargflock från helvetet, som i snygg traditionsenlig stil börjar plocka de förut så kaxiga oljenissarna en efter en.

Liam hade helt missuppfattat det där med betald vintersemester.

Konflikt inom överlevargruppen finns naturligtvis i början, men det heter ju att i trängda situationer svetsas man närmare varandra. Synd att frångå även den principen även här. Vi förstår snabbt att Ottway själv ytterst motvilligt tar på sig ledarrollen, och han plågas av inre demoner och ett luddigt förflutet.

Carnhan har bra koll på drivet i filmen, och  lyckas samsa det med normalöverdrivet drama som faktiskt inte skäms för sig i yours truly´s ögon. Hotet från de vasskäftade jägarna fungerar finfint och filmblodet sparar inte på sig när det väl hettar till. Just den gamla devisen om att det man inte ser men ändå anar ute i busken känns läskigare… stämmer på pricken här, vid vissa tillfällen vet man när bestarna är därute i mörkret men inte när de kommer att slå till. Stabil djurskräckisformel som håller än.

Filmen tycks ha delat både bloggvärld och filmvärld i två läger. Ena sidan säger helt ologisk och  tramsig emedan den andra njuter lite mer av spänningen, cgi-effekterna och ovissheten som räcker ända in till förtexterna, ja faktiskt förbi dem också!

The Grey är enkel rak spänning, politiskt inkorrekt som tusan. Men vad gör väl det när kampen till syvende och sist handlar om en bistertuff hårding som Liam Neeson mot en svart enorm bestialisk alfahanne till varg. Underhållande.

Mar 27 2012

80-talskul: Ett päron till farsa! (1983)

Clark W Griswold i Chevy Chase´s skepnad har alltid varit något av en hjälte i the House of Flmr. Kanske för att han symboliserar den lille mannen med de stora visionerna? Eller kanske för att han är en obotlig optimist av sällan skådat slag? Eller kanske bara för han är så otroligt klantig så det inte går att tycka illa honom..?

Ett myskul 80-tal går hur som helst inte att syna närmare utan att just Clark får ta lite plats.

Och det gör han här. I den första av de riktigt nördiga, men ack så underhållande, filmerna om familjen som uppenbarligen egentligen är som alla andra fast ändå inte.

I dagens minnespärla står sommaren för dörren och Clark har bestämt att hela familjen ska bila från Chicago till Kalifornien och nöjesparken Walley World. Likt alla familjefäder (?) regisserar Clark i förväg hur resrutten ska se ut och vilka sevärdheter som ska beskådas. Vad tålmodiga frun Ellen (Beverly D´Angelo) och barnen Audrey (Dana Barron) och Rusty (en busung Anthony Michael Hall!) tycker är väl inte så noga! Det är ju familjesemester i ”the old family truckster!”
Vad kan gå fel?

Det mesta naturligtvis, och härifrån är det liksom bara utförsbacke i galenskaper och komplikationer. Tycker man sig nu känna igen vissa drag från förra 80-talspärlan ”Raka spåret till Chicago…” är det inte så konstigt eftersom John Hughes ligger bakom även dagens manus. Han gör det rätt lätt för sig och placerar Clark och co i situationer som säkerligen de flesta av oss faktiskt kan känna igen oss i. Ok….en del iaf.
Egentligen är historien en simpel roadmovie där pinsamheter och allehanda klavertramp staplas på varandra i jämntjockt tempo.

Vad dagens regissör, Harold Ramis, dock lyckas rätt bra med är att fånga den där feelgoodkänslan som är så sällsynt. Och faktiskt få det att fungera. Naturligtvis bygger nästan det mesta på Chevy Chase´s förmåga att använda sin komiska tajming och en naiv oskuldsfullhet, som faktiskt inte skiljer honom så fasligt mycket från John Candy i ”Raka spåret…”.

problem för gröna pärlan!

Även här dyker mer eller mindre kända ansikten upp i mindre roller, Eugene Levy, James Keach, naturligtvis Randy Quaid som den enerverande kusin Eddie och framför allt Christie Brinkley, vid tillfället superhet som modell, som långbent och förförisk motpart till Clarks svennekarikatyr. Törstar man dessutom efter mer John Candy behöver man inte bli besviken då han dyker upp mot slutet som jönsig säkerhetsvakt vid nöjesparken.

