Snacka om Film #147 – ”sommar-sof #2!”

 

Vi fortsätter myset i sommarvärmen och snackar tillbaka en bortglömd (?) rulle in i hetluften igen. En rulle som på ett eller annat sätt kanske plötsligt är lite aktuell igen. Plus att den är förbaskat rolig. Fortfarande.

Å så drämmer vi till med en ny tävling! I år är det 40 år sedan gamla goa Grease kom till oss! Vi firar med hjälp av Fox Home Entertainment som skickat över ett par ex av den förfinade jubileumsutgåvan på blu ray! Ta chansen och vinn ett ex till sommarkvällen!

Och sommarn bara fortsätter!
Get some!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Game Night (2018)

Jag är så svag för de här snabba och intensiva komedierna som Drömfabriken spottar ur sig då och då. Nya alstret från regissörsfirma Daly/Goldstein, som gav oss skrattpillret Vacation – the next generation, är precis en sådan. Att den också sportar två av mina favvisar i huvudrollerna gör det ju sannerligen inte sämre!

Max och Annie (Jason Bateman/Rachel McAdams) älskar varandra. De älskar också att tävla. Speciellt i spel av alla varianter. Det bästa som finns är att träffa kompisgänget och ha spelkvällar. När Max´s brorsa, glidaren Brooks (Kyle Chandler) plötsligt dyker upp och vill bjuda hela kompisgänget på den ultimata spelkvällen…tas detta enkla nöje till helt nya nivåer. En möjlig kidnappning, ett möjligt brott, konstiga gåtor och ett mysterium som skickar ut hela gänget på en bisarr ”skattjakt” i natten…där ingen..inte ens jag som glor på tillställningen…vet vad som är på riktigt eller inte! Lovely! Brutalrolig humor, lite knasroliga scener, en luguber och creepy granne till Max och Annie, Gary (Jesse Plemons), möjliga skurkar och allmänt kaos. Ofta går tankarna till den gamla fina pärlan Trassel i Natten från 80-talet. Lite samma upplägg, det mesta händer under ett par intensiva timmar på natten.

Finfin kemi mellan Bateman och McAdams. Härliga biroller från  tex brittiska Sharon Horgan (tv-serien Catastrophe) och Lamorne Morris (New Girl). För att nämna några.
Duon Daly och Goldstein håller det rappt och sådär härligt ”komedibrutalt”. De slår inte in några nya dörrar, men håller stilen och fanan högt. En rejäl snurrepannkaka till film där själva underhållningen och utförandet känns viktigare än vad filmen egentligen handlar om. Ibland kan man till och med ställa sig frågan; ”vad i h-e har jag just sett?!!?”. Och det i synnerligen positiv mening.
En av årets hittills roligaste komedier!

#sommarklubben: The Bodyguard (1992)

Trots att rullen har styva 26 år under bältet har den något. Fortfarande. Kanske den coola approachen hos Kevin Costner? Den rebelliska charmen hos Whitney Houston? Det faktum att det faktiskt sprakar lite sköna sommargnistor mellan parets scener? Storyn är annars ganska mellanmjölk; livvakten Frank Farmer hyr ut sina tjänster till den som är villig att betala. Han är disciplinerad, iskall och alltid ett steg före. När hans tjänster hyrs in av posset bakom superstjärnan/sångerskan/filmstjärnan Rachel Marron (en illa förklädd karaktär på Whitney själv…visst hade det varit ännu coolare om hon spelat…Whitney Houston i filmen??) tappar han dock lite av sin fattning. Stjärnan har en utstrålning han inte riktigt räknat med. Och här gäller att vara på tå då okända krafter hotar stjärnan med död och pina.

En film som kom i precis rätt tid, i början av 90-talet när Costner var ultra-big name i Hollywood, och Houston var i smöret. Perfekta filmen att välja när man gick på date. Typ. Även om åren rullat på och handlingen kanske inte är sådär jätteupphetsande…funkar filmen finfint fortfarande. Costner satsar på att skådespela (även om han var producent här) och låter regijobbet skötas av veteranen Mick Jackson. Filmens sista 10 minuter har en sorts vemodig filmmagi över sig, speciellt när Houston tillåts waila asberömda ”I will always love you” över bilderna som stänger rullen. Har man det minsta romantik i sitt övrigt thriller/actionfyllda hjärta här…kan man inte låta bli att….känna!
Slugt spelat herr manusman Lawrence Kasdan!
Trevligt återbesök detta!

