Kategori 1

Aug 27 2012

Underworld: Awakening (2012)

Men nej för i helvete. Vad är detta? Och nej för i helvete, varför tittar jag en än gång på detta sorgliga koncept till actionfilm? Tja, vad gäller det sista så är det väl bara så…man kommer ständigt vila sina ögon på filmer som redan från början kan sorteras in i avdelningen mök och bråte. Det är en del av filmintresset ju. Man måste ner i träsket för att uppskatta en godbit ordentligt. Eller också hoppas man på lite mirakel.

Nu har jag faktiskt absolut inget emot de mest fantasifulla, eller actionklädda, serietidningshistorier. Så länge de bjussar på fart, fläkt och visst intresse i mina åskådarögon så får de väl leva fan bäst de vill. Och i vissa fall komma undan med det också. Icke dock i dagens fantasialster, som egentligen bara följer den uppsparkade vägen som den senaste delen tillhandahöll. Och redan där var ju förfallet rätt uppenbart, i mina högst subjektiva ögon alltså.

Visst, första filmen var väl ok som förströelse och bjöd ändå på en rätt lustigt mixad story om detta besynnerliga krig mellan de klassiska monstertyperna vampyrer och varulvar. Len Wiseman kanske hade något i någon sekund där, men som vanligt inser inte vissa är less is more och därför har han naturligtvis plöjt sitt koncept rakt ned i dyn som ligger i gränslandet mellan A- och B-filmernas twilightzon.

Problemet med hela historien är just att det är så förbannat ointressant. Vem bryr sig liksom om alla dessa namn, legender och trådar? Det är stelt hanterat och de gamla myterna lyfter aldrig. Mest märks det också på de olika filmerna som följde på originalet där huvuddelen ligger på action, action och mer action…som för att skyla över att det inte finns något att berätta. I dagens försök har Wiseman nu lämnat över regipinnen till svenskduon Mårlind och Stein, och nöjer sig med att ha plitat ned filmens fåtaliga manussidor som denna gång placerar frugan Kate Beckinsale en liten bit ännu mer in i framtiden. Nedfryst och snyggt förpackad. Några minuter senare är hon dock upptinad och skam vore det väl om hon inte illa kvickt hittade sin åtsmitande läderoutfit också. Världen tycks ha förändrats, men den eviga kampen med, de oförskämt taskigt framställda, varulvarna (betänk att det är ju mitt favvismonster av alla!) fortsätter naturligtvis och det nyvakna snyggot skrider till verket som om det var igår. Nu med en liten twist som sällskap (för att man inte ska tro att det är en karbonkopia från förr man glor på…vilket man gör ändå).

satans Flmr…jävla glädjedödare. Ät bly!

Har då inte de svenska ynglingarna gjort skäl för sina filmlöner? Ja, man får väl hoppas att de möjligen kan sätta detta på sina cv:n som ett hantverk enligt uppställda regler och tydligt levererat inom uppsatta tidsramar. Här är det inte tal om att utveckla några egna talanger. Mest se till att Wiseman´s koncept dras runt ett varv igen på bästa tekniska (men ack så tråkiga) sätt med tillhörande enerverande soundtrack.

Vilket alltså innebär; en luddig och högst oengagerande historia, en fru Beckinsale som i vissa scener ska röra sig i slowmotion med tillhörande långrock som slår i vinden, fladdrande hår, en förförisk och lagom trulig blick, minst en avdankad filmskådis som motståndare (i det här fallet Stephen Rea) samt ett koppel kackigt framställda cgi-varulvar som ger lagom med motstånd in till den hårt piskade finalen.

Underworld: Awakening känns riktigt hopplös. Den befinner sig på samma sunkiga existensnivå som tex hela Resident Evil-serien. Sorgligt nog hymlar dessa koncept uppenbarligen inte längre med att målgruppen är hormonstinna tonåringar som väl skiter i story och upplägg så länge de får se snygga brudar i åtsittande outfits med vapen i händerna. Och eftersom inspelade popcornsmoney talks har vi nog inte sett det sista av snygg-Kate i läder.

Aug 10 2012

Zombietrubbel x3!

I väntan på att ”The Walking Dead” ska dyka upp med ny säsong och förhoppningsvis lite bättre manus än sist, är det väl aldrig fel att ägna sig åt lite andra alster i genren…även om resultaten kan variera.

World of the Dead: The Zombie Diaries (2011)

Jamen hur trött är man inte på den här found footage-stilen då!?!
Dessa skakiga kameror, gryninga klipp och hopp fram och tillbaka. En stil som naturligtvis hade sina förtjänster en gång i tiden och… mycket väl kan visa upp en och annan höjdare även nu om det görs på rätt sätt.

Dock inte här. En riktig stinkare till film är vad det är. Filmmakarna borde ha börjat med att se till att ha det viktigaste…ett manus. Här finns inget alls…bara ren tråkdom och noll känsla. Att be sina kompisar ställa upp som sminkade zombisar och filma dem i katastrofalt dåligt mörker är snudd på filmiskt självmord. Ojoj vad dåligt det är alltså.

Handling? Ett par soldater och en civilist ska ta sig från punkt A till punkt B. That´s it. Engelskproducerat men det blir inte bättre för det. Ett inlägg i zombigenren som kunde ha skrotats på idéstadiet.
Undvik som (zombie)pesten!

The Dead (2010)

Men här blev det genast bättre! Ta the average zombie ur sin ”normala” omgivning och släpp ned honom/henne i säg….den afrikanska vildmarken…då blev det det plötsligt lite udda och genast lite underhållande småspännande. En ensam stackars överlevare från en flygkrasch, amerikanen Murphy, försöker mödosamt ta sig till någon sorts kontrollerad zon efter ett zombieoutbreak.

Även om döingarna på traditionellt manér sävlar sig fram med sedvanligt väsande ska man inte tro att de är lätta att hålla sig undan. Inte ens i bushen. Och dessutom har de en förmåga att dyka upp överallt!

Murphy slår sig så småningom ihop med en soldat från trakten som letar efter sin familj, och tillsammans försöker de också ta sig från punkt A till punkt B. Fast här är det oändligt mycket mer underhållande. Och så slipper man skakig kamera. Bara det.

Snyggare tillverkad, läckrare foto över det afrikanska landskapet, sin beskärda del av gore, kanske lika tunn story egentligen men ändå betydligt bättre i kategorin. Och zombieraffel från den afrikanska kontinenten är man inte bortskämd med! Godkänt utan tvekan!


(tack filmitch för tipset!)

La Horde (2009)

Så avslutningsvis en ösig action-zombie-karamell som enligt omslaget är ”Zombiefilmernas Die Hard!”. Nå, det kanske kan diskuteras….

