Apr 18 2011

World Invasion: Battle Los Angeles (2011)

Snacka om vattendelare till film. Det verkar inte finnas några mellanlägen här direkt. Antingen hatas den innerligt eller ses som en skön testosteronstinn skapelse med effektporr till höger och vänster. Själv känner jag nog för att fria lite här stället för att vara grinig gubbe och fälla.

Jonathan Liebesman (The Killing Room) vet antagligen inte vad subtilt regisserande betyder, eller finess. Han utgår från det flortunna ramverket på manussidorna och öser på med allt i den ytliga skolan helt enkelt. I bästa Michael Bay-stil…nästan. Det är klyschor, plattityder och dumt så det bara sjunger om det. MEN…vad gör väl det om det samtidigt är lite lagom skamligt underhållande i all sin enfaldighet.

Aaron Eckhart byter ut sina seriösa roller för en stund (kom igen, vem skulle inte vilja kuta runt med maffig bössa i näven och få leka actionhjälte!?) och gör veteranstridisen som får bli killen hela dan och plocka fram värsta erfarenheten när (ständigt dessa) usla aliens återigen anfaller jorden. Superattacken Allan i filmen kommer mot Los Angeles som snart förvandlats till ett mellanöstern i miniformat där gatustrider mellan marinkåren och de anfallande varelserna står som spön i backen. Belackarna gormar om dåliga effekter, men jag menar att man i det rasande tempot inte har en susning eller större sportslig att hinna se utifall effekterna är så mycket sämre än i andra filmer av den här kalibern.

Någonstans känns det rätt kul att tänka tanken ”Black Hawk Down möter Independence Day” när man ser den här filmen. Den som möjligen här tror sig kunna hitta lite seriös mening med tuggmotstånd får titta åt ett annat håll, annars är det bara till att svälja denna snabbmat och inte försöka tänka på kalorierna. Det är flaggviftning, moral the american way, frågan om i vilken ordning karaktärerna ska tvingas bita i gräset, det obligatoriska gänget civilister som måste räddas av de tuffa men godhjärtade boysen, det sedvanliga brandtalet och till slut lite hederlig eye of the tiger när de illvilliga besökarna ska kämpas ned med alla till buds stående medel. Eckhart tar bla hjälp av tuffbruden Michelle Rodriguez som ju vet hur hantera en puffra på film och Bridget Moynahan som snyggveterinär (!) med hjälpsamma färdigheter.  Och jäklar i min låda finns det inte barn med i sällskapet också! Allvarligt, behöver du ens fundera på hur det ska gå för våra huvudpersoner….?

…Battle Los Angeles ska ha cred för att den inte försöker dölja vad det är, en sjujävla overklig dumaction. Det smäller, det springs skriks och härjas. Det är stråkar, plastiga känslor, adrenalin och hela faderullan. Men lita på att inkräktarna också får ordentligt med spö när väl drar ihop sig. Och är det inte det allt handlar om egentligen? Fånigt underhållande är vad det är. Hit med mer popcorn!

”Maybe I can help. I’m a veterinarian.”

Apr 17 2011

The Last of the Mohicans (1992)

Att ta sig an en modern filmatisering av James Fenimore Cooper´s berömda äventyrsroman är utmaning så god som någon. Michael Mann, med sin speciella bildstil och sinne för färger, fick till slut efter budgetproblem till det något sånär.

Mann´s originalversion klockade in på över 3 timmar vilket fick filmbolaget att slå backut och kräva en trimning med saxarna. Det hjälpte inte att Mann refererade till eposkänslan och huvudrollsinnehavarnas karaktärsutveckling. Trots att vi hittar både Daniel Day-Lewis och Madeleine Stowe i frontlinjen ansåg filmbossarna att filmen på inget sätt var att betrakta som en A-film i nivå med tex Dansar med vargar.

Kvar efter omklippningen är knappt två timmars hygglig underhållning om Hawkeye, en europé uppfostrad av Mohikanindianerna, som tillsammans med sin ”bror” Uncas och ”pappa” Chingachgook, i skuggan av kriget i nordamerika mellan den engelska kolonialmakten och fransmännen 1757 , tar sig an att eskortera syskonparet Alice och Cora Munroe till sin far befälhavaren i ett fort i frontlinjen. Vägen genom den amerikanska vildmarken kantas av allehanda faror i form av fientliga indianstammar och krigiska trupper från olika kontinenter. Cora (Stowe) blir naturligtvis galet förälskad i den märklige halvindianen Hawkeye (Day-Lewis).

Tyvärr märks det rätt uppenbart att filmen är omarbetad. Vissa segment är för korta för att man ska ta till sig innebörden. Manuset håller ihop, men känns tunnt och styvmoderligt behandlat. Det känns som att det främst är just karaktärsutvecklingen som fått stryka på foten. Mann´s snygga panoreringar över landskapet och många scener från vildmarken går också förlorade när bilderna trycks in i en tv-ruta, vilket helt klart gör att detta känns som en historia som ska spridas ut på stor filmduk.

Den action som finns kvar är stabilt utförd, men det märks också att Mann justerat ned filmvåldet till en mer rumsren nivå, tex är Braveheart mer vågad och dröjder kvar en sekund längre i effekter och detaljer. Daniel Day-Lewis, för dagen i böljande långt hår, gör vad han kan med sin figur trots att han inte på långa vägar är lika intensiv som vi är vana att se honom men det räcker ändå så pass långt att både Cora och jag som tittare ska sympatisera honom och hans två Mohikan-kollegor. Standardnivå på de övriga skådisarna och vi bjuds naturligtvis på den beskärda delen av den engelska drygheten vad gäller tron på sig själv stormakt under den här tiden.

The Last of the Mohicans får ändå anses ok trots sina brister. Musiken är lagom överdådig och fotot ganska snyggt när det väl får ta plats. Manuset haltar som sagt en aning och historien känns lite abrupt avslutad. Onekligen skulle det vara intressant att se Mann´s färdiga original någon gång.

”Death and honor are thought to be the same, but today I have learned that sometimes they are not.”