Skyddande ängel i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Snacka om Film #146 – ”sommar-sof #1!”

 

Den nördiga filmpodden har sommarlov, men kommer ut ändå!
Hur hänger det ihop??!
Äsch, i poddvärlden är allt möjligt. Hoppa med på sommarfilten en stund!

OCH…vem vinner biljetter till Avengers-utställningen i Norrköping??
Svaret finns i veckans avsnitt!

Ha en fortsatt go sommar!

 

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

#sommarklubben: The Flamingo Kid (1984)

Tidig 80-talare från regissören Garry Marshall. Med en ung Matt Dillon som Jeffrey i Brooklyn 1963. High school är avklarad, sommarn står för dörren och pappa Arthur (Hector Elizondo) vill att grabben ska börja arbeta, ”så som normala människor gör”. Jeffrey drömmer sig dock bort till en tillvaro där han själv kan bestämma sitt öde. Kanske kommer chansen när kompisar ber honom följa med ut till The Flamingo Beach Club, tillhåll på Long Island för di rike och bättre bemedlade. Där varje dag är som en solig semesterdag. Strax har Jeffrey fått jobb på klubben, och lika strax har han snart blivit bekant med bilförsäljaren, viktigpettern och ställets gin rummy-champion Phil (Richard Crenna). Glidaren Phil lockar snart in Jeffrey på nya tankebanor om sin framtid. Men är allt som glimmar guld..?

En ganska lågmäld och enkel dramakomedi detta. Ev explosion i 60-talsfärger och musik. Man måste också tjusas av 60-talsmodet med snajdiga sommarskjortor, snygga klänningar och diverse strandoutfits. Damn, jag gillar verkligen 60-talets kreationer! Överlag snyggt som tusan! Och Panamahatten! Den hör ju sommarn till!
Inga överraskningar i manus, en färgrikt inlindad berättelse om hur Jeffrey kommer till sans om framtiden, och vad som (naturligtvis) är viktigast i livet. Dillon är bra, han känns naturlig och som rätt man i rollen. Crenna gör sin lyxlirare både älskvärd och sliskig på samma gång. Smårolig,men fokus ligger mer på dramat. Länge sedan jag såg den sist, och återtitten höll ändå för att trivselfaktorn skulle skrocka lite lagom. Bäst är miljöerna. En sommar på The Flamingo Beach Club kanske!??

Coming of age i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

 

#sommarklubben: After Hours (1985)

En av regissören Martin Scorseses minsta filmer? Liten cast, tajt miljö och ett manus som vindlar lite lagom krokigt och osäkert.
Kontorsnissen Paul (Griffin Dunne) ser fram mot att bryta kvällens hemmatristess  mot en möjlig date med en kvinna (Rosanna Arquette) han nyss träffat på ett diner. Ett telefonsamtal senare är Paul på väg i taxi från övre Manhattans lugnare miljöer till det lite mer…eh..oförutsägbara SoHo. Det blir också en starten på en nattlig resa som Paul sent ska glömma. Han kastas bokstavligen in i bisarra situationer hela tiden, möter konstiga människor med märkliga agendor. Kvinnan han skulle träffa beter sig sådär obehagligt udda, vilket gör att det kanske ändå är bäst att ta sig tillbaka till hemtrakter snabbare än kvickt. Vilket visar sig nästan helt omöjligt.

