Etikettarkiv: Tema: Western!

Okt 12 2012

Tema Western: Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969)

Filmen som möjligen är känd för i första hand två detaljer;
Burt Bacharach´s slagdänga Raindrops keeps fallin´ on my head…(ni som inte vet vad jag pratar om spotifyar snabbt Regnet det bara öser ned med tex Siwan Malmkvist så klarnar det snart)…och så en av filmvärldens kanske snyggaste slutscener. Ever.

Vi snackar alltså ytterligare mytiska legendarer från the old west här.
Eller rättare sagt två, Butch Cassidy och the Sundance Kid (egentligen Robert LeRoy Parker och Harry Longabaugh) ledde det ökända the wild bunch (nej ingen koppling till DEN filmen…dock bytte man namn på gänget i den här rullen till the hole-in-the-wall gang för att inte förväxlas med Peckinpah´s film och skapa förvirring…hänger ni med?) och höll till i trakterna Wyoming och Idaho runt 1896 där de ägnade sig åt bankrån och tågrån. Likt alla andra notoriska banditer skapades myter och rykten och snart var ligan ökända från kust till kust. Rånen fortsatte under åren precis innan 1900 då lagens män började närma sig obehagligt snabbt och de två huvudpersonerna fann det för gott att fly landet, och hamnade i Bolivia strax efter sekelskiftet.

Svårigheter att hålla sig på rätt sida om lagen ledde naturligtvis till återfall i bankrånarbranschen och strax var de också efterlysta i Sydamerika där kulmen nåddes i november 1906 då de omringades och belägrades av den Bolivianska armén och till slut sköts till döds efter en längre eldstrid.
Eller..?

läget kärvar även på sydligare breddgrader

Konspirationsteorier talar ju nämligen om att de båda i själva verket överlevde, att det var andra män som dog, och att de i hemlighet tog sig till USA igen för att leva återstoden av sina liv i stillhet. Deras gravar i Bolivia har aldrig hittats och spär ytterligare på myten. Visst är det här en perfekt historia att göra film på! Precis vad regissören George Roy Hill (Blåsningen) tänkte, lät manusförfattaren William Goldman tota ihop en mustig och ganska publikfriande historia som placerade de två rånarna snarare i trivselfacket än i det kallhamrade skurkfacket.

In med två stjärnor i huvudrollerna, den etablerade Paul Newman och den rätt nye men populäre Robert Redford. Båda givetvis med karisma och charm. Dagens historia kastar sig egentligen rätt in i legenden om de två, de är etablerade rånare, efterlysta och redan omnämnda i diverse salonger. Det bjuds på tågrån av den mer lättsammare sorten där Newman som den jovialiske Cassidy hellre pratar med sina offer än viftar med puffran. The Sundance Kid (Redford) är lite mer bister, men skjuter naturligtvis inte oskyldiga i onödan.

Mellan sina uppsluppna rånaräventyr förlustar sig våra ”hjältar” på lokala bordeller och stamhak där de tas emot och skyddas. The Kid har också en kärlek han gärna träffar, lärarinnan Etta (Katharine Ross), vilken också blir den som kommer att följa med duon när flykten går mot Sydamerika.

Hill satsar på mer på drama, romantik och äventyr än en ren western men visst förekommer de traditionella inslagen som ändå förlänar den etiketten att hamna i denna genre. Historien knatar på, Newman och Redford framstår som ett par glada gamänger och egentligen vill man ju bara att de ska få dra sig tillbaka och njuta av det liv de båda ofta diskuterar och drömmer om. Gamla synder försvinner dock inte så lätt och plötsligt återstår bara att lämna landet som ett alternativ. Via New York går resan mot Bolivia där nytt liv alltså ska börjas. Snart är dock rån levebrödet igen, men inte ens ett par sådana charmpellar som Newman och Redford tycks kunna hålla sig undan lagen…och så är vi framme vid den klassiska slutscenen…

Inte på långa vägar så rå och brutal som The Wild Bunch, och inte så traditionell westernaktig som De Sammanbitna, men väl en rejäl dos äventyr och drama med westernstämpel. Redford i rollen som Sundance Kid får gott om tillfällen att visa upp färdigheterna med sin revolver och bankrån är ju alltid bankrån, oavsett i vilken (charmig) form de än kommer. Newman och Redford passar perfekt som leading men i denna muntra historia, trots att de faktiskt bara var andrahandsval till rollerna då Steve McQueen och Warren Beatty först fick erbjudandet men tackade nej av olika orsaker.

Stor framgång på biograferna således, med sången som dragplåster och en historia som tilltalade de flesta. Om än kanske ganska tillrättalagd i manus, bla skojar man också till det i förtexten genom att hävda att det som utspelas ”i ganska stor utsträckning är sant”. Lite hejsanhoppsanvinkel då och då alltså. Nominerad till 7 Oscar vid galan 1970 och lyckades dra hem hela 4 stycken; för bästa manus, foto, originalsång och filmmusik.

trivsam trio på äventyr

Noterbart i avdelningen kuriosa är att Mexico fick föreställa Bolivia vid inspelningen, och att alla utom Newman, Redford och Ross, blev sjuka i den ökända maginfluensan ”Montezumas Hämnd”. Trion satsade på sprit och läsk istället för att dricka vatten…! Vidare blev den verklige Butch Cassidy´s syster Lula Parker inbjuden till inspelningen och imponerades av hur verkligt både manuset och Paul Newman porträtterade Butch som person. Extra bonus; vänner av Sam Elliott håller ögonen öppna i början på filmen då han här begår sin långfilmsdebut i en  miniroll.

Butch Cassidy and the Sundance Kid är trots sin lite ovanliga form en westernklassiker att räkna in i samlingen. En skröna som möjligen är mer underhållande än spännande, men likväl sevärd i denna genre. Helt klart mer salongsvänligt Robin Hood-aktig i sin framställning av ett par av westernerans allra mest kända brottslingar. Rekommenderas, och då inte bara för den inbitne westernälskaren.

Okt 10 2012

Tema Western: Tall in the Saddle (1944)

Vi fyller på i temat med ännu en rulle från Wayne-samlingen. Den här gången en yngre modell av stjärnan, smärtare, smidigare och nästan med en ynglings ystra uppsyn. Jo jag tackar!

Dagens alster är signerad en Edwin L. Marin, en av alla dessa arbetsamma regissörer från en svunnen Hollywoodtid. Marin avled redan 1951 men hann att regissera 58 filmer i karriären, varav de flesta egentligen ”bara” var dussinprodukter. Eller ”vattenbärarfilmer” kanske man ska säga, filmer som drog in så pass mycket att filmbolagen kunde fortsätta att växa i den kaliforniska solen.