Ett päron till farsa har trots sin egentligen tunna story gott om både pinsam, igenkännande, detaljrik och varmhjärtad humor. Även om den gode Clark tillhör loserskaran lyckas han alltid komma ned på fötterna och tillhöra vinnarsidan när slutet ska räknas in. Familjehumor från 80-talet som fortfarande håller och  underhåller precis lagom skämsigt med tillhörande skratt och himlande ögon. Mer visuell och enklare humor här. Ett plus är förstås att gilla Chevy Chase.

Mar 23 2012

The Artist (2011)

Av en händelse, som möjligen ser ut som en tanke, är inte steget alls långt från det tidigare inlägget om Charlie Chaplin till dagens.

Michel Hazanavicius (sug på det namnet) har galet modigt skapat en riktig liten bastard i filmvärlden. Ett litet nostalgipiller och kanske den renaste hyllningen till filmkonsten jag sett på år och dag.

I alla led är det dock inte en självklar film. Jag har pratat med folk och fä som dömer ut den rakt av på grund av sin udda form. ”Herregud, de säger ju ingenting i hela filmen! Bara en massa musik!”

Styrs vår moderna värld av normer också hur det bör se ut på filmfronten? Trender i filmer går i cykler visst, och kanske ingen kunde förutse att en svartvit stumfilm om just denna eras brytningstid i Hollywood i slutet på 20-talet skulle bara komma in från vänster lite sådär och fullständigt dominera underhållningsfaktorn 2012.

Nåväl, är du filmnörd eller bara filmälskare i största allmänhet kommer du förmodligen att tycka väldigt bra om den här filmen. Och inse att hur galet lätt man engagerar sig i en story utan ljud där gester, mimik och övertydlig scennärvaro i perfekt kombination med musik kan skapa underverk. Bara ett par minuter in i filmen glömmer jag helt bort att det inte finns någon talad dialog. Fascinerande. Eller är jag kvar i ett nostalgirus efter att ha tillbringat en längre tid med Chaplin-filmer?

Jag tror inte det. Jag tror att det jag ser på här är en sorts hyllning till filmen som sådan. En film som får mig att tänka på alla de filmer jag såg när jag växte upp på 70-talet, när statstelevisonen hade den goda smaken att mycket ofta visa gamla stumfilmer, gamla matinéfilmer, gamla musikaler…helt enkelt ett brett utbud av det som byggde filmindustrin till vad det är idag. Det handlar om en härlig gammal igenkänningsfaktor.

som en frisk vind från förr!

Filmens ramstory sätter alltså George Valentin i centrum (Jean Dujardin i en fullkomligt lysande roll…vilken utstrålning!), Hollywoods störste stjärna inom stumfilmen i nådens år 1927. Valentin är en charmör av guds nåde och framgången verkar inte ha några gränser. Men plötsligt finns den där; ljudfilmens första trevande försök. Valentin dömer snabbt ut det hela som ett övergående fenomen, eller är han egentligen oroad för att han vet med sig att den hotar karriären?

Hollywoods nya rising star heter Peppy Miller (Bérénice Bejo), en ung kvinna som vet precis hur göra det bästa av de nya tiderna i Hollywood. Snart är hon Guldkalven nr 1 i Tinseltown och Valentin förvandlad till en hopplös dinosaurie från det förgångna. De två träffades hastigt under Valentine glansdagar och deras vägar kommer snart att korsas igen i dessa nya tider när Valentin till synes har förlorat allt av den lyskraft han en gång hade.

Vad som imponerar med dagens betraktelse är att filmen känns riktigt gammal trots att den är hypermodern. Inspelad som om vi vore mitt uppe i 20-talet. Detaljer och kameravinklar och till och med tempoväxling i filmens fart stämmer överens med alla de gamla alster från förr. Dujardin påminner i de bästa stunder om en ung Gene Kelly, varför inte från tex Singing in the rain…?

The Artist är en fröjd att skåda. Ett drama, ett äventyr, utan dialog men med suveränt kroppsspråk och mimik som gör att varenda ohörbart ord går fram. Egentligen en liten tur igenom allt det som har gjort filmmediet till den kanske största underhållningsformen i modern tid. Jag njöt av varenda sekund här och det känns svårt att ta ifrån filmen någon av alla de gyllene prisgubbar den roffade åt sig.