Svart humor, inslag av udda händelser, karaktärer som är både knasroliga och lite oroande på samma gång. Första gången jag såg rullen…kommer jag ihåg en sorts förvirring mixat med lätt förtjusning i biofåtöljen. Scorsese är kanske ingen kuf som man kommer ihåg för humor, men visst visar han att den funkar. Dock inte utan att han får sätta sin prägel på rullen med mörka inslag. Dunne gör det bra som lagom stiff kontorsknackare i kostym, Arquette är mystisk och lite lagom itchy olycksbådande. Hon är starten på Pauls bisarra resa genom natten.
Riktigt underhållande även vid återtitten så här många år senare. Scorsese lyckas framförallt med att skapa en märklig och mystisk stadsdel mitt i den myllrande storstaden. Lätt att omfamna Pauls stigande noja.

Lätt panik i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

It´s here – The Vaccation!

Härliga tider!
Strålande tider!
Nu äre dags igen för den gamla fina semesterledigheten att kicka in. 5 sköna veckor ska bedrivas. Kommer jag att lida? Kommer jag att längta till vardagen? Don´t think so!

Vad händer på bloggen i semestertider?
Tja, kanske inte så jättemycket påverkan ändå. Sommarklubben rullar på hela sommaren. Andra filmer, liksom nya fräsiga biorullar, kommer att dyka upp som vanligt. Det är väl möjligen så att det kanske blir aningens längre mellan uppdateringarna…men film- och bloggsemester helt…nä det går ju inte.

Omfamna filmsommaren!

 

 

It´s summervacation in the old truckster-time!

Snacka om Film #145 – ”gay all the way”

Vi tar sommarlov i och med dagens fräsiga #145!
Nästan.
Vi har ju ”sommarpoddarna” som ska underhålla dig i juli.

I ”vårsäsongens” sista avsnitt är förstås allt precis som vanligt. Och så är vi lite fotbollslyckliga! Film, trams, och lagom gnabb, det är vad du får.
Plus årets maffigaste tävlingen i SoF-podden! Den här veckan i samarbete med självaste Turistbyrån i Norrköping!
What!??!
Visst serru!
In och lyssna och ett sjujäkla gött pris kan bli ditt!

Go och gla sommar på er!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

#sommarklubben: Nine to Five (1980)

Finns det någon från de yngre generationerna som ens känner till den här??
Den första riktiga Hollywoodkomedin (?) som tog kvinnans parti i den larvigt mansregerande kontorsvärlden i brytningen mellan 70- och 80-tal. En hejdlös komedi, med ett ganska allvarligt budskap inbakat. Kanske. Eller också bara en stunds åktur med tre trevliga tjejer i huvudrollerna. På Stora Kontoret styr mansgrisen och chefen Hart (Dabney Coleman). Inte lätt för rutinerade och garvade Violet (Lily Tomlin) att hävda sin kompetens. Så kommer nyanställda Judy (Jane Fonda), och tillsammans med yrvädret Doralee (Dolly Parton i sin långfilmsdebut) blir det nya tider på kontoret! Lite lagom lökigt, lite slapstick, lite förklädda sexskämt, lite unken kvinnosyn (som snart straffar sig), och ganska rejält mycket feelgood ändå. Såklart lider filmen av tidens tand, hopplösa kläder och frisyrer, #metoo hittar såklart ungefär 645 grejer att slå ned på. Men vi får också en rulle där odrägliga chefsmetoder får sig en rejäl snyting då våra företagsamma hjältinnor beslutar sig för att ta hand om fulspelet, låt vara att det börjar med ett missförstånd från Violets sida.

Colin Higgins bakom kameran hade koll på komedigrejerna efter succéer som Tjejen som visste för mycket och Chicagoexpressen (manus). Fonda. Tomlin och Parton är naturligt underhållande och Coleman får stå ut med en rejäl holmgång i rollen som den sexistiske chefen Hart. Idag ser ju filmlandskapet lite annorlunda ut, men 1980 torde detta ändå ha varit en rejäl frisk fläkt.
Och det var det ju.
Skriver jag som kommer ihåg den på bio.

Flextid i sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo

Den blomstertid nu kommer (2018)

Klart det passar sig med en ”midsomrig” rulle på midsommarafton!
Som varande östgöte vurmar jag såklart lite extra intresse när filmkollektivet Crazy Pictures från Norrköping (äntligen) sportar ut sin första fullängdare efter år av jobb. Detta måste ju bara ses.

