Jun 29 2011

Rango (2011)

Ensam kameleont med skådisdrömmar ramlar ur en bil, hamnar i ökenlandskapen någonstans i USA, letar efter vatten och hamnar till slut i den lilla hålan Dirt där han ser en möjlighet att börja på ny kula, tar sig namnet Rango och ljuger ihop en historia om sitt förflutna.

Precis så enkel och simpel är denna nya dataanimerade historia från George Lucas eget bolag ILM. Enkel men ändå färgstark. Placera dessutom Johnny Depp i rösthuvudrollen och be honom spela den precis som han gjort sin Jack Sparrow, så är vi ju nästan hemma där. Depp leker fram Rango´s alla repliker på ett synnerligen underhållande sätt och drar av bara farten med sig den övriga röstbesättningen där man hör bla Isla Fisher, Alfred Molina, Bill Nighy och alltid njutbare Ned Beatty.

Storyn då? Tja, en liten blinkning åt western-temat med en sömnig stad som suktar efter vatten. Någon ser till att vattentillförseln stryps på vägen och de stackars invånarna (som består av allehanda märkliga djur) sätter all sin tilltro till den nyanlände främlingen som vips får en blänkande sheriffstjärna på bröstet. Rango njuter förstås av att stå i rampljuset, skådis-wannabe som han är, men får snart erfara att det har sina risker att dra för mycket lögner och sticka ut hakan lite för långt. Speciellt som hotet från den läskige ormen ”Rattlesnake-Jake” (Nighy) tycks lura bakom varje hörn.

Klassisk story som hämtar inspiration från både gamla spaghettiwesterns och amerikanska tungviktare som High Noon och Rio Bravo. Till och med en fartfylld homage till The Road Warrior trycks in i den mustiga historien. Tekniken är som vanligt på topp vad gäller animationen, miljöerna är färgstarka, musiken traditionsenlig och allt är naturligtvis kliniskt felfritt framställt under ledning av (lite otippat kanske) Gore Verbinski.

Rango lutar sig mot en förvisso ganska simpel historia men vinner på det sköna röstgalleriet där Depp står för grannlåten och ser till att det blir rejält underhållande ända in i mål. Yngre tittare gillar säkerligen de lustiga varelserna och slapstickhumorn som hela tiden finns, och vi aningens  äldre kan flina gott åt de sköna passningarna till andra filmer. Lyckligt slut förstås men vägen dit är sommarskönt underhållande.

“Reptiles gotta stick together, brother.”
“I’m an amphibian.”
“Ain’t no shame in that.”

 

Jun 28 2011

The Eagle (2011)

När romarriket var som mäktigast hade de koll på nästan allt i den kända världen. Nästan alltså. Ockupationen av de brittiska öarna gick väl sisådär om man ska tro legenderna.

Speciellt besvärligt var förhållandet till de olika stammar och folkslag som höll till i dagens Skottland, krigare som vägrade böja sig för Rom. För att skydda sina intressen och hålla dessa synnerligen besvärliga figurer på behörigt avstånd uppfördes den berömda Hadrianus Mur, tvärs över landet från kust till kust med befästa utposter på strategiska punkter.

Detta enligt myten alltså. Nu har det väl visat sig att riktigt så var inte fallet, utan muren uppfördes mest som en markering för att visa var gränsen gick och hur mäktigt Rom var. Som alltid dock är det nästan roligare att grotta ner sig i myter och legender, och det är precis vad som sker i dagens studieobjekt. Återigen handlar det i grund och botten om den (ö)kända Ninth Legion som försvann på fel sida av muren någon gång runt 117 e.kr. Tjugo år senare kommer den unge befälhavaren Marcus Aquila (Channing Tatum) till området för att ge sig in i fiendeland för att söka efter den symboliskt åtråvärda gyllene örnen, standaret för den försvunna legionen. Desutom vill han försöka hitta spåren efter sin far, vilken var den som ledde legionen (naturligtvis) mot sitt okända öde.

Marcus ger sig ut på undercoveruppdraget tillsammans med sin engelske slav Esca (Jamie Bell) och färden tar dem norrut mot högländerna där de givetvis stöter på både vin och vatten längs vägen.

Filmen följer ett standardutstakat manus där både motsättningarna mellan Marcus och Esca ska få komma till tals, liksom det faktum att de är i okänt fiendeland och måste lära sig att samarbeta. Regissören Kevin Macdonald (State of Play) krånglar dock inte till saker i onödan, håller effektiv fart i historien och serverar de nödvändiga förloppen efterhand som de krävs för att hålla filmen vid liv.

Det är natur, vidder, taskigt väder och misstänksamma invånare lite här och var i vildmarken. Givetvis hittar Marcus de spår han är ute efter, men stöter också på patrull enligt patenterad modell. Storyn rullar helt enkelt på i sedvanlig takt, och även om den inte engagerar fullt ut blir det dock aldrig tråkigt eller segdraget. Mer en sorts loj nyfikenhet över hur det hela ska sluta.

Channing Tatum har framtiden för sig om han spelar sina kort väl och väljer rätt roller. I övrigt anonymt men stabilt i rollistan, och av någon anledning har man lyckats lura in gamle Donald Sutherland i en miniroll, om än dock ganska onödig. Sutherland gör naturligtvis vad han ska med sina minimala speltid, men han har ju aldrig varit dålig vad han än synts i.