Mar 21 2012

3x Chaplin (1925-1940)

Ibland är det rejält skönt att bara ta ett steg tillbaka i filmens lustiga värld. Glömma alla effekter, alla tvistade dramer och täta berättelser…för att istället ta sig tillbaka till en tid då det hela var tekniskt så mycket enklare men ofta lika underhållande.

Det är svårt att tala om Hollywoods första stapplande år som filmindustri utan att nämna Charlie Chaplin. Denne fantastiske virtuos var sannerligen med och grundmurade filmindustrins framfart i Kalifornien under 1900-talets början. Privat må Chaplin ha varit en besynnerlig typ, men på film är det inte många som kan mäta sig med hans genialitet.

Under en och samma helg valde jag därför att ta mig igenom tre av hans stora klassiker;

Guldfeber (1925)

Chaplins kände luffarfigur drar till Alaska för att söka lyckan, lyckas hamna i problem från början, glider naturligtvis ur dessa bekymmer på sitt eget lilla vis och hittar också hjältelikt kärleken efter lite besvär.

Chaplin själv valde efter ett par år att spela in ny musik och lägga på egen kommentatorsröst till vissa scener, och dessa fungerar alldeles utmärkt. Chaplins dramatiska röst och betoning ger filmen precis det tempo han säkerligen avsåg. Mest berömd är möjligen den berömda skoätarscenen, när Chaplins luffare och dennes hungrige kompanjon sätter i sig bitar av Chaplins sko som dessförinnan kokats ordentligt. Denna scen sker i en ödslig och vindpinad stuga, där större delen av filmens första hälft utspelas.

Det är också den bästa delen av filmen, den patenterade slapsticken sitter som gjuten och Chaplins osvikliga förmåga för humortajming är helt felfri. Förbluffande många skämt och undermeningar går hem trots avsaknad av dialog och ord.

I övrigt är det mer traditionellt där den lille luffaren drivs och häcklas med, men det är naturligtvis han som i slutändan får både flickan och rikedomarna.

De få specialeffekterna i filmen är snyggt gjorda för sin tid. Pigg och underhållande i sin enkelhet.

Moderna Tider (1936)

Chaplin som fabriksarbetare ställer till det med de moderna maskinerna, får nervöst sammanbrott, vilar upp sig och släpps ut till en värld där jobben sinar och människor strejkar. Dåliga tider och att bli brottsling tycks vara enda utvägen.

Det går inte att ta miste på att Chaplin slänger iväg en känga till dåtidens samhälle med sin möjliga övertro på maskiner och den mekaniserade industrin. Vår hjälte hamnar ständigt i problem och tas bla för kommunist när han av misstag råkar delta i ett demonstrationståg.

En ung hemlös kvinna slår följe med Chaplin och tillsammans drömmer de om en bättre framtid där lyckan är total, men att ta sig dit är svårt i depressionstiderna. Chaplin provar alla möjliga jobb men lyckas naturligtvis klanta till det mesta.

Filmen hoppar i gott tempo mellan hjältens olika missöden och slapsticken sitter enligt beprövad modell. Filmen känns mer genomarbetad än Guldfeber och mellan raderna märks det att Chaplin haft någon slags agenda att markera en åsikt, detta fick också till följd att misstankarna om att Chaplin hade kommuniståsikter började frodas. Det är en traditionell stumfilm, fast med en del ljudinslag från maskiner och högtalare. Som för att förstärka känslan av nya tider.

Även om inte slutet går i lyckans tecken ser Chaplin till att det är slutscener med en positiv känsla. Hans lille luffare känns också mer mogen än någonsin, och det  här var faktiskt sista filmen då karaktären syntes till. Filmens sista replikskylt är också den sista överhuvudtaget i stumfilmsindustrin, som i och med detta var över.

Diktatorn (1940)

Kanske Chaplins mest kända film. Och en snygg svidande kritik och ett häckleri med Hitler och nazismen. Chaplin briljerar i dubbelrollen som den tokige diktatorn Hynkel och den lille namnlöse barberaren (som bär misstänkt likhet med hans klassiska luffare).