Med 18 miljoner på fickan och en lagom fantasifull story är det bara att kasta sig ut. Och som de gör det! Gängets lek med effekter och tung action får plötsligt de 18 millarna att se ut som 40. Att det sedan är lite si och så med dramaturgin i mellanpartierna…asch det får man ta när den övriga smaken på rullen är så uppfriskande! Storyn om Alex (Christoffer Nordenrot) som återvänder från ett hyllat artistliv i Stockholm till sin barndoms trakter utanför Norrköping…i samma ögonblick som skiten når fläkten på självaste midsommarafton…är så galet mörk, annorlunda och engagerande att det liksom inte går att värja sig. De unga filmmakarna har heller inte gått i fällan att bara prångla ut godisaction för slantarna, nej här bakas också backstorysar och karaktärsporträtt in och får ta sin lilla tid. Åker skämskudden fram nån gång? Kanske i enstaka scener. Alex´problematiska förhållande till sin pappa (Jesper Barkselius) och ungdomskärleken Anna (Lisa Henni) får också ta plats. Bra spelat av alla, kanske mest av Nordenrot vars karaktär faktiskt är en riktig skitstövel mest hela tiden, uppenbart märkt av barndomens vedermödor i trassligt hem. Men bäst är det förstås när det brakar loss som mest! När Sverige utsätts för den där attacken som broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” så gärna vill upplysa om.

Ljudet är som värsta Hollywoodblockbustern, fotot är drömskt och murrigt magiskt på samma gång, den svenska sommarkänslan är perfekt fångad…och aldrig har väl eldstrider i östgötaskogen och kraschande helikoptrar in i svenska kyrkor sett så jäkla läckert ut!
Crazy Pictures visar att det går att göra proffsig verklighet av drömmar med (förhållandevis) små medel. En härlig långfilmsdebut som blandar osvensk action med drama på ett synnerligen underhållande sätt!
Den fjärde stjärnan slänger jag dit av lokalpatriotiska skäl. Sådant här måste belönas!

Trevlig Midsommar!

 

I SoF-poddens somriga #144 ägnar vi fleeera minuter åt att snickesnacka mer om den här udda fågeln i svensk film. Lyssna gärna här!

 

Snacka om Film #144 – ”meet the Peebles!”

Sommarn är ju här med full fart! Kolla bara midsommarvädret. Vi langar ut ett fullmatat #144, kanske (troligen) årets längsta avsnitt. Men jäklar vad det är värt att hänga i och lyssna!

Vi proppar veckans poddsäck full med: Veckans Lista om skådisar som kanske är mer omtalade utanför vita duken än på, Alicia Vikander har förmågan att hoppa på filmroller i alla möjliga genrer..Fiffi har kollat in henne i ett par ”smalare” rullar och tillsammans har vi spanat in Alicia som nya tuffa Lara Croft i Tomb Raider, vinnare i veckans tävling där priset kommer från Fox Home Entertainment utses…somrig tv-underhållning utlovas, Fånspånarna tar grepp på the Peebles! Who??
Och så går vi i mål med att fokusera på nya svenska ”Hollywood-blockbustern” (?) Den Blomstertid Nu Kommer! Är det svensk filmmagi att vänta…?

Dessutom: Glad Midsommar!

Get some!

Peace, Love & Invasion!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Brimstone (2016)

Mörkare än mörkast på westernfronten just nu!
Helylleholländaren Martin Koolhoven har skrivit och regisserat det här galet tunga dramat med backdrop i westernmiljö. I 1800-talets USA lever stumma Liz (Dakota Fanning) med man och barn. I samma ögonblick som det lilla samhället tar emot sin nya präst…inser att Liz att helvetet på jorden har anlänt. Prällen, i Guy Pearce skepnad är allt annat än en from lirare. Kanske den värsta dåre som skådats på länge i den här filmbloggen. Självklart fattar vi ju att Liz och tokprällen har en historia ihop, och sakta vevas nu det hela upp via bakåtblickar. Kooolhoven väljer att berätta storyn i fyra ”kapitel”…varav tre driver handlingen baklänges, för att sedan mynna ut i en final i ”nutid”. Låter det märkligt? No worries, så fort filmen slår sitt järngrepp om dig så glöms alla sådana farhågor bort. Det är dystert, det är slafsigt, det är oroväckande och det är framför allt spännande! Hur i hela h-e ska det gå? Hur ska det sluta? VAD handlar allt om?? Fanning är suverän som stum huvudperson, spelet med blickar och kroppshållning! Top notch! Guy Pearce gör kanske sitt livs roll och borde banne mig ha haft en Oscarsnominering för det här! Jag sitter och håller andan. Typ! Ja, SÅ bra är filmen!