Denna franska röjare berättar om ett gäng poliser med tvivelaktig moral som ska hämnas en fallen kollega. Målet för hämnden är två kriminella bröder som sitter och häckar högt upp i ett förfallet höghus. Givetvis med sina beväpnade polare. Planen går om dock om intet, men plötsligt får både snutar och skurks annat att tänka på när höghuset invaderas av horder av bindgalna vrålrusande zombies! Kanske läge för kombattanterna att samarbeta för att möjligen klara livhanken?

Här är det fullt ös från början i ett manus som inte ens är ute efter att försöka sig på en förklaring till galenskaperna med de levande döda. Det är bara skjuta, skjuta, skjuta som gäller. Det är galet tempo och rått gore i var och varannan filmruta. Hetsigt filmat med tvära vinklar och sunkiga miljöer. ”Hjältarna” skriker och gapar mest hela tiden och frågan är vem av dem som egentligen är mest otrevlig. Poliserna inräknade.

I denna filmtrio måste dock detta sista bidrag utses som vinnare, då stilen är helt hysteriskt grafiskt överdriven och på så sätt gör den bisarrt underhållande. Som vanligt vill man ju gärna veta hur det ska sluta. Godkänt och nästan lite….konstigt bra.

Jul 21 2012

This Means War (2012)

Ännu en sådan här filmjäkel jag inte blir riktigt klok på.
Eller snarare undrar vad manusförfattare och regissör egentligen velat. För här är det spretigt. Dessvärre ordentligt irriterande stökigt spretig.Och intetsägande.
Gäsp.

Jag kan möjligen hålla med om att inledningspremissen ändå har något litet (väldigt litet) lockande; två superduper-CIA-agenter med rätt looks och goda hjärtan som ackompanjemang till sina stilfulla fightingskills lyckas med konststycket att kära ned sig i samma kvinna.
Ok, inte omöjligt och mycket väl en möjlig grundplåt till en komedi.

Men sen liksom händer något. I takt med att rivalernas kamp växer och vår kvinnliga huvudrollsinnehavares dilemma över hur hon ska välja också växer….växer också träsmaken hos yours truly.
Visst, Tom Hardy och Chris Pine i frontrollerna tar till ren slapstick och vassa teknik-metoder för att bräcka varandra och bli the choosen one för Reese Witherspoon velande figur Lauren. Som i sin tur vänder sig till sin något cyniska väninna för goda råd (och ironiskt nog är det just hon i sin miniroll som står för de enda lustigheterna i hela filmen).

rejäl rivalitet om gunsten

Bakom verket återfinns regissören McG, vilken känns som en inte helt stabil gosse i filmvärlden som varvat riktiga bottennapp med ändå rätt ok saker som tex Terminator: Salvation. Här irrar han dock mest runt i snygga L.A.-backdrops och gör tafatta försök att spela ut mannen och kvinnans sexualitet mot varandra, helst på ett komiskt sätt. Åh visst ja, glömde jag skriva att det oerhört pliktskyldigt finns en liten actionhistoria bakom allt det sockersöta också…? Något som uppenbarligen bakats in för att salongsromantiken inte helt ska få ta överhanden.
Full fräs i genremixen alltså.

This Means War faller dock på att den inte kan bestämma sig för vad den vill vara. För att kombinera det som den försöker sig på funkar inte alls. Ofokat värre hos undertecknad och jag kommer plötsligt på mig själv med att undra hur långt det är kvar till upplösning och eftertexter. Och det kan ju sannerligen inte ens räcka till ett godkänt betyg. Trist som filmupplevelse.

Jun 21 2012

Catch .44 (2011)

Någon har sett för mycket på Tarantino.
Någon har ägnat alldeles för många timmar åt att studera Javier Bardem´s lömska killer i No country for old men.

Någon har fått för sig att bara man har lite tunga namn i rollistan, lite snodda scenkonstruktioner och ett plagiatmanus man själv tycker är vrålhäftigt udda, ja då är det ju bara att göra en film!

Denne någon heter Aaron Harvey och borde väl egentligen ha sig ett kok stryk. Dels för att han snor scener rakt av ur Tarantinouniversumet och tror att det är skitcoolt. Dels för att han har en hittepåhistoria som är så otroligt oengagerande och lövtunn och crappig så att det inte på långa vägar räcker med att försöka skyla över med fräsiga huvudrollsnamn och smällande pistoler ackompanjerat av tuff musik.

Vem i hela friden fick för sig att låta Harvey hållas med det här? Kunde ingen ha vänligt men bestämt upplyst honom om att ska man nu kopiera måste det ske med lite antingen stil, finess, humor eller i alla fall en sorts balanserad distans.

Här finns inget, absolut inget, av detta. Bara tröttsamma imitationer ned till minsta musikaliska ton.

Historien då? En kvinnlig underhuggartrio som tillsammans har fått någon sorts obskyr order av sin chef att stoppa ett ”knarkparti-på-väg” vid ett sunkigt vägfik. En helmysko killer som ägnar sig mer åt dialogiska utsvävningar om väder än att få något gjort, och som naturligtvis också dyker upp på fiket.
Tja…det var liksom hela historien.

förtjänar ett skott i magen om man är med i skit som detta

Och varvat med detta en massa flashbacks och återberättande och en regissör som inte drar sig för att använda samma scen tre gånger. Tre gånger!

Att Bruce Willis hoppar på ett kaffejobb på 15 minuters speltid för lite enkla dollars förvånar dock liksom inte. Det är väl Willis lite i nötskal, blandar högt med lågt. Å andra sidan har han ju tillräckligt mycket rutin i Tinseltown för att kunna skita i alla och göra lite som han vill. Malin Åkerman ska uppenbarligen fungera som någon sorts headheroine, men i mina ögon kommer hon aldrig någonvart i karriären med roller som denna. Nä, dagens stora suck är att alltid goe, pålitlige och synnerligen kompetente Forest Whitaker (jag säger bara Ghost Dog!) ställer upp i den här soppan. Illa, mycket illa. Ironiskt nog är just Forest den enda, som med sitt farligt-nära-överspel, kommer ur det hela med ett litet korn  heder i behåll. Och vad gör gamle Brad Dourif i en tvåminutersroll!?

Catch .44 är skräp och pannkaka!. Även om jag strör betyg och åsikter runt mig i tid och otid, kan jag alltid tycka att man ska se själv för att bilda sig en egen uppfattning. Här vill jag dock vädja att ni litar på mig; undvik det här som pesten!

Jun 12 2012

Sand Sharks (2011)

Och det är så svårt att hålla sig borta från det man på förhand vet kommer att balla ur fullständigt. Det är som en mystisk självplågarkraft drar en mot det riktigt skräpiga och eländiga. Jag vet ju som vanligt att det inte kommer att bli en positiv överraskning, och ändå vill man liksom bara kika på taffligheterna bakom en skämskudde.