The Eagle är standardaction i den mytiska lekstugan. Det springs, slåss och är lagom våldsamt. Någonstans mitt i Hollywoodactionet lyckas ändå regissören Macdonald förse det hela med lite dramatik som gör att intresset hålls vid liv ända till eftertexterna. Rätt tunt men ändå ok för stunden.

“How can a piece of metal mean so much to you?”
“The eagle is not a piece of metal. The eagle is Rome.”

Jun 27 2011

A Knight´s Tale (2001)

Sällan har väl medeltiden, och tornerspel i synnerhet, gestaltats på ett sådant lättsamt och skojfriskt vis.

Det är en snygg bastard till historia som snott friskt från dagens rockvideoklippning a la MTV-style och musikaliska inslag från allt annat än medeltiden. Bara att höra ”We will rock you” runt tornerarenan innan showtime känns rebelliskt kul.

Salig Heath Ledger leder ett gäng muntra gökar i denna icke direkt djupa eller allvarsamma historia. Möjligen då att man skulle kunna hitta det rätt uttjatade uttrycket ”du kan bli allt du drömmer om”, men här är det med glimten i ögat och inte alls avsett att sätta några djupa spår i oss som tittare. Ledger är väpnaren Will som tar sin riddarherres plats (när denne prompt går hädan i filmens början), visar sig efter viss träning ha talang som stilare på tornerbanan och finner sig plötsligt göra karriär i denna popsport under medeltiden.

Under påhittat namn och med sina trogna medhjälpare ser vägen till ära och rikedom ut att ligga snyggt utstakad. Naturligtvis finns hinder i form av samvete, tävlingsformens dramtik, en ondskefull riddare som vill sätta käppar i hjulet och…den snygga donnan som alla kämpar om. Will ställer sig i kö, och nu får ni tre sekunder på er att ta ställning till hur det kommer att gå.
Precis.

Bakom spakarna sitter Brian Helgeland med egenplitat manus, en snubbe som annars knåpat ihop sådana hårda alster som tex Payback, Man on Fire och L.A. Konfidentiellt. Här släpper han istället loss en mustig skröna som snyggt förklädd är en löjligt simpel story om den fattige pojken som förälskar sig i den rika tjejen. Förutom Ledger skådas också namn som Mark Addy, Rufus Sewell, Alan Tudyk och Paul Bettany, och samtliga verkar uppenbarligen ha lika roligt som vi som tittar på filmen.

A Knight´s Tale är oförarglig och underhållande. Det medeltida England och Frankrike ser färgrikt och folkligt ut. Det rids och smids ränker i lagom tempo. Riddarskoj med mersmak. Dessutom kan en film som vräker på med gamla godingen ”The boys are back in town” aldrig få underkänt.

”I think he’s getting worse.”
”He is getting worse.”

Jun 23 2011

The Objective (2008)

Antar att man på något sätt får vad man förtjänar för 9.90 från en reaback på Rusta en sommarsöndag. Men, det börjar dock lovande…riktigt bra faktiskt.
CIA och dess skarpögda satelliter har fångat upp ett radioaktivt spår i en svårtillgänglig del av Afghanistan. Det är bara veckorna efter 11 september-katastrofen och läget är vad man skulle kunna kalla lite spänt i världen.

Spionbyrån skickar dit agenten Ben Keyes (Jonas Ball) för att leda en grupp luttrade medlemmar ur en specialstyrka till platsen, där Keyes ska sammanstråla med vad han säger är en ”helig man” som ska hjälpa USA i kampen mot den nya terrorismen. Ju längre de tar sig in i de vilda bergstrakterna börjar dock både manskapet och jag som tittare förstå att Keyes letar efter något helt annat. Men vad?

Det här är verkligen en märklig film, trots sin lågbudgetkänsla har den ändå alla ingredienser som behövs i början. Ett isolerat sällskap, bra miljöer (vidsträckta bergsmassiv kan verkligen påkalla känslan av isolation), en hyggligt intressefångande story med oklarheter och konstiga missöden som gör att man som tittare undrar vad det egentligen är frågan om. När också historien plötsligt börjar tassa in på övernaturlighetens domäner känns det än mer märkligt. Filmen blir en mix av…ja…jag vet inte riktigt. Dagens regissör heter Daniel Myrick och kommer säkerligen för alltid att bli ihågkommen för sin Blair Witch Project som var en speciell film. Här försöker han uppenbarligen att spela med samma typ av ingredienser fast i ett annat format. Och skådisinsatserna då? Tja, de är alldeles för anonyma och opersonliga filmen igenom för att uppmärksammas något speciellt.

The Objective blir mer märklig ju längre den rullar på och slutet är kriminellt oklart och idiotiskt frustrerande! Sällan har jag stängt av en film med så mycket förvirring i hjärnan. Historien skapar ironiskt nog mer frågor än som fanns från början. Det går dock inte att underkänna filmen som gör precis vad den antagligen ska, skapar gåtfullhet. Värt en tia? Ja kanske.

”We haven’t seen the real enemy”

Jun 21 2011

The Lincoln Lawyer (2011)

Advokater alltså. De är ju ett släkte för sig, i alla fall om man ska tro alla böcker och filmer som skrivs om dessa lagens tolkare i parti och minut.

Speciellt på film gör sig också rättegångsdramer bra, om de utspelas inom det amerikanska rättsväsendet alltså. Där kan visst mått av spänning ofta uppbringas med hjälp av ett tätt och  dialogstarkt manus och dramatiska utspel av de inblandade karaktärerna med sina olika agendor.

