Maj 12 2011

Son of Rambow (2007)

Det är inte helt lätt för lille Will (Bill Milner). Som sonen i en faderlös familj vilken vigt sitt liv åt Plymouth-tron förväntas han följa de strikta regler och förhållningsorder som kännetecknar rörelsen. Vilket bla innebär att absolut inte titta på tv, film eller läsa ogudaktiga böcker.

Märkligt nog får dock Will gå i vanlig skola, om än att han måste gå ut ur lektionssalen när det vankas lärande i form av filmer eller via andra medier.

Vad Will dock har gott om är fantasi som inte kan stängas in utan kommer ut i form av teckningar på allehanda företeelser och saker som han funderar på, som sin fars död tex. Än livligare blir det när Will stöter på jämnårige, men betydligt mer energiske, Lee (Will Poulter) som ständigt blir utslängd från skolans lektioner och är något av notoriskt problembarn enligt de lärandes synsätt.

En märklig vänskap tar sin början i och med att Lee nu absolut tycker att Will ska vara stuntman i Lee´s egengjorda videofilmer, vilket Will accepterar med naiv förtjusning. Will råkar också få se filmen First Blood hemma hos Lee och blir helt betagen och inspirerad så till den grad att han raskt uppfinner en helt egen story om ”the son of Rambow” vilken de två nu ger sig på att filma med videokameran i högsta hugg.

Ytterligare en i raden av feelgood-filmer som lyckas blanda humor med allvar på ett riktigt bra sätt. Att den sedan är brittisk är ju bara att tacka för, de kan ju som bekant det mesta vad gäller filmgenrer. Även om ramhistorien är av det roligare slaget så handlar den egentligen om en udda vänskap över klassgränserna. Eller kanske inom samma skikt?. Är det inte i själva verket så att de båda anses som lite utstötta i det 80-talstidiga England? Lee har en fysiskt frånvarande mamma och en storebror som han tyr sig till trots ålderskillnaden. Will måste mörka sin nyfunna vänskap inför sin mamma och de övriga i rörelsen, han tvekar om sin egen tro på livet och reglerna som förväntas råda..även om hans mamma visar upp en alltmer förstående sida ju längre historien rullar på.

Regissören och manusplitaren Garth Jennings lyckas fånga det sympatiska, medkännande och fyller ut resten av historien med roliga detaljer som inbegriper allt från franska utbytesstudenter till ren slapstick. Mycket bra skådespelande av de två unga huvudrollsinnehavarna, olika till en början men alltmer lika i grund och botten. Båda i behov av en riktigt nära vän.

Son of Rambow både roar och berör, fångar poänger på lättsamma scener och väver in lågmäld men kännbar dramatik om saknad, längtan och osäkerhet. Extra plus för igenkänningsfaktorn vad gäller 80-talets färger, mode, musik och teknik. Sevärt om man gillar komedi med allvarsam ton.

”This has been my best day of all time”

Maj 11 2011

Le poil de la bête (2010)

Alternativ titel: The Hair of the Beast.

Fransk-kanadicker som leker med varulvsmyten. Kan det vara något tro? Tja, med visst överseende så fungerar det rätt ok.

I 1600-talets Kanada lyckas skojaren, charmören och tjuven Joseph rymma ur fängelset precis innan han ska hängas i den ökända galgen en gång för alla. Vår snabbfotade huvudperson tar sig ut i vildmarken, stöter på en död präst och tar sonika dennes identitet innan irrfärderna tar honom till en egendom mitt ute i kanadabushen där hans ankomst är lika uppseendeväckande som de kvinnor från Quebec som är på väg för att väljas ut som framtida hustrur till männen som bor och jobbar på egendomen. Självklart skall också den dryge godsherren välja ut ett par kvinnor till sina söner.

Joseph drar på med lögnerna, men upptäcker snart att han har problem med trovärdigheten som from jesuitpräst. Sakernas tillstånd kompliceras också av att han faller för en av de nyanlända kvinnorna, Marie, och samtidigt får vi vetskap om att en varulv (!) stryker omkring i grannskapet och slår till utan förvarning. Snart börjar också de övriga att kasta misstänksamma blickar mot den falske prästen. Kan det möjligen vara så att han i själva verket är en demon i form av ett bestialiskt vilddjur…?

Den minst sagt udda storyn blandar friskt både humor, rysligheter och rena märkligheter i en salig röra. Det lustiga är att jag inte stör mig speciellt mycket på vare sig logiken eller händelseutvecklingen. Visst märks det att det handlar om en mindre produktion rent ekonomiskt, men det tas igen på den fåtaliga men engagerade skådisskaran som gör sitt bästa och på sedvanligt franskt manér spelar över så det står härliga till.

Just dialogen prickar emellanåt in en del sköna fullträffar och får mig att dra på smilbanden. Själva rysligheterna i storyn, varulvsdelen, tycks märkligt nog inte beklämma invånarna så där jättemycket. Alla verkar mer eller mindre köpa existensen och hur att handskas med detta monster. Effekter glimtar till vid några få tillfällen, i övrigt är det en ganska oskrämmande  och oortodox behandling av varulven som sådan och dess beteenden.