Dagens historia är en på papperet löjligt simpel sak, men blir med John Wayne´s hjälp ganska underhållande för stunden.  Det bjuds både på försök till storslagna präriescener och prydligt uppbyggda westernkulisser med tillhörande dammig huvudgata. Vår hjälte är den mystiske Rocklin som kommer till en liten sömnig håla för att påbörja jobbet som cowboy (han blivit lovat per telegram) på en av de otaliga rancherna som ligger i området. Ganska så snart står det dock klart att ranchägaren ifråga har blivit mystisk mördad, likaså dennes förman, och oroligheter verkar försiggå både lite här och där. Rocklins ankomst tycks dessutom oroa okända krafter, och snart blir det till att hålla i hatten för den unge Wayne. Naturligtvis kan han inte låta bli att gräva vidare i oegentligheterna…som i slutet också visar sig ha en liten twist minsann.

kärlek börjar alltid med bråk

Egentligen känns inte det här som en genomtraditionell western, mer en sorts mysteriefilm med lite drama, pangpang och naturligtvis kärlek i form av ett par fagra damer som korsar Rocklins väg. Dels finns den streberaktiga ranchdottern Arly (Ella Raines) som försöker sätta Wayne på plats men i hemlighet faller för honom, och så finns den väna Clara (Audrey Long) som Rocklin flörtar lite lagom med…till Arlys svartsjuka missnöje.

Filmen känns givetvis med dagens mått mätt ganska jönsig och fylld med klyschor och stolpig dramatik. Men som nostalgitripp tillbaka till när westernfilmerna stöptes i enkla och lätta former, är den ändå lite lagom kul att titta på. Viss spänning infinner sig faktiskt ju närmare Rocklin kommer sanningen om vem eller vilka det är som ligger bakom ränksmiderierna i den lilla staden. Svartvit och traditionell med sina fyrkantiga personporträtt där man ändock försökt mejsla ut en diger samling individer som alla på något sätt verkar ha koppling till varandra. Och så då Wayne mitt i allt som en riktig hårding, fast med hjärtat på rätt ställe. Och med snabbskjutande puffror så klart!

hjälte i rätt outfit med egenrullad cigg

Förutom Wayne kan här också skådas Ward Bond, han som skulle dyka upp i otaliga andra Wayne-alster som ni kanske minns jag skrev på annan plats. Här är han stadens hale advokat/domare.

När det gäller avdelningen trivialiteter och kuriosa finns här inte mycket att hämta, det är en rätt stabil dussinvara helt enkelt. Även med 40-talsmått mätt. Dock kan man notera att detta faktiskt var den första John Wayne-film som visades på amerikansk television när det begav sig.

Tall in the Saddle begåvades med det hurtigt svenska serietidningsnamnet En cowboy rensar stan vid premiären våren 1945, och säkerligen var det mången småbiografer som fylldes av förväntansfulla besökare som nyfiket undrade hur den långe hjälten Wayne skulle klara sig ur de knipor han rätt snart hamnade i. En sak var dock säker, man kunde alltid räkna med ett lyckligt slut! Ack den tiden…

Okt 5 2012

Tema Western: The Long Riders (1980)

Det kanske mest anmärkningsvärda med dagens bidrag i höstens tema är att filmens olika brödrakonstellationer faktiskt spelades av riktiga bröder, och att filmen begåvades med ett oerhört njutningsfullt soundtrack signerat den icke helt okände Ry Cooder.

Här har vi alltså ännu en historia om Jesse James och hans berömda outlawgäng som härjade i trakterna av Missouri runt 1870. Inbördeskriget var till ända, nationen slickade sina infekterade sår och rätt många i just Missouri och intilliggande stater gillade inte alls att unionen avgått segrande ur konflikten. För många var det svåra tider, och som så vanligt när detta tillstånd råder är det lätt att ta till laglöshet och brott. Vilket ju James, hans bror Frank och tre bröder Younger gjorde och som strax ledde till ryktbarhet och efterlysningar.

Jesse James-ligan har ju oftast talats om i termer att de var en sorts Robin Hood-rånare som sällan utsatte ”vanligt” folk för sina rån och istället siktade in sig på rika köpmän, banker och välfyllda tåg och diligenser som rullade genom trakten oftast med bolagspengar och löner. Naturligtvis ett påstående man får ta med en nypa salt då säkerligen även de mindre förmögna råkade ut för dessa brott, och vems pengar var det egentligen ligan kom över när banker tömdes under stor dramatik…?

bröder, kusiner, rebeller med smak för samma mode..

Nåväl, här är det en möjligen modern lightvariant av demonregissören Sam Peckinpah som håller i taktpinnen, Walter Hill. Också han känd ju för att visualisera våldet på sitt alldeles speciella och anmärkningsvärda sätt. I ett mustigt försök att skildra Jesse James och co, deras bakgrund..och framför allt deras fall, tar han hjälp av skådespelande bröder i form av James Keach som Jesse och Stacy Keach som Frank James. Flankerar som bröderna Younger gör David Carradine, Keith Carradine och Robert Carradine medans kusinerna Miller som också ingick i ligan spelas av Dennis och Randy Quaid. Och det är faktiskt inte nog där för i rollerna som de misslyckade och opålitliga bröderna Ford (av vilken Robert ju blev Jesse´s baneman) hittas ytterligare ett brödrapar i form av Christopher Guest och Nicholas Guest! Rena släkttillställningen alltså, och ibland är det sannerligen lite lurigt att hålla reda på vem som är vem när alla är så jäkla lika.

Hill och hans manusförfattare har i dagens historia varit ute efter att skildra ligan som egentligen rätt goda och rättvisa tjyvar. De värnar om de svaga och i trakten de kommer ifrån sluts leden tätt när myndigheterna i form av de berömda Pinkertondetektiverna börjar tar upp jakten på de efterlysta. Hill varvar spänstiga tågrån med frejdiga tillställningar där dans och munterhet frodas. I andra scener målas ett grönskande Missouri upp med finfint foto och sällsam njutbar musik där brödraskarorna mest ägnar sig åt lite leisuretime som folk mest (det märkliga i sammanhanget är ju också att någon större risk för att myndigheterna ska raida in i myspyset inte verkar finnas…de är ju trots allt wanted by the law…).

Liksom sin föregångare Peckinpah matar Hill på mest utstuderade pangpangscener av den mer grafiska varianten vid ett par tillfällen, vid andra är det mer ”vanlig” action som gäller. Problemet med dagens film, och just den här skildringen av Jesse James, är att den blir ganska ytlig och hackad i sin framställning. Manuset tar vilda och lite väl långa hopp i tidsramarna då och då, vilket gör att åtminstone jag stör mig lite på det. Vips har det liksom gått ett antal månader i handlingen bara från ett klipp till ett annat. Fokus ligger på ligan och dess medlemmar, James´ övriga familj med släktingar, fru och barn skymtar mest bara förbi. Andra bifigurer släntrar in och ut ur handlingen men fastnar inte nämnvärt i minnet.

bankrån med bekymmer

Ingen riktig western utan en rejäl shootoutscen och naturligtvis har Hill sparat en sådan till slutet, baserad på den händelse i Minnesota när ligan skulle ge sig på att råna staden Northfields bank med efterföljande våldsamheter som resultat. Som sagt, filmvåldet är snyggt iscensatt men helheten blir något ytlig. Skådisarna gör vad de ska och visst finns den genuina westernkänslan där vid ett par tillfällen. Hill och hans manusplitare (där faktiskt bröderna Keach ingick) har uppenbarligen haft som mål att försöka skildra Jesse James lite mer som människan än banditen. Med blandat resultat kan jag då tycka, och just detta fungerar nog som bäst i de stillsamma scenerna med landsbygden och den stämningsfulla musiken som backdrop.