Dagens historia bygger på en roman av den rätt kände Michael Connelly, av vilken jag dock bara läst ett fåtal böcker, och då inte om denna skrönas huvudperson Mickey Haller. Haller är urtypen för en brännvinsadvokat, säljer sina tjänster till kreti och pleti så länge det också innebär en god hacka för honom själv. Om klienten är oskyldig eller inte spelar väl inte så stor roll. Haller har rutinen och kan alla knep och trix i branschen, vilket ju egentligen betyder att han är en högst kompetent advokat som valt att satsa sin talang på fel ”marknad”.

I Matthew McConaughey har filmmakarna träffat helt rätt. McConaughey kör på med bred texasdialekt och ett glidarsätt som avslöjar ett stort mått av självförtroende, på gränsen till självgodhet. När han anlitas av rikemanssonen Louis som till synes oskyldig står åtalad för misshandel ser Haller det som en lätt resa mot frikännande och ännu en saftig faktura att lämna ifrån sig. Problemet är bara att Haller upptäcker att Louis ljuger om både det ena och det andra och plötsligt börjar tvivel och….det dåliga samvetet… göra sig påmint i kombination med att långa skuggor från ett gammalt fall kastas tillbaka på Haller.

En högst linjär story lyckas faktiskt med konststycket att bli underhållande och dessutom rejält spännande, speciellt mot slutet. Det går naturligtvis att checka av de obligatoriska kontrollpunkterna som alltid finns i filmer som håller till i den här genren, men å andra sidan gör inte det så mycket. Storyn engagerar trots att jag som tittare nog kan räkna ut både ett och annat och hur det hela kommer att sluta. Frågan är bara hur turerna dit ska se ut och det blir både thrillerartat och täta scener från rättssalen.

McConaughey får äntligen en roll som gör honom rättvisa vad gäller skådistalanger, annars är det lätt att tro att han för alltid fastnat i komedi-facket om man nu ska gå på de senaste årens meritlista. Marisa Tomei backar upp som separerad mamma till hans dotter och får fungera som romantiskt bollplank med visst flirtigt öga till sitt ex.. Alltid underutnyttjade William H. Macy finns också med i bakgrunden som pålitlig utredare, med för liten speltid om du frågar mig. Men så är det ju i historier som dessa, vissa offer måste alltid till. Ryan Phillippe gör vad han ska som rikingen i sammanhanget, gör inga speciella intryck på mig förutom att mer och mer framstå som den otrevliga typ han ska göra enligt manus. På bonuskontot noteras också ett inhopp av gamle Michael Paré. (Jag säger bara Streets of Fire!!)

The Lincoln Lawyer är en klart bra film. Länge sedan man såg en advokatrulle som hade driv och spänning i sig och den är överraskande bättre än jag trodde . Mycket av credden till ett manus som håller hela vägen och till Matthew McConaughey som verkligen känns som Mickey Haller. Okej, ingen film som överraskar nämnvärt, men är stabilt underhållande ända in i kaklet.

”You’re nobody ‘till somebody shoots you.”

Jun 20 2011

Paul (2011)

Tänk att det ibland kan bli så trevligt, när det lika gärna kunde ha blivit så fel. Men i händerna på rätt personer och med rätt stukning på historien kan även penibelt trams hitta sina höjdpunkter och framför allt förhöja trivselfaktorn.

Paul är just en sådan film. Naturligtvis är det genialiskt att låta två av Englands moderna trivseltomtar, Simon Pegg och Nick Frost, inte bara tota ihop storyn utan dessutom låta dem ta hand om huvudrollerna också. För vilka är egentligen bättre lämpade än att med en humoristisk vinkel ta ett kik på serietidnings/film/sci-fi-mässor-nörderiet och ufofenomenet som är en minst så viktig del av populärkulturen i det moderna USA…, än just två engelsmän som har SIN speciella humor att referera till..?

Graeme (Pegg) och Clive (Frost) är på USA-semester. Efter besök på en stor sci-fi-serietidningsmässa tänker de avsluta sin vistelse med en liten roadtrip i sydvästra USA,  förbi bla Area 51 och diverse andra ”sevärdheter” inom Ufo-kulturen. Som vanligt i upplägg av den här sorten blir inget som tänkt, och höjden av märkligheter når sin kulmen när de två nördarna plötsligt träffar på Paul, en livs levande alien på flykt!

Det roliga med den här filmen är att Paul möjligen ser ut som den klassiska bilden av en rymdgubbe, men beter sig som vilken svenne som helst. Han drar en cigg,  lägger av en brakare, är självgod och blandar dåliga skämt med taskiga kommentarer. Graeme och Clive har naturligtvis uppenbara problem med att först hantera vad de ser, men av bara farten blir de nu inblandade i att hjälpa Paul med flykten samtidigt som män i mörka kostymer och omärkta bilar närmar sig…

Pegg och Frost kör på med sin patenterade duo-humor modell engelsk, och utmanas samtidigt röstmässigt av ingen mindre än Seth Rogen som den fåfänge, kaxige men ändå godhjärtade ”kusinen” till allas vår E.T. Det snaskas på med roadmovie-konceptet och våra vänner hinner träffa på både en och annan underlig kuf på resan mot Pauls flyktdestination. Det är gott humör, överlag bra fart på historien som naturligtvis varvas med komedins allestädes närvarande förbannelse; temposänkningen, som dock faktiskt inte stör jättemycket här. Seth Rogen får gott om utrymme att sprida sina humorgracer och han gör det med en rätt inlevelse vilket får den skickligt cgi-animerade Paul att bli högst levande i gester och dialog, en förutsättning för detta torde dock vara att man är ett fan av Rogens speciella stil. Ett friskt och fräscht handlag med effekter i combo med ömsom låg och hög humor där både Pegg och Frost också tillåts stila med just den humor som gjort dem till goa gubbar.