Le Poil de la Bete vågar friskt och klarar sig över de flesta hindren med visst överseende. Kul persongalleri och lite lagom rolig. Inte speciellt ryslig, snarare tafflig vad gäller varulvsdelen. Självklart serveras hela anrättningen med en liten twist som rutinerade redan räknat ut för länge sedan. Udda med visst underhållningsvärde.

Maj 10 2011

Världarnas krig (2005)

Dags för ett nytt grepp i återtittssäcken, och upp på bordet kommer ett alster från firma Spielberg/ Tom Cruise. Efter det rätt framgångsrika samarbetet i Minority Report 2002 fick de här nu tillfälle att jobba ihop ännu en gång i en film som känns stabil men… kanske inte så mycket mer.

H.G. Wells gamla klassiker är smidigt justerad till nutid och försedd med lite ny flashig teknologi, även om Spielberg varit mån om att behålla den gamla karaktäristiska utformningen vad gäller de invaderande främlingarnas farkoster från boken.

Ray (Cruise) är den nonchalante och nästan odräglige deltidspappan som väljer helt fel tillfälle att få hand om sina två barn. Snart befinner sig både han och resten av en skräckslagen befolkning på flykt. Vart kan man ju undra eftersom de illvilliga oönskade från rymden tycks dyka upp precis överallt och sprida skräck med allt från dödsstrålar till makabra fångstarmar som placerar sina offer i något som bäst kan beskrivas som matburar.

Man kan tycka vad man vill om Hollywood och Spielbergs förmåga att väva in historierna i stråkar, känsloutspel och billiga tricks för att få publiken att känna medömkan, men ingen kan ta ifrån denne sagofarbror att han är och har alltid varit en mästare på att behandla ämnet förälder/barn och dess relationer på ett både engagerande och effektfullt sätt. Ray går på knappt två timmar från ett oansvarigt ego till en vilt kämpande pappa som vägrar ge upp när det ser som mörkast ut.

Javisst, Spielberg tar möjligen små genvägar och lätta illusioner till hjälp, men det blir jäklar så tätt och intensivt medkännande. Miljön i filmen blir också mer dyster ju längre Ray, sonen Robbie och dottern Rachel rör sig igenom det alltmer öde och skrämmande landskapet. Tempot tenderar efter ett tag att växla ned ordentligt och filmen hamnar farligt nära tomgång, men räddas precis innan detta av ett par plötsliga intensiva scener mot slutet. Som vanligt i en Spielberg-produktion toppklass på både effekter, skådespeleriet och helhetskänslan. Cruise behöver inte skämmas för sin insats och har allt som oftast sina ljusa stunder som skådis. De två barnen Dakota Fanning och Justin Chatwin visar upp ett riktigt bra samspel med stjärnan Cruise och jag tror faktiskt på att de är en familj, om än med vissa kommunikationssvårigheter i början.

Världarnas krig är en snygg nyinspelning där Spielberg satsat på att behålla den gamla skrämselkänslan från boken, originalfilmen, och kanske till och med Orson Welles klassiska radioteaterversion. På gnällkontot noteras att det är föga överraskande eller upphetsande rent storymässigt. Stjärnregissören håller sig på den stora breda vägen vilket betyder att vi rätt snabbt kan räkna ut på ett ungefär hur det ska sluta även med de inre känslokonflikterna.
Inte en av hans bästa, men hög lägsta-nivå.

”They’ve been planning this for a million years. We’re beat to shit”

Maj 9 2011

Bangkok Dangerous (2008)

Att göra remakes av filmer som har sitt ursprung utanför Hollywood är givetvis inget som är förbehållet relationen Europa/USA. Även från Asien importeras historier och modifieras med hjälp av Hollywood-dollars för att passa den streamlineade popcornspubliken i biokomplexen i väst. Ibland låter man t o m samma upphovsmän följa med historien och får göra sin grej en gång till. Lite grann undrar man ju onekligen vad vitsen med detta är? Egentligen alltså.

Regisserande Hong Kong-bröderna Pang tar här sin egen grundhistoria från 1999 om en lönnmördares öde i Bankgkok, skruvar lite på detaljerna och serverar en ny version uppbyggd runt en obligatorisk Hollywoodstjärna i huvudrollen. I det här fallet är det allas vår Nicolas Cage, i en av de mer fula frisyrer han jobbat i under sin karriär, som ska stå för både snacket och verkstan.

Joe (Cage) är en supereffektiv taga-folk-av-livet-maskin. Han jobbar fort, samvetslöst och är ständigt noga med att sopa igen alla spår efter sig. Joe lever slaviskt efter vissa rutiner och regler, där ett av buden är att aldrig involvera sig känslomässigt i vare sig offer eller andra personer han möter under sina ”resor”.

Ett sista uppdrag ska utföras i Bankgok, som inbegriper tre jobb på samma ort, och vår antihjälte installerar sig och drar igång de gamla vanliga rutinerna. Eftersom det är ett sista uppdrag enligt manuset skiter sig sedvanligt det mesta som kan skita sig, han involverar sig alldeles för mycket i sin omgivning och tillåter sig naturligtvis också att kära ned sig ordentligt när han ändå är igång.