Svensk premiär 6 november 1980 med titeln De Laglösa och innan dess hade faktiskt filmen tävlat (förgäves) i Cannes som ett av bidragen till Guldpalmen för bästa film! Lite oväntat kanske med tanke på sin genre.
Och originaltiteln då? Tja, det är helt enkelt ett gammalt uttryck på någon som var laglös i the old west när det begav sig…

The Long Riders håvar in sina plus på fint foto med bra detaljer i handlingen vad gäller kläder, sättet att prata och föra sig och…naturligtvis Ry Cooders musik (spotifya genast!). Actionsekvenserna är smutt koreograferade och väjer inte för lite hederligt filmvåld the squibs style anno 80-talet. Ett helt ok försök att skildra en av de mer kända individerna från den här tidsepoken. Ingen klassiker i kategorin men underhållande för stunden.

Okt 3 2012

Tema Western: The Wild Bunch (1969)

Har av många kallats regissören Sam Peckinpah´s stora film i karriären. En våldsam, färgstark och intensiv uppgörelse med western som försvinnande tidsepok. Ett sorts postludium över en tid som varit och aldrig mer kommer igen.

Framför allt kanske ihågkommen av den stora massan på grund av sitt stilistiska våld, den genomgående negativa känslan i manus som påminner om en ödesmättad nedåtgående spiral och att det var just Peckinpah som stod bakom kameran. Den karismatiske regissören var lite gossen ruda i Hollywood vid den här tidpunkten. Talangfull och visuellt genialisk visst, men också med en diger historia fylld av spritmissbruk, droger och allmänna galenskaper. Mer än en gång hade Peckinpah kickats från inspelningar för sitt uppträdande. Bla lär gamle Charlton Heston vid ett tidigare tillfälle i regissörens karriär ha hotat att köra en sabel genom kroppen på Peckinpah om denne inte försvann från platsen…

Ett av Peckinpah´s främsta kännetecken som historieberättare var att han gärna skildrade män, för det handlade alltid om bistra män, i olika stadier av svårmodigheter i livet. Män som sett sina bästa dagar och ständigt kände tiden jaga ifatt dem på ett eller annat sätt. I dagens betraktelse hjälpte han också till att utveckla manuset i den riktningen, även om grundhistorien kommer från annat håll. Det gjordes dock så pass bra att det ledde till en Oscarsnominering minsann (plus en till för bästa musik), dock utan vinst på något håll.

på väg mot våldsamheter

Peckinpah´s epilog över The Old West börjar med en vansinnesshootout i den lilla staden San Rafael i södra Texas, på gränsen till Mexico. Det är år 1913 och westerneran som vi känner den är på väg att dö ut. Något som ledaren för dagens ärrade rånarliga, Bishop (William Holden), möjligen också inser. Tillsammans med sina kumpaner där bla gamla skådisveteraner som Ernest Borgnine, Warren Oates, Ben Johnson och Bo Hopkins planerar han dock att göra en sista stöt genom att råna banken i den lilla staden. Vad gänget dock inte räknat med är att ett bakhåll väntar på dem i form av inhyrda prisjägare som har order att utplåna de laglösa en gång för alla. Bakom denna dramatiska order ligger traktens järnvägsbolag som lägligt nog tagit hjälp av gängets förre medlem Thornton (Robert Ryan), vilken har en beef med Bishop, för att spåra upp dem och förråda dem.

Stor kalabalik och med efterföljande eldstrider, där hela staden dras in i våldsamheterna och varken kvinnor, äldre eller barn går säkra. Blodet skvätter, stuntmän faller till höger och vänster, hästar går omkull på de mest våldsamma sätt så man undrar om djurskyddsmyndigheterna verkligen varit på plats och det är rena galenskaperna bara efter ett par minuters speltid av filmen. Bishop och hans närmaste kamrater slipper undan, flyr in i Mexico och konstaterar uppgivet att inget är som förr. Nya tider väntar och där finns sannerligen ingen plats för hederliga gamla rånarbanditer. I Mexico stundar en revolution och som en sista chans till lite rikedom hoppar gänget på ett udda samarbete med den slemme revolutionsgeneralen Mapache och lovar att råna en amerikansk vapentransport mot skälig ersättning, vapen som Mapache tänker använda i sin kamp. Dessvärre har gamle kumpanen Thornton tagit med sig ett gäng prisjägare och tagit upp jakten på gänget vilket kommer att försvåra det nya uppdraget avsevärt.

Det är således 145 minuters bister och hård westerndramatik som utspelas. Ett sorts ledsamt konstaterande att tiden har runnit ifrån våra ”hjältar”. Ingen ro och ingen chans till botgöring. De är helt enkelt en kvarleva som måste utplånas. Peckinpah låter inte på något sätt positiva vibbar smyga sig in i storyn, ser istället till att blåslampan ständigt är i baken på Bishop och co. Bishop själv andas en sorts uppgivenhet över hela sin tillvaro, men tänker samtidigt inte ge sig frivilligt, varken till Thornton´s uppbåd eller den skumme Mapache som naturligtvis inte går att lita på för fem öre. Samtliga skådisar går in för sina roller och levererar enligt the old school vilket också förstärker känslan att detta är män som inte längre har någon plats i tillvaron.

Skivan jag tittar på är en restaurerad version som släpptes 1994, här på Blu Ray, där man också lagt tillbaka de scener som klipptes bort vid premiären. Vilket alltså innebär att det jag nu ser är regissörens egna vision om hur filmen skulle se ut. Det är naturligtvis våldsamt, men också bra mycket mer djup i storyn när betydelsefulla flashbacks åter fått plats i handlingen. Peckinpah håller bra fart igenom speltiden, blandar snygga traditionella westernlandskap med moderna detaljer, och lyckas till och med väva in en bil i handlingen!

cowboyaction med nymodigheter

 Slutet kommer i förväntad våldsam form, vilket egentligen inte torde vara någon överraskning med tanke på den stämning som råder i manuset. Om historien startade brutalt våldsamt så är det inget mot finalen, som är om möjligt ännu mer blodig och explosiv. Samtidigt med ett sorts mytiskt hjälteskimmer över huvudpersonerna när det står klart att läget är oerhört kärvt (precis samma känslor som också förmedlades i den populära Butch Cassidy och the Sundance Kid  från samma år). Anmärkningsvärt från filmens final är att många av de mest intensiva och snyggaste scenerna improviserades fram av Peckinpah själv tillsammans med skådespelarna när kamerorna börjat rulla. Slutet tog 12 dagar att filma, över 10 000 skott avlossades och bodycounten var hela 119 st! Totalt över hela produktionen användes mer än 90 000 skott vilket enligt rykten lär ha varit mer än vad som användes i hela den verkliga mexikanska revolutionen…

The Wild Bunch, eller Det vilda gänget som den rätt löjliga svenska titeln blev, har under senare år fått den uppskattning den ändå förtjänar. Anmärkningsvärt och utstickande vid premiären i september 1969 kanske, men som film en snygg kombo av ödesmättad framtidsdystopi och en sista glimt av en försvinnande epok. Det är våldsamt, men man kan inte komma ifrån att Peckinpah hade ett speciellt öga för hur just våld på film skulle se ut för att vara snyggt och engagerande. Våldet i sig är otroligt tidstypiskt och visst hittar du brutalare scener i dagens filmer. Av väldigt många ansedd som en hård klassiker i genren, och vem är väl jag att gå emot detta påstående..även om den inte är astonishing.

