Aug 12 2011

Red Eye (2005)

Ibland behövs det inte så mycket för att en historia ska bli rätt underhållande. Inte ens en längre speltid.

Wes Craven vet antagligen vid det här laget i karriären hur man sållar i floran av idéer och uppslag som ramlar över en, vad som kan tilltala och möjligen gå hem hos en filmtörstande publik. Historier om utsatta, enskilda, individer vars agerande kommer att få konsekvenser på ett större plan torde ha varit populärt att skildra sedan Hitchcock  fulländade denna stil i sina glansdagar.

Här nu en historia om den unga kvinnan i karriären som kommer att få visa upp mer jävlaranamma än hon möjligen trodde att hon hade inom sig. Lisa (Rachel McAdams) har varit på släktbegravning i Dallas, och för att hinna hem till det väntande jobbet som uppskattad hotellmanager i Miami tvingas hon ta det gryningstidiga flyget det s.k. ”red eye”. Inte blir det bättre av att hon inte direkt gillar att flyga, men det hela vägs upp en aning av hon får platsen bredvid den trevlige Jackson (Cillian Murphy) som effektivt charmar reservationen av Lisa.

Storyn är förvånansvärt enkel så här långt, nästan lite alldaglig och familjär. Craven och manuset låter oss dock strax ana att bistrare tider väntar när Jackson visar sig vara en psykopatisk hitman som har en plan med Lisa, vilken inbegriper att hon under hot om vedergällning mot hennes far får order om att göra precis som Jackson säger. Den förut så avslappnade stämningen är alltså på ett litet kick förbytt till rena obehagligheter när det visar sig vad Jackson har för illavarslande planer i tankarna.

Trots sitt enkla och nästan simpla upplägg blir det riktigt spännande. Sidostoryn och orsaken till Jackson´s agerande matas fram med små bitar i taget, men känns inte som det viktigaste i berättelsen. Istället är det hur Lisa hanterar situationen och försöker hitta på en lösning på det oerhört begränsade utrymmet de befinner sig i. McAdams är riktigt bra som kvinna i nöd som till slut inser att det bara finns ett sätt att lösa problemet, genom att lita på sin egen instinkt och bli en donna med driv i. Cillian Murphy har jag ett gott öga till lite allmänt så där och det är jäkligt underhållande att se honom i en roll där han får frammana lite psykotiska drag som blandas med en inneboende charm.

Red Eye leker med spänningen, rätta val och att allt sker i precis rätta ögonblicken. Utgången mellan envigen hos Lisa och Jackson har betydelse för den större handlingen, men det är hos dessa två fokuset tacksamt nog ligger. Även om historien möjligen kan lastas för lite ologiska inslag håller Craven det lätt, okomplicerat, intensivt och actionbetonat under den korta speltiden. Filmer i  nästan-realtid kan vara nöjsamma när rätt förutsättningar ges. Som här. Ibland blir det simpla det underhållande.

“Sometimes bad things happen to good people.”

Aug 11 2011

Carpenter x2!

Sommartider och kanske speciellt semestertider tycks ofta bli än mer inbjudande till att ta omtag på gamla rullar från förr.
Som i det här fallet, att gräva djupt i säcken och plötsligt få upp två alster av gamle John Carpenter.

Dock, ska det visa sig, inte den vitale och fräsche Carpenter som verkligen var ett namn att räkna med i slutet 70- början på 80-talet när ett tonårssinne tjusades av titlar som Dimman, Halloween och varför inte Starman!. Precis som mitt rätt osvikliga minne kommer ihåg var jag inte direkt överförtjust första gångerna jag såg nedanstående alster. Och den här gången blev jag snarare beklämd och rentav lite förbannad.
Hur tusan kunde det gå så här?

Flykten från L.A. (1996)

Först ut på reprisbanan en film som mycket väl kan kvala in på listan över helt onödiga uppföljare, till råga på allt en svindlande illa maskerad nyinspelning som det egentligen är.
Man undrar varför?
Varför förstöra det goda minnet av coole Snake Plissken från NY-äventyret?

