Mar 29 2011

Black Rain (1989)

Det mest anmärkningsvärda med den här filmen är att Michael Douglas drar upp en cigarett i parti och minut.

Douglas hos chefen; en cigg upp, Douglas hos polisledningen; en cigg upp, Douglas på stamhaket för lunch; en cigg upp, Douglas hemma i köket; en cigg upp, Douglas på besök i Japan; en cigg upp mest hela tiden.

Möjligen är det kanske också en påminnelse om att tiderna förändras även i filmvärlden. Vem skulle idag komma på idén att låta en hjälte sitta och bolma så utstuderat hälsovådligt på tex en restaurang..eller i ett kontorsrum…?

1989 hade Wall Street och Farlig Förbindelse redan sett till att Douglas var ordentligt uppe i smöret och det kommande 90-talet skulle också få befästa hans position i Hollywood med tunga roller nästan alla stöpta i samma form; den ensamme hjälten mot resten. När Ridley Scott här lockade med en historia som till största delen utspelas i Japan var Douglas inte sen att haka på, rollkonceptet stämde ju och var helt klart ett smart val då den vid den aktuella tidpunkten ansågs som en rejäl mustig thriller av bästa märke.

Den inte helt genomhederlige polisen Nick (Douglas) blir tillsammans med sin partner Charlie (Andy Garcia i början av sin karriär) vittne till en japansk maffiauppgörelse mitt i New York, och lyckas efter en vild jakt att gripa en av de skyldiga. Trots protester bestäms det att den gripne i stadigt förvar ska eskorteras till Japan och där överlämnas till den japanska polisen. Som av en händelse för filmen faller det naturligtvis på våra polisvänners lott att genomföra denna resa (hur troligt det nu är att en misstänkt ”dirty” snut som Nick släpps iväg på ett uppdrag som detta mitt under brinnande utredning av interna avdelningen hos polisen).

Men men, låt oss inte haka upp oss på detta. Väl framme i Japan går (helt enligt manusplanerna) allt åt skogen, fången fritas på synnerligen listigt sätt och nu måste Nick och Charlie förklara sig för både inhemsk polis och kollegorna borta i USA. Fast besluten om att fixa tillbaka fången, som dessutom visar sig vara uppkomling inom hierarkin i japanska maffiavärlden, drar Nick igång ett icke helt uppskattat polisarbete New York-style.

Ridley Scott jobbar hårt för att återskapa samma bilder och stämning över ett sterilt Osaka som han gav oss i Blade Runner. Neonljus, anonyma byggnader, oändliga vägar och ett myller av människor i udda miljöer. Som visuell skildring av ett främlingsutanförskap i en främmande stad helt ok faktiskt. Som historia kanske lite väl enligt formuläret 1 A som så traditionellt används i Hollywood. Det är känslor, lojalitet och konsten att repa mod när allt ser som värst ut. Michael Douglas kör en patenterad Douglas-karaktär, sliten men rakryggad och hederligare än någonsin. Något hans ”förkläde” i Japan, den hårt prövade polisen Masahiro får erfara. Andy Garcia visar upp den sorglösa och lättsamma stilen, men allt har som bekant sitt pris och i slutändan är den månne kanske syndernas förlåtelse som Nick söker med sin omutliga stil när han röjer runt i Yakuza-land?

Skådespeleriet är inget att yvas över, det mesta sker rätt endimensionellt och utan djupare känslor, precis som det anstår ett thriller från Hollywood där tonvikten ligger på färger, former och yta. Av någon anledning hittar Kate Capshaw också in i rollistan som någon sorts mystisk värdinna/eskortdam men visar inte upp några större talanger för det, hon är och förblir alldeles för för svag som skådis i mina ögon. Douglas röker sina cigg och muttrar sina repliker, Garcia är glad mest hela tiden så länge han är med och den ende med lite djup i karaktären blir polisen Masahiro (Ken Takakura).

Black Rain är en standardthriller så som de kunde te sig i slutet på 80-talet. Det är färger, yta, action enligt beprövat recept och vi behöver naturligtvis aldrig fundera speciellt mycket på hur det ska gå för de goda grabbarna, givetvis efter den sedvanliga motgången har fått ställt till det lite. Ridley Scott har full koll på vad han gör och leverar ett stycke film som varken överraskar eller går vilse. Filmen är som en stadig Volvo. Av någon anledning tyckte jag vid biobesök då för länge sedan att den var rätt bra.
Idag känns det inte lika angeläget att vidhålla detta.

”Sugai-san, I am the solution… to your problems”

Mar 28 2011

Sky Captain and the World of Tomorrow (2004)

En debuterande regissör med en riktigt tokig idé, en film till 99 procent inspelad mot bluescreen. Tänk vad lite talang kan få till det. Kerry Conran slet i ett par år för att få fram en sexminutersdemo inspelad i egna vardagsrummet proppad med hemgjorda effekter och digitala händelseloopar. En producent fick se resultatet och vips var dörren öppen till studiopengar och special effects-avdelningen. Ett par större namn ur Hollywoodskaran, Jude Law, Gwyneth Paltrow och Angelina Jolie, kopplade på barnasinnet och klev ombord på detta märkliga äventyr.

Märkliga men snyggt underhållande, kan man också lägga till. I en sorts trettiotals-värld, fast med högteknologi och andra finesser ( tex ett Hindenburg III som dockar med Empire State Building !) sitter skjutjärnsjournalisten Polly Perkins (Paltrow) och funderar på hur hon ska tackla ett möjligt scoop om att flera av världens ledande vetenskapsmän plötsligt försvinner spårlöst. I samma veva invaderas New York plötsligt av flygande robotar (!) från ingenstans och allmän panik uppstår. Räddningen är dock nära när flygaresset och hjälten ”Sky Captain” Joe Sullivan (Law) dyker upp i sitt P-40 propellerjaktplan (med listigt modifierade tillbehör) och räddar dagen.