Och än en gång kan man konstatera att det också finns grader i skitfilmsträsket, de som görs med miljoner i ryggen (Sucker Punch), de som görs med lite gott humör och en sorts självdistans (Iron Sky) och så de som görs med vääääldigt gott humör och fantasi och försöker visa just det kanske lite för mycket.

Här vankas det strandfest i hålan White Sands, det är naturligtvis viktigt för stadens turistinkomster, det är en oroad polischef då något attackerar folk på stranden, det är en en gammal veteran som skorrar om att det är en best som bara han kan besegra, det är en marinbiolog som vet allt…och det är…vänta…har vi inte hört allt det här förut…!?

Det handlar alltså sandhajar. Inte vanliga sandhajar utan …Sandhajar! Hajar som lever i och rör sig i…sanden! Håll i hatten, men det är faktiskt storyn i ett nötskal. En sorts galen blandning av Hajen, Tremors och valfri collegefilm från 80-talet, komplett med blaskig synthmusik.

en bystig blondin, en polisnörd och lite hajinälvor…it´s a wrap!

Det är faktiskt en helt galen ripoff på Hajentemat, komplett med alla nyckelscenerna…fast i ny och vansinnigt mycket kackigare version.

Det känns lite som om gänget bakom filmen vill satsa så stenhårt på att vara just spoofiga och roliga, så det blir lite för mycket av den varan. Som om tex SNL fått för sig att göra en extremt utdragen sketch på Hajen-temat.

Sand Sharks är naturligtvis usel som film, skådespelande finns inte och effekterna håller varierande grad från ”skämskasst” till…. ”amatörkasst”. Ett faktum kan dock ingen ta ifrån filmen; den är gjord med extremt mycket fantasi och gott humör. Och vad fan…det är kanske det allt handlar om egentligen…?
Men godkänt…näeee..

Jun 4 2012

Ghost Rider: Spirit of Vengeance (2011)

Första sommarveckan startar med en sågning.
En kapning. En  idiotförklaring. Och det värsta av allt; min skämmsfavvo Nicolas Cage befinner sig (naturligtvis) mitt i alltihopa.
Illa. Men dessvärre inte oväntat.

Cage har glidit runt i en slags gräddfil i min bok, och kommit undan med sina mer eller mindre dyngalster för att han är just…han. En snubbe som har så mycket i sig, men som de sista (rätt många nu) åren på ett märkligt sätt bara glidit ned i det ruffiga och högst sjaskiga träskrummet där ingen skådis med lite självaktning vill vara. Nog för att Cage sitter i ekonomiskt klister, hoppar på det mesta som tycks kastas i hans väg och beter sig allmänt halabalootokigt, men även han har väl en gräns för vad han vill sätta sitt namn på!?

Kunde man tro.

Uppföljare är aldrig ett bra kort, oftast inte  iaf. Uppföljare på en historia som inte var sådär speciellt jättebra första gången är ännu märkligare. Här är det en rent irriterande gåta vem som greenlightade det här projektet. Uslare än uslast är vad det är. En riktig idiothistoria om den lidande Johnny Blaze (Cage) som av filmisk nödtorftig anledning gömmer sig i östeuropa (eftersom det givetvis är bra mycket billigare att filma där), men på nytt får ta en match med Den Onde och dennes loserhantlangare. Naturligtvis i rollen som brinnande mc-knutte även den här gången.

Med i den lugubra (snyggt ord det där) historien finns också en kvinna, ett barn och en vinpimplande präst med figtherskills som ska vara en sorts sidekick. Och hur man fick in den ändå rätt respektable Ciáran Hinds i manuset som Storfan med blodsprängda ögon är en gåta. Fast kanske inte ändå. Enklare pengar kan man väl inte göra som skådis. Men stoltheten, herregud stoltheten….

Och där slutar inte där, för plötsligt dyker Christopher Lambert upp också! Trodde han att det här är vägen till en ny comeback? Moahahahah…!!!! Idiot säger jag bara.

ugly son of a bitch!

Största käftsmällarna ska naturligtvis dock gå till filmparet Mark Neveldine och Brian Taylor som förstört varje liten smula av hopp som någonsin funnits om den här karaktären. Som om de skitit i manus och repliker, bara de fått stila upp med effekter. Effekter i massor och alla gjorda i CGI-dravelteknik. Tröttsamt och totally intetsägande. En gång i tiden, efter duons  rätt underhållande Crank-filmer (okej, första då iaf..), trodde man lite på de här gossarna. Så gjorde de den urusla Gamer och fuckade upp manuset till Jonah Hex…och nu har de alltså förstört den här filmfiguren också, borta är alla spår av möjlig seriefigurkänsla. Illa, förbaskat illa.

Ghost Rider: Spirit of Vengeance är skrattretande usel och totalt osammanhängade. Som att slösa bort 95 minuter av sitt liv på…ingenting. Pestvarning och yrkesförbud på de här filmklåparna! Och Cage-jäveln får fan skärpa sig på riktigt! Hade jag haft minustecken att dela ut hade den fått minst fem! Nu blir det en, för dagen skitförbannad, ful stjärna att mosa in i nyllet på alla inblandade.  Joråsåatt!!

Maj 22 2012

The League (2003)

Är en dålig film alltid berättigad till en andra chans?
Finns det överhuvudtaget någon möjlighet att man kan se en film i ett annat ljus än man gjort tidigare? Finns det olika grader i helvetet även i filmvärlden?

På senare tid har jag ofta funderat på det där. Ibland känt att jag kanske dömt en film lite för hårt. Eller inte. Påverkas man möjligen av tiden som går, att man på något sätt skulle bli lite mer förlåtande vid en andra titt?

För att ta reda på detta har jag således tagit fram en film jag bara sett en enda gång, och då kändes det sannerligen inte som ett speciellt lyckat resultat.

Men, dags för en ny chans och in i spelaren med den bara! Nu har man också uppenbarligen försvenskat titeln från den mer eleganta The Leauge of Extraordinary Gentlemen…hmm..

Alltså, egentligen är det ju något av ett drömscenario. Tänk alla dessa litterära romankändisar i en och samma historia. Man skulle ju nästan kunna få för sig att det är en tidig variant av Avengers för tusan! Alla dessa figurer som man kommit i kontakt med under uppväxtåren med näsan ständigt i böcker av olika genrer. Dagens idé kommer naturligtvis från ett seriealbum, och på papperet låter det väl heller inte som en dum idé. Kan man tänka.