Cage mörsar ju självklart på med sin helt onaturliga, sävliga och deppiga stil. Mannen verkar inte alltid ha koll på de manus han tackar ja till, men möjligen behöver han kosing till alla de skulder han har privat. Här gör han verkligen en dag på jobbet, segar sig igenom historien, muttrar lite klyschor och ser ut som han längtar hem till USA. Som ni vet är dock Cage en kille som ofta ändå finner viss nåd i min värld, en skådis vars filmer det finns ett nöje i att se trots hans brister. Kanske också för att man vet att någonstans där under allt skräp som Cage ställer upp i finns det en kille med talang och känsla, även om han dessvärre varit på en ganska rak resa ned i ett glupskt filmträsk de sista åren. Det ska dock mycket till innan jag överger den gode Cage för gott, viss charm har han ändå den gamle Coppola-släktingen.

Bangkok Dangerous är strömlinjeformad och föga överraskande standardaction enligt uppställd modell. Handlingen lunkar på fram till den högst förväntade finalen som bjuder på obligatoriskt filmvåld medelst skjutvapen och viss moralisk rättvisa skipas naturligtvis av lönnmördaren som hinner tänka både en och två goda tankar innan eftertexterna. En film man glömt fem minuter efter att den är slut, men under tiden den håller på finns ändå ett litet stänk av underhållningsvärde att skymta i denna bleka historia vid några få tillfällen.
Eller är det för att jag gillar Cage…?

Where there’s money, there’s competition and the guy paying me usually wins

Maj 6 2011

The Kids Are All Right (2010)

Titeln i dagens film understryker det mest självklara. Istället är det nog mammorna här som behöver lite guidning i tillvaron.

Jules (Julianne Moore) och Nic (Annette Bening) lever tillsammans, har två tonårsbarn ihop som båda tillkommit genom inseminering. Nic är läkaren med visst kontrollbehov som anser att ordning och reda är A och O i tillvaron, medan Jules är drömmaren av de två med diverse mer ”osäkra” jobb för ögonen ( såsom import av gamla möbler eller landskapsarkitektur).

När barnen plötsligt en dag bestämmer sig för att ta reda på vem som är deras biologiska pappa, och finner den halvflummige restaurangägaren/grönsaksodlaren Paul (Mark Ruffalo) börjar det hända saker i familjen. Paul bjuds raskt hem på middag, till Nic´s ogillande men till de övrigas förtjusning över att möjligen få in en ny röst i familjen. Pauls närvaro har dock den effekten att vissa brister i Nic´s och Jules äktenskap börjar göra sig påminda, och när Jules dessutom dras till charmige Paul börjar det bli riktigt komplicerat.

Kvinnliga regissören Lisa Cholodenko bjuder in till en riktigt uppfriskande historia som dock inte väjer för problemen och hindren och motgångarna. Det som från början ligger och skvalpar som lite ytligt och flummigt kan i en enda scen förbytas till ånger, oro och besvärligheter. Stor credit till skådisarna som verkligen mjölkar allt de kan ur sina karaktärer, och frågan är om jag någonsin sett Annette Bening så bra i en roll. Moore har som alltid förmågan att smälta in i sina roller som en riktig kameleont och hon känns verkligen som den lätt ostabila Jules ut i fingerspetsarna. Mark Ruffalo finns sedan länge i min bok, och trots att han har birollen har han en sorts osnuten ungdomlig charm som går igenom rutan. Tonåringarna Mia Wasikowska och Josh Hutcherson kommer att ha framtiden för sig i filmvärlden, här är de perfekta som truliga men ändå vettiga kids i familjen.

Historien blir vid ett par tillfällen lite svår att förutse, och det är väl precis som det ska vara. Kanske kommer slutet lite abrupt, som att manuset helt plötsligt bara tagit slut (eller möjligen inspirationen). På vägen dit hinns dock det mesta med att avhandlas vad gäller relationer, barnuppfostran och det där viktiga med att hinna se sin partner i vardagen.

The Kids Are All Right är en helt alright film. Skådisar på topp, en story som går att förlika sig med trots den möjligen annorlunda ramen. Humorn väger upp det besvärliga på ett precis lagom sätt, och missa för allt i världen inte när mammorna ska förklara för sina tonåringar varför lesbiska kvinnor ibland gillar att titta på bögporr…

 ”I wish you were gay, you’d be much more sensitive”

Maj 5 2011

Pontypool (2008)

Lite mer från zombiefronten. Eller…kind of i alla fall.
Någonstans har någon uttryckt att det här är en sorts filosofisk zombiefilm med dialogen i förarsätet. Ja kanske, allt är ju som bekant relativt och är det verkligen zombies det handlar om här?