Både Sullivan och Perkins dras nu in i mysteriet med vetenskapsmän, robotar, mystiska föremål och andra märkligheter som hotar att ödelägga hela världen om våra hjältar  inte får ordning på torpet. Tillsammans ger de sig ut på en lustiger resa som bla tar dem till Tibet och en mystisk tropisk ö. Conran som också knåpat ihop sitt manus själv bjuckar på det mesta i fantasifullhet och gör stiliga honnörer åt gamla cliffhanger-äventyr så som de tedde sig i tv- och filmens barndom. Samtidigt är det också en blandning av lite Indy och kanske till och med lite James Bond. Samt humor förstås, som i sammanhanget gör sig riktigt bra.

Det fascinerande med filmen är naturligtvis sättet den är gjord på, helt digitalt mot diverse färgskärmar, vilket också ger regissör Conran en milsvid frihet att skapa sina filmrutor och händelser precis som  han vill. Det hela avnjuts i en sorts mjuk, sockrad bild, vilket skapar en lustig känsla rent visuellt. Law och Paltrow hanterar sina scener med fin bravur om man betänker att de hela tiden måste agera mot en vägg. Även Jolies lilla inhopp som flygarmada-chef och Law´s gamla kärleksintresse är riktigt småputtrigt.

Sky Captain and the World of Tomorrow är en friskt fläkt i filmtillverkningsprocessen. Lite skojigt och tramsigt manus, med synnerligen överdrivna galenskaper och effekter. Allt utfört med stor finess och säkerligen lite kärlek till svunna tiders filmmatinéer. Underhållande ytligheter. Även vid en omtitt.

”It’s a dead end. Some short cut! ”
”That’s… not supposed to be there.”

Mar 25 2011

Next (2007)

Chris Johnson är killen som kan förutsäga framtiden. Men bara för sig själv och bara två minuter framåt i tiden. Rätt bra om man tex jobbar som magiker i en halvtaskig show i Las Vegas eller tar en runda vid spelbordet.

När en atombomb kommer på avvägar i Los Angeles tycker också FBI att det vore smutt att använda sig av Johnsons ovanliga gåva för att spåra skurksen och var bomben kommer att detonera, medan huvudpersonen själv gör allt för att slippa bli inblandad. Alla som tror att han lyckas undvika detta räcker upp en hand.

Det här känns som en typisk mellanfilm. Sticker liksom inte ut åt något håll. Historien har en intressant twist i grunden, hur förhåller man sig till livet om man hela tiden vet den omedelbara framtiden? Tyvärr slarvas just det temat bort efter en stund och storyn övergår i mer traditionellt actionstuk då plötsligt viss logik och nyfikna frågeställningar om ämnet petas ned från priolistan.

Nicolas Cage, mångas hatobjekt men en av mina killar helt klart, traskar mest runt i den här filmen och verkar lite småsömnig vilket gör att han troligen inte skaffar sig några nya anhängare med den här insatsen. Han spelar Chris med ungefär samma inlevelse som jag läser tjänstemail på jobbet en seg måndagseftermiddag. Men å andra sidan ska det vara en kille som just Cage till det här och ändå klara sig ganska hyfsat ur det hela. Filmens stora aber är dessvärre manuset som är kantigt och ojämnt, en film som känns gjord med någon sorts halvhjärtad inlevelse av alla inblandade inklusive regissören Lee Tamahori som nog väl borde ha kunnat släppt ifrån sig en lite mer sammanhållen produkt kan man tycka.

Next blir dessvärre lite jaha och tomma puffar. Lite ljummen action och krystad dialog. Julianne Moore gör vad hon kan som tuff FBI-kvinna, men det är väl också allt. Cage är som sagt Cage och hans kärleksintresse i filmen Jessica Biel är alldeles för blek för att utmärka sig. Vilket också gäller hela skurkligan där ingen sticker ut överhuvudtaget.
Ett intressant ämne till film som tyvärr fumlas bort med ett slappt tillvägagångssätt. Inte uselt men inte bra. Bra början, betydligt sämre fortsättning.

”I’ve seen every possible ending. None of them are good for you.”

Mar 23 2011

The Reef (2010)

Oj oj. Ibland behövs det inte mycket för att det ska bli bra. Ett azurblått, förföriskt, hav, en ändlös horisont, några personer, en kapsejad segelbåt och…en synnerligen illvillig dödsmaskin i form av en vithaj.

Storyn är så enkel så den blir löjlig egentligen, fem personer på lite segelsemester runt Stora Stolta Barriärrevet, båten kör på ett rev, välter och alternativ ett nu är att stanna på det flytande vraket och hoppas på undsättning innan vätskebristen slår till. Alternativ två är att hoppa i plurret, simma mot ett bestämt väderstreck och hoppas att en ö uppenbarar sig. Fyra av de fem väljer det sistnämnda, plaskar på så gott de kan innan det plötsligt står klart att en ovälkommen besökare har anlänt.  

Jaha, det här blir rena nervkriget faktiskt. Hur fanken förhåller man sig i situation som denna!? (om man nu mot förmodan skulle hamna så här illa till) Det känns tillräckligt jobbigt att sitta i soffan och glo på det hela. Jag hetsdricker kaffe och kommer på mig själv med att ha dragit upp benen i soffan efter en stund. Måhända vis av erfarenhet och filmtradition använder sig regissören Andrew Traucki av berättargreppet ”less is more” vilket naturligtvis gör det hela än mer pressande och ovisst. Snyggt komponerade bilder ur luriga perspektiv och effektiv klippning driver upp pulsen.