Storviltjägaren Quatermain, självaste kapten Nemo, Mina Harker från Dracula, Dorian Gray, en viss Dr Jekyll och en osynlig man! Smaka på dessa figurer. Och så släng in en Tom Sawyer också i mixen…för att inte tala om en Moriarty! Alltså, ni hör ju själva, det finns banne mig potential här att dribbla med.

Men, MEN…det går ju käpprätt åt skogen med en historia som känns så kargt behandlad och utslängd så man kan bli förbannad bara på det. Denna exklusiva ”klubb” måste samarbeta ihop för att stoppa en mystisk person som uppenbarligen vill störta världen i krig i denna alternativa viktorianska tid mot slutet av 1800-talet. Alla figurer tillåts stoltsera med sina förmågor, men det hela snurrar naturligtvis runt Sean Connery i rollen som storviltjägaren Quatermain. Det känns också som att problemet med filmen stavas just Connery. En snabb efterforskning visar att regissören, en Stephen Norrington (som mig veterligen aldrig regisserat igen sedan denna film) var i ständigt bråk under inspelningen med just Connery, som i sin tur också satt på producentstolen.

så mycket potential, så lite underhållning

Sean Connery må vara en legendar i filmens värld, men min känsla har alltid varit  och är att denne lebeman är en besvärlig jävel att jobba med. Han har sina åsikter, säkert diviga och dryga, och nöjer sig inte med något annat än sin egen lösning. Det känns lite som problemen mellan regissör och skådespelare skiner igenom här, Connery agerar lite tröttslött, nästan som om han tappat lusten och skiter i det mesta. Det digra birollsgalleriet med bla Stuart Townsend, Peta Wilson, Shane West och Jason Flemyng får jobba i rejäl motvind med ett lösryckt manus och flera intetsägande scener staplade på varandra.

Inte ens filmens skurk gör något större intryck, och dennes överdimensionerade tilltag speglar inte alls det rätt bleka motivet bakom allt som händer. CGI-effekterna läggs på kö och bankas in i filmen den hårda vägen vilket får dem att kännas ok, inte mer. Jag vill så gärna tycka om den här filmen, eller i alla fall känna mig lite underhållen, men det går banne mig inte när historien känns så slött hanterad och osnyggt tillverkad så att hela speltiden går att sitta och reta sig på just det.

The Leauge håller därmed inte alls för teorin som jag testade i början av recensionen. Fylld med mer eller mindre gångbara effekter, en synnerligen ansträngd storyline och en cast som känns rejält bleka blir det här mycket mer kvantitet istället för kvalitet, vilket är synd för det känns som att filmen var värd ett bättre öde.  Nu blir det underkänt. Igen.

Apr 20 2012

The Darkest Hour (2011)

Nu har jag faktiskt ägnat en hel förmiddag åt att försöka hitta något med den här filmen. Något som inte kommer att placera den i träsket över jaha-blaha-filmer.
Det har gått sådär.

Jag vill ta fasta på att filmens första 15 minuter ser aningens lovande ut. När the shitstorm brakar lös går det att hitta lite svajiga men ändå intressanta vibbar mitt i den filmiska paniken som uppstår på Moskvas gator och ingen vet vad som pågår. Jag vill också tjusas av att filmen utspelas i Moskva av alla ställen och att man trots allt fått till en och annan snygg scen över öde gator och torg i denna del av världen.

Någonstans vill jag också tycka om att filmens invaders kommer i en aningens udda form, låt vara att det ligger tunga copycat-vibbar från Världarnas Krig över det hela. Effektnissarna har också ett par helt okej ögonblick under historiens gång.

Kinnaman tar partyweekend i Moskva

Men, men, men….jag kan omöjligt tycka om det kackiga skådespel som bjuds av det obligatoriska gänget på flykt som ju längre det rullar på plötsligt blir svinsmarta och krystar fram värsta slutledningsförmågan. Det är givetvis fartiga amerikanare under ledning av bla Emile Hirsch som vet bäst. Svenske Joel Kinnaman halkar in i gruppen, som just svensk, försedd med det något udda namnet Skyler (!) och levererar ett skådespel som man får hoppas att han inte gärna pratar speciellt mycket om i framtiden. Man bryr sig liksom inte om vad som händer dem eftersom de så snabbt blir så ointressanta karaktärer.

Nä, det här blev ju inte speciellt bra alltså. Historien tappar blixtsnabbt både fart och intresse och känns till slut som en riktig B-soppa. Lite synd är det allt, grundidén är inte helt knasig, berättad på rätt sätt vill säga. Det är den inte här.

The Darkest Hour är nästan ok i runt tjugo minuter. Sedan är det kört. Superkört. Då spelar det ingen roll att det någonstans lite här och där finns en och annan rätt schysst filmeffekt. Det räcker inte till ett godkänt betyg hos dagens gnäll-Flmr.
Fan, en tvåa hade jag hoppats på att få klämma dit i alla fall.

Apr 13 2012

En film jag ångrar att jag sett

Jamen det här var väl alldeles för roligt för att avstå.
När filmitch kom med en förfrågan om medverkan i detta ”projekt” var det näst intill omöjligt att inte låta tankarna rusa iväg på direkten. Här skulle nu grävas fram the worst of the worst. Filmen man verkligen ångrar att man ens ägnade en sekund åt.

Men, så visar det sig att det här minsann är svårare än man kan tro. Kan man som filmälskare överhuvudtaget ångra något man sett? Man kan skriva ned en film, hata den, förakta den och på alla andra sätt misskreditera den. Men kan man verkligen ångra att man sett den? Är det inte egentligen det allt handlar om…att se även skräpet och känna att det ger något tillbaka till mig som tittare/tyckare..om det så än handlar om mindre trevliga känslor? Fyller inte alla filmer en sorts funktion vilken kategori de än befinner sig i?

Det här är den typ av frågor jag nu gått omkring och brottats med under ett par veckor. Filmtitlar har seglat upp i hjärnan, usla filmer som mer än väl skulle förtjäna ett par extra hugg med yxan. Men så återkommer jag ständigt till samma fråga; kan man verkligen ångra att man sett dem? Svaret blev ofta kanske lite överraskande Nej, vilket naturligtvis inte alls hjälpte till att göra denna utmaning något lättare.

Här krävdes ett nytt sätt att tänka insåg jag och började fundera på vad egentligen det skulle kunna betyda att jag ångar att jag sett en film. Vad skulle ha ”drabbat” mig för att få mig att känna en sådan känsla?
Jo, kanske att något som jag tidigare varit hänförd över plötsligt bara bleknade och suddades ut. Att en sorts fascination för både stil och utförande misshandlats så brutalt att det för alltid förstört det generella minnet.