Klart är i alla fall att det händer något mystiskt i den lilla kanadensiska hålan Pontypool, vilket radioprataren och rebellen Grant Mazzy (Stephen McHattie) får erfara där han sitter vid sin mikrofon och ska leda morgonprogram vilket till hans icke helt stora munterhet förväntas innehålla väder, trafikrapporter och allehanda familjenyheter. Plötsligt börjar dock rapporter strömma in i sändningen om ett upplopp i staden som dessutom verkar sprida sig. Mazzy, hans producent Sydney (Lisa Houle) och teknikern Laurel-Ann (Georgina Reilly) försöker förstå vad som händer samtidigt som de försöker  leda sändningen och hela tiden skaffa sig info om vad det egentligen är som pågår. Snart står det klart att det uppenbarligen handlar om en sjukdom som…verkar spridas via det talade språket.

Filmen går här raskt från udda till direkt obehaglig. Den begränsade miljön som filmen utspelas i, radiostudion där handlingen drivs framåt av obekanta telefonröster och våra huvudpersoners synbara fruktan, blir effektiv och stämningsskapande. Det blir ett tätt kammarspel där stort ansvar läggs på de tre personerna i bild, vilket de klarar alldeles utmärkt.

När så viruset hittar in i studion ställs det mesta på sin spets och jag kommer på mig själv med att sitta och hålla andan titt som tätt. Inte för att det som utspelas i filmen ser speciellt läskigt ut, de som letar efter zombieaction kommer att bli besvikna, utan mer för att den krypande känslan av olust och den bisarra nyfikenheten som tittare att vilja veta hur i h-e det hela ska sluta dominerar känslotillståndet ju längre filmen rullar på. Våldsamma inslag saknas inte, men tonvikten ligger på dialog, känslor och att skådisarna kan behandla det ordtäta manuset.

Pontypool är en obehaglig liten skapelse. Enkel i sitt utförande och upplägg, men med mörk stämning som sakta drivs framåt och upp mot ytan. Den är lagom olik det vanliga formatet i filmer av den här sorten, vilket också gör den mer intressant på något sätt. Sevärd.

”Oh, God. You’re gonna eat me soon, aren’t you?”

Maj 2 2011

Severance (2006)

I och med den här rullen har jag nu betat mig igenom samtliga (4 st) av regissören Christopher Smith´s långfilmsalster.

Konstaterar att mannen inte direkt tenderar att hålla sig i samma fack vad gäller miljöer och ramhandling även om stilen kan kännas igen i de flesta filmerna. Summa summarum känns det dock som Black Death med sin annorlunda och rätt genomtänkta historia är det starkaste kortet i leken.

Här handlar det om teambuilding i Ungern! Bara en sådan sak.
Ett rätt udda sällskap från ett brittiskt vapenföretag ska ut i naturen under ett par dagar och ha samkväm för att stärka banden. Målet för vistelsen är en av företaget införskaffad lyxvilla på den ungerska landsbygden. Givetvis går allt åt skogen och sällskapet får snart fullt upp med att hålla sig vid liv när de hotas av synnerligen skogstokiga galningar i omgivningen.

Den högst osannolika storyn är egentligen rätt usel och tafflig. Dock är det något med utförandet som ändå roar mig som tittare stundtals. Kanske är det den uns av brittisk humor som Smith lite lagom snyggt kryddar scenerna med. Känslan är annars att han i sina övriga filmer varit rätt konsekvent i vilken riktning filmen ska färdas. Här är det betydligt mer simplare och filmen står hela tiden och väger mellan blajhumor och försök till rysligheter.

Det är naturligtvis ingen nyhet, inte ens för den som inte sett filmen, att det handlar om ett sällskap som decimeras allt eftersom speltiden rullar på. Frågan är som vanligt bara hur och på vilket sätt pinan kommer för de inblandade.

Humorn räddar lite av behållningen, i övrigt är det förutsägbart och den bakomliggande historien till allt som händer känns lite för krystad för att få passera utan gnäll. Varierande klass på effekterna, där Smith inte går för den värsta goren och det känns väl rätt ok i det här sammanhanget trots allt. Skådisgruppen kämpar på med det haltande manuset och rätt snabbt kan man förutse vilka som ska stryka med först och vem som blir dagens man/kvinna.

Severence kör en sorts crossover mellan humor och slashergenren. I en del scener underhållande när humorn och ironin får lite spelrum, men annars är det rätt fritt från överraskningar och spänning. Svagt godkänt.

”Shall I make a cup of tea?”

Apr 30 2011

Dead Set (2008)

Jaha. Vad sägs om en liten ihopvispad röra av en engelsk Big Brother och en zombieattack med förödande konsekvenser…?
Det är det enkla huvudtemat i denna brittiska miniserie för tv uppdelad i fem episoder som ganska skamlöst och fräckt mixar två synnerligen aktuella företeelser.

Eftersom jag också är lite svag för zombiekulturen kändes det här högintressant att kolla in, trots att jag hatar Big Brother-konceptet som inget annat. Nåväl, i BB-huset hittar vi de typiska karaktärerna, den spåniga bruden, kufen, han som vill vara macho, den gapiga bögen osv. Om de tycker att livet i huset är påfrestande så är det inget mot vad som händer under den stora kväll när en av dem enligt sedvanlig tradition ska röstas ut.
Oroväckande rapporter pratar om en mystisk epidemi som verkar sprida sig över landet, men programmets dumdryge producent ägnar inte speciellt mycket uppmärksamhet åt detta utan oroar sig mest över att ev. nyhetsuppdateringar kommer att störa programtiden för hans skötebarn.