Okända skådisar i vattnet gör precis vad de ska och kan med sina utsatta roller, och som vanligt kryper känslan på att det är inte en fråga om något ska hända, utan NÄR det ska hända. Jag kan inget annat göra än ta rygg på filmitch´s åsikter då han också upplevde en stunds obehag i sällskap med stora skräckinjagande varelser i vattnet…

The Reef är föredömligt kort, storyn är rak och okomplicerad, dagens regissör hittar precis rätt i balansen mellan utsatthet och fantasifullhet. Bekantskapen med Open Water känns påtaglig, där den här varianten möjligen är lite tuffare i sin stil. ”Spännande nervöst” är uttrycket för dagen.
Och ja… jag duschar nog resten av veckan…

”You look like a seal in that wetsuit…”
”That can´t be good…”

Mar 22 2011

Long Weekend (2008)

Ännu en i raden av till synes helt onödiga inspelningar av ett original från förr.

1978 kom den första filmen, ett alster från Australien som rönte viss framgång i avdelningen ”echo-thriller/rysare”. Nu då en ny aussie-regissör, Jamie Blanks, som känner sig tvungen att göra ny version med uppfluffade effekter och till råga på allt hyr han också in manusförfattaren till den första filmen! Sickna tokerier.

Peter och Carla ska ut och campa  i naturen, en avlägsen, omtalad, surfstrand lockar. Synd att påstå att paret njuter av varandras sällskap, glåporden och glirningarna haglar från ruta ett och man fattar på två röda att det inte är det bästa av förhållanden vi skådar. Hur bra är det att ge sig ut och campa då!? Speciellt som Carla säger sig hata tilltag som dessa. Den bufflige maken Peter framhärdar dock, och snart befinner de sig rätt ute i spenaten, låt vara ett underskönt landskap med en finfin strand. Planen är att möta upp ett par bekanta för ett par dagars R&R. Tror ni de dyker upp? Tror ni vårt par blir gladare av detta?

Både Peter och Carla beter sig dessutom allmänt svinigt mot naturen, slänger skräp hej vilt, hugger ned träd och agerar icke alls som man bör göra när man är gäst i naturen. Måttet rågas sannerligen när Peter helt hänsynslöst går illa åt en av havets många invånare, och verkningarna av parets framfart låter därmed inte vänta på sig.

En film att irritera sig på av många skäl. Förutom att det är en helt onödig version. Ett är Jim Caviezel som spelar över och tar helt orationella beslut (lyhördhet någon?). Hans motspelerska Claudia Karvan är inte bättre hon, pendlar från hysteriska utbrott till hånfulla verbala attacker och tillbaka till en sorts falsk märklig ömhet till sin make. Ordet naturlighet i skådisparets repertoar verkar inte finnas till hands. Filmen står ofta och stampar, som att den väntar på att komma loss… men inget händer. Och när det väl händer något så sker allt under några få minuter, vilket får mig som tittare att känna mig rätt blåst på konfekten.

Dessvärre kan man också irritera sig på att det faktiskt finns en underliggande historia som skulle kunna bli intressant, både det som sker på platsen, men även subploten mellan de båda makarna som man tyvärr bara väljer att snudda vid några pliktskyldiga minuter.

Long Weekend är snygg filmad australisk ödemark när den är som vackrast. Storyn haltar, men ok då…det finns potential för något annorlunda och udda, som dock slarvas bort med överspel och störande beteende från de två mänskliga inslagen i den här filmen. Och varför har jag så svårt för Jim Caviezel…?
Nu känns tummarna så där snälla igen.

”Mother nature has a dark side.”

Mar 21 2011

The Warriors (1979)

Återtittsnostalgi igen. Drygt 30 år efter att jag skådat filmen för första gången får den förgylla en hemmakväll i soffan. Med filmen följer naturligtvis alla dessa minnen från då när det begav sig.

Senhösten 1979 och biografen hette Royal (det här var innan ordet Filmstad var uppfunnet och biograferna låg utspridda över hela stan). Stor sensation. En ny film om gäng var i ropet. Knökfullt på bion, alla…ALLA…skulle se den här rullen. Om tuffa grabbar i den tuffaste staden av dem alla, New York.

Snacket hade förstås gått, filmvåld, slagsmål av det råa slaget. Tillhyggen och annat. Tidningar skrev otaliga artiklar om rädslan över att gängkulturen nu på allvar skulle få fäste i Sverige. Filmcensuren var vidtalad vill jag minnas, men hade iaf inte förbjudit filmen. Det var The Film att se om man skulle vara cool och hänga med i snacket. The Warriors kom med sitt rykte långt innan en endaste filmruta hade spelats upp på bioduken.

Klart vi var imponerade, klart vi oahhhde i biofåtöljerna, klart vi snackade och spelade upp scenerna för varandra när vi gick hemåt i natten och drömde att vi var stentuffa boys från the hood. Grabbsen i filmen var våra hjältar. De tysta och lite skrämmande Baseball Furies, med sina style-by-Kiss-målade ansikten, var de som drog de flesta blickarna till sig, men slagsmålet i parken när de får på skallen av våra hjältar var å andra sidan en av filmens höjdpunkter. Som ung spoling, inte ens 15 fyllda, var detta antagligen det tuffaste jag någonsin sett på film vid det här tillfället.

Det blev såklart ett par återtittar när fenomenet VHS dök upp i var mans hem under åttiotalet, fortfarande lika coola killar i sina bruna västar i New York-natten.