Upplagt för traditionell slapstickhumor i gettot där Hynkels soldater ständigt går på pumpen och den lille tafatte barberaren till och med lyckas charma den vackra flickan som bor i huset intill.

Som knäppgöken Hynkel frossar Chaplin och co i galna uniformer, knäppa hälsningsgester och allmänna fånerier. Dansen med ballongjordgloben är såklart klassisk och en av de minnesvärda scenerna från den här filmen.

Många år sedan jag såg hela filmen senast och nu framstår den tyvärr som lite seg mot vad jag kommer ihåg. Som att berättelsen lider av ett ofokuserat manus och kontinuitet, möjligen eftersom Chaplin enligt uppgifter hatade scriptor och notoriskt vägrade följa deras anvisningar. Straffet kommer under filmens sista halvtimme då det går förskräckligt på tomgång och de bästa skämten är sedan länge dragna. Slutet är direkt svagt, där Chaplin dock håller en dramatiskt brandtal och det märks att han pratar direkt till publiken med bakgrund av det just då pågick ett krig i världen. Hedervärt, men tyvärr riktigt förvirrat som slut där många av historiens trådar aldrig knyts ihop.

Diktatorn blev hans största publiksuccé och det är, trots bristerna, såklart lätt att förstå varför. Efter denna framgång blev dessvärre Chaplin riktigt taskigt behandlad i Hollywood trots sina många år av framgång och inspelade dollar till de olika filmbolagen, och han kom aldrig över det faktum att filmen aldrig vann något pris trots att den var nominerad i flera klasser vid Oscarsgalan 1941.

För visst är det en av filmhistoriens stora klassiker i alla fall.

torde ha varit rätt nöjd med karriären trots allt

Mar 20 2012

80-talskul: Raka spåret till Chicago (1987)

Att ta sig från punkt A till punkt B torde ju egentligen inte vara någon större deal. Inte om det sker i vardagsmiljö där du vistas nästan varje dag. I ett samhälle där du vet precis hur kommunikationer funkar, hur rutiner byggs upp och följs. Allt blir så självklart att du inte ens tänker en endaste liten tanke på vad som skulle kunna hända om rutinerna bröts. Om omständigheterna började spela dig ett spratt. Eller om du mot förmodan skulle behöva träffa på människor du aldrig någonsin annars skulle ha en tanke på att införliva i din bekantskapskrets.

Ta bara Del Griffith, handelsresande i duschstångsringar. En man av fotfolket, en påfrestande jävel. Hela tiden tjattrandes om ointressanta saker, ständigt orsaken till mer eller mindre katastrofala händelser. Allt naturligtvis utan att Del själv märker att det är han som ställer till det. Kort sagt, Del Griffith är en tjomme du absolut inte vill dela resväg med till något pris, påtvingat eller frivilligt.

Neal Page är en annan sorts lirare, lugn, sober…nästan lite snobbig. Vet hur han vill ha sin vardag. Som reklamare vet han hur föra sig på möten och klä sig med stil. Nu står han dock inför sin kanske största utmaning någonsin. Flyget från New York hem till Chicago, där fru, barn och en smaskig Thanksgiving-kalkon väntar, omdirigeras på grund av dåligt väder och plötsligt är det inte alls så lätt att ta sig hem som det borde vara. Vem sade att mellanvästern erbjöd schysst logistik? Och får man då ett påtvingat ressällskap som ovan nämnde Griffith, ja då är läget mer än  tufft. Nästan lite hopplöst tycker Neal.

Dagens komedi är inget annat än en formidabel uppvisning av två av 80-talets ikoner i komedifacket; Steve Martin och John Candy. Martin´s något stiffa Page-karaktär i kontrast till den jovialiske men ack så enerverande klumpedunsen Del i Candy´s skepnad. Rollerna är som gjorda för dem, och de tar också chansen att spela ut dem som om det vore de själva.
Ja så känns det i alla fall.