Naturligtvis bryter helvetet strax ut och de stackars invånarna i BB-huset börjar undra vad som händer utanför. Ett par driftiga överlevare utanför studion finns och hjälper till att föra handlingen framåt i rätt rask takt.

De fem delarna är föredömligt korta, 30 min, och tar upp alla de klassiska koncepten som hör zombievärlden till. Zombierna är galna, arga, stendumma men livsfarliga. Att de dessutom springer och rör sig som jakthundar ställer naturligtvis till extra besvär.

Det blir en frisk blandning av humor, skräck och lite satir över Big Brother-fenomenet och mediakåtheten i största allmänhet. Bra effekter, goret finns med men tack vare ryckiga och stressade kameravinklar hålls detaljerna rätt osynliga  men tenderar att bli mer närvarande ju längre serien håller på. Skådisarna, för mig okända, öser på med de klyschor som hör till deras karaktärer och gör det bra.

Dead Set är liten sköning i det ojämna zombieutbudet som finns. Britterna är som alltid pålitliga när det gäller att skapa atmosfär och spänning vare sig det är deckare, drama eller som här skräck med humorstänk. Sevärt.

”Reality bites.”

Apr 29 2011

Flightplan (2005)

Det är ändå lite kul att upptäcka att ibland vid vissa återtittningar så inser man att filmen fortfarande håller i tex spänningsvärde och engagemang. Trots att man vet hur storyn kommer att utveckla sig och sluta.

Måhända är väl det en styrka i filmens manus? Att man fortfarande kan hitta detaljer och scener som underhåller på ett eller annat sätt. I mina ögon är Flightplan just en sådan film, lite mörk och dyster i sitt upplägg för att sakta stegra spänningen och framför allt ovissheten. Storyn är upplagt enligt det typiska formatet att den vill skoja lite med oss som tittar också. Leda in oss på olika vägar och scenarion, få oss att tvivla på det vi bevisligen tycks ta del av.

Kyle Pratt (Jodie Foster) ska frakta hem sig själv, sin dotter och sin nyligen avlidne makes kista från Berlin till USA via flyg. En lätt överdrift att påstå att Kyle är på toppenhumör, tvärtom tycks hon då och då drabbas av syner, eller är det möjligen minnen…eller bara ren sorgdepression? Än värre blir det när hon efter start slumrar till för att sedan plötsligt vakna och upptäcka att dottern Julia är borta. Borta så till den grad att ingen av de övriga passagerna eller kabinpersonalen kan påminna sig om att de överhuvudtaget har sett flickan kliva ombord, eller att hon ens existerar för den delen.

En förtvivlad Kyle gör nu allt för att övertyga personalen, passagerarna, piloterna och en luttrad flygplanspolis om att hon, trots sitt depressiva tillstånd, varken är galen eller hittar på.

Regissören Robert Schwentke har full koll på både manus, skådespelare och scenografi under den här minst sagt olustiga händelseutvecklingen. En klaustrofobisk miljö som ett flygplan tillhandahåller erbjuder bra möjligheter till att fånga den instängda känslan med mycket människor på liten yta. I takt med att filmen rullar på får jag som tittare också mer information om Kyle´s bakgrund vilket som sagts ovan plötsligt ställer min egen slutledningsförmåga lite på sin spets. Men ok, som luttrad filmtittare kan man troligen lista ut ungefär hur det ska avlöpa, fast rent generellt lyckas manusflödet vindla åt både det ena och andra hållet under en bra stund och erbjuda alla möjliga lösningar.

Jodie Foster tillhör den där lilla skaran favoriter som finns i min bok. Hon har en förmåga att koppla på den där speciella blicken när det behövs som gör att jag köper hennes rollfigurer rakt av. Foster tillhör verkligen de skådisar som kan konsten att klara av de flesta känsloyttringar på film och få det att vara trovärdigt. Om man nu ska hitta något att anmärka på så är det väl möjligen det faktum att hon egentligen här upprepar sin roll från Panic Room, ensam mamma som hamnar i en känsloladdad nödsituation vilken utspelas på begränsad yta. Eftersom jag dock gillar Panic Room har jag ett gott överseende öga till detta.

Sean Bean som bister pilot och Peter Sarsgaard som svårövertalad flygplanspolis ser till att det är bra skådespelat vad gäller de viktiga birollerna, men överlag är det här Fosters show till hundra procent.

Flightplan gör sitt bästa för att väva in åskådaren i osäkerhet om vad som egentligen sker, och tack vare Fosters säkra agerande och Schwentkes öga för spänning och smartness i upplägget blir det underhållande. Även vid en omtitt.

”Where’s Julia?”