Okt 1 2012

Tema Western: Fort Apache (1948)

Lika svårt som det är att undvika Clintan, lika omöjligt är det att inte fastna på John Wayne när man botaniserar sig igenom den filmiska westernhistorien. Är det kanske till och med de två största affischnamnen i den här genren? Ja varför inte?

Här då ett Wayne-alster från slutet av 40-talet. The Duke hade nu ordentligt slagit igenom i Hollywood som stjärna, mycket tack vare regissören John Ford som gav honom en minst sagt betydande roll i den klassiska Diligensen 1939, Waynes nuna var här, vid femtiotalets intrång, synnerligen i symbios med westerneran som rådde i filmfabriken. Kanske har Wayne till och med Ford att helt tacka för sin filmkarriär…? De två skulle komma att samarbeta i uppåt trettio filmer (!) under sina dagar i filmbranschen. I dagens rulle är det dock inte just Waynes figur som står i centrum. Istället är det en yngre version av Henry Fonda vi ser i rollen som nytillträdd befälhavare över ett av kavalleriets mest avlägsna utposter, Fort Apache, mitt ute på prärien i västra delen av landet. Fonda, eller överste Owen Thursday som han heter här, är arrogant, osmidig och en paragrafryttare utan dess like. Thursday tycker naturligtvis själv att han är värd mycket mer än befälet över ”denna soptipp” till plats.

Och som om detta inte var nog tycks moralen vara låg, rena semesterstämningen råda bland manskapet och de omkringstrykande apacherna inte alls hålla sig till de avtal armén träffat med dem. Att sedan armén inte alls håller vad de lovat i sina åtaganden är inget som den sure Thursday ägnar någon större tanke åt. ”Vildar är ju alltid vildar och behöver hållas i tukt och förmaning…eller hur…?”

goda råd börjar bli dyra…

Westernregissören Ford får här en än gång tillfälle att visa upp sina färdigheter när det gäller att skildra maffiga präriescener laddade med dramatik och action stöpt i den patenterade visuella stil som 40- och 50-talet kunde visa upp. Viss form av självkritik som nation förekommer också, kanske lite förvånande, då historien i själva verket är en snyggt förklädd skapelse om general Custers sista strid. Här räds man inte att inom leden faktiskt peka på moraliska skiljaktigheter i synen på hur behandla andra. Fondas´Thursday får effektivt klä skott för den trångsynta och oflexibla myndigheten USA, medan filmens kanske riktige hjälte kapten Kirby York (John Wayne) oftast är den som får lösa problemen, och också är den som försöker rädda konflikten med apacherna från att eskalera till fullskaligt krig. Naturligtvis behöver jag väl egentligen inte nämna att han misslyckats tack vare knäppskallen Fonda och dennes ego…

Utöver denna konflikt som pågår nästan igenom hela filmen, bjuds man också som tittare på lite ”livet på fortet” då fruar och döttrar ska gestaltas på sedvanligt stoiskt och tålmodigt sätt. Naturligtvis är ingen film från den här tiden komplett utan lite snyggt koreograferade dansscener när det ställs till med fest på fortet i gammal fin tradition. Lägg till detta den lika patenterade naiva humorn och detta blir ett praktexempel på mallad western enligt beställningsformen.

Förutom då den rättrådige Wayne och den puckade Fonda (som dock faktiskt gör sin roll bra) dyker det också upp tidstypiska stjärnor som Shirley Temple (som tonårsdotter) och Ward Bond (som skulle dyka upp i nästan varenda Wayne-rulle de kommande åren).

damerna måste få sitt med dans!

Historien blir på ett sätt lite tvådelad då den inte väjer för att kritisera de amerikanska myndigheterna eller dess företrädare i det här fallet, Thursday, men också satsar stor del av krutet på att hjälteförklara de beridna styrkorna som utan tvekan var beredda att lämna sitt trygga högkvarter för att möta faran ute på prärien. Må det vara indianer eller annat löst folk. Stort drama således och en sådan man som Ford visste naturligtvis hur att slipa kanterna för att få filmen att gå hem i stugorna anno 1948.

Noterbart skvaller att rapportera efter sedvanligt bläddrande i luntorna är bla att Ford hade stora problem med att jobba med den kända Shirley Temple, då han menade att hon helt saknade talang för skådespeleri. Häpp! Henry Fonda å sin sida började få onda ögat i Hollywood tack vare sina politiska vänstersympatier och detta var den sista film han medverkade i innan han blev svartlistad ordentligt i branschen…och Wayne då…tja…han bara liksom fanns där och gjorde vad han skulle på sedvanligt karaktäristiskt sätt.

Fort Apache känns idag möjligen ganska rejält sliten och tunn rent filmiskt. Den rätt intetsägande originaltiteln för oss Svedalabor gick dock inte an och det betydligt mer rafflande (men fördomsfulla) Indianöverfallet vid Fort Apache lanserades snabbt. Dock går det inte att komma ifrån dess ibland storslagna präriescener och Fords öga för traditionell westernkänsla. Att manuset sedan också vågar lägga sympatierna delvis hos indianerna ger ett litet plus i kanten. I grund och botten är det dock ett drama enligt förväntad modell the old style. Intressant som tidsdokument kanhända, men inget att sätta klassikerstämpel på om du frågar mig.

Sep 29 2012

Tema Western: Unforgiven (1992)

När man nu ger sig på ett projekt som detta tema ändå är, kommer man förr eller senare att snubbla över vissa namn fler än en gång i sammanhanget. Vare sig det är regissörer eller skådisar. Och tittar man på westergenren som helhet på film sedan 40-talet är det otroligt svårt att missa en herr Eastwood och dennes påverkan/arv på just den här delen av branschen.

Otaliga är de filmer denne långe aktör medverkat i, och rätt många av dem westerns. Först som renodlad skådis men från 70-talet och framåt alltmer i rollen som både regissör och skådespelare. Och kanske kom det ultimata beviset på att hans betydelse och storhet som filmskapare just detta år, 1992, när dagens film tog storslam vid den efterföljande Oscarstillställningen. Fyra guldgubbar i de absoluta toppklasserna fick han med sig hem för sin film, bla bästa manliga biroll, bästa klippning, bästa regi och den kanske tyngsta gubben av dem alla…bästa film. Dessutom var filmen nominerad i 5 ytterligare kategorier. Inte illa för en western tillverkad i en tid då den gyllene epoken för just westernfilmer var ett minne blott…och som kuriosa kan nämnas att det är faktiskt bara den tredje westernfilmen genom filmhistorien som lyckats ta hem en Oscar för bästa film.

Men ok, motsvarar då filmen alla dessa hyllningar och belöningar? Eller var det bara ett dåligt år -92 och inte så mycket annat att välja på? Eller var det kanske så att Eastwoods film plötsligt återuppväckte genren på nytt? Gav den nödvändig morgonluft?

Historien som sådan är rätt simpel, den gamle revolvermannen Will Munny (Clint Eastwood) med dåliga levnadsminnen som försupen kallhamrad bråkstake får chansen till en oväntad extrainkomst om han hänger på en ungtupp och wannaberevolverman till den lilla avlägsna staden Big Whiskey i Nebraska runt 1880 där en belöning utfästs av stadens prostituerade för att ta hand om ett gäng cowboys som gått lite för hårt fram och misshandlat en av kvinnorna svårt. Den lokale sheriffen Little Bill Daggett (Gene Hackman) har dock inget större intresse av att skipa den moraliska rättvisa som han borde och är mer angelägen om att hålla staden i sin egen herrans tukt och förmaning.