Trots att miljön är sent 1800-tal i the old west, skulle rullen lika gärna kunna ha utspelats på landsbygden i Holland, eller någon slätt i Ungern. Miljön är inte det som sätts i främsta rummet (även om fotot ibland är bedårande snyggt över landskapen), det är snarare människorna som fyller den här sjukt mörka historien. Koolhoven lyckades pitcha sin idé i Hollywood, men när filmbolagen ville ha kontroll över produktionen valde han att göra filmen helt på plats i Europa istället…och med ”final cut” inskrivet. Det tackar vi för!
Fy fasen vad bra det här är!

#sommarklubben: Three Days of the Condor (1975)

En raffig 70-talare rakt in i sommarnatten!
Från en tid då konspirationsteorierna stod som spön i backen hos manusförfattarna i Hollywood. Här den unge posterboyen Robert Redford, vars lugna vardagsliv som enkel tjänsteman på en luguber CIA-sektion, förklädd till ett stillsamt New York-litteratur-kontor, abrupt vänds upp och ned när alla på kontoret mördas brutalt. Slumpen gjorde att Joe (Redford) var ute och handlade lunch (joråsåatt) till de andra och därför missades av det dödliga besöket på kontoret. Att rapportera in det hela till CIA är big mistake, då Joe plötsligt blir måltavla och en wanted man! Vem ligger bakom? Och vem eller vilka är mullvadar inom CIA??

Tät och sådär lagom 70-talsnervig rulle. Skönt gritty, med den distinkta musiken som var så speciell för årtiondets mörka thrillers. Bakom kameran Sydney Pollak som med stabil hand lotsar Redford genom pusslet. Blytungt i övrigt i rollistan med namn som Fay Dunaway, Cliff Robertson, John Houseman och iskalle Max von Sydow som hitman. Även om stilen att berätta kanske kändes lite kantig och signifikativ för årtiondet, är det rätt gött att återuppleva de olika turerna i manus. Framför allt sätter filmen känslan av osäkerhet och opålitlighet. Konspirationskonflikten sätts i fokus och det blir Redfords uppgift att trassla sig igenom det hela. Ok att finalen och upplösningen på härvan kanske känns lite….ansträngd och långsökt… i dagens värld. Men som ett stycke underhållningsthriller från sin tid är den behagligt trevlig, med finfina miljöer från förr.

Lita inte på någon i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

 

Winchester (2018)

Rysligheter gör sig väl alltid på film. Samtidigt är det kanske något av det svåraste att sporta upp. Så mycket måste gå rätt för att den där rejäla ruggighetskänslan ska infinna sig. Många är de filmer som försökt, och skjutit sig själva i foten. Ett par har lyckats riktigt bra. Var hamnar dagens försök? Lite i det salongsvänliga facket vill jag påstå. Regisserat av The Spierig Brothers (Daybreakers, Predestination), med Helen Mirren och Jason Clarke i ledande roller.

En lagom twistad story om den i verkligheten existerande Sarah Winchester, arvtagerska till vapenimperiet Winchester (”vilda västern-geväret” numero uno!). Efter makens död flyttade hon till San José i Kalifornien där hon lät bygga ett märkligt hus med otaliga rum och vindlande korridorer som aldrig tog slut, och trappor som inte ledde någonstans. Rena labyrinten. Bygget på detta hus fortgick så länge Sarah var i livet, hon slutade aldrig att snickra på kåken….och legenden säger att tanten hade tappat det ganska rejält.