32 år efter premiären är det alltså dags igen.
Är The Warriors då en bra film egentligen? Ja, i den bemärkelsen att den har sin rättmätiga plats i filmhistorien. Den är trogen sin tidsålder skulle jag vilja säga. Visar upp ett nattligt New York i den skitigaste av alla dess tidsperioder, 1970-talet. Tiderna förändras ju dock som bekant och åren har en tendens att gå snabbare och snabbare och jämfört med dagens filmvärld är det nog en ganska snäll film, på gränsen till lite dumfånig faktiskt.

Historien om gänget från Coney Island som måste ta sig hem från Bronx, felaktigt anklagade för mord på en gängboss, blir dock en njutbar liten pärla i kombination med alla minnen som sköljer över mig från premiäråret. Musiken, nattscenerna från tunnelbanan, fightscenerna i parken. Fina små grejer allt det där. Det nördiga i början på filmen när diverse gäng presenteras under förtexterna, alla med enhetliga jackor, tröjor, t-shirts osv. Antagligen stentufft en gång i tiden, idag så oerhört skämsigt att man skrattar högt för sig själv.

Verkets regissören Walter Hill ville ha okända namn i rollistan, vilket också skedde. Idag kan vi med lätthet identifiera James Remar och Michael Beck i sällskapet, de kanske enda som lyckades göra sig ett vidare namn i filmbranschen. Noggranna kan också skåda Mercedes Ruehl i en pytteroll. David Patrick Kelly skulle senare bli minikänd i Twin Peaks, men får här nöja sig med att spela den fege och bindgalne ledaren för det gäng som jagar vettet ut våra hjältegrabbar.

Rent scenografiskt en fullträff med läckra nattscener över slitna tunnelbanestationer och ödsliga gator med överfulla soptunnor i ett New York som verkligen levde upp till klyschan om slitet och nedgånget men ändå förföriskt. Filmvåldet lider av tidens tand och kan knappast uppröra idag, men när de obskyra Furies får ordentligt med stryk sker det med den äran må jag säga. Det här är andra grejer än när West Side Story-gängen ska duellera genom att dansa…

The Warriors är en film som inte riktigt stått emot tidens tand, men det är förbannat svårt att tycka illa om den. Snarare att se på med viss kärlek. Med ett soundtrack som dock klarar sig lika bra 2011 är det trots sin ytlighet faktiskt en effektivt berättad historia av Hill, lite nördig och styltig i dialogen men framför allt en skön vandring längs memory lane för en annan. Och de bruna västarna är fortfarande det tuffaste i hela filmen.

 ”I’ll shove that bat up your ass and turn you into a popsicle.”

 

Mar 19 2011

The Mechanic (2011)

Jason Statham i en typisk Jason Statham-film.

Alltså, egentligen skulle man kunna sluta skriva här. För precis så är det. Men eftersom en s.k. recension väl ändå borde innehålla några fler rader, så får jag allt skriva lite till.

Med avstamp i en originalhistoria från tidigt 70-tal (med Charles Bronson i huvudrollen) berättas här således historien om Arthur Bishop (Statham), synnerligen effektiv lönnmördare som satt i ära att alltid utföra sina ”uppdrag” så att de ser ut som olyckor. Bishop jobbar åt en namnlös organisation, är deras bäste man och självklart den som får order att rensa ut en misstänkt mullvad ur organisationen, trots att Bishop har synnerligen starka band till den misstänkte.

Situationen kompliceras också något av att sonen till den nyligen omhändertagne mullvaden dyker upp hos Bishop och vill lära sig ”yrket” av den bäste, självklart ovetandes om att Bishop är hans fars baneman.

Ja, vad ska man egentligen tillägga mer? Inte mycket. Filmen rullar på helt enligt receptet lite svag dialog i väntan på de mer explosiva och ganska snyggt komponerade actionsekvenserna som mixas med lite lagom ansträngda story-twistar. Statham kopplar som vanligt på det nollställda ansiktet och behåller det rätt mycket så filmen igenom. Ben Foster gör protegén med viss energi och är väl den i sällskapet som möjligen får stå för skådistalangerna. Även Donald Sutherland och Tony Goldwyn syns i mindre och rätt anonyma roller.

Kvinnliga karaktärer syns inte till i filmen, om man bortser från den kvinna som Bishop besöker för att ”koppla av” då och då (inte utan att lämna en liten sedelbunt på bordet när han går), och på något bisarrt sätt känns det logiskt i en grabbstinn film som den här.

The Mechanic bjuder icke på någon som helst förnyelse i kategorin. Dock har jag sällan tråkigt i Stathams sällskap, han är trots allt en jäkel på att skapa fart omkring sig. Effektiva actionscener av regissören Simon West tillgodoser behovet av tuffa grabbar med smällande skjutvapen helt enligt den vedertagna manualen. I övrigt som historia ordentligt slätstruket.

”I’m going to put a price on your head so big, that when you look in the mirror your reflection’s gonna want to shoot you in the face.”

Mar 18 2011

In Good Company (2004)

Dan Foreman (Dennis Quaid) lever det typiska familjelivet, hus, vacker fru, barn och ett välbetalt jobb med hörnkontor på en framgångsrik sporttidning.

Plötsligt köps tidningen upp av ett trendmodernt jätteföretag och Dan´s tillvaro vänds upp och ned. Flera trogna medarbetare får kicken och själv degraderas han till assistent åt den nya chefen Carter (Topher Grace) som visar sig vara en 26-årig spoling med noll erfarenhet, men med potential enligt de nya ägarna. Att leva det amerikanska förortslivet kräver dock sitt pris vad gäller barnens studieavgifter och amorteringar så Dan sväljer förtreten och gör sitt bästa för att passa in i den nya ordningen på jobbet.