Naturligtvis hittar man sådana här minfält främst i uppföljarfilmer. Filmer som kan förstöra den känsla man fått efter originalfilmen och så till den grad skada anseendet att man aldrig mer kan tänka på det fina med originalet utan att känna sig befläckad av den smutsiga uppföljaren. Det svarta monstret som för alltid förstörde det fina…

…och därmed kan jag också nu ge er min variant av dagens tema:

Highlander II – The Quickening (1991)

Vad första Highlander gjorde med mig som filmtittare är nästan obeskrivbart. 21 år gammal satt jag 1986 bara och gapade över denna fantastiska film med sin mytologi, de fräckaste scenövergångar jag någonsin sett, det tuffaste soundtracket jag någonsin hört (Queen gubevars!) och en story som lyckades med både konststycket att vara actionstiligt och filosofiskt djup om detta med livet och framtiden. Lägg till detta den skotska touchen och jag var liksom såld. Älskade varje ruta av filmen. Dessutom var slutet så stiligt, vackert och fulländat och framför allt AVSLUTANDE.

Det var en film jag bar med mig länge, en film att bara liksom älska för sitt mustiga innehåll, ascoola stil och fantasifulla manus.

5 år senare skulle allt bara raseras. Förintas. En sorts filmisk och känslomässig höjdpunkt skulle dras rakt ned i smutsen och för alltid begravas bland skammens sörja. Det skulle aldrig mer hjälpa att återvända till originalet och dess ljus.

Uppföljaren skulle naturligtvis aldrig ha gjorts (nähä!?). Än idag är det helt ofattbart att en ny film såg dagens ljus. Från den sekund denna styggelse till uppföljare började existera utplånades allt som varit fint med originalet. Att överhuvudtaget, efter det makalöst snygga slutet i första filmen, ge sig på att skapa en fortsättningshistora blev så makabert sjukt. Och än värre skulle känslan bli när det också plötsligt handlade om utomjordiska hjältar och att allt skulle utspela sig i framtiden! Snacka om att spotta på det första manuset!

Ett sådant jäkla påstående som på en mikrosekund sköt hela Highlander-kulten i sank. Lägg till detta en galet rörig historia, det ofattbara konstaterandet att både Sean Connery och Christopher Lambert båda valde att ställa upp igen. Ett tilltag jag aldrig någonsin kommer att förlåta dem för.

Nu är det ju också känt att till och med regissören Russell Mulcahy insåg att detta var ett ohyggligt stort misstag Han försökte förtvivlat få bort sitt namn från filmen, men luddiga kontraktsbestämmelser satte stopp för det. Han om någon ångrar sig säkert idag då hans karriär uppenbarligen tog snabbexpressen rakt ned i mörka källaren efter det.

stå där med skammen era pajasar!

Det känns som ett av de (ändå ganska sällsynta) tillfällen när en historia, så fint uppbyggd med en originalfilm, så brutalt massakrerats och förstörts av den uppföljande bara från en film till en annan. Hur skulle man någonsin kunna ta Highlander-myten till sitt hjärta igen? Det gick, och går, naturligtvis inte.

Hela soppan mynnade dessutom ut i ytterligare B- och C-filmer, vidrigt dåliga, och en slö tv-serie. Här någonstans hade alla olika inblandade i projekten uppenbarligen tappat kollen på Highlander-världen och kunde liksom bara hitta på lite nya grepp hipp som happ.

I mina ögon är dagens hatobjekt den största orsaken till att ”filmvarumärket” Highlander i dessa moderna tider både här och där är föremål för hån och töntvarningsutmärkelser. Hade man nu förhållit sig sunt och bara låtit originalfilmen få vara den första och sista i myten är jag övertygad om att både jag och många andra istället haft ett fint minne att återvända till.

Visst, originalet finns där fortfarande, men magin är borta och jag kommer aldrig kunna känna den underbara kärlek till filmen som jag en gång gjorde.

Därför är den smutsiga och usla uppföljaren Highlander II – The Quickening en film Jag Önskar Att Jag Aldrig Sett. Och jag kommer naturligtvis aldrig att se om den igen.

There can be only one!

(Inte ens en endaste liten underkändstjärna ska filmfan få!)

******

Och här hittar ni nu övriga bloggkollegors sköna bidrag till veckans lilla ”utmaning”. Skynda dit och läs också!

AddePladdes (j-vla) filmblogg   
Rörliga bilder och tryckta ord   
Blue Rose Case
Fiffis Filmtajm   
Fripps filmrevyer   
Plox – om film
the Velvet Café
Except Fear   
Filmitch
Jojjenito – om film   
Voldo´s filmblogg

Mar 14 2012

10,000 BC (2008)

Någon sorts cred måste man kanske ändå ge Roland Emmerich. När han tar i så gör han det rejält. Inga kompromisser, bara fläska på med överdådigheter modell XL. Lite som vanligt alltså.

Här har han nog dock banne mig tillverkat sitt sämsta alster någonsin. En fantasi som går utanför även den mest toleranta ramen. Och ändå är det en sirligt sliskigt enkel historia…som vävs in i en uppblåst visuell storslagenhet som man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till. Ibland känns det som skämtfilm, ibland som dödligt allvar. Förmodligen vill Emmerich att det ska vara superduperallvar med spänning hela tiden.

Men det går ju absolut icke. En sällsynt stel och pinne-i-röven-hjälte får sitt hjärtas dam bortrövad av slavjägare och en räddningsexpedition måste företas. Vi befinner oss, som titeln avslöjar, rätt mycket i mänsklighetens barndom varför det här med att färdas över längre sträckor inte riktigt gått hem hos våra locals. Nya vidder och horisonter väntar alltså hjältesällskapet.

Emmerich håller det dock larvigt enkelt, man träffar på nya stammar, nya otrevliga bekantskaper från djurriket och till slut upptäcker man dessutom en förlorad civilisation…typ! Ja du läste rätt. Emmerich drar in en rak höger som på straff och slänger på oss spekulationer om en svunnen människoras som pysslade med både det ena och det andra. Främst lite pre-pyramidbyggande bara sådär på något som kanske är tänkt att vara Gizaplatån…

digitala dilemman

Svulstigheten blir så galet enorm att man bara kan skratta åt det.
Andra grejer att skratta åt, och reta sig på, är att dialogen framförs på filmisk engelska (fast andra folkslag minsann gurglar runt på okända tungomål…inget Kampen om Elden här inte…), alla huvudpersoners bländvita tänder i kontrast till skitiga ansikten och dreadlocks som uppenbarligen ska symbolisera exotismen hos hjältarna.