Paul är en småputtrig stund med en tokrolig historia. Inget himlastormande verk men Pegg och Frost har hittat en lagom nivå på tokigheterna och gör heller inga anspråk på att storyn ska vara något annat än lite frejdig underhållning just för stunden. Gott om blinkningar till andra filmer, en och annan liten twist (naturligtvis) och ett par sköna cameo-roller borgar för ett bra betyg och en pålitlig lättsmält sommarunderhållning.

”How come I can understand you? Are you using some neural language router?”
”Actually I’m speaking English you fucking idiot…”

Jun 18 2011

Gulliver’s Travels (2010)

Den här filmen kräver egentligen bara en endaste sak av sin tittare. Att man, om inte gillar, så ändå finner visst nöje och underhållning i att se en lätt överviktig, halvspånig och högljudd Jack Black fara runt som om  han gått igång på tjugo liter adrenalin.

Vems idé det har varit att ta den gamla klassiska sagan om Gulliver och hans besök i lilleputtlandet, vränga den mer eller mindre ut och in för att sedan oerhört ansträngt trycka in den i en uppdaterad modern form vete i fan (idétorka på komedikontoret?), men spelar väl  heller egentligen ingen roll. Naturligtvis står Black i centrum här, alla scenerna är uppbyggda runt denne skådis med vilt i blicken och håret på ända.

Lemuel Gulliver (Black) sköter posten på stora tidningen, är hemligt förälskad i reseavdelningens redaktör Darcy (Amanda Peet) och drar således en rak lögn om han minsann också kan skriva snygga researtiklar…och vips har han fått ett uppdrag i Karibien. Gulliver som inte kan ett skit om någonting, hamnar på en båt som snart förliser och…tja…resten känner ni ju till ni som kan er Gulliver-saga. I den här versionen är det bara det att huvudpersonen själv sällan försitter en chans att göra det så fördelaktigt för sig själv hos de förundrade lilleputtarna.

Klassiska gags och tröttsamma klichéer blandas med en del fnissiga och rätt roliga infall. Det är förutsägbart och Black gör precis vad han ska, varken mer eller mindre. Effekterna kan då och då vara lite trevliga och skönt tillverkade, men man har ju naturligtvis sett det mesta förut. Gulliver imponerar på lilleputtarna, sviker dem och tas självklart till nåder igen mot slutet. En föga engagerande sidostory som inbegriper lilleputten Jason Segel som hemligt kär i prinsessan Emily Blunt försöker gulla till det ytterligare.

Gullivers Travels är en helt onödig ny version av sagan, ingen tvekan om det. Står du ut med Blacks diverse infall och påhitt och den något flabbiga humorn som följer till detta koncept så kan det finnas ett visst mått av underhållning här. Överlag dock en helt onödig film som naturligtvis ska mynna ut i att alla ska få alla till det lyckliga slutet (jodå, Peet hamnar där också…kom igen vad trodde du!!?)

”There’s no small jobs – just small people.”

Jun 17 2011

Limitless (2011)

Eddie (Bradley Cooper) är en sådan där filur som bara tycks existera på film. En godhjärtad slacker, loser, en poetisk drömmare med vass ironi som bor i ett råtthål och dras med författardrömmar.

Situationen antar än mer sunkiga kanter när även flickvännen Lindy (Abbie Cornish) får nog och lämnar tillbaka nyckeln. Bara elände i sikte, och en hyresvärd som vill ha betalt för släpande skulder. Fatta då att Eddie tar chansen när möjligheten att testa ett nytt piller som är så hemligt att det inte ens finns på marknaden dyker upp av en tillfällighet. Att pillret kommer från en mindre nogräknad langare som råkar vara ex-svåger till Eddie spelar väl inte så stor roll.

Eddie har på sin höjd räknat med viss energikick i någon form och är inte alls beredd på det som händer. Plötsligt ser han möjligheterna i varje situation, verkar fatta allt mycket snabbare och lär sig blixtsnabbt allt han koncentrerar sig på. Kroppen rusar in i en adrenalinkick av sällan skådat slag och på nolltid går Eddie från loser till supersmarting! Begäret efter mer piller vaknar och när han på inte helt ärlig väg kommer över en hel påse verkar vägen till framgång ligga öppen. Dessutom vill ex-flickvännen plötsligt bli en stadig flickvän igen.

Udda och fantasifull historia om vad som händer när man plötsligt har en chans att med konstgjord väg förändra den mindre lyckade tillvaro som råder. Hur långt är man beredd att gå? Hur spelar moralen in? Vilka risker känns hanterbara?

Trots att Eddies värld går från sunk till lyx på rekordtid lär han sig att allt inte är guld och gröna skogar. Framgång föder också press, och vem är han egentligen utan de mystiska och ”magiska” pillren?

