Jun 8 2011

Eden Lake (2008)

Efter det ganska positiva omdömet jag lite otippat såg mig själv leverera om filmen Timber Falls, dök det upp en liten undran från bloggkollega Sofia om vad jag möjligen ansåg om dagens alster.

Eftersom jag naturligtvis tillmötesgår en sådan request har nu ännu en film om ett ungt par med besvärligheter under semestervistelse lagts under luppen.

Jenny och Steve ska ut på tu man hand i den vackra engelska naturen, umgås, campa och ha det allmänt romantiskt. Steve funderar till och med på det absoluta rätta tillfället att fria till Jenny med den ring han i hemlighet har smugglat med sig.

Olyckliga omständigheter, och ett par ologiska beslut ( som alltid tycks tas i sådana här filmer) leder dock till att paret kommer ihop sig med ett ungdomsgäng från det mindre belevade samhällsskiktet som håller till i skogen. Det börjar med små skärmytslingar, men eskalerar snabbt och synnerligen otrevligt. I samma veva byter filmen också ansikte, från en ganska mjuk start med vissa dramatiska inslag till ett obehagligt mörkt drama där den mänskliga naturen står i fokus.

Det märks direkt att filmen är engelsk, den känns betydligt mer realistisk ( i sammanhang som detta), rappare i story och trovärdighet, rullar upp en utveckling som man mycket väl kan identifiera sig med. Steve  och Jenny agerar naturligt och de känns verkligen som paret next door som bara vill ha det lite skönt. Manuset är tätt och mörkt, sceneriet är naturen och grönskan som används både listigt och olycksbådande.

När karusellen snurrar igång allt fortare drar sig inte regissören James Watkins för att visa obarmhärtigt våld mellan människor som man inte tror är möjligt. Flera av filmens mest intensiva scener ger faktiskt en riktigt obehaglig och ledsam känsla i kroppen. Oerhört bra spelat på alla fronter, speciellt av den unge Jack O´Connell som gestaltar gängets ledare Brett. Kelly Reilly och Michael Fassbender gör sina karaktärer Jenny och Steve till jagade djur och det är inte svårt att förstå den skräck som de båda drabbas av ju längre historien rullar på.

Filmen står verkligen ut från de traditionella ut-i-skogen-och-råka-illa-ut-historier som vi matas med i parti och minut. Här är det mer ett mörkt drama med oerhört våldsamma inslag. Kan man bara leva med en del ganska ologiska filmbeslut så är det en historia som inte alls känns alltför otrolig med ett manus som visar upp en kvalité trots sin yttre handling…och kanske en tanke om motsättningar mellan klasserna i samhället. Rent filmiskt är fotot snyggt med olycksbådande musik som förstärker upplevelsen.

Eden Lake levererar och det med både spänning och obehagskänslor. Att regissören och manusförfattaren Watkins sedan också mäktar med att slänga in ytterligare en olustig tvist i slutet som kanske mer än något annat stannar kvar i sinnet när eftertexterna rullat klart är imponerande.
Ytterligare ett bevis att brittisk film är i en klass för sig vilken genre det än handlar om.

”Follow the blood!”

 

Maj 31 2011

Timber Falls (2007)

Tredje alstret på raken som dyker ned i det ökända träsket där mördare, spåniga brats, skarpa knivar, ologiska beslut, ett jäkla skrikande och mer eller mindre taffliga effekter samsas om uppmärksamheten.

Här är vi på vildmarksvandring med Mike (Josh Randall) och Sheryl (Brianna Brown) från storstaden. De unga tu har tänkt sig några avkopplande dagar med underskön nationalparksgrönska, skimrande vattenfall, ren luft och säkerligen lite rajtan tajtan i det minimala tältet.

Hjälpsam parkvakt tipsar om bästa vandringslederna upp till en omtalad bergstopp, men tror vi på att den sturske Mike och hans dam väljer någon av dessa? Nej, självklart inte. Ett kort möte med en av the locals mitt på stigen, en kufisk men till synes hjälpsam kvinna, leder till att hon istället tipsar dem om en helt annan väg.
Inte det bästa av beslut de tagit.

Ramstoryn är ju löjligt enkel, nästan i klass med de andra usla historierna som den här filmbloggen tagit sig en titt på. Trots det finns det något här som fångar mitt intresse lite lite mer. Kanske är det den relativt snygga produktionen, fotot som fångar naturen på ett behagligt sätt, kanske är det skådisarna som faktiskt kan agera. Eller också är det möjligen så att intresset här hålls vid liv genom att historien tar en helt annan vändning än vad jag trodde först…

…bort från det enkla upplägget med lösa vettvillingar i skogen som bara är ute efter att slakta människor för nöjes skull, för att istället rikta in sig mot en mörk och obehaglig historia om att det inte alltid är av godo att umgås med de som spenderar och bor hela sitt liv uppe på ett berg. Inga listiga vändpunkter i manuset direkt, men lite spänning frammanas allt i vissa utsatta lägen.

Våra hjältar Mike och Sheryl får mer än vad de önskat sig som helgupplevelse, men visar också att de inte helt tappade bakom första bästa vagn, och det ger också filmen en frisk touch av att man inte hela tiden tvingas glo på ett koppel hjälplösa offer som tjuter och har sig. Istället känner man lite med huvudpersonernas taskiga situation.