10 000 BC är förskräckligt tom och tam för att vara ett Emmerichalster. Som om han i ett svagt ögonblick försöker sig på att vara lite seriöst dramaintresserad för en kortare stund. Skådespeleriet går i baklås direkt men uselheten filas ned något av snygga masscener mot slutet och fräsiga Mammuteffekter. Som filmäventyr ytterst tveksamt och det blir ett gnälligt njaaääää..…

Mar 9 2012

Eddie Murphy x3: Snuten i Hollywood 1984-1994

Finfredag igen och varför inte ta några rullar från förr…med gemensam nämnare!

Snuten i Hollywood (1984)

Originalet och den bästa av dem allihop. Den freestylande snuten Foley dyker upp i Beverly Hills när en gammal vän mördas i hemstaden Detroit och spåren leder till västkusten. Han kör sin svada så det ryker alltmedan han nystar upp en skumraskaffär av bara farten,  och historien är i grunden rätt simpel men regissören Martin Brest satsar på en perfekt kombo av humor och lite tyngre action. En av 80-talets bättre filmer faktiskt och kanske lite stilbildande för sin tid? Inte minst med musiken!

Murphy i högform och flankeras snyggt av Judge Reinhold och John Ashton som har fullt upp med att hålla koll på Murphy, medan filmens badass Steven Berkoff egentligen är rätt intetsägande, liksom Lisa Eilbacher…som dock är otroligt 80-talspiffad! Liksom hela filmen!

Roligast av allt med filmen hittar man bakom kulisserna i ett utsökt extramaterial på dvd:n, då en sprallig Jerry Bruckheimer berättar att filmens manus från början skrevs direkt åt Sylvester Stallone, som dock valde att göra Cobra istället. Så här i efterhand är vi nog tacksamma för det. Eller? En finfin thriller i det lättare facket är det allt.

Snuten i Hollywood II (1987)

Naturligtvis var det krattat för en uppföljare. Men hur nu få tillbaka Axel Foley till Beverly Hills? Jo, manuset låter naturligtvis den numera gode vännen polischefen Bogomil i Los Angeles råka illa ut när han undersöker en serie tunga rån som drabbar staden. Murphy dyker upp igen och drar med sig radarparet Rosewood och Taggart av bara farten och snart är de rånarligan på spåren.

Regipinnen nu överlämnad till Tony Scott, som inte irrar iväg i någon traditionell klippfest visuellt, men höjer ribban en aning vad gäller stilen på den action som förevisas. Samma humor, men det kanske börjar det kännas lite klyschigt ju längre filmen rullar på…?

Tyngre laguppställning här med Jürgen Prochnow, Dean Stockwell och amazonen Brigitte Nielsen som livsfarligt hot mot gamängen Murphy och co. Men old school vinner ju alltid trots allt.

Filmen som helhet mer over the top, mer tempo, mer färger och snygg action men också tunnare och ihåligare.

Snuten i Hollywood III (1994)

Nä, den tredje gången gick det helt åt fanders. En som tydligen insåg detta var Bruckheimer som redan innan steg av som producent, liksom John Ashton som tog sin Taggart ur skolan för gott. Murphy behövde väl stålar efter sina övriga filmiska floppar och Judge Reinholds figur skrevs in lite pliktskyldigt i det styltiga manuset, antagligen bara för att man trodde att publiken ville ha honom där ihop med Murphy.

Hämndtema igen när Foleys chef i Detriot blir skjuten och spåren leder återigen till Los Angeles och en falskmyntarliga som håller till i en nöjespark modell Disneyland! Joråsåatt.

Murphy gör vad han kan med det direkt svaga manuset som egentligen bara staplar scener av varierande grad på svagheterna. Det hjälper dessvärre inte alls att man här kallat in Flmr-favvisen John Landis till regissörsstolen, och då också på köpet får med den speciella humorn från denne man. Det vill sig liksom inte alls.

 Och skurksen? Ja de har jag redan glömt bort vilka det var. Igen. Del tre blev antagligen dödsstöten för franchisen om Axel Foley, och Murphy visar inte alls upp samma entusiasm och väloljade käft. Ytterligare ett bevis på att för många uppföljare i en filmserie kan vara förödande.

roliga grabbar från förr!

  

Feb 2 2012

Abduction (2011)

Stereotyp amerikansk yngling med välordnad bakgrund och bostadsförhållanden, med sedvanliga produktplacerade elektronikprylar i lagom scenografiutstyrda pojkrummet, med likaledes sedvanlig chans på kvarterets och skolans heta tjej får plötsligt av en högst tillrättalagd slump reda på oväntade saker om sin barndom. Saker som inbegriper agenter, mystisk info, lagom diffusa figurer, jakt både till fots och tåg samt en rätt träig badguy med misstänkt svensk brytning i dialekten.

Där har ni huvuddragen.

Nu ska jag dra några ”om”.

Om bara inte irriterande färglöse och stele Taylor Lautner hade spelat huvudrollen. Hur denne figur fick gå från tredjefiolen i Twilight-soppan till att spela ledrollen här är en gåta. Tanken är väl att han ska se cool ut, kunna hoppa runt och slåss samtidigt som han ska charma filmens kvinnliga element (och kanske filmens kvinnliga betraktare också). Vad som händer är att så fort Lautner försöker sig på att agera och uttala dialoger går det åt skogen, noll känsla, noll närvaro, noll kemi med stackars Lily Collins som ska fungera som hans romantiska intresse i form av granntjejen intill. Det blir en makalöst svag soppa av allt och de ser mest besvärade ut tillsammans alternativt helt bortkomna, speciellt när Lautner bjuder på floskler och dyngdialog utan dess like. Teaterskola till våren kanske?

Om bara manuset hade lagt sig vinn om att stryka de värsta schablonerna vad gäller rättrådige pojken som möter försvarslösa men idiotiskt lojala flickan, och istället satsat lite mer krut på att fördjupa både dramat och thrillerbiten i historien. Någonstans finns ju känslan av att det faktiskt hade kunnat bli något av det hela. Eller var producenterna så oerhört dumkåta på att associera till just Twilight-succén så det tog överhanden..?

Molina tror han pratar med en vaxdocka...

Om jag bara kunde fatta varför dagens regissör heter John Singleton, en man som en gång i tiden slog igenom med alster som Boyz n the Hood, och Poetic Justice, filmer med viss hård framtoning som ändå ville säga något, hade ett sorts budskap. Här är det ju så satans blaskigt att Minimjölk från min lokala ICA-handlare framstår som rena matlagningsgrädden..

Om bara Michael Nyqvist inte hade valt denna film som sin start på USA-karriären. Nu reder han väl iof upp sitt snedsteg med skurkrollen hos Tompa C i MI-cirkusen, men här är han förbenat färglös och nästan stabbigt fyrkantig i sitt agerande. Mycket snack och inte alls så illvillig som man vill se en karaktär som denna.