Rätt färglös redan när den kom lider den oerhört av tidens tand, både visuellt, utformning och framför allt storymässigt. Vissa uppföljare kan ju vara rentav lysande och lite snyggt rebootande, men här snackar vi fan rent plagiat på sitt eget mästerverk. Hur tusan tänkte Carpenter egentligen!? Lätta dollars!?!
Byt ut NY mot LA, in med en oerhört ansträngd historia om jordbävning, polisen som maktmedel och jätteviktig-borttappad-manick som gör att Plissken än en gång måste in på främmande, isolerat område och konfronteras med diverse pajaser och knäppskallar av varierande sort. Ett så uppenbart fantasilöst manus kan inte mer än kallas hafsverk. Och så undrade Carpenter förbannat varför publiken svek…

Flykten från New York var på sin tid rätt banbrytande, hade den tidens coola effekter och en rätt galen och skönt oborstad historia som i vissa fall förde tankarna till ironi och framtidssatir. En film i fin 80-talsanda helt enkelt. Att upprepa detta i denna historia känns istället som att plötsligt titta på en sketch om fenomenet Snake Plissken.

Som actionstory en trött upprepning av minsta detalj i originalmanuset, Kurt Russell får väl delvis ta på sig skulden eftersom han enligt uppgift var en av de drivande krafterna som ville få filmen gjord. Naturligtvis spelar han Snake med sedvanlig pondus och man kan inte tycka helt illa om den här figuren. Den enda andra som förtjänar att nämnas i sammanhanget är Steve Buscemi, som kör en patenterad Buscemi-roll med mycket snack och låt vara lite snygg ironi i kommentarerna. Noterbart också att sköningen Bruce Campbell flimrar förbi ett par sekunder som flippad knäppgök med smak för skalpeller.

Som helhet en rejäl besvikelse, högst onödig som uppföljare och som också dessvärre svärtade ned minnet av hårdingen Snake en aning. Av den innovative Carpenter märks inget här utan det blir mest en högst standardtillverkad trött resa mot slutet där Snake givetvis får sista ordet och förhoppningsvis såg till att allt snack om ytterligare uppföljare begravdes. Möjligen inte uselt men oerhört trist som film, med mikroskopiska ljusglimtar . Rejält svaga tummar här.

 

Ghosts of Mars (2001)

Man undrar ju också stilla nyfiket om inte Carpenter tagit till sig något av det faktum att hans senare filmer i den nedåtgående karriären inte direkt rosat marknaden.
Man kan bara undra vad som rörde sig i hans huvud  vid tillkomsten av den här soppan. Eller skämtet till film kanske är bättre uttryckt.

Ledsen kan man i alla fall bli över att se hur en sådan ikon som Carpenter ändå var vid en viss tidpunkt plötsligt faller djupt genom lagren och sedan kränger ur sig sådan här dynga. 
I framtiden har människan koloniserat delar av Mars och små gruvsamhällen växer upp här och där. Den mer än usla historien följer ett antal poliser som är utsända till ett litet samhälle för att eskortera en ökänd brottsling tillbaka till huvudbasen där han ska tas i stadigt fängsligt förvar. Vad sällskapet inte räknat med är att oförsiktiga gruvingenjörer plötsligt av en händelse släppt lös onda krafter som nu verkar ta varenda kotte i besittning och förvandlar dem till…tja…kan det vara någon slags zombier…?? Skrattretande dåligt är det i alla fall.

Filmens hjältinna är polisen Ballard(Natasha Henstridge) som backas upp av ingen mindre än Jason Statham i början av sin karriär, och gamle Ice Cube som den infångade brottslingen med det mustiga namnet ”Desolation Williams”… vilken nu måste ställa sig på samma sida som poliserna i kampen för överlevnad.

Det skjuts, springs och hoppas i något som alltså ska föreställa ett gruvsamhälle på Mars, men mest påminner om ett grustag i mellansverige. Kulisserna är så satans dåliga att de direkt för tankarna till de gamla sci-fi-serierna som gick på tv när man var grabb och där allt var inspelat i studio och det ekade när de pratade. Här kommer rullande klippblock som ser ut som något mina barn gjort i papier maché i skolan och allvarligt får jag problem med att hålla mig för skratt. Och då har jag ändå sett filmen en gång förut.