Moral, etik och lite hederlig spänning vävs ihop en sorts mischmasch som underhåller rätt lagom. Bradley Cooper tar ännu ett kliv mot de större rollerna och gör Eddie till en figur det är lätt att tycka om och lida med när det kör ihop sig. För det gör det ju naturligtvis ju längre historien rullar på, en sådan hemlighet som Eddie ruvar på måste läcka ut förr eller senare, och när den gör det får han mer att hantera än vad han tycks klara av i den något luriga händelseutvecklingen där också Robert DeNiro finns med på ett hörn som slipad affärsmogul med egna intressen i Eddie och hans nyvunna kunskaper.

Stundtals snygga visuella tricks omger Eddies vedermödor, som för att verkligen åskådliggöra vad som sker med hans sinne och kropp, och det blir aldrig tråkigt men heller inte superspännande.

Limitless leker med den berömda OM-tanken, och vad man som individ är beredd att offra för framgång. Och är alltid gräset grönare på andra sidan? Stabilt om än aningens långdraget mot finalen som känns lite rumphuggen. Rubriceras väl bäst som ett sorts drama med lite mystiska förtecken. Underhållande dock där Bradley Cooper är bättre än historien.

”So, Eddie Morra… And you do know you’re a freak? What’s your secret?”
”Medication.”

Jun 16 2011

Mutant Chronicles (2008)

Jamen ibland blir man ju bara så ambivalent. En viss typ av film man sett som känts på ett visst sätt. Och så dyker det upp en ny film i samma stuk, men som får mig att reagera helt annorlunda.

Naturligtvis bidrar rätt viktiga saker som story, utförande och driv till helhetsintrycket. Men ändå, det är rätt intressant att man hela tiden skiftar i sinnet och omdömet. Och samtidigt inbillar jag mig att det är ett friskhetstecken så gott som något.

Där filmen Sky Captain and the World of Tomorrow var en frisk, fantasifullt eggande skröna gjord med snygg annorlunda teknik, blir dagens skådeobjekt bara rörig, tröttsam och irriterande otillfredsställande i sin historia och utförande. Trots den säregna stilen. Här om något känns det som att sitta och glo på en mellansekvens i ett datorspel. Och måste det vara så inihelvete mörkt hela tiden!?!

Jorden i framtiden är ingen munter historia, fyra stora företag styr världen och krigar ständigt om herraväldet. Som om inte det var nog släpps onda krafter lösa i form av något som benämns som..eh.. ”maskinen”…en sorts maskin (surprise), begravd i marken som förvandlar man, kvinna och barn till zombieliknande mutanter vars enda mål är att ge sig ut och skörda fler offer till….maskinen.

Jaha ja, naturligtvis väljs en hoper orädda och kaxigt snackande typer ut för att göra ett självmordsuppdrag ned i helveteshålet där maskinen tydligen bor. I spetsen för dessa Thomas Jane som av någon märklig anledning hittat in i den här soppan till film. Mindre förvånande att Ron Perlman visar sitt snygga nylle som klurig präst, men honom är man ju van att se i diverse obskyra produktioner. Nu gillar jag ju Perlman så honom stör jag mig inte lika mycket på. Han hör liksom till paketet.

De få små scener som ev kan bereda något som helst nöje för ögat, drunknar i alldeles för mycket fläskande med effekter, bluescreens och datoranimation i legio. Tröttsamt både för ögat och övriga sinnen. Fast det som ändå retar mig mest är att man inte kunde få till en vassare story. Om vi nu ska köpa framtid, effekter, en sorts mix av gammal stil och högteknologi, och udda typer…kan jag ju tycka att ett betydligt vassare och mer fräckare manus kunde ha trollats fram. Kom igen…en maskin som tillverkar mutanter!!!

Mutant Chronicles är en riktig snedsegling. Sedan hjälper det inte att komma att påstå att det bygger på ett känt spel, den blir inte mer förlåten för det. Och att John Malkovich totala speltid på (högst) fem minuter i filmen renderar honom ett omnämnande dvd-omslaget är ytterligare en sak som är rejält sunkig med den här historien.

”What do you believe in?”
”I don’t get paid to believe, I get paid to fuck shit up.”

Jun 15 2011

Unknown (2011)

Liam Neeson återvänder till Europa. Efter actionstänkaren och rafflet i Taken, där Neeson verkligen visade var skåpet ska stå och framför allt att han har potential som ensam hämnare, antar han här rollen som Martin Harris, make och läkare med fru på besök i Berlin för en  kongress på lyxigt hotell.

En kvarglömd väska på flygplatsen får honom att hoppa in i en taxi för återfärd medan hustrun checkar in dem på hotellet, men en plötslig bilolycka senare där Harris taxi är inblandad är inget som förr. När Harris vaknar upp på sjukhus kan han knappt redogöra för vem han är, än mindre vad som hänt fram till nu, men minns sin fru och hotellet. Mot läkarens inrådan skriver han ut sig själv, beger sig till hotellet bara för att mötas av beskedet att ingen vet vem han är. Inte ens hans fru säger sig känna igen mannen som står framför henne, och mystiken antar rätt overkliga proportioner när hans hustru plötsligt presenterar en helt främmande person som sin man Dr Martin Harris!