Är detta en feelgood-film med insmuget drama eller ett drama med lite uppblandad feelgood-känsla? Tusan om jag vet det, men historien pendlar hela tiden mellan att vara en lättviktig skröna om ”gammal vet bäst” till att beröra sådant som företagsuppköp, friställningar och rädslan att vara ensam. Dessutom våndas Dan hela tiden över att hans äldsta dotter Alex (Scarlett Johansson) ska börja på universitet, vilket innebär att han måste släppa henne ur familjens trygga zon. 

Trots att jag som tittare sympatiserar med Dan och hans problem, kan jag inte låta bli att gilla Carter för dennes ungdomliga charm och välvilja, eftersom Carter inte vill någon illa med sina vilda idéer och utspel. Och som för att verkligen komplicera det hela blir han dessutom betuttad i Dans dotter Alex och inleder en relation i smyg. Historien puttrar på, varvar situationskomik med drama men detta till trots känner jag dock det där lilla otåliga i kroppen som skvallrar om att fokuset inte helt lätt att kontrollera här även om filmen har sina ljusa stunder. 

Dennis Quaid är som vanligt en njutning att se, man känner sig trygg i sällskap med denne skådis och hans varggrin. Trots de besvärligheter som väntar känns det inte som att man behöver oroa sig för att det inte ska gå väl för hans karaktär. Topher Grace spåddes med denna insats en lysande framtid i drömfrabriken, men jag säger ”jaha kom igen och bevisa lite mer kanske”. Scarlett J är tillräckligt sval och vardagligt snygg för att komma undan med sina ganska bleka roll (om man undantar scenerna ihop med Quaid som visar på fin stämning vad gäller pappa/dotter-samspel)

In Good Company är en film som till slut krånglar sig igenom de flesta fallgroparna, använder sig av de bekanta klichéerna och som alltid i komedisammanhang lider den av att tempot saggar ju längre filmen rullar på. Dessutom lämnar den mig ganska oberörd efteråt med en upplösning som känns snabbt ihopvispad och färdigmicrad, även om det inte smakar pest. Inget att lägga i minnesskafferiet. Mer smårvarm underhållning för stunden.

”You seem jumpy Carter, did you switch from mocha to crack?” 

Mar 17 2011

Megamind (2010)

Dreamworks Animation trollar igen med pengar och talang i sina databurkar.

Resultatet denna gång är historien om den blåhudade mästerkriminalhjärnan Megamind, som från den första dag han anländer till jorden i en flyktkapsel från sin egen planet (ett snyggt lustmord på Superman-legenden) leds in på brottets bana. Synd bara att den genompräktige Metro Man också hamnat i samma stad vid samma tidpunkt.

De två blir ärkefiender genom åren ända tills Megamind nu en gång för alla lyckas bli av med Metro Man. Plötsligt ligger vägen öppen för vår skurkvän att dominera tillvaron som han vill, men banne mig om det inte plötsligt börjar bli lite tråkigt utan en motståndare…och hur ska han göra med den kvinnliga reportern Roxanne som han är smygkär i…? Megaminds lösning på det första problemet är att skapa en ny hjälte som ska bli hans nya motståndare att utkämpa värdiga bataljer mot, men allt går dessvärre inte riktigt som han tänkt och plötsligt står han inför det ovanliga faktum att han måste….rädda sin stad!

Ytterligare en otroligt snygg animerad produkt att titta på med detaljer och miljöer i perfekt utförande, och som vanligt är jag ju lite svag för den nya tidens animationstekniker. Lägg därtill en rätt skön humor med stundtals dragning åt det vuxna hållet. Bakom kameran har man också bemödat sig med att satsa på kvalité i röstinsatserna vad gäller originalcasten (vägrar som vanligt att skåda filmer som dessa med svenska röster). Will Ferrell, Brad Pitt, Tina Fey och till och med Ben Stiller förhöjer stämningen.

Megamind är rätt harmlös och kul med en story som inte ska analyseras för mycket. En blandning av Superman-goes-bad, Cyrano-de-Bergerac och lite allmänna blinkningar åt diverse superhjältefilmer. Kanske inget att slå på stortrumman för, men å andra sidan animerad underhållning som vågar vara lite omoralisk då och då (utan att korsa gränsen gubevars), även om slutet naturligtvis är det förväntade. Men vägen dit är genomgående rolig.

”All men must choose between two paths. Good is the path of honour, friends and family. Evil… well, it’s just cooler.”

Mar 16 2011

Duell i Söderhavet (1968)

Den egensinnige John Boorman´s blott andra film som regissör, men en stilsäker förövning till kommande alster som Deliverance och Excalibur.

Historien är lika enkel som den blir underhållande, en amerikansk pilot (Lee Marvin) skjuts ned över Stilla Havet under andra världskriget och tar sig iland på en ö, dessvärre samma ö som den redan strandsatte japanske kapten Kuroda (Toshiro Mifune) befinner sig på. Upplagt för konflikt i liten skala alltså, till en början ägnar sig de två fienderna mest åt en sorts katt- och råtta-lek med varandra där Kuroda gör allt för att försvara det färskvattenförråd han byggt upp, och vi bjuds på otaliga (och rätt roliga) exempel på ”herre/tjänare-leken”.

Så småningom går det upp för de två nödställda att de måste samarbeta för att överhuvudtaget ha en chans att ta sig från den vackra men ödsliga ön mitt ute i ingenstans. Ett gemensamt flottbygge är ju alltid en början.