Munny, som nu lever sitt åldrande liv som far och grisfarmare, kan inte motstå chansen att ekonomiskt förbättra sitt liv för honom och barnen. Synd bara att ingen talat om för honom att åren satt sina spår vad gäller förmågan att skjuta och rida som i yngre dagar. Likadant är det med gamle kumpanen och vännen Ned Logan (Morgan Freeman) som också hänger med på resan. Naturligtvis är det här upplagt för medveten och ofrivillig gubbhumor av bästa märke.

Kanske här Eastwood till slut fick ur sig allt vad hans karriär inom genren handlat om. Det är sävligt, stillsamt för att ibland explodera i moment av våld och utfall. Historien surrade enligt uppgift runt i Hollywood bra många år innan Eastwood fick tag i den och såg någon sorts potential. Hackman lär också ha läst historien ett antal gånger men ständigt tackat nej, tills Clint ringde och övertalade honom.

klassisk pose

För visst är det en uppvisning av skådisar från förr. Och på något sätt så passande i historien. Här har vi gamla rävar som vet att berätta om tider från det förgångna, när ett liv uppenbarligen kunde tas på mindre en än sekund utan några större diskussioner. Låt vara att Munny själv allra helst vill glömma sitt förflutna. Deras unge följeslagare ”The Schofield Kid” (Jaimz Woolvett) vill inget hellre än att bli ett namn för historieböckerna, men Munny och Ned är också levande exempel på att det inte finns något glamouröst över att vara ökänd, och ställd inför verklighetens tunga fakta får The Kid också all anledning att omvärdera sina åsikter om framtiden.

Om man nu i westernfilmer letar efter den där speciella känslan man vill åt, enligt uppställd formel på en ”äkta” cowboyfilm, fyller dagens rulle helt det kriteriet. Eastwood som regissör har ett tvättäkta öga för stilen, musiken, sättet att bygga dramat. Filmen håller en otroligt lågmäld profil trots alla sina stjärnnamn i rollistan och låter istället en sorts ödesmättad stämning råda.

Våldsamheter finns snyggt utportionerade här och var, men samtidigt är det också en film som på inget sätt glorifierar våldet i sig. Tvärtom är det här rätt skitigt, taffligt och nästan amatörmässigt framställt. Mer i linje med hur det kanske egentligen var i verkligheten, och hur lätt mer eller mindre osanna myter kunde skapas och frodas.

Det är ett sanslöst lysande skådespel av de gamla essen i gamet. Ingen kan som Hackman spela svin med sådan charm och bravur. Det där ständiga illvilliga leendet i mungipan och de snabba piskande kommentarerna. Hans sheriff Daggett blir en ondskefull figur som ingen tycks komma undan. Eastwood´s Munny gör i det längsta sitt yttersta för att hålla en viss distans till det han medverkar i, men även han påverkas ju längre filmen går av en sorts inre moral han aldrig funderat på förut.

Dramat är totalt filmen igenom, och mixat med en rejäl portion westernkänsla blir det kalas att njuta av. I slutet eskalerar naturligtvis allting till bristningsgränsen och först då visar Eastwood´s slitne cowboy upp den vilande vrede hans plågade själ besitter. Mycket effektfullt.

en uppgörelse med hela genren..?

Kanske också oscarsjuryn föll för det som jag faller för, en lågmäld, trots allt finstämd, historia klädd i det vackraste foto och ljussatt på helt naturlig väg. Eastwood har också helt logiskt dedikerat den här filmen till Sergio Leone och Don Siegel, möjligen de två som betytt allra mest för honom under karriären som westernskådis. Historen är på ytan enkel, men gräver man lite djupare vekar allt handla om botgöring, ånger och svarta minnen. Till och med sheriff Daggett inser att tiden håller på att springa ifrån honom. Är det då kanske egentligen Eastwoods avsked till denna genre vi ser? Absolut, säger jag. Visst känns det i grund och botten som om Clintan här sammanfattar hela westernmyten på 130 minuter.

Unforgiven fick på svenska heta De Skoningslösa, och räknas av väldigt många in som en av stora westernfilmerna att minnas. Själv håller jag den bland de bästa någonsin och ska du nu inte se alltför många pangpang-filmer, tycker jag ändå att dagens bidrag är ett måste. Kanske William Munny förkroppsligar alla de hjältar, banditer och cowboys som någonsin förekommit på film…
Inte minst pumpade den in färskt blod i denna klassiska genre inför framtiden med det annalkande 2000-talet.

Sep 27 2012

Tema Western: Young Guns (1988)

Med tanke på i vilket årtionde dagens bidrag till höstens tema skapades, så var det väl inte mer än naturligt att en sorts MTV-version av en av westerns kanske mest kända karaktärer skulle se dagens ljus. Och varför inte? Hela 80-talet tillhörde väl på något sätt ungdomen…eller? Färgerna, musiken, modet…och filmerna.

Western som genre kändes vid den här blippbloppande tiden rätt stendöd i Hollywood om man kikar lite snabbt i de historiska rullorna och ska tro statistiken. En och annan rulle naturligtvis, men överlag en kategori som sakta men säkert var på väg att trängas ut till den absoluta bakgården.

Kanske var det då ett snilledrag, kanske var det ren förbannad tur, av producenterna James G. Robinson och Joe Roth att plötsligt få för sig att satsa på en film om Billy the Kid. Möjligen hade någon av herrarna också en speciellt bra dag rent tankemässigt då det konstaterades att det inte gick att komma med en ”vanlig” film the old western style. Nä, här gällde det att flörta ordentligt med MTV-generationen annars skulle nog projektet vara dead in the water från början.

The Kid kör egen lösning på problem

Eftersom den unge William Bonney (tja alltså Billy the…) var mest…ung…under sin korta men glansfulla period i verkliga livet, gällde det att anpassa storyn, hitta rätt figur att gestalta Bonney samt omge honom med idel kända namn i rollistan som skulle tilltala biokidsen…om man nu skulle tvinga på dem lite good old western igen alltså.

Någonstans måste man också ändå ge cred till filmmakarna för dagens laguppställning, Emilio Estevez som den lynnige och labile Billy och bakom honom namn som Charlie Sheen, Kiefer Sutherland, Lou Diamond Phillips, Delmot Mulroney, Casey Siemaszko. Alla naturligtvis strategiskt inplockade för att charma, förföra och få 80tals-generationen att känna sig hemma bland de övriga, lite mer traditionella, namnen som Terence Stamp, Jack Palance, Brian Keith och Patrick Wayne (jepp, Johns grabb!)

Storyn då, unge Billy plockas upp på gatan av den hederlige ranchägaren John Tunstall (Stamp) och får en fristad som cowboy på ranchen där redan resten av de ystra ynglingarna ovan finns. Skurkaktigheter i form av boskapsmagnaten Murphy (Palance) hotar och snart utbryter ett regelrätt boskapskrig med förödande konsekvenser för gänget på ungdomsgård…förlåt..den hederliga och goa ranchen. Ytterligare några manussidor senare har också Billy gjort sig ett namn som ökänd lagbrytare, och vips är legenden i rullning.