Apr 28 2011

Faster (2010)

The Rock kör en Terminator.
Så kan nog läget bäst sammanfattas när Dwayne Johnson blir hämnarkungen nr 1 i denna ytliga s.k. thriller.

Nyligen utsläppt från finkan är Johnson´s figur, The Driver, fast besluten att hämnas de bastarder som är skyldiga till hans brors död och att han själv förpassades till dödsriket under några minuter bara för att sedan vakna upp till 10 år i fängelse för grovt bankrån.

Vår huvudperson skyr inga som helst medel och i samma sekund han blir en fri man börjar jakten på skurksen. Uttrycket ”öga för öga, tand för tand” har väl sällan passat så bra som här och The Rock sparar in på dialog för att istället gå fram som en sammanbiten ångvält utan samvetskval i sin iver att avliva oönskade element.

I den lilla sidohistorien som löper strax under huvudspåret ser vi självaste Billy Bob Thornton som synnerligen sluskig snut med kort tid kvar till pensionen. Thornton blir tillsammans med kollega (Carla Gugino) inblandad i jakten på Johnson och att försöka stoppa dennes hämnarodysse´. Lägg sedan därtill en synnerligen märklig hitman (Oliver Jackson-Cohen) som plötsligt dyker upp från ingenstans, anlitad av en okänd uppdragsgivare för att av någon anledning stoppa Johnson, så är laguppställningen i det närmaste komplett.

Regissör George Tillman Jr. (Men of Honor) satsar på dammiga ökenvägar, småstadshak, biljakter enligt standardrutinen och givetvis lite shootout-scener enligt patenterad modell. Den synnerligen taskige skådisen Dwayne Johnson agerar precis lika träigt och nollställt som förväntat. Den lurige lönnmördaren har mest bara en massa inre dialog med sig själv (vilket tenderar bli komiskt till och från) och den enda som orkar ge något som helst djup åt sin roll är naturligtvis Billy Bob T. Å andra sidan är väl den mannen en naturbegåvning, sätt honom i vilken slaskrulle som helst men nog tusan gör han en stabil insats. Manuset har sina obligatoriska svängningar med tillhörande twist, men orkar ändå inte upp till en nivå som gör det oförutsägbart och därmed intressant.

Faster bjuder inte på något utöver det förväntade. Hantverket är förvisso rätt habilt, actionsekvenserna väl filmade men historien får mig knappast att höja på ögonbrynen. B-film som ser lite för bra ut för sitt eget bästa.

”I created my own hell.”
”And I am the demon who crawled up out of it.”

Apr 27 2011

Frequency (2000)

Det här med tidshopp på film alltså. Är ju en speciell företeelse som man också bör förhålla sig på ett speciellt sätt till. Med andra ord: mycket fantasifullt.

Filmhistorien vet ju att visa på gott om exempel där det leks friskt med tidsbegreppen och alla dess konsekvenser som kan, och naturligtvis alltid gör det, inträffa när det snurras friskt på tidslinjen. Ibland blir det fånigt, ibland väääldigt ologiskt och ibland rätt roande. Då och då blir det också lite spännande, men det kanske hör till  sällsyntheterna trots allt.

Som här. En film som faktiskt lyckas efter lite snygga krumbukter få ihop historien tillräckligt mycket för att göra den både engagerande och bitvis rejält spännande. Att man dessutom lyckas väva in en kriminalhistoria som spänner över trettio år fast i samma stund med olika årtal är ganska anmärkningsvärt berömbart.

John Sullivan (Jim Caviezel) är polisen som lever lite i skuggan av sin bortgångne far  Frank (Dennis Quaid), traktens omtyckte brandman som omkom i en olycka för trettio år sedan. John har tagit över föräldrarnas hus och sitter mest och hinkar öl på kvällarna samtidigt som han (antar man) saknar sin pappa, besöker sin mamma då och då som bor i en lägenhet. Dröm därför om både hans och min förvåning när han hittar sin fars gamla kortvågsradioutrustning, får igång den och mot alla odds plötsligt får in en röst som känns märkligt lik någon speciell…Kanske har det mystiska norrskenet som uppenbarar sig över New York något med det hela att göra…?

Gregory Hoblit, regissör med öga för ofta rätt intressanta teknikthrillers, syr här ihop en historia som varvar scener mellan nutidens John, dåtidens Frank och deras minst sagt förvånade reaktion när de får kontakt med varandra. Här börjar nu tidsflummet göra sig ordentligt påmint, för vad är väl smartare än för John att nu varna sin far för den förestående olyckan som kommer att ta hans liv? Men vad kommer det att betyda för den fortsatta framtiden? Är det något vi luttrade filmnördar har lärt oss är det ju att man inte ostraffat ändrar på händelser i det förflutna utan konsekvenser…

Inbakat i den här synnerligen luriga historien ligger också ett kriminalfall med en olöst seriemördargåta som (lägligen) har sin ursprung för just trettio år sedan. Tillsammans kan nu far och son kanske börja snoka även i detta. Eller kanske skulle de låtit bli…?