Det här är en högst underhållande film, med ett effektivt anti-krigstema som grund. I ett manus där dialogen är näst intill obefintlig är det upp till de båda aktörerna att leva ut sina känslor medelst kroppspråk och tillrop. Svart humor saknas inte och bland det mer roliga är när de två grälar med varandra på sina respektive språk. Men det är också en effektiv påminnelse om att man inte alltid behöver tala samma språk för att göra sig förstådd.

Boorman utnyttjar scenografin till max, bjuder på förföriska och pastellrika bilder av solnedgångar i Stilla Havet, en grönskande djungel och en ljudkuliss som blir än mer effektfull i avsaknaden av talad dialog. Till och med filmens score av den icke helt okände Lalo Schifrin används mycket listigt för att spegla det som händer i filmen. Både Lee Marvin och den lika legendariske Mifune är helt rätt i sina roller, speciellt Mifune utstrålar en enorm pondus och beslutsamhet trots sin utsatta position. Det man möjligen kan knorra lite om är det minst sagt udda slutet, men det är dock inget som påverkar helheten av upplevelsen.

Duell i Söderhavet är ett snyggt drama, med obefintliga inslag av action och explosioner. En färgstark berättelse om två män från olika läger och kultur som trots krigets helvete hittar en sorts samförstånd mitt i allt det galna som händer. Jag såg den första gången i slutet på 70-talet på tv, och numera har den sin stadiga plats i klassikerhyllan där den plockas ned för återtitt  vid väl valda tillfällen.

”Oh, for a second I thought you were a Jap…”

Mar 15 2011

The Green Hornet (2011)

Med sitt ursprung i en gammal radioföljetong i USA, en handling som är överförd till dagens techno-samhälle, en huvudrollsinnehavare som aldrig lär kamma hem några prestigepriser och en regissör som man normalt kanske inte hittar i det här…eh…facket, är det upplagt för något som kan ta vägen nästan vart som helst.

Britt Reid (Seth Rogen) har i hela sin liv stått i pappa tidningskungens (Tom Wilkinson i en pytteroll) kärlekslösa skugga, vilket fått Britt att bli en fullfjädrad brat utan något som helst ansvar eller koll på läget. När pappan plötsligt dör ärver Britt hela tidningsimperiet och allt ansvar, något som får honom att inte direkt le.

I ett infall av omdömeslöshet och inre ilska får han plötsligt för sig att maskerad ge sig sig ut på gatorna nattetid tillsammans med den lojale mästermekanikern, kampsportsexperten, kaffetillagningsgeniet (!) och vindsnabbe sidekicken Kato (Jay Chou) för att leta upp diverse bus som får sig en rejäl omgång (det är naturligtvis Kato som står för grannlåten medan Britt har en tendens att klanta till det mest hela tiden). Snart är en ovanlig superhjälteduo skapad, liksom rubrikerna i tidningarna, vilket sporrar de två kumpanerna ännu mer.

Rogen själv är inblandad i manus och vad som bjuds är en stunds popcornunderhållning av simplaste och puttrigaste märke. Michel Gondry verkar klara av den annorlunda regissörsriktningen rätt ok, och serverar diverse actionsekvenser uppmixad med nördig humor. Seth Rogen tar igen bristen på smarthet i hjärtlighet och engagemang, överlåter smidigheten och actionstilen till Kato som får fixa duon ur diverse trångmål i parti och minut där självklart Reid är den som tar åt sig äran. De blir som en sorts lustiga ”kusiner” till Batman och Robin a´la 60-tal..

Det här är möjligen en film som inte riktigt vet vilket ben den ska stå på, men kombinationen av nördhumor, en del vassa actionscener och en touch av serietidningsstilen vad gäller diverse manicker med mystiska funktioner gör det här till en rätt trivsam underhållning för stunden. Christoph Waltz är den grinige skurkbossen som tycker sig få för lite respekt i undre världen, Cameron Diaz gör en helt överflödig roll som Reids sekreterare, men eftersom Diaz alltid får mig på gott humör så är hon förlåten. Och minsann skådar man inte gamle Miami Vice-bossen Edward James Olmos som stabil klippa på tidningsredaktionen! Och vänta…nämen är det inte självaste James Franco också i en liten cameo…!!

The Green Hornet är precis lagom puttrig och småkul. Lite flåshurtig, lite larvig men med kul detaljer och ett par snitsiga actionsekvenser. Som vanligt en liten twist också i manus  för att Reid verkligen ska kunna ställa det mesta till rätta framåt finalen. En film att inte fundera alltför mycket på i efterhand och som lever uteslutande på att vara en sorts kontrast till de mer mörka och tunga superhjältefilmerna som annars dominerar den här genren. Njut så länge popcornen räcker.

Mar 14 2011

Air Force One (1997)

Återtittar kan ibland ge rätt sköna vibbar. Liksom olustiga. Filmer man trott att man haft en speciell åsikt om kan plötsligt visa sig helt ställd på ända. Filmer kan hamna i helt nytt ljus när man ser dem igen. Och så finns det ju filmer som har sin stadiga bas. Som aldrig förändras. Filmer utan gråzoner. Svart eller vitt. Skurk eller god. Enkla val.

Air Force One är naturligtvis en film av den senare varianten. En film vars enda syfte är underhålla, underhålla, underhålla och samtidigt befria våra hjärnor från allt vad tänka heter. Harrison Ford är antagligen USA´s tuffaste president någonsin. Bokstavligen. Han drar sig inte för att ta saken och lagen i egna händer, gammal stridis som han är, när ett gäng lömska terrorister med ”scary” Gary Oldman i spetsen begår den största skymfen av alla typ, att kapa presidentens plan! Detta görs så klart inte ostraffat, och när den sammankallade gräddan av militär- och strategisk expertis står handfallna och inte har en plan B (”därför att det aldrig funnits i någons tankar att detta kan ske”…ungefär) måste självklart allt läggas på en individ, the President himself.