Om man nu tror att allt detta är ett ihopfabulerat verk för att få fart på en synnerligen fantasifull historia, får man smälla sig själv en aning på fingrarna. Lite slående i luntorna visar nämligen att den verklige Billy faktiskt jobbade under en verklig Tunstall som medlem i  en cowboybesättning (”The Regulators”) vilka alla blev indragna i det s.k. Lincoln county wars i slutet på 1870-talet i New Mexico, en konflikt som handlade om kontrollen över boskap i området och inbegrep både giriga ranchägare och korrumperade sheriffer. Och mitt i alltihop då Billy the Kid.

godhjärtad yngling när det hettar till

Av allt detta har regissören Christopher Cain yxat grovt och satsat krutet (!) på snabbt tempo, oerhört ytliga nedslag i de historiska händelserna för att måla upp en godhjärtad men totalt opålitlig huvudperson. Givetvis med glimten i ögat. Med sina kända namn i rollistan påminner det också om en ensemblefilm, men det är trots allt inte någon tvekan om vem som är huvudpersonen i historien. Manuset vet också att nummer ett måste vara action i alla dess former för att hålla en sådan pass svag historia, som det ändå i sammanhanget är, uppe under speltiden. Snygga shootouts varvas därför med lagom mycket 80-talshumor och skenet av visuell skitighet och laglöshet. De unga aktörernas vita tänder missar ändå naturligtvis aldrig (med några få undantag) att le sina bästa idolsmajl vid väl valda tillfällen. Rent finansiellt var detta dock en smärre succé, med en uppskattad budget på 13 miljoner dollars klirrade cashen in ordentligt och till dags dato har i runda slängar 45 mille ramlat in…hyrfilmsmarknaden inräknad. Troligen mer beroende på formen filmen presenterades i, än genren i sig…

Young Guns är ytlig western från Hollywood i en tid då den här genren inte sågs på med något större hopp. De populistiska greppen med snabb action och fräsiga klipp ihop med lika fräsig musik och lite tönthumor gör att den kanske ibland mörka historien bakom Billys levnadsöde helt kommer bort. Här är han bara go och gla, om än lite galen mest hela tiden. En uppföljare producerades några år senare, men den förtjänar mest glömska. Som film är dagens friskus till temaalster inte bra egentligen, mer som ett trivsamt besök på High Chaparral i Småland.

Sep 21 2012

Tema Western: De sammanbitna (1969)

…eller ju True Grit som originaltiteln lyder.
Inom ”expertisen” ansedd som en av de stora westernfilmerna från eran 1950-70. John Wayne var här fortfarande, prick 30 år efter sitt genombrott, en av de stora stjärnorna i Hollywood…om än på väg ned från sin peak.

Historien om den unga Mattie (Kim Darby) som söker sin fars mördare och tvingas ta hjälp av den råbarkade men godhjärtade US Marshal Rooster Cogburn var naturligtvis inget annat än en succé på förhand. Perfekt att införliva i den speciella samling av westernhistorier som liksom bara till synes kunde tillverkas under just 50- och 60-talet. Storslagna, brokiga, en story som tilltalade såväl manliga som kvinnliga åskådare där mer än gärna både känslor och i viss mån svagheter fick anas. För att inte nämna den speciella sorts humor som också återfanns i dessa filmer. Här behöver man inte sakna någotdera.

Filmen markerar också det åttonde och sista samarbetet mellan Wayne och regissören Henry Hathaway, också han ofta ansedd som en av de stora i just westerngenren. Säkerligen kände Hathaway och Wayne varandra ganska bra vid det här laget, och det märks också på Waynes agerande att han känner sig bekväm i rollen och regissören låter honom ta ut svängarna ordentligt. Belöningen kom också i form av Waynes enda Oscar i karriären, men i ärlighetens namn fick han den nog mer för lång och trogen tjänst under de dryga 30 år han tillbringat framför kameran…för SÅ bra är inte rollprestationen i sig ( tex känns Jeff Bridges´ nytolkning betydligt mer minnesvärd), Wayne (61 bast här) spelar egentligen bara den roll han alltid spelat i karriären…tuff och godhjärtad med ett dramatiskt och burdust yttre.

klarar biffen trots pensionsålder

Hathaway har såklart full koll på läget och sin regi, blandar stadsscener med naturscener som det anstår en rejäl äventyrshistoria. Berättelsen bygger på en roman av en Charles Portis men filmens manus skrevs, lite överraskande kanske, av en kvinna…Marguerite Roberts som en gång i tiden faktiskt var svartlistad i Hollywood på grund av sina vänstersympatier. Trots då att Wayne stod så långt till höger man kan komma på den politiska kartan hade han inga problem att jobba med Roberts och tvärtom kallade han hennes manus för ”mycket kompetent och underhållande”. Möjligen berodde det också kanske på att historien, trots att det är unga Maddie som drar igång hela händelseförloppet, mest fokuserar på Coogburn och dennes förehavanden.

I de nödvändiga birollerna gör man också intressanta upptäckter, Robert Duvall spelar banditen och ligaledaren Ned Pepper som fadermördaren Tom Chaney (Jeff Corey) gömmer sig hos, smörsångaren Glenn Campbell i rollen som Texas-rangern La Boeuf vilken också är på jakt efter Chaney och Dennis Hopper som sjaskig ligamedlem.

stjärna, diva, drinkare

I Sverige gick premiärridån upp 20 oktober 1969 och visade upp 128 minuter äkta amerikansk western i traditionell stil och alla torde vara nöjda och glada från både publik- och producenthåll. Och det var de säkert.

Intressanta snaskdetaljer att notera lite ”bakom kulisserna” är annars bla att Wayne inte alls gillade att jobba med unga Kim Darby. Han tyckte hon var alldeles för oproffsig framför kameran, och undvek henne så mycket han kunde mellan tagningarna (kan också ha att göra med att Wayne inledningsvis först ”lovat” Mattie-rollen till sin dotter…och i ett senare skede ville han ha sångerskan (!) Karen Carpenter till rollen). Dessutom gjorde han sig ordentlig ovän med den unge Duvall som han tyckte ifrågasatte alldeles för mycket hos regissören. Hathaway i sin tur mer eller mindre hatade att sångaren Campbell skulle vara med, menade på att denne inte kunde agera överhuvudtaget och bara fanns där för att sjunga och marknadsföra  filmens sedvanliga ledmotiv (fast det var Wayne som handplockat honom!)

De Sammanbitna bjöd möjligen således på mer delikata detaljer bakom kameran än fräsig action framför, men en stabil och engagerande film med den närvarande westernkänslan är det ju dock förstås. Och fortfarande en av de bättre westernfilmerna från förr, och som kan förlänas med det något slitna epitetet klassiker.

(och naturligtvis tittar Flmr också närmare på nyinspelningen lite senare under hösten)

Sep 19 2012

Tema Western: Appaloosa (2008)

Höstens tema satsar vidare och växlar upp. Idag med ett alster av lite modernare snitt, men där samma tidsanda har försökts fångats på bästa sätt för en traditionell, om än något annorlunda iscensatt, upplevelse.