Just dessa stora, irriterande, OM stjälper faktiskt hela filmen. Som med andra förutsättningar kanske hade kunnat bli en ny Eagle Eye eller liknande. Jag skrev i en besk recension om Twilight att jag bara ville ge Lautner ett kok stryk, och det intrycket består kan jag säga. Övriga som drar in en säkerligen fet check på att göra just ingenting är Sigourney Weaver, Maria Bello; Jason Isaacs och erkänt stabile Alfred Molina. Löjligt lättförtjänta kaffepengar för det sällskapet.

Abduction kommer till oss med i grunden en kunde-möjligen-ha-blivit-intressant-historia, men med helt jävla galet utseende och inblandade människor. Då hjälper det inte alls att actionbiten håller hygglig klass mitt i katastrofen. Och kunde de inte ha bemödat sig om en snitsigare final på filmen….?! Eländes elände….

Jan 27 2012

tema Bay: Transformers 3: Dark of the Moon (2011)

När jag första gången hörde talas om att Transformers skulle förvandlas till en påkostad Hollywoodfilm var det inte liksom kärlek vid första tanken. Snarare ”hur i h-e har de tänkt sig det!?” och ”Det är väl leksaker för småkids!?”
Desto roligare då när det visade sig att Michael Bay´s rulle faktiskt istället levererade en stilfull, fantasifull, skönt tekniskt och framför allt vital underhållande historia! Som dessutom var rolig på ett roligt sätt! Det är banne mig inte vanligt.

Stenen i rullning och givetvis krattades manegen för en uppföljare, där det mesta skulle vara större, starkare och framför allt (det är ju trots allt en Bay-film) låta högre än förut. Uppföljaren var i det här fallet naturligtvis inte alls lika bra som sin föregångare, men ett visst mått av underhållning kunde ändå vaskas fram om man var på det humöret. Maskinerna stod  naturligtvis i centrum även här, men fortfarande kunde Shia LaBeouf och co göra sina röster hörda. På minussidan i den filmen kunde noteras att finalen kändes alltför utdragen och lång, och nu kunde det väl iaf inte historien tas vidare direkt i Transformersvärlden?

Kunde man tro ja.

snart ett ex-hus

Givetvis talar pengar sitt klara språk, och det var bara en tidsfråga innan denna tredje del skulle dundra in över oss. Bay, i denna filmserie, uppbackad av självaste Spielberg och DreamWorks hade uppenbarligen planen klar. Gränserna var sedan länge flyttade och nu jävlar i hans låda skulle vi storkna som åskådare. En gång för alla. Push it beyond the limit. Låt Drömfabriken öppna möjliga ventiler som finns, ge galningen Bay uppenbarligen fria händer med ett ytligt ihopknåpat manus och se till att sommaren 2011 blir en robotsommar utan dess like. Bay fick kontroll över 195 miljoner dollar att spendera och täpp liksom bara till truten på alla som har mage att överhuvudtaget ifrågasätta filmseriens fortsatta varande eller icke.

Tillräckligt mycket stålar fick också skådisarna (visst ja sådana ska det kanske finnas ett par av också…om det ska vara nödvändigt) att komma tillbaka. LaBeouf drog på sig filmkostymen igen, liksom John Turturro och Kevin Dunn. Lite mer oklart hur Frances McDormand och John Malkovich kunde halka in detta spektakel, men så blev det. Att alla ynglingars våta dröm Megan Fox fick kicken under omskrivna former vet ni redan så det behöver vi inte gå in på. Däremot skulle det vara intressant att veta hur man tänkte när stolpskottet Rosie Huntington-Whiteley anställdes som Sam´s nya flickvän. Så fort människan visar sig i bild går otroligt mycket energi åt att reta sig på hennes förehavanden och brist på talang.

återigen; "vad utsätter han oss för!?"

Handlingen då? Tja, det bästa man kan säga om filmen är att inledningen med den fantasifulla förklaringen till varför NASA överhuvudtaget ville komma till månen är det avgjort bästa i hela rullen. Och då har filmen knappt börjat! Någonstans har alla fått tokspel alternativt hybris och glömt bort precis allt som gjorde den första filmen till skämmigt energisk och lite halvmysig underhållning; att det finns en sorts själ i filmen, liten eller ej men ändock. Att den skapar en sorts egen identitet. Denna mastodontdel ägnar sig istället åt att bara ösa på, fullständigt peppra mig som åskådare med teknik, cgi-hysteri, galna scenlösningar och fan vet allt.

Ok, det går naturligtvis inte att gnälla på Bay´s osvikliga förmåga att skapa stenhård effektaction, klippa ihop det med ett ursinnigt tempo. Men fan vad tomt det blir. Tomt, själlöst och tråkigt.
Ja, du läste rätt. Tråååkigt, booring.
Våra vänner skådisarna kommer helt bort i den filmiska cirkusen, vem gjorde vad när? Äh, skitsamma jag orkar inte bry mig.
Och varför är den och den med och vad gör han egentligen för något? Äh, skit samma jag orkar inte bry mig.

mastodont, maskin, manglare

Dagens manus är utan tvekan det avgjort mest crappiga i hela serien, och i andra halvan av filmen känns det på något sätt som att bottenproppen går ur och till och med Bay börjar tappa kontrollen på det som sker. Finalen är så jävla utdragen så att jag inte tror det är sant. Men det är det ju, och plötsligt börjar jag, möjligen i ren desperation, tänka på annat, som att komma ihåg att köpa mjölk, boka tvätt-tid och inte missa Sportnytt på tv…

Biokomplexbesökarna världen över vallfärdade dock mot bättre vetande till filmdukarna och till dags dato har Bay´s monsterproduktion håvat in smått galna 1,123,746,996 dollar sett till hela världen. Läs igen; drygt en miljard. På ett uselt manus med vansinniga effekter. Men å andra sidan vem hade väntat något annat?

Transformers 3: Dark of the Moon är bombastisk så det är löjligt. Effekterna har visserligen världsklass och tempot är på nivån att ingen lär somna för att det går för sakta. Däremot utfärdar jag en grinig varning om att man ändå kan råka ut för detta eftersom att filmen är så förbannat tråkig, själlös och alldeles för lång och är därmed något som jag inte kan låta bli att reta mig på. Känslan av beställningsvara är irriterande påtaglig. Och hinner du se skillnad på vilka plåtskrällen som är vilka i den hysteriska klippningen är du bara att gratulera.
Men hördu Bay, nu får det vara bra va? Snälla?

I och med denna bombastiska final är det också slut på den lilla miniodyssén i Bay´s digra filmotek. Naturligtvis har vi inte sett det sista av denne inkomstpålitlige filmmakare, och mer lär följa…om inte annat höras.