Bakom både manus och regi återfinns också ett av decenniets stora filmgenier, den alltför tidigt bortgångne John Hughes. Kanske 80-talsungdomens försvare nummer ett med filmer som Breakfast Club, Drömtjejen och Fira med Ferris.
Här låter dock Hughes två medelålders män från olika social rang drabba samman över en sådan trivial sak som att försöka ta sig fram i USA inför en förestående helg. De tvingas använda all sin påhittighet och olika färdmedel i form av tåg och bilar för att överhuvudtaget komma någonstans. I ärlighetens namn är det nog Del´s påhittighet…Neal hänger mest bara på i brist på bättre idéer.

För så är det ju trots allt. Att det blir svårare och svårare att tycka illa om den plumpe Del. Trots sina brister har karln ett otroligt stort hjärta och en uppfinningsrikedom av sällan skådat slag. Naturligtvis format av många år ute på vägarna i sitt synnerligen oglamourösa yrke, och Neal tvingas erkänna för sig själv att det är en värld han nästan aldrig befattat sig med.

cabbat Midwestern style!

Värme och medmänsklighet är alltså temat och moralen i denna synnerligen skrattframkallande komedi. En av Hughes bästa alster om du frågar mig. En otroligt simpel grundstory som fylls ut med traditionella galenskaper som förlorade plånböcker, sexskämt, Neal som får tokspel, Del som ständigt verkar småskratta med ett påfrestande leende. Och naturligtvis gammal hederlig slapstick. Kort sagt, gänget verkar ha haft otroligt kul under inspelningen på det där sköna underhållande sättet.

Lite snokande bakom kulisserna ger dock vid handen att inspelningen faktiskt var fysiskt påfrestande då vädret hela tiden spelade olustiga spratt och filmteamet tvingades att röra sig över stora områden för att kunna spela in enligt schemat. Dessutom sägs stämningen mellan tagningarna ha varit rejält ansträngd då tydligen John Hughes själv genomgick någon form av privat personlig kris och inte direkt var glada gubben. Steve Martin och John Candy, stora etablerade stjärnor, satt dock sina skämt klockrent och lät både komedirutinen och det tränade sinnet för tajming fira sina triumfer.

Raka spåret till Chicago är ljuv humor från förr. En tokrolig berättelse där det är svårt att inte lägga sympatierna hos båda huvudpersonerna, trots deras brister. Balansen mellan de mer ytliga skämten, den rena slapsticken och den underförstådda hyllningen till medmänskligheten och värmen kunde inte vara bättre.
En finfin komedipärla som åldrats utan svagheter.

 

 

 

Mar 20 2012

Det skrattiga årtiondet?

Jamen ibland får man ju bara en sådan lust att återvända bakåt i filmvärlden, bli lite nostalgisk kanske.

Skönt då att man har en stor återtittssäck och kan gräva djupt (eller egentligen en välpackad bokhylla med alldeles för mycket filmer staplade i) och ägna sig åt just lite nostalgiskådande. Därför alltså raskt ut med en hoper alster från förr på bordet. Närmare bestämt från det murriga och colorerade 80-talet, ett årtionde som kunde konsten att bjuda på både sköna höjdpunkter och enorma stolpskott till filmer (och där har man sett sin beskärda del kan tilläggas).

Komedin kändes dock som ett av decenniets mer starka genrer enligt yours truly, där rätt många av skrattets förkämpar fick chansen att blomma ut och visa vad de gick för. Hela SNL-familjen( från det gamla fina gardet) tex fick ju chansen i alla möjliga mixar. 80-talets komedigruva…nog gick det att hitta rätt snygga guldkorn där…(eller?)

Flmr har tagit på töntmössan, stoppat ett par av de gamla alstren som gillades då  i spelaren och under ett antal kvällar återupplevt ett 80-tal där främst den amerikanska Hollywoodkomedin körde vildsinta dragrace om publikens gunst. Kommer jag ihåg dem som de var? Kommer ni ihåg dem? Vet ni ens vad jag pratar om?
Och fanns det ens något som kunde kallas 80-talsstil på humorn?

Kalla det 80-talsmini-tema med lite skratt. Eller inte.
Det sägs ju ibland att humor är tidlös, dags att kolla om det stämmer.

Gracerna sprids ut lite lagom under de kommande veckorna.

Precis så.

 

"hoho...de där galna 80-talsåren alltså..."

 

 

 

Mar 19 2012

Contagion (2011)

Är man lite lagd åt det nojiga hållet kan dagens alster vara rent förödande att beskåda.
Vet man med sig att det här med bakteriespridning och vad som egentligen händer i vardagen runt om en som person är en ganska äcklig vetskap så blir den här storyn kanhända rent plågsam att ta del av.