New Mexico 1880-talet. I den lilla gruvstaden Appaloosa har ranchägaren och skitstöveln Randall Bragg (Jeremy Irons) tagit sig lite för stora friheter. Bragg vill åt traktens koppargruva och har anställt en hoper råskinn som under hans ledning gör tillvaron i den lilla tidstypiska staden rätt odräglig. Bragg drar sig inte ens för att skjuta stadens sheriff i filmens inledning och de mörka molnen verkar hopa sig ordentligt.

Ropet om hjälp når dock den hårdföre och lagupphållande revolvermannen Virgil Cole (Ed Harris) som tillsammans med bäste vännen och kamraten Everett Hitch (Viggo Mortensen) gör sig ett leverne på att resa runt i nationen som en sorts ambulerande poliser och rycka in (mot saftig betalning givetvis) där det finns problem att lösa. Som i Appaloosa. Cole och Hitch tar snart över sheriffsysslan och visar bryskt direkt ett par av Braggs hantlangare var skåpet från och med nu ska stå. Det bästa vore ju också om man kunde sätta dit Bragg för sheriffmordet, men hur ska det gå till? Ganska snart visar sig en öppning, men det blir också bland det tuffaste Cole och Hitch kommer att ta sig an..

mer westernstyle kan det knappast bli

Bakom dagens bidrag i genren står Ed Harris själv som regissör. Vad han presenterar är en historia som tar sig den tid den behöver. Harris låter varken kamera eller historien skynda framåt i några toksprång, utan levererar lite djup i form av utveckling av vänskapen mellan de två kumpanerna Cole och Hitch. Vi förstår att de känt varandra länge och att ett sorts tyst samförstånd utvecklats mellan dem under åren. Något som också kommer under prövning när änkan Allison French (Renée Zellweger) stiger av tåget en blåsig förmiddag. Hon charmar dem alla från första början, men det visar sig också snart att hennes agenda är något grumlig och hennes sweetness inte alls så vän som man skulle kunna tro.

Appaloosa blev möjligen ingen supersuccé vid premiären, kanske actiontörstarna blev besvikna, men filmen har ändå till dags dato gått med plus med ett par miljoner med tanke på dess budget. Fokuset ligger helt klart mer på dialogen och spänningen mellan de olika karaktärerna. Ett sorts triangeldrama utspelas mellan Cole, Hitch och French, som hotar att riskera den starka vänskap som råder mellan de två männen. Lägg till detta problemet med Bragg och olagligheterna som måste styras upp.

Som westernfilm levererar historien fint foto över såväl kargt landskap som dammiga gator i den traditionellt byggda lilla staden. Vad jag gillar med filmen är att Harris lagt sig vinn om att vara noga med detaljerna och tidsepoken både i kläder, vapen, sättet att prata och agera. Till exempel satsar filmen på att visa hur eldstrider kanske egentligen gick till, där träffsäkerheten inte alls var så jäkla hundraprocentig alla gånger. Eller hur man förberedde sig för en uppgörelse man mot man.

ställer till problem för gubbsen

Manuset bygger på en roman av den icke helt okände deckarförfattaren Robert B. Parker och satsar sina mesta spelminutrar på att bygga ett stadigt persongalleri som alla kommer att ha med varandra att göra på ett eller annat vis. Trots att man möjligen kan ana historiens fortsatta gång blir det svårt att vara helt säker på hur det ska sluta, och finalen blir både lite annorlunda men ändå logisk om man ser till omständigheterna. Harris och Mortensen funkar finfint som det strävsamma paret som inte tvekar att praktisera lagen med sina skjutvapen om det behövs. Zellweger gör ett bra porträtt av en kvinna som sett sina bästa dagar och ändå gör allt för att sörja för sin egen framtid. Den enda som egentligen får för lite speltid är kanske Jeremy Irons som i sann brittisk dryghetsanda stör ordningen. Skönt och pålitligt skådespel av den rutinerade aktören där. Som bonus hittas också gamle Lance Henriksen i rollistan minsann.

Appaloosa är kanske inget för den som vill ha fart och fläkt i sin westernupplevelse filmen igenom. Istället erbjuder den dock ett djup, en tålmodig historia, snygga scenarion och äkthet i sin framtoning. Gammalt hederligt pangpangvåld finns naturligtvis med och när det dyker upp då och då sker det i god stil som det anstår en western. Ett relationsdrama med westernmiljö som bakgrund kanske…? Stabilt bra.

Sep 17 2012

Tema Western: High Noon (1952)

Först ut i höstens tema en film som av många anses höra hemma däruppe på den absoluta toppen när det gäller klassiska westernfilmer. Premiär i Sverige den 7 juli 1952, då med det lagom avancerat försvenskade namnet Sheriffen.

Handlingen är lika enkel som den blir dramatisk; på sin självaste bröllopsdag får den lilla staden Hadleyville´s sheriff Will Kane (Gary Cooper) reda på att banditen och råskinnet Frank Miller har släppts fri från statsfängelset och sitter på nästa tåg mot staden för att hämnas på Kane, vilken naturligtvis var den som satte Miller bakom lås och bom från början. Och som av en händelse har Millers gäng spotats vid tågstationen där de inväntar sin ledare…

Kanes nyblivna fru Amy (Grace Kelly) vill naturligtvis inget hellre än att paret omedelbums ska laga sig ur staden innan Miller dyker upp, sedan länge är det också bestämt att Kane ska lämna in sin bricka när han gifter sig. Kommer Amy att få som hon vill? Kommer Kane att bara kunna åka ifrån staden utan vidare? Naturligtvis ICKE! Stoiskt och med en sorts stolthet som bara kan hittas i Hollywoodproduktioner från denna period bereder sig vår sheriff på en sista insats för att en gång för alla rensa staden från Miller och co. Problemet är dock bara att invånarna i staden inte alls är pigga på att ställa upp för Kane när han ber om hjälp i form av lite vicesheriffer, inte ens hans ordinarie vicesheriff (en ung och slimmad Lloyd Bridges) vill ställa upp på grund av att Kane inte förordat honom som naturlig efterträdare på posten.

ikon, hårding, modelejon

Ok, den som väntar sig en rejäl skjutglad historia här blir besviken. Regissören Fred Zinnemann satsar istället krutet på den dramatiska upplägget om förhållandet mellan Kane och invånarna i staden. När slutuppgörelsen avhandlas går det fort och utan större krusiduller, filmens kärna och känslocentrum ligger istället på det som SKA hända. Man kan till exempel notera hur skickligt Zinnemann väver in en klocka i nästan varenda filmruta, som hela tiden visar hur visarna kryper närmare det klockslag när tåget ska anlända. Fokuset blir denna väntan och hur Kane förgäves försöker hitta lite backup bland stadens invånare.

Gary Cooper, stor stjärna naturligtvis vid den här tidpunkten, gör sig finfint i rollen som den envise Kane. Han har en sorts bisterhet och beslutsamhet i hela sitt sätt att agera. En riktigt hårding. Hans inställning till det förestående får ju dessvärre också lite komplikationer i umgänget med den nyblivna frun Amy. Grace Kelly ser lagom vän och sårad ut, men i sann mansdominerad Hollywoodanda a´la 50-talet inser hon att det är lönlöst att få huvudpersonen att ändra sig. Sheriffen vet ju alltid bäst, eller…?