Varje normal människa skulle väl minst sagt börja ifrågasätta sin egen sundhet vid en situation som denna, och det är precis vad Harris gör. Och jag som åskådare står där bakom honom och följer varenda liten detalj och vet ju vad jag sett när filmen börjat. Därför kan jag också känna den frustration och vanmakt som Harris upplever i detta främmande land där ingen utom en förstående läkare verkar vilja honom väl.

Naturligtvis vore detta ingen thriller med actioninslag om det inte fanns en lurig historia runt hörnet. Harris vägrar bli ett offer och ger sig fan på att han ska lösa problemet, även om det innebär att han måste spåra upp och näst intill tvångsrekrytera den kvinnliga taxichauffören Gina (Diane Kruger) som körde honom när olyckan inträffade och sedan försvann efter att de båda klarat sig. Saker kompliceras också rätt rejält av att mindre vänliga människor uppenbarligen av någon anledning vill se Harris stendöd och gör allt i sin makt för att uppnå detta, vilket både en och annan gång föranleder ett antal välregisserade actioninslag i den tyska huvudstaden.

Det här är en story jag gillar. Sättet den framförs på, där vi som tittare hålls på halster ihop med den olycksalige huvudpersonen. Jag VET ju att det är något lurt med hela historien och att inget är som det ser ut även om Harris hustru Elizabeth (January Jones) och hennes ”nye” man (Aidan Quinn) envist försöker påstå något annat.

Neeson har väl möjligen ett rätt enahanda ansiktsuttryck som han använder sig av mest hela tiden, men som person gillar jag denne skådis som ibland hittar den där ”average-Joe”-stilen som gör att det blir så lätt att tycka om honom. Diane Kruger har gjort bättre ifrån sig i andra filmer, finns mest med här som andrafiol, stöttning och romantiskt bollplank till Neeson. Hon gör vad som förväntas helt enkelt. Som bonus i sällskapet noteras å andra sidan Bruno Ganz i en liten men övertygande roll som gammal kvarleva från tiden innan murens fall.

Spanjoren Jaume Collet-Serra, som tidigare frammanat sådana ”storverk” som House of Wax och Orphan, får här faktiskt till en rejält spännande historia som skörtar upp mig rätt ordentligt innan pusslet läggs inför den stora finalen. När man tänker tillbaka på det så förbannar man sig själv för att man inte kopplade ihop ett och annat under filmens speltid. Å andra sidan kan väl det möjligen ses som ett gott tecken för historien…?

Unknown är rafflande och har sin beskärda del av standardaction. Berlin som backdrop funkar alldeles utmärkt och det är inte utan att vibbar från Bourne-filmerna hittar in stundtals. Liam Neeson borgar för pålitlig problemlösning, om än med vissa problem, men inte värre än att han till slut kan lösa mysteriet samtidigt som de listiga manusförfattarna  antagligen förnöjt flinar åt mig som den förvirrade betraktare jag framstått som.
Spännande med mersmak.

”They had me convinced that I was crazy. But when they came to take me I knew.”

Jun 14 2011

Red Riding Hood (2011)

Den kvinnliga regissören Catherine Hardwicke fick bara göra den första filmen i Twilight-sagan, trots att hon möjligen hade hoppats på mer. Även om jag absolut inte hörde till dem som tog till mig denna soppa till vampyrhistoria, kändes det dock som att det vid små (små!!) sällsynta tillfällen fanns intressanta partier i den första filmen rent visuellt. Och det blir plötsligt inte alls så svårt att förstå när jag någonstans läser att just Hardwicke i grunden tydligen har gått den långa vägen bakom kameran och jobbat som bla production designer och därför följaktligen säkerligen har ett speciellt öga till miljöer och bildkompositioner.

Som en sorts ev revansch för sidsteppningen i Twilight har hon också nu då gjort en ny film, som slår an samma sorts strängar som nyss nämnda, men utan dess mjölkiga och vattniga aura. Jo det är sant. Faktiskt. Visst, här finns de unga kära, olyckliga tu. Här finns osynliga gränser, här finns en gammal mystik som ska underhållas och näras utan att det blir alltför larvigt. Men framför allt finns här också ett snyggt bildspråk som får i alla fall mig att förlåta den möjliga svagheten i manuset.

Valerie (Amanda Seyfried) är kär i skogshuggaren Peter (Shiloh Fernandez) men bortlovad till den mer välbärgade Henry (Max Irons). Stora kärleksproblem för Valerie vars avlägsna medeltidsby dessutom plågas av en varulv vid varje fullmåne. Trots att befolkningen lydigt offrat en get eller två har varulven nu gått till angrepp mot en människa, avsikten är oklar och paniken sprider sig. Ett hederligt gammalt uppbåd anbringas mot den grotta på ett berg där odjuret sägs hålla till mellan (mån)varven och mycket riktigt infångas och avlivas (inte utan vissa offer) en medlem av släktet Canis Lupus, vilkens huvud i triumf återförs till byn.

In på banan plötsligt med överambitiöse prästen och varulvsdräparen Fader Solomon (Gary Oldman med sedvanligt överspel) som dock har sin alldeles egna teori om var den förskräcklige ulven finns när inte fullmånen är uppe, trots att den envisa bybefolkningen minsann menar att besten nu är tillintetgjord och festligheter kan utbryta . Vi som känner vår varulvsmyt vet förstås vem vi ska satsa pengarna hos i det här fallet.