Apr 16 2011

Thirteen Days (2000)

Det finns två saker som Kevin Costner passar i. Det ena är westerns och det andra är välskräddade kostymer. Här är kostymen av modell slimmad, vi befinner oss ju trots allt i början av the swingin´sixties, 1962.

Så hemskt mycket svänger det nu dock inte då el presidente J.F. Kennedy informeras om att man upptäckt att de lömska ryssarna håller på att montera upp kärnvapen på Kuba, USA´s bakgård liksom.

Naturligtvis har man läst om Kuba-krisen i skolan, mina föräldrar har berättat i efterhand att en olustkänsla svepte genom världen vid det här tillfället. Vissa experter menar också att mänskligheten aldrig varit så nära ett globalt krig som då. Turen, guds försyn (?), eller möjligen smarta förhandlingstrix från jänkarna löste ju till slut det hela och världen kunde andas ut.

Roger Donaldson har här tagit sig an en bok som beskrev hela det intensiva förloppet under ett par dagar på hösten -62, och således dyker här alltså Costner upp som rådgivaren Kenny O´Donell flankerandes bröderna Kennedy, John (Bruce Greenwood) och Bobby (Steven Culp) när dessa ska försöka lösa den annalkande krisen på bästa sätt.

Gott om bistra män i kostymer och uniformer av alla de slag (kvinnor göre sig icke besvär annat än i roller som käcka sekreterare eller orolig fru…och Jackie syns bara pliktskyldigt i en 15-sekunders scen). Hårdför dialog om vad man egentligen borde göra med den ryska lömska björnen uttalas och viss krigslist utarbetas bland en del generaler. Mot detta står dock den lugne och betänksamme JFK som hellre vill nå en diplomatisk lösning.

Trots att vi redan vet utgången av denna envig, lyckas det bli lite spännande om vartannat. Mycket beroende på en driven dialog, detaljrika miljöer och gott skådespelande. Idel bekanta namn i birollslistan gör också sitt till. De tre huvudrollerna är förstås i centrum större delen av filmen, the Kennedys återges väl av sina tolkare och jag hävdar återigen att Costner gör sig som bäst när han bara ska ta emot regi och skådespela (även om han står med som producent här).

Thirteen Days är engagerande och tidvis spännande. Den exakta sanningshalten i den här Hollywoodversionen kan säkert diskuteras, men i stora drag gick det säkerligen till så som beskrivs av Donaldson. Fast man kunde ha slopat Costners fejk-Boston-dialekt.

”We were eyeball to eyeball and I think the other fella just blinked.”

 

Apr 15 2011

The Cry of the Owl (2009)

Ännu en film där dvd-omslaget spottar ut en helt annan engelsk titlel istället för filmens originalnamn. The Cry of the Owl blir istället….The Watcher! Snacka om att det känns som man har problem med tilltron till den här rullen.

Dessvärre visar sig det sig också i slutändan att det fanns viss rättmätig anledning till denna tveksamhet. Robert Forrester (Paddy Considine) söker lugnet mitt i en skilsmässa från sin fru. Han har lämnat storstaden, bor i ett litet hus i ett mindre samhälle och jobbar som någon sorts industridesigner. Den gode Robert har uppenbarligen dock vissa problem med sitt psyke, och botar detta bla genom att i hemlighet stå och glo på en kvinna boendes i ett stort hus. I skydd av mörkret följer han alla hennes rörelser genom fönstren, tills han plötsligt en natt blir påkommen. Men istället för att ringa polisen inför dessa stalkerfasoner bjuder kvinnan, Jenny, in honom i köket på kaffe och samtal! Både Robert och jag som tittare hajar förstås till och misstänker genast att det inte riktigt kommer att gå som förväntat.

Uppstarten är faktiskt minst sagt intressant i den här historien. Ett förväntat förlopp tar en helt ny vändning, Jenny (Julia Stiles) dumpar sin nuvarande pojkvän och börjar dejta Robert som inte riktigt kan värja sig mot Jenny´s påflugenhet, trots att han nog egentligen bara vill vara för sig själv. Problemen hopar sig än värre när ex-pojkvännen försvinner spårlöst och Robert blir synnerligen misstänkt för att ha något med detta att göra…

Men…trots en lovande historia som tar avstamp i en roman av Patricia Highsmith, skruvad till ett modernt snitt, får man inte ut speciellt mycket av den här upplevelsen. Inte lika mycket som jag skulle vilja. Även om alla upplagda straffsparkar finns där och svängiga twistar hoppar fram och tillbaka blir det anmärkningsvärt känslokallt och anonymt. Lite grann som man inte bryr sig om hur det ska gå, fast ändå vill man se hur det slutar. Visst, spänningsmoment och villospår vävs in (nästan lite pliktskyldigt)…men det tar liksom aldrig fart.

Vad är det då för fel på filmen? Tja, egentligen inget. Storyn rullar på, ingjuter dock inga större känslor men följer den uppställda mallen. Produktionen känns rätt stabil, miljön är lite dassigt glåmig. Den lilla staden blir så anonym som storyn antagligen vill att den ska vara. Personer kommer och går in och ut ur handlingen. Visst medlidande med Robert kan skönjas och Paddy Considine gör en rätt ok tolkning av en snubbe som bara…är…och känner sig rätt nöjd med det. Julia Stiles har aldrig gjort något större intryck på yours truly och gör heller inget för att förändra det här, trots att hon kämpar för att spela den labilaste av labila.

The Cry of The Owl har på något sätt alla de rätta förutsättningarna men dukar under i en stor anonymitet och känslofrånvaro. Trots att manuset gör sitt bästa för att twista oss mynnar slutet ut i ett litet besviket ”jaha”. Godkänt men inte mer.

”What would you do if someone was watching you?”

Apr 14 2011

Black Death (2010)

Ok. Först tänker man att “det blir nog en stunds lite svajig underhållning…i bästa fall, om inte bristerna lyser igenom för mycket”. För det är ju liksom ett sådant upplägg.