Timber Falls överraskar i alla fall mig en aning och är inte alls så usel som man kan tro på förhand. Lite lagom gore och standardaction kombinerat med ett par red herrings på väl valda ställen. Icke överraskande på något sätt för den som kan sin rysargenre, men till godkänt räcker det faktiskt i den här boken.

”We’re not violent people, Michael. It pains us to pain you…”

Maj 30 2011

All the Boys Love Mandy Lane (2006)

Mer från slash/rysar/skräck (nåja)-träsket. Nu en historia om en brutta som är så hot att hon sätter griller i huvudet på varenda testosteronstinn yngling som kommer i kontakt med henne.

Norska skogen är nu avlägsen och istället rör vi oss huvudsakligen på någon slags ranch lite lagom utslängd på någon sorts prärie i the US of A. En av skolans (det är alltid en skola…) show-off-grabbar bjuder med den synnerligen snygga, åtråvärda och till synes tillbakadragna Mandy Lane (Amber Heard) till pappas lantställe (modell ranch) över weekenden. Sällskapets manliga deltagare har alla som mål att stöta på Mandy och den kvinnliga utfyllnaden i gänget kämpar för att försöka få boysen att se något annat än en naken Mandy för sina ögon.

Med denna ”djupa” story etablerad bär det av ut på helgfestligheter vilket inbegriper nakenbad, öldrickning, lekar och allmänt omoraliska diskussioner. Allt under överinseende av den tystlåtne förmannen på ranchen.

Och så då självklart den objudne och smygande gästen som uppenbarligen satt som målbild att ta festens deltagare av daga i sedvanlig takt och ordning. Naturligtvis uppträder de spåniga bratsen precis som förväntas i filmer av den här kalibern, och man kan inte tycka annat än att det är helt ok att de får lida för sin enfaldiga dumhet.

Meningen är väl att jag som tittare ska sitta som på nålar och yvas över vem det kan vara som vill sällskapet illa i prärienatten (kandidater finns ju såklart), men ärligt talat bryr jag mig ungefär lika mycket om det som om kungens påstådda eskapader med diverse kaffeflickor; absolut noll.

All the Boys Love Mandy Lane ger oss låg nivå på skådespeleriet från hela uppställningen och ett direkt irriterande upplägg på en synnerligen iskall och ointressant story som gör att filmen nästan förses med Flmrs röda tumme, vilket ska jämställas med en dödskallevarning. Vad som dock ”räddar” det hela till ”bara” en grön, usel och nidpekande tumme är den sista vändningen i det annars urbota knasmanuset.

”Damn it. I am trying to fuck your best friend here. Give me a little cooperation please.”

Maj 27 2011

Rovdyr (2008)

Ännu en film där antalet personer decimeras allteftersom speltiden rullar på. Ännu en film med de obligatoriska tonåringarna på utflykt.

Ännu en film där den starkaste naturligtvis måste vara tjejen som i början framställs som den svagaste. Ännu en film med skogen som lekplats. 

En norsk sådan.
Hoppsan.

Det är mitten på sjuttiotalet och fyra stinna tonåringar i folkabuss på väg på någon sorts utflykt. Det obligatoriska stoppet på hillbilly-fiket (modell norskt) görs och den ännu mer obligatoriska liftaren dyker upp en kort stund innan allt brakar lös i en högst normal man-har-sett-det-förut-soppa som inbegriper vild flykt i skogen, grymma fällor som slår igen utan förvarning, skrik och förvirring och effekter av variande goregrad samt ett irriterande (och rätt olycksbådande) jakthorn som tjuter i tid och otid när ett par jägare uppenbarligen hittat nya sätt att skaffa sig kickar på. 

Dialogen är till största delen fåordig i skogen, mest degraderad till stön och flämtningar, och när den väl existerar i början av filmen är den rätt svag och allmänt intetsägande klyschig. Norska skådisar som inte direkt agerar världsvant, och vad är det egentligen med det norska språket som gör att det är så förbannat svårt att ta det på allvar!?? Minsta dramatiska lilla scen blir oerhört svårt att titta på utan att börja dra på smilbanden när man hör tonfallet..

En annan grej som känns rätt misslyckad är att de olustiga typerna som härjar skogen känns alldeles för anonyma. Ett par norska skäggiga pellejönsar i keps som inte direkt sätter några avtryck i filmen. Turligt nog är filmen föredömligt kort för att höra hemma i den här genren och på det obefintliga pluskontot kan noteras att regissören Patrik Syversen ändå har en sorts blick för hur vissa scener kan komponeras på ett möjligen gångbart sätt, men storyn känns dessvärre hopplöst ointressant och upprepande. Inte heller den (återigen) obligatoriska lilla twisten på slutet kan rädda omdömet. Även det har man sett hundratals gånger förut.

Rovdyr bjuckar på vildmarksskräck a´la Norge, men inte ens detta möjliga exotiska faktum kan dölja att det är rätt saggigt och fantasilöst. Effekterna får dock svagt godkänt och tillför ett pyttemått av klass till produktionen. I övrigt absolut inget att skriva hem om.
Dessutom, ett dvd-omslag som skriker ut ”Skandinaviens mest hårda skräckfilm” borde vara åtalbart.

Maj 26 2011

Blue Valentine (2010)

Oj vad det gör ont att se den här filmen. Ont i magen, ont i sinnet. Det är som att få ett känslomässigt stenhårt slag där det känns som mest. En brutal djupdykning i två människors vardag där det triviala och rutinmässiga ersatt det fina, det längtansfulla och det vackra.