Det är en säregen stil som blandas med den här fantasifulla omskrivningen av sagan om Rödluvan. Den uppenbarliga atmosfären av att det mesta är inspelat i studio är påtaglig men stör märkligt nog inte alls. Istället förstärker den närmast mystiken och retrokänslan. Logiken är naturligtvis satt på halt här och var och vi förväntas sitta och klura på vem i sällskapet som kan vara den berömda ulven i fårakläder, Hardwicke ger gott om utrymme att misstänka i stort sett alla som har någon form av speltid framför kameran. Förutom Oldman och Seyfried känns namn som Virginia Madsen, Billy Burke och Lukas Haas igen i mindre roller.

Amanda Seyfried är söt och tillräckligt storögd för att passa i den röda manteln med huva. Tacksamt nog slipper vi den värsta smeten vad gäller den tonårspassionerade romantiken mellan henne och Peter, istället känns det lite större, lite vuxnare och lite förbi Twilight, även om man i de mesta av ironiska stunder skulle kunna kalla allt detta för en sorts lightversion av den förra, fast bättre…om ni förstår. Filmen har på sina ställen naturligtvis blivit utskälld som ytligt och innehållslös, men på mig överraskar istället Hardwicke med en underhållande historia som självklart även inbegriper en farmor som bor en bit utanför den lilla byn i ett eget hus i mörka skogen. Gissa vem som får gå dit med tillhörande korg när det drar ihop sig…?

Red Riding Hood är fantasifull lek med överraskande snygg yta. Manuset täcker inte in all logik eller trovärdighet (kom igen vi tittar ju trots allt på en variant av en saga här) men tillräckligt mycket för att historien ska kännas engagerande och lite lagom förnöjsam…även om prettovarningen ligger farligt nära och skvalpar tidvis. Effekterna känns möjligen lite kackiga, men inte så att det stör helhetsintrycket i någon större utsträckning.
Kitschig och mustig variant av den gamla folksagan skulle man kanske kunna drista sig till att påstå.

Who’s afraid?

Jun 13 2011

The Informant! (2009)

Att Matt Damon är en rätt kul snubbe vet många säkert redan. Ni som ev inte har koll på detta kan annars konstatera fakta i de skojfriska Oceans 11, 12 och 13 där han har sin beskärda del av humorkakan och får visa sina färdigheter mer än väl.

Eller, kan ni också spana in den här lilla filmen, också den av underfundige Steven Soderbergh i registolen. Damon tar på värsta åttiotalsfrisyren och blir den högst verklige Mark Whitacre, som i egenskap av mellanchef på ett stort företag i jordbruksbranschen plötsligt börjar ägna sig åt ett högt spel när han för FBI avslöjar att det förekommer kartellbildning när det gäller prissättning i branschen. Nu låter ju självklart inte det här som världens mest spännande upplägg, men vet man också att huvudpersonen Whitacre dessutom hade en egen personlig agenda i den här karusellen, och vid ett par tillfällen dessutom verkade lura skjortan av självaste FBI, blir det genast lite mer intressant.

Historien är verklig även om händelserna justerats något och framför allt, gissar jag , vässats till ordentligt från den humoristiska synvinkeln för att passa ett åskådarperspektiv. Damon jönsar ogenerat på, tar sin roll som informatör lite för seriöst och hittar på den ena galenskapen efter den andra. Framför allt märks ett visst påfrestande tålamod hos den hårt prövade FBI-agenten Shepard (Scott Bakula) som fått i uppdrag att hålla reda på Whitacre och hans nycker.

Personligen gillar jag det mesta som Soderbergh åstadkommit på film, fast jag vet också att många anser honom vara överskattad. Hans filmer känns ofta lite otvungna och friska i sina historier. Det märks även här att både Damon och Soderbergh tycker om att vistas i samma humorfack och lättare form av drama som tex George Clooney är en mästare på. Faktum är att Clooney lika gärna skulle kunna ha haft huvudrollen här och filmens ton skulle ändå ha varit densamma. Damon bjuder på sig själv här och visar att han kan spela både hårdnackade agenter, skojare och labila mytomaner med samma pondus och vigör oavsett film eller historia.

Som komedi betraktat mest underhållande i början (som vanligt), någonstans i mitten växlar sedan historien över lite till mörkare tongångar när man som tittare börjar inse att Whitacre kanske inte bara är en udda kuf utan har en betydligt mörkare sida än vad som synts från början. Just vetskapen om att man aldrig riktigt som tittare kan vara säker på var man har denne huvudperson skapar också en sorts obehaglig osäkerhet mitt i det underhållande.

The Informant är en rätt enkel men underhållande film från Soderbergh, som inte lägger alltför stor vikt vid att förklara syftet bakom huvudpersonens agerande utan mer visar på de olika turerna i den osannolika men verklighetsförankrade historien. Starkt dialogdriven film och kanske inget alster att gapskratta åt, men Damons alla infall är tillräckligt galna för att man ska sitta och dra på smilbanden nästan hela tiden. Alternativt känna en sorts tragikomik.

”Mark Whitacre, secret agent 0014.”
”Why 0014?”
”Cause I’m twice as smart as 007.”

Jun 10 2011

Priest (2011)

Ännu en tecknad serieroman som fått en filmuniform. Det är en sorts postapokalyptisk framtid och det är ett pågående krig mellan människan och vampyrer (som ser ut som halvtaskiga cgi-hybrider av Alien korsat med filurerna från Instängd).