Jan 12 2012

The Alphabet Killer (2008)

”Samma intensitet som i När lammen tystnar!” Bokstäverna lyser eldgula mot mig från omslaget. Pyttsan, tänker jag när jag petar in skivan i spelaren, så kan det väl ändå inte vara?
Och det är det naturligtvis inte.

En liten flicka hittas mördad och det kan röra sig om en seriemördare. Det hävdar i alla fall den unga ambitiösa polisen Megan (Eliza Dushku) som får hand om fallet. Hon menar med bestämdhet att det finns otvivelaktiga tecken på detta.
Offret hade samma initialer i för- och efternamn och kroppen hittades i en stad med samma begynnelsebokstav i namnet som initialerna i flickans namn. Kollegorna är dock inte lika benägna att hålla med (är det inte alltid så?) och till slut driver fallet Megan bokstavligen från vettet och ett par hallucinationer (och ett självmordsförsök) senare är det psykhospitalet som gäller för hjältinnan på obestämd framtid.

Två år senare är hon uppenbarligen tillräckligt frisk för att vara tillbaks i tjänst bakom skrivbordet hos polisen när nya mord med samma mönster upprepas, och hon tjatar till sig en ny chans att ställa allt till rätta… mot allas bättre vetande. Det är bara de nyfunna vännerna från stödgruppen som verkar tro på hennes återfunna styrka.

Utgångspunkten för manuset är ett verkligt fall från 70-talets början där tre unga flickor rövades bort och mördades enligt principen med initialerna. Någon mördare har till dags dato aldrig gripits, varför huvuddelen av filmen är en ren fabulering av händelseutvecklingen. Karaktären Megan är påhittad, liksom de flesta andra figurer som rör sig runt henne. Filmens stil vill vara avskalad och lite rå med glåmigt foto och dyster höstkänsla över varenda scen, med resultatet att det blir på tok för mycket klyschor i mixen.

Dushku undrar vilken sorts rulle hon egentligen hamnat i...?

Att också välja den något tramsiga vägen att försöka göra Megans tillstånd lite gåtfullt med vissa övernaturliga inslag (eller är det bara sjukdomen som pratar?) känns just bara fånigt och som ett försök att kamma hem billiga ryspoäng. En sorts credit kanske ändå motvilligt ska delas ut för att filmen faktiskt försöker hålla sig till mer drama och fakta än sväva ut i nonsenaction/thrillerträsket. Trots den spöklika approachen i vissa lägen då.

Tempot är sävligt, trots den relativt korta speltiden, och träsmaken låter inte vänta på sig. Känslan är att jag inte känner något för storyn, Megan eller hur det ska gå. Filmen försöker sig antagligen på att vara lågmäld och enkel, men känns bara väldigt….B.
Har man dessutom lite rutin på detta att skåda på mördarfilmer dröjer det inte många sekvenser innan man ser upplägget och vart spåren kommer att leda. Det är lite synd att inte mer ansträngning görs i manusförfattandet på just detta i stället för att ta den traditionella snabba men ack så förutsägbara genvägen.

Förutom Dushku finns här insatser av namn som Michael Ironside, Timothy Hutton och Cary Elwes. Pålitliga killar i facket såklart, men som med sin närvaro i den här sortens film dessvärre stärker tesen att de antagligen haft sina femton minuter i framgångsljuset. Och visst, alla skådisar gör väl vad de ska, men inte blir det bättre för det. Det hela styrs opersonligt upp av regissören Rob Schmidt, som tidigare övat sina färdigheter i den föga nyskapande Wrong Turn och inte direkt känns som en framtida kille att ringa när nästa seriemördarfilm ska personalbesättas.

The Alphabet Killer tar alltså avstamp i ”based on a true story”-konceptet, och då vet ju både ni och jag att det gäller att se upp. Här är det sannerligen inte alls många gram ”true” i storyn, och resultatet blir hopplöst intetsägande.

Jan 4 2012

Shark Night (2011)

Jag skyller allt på Steven Spielberg.
Att som nybakad regissör i A-ligan kunna sätta ribban för hajfilmer så högt att inte ens en Stefan Holm i sin absoluta världsform skulle ha skuggan av en chans att nå dit, är ju helt galet egentligen. Och detta under 70-talets första hälft gott folk.
Ingen har ju ens varit i nämnbar närhet av att göra om Spielbergs bedrift med kusligheter i havet och perfekt balanserat drama.

Vattenskräckgenren har därmed ett tungt arv att behandla, och allt som oftast blir det också pannkaka. Det gäller att hitta nya vinklar, nya grepp. Om det ens går. Att ge sig på moderna historier kräver sin rannsakan och eftertänksamhet. Speciellt om man dessutom ska till att blanda in hajar igen.

David R. Ellis må ha kommit undan med den idiotiskt underhållande Snakes on a plane, men här borde han ha hållit sig borta. Och storyn som ändå såg liiite intressant ut genom en rätt snygg trailer om att ett par lurkande fenförsedda avlägsna kusiner till gamle Bruce-vitingen från Spielbergs epos. Här hoppades jag väl på lite tramsig skön underhållning.
Men icke. Uppskörtad var vad jag blev. Och det ordentligt.

Ok, att det är tramsigt som det brukar vara och kanske som sig bör i sådana filmer som dessa (jmför med det underhållande tramset i nya Piraya), men allt jag gör är att sitta och irritera mig på de satans digitala hajarna i kombo med en skitdålig historia som plötsligt tar sig för mycket på allvar (jmför återigen med det underhållande tramset i nya Piraya som drev med sin egen existens och därigenom blev mycket bättre…hm..nåja..).
Och de sedvanligt genomkorkade beslut som filmens huvudpersoner tar.
Och det faktum att jag inte med ens den lilla välvilja eller fantasi kan köpa orsaken till de hungrande bestarnas närvaro i plurret.

vad f-n..! försöka sig på att typ sno inledningsscenerna från Mästaren!!

Gjord för 3D-marknaden kommer den konstlade historien med sedvanliga flygande attiraljer såsom kroppsdelar, bråte och annat skräp.
Och skräp är vad detta känns som. Anonyma lättklädda tonåringar som bara finns med för att vara hajföda vid olika klockslag i filmen.

Jag var ändå lite nyfiken på Shark Night eftersom jag nu då har en liten svaghet för skräck i vatten och speciellt hajar. Dagens teknik tillåter filmmakare att ohämmat leka med effekter och visst förekommer ett par obligatoriska moneyshots, med den effekten på mig att jag omedelbart vill slita fram Spielbergs mästerverk och återvända til Amity Island som för att rena mig igen.
Blä.