Stor framgång vid premiären förstås och storyn hyllades för sin dramatik och sättet den är upplagd på. Vad kanske dock inte många visste från början är att Zinnemanns film egentligen är en snyggt förklädd allegori om det rådande tillståndet i filmfabriken under den här tiden, när svartlistningar pga misstänkta politiska vänstersympatier var på tapeten, kommunistskräcken smög sig naturligtvis också in i Hollywood…vilket flera oskyldiga fick erfara. Manuset till filmen skrevs av en Carl Foreman, som innan filmen ens var färdig var tvungen att fly landet och bosätta sig i England, och skildrar lite lagom slugt hur det är att stå ensam mot ett hot och inte få stöd eller hjälp i någon form.

Helyllepatrioten John Wayne gillade naturligtvis inte alls filmen (är vi förvånade att han stödde utrensningarna Hollywood…?) och menade på att en sheriff aldrig skulle bete sig på det” mesiga” (mänskliga?) sättet som Cooper gör i  handlingen. Som ett sorts svar på dagens film gjorde Wayne ett par år senare Rio Bravo (mer om just DEN längre fram i temagenomgången) där han visade hur det hela skulle ha styrts upp enligt honom (ändå erkände Wayne på äldre dar att han helst av allt skulle ha vilja ha haft huvudrollen i stället för Cooper..)

frugan lägger sig i

Nåväl, trots Waynes griniga åsikter hittas här bra ödesmättad stämning igenom hela historien i kombination med stilenligt foto och snygga kulisser. Skurkgänget (där falkögda hittar en repliklös Lee Van Cleef i sin första filmroll) väntar tålmodigt på sin ledare och blir rätt anonyma igenom hela filmen, vilket möjligen också är lite avsikten.

Till och med badasskaraktären Miller blir egentligen bara en parentes i hela historien, det sista hindret på Kanes väg till själslig ro innan han kan lägga sheriffyrket på hyllan.

High Noon är såklart mumma för en nördig westernälskare. Det svartvita fotot förstärker och ger filmen sin tidstypiska känsla med traditionell musik och för första gången med fenomenet med ett speciellt ledmotiv som lanserades. Gary Cooper visar naturligtvis att ingen bråkar med en sheriff, men vägen till the showdown är faktiskt mer intressant i sig. Dramatiskt värre och kanske lite ovanligt mot den gung ho-känsla som annars alltid tycktes genomsyra westernfilmer på 50-talet. En bra film, om än lite kantstött av tidens tand, och en lagom start på nedstigningen i westernträsket vill jag hävda.

Sep 16 2012

Temadags! Det var en gång en epok…

Egentligen är det lite märkligt att en sådan begränsad tidsperiod i historien har haft en sådan stor påverkan på litteratur, sånger och framför allt filmer genom åren.

Själva fenomenet Vilda Västern som sådan, eller the Old West, varande faktiskt bara under en generation och anses startat runt mitten av 1800-talet, eller kanske till och med strax efter det amerikanska inbördeskrigets slut 1865 för att sedan pågå till åren precis efter 1900-talets början med starten på det moderna samhället med elektriciteten, maskiner och den industriella frammarschen. Runt sekelskiftet konstaterades det också att den omtalade ”The Frontier”, dvs. det outforskade landet, inte fanns längre. Nu befolkade människan hela den amerikanska kontinenten från Atlanten i öst till Stilla Havet i väst. En sorts epok som sakta drev in i glömskan när nya utmaningar och problem nu gjorde sig påminda i det nya och betydligt modernare 1900-talet.

Trots sin korta livslängd som epok har westerneran bjussat på otaliga myter, legender och historiska händelser (vissa mer sanna än andra) och det kanske inte var så konstigt att både filmindustrin och litteraturen var snabba med att snappa upp detta fenomen. Snacka om källor att ösa ur när det gällde att romantisera och engagera de som tog del av berättelserna. Och varför inte? Den amerikanska västern var ju i rena verkligheten en riktig tummelplats för allsköns individer, nybyggare som drömde om ett bättre liv västerut..kanske till och med på flykt på grund av sin religion. Eller kanske var det misslyckade figurer från de växande storstäderna som plötsligt insåg att det gick att göra sig en mindre förmögenhet i de små städerna som växte upp över prärien. Desillusionerade fd soldater som efter inbördeskriget insåg att de aldrig skulle kunna återgå till ett normalt familjeliv, visst var det då lättare att bli en outlaw västerut där lagar och rättvisa knappast var något som var speciellt prioriterat…

Alldeles säkert var tillvaron både tuff, slitsam och ibland rent helvetisk i dessa pionjärtider, icke att förglömma att man också systematiskt fördrev de amerikanska urinvånarna längre och längre bort från sina rättmätiga marker. Klart att det skulle explodera i blodiga och tragiska indiankrig under dessa årtionden. Den amerikanska pionjärandan med vissa inslag att skämmas över med andra ord.

Nåväl, efter att ni nu har fått denna möjligen ohemult långa inledning till höstens stora tema här på bloggen och till vad som egentligen skulle bli en sorts kärleksförklaring till westerfilmen och varför Flmr tycks så besatt av denna genre..så får vi helt enkelt konstatera att det naturligtvis tack vare Hollywood (och även i vissa fall Europa) finns sanslöst mycket att skriva om när det gäller westernfilmen. En genre som varit med i filmindustrin ända från stumfilmens första stapplande dagar, och därmed väl torde vara en av de äldsta kategorierna på spelfilm.

Vad bottnar då mitt galna intresse i?
Tja, säg det den som vet. Kanske är det den fascinerande aura av stora vidder, frihet, äventyr som satt avtryck i mitt sinne? Kanske är det faktumet att jag hade snälla föräldrar som lät mig vara uppe sent och kika på alla de westernfilmer som statstelevisionen faktiskt pytsade ut i mängder i sina två allenarådande kanaler (yes kids..två kanaler!) under 70-talets första hälft. Och kanske intresset grundmurades när jag började läsa billiga kioskdeckare om revolvermännen, lebemännen och lustigkurrarna Bill och Ben på äventyr i den romantiserade och våldsamma tillvaron som utgjorde den amerikanska prärien. Minst ett sådant tummat ex låg ständigt bredvid sängen i de unga tonåren…

Skit samma egentligen. Här och nu börjar nu då Flmrs stora hösttema om westernfilmer. Under kanske ett par år har jag sakta men säkert samlat på mig ett mindre bibliotek av westernfilmer, både nyare och äldre, klassiker och renodlade actionstänkare, äventyrliga och dramatiska, både bättre och lite sämre. Många har jag sett för första gången, många såg jag för länge sedan för att nu ha sett dem igen, och många ligger för tittning as we speak.
Först hade jag någon galen idé om att köra temat koncentrerat under kanske två-tre  veckor, men insåg att det nog är smartare att portionera ut dessa alster i bloggen i lagom doser under en lite längre tidsperiod, risken finns ju annars att det blir lite FÖR mycket kobojser på en gång.

De kommer inte i någon speciellt kronologisk ordning, istället känns det mycket roligare att blanda friskt i årtiondena. Och naturligtvis är det minst lika kul om du som eventuellt kikar in lite under temat då och då gärna lämnar en kommentar om dina egna erfarenheter av westernfilmens varande i allmänhet och speciella filmer i synnerhet. Kanske har du också några egna sköna westerntips att förmedla vidare…

Men då så.
Då rullar vi väl igång detta HöstTema dårå!