Dean (Ryan Gosling) och Cindy (Michelle Williams) befinner sig på den nedåtgående spiralen i sitt äktenskap, medelåldern knackar på dörren och livet består av…tja vadå?. De ser inte längre varandra och det är närmare till glåporden och hånfullheten än till ömheten. Det är bilden av familj på väg att falla sönder, med ett barn som vittne på första parkett. I ett sista försök att rädda vad som möjligen räddas kan, tar Dean med sig Cindy på en kort motellvistelse över natten för att de ska kunna hitta något gemensamt igen.

Samtidigt får vi i återblickar se det som en gång förde de två tillsammans och hur deras relation startade, något som mycket snillrikt och effektfullt klipps in i den pågående konflikten som utspelas i nuet vilken är obehaglig i kontrast till dåtiden som är förväntansfull och charmig med två osäkra individer som via omständigheter växer allt närmare varandra.

Det är en sorgsam film. Men också vacker och vid ett par tillfällen roande. Man vill så gärna att Dean och Cindy ska hitta tillbaka till…DET igen. Historien glider långsamt längs den destruktiva själsbanan vilken det inte tycks finnas någon återvändo ifrån. Mitt i alltihopa är det snyggt gjort också, detaljer som fångar stämningen i filmen…allt från de sunkiga tapeterna i Cindys flickrum till de taskiga trash-tröjorna Dean bär till sin begynnande flint med cigaretten i mungipan. Det är närgånget, naket och utlämnande spelat av de två personerna i centrum.

Ryan Gosling och Michelle Williams äger totalt varenda filmruta de är i, och jag köper till tvåhundra procent att det verkligen är ett par på riktigt som krisande utkämpar ett förödande slag där känslor och kärlek står på spel. Hans intensiva, nästan maniska, förtvivlan och hennes återhållsamma desperation får mina sinnen och ögon att tåras av medlidande, jag sitter och skriker åt de två att fixa det och det är sannerligen en pärs att ta sig igenom denna historia utan att känna. Utan att tycka.

Regissören Derek Cianfrance låter de två huvudpersonerna hållas, låter scenerna ta sin tid och låter framför allt det osagda hänga i luften som en obehaglig tyngd.

Blue Valentine är naturligtvis en av de bästa filmerna som kom förra året, kanske den bästa, och givetvis den bästa jag själv sett hittills i år. Historien tycks även ha drabbat både Fiffi och Filmitch på liknande sätt. Det tog sannerligen ett bra tag att skaka av sig känslorna efter att ha sett den. Om man någonsin gör det.

”I didn’t want to be somebody’s husband and I didn’t want to be somebody’s dad, that wasn’t my goal in life. But somehow it was. I work so I can do that.”

Maj 25 2011

Minority Report (2002)

Efter återtitten av Världarnas Krig kändes det plötsligt lite intressant att återglo även på denna film signerad den dynamiska duon Cruise/Spielberg från början av 2000-talet.

I framtidens Washington, 2054 närmare bestämt, är mordfrekvensen näst intill noll. Främst beroende på Pre-Crime Unit-avdelningen inom polisen som kan förutse kommande brott och mordförsök (med hjälp av lite mumbo-jumbo och fräck teknik), allt under ledning av den snabbtänkte John Anderton (Tom Cruise).

Anderton sörjer en död son, ett havererat äktenskap och missbrukar droger i hemlighet men är framgångsrik på jobbet. I alla fall tills han ser sig själv som förövare i ett kommande mord som ska ske inom 36 timmar. Fast besluten om att bevisa sin oskuld flyr Anderton, givetvis jagad av den polisstyrka han själv normalt leder. (Känner ni Hitchcock-vibbarna!?)

Spielbergs vision om ett framtida samhälle inte alltför långt fram i tideräkningen känns till skillnad mot många andra skildringar rätt positiv och ljus. Finurliga tekniska innovationer finns överallt, dataskärmar matar på med ett jämt flöde av de senaste nyheter och information. Möjligen kan man ha åsikter om de lustiga bilarna som far kors och tvärs i några slags förvuxna bilbanor.

Vad den gode regissören lyckas med förutom att leka med fantasin på ett synnerligen visuellt sätt, är att också hinna skapa en gedigen och tät thrillerhistoria mitt i allt. Låt vara aningen djärv och kanske lite långsökt. Men ändå.

Spielbergs hovfotograf Janusz Kaminski skapar matta färger i bildspråket och förstärker framtidskänslan på ett varmt sätt. Storyn, som bygger på en novell av Philip K. Dick, är tempodriven och rätt tät hela filmen igenom. Trots det hinner Spielberg ändå väva in små element av befriande humor mitt i allt elände som drabbar Anderton.

Cruise ångar på och känns stabil även i denna roll, kompletteras tacksamt av namn som Colin Farrell, Peter Stormare och självaste Max von Sydow som Pre-Crimes skapare Burgess.

Minority Report hör till den samling filmer som faktiskt känns nästan lite bättre när man ser den igen, mycket beroende på att man också då hinner uppfatta lite mer detaljer i filmen. Bra och spänningsskapande historia som kläs alldeles förträffligt snyggt i rafflande framtidskostym. Mycket underhållande.