Jag skulle ljuga er rakt upp i ansiktena om jag påstod att jag inte gillar det här. Det är Hollywood i sin äckligaste och mest underhållande form. In med rutinerad regissör, Wolfgang Petersen, ett soundtrack som skriker ut patriotism, effektfulla actionsekvenser på begränsad yta med skurkboss brytandes på utrikiska och ensam hjälte som stenhårt står emot allt, ja till och med avrättningar av hans egen stab, för att han vet att i längden förhandlar man bara inte med terrorister. Icke. Som ni fattar kunde den här filmen lika gärna kunnat heta ”John McClane tar flyget”…eller nåt. Samma koncept. Samma typ av film.

Djup i rullen? Sluta skämta nu.
Logik? Skulle inte tro det.
Underhållningsvärde? Så in i h-e!!!

Air Force One är en snygg produkt. Effektfull och galet adrenalinstinn. Ordet trovärdighet behöver vi inte nämna här och sällan har en president tvingats jobba så hårt för sitt ämbete som Fords hjälte får göra. Som motståndare är Gary Oldman the Man och jag börjar fundera på att man borde instifta ett pris till ”Bästa BadAss-Performance” där Oldman är en given retroaktiv pristagare (och det gäller för alla hans skurkroller!) . Det smäller, det väses ytliga repliker, det är gott om halv- och helkända skådisar i birollerna, stinkande oneliners sitter som en smäck (”get off my plane…!!!”). Och det är för jäkla spännande. Trots att man redan vet allt ! Bara det är värt en extra tumme.
Jag vet. Nu är man en sucker igen.

Mar 10 2011

Fair Game (2010)

Ytterligare en i raden av politiska thrillers/dramer som Drömfabriken spottar ur sig då och då. Fast så värst mycket thriller är det väl i sanning inte här, mer renodlat drama.

Vad som bjuds är den högst verkliga historien om hur det gick till när den kvinnliga CIA-agenten Valerie Plame fick sin identitet uthängd i media som hämnd från Bush-administrationen efter att Plame´s make, ex-ambassadören Joe Wilson skrivit en kritisk debattartikel 2003 om att USA startade kriget mot Irak på lösa grunder och med förfalskade bevis om massförstörelsevapen, en jakt han själv varit inblandad i med noll resultat. Händelsen vållade en mindre skandal i maktens korridorer, kostade ett antal i hemlighet avlönade CIA-människor livet och höll på att sänka makarna Wilsons äktenskap.

Dagens regissör Doug Liman (The Bourne Identity) baserar filmen på dokumentärt material i  bokform, och frågan är hur man gör ett till största delen dialogdrivet manus tillräckligt intressant för att hålla i knappt två timmar? Det går väl sådär kan jag tycka. Liman varvar bilder från kontor och  mötesrum med miljöer från krigets Bagdad och makarna Wilsons hem, sköter fotot själv och låter historien rulla på i sedvanligt mönster vad gäller filmer av den här sorten, men så värst spännande blir det just aldrig.

Naomi Watts är skrämmande lik original-Valerie och har inga problem med vare sig dialogen eller den nödvändiga utstrålning som krävs. Sean Penn är alltid Sean Penn och kan spela trovärdigt om han så skulle ha båda händerna bakbundna. Problemet är nog mer att filmen aldrig blir speciellt intressant, vilket får skyllas på manuset. Lite motsägelsefullt kan tyckas eftersom det är betydligt mer spännande att gå in på nätet och läsa de olika turerna runt hela historien och hur det egentligen slutade. Borde det då inte vara lättare att ta till sig denna komprimerade version…?

Fair Game är dock ett tryggt hantverk. Skådisar som gör vad som krävs av dem och ett manus som ändå ska ha credit för att det inte väjer vad gäller att hänga ut riktiga namn och händelser. Som nutidshistoria intressant, som filmupplevelse dock lite intetsägande och föga upphetsande. Fast en film som har den goda smaken att slänga in gamle ikonen Sam Shepard i en pyttebiroll kan inte vara helt usel..

Mar 9 2011

Festen är över (1979)

Nej men det här var väl för tråkigt. Uppföljare som irrar ned i diket tillhör ju inte direkt ovanligheterna i Hollywoods digra historia. Här dessvärre ytterligare ett exempel på detta.

Framgångarna med George Lucas´ Sista natten med gänget födde naturligtvis tankar på en fortsättning. Skulle det inte vara lite kul att veta hur det gick för våra vänner från första filmen? Borde man inte försöka sig på att beskriva hur de tacklade resten av det nu oroliga 60-talet?

Enligt uppgift tände inte Lucas omedelbart på idén, men lovade att vara med och producera om någon kunde få ihop ett vettigt manus. Denne någon blev en viss Bill L. Norton som dessutom också fick uppdraget att regissera filmen. I efterhand har Lucas ångrat att han sade ja till det här projektet, av många skäl. Ett var att Richard Dreyfuss tokvägrade att upprepa sin roll, vilket tvingade Lucas att uppfinna en ny figur med kort varsel (karaktären Curts yngre bror…hrm..), ett annat skäl var att Sista natten…hade träffat rätt på precis rätt känslosträngar i rätt tidpunkt och Lucas var ganska övertygad om att det nu var oerhört svårt att uppbringa samma sköna mix av musik, humor, en bra historia och färgstarka bilder. Den nye regissören ville visa upp ett hårdare 60-tal och vrida historien rätt mycket mörkare än vad originalet var. Lucas gav till sist med sig efter ett par kompromisser.