Vad verkets regissör Steven Soderbergh lyckas med på ett alldeles otäckt bra sätt är nämligen att visa hur lätt en smitta sprids. Hur otroligt smutt de oönskade partiklarna förökar sig och sprids med blixtens hastighet bara genom att någon tex tar i samma ledstång på precis samma ställe som en smittad nyss nuddat. Det är skrämmande och lite läbbigt när man inser att det också är ett fullt realistiskt scenario.

Filmen är också bäst under sin första timme när Soderbergh verkligen går in för att kallt och kliniskt visa hur en okänd och synnerligen okänd smitthärd börjar rulla runt jorden likt en osynlig väldig våg. En amerikansk kvinna (Gwyneth Paltrow) hemkommen från Hong Kong verkar vara utgångspersonen för hela karusellen, och Soderbergh låter kameran tyst och knivskarpt notera hur en katastrof med snabba turer håller på att skapas.

Tidigare har ju tex Outbreak tagit upp liknande innehåll, men med tonvikten på mer hederlig katastrofaction, här känns det mer nära och trovärdigt och som the threat next door. Något som skulle kunna hända i morgon i mitt kvarter. Eller på min arbetsplats. Ett hot så verkligt som något mitt i svennevardagen med andra ord. Jag kan inte alls bakgrunden här, men gissar att regissör och manusnissar och övriga läst på tillräckligt mycket för att det hela inte ska kännas som en omöjlighet.

läge att bli nervös när dessa dyker upp i kvarteret

Det är en ensemblefilm som låter mig följa flera skeenden på samma gång. Det är amerikanska smittskyddscentret, det är FN i form av WHO och det är alldeles vanliga privatpersoner i en salig röra. Till och med en misstänksam bloggare som är övertygad om att myndigheterna står i maskopi med läkemedelsföretagen när ett vaccin ska värkas fram. Det positiva är att trots just  en diger rollista stannar fokuset på handlingen och händelserna, skådisarna spelar andrafiolen och deras karaktärer blir små verktyg som driver handlingen framåt i jämn takt. På minussidan blir handlingen efter den första timmen dessvärre lite steril och ganska anonym. Många turer på olika håll skapar viss splittring, trots att det logisk sett är ett smart upplägg av manuset.

Idel goda insatser görs dock av Matt Damon som orolig pappa, Kate Winslet som forskare i frontlinjen och Laurence Fishburne som stoisk chef på Smittskyddscentret. Alla vill väl, men har olika agendor att ta sig dit, inte minst Jude Law som energisk och konspiratorisk bloggare med arg röst. Gwyneth Paltrows korta insats är den kanske mest avgörande, och hennes handlingar får ödesdigra konsekvenser. Skarpögda noterar också Elliot Gould och Marion Cotillard som snor åt sig några filmminuter.

Contagion känns spontant som en olustig film att se på, men när den värsta ångesten lagt sig övergår det hela till lite mer traditionell problemlösarspänning och moraliska frågeställningar runt vaccin och människovärden. Soderbergh levererar dock en stabil produkt, om än aningens opersonlig i sin upplösning.
Och nu när jag skrivit detta ska jag gå och sprita händerna sisådär fyra gånger.

Mar 16 2012

The Proposition (2005)

Australien runt 1880 var uppenbarligen ingen munter plats att befinna sig på. Torr sönderbränd jord och ensligt belägna byar ute på outbacken som desperat försökte sig på att upprätthålla någon slags brittisk elegans och aristokrati mitt i detta ingenting.

Också läge för otrevligt folk i form av mördare och tjuvar, som rånmördarligan bestående av bröderna Burns. Skitiga, smala och spinkiga med noll respekt för det mesta. När lagens väktare i form av den bestämde kapten Stanley (Ray Winstone) dock lyckas gripa två av bröderna ger han den ene, Charlie (Guy Pearce), ett ultimatum; för att skona lillebror Mikey från galgen måste Charlie spåra upp den äldste och mest psykopatiske av syskonen..Arthur (Danny Huston) och leverera honom till Stanley. Gör han inte det inom nio dagar så dinglar Mikeys sparriskropp från galgen. Och detta på självaste juldagen!