”There hasn’t been a murder in six years. The system, it is perfect”

Maj 24 2011

I Am Number Four (2011)

Det dröjde som vanligt inte länge efter att filmen haft premiär innan skarprättarna ställde sig i kö med vässade klingor. Glåporden som staplats är innehållös, tunn soppa, fjantig och allehanda usel.

Och visst drar man osökt paralleller till tex Twilight-soppan, starka krafter, tonårsförälskelse och diverse skumma element som huserar i bakgrunden. Fast vänd lite på konceptet och den tvålfagre ynglingen John (Alex Pettyfer) med hemligheter är den som dyker upp i den lilla staden och snart finner sig förälskad i skolans udda men varmhjärtade tjej, Sarah (Dianna Agron).

John är alltså på flykt, är i hemlighet en av de sista av ett släkte från en annan planet (!) och måste ständigt hålla sig undan en annan utomjordisk ras som bara gett sig den på att förgöra John och ett antal andra av samma sort som lyckades fly till Jorden (av någon märklig anledning). The bad guys ser ut att ha snott klädstilen från Matrix och ansiktstatueringar från söderhavet kombinerat med oerhört fula trynen och illa tandhygien.

Trots varningsklockor om en lågbudgetvariant av Twilight står den här filmen ändå ut på ett litet annorlunda sätt. Med en lovande inledning, ett saggigt mittparti tar det sig lite mot slutet och det går inte att dissa filmen helt, finns helt enkelt inte jättemycket att reta sig på här. Visst haglar klyschorna som spön i backen, John får tex av sin följeslagare och ”mentor” Henri (Timothy Olyphant i en rätt omotiverad roll) order om att ligga lågt….och det första John gör är att bli ovän med skolans värsta brats och sportfånar samtidigt som han dessutom blir kompis med skolans nörd och då kärar ned sig i söta Sarah. Allt enligt manusmall 1 A vad gäller tonårs-action-drama-romantik-mysterie-avdelningen.

Bakom allt det ytliga och sockersöta är det ändå stundtals lite underhållande och man får nog inte se filmen med någon större förhoppning om mening eller originaltitet. I regipinnen håller D.J. Caruso som tidigare visat formen med underhållande alster som Eagle Eye och Disturbia, och han har ju, med support från Spielbergs Dreamworks i ryggen, viss koll på det här med effekter och visuella färdigheter.

I Am Number Four är totalt överraskningsfri, dock rätt snyggt gjord och med ett par skådisar som inte gör bort sig nämnvärt. Känns inte lika naivt dum som Twilight. Står man ut med de värsta klyschorna är det rätt lättsmält och till viss del underhållande i all sin krämiga fånighet. Risk för uppföljare finns.

”You have no idea of what I’m capable of.”

Maj 23 2011

Trassel (2010)

Jaha. Disney.
De gör det igen. Bara så där. Liksom trycker på lite knappar och drar i rätt spakar och ut kommer en sanslös snygg, tempofylld och framför allt rolig produkt. Man kan ha rejält många åsikter om företagets syn på världen, familjeidyller, moral och tillrättalagda historier. Men ingen kan ta ifrån dem att de gör förbannat snygga filmer, och numera filmer som är underhållande även för en vuxen publik.

Visst finns det en uppsjö konkurrenter i takt med att filmindustrin inom animationstekniken utvecklas, men fortfarande känns toppfilm från Disney som da shit liksom. Många ondgör sig över den moderna tekniken som tagit bort äktheten i den tecknade traditionen, och till viss del har de naturligtvis rätt. Å andra sidan erbjuder den nya cgi-tekniken oändligt mycket mer valfrihet när det gäller att skapa det som ska visas upp på filmduken, och jag stör mig som konsument och pappa inte alltför mycket på detta faktum. Disneys stora kännetecken, tycker jag, har varit att nästan alltid presentera en minst lika snygg historia som själva hantverket med animationen.

Inget undantag här, och nu skojas det friskt med sagan om Rapunzel och hennes långa hår. Det stackars flickebarnet sitter ensam i ett ödsligt torn, ditsatt av den en ondskefull ”mamma” som i själva verket bara är en girig gammal gumma som behöver Rapunzel´s magiska hår för att hålla sig evigt ung. Dessutom är söta Rapunzel egentligen den försvunna prinsessan som rövats bort för 18 år sedan.

Nåväl, när skojaren och äventyraren Flynn av en slump hittar den uttråkade prinsessan i tornet vänds hela hennes värld upp och ned på en gång. Men den elaka styvmodern tänker inte låta Rapunzel upptäcka sanningen om sitt förflutna och har en listig plan i bakfickan. Plats på scen för en bröderna Grimm-saga upphottad till 2000-talet!

Storheten i det här skojet som flimrar förbi framför mig är att det, förutom vara galet snyggt gjort, är underhållande till tusen. Och det även på ett vuxet sätt! Manuset är rappt och frejdigt, sällan några döda punkter. Som vanligt i Disney spelar sången en stor roll, och de musiknummer som avhandlas under filmens gång känns som rena Broadway-nummer och skulle mer än väl göra sig på en teaterscen. Proffsigt värre om ni frågar mig.

Karaktärerna är snyggt utvecklade enligt patenterad formel och försedda med passande röster (vi snackar originalversionen här) som gör figurerna ordentligt levande och uttrycksfulla (speciellt Mandy Moore som Rapunzel). Hantverket jag ser imponerar stort och jag kan inte hitta något att anmärka på när det gäller det visuella. Storyn må vara förutsägbar på typiskt Disneysätt, men den engagerar och lockar fram känslorna hos den som tittar och håller dessutom hela vägen in i mål.