Engelsk (förhållandevis) lågbudgetrulle, en regissör vars enda verk jag sett förut är den halvdana Creep, Sean Bean som namnet nummer ett i rollistan vilket kan betyda både vin eller vatten vad gäller honom och en handling som tar avstamp i den pestdrabbade häxnojiga medeltiden runt 1340-talet. Hmm..kanske är det inte så bra att se den här så tätt inpå Cage-rullen ”Season of the witch”…?

Men oj vad jag får tillfälle att sätta mina farhågor på skam. För vad är det vi serveras här om inte ett stycke…tja.. livsåskådningsdrama där religionens existensberättigande för oss människor sätts i centrum. Och allt med en våldsam och fatalistisk twist.

När pesten drar över den engelska kontinenten som värst åtar sig unge munken Osmund att fungera som vägvisare åt den bistre hårdingen Ulric (Sean Bean) och hans betalda knektar som fått i uppdrag av självaste biskopen att ta sig till en mytomspunnen avlägsen by där pesten inte lär finnas tack vare närvaron av en nekromant, en andebesvärjare, som sägs kunna väcka döda till liv. Vore det inte förträffligt om kyrkan kunde lägga vantarna på en sådan gudlös varelse och kontrollera de oheliga krafterna i dessa mörka tider?

Osmund själv dras med tvivel över om han valt rätt i tron, bla har han i smyg en kärlekshistora med en kvinna, och ser plötsligt den förestående resan som ett sätt att en gång för alla komma till insikt. Mycken möda och besvär tar sällskapet slutligen till den lilla byn, men där väntar självklart den slutgiltiga prövningen.

Christopher Smith´s alster är lite svår att placera in i ett självklart fack. Omslagstexter pratar om skräckthriller och rysare, vilket känns helt galet. Däremot är det ett skitigt drama, inga vita tandrader här inte. Fotot är blekt och färglöst, landskapet känns onekligen sjukdomshärjat ned i minsta grässtrå. Inte förrän den avlägsna byn uppenbarar sig tonar färger fram på ett helt annat sätt. Effektfullt. Våld förekommer i lagom mängd och väjer inte för detaljerna. Miljön blir skrämmande bara genom att vara så eländig och befolkad av människor som är fullt övertygade om att världen håller på att gå under.

Där Smith lyckades köra Creep i botten efter en lovande inledning, håller det mer hela vägen här. Snarare ökar ovissheten och plötsligt är det inte så självklart vilka som är de goda och onda. Vad döljer byn för hemlighet? Vem är kvinnan Langiva (Clarice van Houten), som kan kalla tillbaka de döda, egentligen? En demon, en ängel…eller något helt annat?

Black Death känns som en skön liten smygare i min bok. En stunds envig mellan religionens betydelse och sanna verkan i mörka stunder ställd mot individens tro på sin egen natur och det fria tänkandet. Hur mycket är människan beredd att offra i kyrkans namn? Vad driver den sanna övertygelsen? Se där, lite intressanta frågor utkastade av en gedigen skådisensemble i en överraskande bra film.

”I am death. Vengeance is mine! ”

Apr 13 2011

The Dark Knight (2008)

Om Superman Returns är uppbyggd på lite mer klassiskt manér och med aningens mjukare inriktning, så är Christopher Nolan´s  andra film om den brottsbekämpande enslingen i Gotham desto mörkare och mer svårtillgänglig.

Efter första titten vet jag att jag hade lite problem med vad jag skulle tycka, spontant kändes det som den mest udda av alla filmer om fladdermusen hittills, den som gått absolut längst ifrån Batman-konceptet och de uppställda ramar som funnits för hur den här sagan ska behandlas. Och det var från början inte självklart en positiv känsla. Denna andra gång känns det som jag kan se lite mer i den. Och framför allt, se den starka drivna story som spelas upp. Kanske den mest vuxna superhjältefilm, jämte vissa X-Men-delar, som gjorts. Ett modigt grepp av Nolan, och utmanande.

Gotham i förfall. Skurksen härjar fritt och polisen gör gemensam sak ihop med stadens nya karismatiske åklagare Harvey Dent för att sätta åt ligorna, i bakgrunden vakar som vanligt Batman över det hela med säker, men något uppgiven, hand. Det nya, högst oroväckande, hotet mot framgång för lagens män heter Jokern och är en vettvilling helt utan gränser som skamlöst bjuder ut sig till att döda Batman mot stor del av maffians förmögenhet.

Vad denna film lyckas ordentligt bra med är att visa på moralens förfall i alla dess former. Till vilket pris måste allt ske? Bruce Wayne uttrycker en frustration över att ständigt vara den enda som står mellan kaos och ordning, han vill inget hellre än att staden ska få någon ny kraft att lita på. Harvey Dent är orädd och modig, men till vilken gräns? Och vad krävs för att knäcka en man som honom?

Nolan målar upp en dyster bild av en stad där mörka krafter är i omlopp, där ingen verkar kunna lita på någon, där även de goda blir ansatta av det mörka. Lägg till detta den bindgalne Jokern som verkar jobba helt utan egen agenda, en sidokraft som hotar från alla möjliga håll.

Trots sina starka politiska och moraliska funderingar är det också en tung actionfilm, även om huvudvikten inte tycks ligga på detta element. När Nolan dock släpper loss envigen mellan Batman och skurksen i lagom utportionerade doser  är det naturligtvis toppklass på det som förevisas. Intressant i sammanhanget är att varje segment i filmen tycks vara uppbyggd enligt små kapitel och modellen intensiv dialogdriven dramasekvens som avslutas med en actionsekvens, för att sedan börja om igen.

Christian Bale är för dagen väldigt återhållsam i sin Batman-roll, men när han väl väser sina få repliker så är det med sedvanlig pondus och en sorts olycksbådande föraning, vilket också gör att han känns som den bäste tolkaren i denna komplexa roll. Som Wayne är han mer en jobbig-jäkla-playboy med irriterande divalater, helt enligt mönstret. Heath Ledger gör förstås en galet bra version av Jokern, och lämnar Jack N bakom sig i den klassen, vilket normalt sett inte är det lättaste. Ledgers fenomenala gestaltning av en helylledåre med skrämmande personlighet är hela tiden den oroväckande faktorn som alla måste ta hänsyn till. Aaron Eckhart förtjänar också ett par rader som åklagaren Dent, filmens kanske egentliga huvudroll, vilken går ett dystert öde till mötes trots sin godhjärtade agenda. I övrigt som vanligt välspelat in i minsta biroll.