Och mörkare är precis vad det är i filmen. John lever fortfarande för bilar och fart, sliter på den lokala dragracingbanan som glad amatör i jakt på ett kontrakt med ett märkesstall. Steve och Laurie är gifta och lever förortslivet inte så glada dagar där han säljer försäkringar och hon vill börja jobba till Steves stora förtret. Terry har hamnat i Vietnamkriget som rasar för fullt, där han gör allt för att hitta på ett sätt att ta sig hem. Hans kärleksintresse Debbie har hamnat i San Fransisco där alla möjliga vindar blåser och hon har svårt att hitta rätt i tillvaron. Det är studentrevolter, droger, politik och en ny tidsera som bankar på dörren.

Ett antal sidohistorier med andra ord, där det hela försvåras väsentligt av att regissör Norton envisas med att berätta historierna ur olika tidsperspektiv, år mellan varje segment faktiskt…det börjar 1964 och slutar på nyårsafton 1967. Eftersom eftertexterna i förra filmen redan avslöjade vad som hände med karaktärerna blir de här historierna dock föga överraskande eller nydanande.

Att dessutom Norton envisas med att hoppa mellan bildformaten, allt för att symbolisera de olika åren, stilen och tidsaspekterna, krånglar till det onödigt mycket. Till slut sitter jag mest och irriterar mig på de tekniska hittepå-lösningarna och kommer längre från fokuset på historierna.

Ron H med stilren porr-musche!

Ron Howard, Paul LeMat, Cindy Williams, Candy Clark och Charles-Martin Smith ställer troget upp för Lucas och laget, men jag tycker det märks på dem att det handlar om ett rent beställningsjobb och en historia som känns svår att ta till sig. Det man möjligen kan le lite åt är John´s lilla kärleksflirt vid racerbanan med den isländska (!) utbytesstudenten Eva, en historia som för ett par ögonblick lyckas fånga lite av den frejdiga känsla som fanns i originalet.

Gott om musik dock, naturligtvis, och nu märks även inslag av 60-talets mer tyngre rock och provocerande toner…även om Wolfman Jacks röst får vara med även här på ett hörn! Den observante lägger också märke till en ung Scott Glenn som hårfager musikant med rätta looken. Håll också utkik efter Harrison Ford i en uncredited cameo som ”officer Falfa”…just samme Falfa från första filmen…

Festen är över är verkligen en talande titel och när eftertexterna börjar rulla känns det som en nödtorftig och illa behandlad film äntligen har fått gå i mål. Saknad av inte alltför många med ett svagt och föga engagerande manus. Tomgång är väl möjligen rätta ordet här.

Mar 8 2011

Sista natten med gänget (1973)

George Lucas genombrottsfilm som regissör (inte den första för det var ju den udda THX 1138) och samtidigt en skön blinkning åt en svunnen tid.

Det här var en av de första filmer jag såg på bio när det begav sig. Kommer ihåg att jag blev vansinnigt förtjust i bilarna, i stilen, ja till och med i musiken trots att den kanske mer hör till generationen före mig. Lucas berättar så där lagom trivsamt och enkelt historien om vännerna Curt och Steve som enligt planerna nu ska fortsätta sina studier efter examen från high school.

Det är sommaren 1962 och det är sista natten med polarna i den lilla staden. Där finns också John, den tuffe men godhjärtade cruisern som gillar sin hotrod-bil mest av allt, Terry den nördige som varken har bil eller tjej, Laurie som är tillsammans med Steve och har ångest för dennes avfärd till universitet. Innan natten är över kommer var och en av de olika karaktärerna råka ut för olika händelser som kommer att påverka deras fortsatta liv.

Lucas målar på med en otroligt färgrik pensel för att hylla den tidsålder han själv varit ung i. Musiken är hela tiden ett centralt inslag i historien, och i stort sett varenda bildruta ackompanjeras av någon av de stora hitsen som gällde för just den epoken. Den legendariske Wolfman Jack finns också med i ljudspåret (och i en mindre roll) med sin karaktäristiska röst och personlighet. Dramaturgin är enkel och scenografin av bästa märke vad gäller detaljerna, bilarna, företeelserna.

Rent skådespelarmässigt är filmen en guldgruva i och med att flera stora skådisnamn här fick sina genombrott. Richard Dreyfuss gör den funderande Curt som inte kan bestämma sig för om det är en bra idé att lämna staden för vidare studier. En viss Ron Howard är Steve som har samma problem, men från början är fast besluten att resa trots attdet innebär att han måste lämna sin Laurie. Charles Martin Smith gör en oförglömlig roll som den nördige Terry, losern i gänget som inte ens lyckas köpa ut sprit från den lokala spritbutiken. Paul LeMat är tuffe John som lever för sin bil och att cruisa längs the strip när mökret faller. Och så sist men inte minst Harrison Ford i sin första större roll, det här skulle ju visa sig vara början på ett ytterst fruktsamt arbete mellan Lucas och Ford. Övriga som flimrar förbi är bla Candy Clark, Bo Hopkins, Cindy Williams och Joe Spano (som senare skulle bli stor stjärna i Hill Street Blues).

Sista natten med gänget är en skön mix av musik, bilar och en sorts oskyldighet som verkade genomsyra brytningen mellan 50- och 60-talet i USA. De stora oroligheterna var ännu så länge ganska långt borta och det enda man behövde bry sig om var hur nattens äventyr vid det lokala hamburgerhaket skulle avlöpa. Allt detta i harmoni med lättare humor och de sedvanliga momenten i film där tid för eftertanke får sitt utrymme gör detta till en rätt behaglig filmstund som utan problem slinker ned en kväll.