Carpenter visar ånyo upp en totalt bristande förmåga att förvalta sitt arv som en intressant filmskapare. Hans omdöme måste helt ha skjutits i sank vid något dystert tillfälle i karriären. Manuset är tunt och vekt som ett bakplåtspapper, produktionen andas C-film så det stänker om det, skådisprestationerna är taffliga, inte ens Statham kommer undan. De s.k ”skräckinjagande zombierna” ser mest ut som ett antal lallande A-lagare i maskeradkläder, och kan någon förklara varför Carpenter envisas att här liksom i det föregående alstret ovan ha med den överspelande och påfrestande Pam Grier i birollsavdelningen!? (visst, hon gjorde ett snyggt jobb i Jackie Brown men Carpenter är ingen Tarantino direkt)

Magra och tokdåliga effekter, ett sorts rött filter som för att markera att det är Mars vi är på, känslan av firmafest i grustaget och överspelande C-skådisar. Återigen får Carpenter gå och ställa sig i skamvrån. Den här gången långt in. Inte en enda ursäktande detalj att luta sig mot får han av mig.
Skäms!

Aug 10 2011

Hanna (2011)

Hanna lyckas med konststycket att både underhålla och kännas aningen segdragen under sin effektiva speltid, något som inte nödvändigtvis behöver betinga ett taskigt betyg.

16-åriga Hanna har växt upp med pappa ex-CIA-spion i vildmarken där hon lärt sig allt om världen utanför via böcker, hur man jagar och överlever, pratar diverse språk flytande samt kanske det viktigaste av allt..hur man tar livet av folk på de mest effektiva sätt som finns. Det enda hon inte har koll på är hur det här med känslor fungerar.

Filmens manus råder dock snart bot på detta genom att skicka ut både Hanna och hennes pappa Erik (Eric Bana) i verkligheten, och sparsamt utplacerade ledtrådar låter oss ana att de har en beef med spionbyrån i allmänhet och CIA-kvinnan Marissa (Cate Blanchett) i synnerhet, vilken drar igång värsta jakten på de två så snart hon fått information om deras förehavanden.

Vad är då nu detta? En thriller- och hämndhistoria eller ett drama om känslor och samhörighet? Kanske är det båda.
Hanna, mästerligt spelad av unga Saoirse Ronan, möter nya bekanstkaper, lär sig hur man umgås med andra socialt, inte helt utan besvär ska det visa sig. Hela tiden är det dock något med Hanna som oroar och ligger som en mörk skugga över hennes uppenbarelse. I vissa sekvenser visar hon också att pappa agentens undervisning i stridskonster inte på något sätt varit resultatlösa. Hanna har ett mål, manuset har säkerligen också ett mål. Som tittare får jag dock efterhand lite problem med logiken och klarheten i detta mål. Som om historiens olika sidospår får lite för mycket utrymme på bekostnad av huvudspåret, vilket får mitt fokus att svaja lite i filmens mittparti.

Som helhet känns filmen oerhört europeisk, inte bara för att den utspelas där, utan också för det något karga, kala och dokumentära bildspråket. Vilket är en av filmens stora fördelar. Det är ingen rak film, tvärtom nästan lite filosofisk i sin utformning, och regissören Joe Wright verkar använda sig av de många birollskaraktärerna som verktyg för att göra intryck på den till synes naiva Hanna. Våldsamheter finns hela tiden lurandes bakom hörnet, som för att påminna mig som tittare att jag inte ska slappna av för mycket.

Vad gäller skådespelandet så är det kvinnorna som står i centrum. Ronan gör en riktigt bra insats som Hanna, oskuldsfull, sökande och ”liten”med stora nyfikna ögon, för att i nästa ögonblick bli dödligt farlig att möta. Cate Blanchett, denna fantastiska skådis, verkar aldrig kunna misslyckas med vad hon är företar sig. Som den iskalla och efterhand hysteriskt bindgalna Marissa är hon minst lika framträdande som Hanna. Den som får lida för de starka kvinnoporträtten blir Eric Bana, vars papparoll får bli just en bifigur i sammanhanget, viktig i en viss del av historien, men sedan mer eller mindre reducerad till tredjefiolen i den spinnande karusellen till historia. Bana gör dock bra ifrån sig, och ingen skugga över honom på något sätt.