Australisk western som kommer i form av ett sorts filosofiskt drama. Känslan är att jag ibland tittar på avfilmad teater (inget fel i det ska tilläggas), men regissören John Hillcoat tycks ha lite svårt att bestämma vilket ben filmen ska få vila på. Hillcoat blandar friskt, använder kantig klippning och drar sig sannerligen inte för att dunka på med grovt filmvåld i kontrast till de natursköna bilder som (alltid) skapas över den enorma kontinenten.

berättarstil som kräver sin sunkighet

Dialogen är knapphändig, bilderna styr mer handlingen och kanske är det så att jag som tittare ska lockas in i den filosofiska stämning som hela verket tycks vilja uppnå. Dessvärre blir det lite träsmakigt efter halva filmen och istället retar jag mig en aning på att den kantiga berättarformen tar överhanden. Filmen tar aldrig fart och ligger farligt nära prettostämpel. Ett sorts Bergmanskt svårmod som kläs i vackra bilder över outbacken. Hillcoat har bevisligen en säregen stil, men här fångar han mig inte alls lika lätt som han gjorde i sin färskare Vägen.

Här finns dock bakgrundshistorier man skulle vilja veta mer om. Den strame kapten Stanley och hans fru Martha (som vanligt mästerligt spelad med små gester av Emily Watson) som uppenbarligen inte kommit till denna ödemark av fri vilja, och hur är deras förhållande egentligen? Och vad har drivit de tre bröderna så långt bakom lagens gränser? Hur blev tex Arthur den ondskefulle psykopat han är? Och var står Charlie i allt? Historien genererar således många frågor men tillhandahåller irriterande mindre svar i ett manus tillverkat av självaste Nick Cave, som också sköter de musikaliska inslagen (vilka hjälper till att sätta en speciell stämning på filmen).

The Proposition växlar mellan melankoliskt drama och rått filmvåld i lagom stora doser. Dialogen och farten hålls nere av en möjlig ambition att låta sceneriet fånga in tittaren på samma sätt som omgivningen verkar göra med huvudpersonerna. På vägen uppstår dock många frågor och lite svar. Men snyggt gjort är det förvisso.

Mar 14 2012

10,000 BC (2008)

Någon sorts cred måste man kanske ändå ge Roland Emmerich. När han tar i så gör han det rejält. Inga kompromisser, bara fläska på med överdådigheter modell XL. Lite som vanligt alltså.

Här har han nog dock banne mig tillverkat sitt sämsta alster någonsin. En fantasi som går utanför även den mest toleranta ramen. Och ändå är det en sirligt sliskigt enkel historia…som vävs in i en uppblåst visuell storslagenhet som man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till. Ibland känns det som skämtfilm, ibland som dödligt allvar. Förmodligen vill Emmerich att det ska vara superduperallvar med spänning hela tiden.

Men det går ju absolut icke. En sällsynt stel och pinne-i-röven-hjälte får sitt hjärtas dam bortrövad av slavjägare och en räddningsexpedition måste företas. Vi befinner oss, som titeln avslöjar, rätt mycket i mänsklighetens barndom varför det här med att färdas över längre sträckor inte riktigt gått hem hos våra locals. Nya vidder och horisonter väntar alltså hjältesällskapet.

Emmerich håller det dock larvigt enkelt, man träffar på nya stammar, nya otrevliga bekantskaper från djurriket och till slut upptäcker man dessutom en förlorad civilisation…typ! Ja du läste rätt. Emmerich drar in en rak höger som på straff och slänger på oss spekulationer om en svunnen människoras som pysslade med både det ena och det andra. Främst lite pre-pyramidbyggande bara sådär på något som kanske är tänkt att vara Gizaplatån…

digitala dilemman

Svulstigheten blir så galet enorm att man bara kan skratta åt det.
Andra grejer att skratta åt, och reta sig på, är att dialogen framförs på filmisk engelska (fast andra folkslag minsann gurglar runt på okända tungomål…inget Kampen om Elden här inte…), alla huvudpersoners bländvita tänder i kontrast till skitiga ansikten och dreadlocks som uppenbarligen ska symbolisera exotismen hos hjältarna.