Trassel balanserar underhållningen på ett helt perfekt sätt för att passa både barn och vuxna. Som vuxen njuter jag av den underliggande ironin och de pikanta blinkningarna mixade med den snygga musiken, det visuella ramverket och det sköna rock´n-roll-sätt filmen är klippt på.
Det är kul, galet och vansinnigt underhållande. Naturligtvis slutar det hela lyckligt, fattas bara annat!

”I have made the decision to trust you.”
”A horrible decision really.”

Maj 20 2011

Drive Angry (2011)

Sommaren står för dörren vilket också innebär den sedvanliga samlingen av intelligensbefriade, låt vara av varierande grad, popcornsrullar till den stora massan.

Och visst, ibland är det otroligt skönt att se en film som inte vill föra fram ett budskap eller på annat sätt vara djupsinnig. Ibland vill man bara se röj och action. Basta.

John Milton är förbannad. Så satans (!) förbannad att han till och med rymmer från helvetet (!!) där han vistats sedan länge och kanske ångrar sina synder. Nåväl, skit samma. Nu är han på krigsstigen ordentligt, hans nu vuxna dotter är mördad av ett puckat satanist-slödder-gäng under ledning av den labile sektledaren King, som dessutom kidnappat Miltons baby-barnbarn och planerar ett rejält människooffer vid nästa månförmörkelse för att framkalla helvetets makter.

Well, inte om Milton får bestämma!
Envis som en återkommande räkning förföljer han slöddret och låter ingenting stoppa honom, inte ens att bli skjuten i ögat! (han är ju liksom inte härifrån) Som trogen sidekick får han filmsnygga och långa-ben-i-tajta-jeansshorts Piper (Amber Heard), som dessutom slåss och svär som en hel pluton hemvärnsmän och äger en vrålsnygg Dodge Charger. OCH, som om inte detta var nog smyger dessutom en filur i mörk kostym omkring och övervakar denna galna jakt, ”Revisorn”. En sorts ”själainräknare” från samma ställe som Milton, fast med något oklar agenda.

Ok, storyn ryms i en tom popcornstrut, dialogen är rent av patetisk och det mesta är så over the top att man inte kan annat än skratta. Eller dissa. Själv finner jag mig sitta och flina mer än nöjt. Och nu undrar ni säkert, vad är det för skillnad på den här smällkaramellen och tex Hobo with a Shotgun då? Som jag ju sågade längs Rutger Hauers fotknölar. Tja, här känns det helt enkelt proffsigare, snyggare, stiligare, roligare, vassare, lekfullare och framför allt inte lika amatörmässigt i tillverkningen.

Och som om detta nu inte vore nog så hittas ju min trogne grabb Nicolas Cage (igen!) i huvudrollen som hämnar-Milton! I en något mer blond version av den hiskeliga frisyren från Bangkok Dangerous släpper han loss med skjutvapen, bistert munläder och gör klart för den usle King (Billy Burke med skön släpig dialekt) att han aldrig någonsin tänker ge sig förrän King och hans anhang är ett med maskarna.

Full fart och obefintlig tid att fundera på om något i manuset egentligen håller för en film. Det öses på med biljakter, action, filmvåld, vapenskrammel och de obligatoriska slow-motion-scenerna i vilka vi än en gång får bekräftelse på att explosioner ser ganska coola ut som backdrop mot hjältens bistra uppsyn. Inte utan att tankarna går till gamla grindhouse-filmer, eller varför inte Mad Max!?. Viss humor smyger sig också in, kanske mest i ”revisorns” (befriande spelat av gamle William Fichtner) agerande. I övrigt är det pang boom smällkaramell som gäller!

Drive Angry är Hollywood när det görs B-filmsaction på bästa sätt och visar upp en snygg produkt där det gäller att inte titta en enda centimeter under ytan. Cage är lika skönt underpresterande i kontrast mot vad han har talang för, men som satanistdräpare är han för jäkla skön. Årets roligaste skräpfilm hittills!
Åh, jag är för simpel ibland…

”We’re gonna live forever!”
”If, by ”forever”, you mean the next 5 seconds, you’re absolutely right”

Maj 19 2011

Maverick (1994)

Vissa filmer är värda att återvända till då och då.
Som en gammal kompis, en sorts bekantskap där man kan hitta nya små guldkorn varje gång.

Här en film som med jämna mellanrum rullar på tv-kanalerna, men är man en riktig westernnörd ser man den naturligtvis från en väl vårdad dvd-skiva för att slippa alla förbannade reklamavbrott stup i kvarten (gör man inte det med alla filmer förresten!?!)

Det bästa med Maverick är utan tvivel att alla verkar ha haft en rejält jolly good time när de gjorde den här rullen. Trion Mel Gibson, James Garner och söta Jodie Foster tävlar egentligen om att trolla fram oneliners under den tid de syns i bild. Att kalla den en western kanske i själva verket är lite missvisande, mer en skojarfilm i westerniljö.