Hanna är både våldsam och märklig på samma gång. Backstoryn i manuset bryter då och då igenom, vilket låter oss ana hur det hela hänger ihop. Vägen dit känns i vissa lägen lite seg, vilket medför att historien inte berör lika mycket som den kanske borde. Mycket bra skådespelat och visuellt presenterat gör dock filmen helt klart sevärd i all sin gåtfullhet.
Konstigt underhållande är kanske orden för dagen.

”I tried to prepare you.”
”You didn’t prepare me for this.”

 

Aug 9 2011

Ytterligare 3 snabba från sommaren!

Stake Land (2010)

I ett framtida USA har det mesta gått snett. Civilisationen har gått under och förvandlats till något som mest ser ut att höra hemma i den überdystra Vägen. Som om detta inte vore nog härjar något som bäst beskrivs som en blandning av vampyrer och zombies. Mycket obehagliga typer som man gör bäst i att undvika. Unge grabben Martin tas omhand av den karge och fåordige ”vampyrdräparen” Mister och historien följer de två på vägen mot det som en gång var Kanada, och nu kallas Nya Eden, där enligt uppgifter lugn och rå råder.

Likheterna med Vägen är slående, men här öses det på med betydligt mer action och våldsamheter. De två huvudpersonerna får inte bara fullt upp med att hålla sig undan vampyrzombies, utan måste också hantera galna religiösa sekter som vuxit upp i det laglösa samhället. Den yttre ramen för filmen är framtidsaction, men efterhand lyckas också historien faktiskt innehålla lite djup i form av samspelet mellan Martin (Connor Paolo) och den kärve men godhjärtade Mister (Nick Damici).

Det är grått och dystert med ett foto som mer än väl fångar känslostämningen i filmen. Intressant manus som gör filmen bättre än vad man kan tro från början. Bakom alla klyschor och standardiserade actionsekvenser döljer sig godkänd underhållning i all sin enkelhet. Möjligen litet snopet och rumphugget slut. Betydligt bättre och mer underhållande än tex Priest.
Och Kelly McGillis såg man ju inte igår precis!

Grown Ups (2010)

Allmänt utskälld nästan överallt i olika medier, men banne mig om den inte fångade mitt hjärta lite!

Det är tramsigt, prutthumor och enkla genvägar när Adam Sandler samlar sina komedipolare runt sig i denna lättviktiga komedi om att familjen ändå är det viktigaste när det kommer till kritan. Det gamla gänget, nu vuxna män med egna familjer, samlas under en sommarweekend för att hylla sin gamle basketcoach från skolan som gått bort. I ett stort hus samsas de alla och det är naturligtvis upplagt för olika komiska konfrontationer av allehanda slag.  

Här vill det till att man på något sätt gillar Sandler, Chris Rock, Kevin James, David Spade och Rob Schneider. Den sistnämnde har jag personligen rätt svårt för, men i det här sammanhanget har han på något lustigt sätt sin naturliga plats. Det är gnabb med fruar och barn, billiga visuella skämt som dock går hem i denna banala historia. Sandler, som hjälpt till med manus, och regissören Dennis Dugan får mig faktiskt att trivas med vad jag ser och eftersmaken är rätt god. Familjemysfaktorn är hög och det märks på att många under-bältet-skämt är rätt hårt åtstramade. Oerhört lättviktig  men också skönt hjärnbefriad sommarunderhållning. Ta den för vad det är så blir det bra så.

Förhandlaren (1998)

Håller för omtitt även fast åren rullat på. Gisslanförhandlaren Danny Roman (Samuel L. Jackson) anklagas för ett mord han inte begått och försöker lösa situationen på det enda sätt han kan, genom att själv ta gisslan i självaste polishuset! In på banan med Chicagos andre framgångsrike gisslanförhandlare Chris Sabian ( Kevin Spacey) som får lite att bita i när Roman tar till alla knep han kan i det intensiva katt- och råttaspelet.

Trots möjligen viss enkelspårig uppbyggnad av historien i vissa lägen är det spännade och välgjort. Regissören F. Gary Gray vet hur man handskas med tunga thrillerhistorier som har Hollywoodmiljoner i ryggen, och han serverar en rejält underhållande historia. Manuset är lagom slingrigt och lyckas hålla på sig in i det längsta innan the bad guy avslöjas. Gott om små villospår som effektivt broderas ut på det namnrika birollsgalleriet vilket omfattar namn som David Morse (som vanligt lysande), John Spencer, J.T. Walsh, Siobhan Fallon och Paul Giamatti. Visuellt snyggt gjord med Chicagos downtown som lekplats. En typisk Hollywoodthriller. I det här fallet positivt menat.