10 000 BC är förskräckligt tom och tam för att vara ett Emmerichalster. Som om han i ett svagt ögonblick försöker sig på att vara lite seriöst dramaintresserad för en kortare stund. Skådespeleriet går i baklås direkt men uselheten filas ned något av snygga masscener mot slutet och fräsiga Mammuteffekter. Som filmäventyr ytterst tveksamt och det blir ett gnälligt njaaääää..…

Mar 9 2012

Eddie Murphy x3: Snuten i Hollywood 1984-1994

Finfredag igen och varför inte ta några rullar från förr…med gemensam nämnare!

Snuten i Hollywood (1984)

Originalet och den bästa av dem allihop. Den freestylande snuten Foley dyker upp i Beverly Hills när en gammal vän mördas i hemstaden Detroit och spåren leder till västkusten. Han kör sin svada så det ryker alltmedan han nystar upp en skumraskaffär av bara farten,  och historien är i grunden rätt simpel men regissören Martin Brest satsar på en perfekt kombo av humor och lite tyngre action. En av 80-talets bättre filmer faktiskt och kanske lite stilbildande för sin tid? Inte minst med musiken!

Murphy i högform och flankeras snyggt av Judge Reinhold och John Ashton som har fullt upp med att hålla koll på Murphy, medan filmens badass Steven Berkoff egentligen är rätt intetsägande, liksom Lisa Eilbacher…som dock är otroligt 80-talspiffad! Liksom hela filmen!

Roligast av allt med filmen hittar man bakom kulisserna i ett utsökt extramaterial på dvd:n, då en sprallig Jerry Bruckheimer berättar att filmens manus från början skrevs direkt åt Sylvester Stallone, som dock valde att göra Cobra istället. Så här i efterhand är vi nog tacksamma för det. Eller? En finfin thriller i det lättare facket är det allt.

Snuten i Hollywood II (1987)

Naturligtvis var det krattat för en uppföljare. Men hur nu få tillbaka Axel Foley till Beverly Hills? Jo, manuset låter naturligtvis den numera gode vännen polischefen Bogomil i Los Angeles råka illa ut när han undersöker en serie tunga rån som drabbar staden. Murphy dyker upp igen och drar med sig radarparet Rosewood och Taggart av bara farten och snart är de rånarligan på spåren.

Regipinnen nu överlämnad till Tony Scott, som inte irrar iväg i någon traditionell klippfest visuellt, men höjer ribban en aning vad gäller stilen på den action som förevisas. Samma humor, men det kanske börjar det kännas lite klyschigt ju längre filmen rullar på…?

Tyngre laguppställning här med Jürgen Prochnow, Dean Stockwell och amazonen Brigitte Nielsen som livsfarligt hot mot gamängen Murphy och co. Men old school vinner ju alltid trots allt.

Filmen som helhet mer over the top, mer tempo, mer färger och snygg action men också tunnare och ihåligare.

Snuten i Hollywood III (1994)

Nä, den tredje gången gick det helt åt fanders. En som tydligen insåg detta var Bruckheimer som redan innan steg av som producent, liksom John Ashton som tog sin Taggart ur skolan för gott. Murphy behövde väl stålar efter sina övriga filmiska floppar och Judge Reinholds figur skrevs in lite pliktskyldigt i det styltiga manuset, antagligen bara för att man trodde att publiken ville ha honom där ihop med Murphy.

Hämndtema igen när Foleys chef i Detriot blir skjuten och spåren leder återigen till Los Angeles och en falskmyntarliga som håller till i en nöjespark modell Disneyland! Joråsåatt.

Murphy gör vad han kan med det direkt svaga manuset som egentligen bara staplar scener av varierande grad på svagheterna. Det hjälper dessvärre inte alls att man här kallat in Flmr-favvisen John Landis till regissörsstolen, och då också på köpet får med den speciella humorn från denne man. Det vill sig liksom inte alls.

 Och skurksen? Ja de har jag redan glömt bort vilka det var. Igen. Del tre blev antagligen dödsstöten för franchisen om Axel Foley, och Murphy visar inte alls upp samma entusiasm och väloljade käft. Ytterligare ett bevis på att för många uppföljare i en filmserie kan vara förödande.

roliga grabbar från förr!