Trots att det möjligen låter helfånigt blir det rejält underhållande och stegvis spännande ju längre filmen håller på. Dennis Quaid är naturligtvis helt rätt som Frank, hur kan man låta bli att gilla denne skådis undrar jag bara? Förutom sin jovialitet får Quaid ofta chansen att också visa att han faktiskt kan agera både trovärdigt och seriöst. Andrafiolen i filmen spelas av Jim Caviezel, och minnesgoda här på bloggen vet ju säkert nu att jag har lite svårt för denne figur, MEN här är han faktiskt helt ok och gör en av sina bättre prestationer som den lätt dystre sonen.

Frequency har både spänning och drama i samklang med en rejäl dos fantasi. Släpper man det logiska tänkandet och inte funderar alltför mycket på vad det är man tar del av så bjuds en riktigt underhållande, engagerande och rätt snygg anrättning. Lite oförtjänt bortglömd från början av förra deciennet.

”You went down 30 years ago pal you just don’t know it yet.”
 

Apr 21 2011

Hobo with a Shotgun (2011)

Ok. Ännu en fejktrailer som tillverkades för Tarantino/Rodriguez-projektet Grindhouse har fått bli en fullfilm.

Liksom i Machete är allt uppåt väggarna galet . En sorts överspeedad modern blinkning åt de usla filmer som producerades utan vare sig logik, känsla eller talang. Som just fejktrailers är det ju onekligen rätt kul att se vad de kan tota ihop för knasigheter och presentera under två minuter med dödsallvarlig berättarröst. Men som helfilm? Mjanääää….

Ska också villigt erkänna att filmen hade aldrig någonsin hittat in i mitt sinnesupptagningsområde om det inte hade varit för att ikonen, hjälten, skurken, charmören, the one and only Rutger Hauer hade engagerats i huvudrollen. Kan man då glädjas åt just detta faktum? Att han fått huvudrollen, fast i en rätt lusig film? Lite splittrat där alltså, kul att den gamle ändå mellan varven i den här upprensningshistorien får visa att han fortfarande har agerandet i sig. Mer än man kan säga om resten av rollistan för övrigt. Lite synd dock om Hauer ska behöva vara förpassad till att i fortsättningen ägna sig åt projekt av den här kalibern. Man får väl hoppas att det finns någon medveten list från Huset Hauer om framtiden.

Storyn då? Ja inte mycket att orda om. Hauer är luffaren som kommer till Scum City (!) för att försöka köpa en gräsklippare. Tillståndet i staden är minst sagt bedrövligt med våld, droger och allmän misär. Producenternas främsta sätt att åskådliggöra detta tycks vara att det ska se så skräpigt ut som möjligt, när jag tänker efter har jag nog aldrig sett så skräpiga gator på film. Vår antihjälte får nog, köper inte vingar för pengarna men väl ett gevär, laddar på sig ammo och sedan….tja…ni fattar… Operation upprensing liksom.

Klart filmen ska vara skräpig, töntig, over the top, dumfånig och allt som hör till. Grejen är bara att det känns som att det inte håller för en hel film. Efter ett tag blir jag uttråkad. Nu är jag verkligen ingen finsmakare som kräver att allt måste hålla ihop eller ha storys som funkar fullt eller på annat sätt gör sig förtjänt att få kallas film. Jag har roligt en liiten stund, men sedan…

Men visst, det finns ett par roliga saker med filmen, det första är titeln som är helt obetalbar och verkligen lysande rolig! Det andra är det ena av badassen som på pricken är en kopia (medvetet/omedvetet?) av Tom Cruise i Föräldrafritt! Dessutom är Hauers avskedsreplik om ”riding shotgun” rätt träffande rolig.

Ja men annars var det väl allt dårå.

Hobo with a Shotgun förtjänar en grön tumme upp för Rutger Hauer och några roliga detaljer. I övrigt är det rätt kasst. Faktiskt.

”I’m gonna sleep in your bloody carcasses tonight!”

Apr 20 2011

Triangle (2009)

Efter att ha läst bloggkollegan filmitch´s synpunkter på ovanstående titel blev nyfikenheten tillräckligt stor för att själv ta en titt på den här rullen. Lite passande också kanske eftersom jag nyss tagit del av regissörens, Christopher Smith, senaste alster; Black Death.

Ett seglande sällskap, där unga Jess sticker ut med sin nedstämdhet och deppighet, hamnar i trubbel när en plötslig orkan dyker upp och börjar leka hela havet stormar. Segelbåt blir snabbt vrakbåt och läget verkar hopplöst när oceanångaren (snyggt gammalt ord det där) Aeolus dyker upp från ingenstans och liksom bara stannar till som den naturligaste sak i världen. Våra skeppsbrutna jublar, skuttar ombord och allt vore väl frid och fröjd om det inte vore för att skeppet verkar helt övergivet.
Behöver man påpeka att de nog aldrig borde ha gått ombord…?