The Dark Knight är ingen traditionell superhjältefilm. Nolan riktar mer in sig på ett drama om det goda och onda. Det är kanske mer Chicago än Gotham över spelplatsen, serietidningskänslan är knappast närvarande, Batman är ingen positiv kille och Jokerns slutgiltiga öde göms möjligen i visst dunkel. Inget mästerverk hävdar jag, men nog så underhållande och tung.

”The famous Bruce Wayne. Rachel’s told me everything about you.”
”I certainly hope not.”

Apr 12 2011

Superman Returns (2006)

Efter ännu lite grävande i omtagssäcken trillade det plötsligt ur ett koppel superhjältealster som fått legat till sig lite sedan jag såg dem sist.

När äntligen Superman´s comeback aviserades var det säkerligen många som lite skeptiskt undrade hur det projektet skulle te sig, speciellt eftersom Superman-filmerna ju har sin beskärda del av filmhistorien, även om vi väl i ärlighetens namn vill glömma alla delar utom de två första. Nåväl, Bryan Singer hade ju visat med X-Men att han kunde hantera det här med superhjältar, och till och med ge dem lite mer än bara glammig och fräsig yta.

Vilket också märks här. Singer håller sig från de värsta MTV-klippningarna och duracell-tempon och låter historien ta sin lilla tid, vilket också medför att filmen känns betydligt mer genomarbetad och bättre upplagd dramaturgiskt. På minuskontot känns det dock som att den är aningen för lång och tenderar att svaja lite i det (flmr-)omtalade fokuset.

Efter fem år återvänder Superman till jorden efter att ha sökt efter sitt ursprung i en annan del av universum. Tiderna har förändrats och världen tycks ha lärt sig leva rätt bra utan stålis. Lois Lane har också gått vidare, förlovat sig och skaffat barn, vilket får vår hjälte lite ur gängorna trots allt. Intressant manusdetalj som kanske vill visa att även den rättrådige i blå långkalsonger kan vackla i sitt känsloliv och bete sig som en….människa?. En som också gått vidare med nya planer fast i gammal god stil är Lex Luthor, som givetvis har något nytt på gång, vilket även inbegriper att en gång för alla göra sig av med sin nemesis.

Det känns verkligen som Singer är den rätte mannen för detta projekt. Han strör respektfullt antydningar och nickningar till de första två filmerna från förr, och det känns faktiskt inte alls som tröttsamma kopieringar. Däremot går filmen ibland in i lite för gravallvarligt läge, och riskerar därmed att bli aningen för pretto.

Inget fel på effekter och ögongodis dock, och ett par av dessa karameller är riktigt läckra att skåda, som tex det störtande flyplanet som hotar att ödelägga en hel basebollarena. Den största tveksamheten som möjligen fanns inför premiären, huvudpersonen själv, rätas ut till ett stabilt utropstecken. Brandon Routh gör sig mer än väl i den röda slängkappan och ser banne mig ut som en slimmad Christopher Reeve och klarar dessutom av att spela den fumlige Clark Kent på sedvanligt manér. Som Superman lyckas han också få fram känslorna av ensamhet, saknad och till och med svartsjuka på ett trovärdigt sätt. Kevin Spacey har naturligtvis den mest tacksamma rollen som Luthor och kör hela sitt register så som det anstår en mästerbrottsling. Mycket roligt. Kate Bosworth som Lois är det svagaste kortet i samlingen, saknar utstrålning och inte alls i kemi med stålis. Men, man kan ju inte få allt.

Superman Returns är gedigen och har förstklassiga effekter. Känns dock aningen för lång och har en huvudstory som möjligen känns lite för tunn för att den ska engagera fullt ut. Bryan Singer har dock bemödat sig om att inte släppa ifrån sig ett hafsverk, vissa detaljer i berättelsen är strålande och filmen har sina förtjänster, vilket mer än väl motiverar betyget bra, med vissa reservationer.

”You know my um… Richard. He’s a pilot. He takes me up all the time.”
”Not like this.”

 

Apr 8 2011

Ronin (1998)

I omtagssäcken hittar vi denna gång en film som känns lite som ett alster av den gamla skolan.

Ett antal personer introduceras, ett mål ska uppnås och den egentliga frågan är bara hur många som ska gå åt längs vägen och vilka som lirar med en egen agenda. Fyll på med action av den hårdare sorten och en dos med snabba, intensiva, biljakter och formeln känns klar. Fast under ytan finns det den här gången ett lager till, och det är till filmens fördel helt klart. Manusgurun David Mamet, känd för att hjälpa upp haltande historier, kopplades tidigt in för att putsa på manuset när Ronin skulle bli film.

Resultatet är en lurig och rätt hård historia om en samling tuffa killar som samlas i Paris för ett uppdrag, att stjäla en åtråvärd väska från ett annat rävigt gäng innan denna väska säljs vidare till ett ytterligare intresserat ljusskyggt sällskap. Men vem kan egentligen lita på vem?  

Det hela utvecklas till ett av de mer raffinerade sätten att använda sig av det icke helt okända begreppet ”McGuffin” jag skådat på länge. Väskans innehåll är i sig oviktigt, vad som är det drivande är turerna kring denna jakt.

Laguppställningen är rutinerat bra, Robert DeNiro, Jean Reno, Stellan Skarsgård, Sean Bean, Natascha McElhone och Jonathan Pryce. Alla med sin speciella förmåga och uppgift. Manuset kommer med flera dolda agendor och vändningar. Mitt i alla twister glömmer gamle veteranregissören John Frankenheimer dock inte bort att använda sig av actionelementet på ett snyggt sätt, och plötsligt känns närvaron av Heat påtaglig i vissa scener.

Karaktärerna känns kärva och på helspänn. De enda som verkar finna varandra är DeNiro´s ex-CIA specialist och den franske räven Jean Reno som också hinner med att på ett någorlunda äkta vis utbyta livserfarenheter och tankar.