Aug 8 2011

Tebaks i sadeln!

Jahapp.
Det var semestern dårå.
Och faktiskt mindre filmgloende än jag räknat med.
Andra sköna aktiviteter fick med den äran ersätta det suget, havsbad, museum, camping och allmänt häng i Sveriges sköna natur för att nämna några.

Ett och annat besök i diverse obskyra filmreabackar hanns dock med förstås, och ett par sommarrullar avnjöts ändock efter solens nedgång i sällskap av ett par kalla pilsner.
Liksom lite repristittande på gammalt högst omtittbart material.

Jamen då kör vi väl igång filmbloggeriet igen då!

 Väl mött!

Jul 23 2011

3 snabba från semestersoffan!

Wallace & Gromit – Varulvskaninens förbannelse (2005)

Alltid en fröjd när de putslustiga episoderna har dykt upp i tv-rutan. Håller formatet även för längre speltid? Faktiskt svar ja på det.
Främst tack vare sköna och snygga detaljer och framför allt ett rikt persongalleri runt våra hjältar, kanske mer utbyggt än någonsin nu när Nick Park har fått de rätta ekonomiska musklerna att spänna.

Den här gången får den uppfinningsrika duon något att bita i när en mystisk och grönsaks-glupsk varelse verkar hemsöka den annars så lugna trakten och hota den årliga grönsakstävlingen! Förutom den obligatoriska engelska humorn som tillåts komma fram i galenskaperna, spetsar manusförfattarna till det  hela och leker med de gamla monsterfilmerna från 30-talet. Lägg därtill dråpliga och stensäkra röstkonster av bla Peter Sallis, Helena Bonham Carter och Ralph Fiennes och upplevelsen blir både skoj och munter hela vägen.

Leviathan – Havets hämnare (1989)

Kom i kölvattnet (!) av Avgrunden och försöker sig på att vara en mix av just denna och Alien. Trots sin tydliga B-stämpel lyckas spänningen hålla sig på hygglig nivå, och kan stoltsera med en Peter Weller i en inte helt usel roll som boss på en undervattensrigg långt nere i djupet där djuphavsborrarlaget plötsligt stöter på ett gammalt ryskt vrak vars innehåll de inte borde ha undersökt. Som vanligt alltså i storysar som den här.

Logiken får man glömma och i stället spana in B- och C-stjärnor som Weller, Richard Crenna, Amanda Pays, Daniel Stern, Lisa Eilbacher och Hector Elizondo tampas med en rätt kackig framställd inkräktare i den Avgrunden-snodda scenografin.

80-talsaction som lider av tidens tand, men ändå lyckas vara lite underhållande och spännande i all sin plagiering vad gäller manuset. Bakom kameran George P. Cosmatos, kanske mest känd för att knåpat ihop Stallone-eposen Rambo II och Cobra. Möjligen inte världens bästa CV att slänga upp på bordet.

Och missa inte Meg Foster med sina creepy ögon! En riktigt 80-talare det också.

Länge leve Bernie (1989)

Ofta utskälld, men lika ofta visad på tv-kanaler. I min spelare rullar den obligatoriskt en gång varje sommar! Varför i herrans namn då!? Jo, som busenkel, toksimpel sommarfilm funkar den helt perfekt.

Dumma skämt, usel slapstick och helt galen story om de två vildhjärnorna Larry och Richard (Andrew McCarthy och Jonathan Silverman) som inbjudna till slemmige Bernie´s sommarplejs ute på Long Island måste ta till galet okonventionella metoder för att klara sig ur en minst sagt besvärlig knipa. Min humor är simpel i sommartider, jag skrattar gott åt de usla skämten och den banala historien. Sommarfilm som man inte behöver använda hjärnan till.

Dumskojigt av gamle actionregissören Ted Kotcheff. Ännu mer 80-tal och gräsliga stilar på kläder och frisyrer. Men bäst är Terry Kiser som den stendöde Bernie filmen igenom. Semesterfilm av fint äldre märke!

Jul 15 2011

The Last Exorcism (2010)

Alltså, man har ju sett lite filmer genom åren.
På något sätt har man lärt sig hur det funkar, hur det byggs upp och på vilket sätt de flesta historier ska läggas fram.