Utifrån detta levnadsöde har nu ett manus byggts ut till att Sarah (Mirren) i själva verket fruktar de osaliga andar efter alla offer för de effektiva Winchester-gevären, och att det enda sättet att bli fri är att bygga rum som ska fånga de övernaturliga plågorna. Styrelsen för vapenföretaget är oroliga för att tanten har gått crazy-bananas och en kväll 1906 skickar man dit lagom labile psykdoktorn Eric Price (Clarke) för att göra en utvärdering om den mentala hälsan. Kan ju gå lite hur som helst då Price själv har lagom många skelett i garderoben. Upplagt för mysrys förstås då det inte dröjer länge förrän märkligheterna tilltar. För den hardcore-törstande skräckfantasten är detta kattskit såklart. Rullen satsar mer på att bygga stämning med skuggor, murriga vrår och dramatisk musik. Rätt förutsägbar också förstås, med effekter som möjligen signaleras i god tid innan. Trots det döljer sig faktiskt en story här som är lätt att ta till sig, och ju längre det trallar på med rysligheterna…desto mer intressant blir hela tillställningen. Och kom igen, när gjorde Helen Mirren en dålig roll??! Bland skuggor och märkliga rum går det faktiskt att ta på obehagligheterna som tycks inträffa mest hela tiden. Även om det inte blir så väldans skrämmande.

Tillrättalagt salongsrys som ändå gör jobbet trots att den är skapad i formulär 1A. Dessutom en kul teori om den gamla damen Winchester, som alltså bodde i det som idag kallas för ”Nordamerikas mest hemsökta hus”. Hur kan man motstå det??

Jurassic World: Fallen Kingdom (2018)

Frekventa läsare av den här bloggen vet redan att jag har en softspot för dinosarna. Det är ju sen gammalt.
Kan man få för mycket dinosaurier? Såklart inte. Den femte filmen i sagan ställer bla frågan om dinosarna har samma rättigheter som andra levande djur? Speciellt nu, fyra år efter att parken på Isla Nublar fick stänga under kaosartade former (Jurassic World). En vulkan på ön har plötsligt blivit aktiv, och nu hotas alla dinosaurier (som strövat fritt sedan förra gången) av undergång…igen! (oh, the irony). En räddningsaktion trollas fram, och i spetsen våra poster-hjältar Chris Pratt och Bryce Dallas Howard.

Bakom årets rulle, den spanske regimannen J.A. Bayona, mest känd för rysligheter (tex Barnhemmet 2007). Nu får han chansen att sporta dinoaction för popcornspubliken…och tja…han lyckas ganska bra ändå. Att inte den här rullen direkt kunde fortsätta i samma spår som alla de andra, var nog ganska självklart från början. Istället tar storyn en lite oväntad sväng, den såg man inte riktigt komma…efter den alltigenom traditionella första halvtimmen på Isla Nublar. Mycket sägs ofta om rödhåriga Bryce Dallas Howard. Jag säger att hon känns lite tuffare här. Utan högklackat dessutom. Chris Pratt har ingen Star-Lord-aura här direkt, kanske känns han dessutom lite tröttare än i förra rullen? Håll också utkik efter gamle Jeff Goldblum som får slänga in dino-veteranen Ian Malcolm ett par minuter, kanske ett par riktigt ansträngda minuter om man ska vara ärlig.
Inte lika bra som förra rullen, inte lika bra som originalet från -93, men nog är det en underhållande popcornstund ändå. Och tänk om filmen hade kunnat få högre åldersgräns, a´la Logan…vilken hejdundrande dino-gore-fest vi hade kunnat få! Speciellt eftersom Bayona då och då lyckas få in lite lite vibbar från sin bana som ryslighetsman. Dessutom känns de visuella trollkonsterna verkligare än nånsin.

Den som vill och har bestämt sig hittar alltid grejer att gnälla på i den här typen av filmer. Vi andra njuter av ett gott sommaräventyr som känns trevligt utan att glänsa.

 

I det somriga #143 av Snacka om Film missar vi inte chansen att uttrycka vår förtjusning över dinoaction. Lyssna gärna här.