Biljakterna är jäkligt snyggt tillverkade och sker huvudsakligen på Paris gator, och är visst uppseendeväckande när jakten bla går genom de tunnlar som blev Prinsessan Diana´s öde. På det hela taget visas Paris upp som något helt annat än den stad vi känner från broschyrerna.

Möjligen är det här en film som är lite för lång i sin iver att täcka in det mesta och få ut det bästa möjliga ur det slingrande manuset, men rent spänningsmässigt håller den hela vägen och som tittare belönas man också med ytterligare en liten plotvändning när det drar ihop sig till den sedvanliga ihopknytningen av säcken. Det roliga är egentligen att man kan lämna en del oförklarat och lite höljt i dunkel och ändå få det så pass uträtat att det passerar utan större anmärkning.

Ronin är smart, väldigt lurig under den till synes klara ytan och helt klart underhållande. De intensiva actionsekvenserna vägs jämt mot den luttrade dialogen och de många turerna i storyn, skådisarna levererar i denna rätt avancerade form av heist-film och slutprodukten känns stabil. En bra film.

”Either you’re part of the problem or you’re part of the solution or you’re just part of the landscape”

Apr 7 2011

Kung Fu Panda (2008)

When the going gets tough förlitar sig inte Den Fredliga Dalen på sina beskyddare “The Furious Five”, ett par kung fu-vässade djur i form av en tiger, en orm, en trana, en sorts gräshoppa och en apa, utan på en….nudelälskande panda med Jack Black´s röst!

Dreamworks Animation fortsätter att spotta ur sig roligheter. Pandan Po drömmer om att bli ett kung fu-ess i samma stil som sina idoler ovan och i väntan på det serverar han nudelsoppa på pappas restaurang. Po´s mindre lämpade kroppshydda gör det dessvärre aningen besvärligt att uppnå den drömmen. Eller inte.

Genom ett spektakulärt missförstånd (?) blir plötsligt den ständigt vitsande pandan utvald att axla den ärevördiga och legendariska titeln som Drakkrigaren, en sorts tuffaste av de tuffa, till de andra essens stora förtret och Mästaren Shifu´s (en kanin (?) med Dustin Hoffman´s skrovliga stämma) irritation. Läge för samarbete dock när Shifu´s före detta mönsterelev och protegé, leoparden Tai Lung (som valt den mörka sidan av Kraften….hm vänta nu….), rymmer från sitt välbevakade fängelse och är på väg hem till dalen för att skapa kaos och katastrof.

Som vanligt i animationshistorier av den här sorten firar det visuella storartade triumfer med överdådiga bakgrundskompositioner och läckra detaljer. Bildspråket är hypermodernt, snabbt och så långt från gamla Disneyproduktioner man kan komma. På gott och ont ska tilläggas.

Historien är löjligt simpel men ändå engagerande, rak och okonstlad som ännu ett inlägg i debatten att man ska följa sitt hjärta och att alla kan bli det de vill om bara viljan finns. Enkelspårigt javisst, men effektivt berättad med en vuxenglimt i ögat som numera verkar vara legio när animerade historier ska kokas ihop.

Naturligtvis bygger hälften av framgången på röstinsatserna bakom varje figur (svenska versioner självklart bannlysta), och till dagens hopkok har producenterna bemödat sig om att klämma in idel kända namn. Jack Black redan nämnd och känns av någon anledning som den naturligaste röst i världen till den gladlynte och sorglöse pandan. Black får givetvis leverera ett par sköna skämt och lite vuxenpräglade kommentarer enligt patenterad stil. Övriga laguppställningen mönstrar sådana celebs som Angelina Jolie, Lucy Liu, Seth Rogen, Jackie Chan, David Cross, Dustin Hoffman och Ian McShane som den lömske skurkleoparden och möjligen utnyttjas de fyra första aningens för lite i sammanhanget.

Kung Fu Panda är inget för den som söker nya upplevelser. För oss andra (vuxna) som gärna hemfaller åt att dyka ned i det moderna animationsträsket och kan svälja den sockrade moralen väntar en stunds oförarglig underhållning av säkert märke. Charmigt. 

”The Furious Five! You look a lot bigger than your action figures! Except you, Mantis. You’re about the same”

Apr 6 2011

Vanishing on 7th Street (2010)

Som filmkonsument är jag beredd att svälja mycket. Jag kan ta ilskna demoner, övernaturlighet, galna hajar, lömska aliens, zombies som dräller omkring, bindgalna slashers, slitna poliser, tårkrävande relationshistorier, bananhalkande losers, puttenuttig vardagsromantik, kort sagt…det mesta.

Det jag inte kan ta är när något till synes lovande fumlas bort med ett långdraget manus som mynnar ut i ett enda stort INGENTING. Jag har skrivit det förr, ibland kan filmer vara så dåliga så att de blir sevärda bara därför. Men det får banne mig inte bli så dåligt eller ointressant att man istället börjar reta sig på just det faktumet och känner sig lurad.

 ”Vanishing…” är dessvärre en sådan film att reta sig på. Upplägget lovar gott, plötsligt börjar människor försvinna till höger och vänster, gå upp den berömda röken, och kvar blir bara en hög med deras kläder. Samma sak sker uppenbarligen över hela världen. Skuggor och mörker verkar ha en del i mysteriet, kan det helt enkelt vara så att världen håller på att slukas av mörkret? Luke (Hayden Christensen) är en av de personer som av någon anledning klarar sig, försöker anpassa sig till den nya okända världsordningen och tar så småningom skydd i en sliten upplyst bar där han träffar på ett par andra olyckliga personer i samma sits. Nyckeln till överlevnad verkar vara att till varje pris hålla sig i ljuset.

Nog är det mystiskt värre det som händer och historien har alla möjligheter att utvecklas i en riktning som kan vara både skrämmande och fantasifull. Vad är det med mörkret? Vilken kraft har ljuset egentligen, och i vilken mängd…? Dessvärre stannar allt upp och vi ska uppenbarligen känna något för de stackare som är kvar. Vilket jag inte gör. Hayden Christensen har jag aldrig gillat och hans insats som Luke här är ytterst opersonlig och klyschig. Thandie Newton irriterar mig bara med sin hjälplöshet och ologiska tänkande. Den enda som bjuder på någon form av skådespeleri är John Leguizamo, men han är ju å andra sidan oftast stabil även i skitfilmer.