Storyn om Maverick (Gibson) som behöver pengar till en förestående pokertävling med stora summor i potten är riktigt nöjsam, en sorts enklare variant av roadmovie där han slår följe med den vackra men helt opålitliga Annabelle (Foster) och den rättrådige sheriffen Cooper (Garner). Under resan hinner både indianer och allsköns opålitliga människor komma i sällskapets väg. Humorn är frisk, kommentarerna rätt sköna och kemin mellan Gibson och Foster ligger som en liten extra bonus.

Filmen bygger ju på den omåttligt populära tv-serien med samma namn från slutet av 50-talet, då med Garner i huvudrollen som just Brett Maverick, men i övrigt är storyn uppenbarligen helt ny där endast vissa karaktärer behållits i manuset.

Richard Donner regisserar rutinerat och avslappnat, och det roliga är att hålla utkik i de små birollerna då man kan få se både Danny Glover och Corey Feldman skymta förbi och när det handlar om Glover/Gibson och Donner så  känns den tydliga blinkningen till Dödligt Vapen-filmerna speciellt kul. Alla älskare av country bör också glo lite extra under pokertävlingen mot slutet då en hel hoper av mer eller mindre kända amerikanska countrystjärnor skymtar förbi i små roller.

Maverick visar upp en Gibson i fin form, Foster i strålande form och en story man med lätthet sväljer vilken kväll som helst som en glad bagatell. Lite pang-pang men med huvudvikten på humorn och lurendrejeriet. Extra kul också med det ständiga käbblandet mellan Garner och Gibson som mynnar ut i en skön tvist. Westernskoj i trivsam form!

”Well, now, I bring all sorts of plusses to the table. I hardly ever bluff and I never ever cheat”

Maj 18 2011

Unthinkable (2010)

Och så ännu en film med ett gammalt klassiskt tema. Hur långt är du beredd att gå för att få din vilja fram? Och hur långt är du beredd att gå för att få reda på något? Två ständigt tacksamma frågor som behandlas i detta… tja kammarspel…kanske är rätta ordet. (Och som vanligt tjatar jag om att jag gillar sådant…täta dialogdrivna historier som utspelas på liten yta.)

 Terroristen Younger (Michael Sheen) med oklar agenda spelar in en video där han avslöjar att tre atombomber är gömda på tre orter i USA. Ganska snart grips den efterspanade förvånansvärt lätt, och nu gäller det att få honom att tala om vart bomberna finns innan det är försent.

 In på banan med förhörsspecialisten ”H”, Samuel L. Jackson–överspelad av just… Samuel L. Jackson. H är inte som andra förhörsledare, snarare en som får ordet bad cop i uttrycket good cop/bad cop att framstå som något positivt. H drar fram tortyrinstrumenten redan från början och gör klart för fången att värre timmar är att vänta. Som möjlig good cop får FBI-agenten Helen (Carrie-Ann Moss) fungera. Hennes från början något oklara roll är att fungera som en sorts koordineringsperson i detta mörklagda förhörsprojekt som försiggår bakom stängda dörrar på en ytterst hemlig plats. Helen är också den som hoppas att Younger förr eller senare ska prata med henne och avslöja sina planer fullt ut.

 Första timmen i den här historien är suveränt spännande med ett rappt tempo. Helen och hennes kollegor kastas mer eller mindre in i den förestående operationen, hårda ord utbyts mellan de olika säkerhetstjänsterna och vi anar att specialisten H inte är guds bästa barn och bär på lite mörkt bagage. Den ende som verkar lugn i sammanhanget är terroristen Younger, utlämnande spelat av Sheen, som visar att han är tränad i att tåla det mesta. H gör sitt yttersta vad gäller att plåga fången, Helen försöker stoppa honom, men order från högre ort utgår om att sanningen måste fram till vilket pris som helst.

 Det moraliska dilemmat stöts och blöts fram och tillbaka. Även Helen påverkas ju längre tiden går och frustrationen över att inte information om de gömda bomberna kommer fram sätter sig i hennes psyke.

 Manuset är en tät historia om än lite vanskligt. Med ett sådan brännbart ämne är det lätt att gå bort sig och hamna i den djupaste delen av moralträsket, kryddat med lite patriotism vilket kan förvandla det hela till en plastig smet. Regissören Gregor Jordan lyckas dock hålla sig borta från de flesta klyschorna…till en början. Sedan börjar det svikta lite och gamla beprövade knep måste tas fram. Som bäst är filmen en snygg frågeställning om gränser, utan att själv ta ställning. Som sämst spelar den på simpla strängar med klassiska mönster.

 Carrie-Ann Moss gör vad hon ska, känns möjligen aningens malplacerad i känslospelet, men håller sin Helen rätt strikt till en viss gräns dock. Sam Jackson är just bara…Jackson, på gott och ont, med sedvanligt hög röst och gapig gåpåig stil. Som vanligt blir han näst intill en karikatyr på sig själv, och det känns som han borde ta sig en lite titt på vilka roller han egentligen väljer. Bästa agerandet står Michael Sheen för, den ende som egentligen känns trovärdig i dramat. Han har den vilda blicken, den fasta övertygelsen och man får känslan av att här är en man som inte har någon vek punkt.

 Unthinkable är en tät historia som bygger upp en gedigen spänning, i vissa lägen olidligt spännande med ett par helt oväntade turer, för att mot slutet plötsligt tappa ordentligt med fart. Storyn hackar till och antar en mer traditionell stil. Lite synd att uppkäftigheten i filmen ersätts av en mer känslospelande attityd. Olustigt underhållande dock.