Människans effektivaste vapen i kampen mot vampyrerna har alltid varit Prästerna, ett gäng actionstinna Matrixkläddafigurer med rätt att slakta i kyrkans namn som gör processen kort med blodsugarna och fångar in de som inte tas av daga.

När nu vampyrerna hålls instängda i reservat utanför de futuristiska städerna finns ingen användning för prästerna med specialförmåga längre, och de lever som mer eller mindre utstötta i samhället. En plötslig förmodad vampyrattack på ett par nybyggare ute i ödemarken får dock en av de gamla krigarna, lägligt nog bara omnämnd som ”the Priest” (Paul Bettany) att dra på sig stridsmunderingen igen eftersom offren var hans bror och dennes familj. Enligt uppgift är också hans brorsdotter kidnappad och sådant måste undersökas närmare, trots kyrkans stränga uppmaning att låta bli eftersom vampyrhotet inte alls finns längre enligt övergurun bland de styrande småpåvarna.

Här har vi alltså en mischmasch av korsade stilar, allt från Vilda Västern till Mad Max-stuket (ibland pillas det på gamla oljelampor och vev-grammofoner, ibland på superteknologiska mojänger som blinkar och låter). Ansvarige regissören Scott Stewart öser på med effekter, digitala bakgrunder och så mycket slowmotion-våld han bara hinner trycka in på den korta speltiden. Historien är endimensionellt rak och utan några som helst intressanta vändningar.

Rollistan mönstrar förutom Bettany också Maggie Q som ”hjälppräst” med talang för snygg våldskoreografi, Cam Gigandet som skjutglad sidekick och gamle Karl Urban sorgligt underutnyttjad som huvudskurk i allians med vampyrerna. Bettany gör vad han ska för filmen, men har dessvärre en aura av tråkighet över sig. Liksom i Stewart´s förra film, Legion (också med Bettany och inte direkt bättre om man säger så), ska det uppenbarligen kännas domedagsaktigt och allvarligt men det tar sig aldrig riktigt och historien känns irriterande ofärdig alternativt alldeles för valhänt där i värsta fall känslan är att jag tittar på en hoper lösryckta scener staplade på varandra. Den tunga allvarsstämpeln blir farligt nära patetisk. Älskare av fantasifulla framtidsserier-till-film lär nog dock bli tillfredsställda med vad som bjuds.

Priest duger möjligen som underhållning för stunden, visar upp lite snygga scener vid enstaka tillfällen och blandar friskt från alla redan existerande historier och filmer. Tyvärr känns det lite halvhjärtat och vekt. Pengarna gick uppenbarligen till effekterna och skådisarna är rätt mycket utlämnade åt sig själva att försöka leverera styltiga repliker som känns mer än lovligt klyschiga och löjligt dramatiska. Väldigt svagt godkänt för den stundtals snygga ytan.

”The War is Eternal.”

Jun 9 2011

Tucker & Dale vs Evil (2010)

Minibotaniseringen i slasher/ryslighets-genren som pågått här på Flmr under en kort tid får nu summeras ihop med en inte så särdeles jätteseriös (är någon av filmer från den här genren det!?) historia som minsann ger sig på att mixa lite slashergore med komedi på gränsen till slapstick.

Tucker och Dale är två tvättäkta hillbillies på utflykt i sitt älskade hillbillie-land West Virginia. De två kamraterna, givetvis båda godhjärtade och ytterst normala, har för avsikt att besöka Tuckers nyinköpta vrak till sommarstuga (”the fixer-upper”) vid sjön i skogen, fiska lite, dricka lite öl och ha det allmänt skönt.

Vad de dock inte räknat med är det koppel överspända collegekids på utflykt i samma område som via fördomar och missförstånd är rätt säkra på att våra två vänner är riktiga slashers i nivå med Jason, Michael Meyers och Leatherface. Upplagt för förvecklingar och galet trams med andra ord.

Och det funkar faktiskt rätt ok i första halvan av filmen. Mer eller mindre dråpliga och rent skojfriska scener avlöser varandra, där Tucker och Dale inte har en aning om varför plötsligt deras tillvaro invaderas av ett gäng ”självmordsbenägna collegebrats!!” Manuset så här långt är riktigt spänstigt och letar upp varenda möjligt scenario som har sin givna plats i de traditionella filmerna om ungdomar som råkar illa ut i skogen. Effekterna är riktigt digra och väjer absolut inte för blodet och goret, även om den generella känslan är att det blir lite fånigt och oförargligt.

Dock lider filmen, ju längre den vimsar på, av det klassiska syndromet som drabbar nästan all komedifilm…det börjar sagga och bli lite tradigt. Historien orkar inte hålla sig på den fräscha och spänstiga nivån den startar i. En väldigt konstruerad sidohistoria som ska vävas in drar också ned betyget då den känns i allra högsta grad ihoptotad bara för att få filmen att kunna komma vidare och våra hillbillie-snubbar ska kunna få en lite mer hjältestatus.

Som underhållning dock godkänd röra av två klassiska filmstilar och Alan Tudyk (Tucker) och Taylor Labine (Dale) i sina roller ligger helt rätt och roligt vad gäller både stil, klädsel och utstrålning.

Tucker & Dale vs Evil är skojfriskt så länge manuset orkar och har en del skrattframkallande scener när historien är som bäst. Som helhet ett godkänt experiment i mixkulturen och direkt tråkigt blir det ju aldrig.

“The perfect love story… with a high body count…”