 Historien tar aldrig fart, står och stampar. Huvudpersonerna gör vissa val, och inga känns speciellt logiska. Jag fattar inte vad manuset vill komma fram till. Att bara släppa allt med en sorts ryck på axlarna och lämna allt vidöppet duger inte. Har jag suttit närmare 90 minuter och slösat bort min tid vill jag banne mig ha lite mer substans när det hela ska summeras innan eftertexterna. Vill filmen skrämmas lyckas man dåligt. Vill filmen bli som ett sämre avsnitt av gamla Arkiv X lyckas man bättre. Känslan av att manusförfattaren totalt tappat intresset och tråden mot slutet är så uppenbar så att det blir löjligt. Fan vet om det inte hade blivit bättre om M. Night Shyamalan hade fått leka med den här historien…

 Vanishing on 7th street har världens möjligheter med ett lovande upplägg, men slarvar bort precis allt i ett segdraget tempo, ointressanta figurer och alldeles för mycket logiska luckor. Allt måste inte ha en förklaring i slutet, men det ska tusan finnas lite driv och innehåll mitt i det oförklarliga på vägen dit.

”We can wait until morning.”
”Are you sure there’s one coming? ”

Apr 5 2011

The Karate Kid (2010)

Ibland är det minsann lite skönt när ens förutfattade meningar och åsikter kommer på skam och det blir en annorlunda vändning på den berömda steken.

Som när man får för sig att göra en modern variant på gamla 80-talspärlan Karate Kid.
Jag menar, hur vågar man!? Mr Miaygi, bonsaiträd, ”wax on wax off” och Ralph Macchios sävliga gångstil är inget man leker med eller försöker sig på att förvanska bara sådär. Eller?

Desto roligare faktum då när man, om ”man” nu är  Will Smith och är snorrik, kan kasta upp ett antal miljoner och verkligen se till att det blir något vettigt av det hela. För det blir det. Trots att Smith´s unge telning Jaden har trimmats i huvudrollen som unge Dre, vilken med sin mamma flyttar från gamla hederliga Detroit till mystiska och främmande Peking. Dre känner sig förstås utanför, möjligen kan den nya bekantskapen med söta Meiying väga upp lite, men snart har han hamnat i onåd hos de lokala tuffa grabbsen som inte försitter en chans att göra livet surt för honom.

Lösningen på problemet heter Mr Han, en fastighetsskötare med oändligt mycket mer färdigheter på sina strängar och snart ligger Dre i hårdträning hos Mr  Han inför det förestående mästerskapet i kung fu (inte karate, trots att man alltså behållit titeln). På köpet får han givetvis också lära sig ett och annat om vett och etikett.

Alla som kan sin Karate Kid-histora hör ju här att man vårdar originalhistorien ganska ömt ändå och väver in den på passande ställen i den annars helt nya storylinen. Ett smart, och vackert, drag är att förlägga hela handlingen till Kina. På köpet bjuds vi därför förföriska bilder över det kinesiska landskapet komplett med mur och det känns också som att storyn med detta grepp får en egen identitet att bygga på.

När det gäller skådespelandet känns unge Jaden Smith i nio fall av tio som en kandidat i klassen ”lillgammalt irriterande kändisbarn” (och tidigare insatser på filmduken har inte direkt gjort något för att förändra den åsikten) men plötsligt gör sig knatten perfekt i rollen som Dre, lagom charmig och med tajming för när osäkerheten att vara en barn i ett främmande land ska lyftas fram. Speciellt märks det i scenerna ihop med ikonen Jackie Chan, som axlar rollen som Mr Han med återhållen pondus, och som bonus dessutom faktiskt visar att han kan skådespela också förutom att hoppa runt som en duracellkanin.

Filmen fungerar som bäst i de stillsamma scenerna, i dialogen och samspelet mellan Smith och Chan där de lyckas avhandla det mesta om livets gåtor. Givetvis läggs tonvikten också på de mer fysiska övningarna, och noterbart är att filmens fightscener är rätt råa och våldsamma. Dock utan att bli smaklösa. Wills Smith´s inblandning som medproducent märks möjligen av att filmen andas en sorts Smith-humor med ett par synnerligen underhållande scener/repliker som lite känga åt originalet från förr. Regisserande norrmannen (!) Harald Zwart har god hand med såväl det visuella, drivet och den allvarsamma biten på vägen fram till den stora tävlingsfinalen.

The Karate Kid i uppdaterad version är snygg, underhållande och riktigt rolig. Faktiskt en värdig ny version och med en egen charm. Det går såklart inte att undvika de värsta klyschorna men filmen har ett hjärta och känslor som räcker en bra bit in över mållinjen.
Och…en upphottad variant på den gamla ”tranan” som inte går av för hackor!

”Your focus needs more focus”

Apr 4 2011

Fruktan är mitt vapen (1973)

Såsom varande tidig tonåring i slutet av 70-talet bestod mina första trevande besök i thrillergenren vad gäller bokläsning ofta i att fördjupa sig i den icke helt okände Alistair MacLean´s digra utbud. Litterära verk som dessutom var oerhört tacksamma att överföra till filmmediet, vilket också skedde titt som tätt mest hela tiden. Eller vad sägs som sådana kassakor som Kanonerna på Navarone, Örnnästet,  Polarstation Zebra svarar ej, Det gyllene mötet, Mot Fort Humboldt…bara för att nämna några.

En vit fläck på  MacLean-kartan har dock dagens ovanstående titel varit, både i bok- och filmform. Detta är nu åtgärdat och till livs får man sig här en historia om den synnerligen fräcke John Talbot som inte bara lyckas bli gripen för skadegörelse på en bensinmack i början på filmen, utan också rymmer från rättssalen genom att kidnappa en kvinna och kallblodigt skjuta ned en polis varefter han stjäl en bil och drar iväg till något som på omslagets baksida beskrivs som ”en av filmhistoriens längsta biljakter”.