”Every man, no matter how strong he is, lies to himself about something. I will find your lie. I will break you”

Maj 17 2011

brutt. (2010)

Inte varje dag man får en förfrågan från en ung svensk filmskapare om man vill kika på hans senaste alster för att sedan skriva ett omdöme. Nu har det dock skett, vilket jag naturligtvis tackat ja till och därför har Jimmy Johanssons egenhändigt ihopknåpade film nu också snurrat i min dvd.

Sådant här gillar jag alltså! Beviset på att filmkulturen lever och frodas i takt med fantasins bändbara gränser. Det är folk som Jimmy som behövs i det svenska filmklimatet, som kan symbolisera framtiden.

Filmskapare som vågar utmana lite, eller varför inte göra sina kärleksfulla blinkningar åt förebilder och idoler. Filmer som vågar vara lite osvenska helt enkelt, för är det något vi behöver tvätta bort i filmsverige så är det den stora skitnödigheten som finns. Bort från det stora träsket där tyvärr, påstår jag helt fräckt, kanske både Bergman, Roy Andersson, Kay Pollack , Nutley och allt vad de heter fått vara bromsklossar och måttstockar alldeles för länge. In med nytt blod och nytt tänk.

Trogna läsare här vet ju att jag har lite problem med svensk film, men just därför passar det sig alldeles utmärkt att få vara med och kika på eventuella framtidshopp. Så att sådana stötar som jag ska kunna ändra mig i framtiden.

Vad är nu detta då? Jo, den högst galna historien om fyra kompisar som precis tagit studenten och har en lockande sommar framför sig. Allt vore väl frid och fröjd om det inte vore för den lilla detaljen att två av dem, Alle och Acke, har en besvärande liten penningskuld till den lokale smågangstern och langaren Ronkas. Med andra ord behövs pengar, och hur lätt är det att skaka fram sådana efter precis avslutade studier i en tid när man mest tänkt sig att hänga runt och njuta av sommaren? Nåväl, inget fel på kompisskapet, trots lite hårda ord fram och tillbaka, och de använder all sin förmåga (nåja) till att fundera ut lösningar på problemet…

Självklart är det orättvist att titta på den här filmen med samma referenspunkter som tex i en film av Spielberg eller nästan vilken som helst som har ett stort filmbolag och ett antal miljoner i ryggen. Vad Jimmy Johansson har är en vision av en fantasifull story som han kavlar ut efter just sina förutsättningar, och har man inte tillgång till värsta pyrotekniken eller effekter så får man ta till filmskapandets andra vapen; dialogen. I sann Tarantinoanda (och blinkningar saknas sannerligen inte) raljerar de fyra vännerna om det mesta, bråkar, tjafsar och snackar så det står härliga till.

Själva handlingen känns mest som en samling udda scener hopfogade runt en rätt tunn ramhandling och en hoper märkliga figurer. Dialogen flyter ändå på  intensivt (aningen otydlig då och då) och där det istället brister är i skådespelandet, som överlag inte framstår som direkt trovärdigt och naturligt. Men å andra sidan skadar inte det själva historien som blir allt knäppare och faktiskt får mig att nyfiket sitta kvar och undra hur det hela ska sluta.

Rent utförandemässigt och tekniskt finns det saker att anmärka på, men det kan också till viss del förlåtas av det engagemang som de här killarna visar upp i samklang med stundtals skön humor som regissör Johansson petar in. Skulle tex Tarantino kunnat göra den här filmen? Ja,kanske. Möjligen hade han skalat bort de värsta plumparna, men grundstoryn skulle nog kunna passa honom i smaken. Lite mer kvinnliga roller med personlighet och egen identitet hade dessutom inte skadat, som det är nu skymtar de förbi och då mest i objektform.

Brutt. ska cred för sin ambition och att vilja vara en frisk fläkt i lågbudgetlandet vad gäller filmkonsten. Man kan ana Johanssons vision han haft i huvudet, vissa små guldkorn snappar jag upp och även om det saggar på en del punkter kan ingen ta ifrån det här gänget det roliga de haft i tillverkningsprocessen. Filmen är inte direkt bra, men smårolig och lite rebellisk. Två snälla tummar blir det för viljan att underhålla. Framtiden ser ljus ut!

”Sunshine börjar bli lite sliten”

Maj 16 2011

Monsters (2010)

Ytterligare en i raden av filmer som bevisar att man faktiskt kan komma rätt långt med både vilja, fantasi och talang när inte filmbolagsmiljonerna finns att tillgå. För att vara tillverkad inom det minimalistiska områdets yttersta gräns känns filmen oerhört välgjord med ett proffsigt yttre.

Sex år efter att en NASA-rymdsond kraschat i Mexiko innehållandes främmande livsformer och fått både mexikanska och amerikanska myndigheter att skapa en ”Infected Zone”, en sorts ingenmansland där man försöker hålla ”varelserna” i schack, befinner sig fotografen Andrew (Scoot McNairy) på fel sida av zonen i Mexiko.

Han är på jakt efter sensationsbilder i spåren efter befolkningens möte med ”varelserna” när order utgår från hans arbetsgivare att han med omedelbar verkan ska eskortera chefens dotter Samantha (Whitney Able), som också befinner sig i landet, hem till USA. Ytterst ovilligt accepterar Andrew det nya uppdraget, men sakerna kompliceras till det sämre när sista båten hem till USA missas och flygresa är uteslutet.