Vad som verkar rätt simpelt och enkelspårigt storymässigt maxar strax upp till en otroligt mystisk och obehaglig upplevelse där allt verkar centrera runt den minst sagt labila Jess. Händelser som känns helt oförklarliga får sina murriga förklaringar ju längre den olustiga historien rullar på och slutintrycket lagom till eftertexterna blir att Smith, som knåpat ihop sitt eget manus, visserligen slagit knut på det mesta, men lyckas också på något lustigt sätt komma undan med det genom att sy ihop historien med bla hjälp av lite gammal hederlig antik mytologi utportionerad och vässad till modernt snitt.

Mer mystisk än våldsam men med detaljrika effekter och sin beskärda del av gore gör den till en märkligt intressant historia där man liksom bara känner ett enormt behov att att veta vad som egentligen pågår. På skådisfronten rätt normalt utan överraskningar där dock Melissa George som Jess får axla den tunga biten och gör det med stabil oro i ögonen.

Triangle är i grunden en enkel film som förkläs i lite snygga filmkläder och förses med ett listigt manus. Ju längre man sitter kvar, ju mer börjar man fatta. Och den lite irriterande känslan som gnager i en efter är att man ju borde fattat från första början. Intressant, två bra nu från Smith. Han blir förlåten för Creep.

”Oh you’re just having a bad dream, that’s all baby. That’s all it was. Bad dreams make you think you’re seeing things that you haven’t.”


Apr 19 2011

Sanctum (2011)

Trots att jag gillar att bada och simma och ha mig så har jag alltid haft en bestämd uppfattning om att det där med att dyka och andas genom en apparat under vattnet måste vara djävulens påfund. Har aldrig provat och känner heller ingen större lust, bara obehag vid blotta tanken. Kombinera detta med att befinna sig i trånga små utrymmen långt under jord där rörelsefriheten är starkt begränsad, så har obehagskänslan vips hoppat upp till nästan maxnivå.

Är det månne därför, för att utmana sina rädslor, man dras till att uppleva dessa känslor? Om än i det här fallet på film. Den här historien har (som vanligt) inhämtat både vin och havsvatten i omdöme, finns att få med en 3D-touch om man är lagd åt det hållet. Själv nöjde jag mig med det gamla hederliga utförandet.

Reklamen hojtar om att James Cameron varit inblandad, men snokar man mellan raderna framgår det att Cameron är kompis med en av manusförfattarna som en gång berättade om en händelse han råkade ut för under en dykexpedition. Cameron tyckte det lät som ett bra uppslag, pushade polaren till ett manus, pumpade in lite pengar i projektet och står därför med på producentlistan. I regipinnen håller okände, för mig, Alister Grierson. Så kan det gå.

Illa går det för det sällskap som håller på att utforska ett enormt grottsystem på Papua Nya Guinea. Ett jobb som kräver både tunnelkrypning och dykning medelst avancerad utrustning. Det bär sig inte bättre än att en tropisk storm raserar alla passager ned till ”baslägret” som ligger lååångt under jord. Instängda tillsammans är nu därför den obligatoriska samlingen individer; den stenrike äventyrlige finansiären och hans flickvän, den bistre och svåre (men naturligtvis godhjärtade) grott/dykexperten, hans surmulne tonårsson som bara träffar sin pappa på loven och slutligen inte att förglömma…den vitsige medhjälparen. Lite plus i kanten möjligen för att man inte stirrat sig blind på att få supernamn i rollistan (alternativt att det inte var några andra som ville ställa upp…). De som låter tala om sig här torde vara Ioan Gruffudd (Fantastic Four) som rikingen och Richard Roxburgh (Moulin Rouge) som den surmulne hjältetypen. Unge Rhys Wakefield som sonen har säkerligen framtiden för sig i Hollywood om han spelar sina kort rätt.

Tillsammans måste nu de drabbade äventyrarna fortsätta ned genom okända tunnlar och vattensystem för att förhoppningsvis hitta en passage ut i det intilliggande havet. Det går naturligtvis sådär. Som sig bör handlar det om en skara människor som kommer i luven på varandra, det ska käftas lite fram och tillbaka, ingen lyder expertens råd och vissa pris måste alltid betalas. Dessutom serveras en nödgad liten familjerelation mellan far och son som måste försöka hitta tillbaka till varandra. Gissa hur det går?

Storyn är löjligt simpel, inte på något sätt djup (!) men utförandet är faktiskt rappt och effektivt. Känslan av klaustrofobi och prekära situationer som staplas på varandra går fram med gott resultat. Inte på långa vägar lika läskigt som i tex Instängd, men den här filmen satsar inte heller på att skrämmas i den bemärkelsen. Mer att få igång en obehaglig stämning och känslan av hjälplöshet. Miljön är trång, mörk och allmänt ogästvänlig, inget ställe man skulle vilja bli fast på helt klart och det gedigna fotot förmedlar skuggorna, vattnet och instängdheten på fullt godkänt sätt.

Sanctum levererar faktiskt spänning och trots ett väldigt förutsägbart manus är man aldrig riktigt säker på i vilken ordning de förväntade inslagen ska komma. Ett rätt snyggt hantverk är det också. Och min känsla kvarstår, noll chans att jag tar på mig en dykarmask inom överskådlig framtid.

”I have control.”