Nå, det får väl vara hur det vill med den saken, vi snackar ingen superbudgetfilm här så biljakten består mest i att Talbot svischar förbi i sin bil med en skrikande kvinna i passagerarsätet och ett antal polisbilar som gör sitt bästa för att följa efter. Det är inga direkt avancerade scener utan mest bara bilar som kör från höger till vänster och ibland tvärtom. När så Talbot givetvis har lurat bort polisen efter sisådär 10 minuter (liite tråkvarning här) tar historien bums en ny vändning, han hamnar i klorna på ett par ljusskygga typer som uppenbarligen behöver Talbots tjänster och ger honom ett erbjudande han inte kan tacka nej till. Vid det här laget har man naturligtvis börjat misstänka att den gode Talbot har en helt egen agenda med sitt agerande filmen igenom, och klarar man som tittare av att hålla fokuset filmen igenom får man till slut den ytterst fantasifulla och tillrättalagda förklaringen till hela historien.

Det är naturligvis 70-tal så det osar i den här historien. Dialogen är styltig, forcerad, manuset bjuder på lite väl enkla lösningar vad gäller logiken och ingen av skådisarna levererar direkt Oscarsmaterial i sitt agerande. Speciellt början på filmen är synnerligen kantig och nästan lite osammanhängande.
Men det tar sig faktiskt ju längre historien rullar på och även om någon större spänning aldrig infinner sig blir det lite underhållande i den mening att man väldigt gärna vill se hur det hela ska sluta. På stora minuskontot finns att vissa frågetecken vad gäller storyn och bakgrunden aldrig rätas ut. Stilpoäng måste också delas ut för musiken, som är av sådant gediget tidstypiskt snitt att den lika gärna hade kunnat passa i vilken porrfilm som helst från den här eran.

Dagens hjälte, Talbot, gestaltas av Barry Newman vilken troligen är mest känd för sin genombrottsroll i Jakten mot Nollpunkten 1971. På senare år har uppenbarligen (enligt IMDB)  Newman ägnat sig åt tv-serier i olika former. John Vernon får vara skurken, vilket han också har fått vara i majoriteten av sina roller under karriären. Den observante spottar också Ben Kingsley i sin filmdebut som illvillig torped i löjlig kostym.

Fruktan är mitt vapen är med dagens filmmått stel och intetsägande, inte alls i klass vad gäller svultstigheten och äventyrsandan som finns i de andra filmatiseringarna av författarens verk. Likväl bjuds det på en stunds tafflig och rätt oförarglig thriller som höjer intresset och underhållningsvärdet aningen ju längre historien pågår, även om finalen är riktigt svag. Mitt dvd-omslag lockar med texten om biosuccé med 400 000 besökare när det begav sig….
1973 hade antagligen antagligen inte så mycket att erbjuda på biorepertoaren.

”In the right hands, fear is the deadliest weapon of all”

 

 

Apr 1 2011

Winter’s Bone (2010)

Om man någon gång skulle hemfalla åt att självömka sig själv för att man inte lyfter miljonlön, glassar runt på ett toppjobb eller bor i värsta drömkåken så kan man tänka på 17-åriga Ree i den här filmen.

Plötsligt framstår då ens egna problem som rätt triviala. En historia som höjts till skyarna av expertis och annat löst folk, samt varit med i Oscarsracet bra långt in på mållinjen.

Det är hillbilly-land i sin finaste form, långt från allfartsvägarna och den amerikanska landsbygd vi är vana att se gestaltas på film. Det är trash, fattigdom, tillagning av ekorre i grytan, man kokar knark runt varje hörn, det är kusiner hit, brorsöner dit och släktband som inte går att hålla ordning på men alla verkar alltid ha något ont att säga om sin nästa. Och banne mig om det inte är banjo med i bilden också.

Ree måste hitta sin knarkproducerande pappa, nyligen utsläppt mot borgen och försvunnen någonstans i den ogästvänliga trakten, och visa upp honom innan banken tar både hus och skog för Ree´s familj som dessutom består av två småsyskon och en mamma som är helt vilse i sin egen pannkaka och spenderar scentiden i filmen med att mest sitta och glo.

Drama om det sunkigaste av sunkigt alltså. Problemet efter en stund är bara att det känns som en parodi på våra vanligaste fördomar om just detta trashanksliv, och plötsligt sitter jag och väntar på att det hela ska mynna ut i att Grotesco-gänget hoppar fram bakom ett hörn och levererar en punchline. Ree knatar runt i trakten och ställer obekväma frågor, det uppenbarligen inavlade folket beter sig som kufar allihopa och verkar inte kunna föra en vettig konversation. Någonstans i det här gyttret av misär anar man en släktfejd, en sorts thrillerartad historia, ett svart drama om att sköta sig själv och inte ställa fel frågor.

Stor cred dock till unga Jennifer Lawrence som gör sin Ree helt rätt och med pondus mitt i misären, och till det visuella som målar upp en trist och färglös natur som är så dyster att man omedelbart får en önskan om att slå upp en bild på en grön sommaräng för att inte bli deprimerad. I övrigt är det alltså rätt slätstruket, lite segt och liksom en del andra har uttryckt väl så har jag rätt svårt att känna något för det jag ser. Förutom irritation över att alla verkar vara mer eller mindre dumma i huvudet.

Winter´s Bone är i mina ögon dessvärre en något överskattad upplevelse, om än väl tillverkad, som lever högt på sin unga huvudrollsinnehavares förmåga att hålla ihop filmen och ge den ett uns av känsla. Men det är klart, vad är väl mina vardagsproblem mot dessa…?

”Do we eat these parts?”
”Not yet…”

Mar 31 2011

The Island (2005)

Ända sedan jag såg filmen första gången har jag haft en känsla av att den blivit något styrmoderligt behandlad lite överallt. Kanske lite oförtjänt avfärdad till och med.