Återstår då endast för de två att med eskort ta sig igenom den ”infekterade zonen” för att förhoppningsvis nå fram till den barrikaderade gränsen mot Texas. En resa som företas med både båt längs smala floder och fotledes genom en allt vildare djungel.

Storyn är ju egentligen dumlöjligt simpel och enkelspårig, men regissören och uppenbarlige innovatören Gareth Edwards tar till smarta små trix för att hålla både mitt intresse och fokus uppe. Ett är att aldrig helt visa de mystiska ”varelserna” fullt ut, istället låta snacket gå OM dem för att istället lägga fokus på relationen mellan Andrew och Samantha som efter en trevande start växer sig allt starkare allteftersom färden går längre in i den skrämmande zonen.

Inget fel på dramaturgin när varelserna anas ljudmässigt i djungeln, lokalbefolkningen vet att berätta hemska historier om konfrontationer och naturen visar upp tydliga inslag på viss mutering med organismerna från rymden. Enkelt filmat och utfört, försett med lite enkla, hemmagjorda, effekter som mer än väl passar in. Den som fantiserar om alienaction blir troligtvis bara förbannad, för här serveras mer ett drama som i slutänden för tankarna lite mot dagens amerikanska gränspolitik.  Oklart om vinklingen är medveten eller bara ett lustigt sammanträffande, men det hela spetsar till sig ju längre resan mot den amerikanska gränsen fortskrider.

Monsters är en superbillig produktion klädd i ett snyggt yttre. Så pass stiligt att man nästan inte kan ana de enkla medel som den är gjord med. Effekterna som förekommer är helt okej i en story som ändå fokuserar mer på människorna som spelar rollerna än på de nya besökarna från rymden. Intressant film som slår tex Skyline på fingrarna med en mycket mer intressant story. Självklart också med en liten twist i slutet.

”I don’t want to go home”

Maj 13 2011

Forgetting Sarah Marshall (2008)

Komedier är alltid en svår nöt att knäcka. Inte många av de som produceras på löpande band håller egentligen för en hel film.

Oftast börjar de lovande för att sedan sagga ordentligt mot slutet. Eller också finns där små guldkorn i en övrigt rätt svag berättelse. Det finns chickflicks och det finns plumpkomedierna. Det finns de som vill kalla sig drama OCH komedi men som ofta slutar i en grötig mischmasch.

Finns då tex en komedi som mixar dessa subgenrer lite inom komedifacket? Som kanske lyckas få till en lagom skruvad historia som i alla fall lutar åt det hållet….? Jag har sett svaret på den gåtan. Och det med positiv eftersmak!

Byt ut chicks mot grabbs och blanda in lagom mycket naket och fräckt så får man just det som kan lyfta en hel kväll. Jomen, allvarligt. Peter (Jason Segel i en mycket rolig roll!) är tillsammans med tv-stjärnan Sarah (Kristen Bell). Eller var. Nu är Peter dumpad till förmån för den stollige engelske rockern Aldous Snow (Russell Brand). Vår hjälte fattar ingenting och bryter fullständigt ihop och enligt traditionens alla regler försöker han döva smärtorna med att ragga upp okända kvinnor för sex. Det går ju så där kan man lugnt säga, men mycket underhållande för oss som tittare.

Rådet att åka till Hawaii och komma bort från allt låter ju som en god idé. Synd bara att exet och hennes nye lover hade tänkt samma sak. Upplagt för pinsamheter och diverse skämmiga konflikter. Mitt i alltihopa möter den olycklige Peter också den både söta och smarta Rachel (Mila Kunis) som jobbar på hotellet. Man behöver ju inte vara helt oromantisk lagd till sinnet för att fatta vad som väntar runt hörnet på den fronten.

Så här i skrift kan jag hålla med om att storyn låter i simplaste laget, men utfört framför kameran av dessa roliga skådespelare tar det en helt annan fart. Sköna bilder av Hawaii, roliga kommentarer och träffsäker ironi, en litet uns allvar om relationers alla problem och vikten av att se varandra. En stor fördel är annars tror jag att filmen inte helt tar sig på allvar heller, som om manuset känner att det inte måste avhandla de obligatoriska punkterna om det inte vill.

skämmigt värre när man är tredje hjulet!

Segel själv står för manuset och tvekar inte att uppträda helt näck i bild när storyn så kräver. I övrigt lagom snuskig humor och ett färgstarkt birollsgalleri som kompletterar de fyra större rollerna där speciellt Russell Brand tar hem åtskilliga poänger som den kufiske och rätt sköne rockstjärnan som inte har koll på nästan någonting, utom sin egen förträfflighet. Segel och Kunis är ett bra par ihop och utstrålar kemi mellan varandra. Kristen Bell gör inte sin Sarah Marshall helt till en bitch, utan får tillfälle att visa upp lite mänskliga sidor hon också.

Ett tag kändes det som om Ben Stiller hade patent på precis den här sortens roller, men Jason Segel visar att det finns gott om konkurrens på den fronten. Det går inte annat än att bli på gott humör när eftertexterna rullar igång.

Forgetting Sarah Marshall underhåller ända in i kaklet och det är man banne mig inte bortskämd med! Snygg, skojig, lite skämmig, sköna detaljer och träffsäkert utfört av alla inblandade. Här tvekas inte om det mer än väl godkända omdömet. Mer sådant här!