Efter detta omtag är jag beredd att vidhålla samma omdöme, även i skriftlig form. Måhända är det här också som två filmer i samma film. Är det en Michael Bay-film? Javisst. Går saker sönder? Självklart. Och till en rätt hög ljudvolym dessutom. Nu måste ju inte dessa faktum betyda att en film är dålig. Bay´s filmer retar alltid upp vissa och får andra att äta popcorn med intensiv frenesi, själv tycker jag nog att hans filmer är rätt skönt over the top och oftast rejält underhållande. Men, någonstans under allt spackel finns här en grundstory som för tankarna till Phillip K. Dick-betraktelser och som kanske är värd ett bättre öde…

Här huserar Bay första gången utan Jerry Bruckheimer som producent i kulisserna, men i ärlighetens namn märks inte det speciellt mycket. Det är samma läckra motljusbilder, samma varma och intensiva färgskala, samma bombastiska musik och samma galna tunga action som vid för stor dos möjligen blir aningen steril och intetsägande.

Lincoln Six Echo (Ewan McGregor) lever under jord i ett gigantiskt komplex i tron att han är en av alla överlevande efter en stor katastrof i framtiden. De tusentals ”invånarna” hålls i schack av diverse övervakare och säkerhetspersonal. Alla verkar leva för det populära ”lotteriet” som varje gång väljer ut en invånare som får flytta till ”Ön”, enligt uppgift det sista paradiset på jorden.

Lincoln känner dock på sig att allt inte är som det ser ut och tillsammans med Jordan Two Delta (Scarlett Johansson) kommer han att bli varse att det handlar om helt andra saker, att han och resten av de naiva invånarna i själva verket är reservdelsmänniskor, kloner, framavlade för att förse sina original med nya friska kroppsdelar. Lincoln och Jordan flyr fältet och hamnar plötsligt i en värld som de alls inte känner sig speciellt hemma i, givetvis med inkopplade säkerhetsstyrkor i hasorna.

Första delen i den här rullen påminner mer än väl om de historier som populärt berättades på 70-talet. De mera filosofiska sci-fi-filmerna som rönte viss framgång (Den tysta flykten, Flykten från framtiden) med sina existentiella frågeställningar. Här bakas en rätt snygg och lovande backstory in i teknik, färger och vass scenografi.

Men det märks också att Bay får hålla igen lite i början, man kan riktigt känna hur det kliar i hans fingrar att få börja förstöra något. I samma ögonblick den switchen slås om i manuset byter också filmen helt inriktning och blir en galen uppvisning i saker som kraschar, saker som faller, saker som flyger, allt med den överdåniga musiken som bakgrundskuliss. Med ens hamnar historien i baksätet och Bay ger sig fan på att det ska vara total rampage resten av filmen.

Filmens producenter skyllde delvis den magra framgången på huvudrollsinnehavarna, men i min bok så sköter sig McGregor och Johansson helt ok, dessutom uppbackade av insatser från bla Steve Buscemi, Djimon Hounsou, Michael Clarke Duncan och Sean Bean som den obligatoriske badassboven i dramat. I filmer av den här typen blir ju alltid skådespelarna bifigurer på effekternas bekostnad, men å andra sidan köper man det också.

The Island är en traditionell produkt från Michael Bay med ett manus som i grunden ändå inte känns helt hopplöst. Hade man valt en mer dialogdriven approach på storyn hade det kunnat bli rejält mycket intressantare. Nu blir det mer ytligt underhållande och kraschaction enligt lex Bay, vilket kan vara nog så gott ibland. Snyggt gjord hur som helst.

”The life you thought you had… it never happened”

Mar 30 2011

Season of the Witch (2011)

1300-talet. Bistra tider. Pesten härjar i Europa, liksom häxförföljelserna. Klart som tusan att det måste finnas ett samband. Otaliga kvinnor med annorlunda talanger och gåvor faller offer för bindgalna präster och andra självutnämnda småpåvar i byarna.

Tuffa tider att vara korsriddare också och slakta människor i guds namn. Riddarpolarna Behmen (Nicolas Cage) och Felson (Ron Perlman) får nog av grymheterna, avviker från det militära och beger sig ut på resa genom Europa. Lite oklart vart de ska exakt.

I en pesthärjad by får de ett erbjudande de inte kan tacka nej till (alternativet är att straffas för desertering); att fungera som eskort och frakta en ung kvinna till ett avlägset kloster där de überlärda munkarna snabbt ska kunna avgöra om flickebarnet är i lag med djävulen själv. Om nu våra svärdsgrabbar trodde att det skulle bli en promenad i parken så får de snabbt anledning att tänka om när allsköns mystiska och mindre trevliga saker inträffar längs vägen.

Jaha ja, Nicolas Cage och Ron Perlman i the leads. Smaka på den lite, rätt intressant ändå eller hur? Två skådisar som ofta sticker ut lite, ibland positivt och ibland väldigt negativt. Gör dock som min bloggkollega Filmitch, Cage-man som han också är, och menar helt fräckt på att grabben inte alls gör bort sig i det här äventyret. Inte heller Perlman som väser mustiga repliker med lagom hes röst. Här får vi dessutom lite standardkomponerad CGI, lite styltig dialog, rätt snygga fightscener, lagom murrig scenografi och på köpet en liten känsla av att man inte riktigt vet hur det egentligen står till med den unga kvinnans eventuella skuld. Kort sagt, man blir gärna sittandes till slutet med fokuset rätt stadigt på det som händer. Verkets regissör Dominic Sena (Swordfish, Gone in 60 seconds) håller ytligheten på lagom intressant nivå.

Season of the Witch är en enkel historia om att ta sig från punkt A till punkt B. Inga konstigheter. In med lite effekter och konflikter längs vägen så har man ett litet äventyr. Ingen höjdpunkt i karriärerna för våra skådisar (typ en dag på jobbet med lättförtjänta stålars), men heller inget lågvattenmärke. Det gäller att inte tänka för mycket på logiken här. Mer att slappna av och låta sig underhållas en stund. Häxor, svart magi, klingande svärd, mystiska skogar och arga fyrfota bestar, klart det är lite kul. Här är betyget snällt och lite muntert.

”We’re going to need more holy water”