Formerna och utförandet kan många gånger skifta men i slutändan visas samma saker upp, och här är inget undantag från de uppställda kriterierna.

Här gillar jag dock utförandet, dokumentärkänslan som infinner sig. Jag gillar Patrick Fabian som den munvige tvivlande pastorn Marcus, vilken ägnar sig åt charlatan-snygga tricks för att hjälpa människor med snarare mentala religiösa problem än fysiska problem såsom demoniska besattheter, med ett påhittat filmteam i släptåg vars kameraman och lins är den som ger oss det visuella.

Jag gillar Ashley Bell som den påstådda besatta dottern Nell i ett hus långt ute i ödemarken. Hur hon växlar i humör och känslor, hur hon med ganska små medel lyckas få fram känslor av obehag, beskyddarinstinkt och osäkerhet hos Marcus och hans filmteam.

Jag gillar hur det egentligen enkla manuset lockar att skrapa lite på ytan för att något annat eventuellt ska anas därunder. Historien faller inte ned i de absolut värsta klyschorna och fällorna som annars är så typiskt för rullar i den här genren.

Det jag retar mig lite på är att historien, och formatet, inbjuder till att manusförfattarna kan göra lite som de vill med slutet och logiken. Som alltid byggs så mycket upp för att landa i ett sorts antiklimax, eller kanske snarare en snopenhet för oss som tittar. Som en sorts gardering från hittepå-folket för att manuset inte behöver vara genomarbetat till hundra procent. En brytning kan alltid göras med ursäkten att filmens form gör det legalt.

Det finns dock små guldkorn här,och de är njutbara och till viss del obehagliga.

The Last Exorcism försöker säkerligen inte bli någon ny Linda Blair-rulle, men utnyttjar ibland samma medel för att skrämmas. Troligen något för överhypad, men inget jättefel på spänningen dock. Godkända obehagligheter (kanske i sommarnatten…?).

”Is that regular water?” 

Jul 15 2011

Flmr goes into summermode!

Japp, det är semester, ledigt, fritt, inga plikter och inga tider att passa.

Det är långa sommarkvällar (med chans att återse gamla filmer man glömt, och nya bekantskaper).

Men också andra aktiviteter, lite resande, mycket (förhoppningsvis) badande och allmänna lazy days.

Flmr lägger inte ned verksamheten men går ned i semesterläge, vilket innebär att det kan bli lite klent med inläggen från dag till dag.

Men filmtittandet består när solen gått ned!
Och en och annan åsikt kommer antagligen att dyka upp här också…

Trevlig sommar till alla er därute!

Jul 11 2011

Source Code (2011)

Att ta del av den här historien är som att lite ofrivilligt hamna i Bill Murray´s dilemma i den underhållande Groundhog Day. Minus humorn då.

Colter Stevens(Jake Gyllenhaal), amerikansk pilot på uppdrag i Afghanistan, vaknar upp och befinner sig mot alla odds på ett tåg på väg mot Chicago. Mitt emot honom sitter en vacker kvinna och tilltalar honom med ett helt annat namn. Som om detta inte vore nog upptäcker han också snart att han har ett helt annat utseende. Stor förvirring och jag som tittare fattar att det är något skumt i görningen, precis som det ofta är i filmer av den här sorten.

Dessvärre hinner inte Colter fundera alltför mycket på stundens benägenhet eftersom hela tåget exploderar bara ett par minuter senare och rycker tillbaka Colter till en annans sorts tillvaro där han tycks instängd i en kapsel. En röst förklarar att de tänker ”skicka in” honom igen varpå exakt samma händelse utspelas än en gång. Med samma resultat.

Det här är alltså en actionthriller. Med konstiga inslag.

Och som sådan lyckas den faktiskt rätt bra. Jag som tittare känner mig helt lost i historien, och liksom Colter känns det efter en stund som att en rejäl förklaring borde vara på sin plats. Den kommer, om än i lite sparsam form, men den medkännande kontrollrumsteknikern Goodwin (Vera Farmiga) upplyser Colter om att han deltar i ett synnerligen ovanligt experiment där man lyckas placera en person i en annan persons medvetande under de sista åtta minutrarna i dennes liv.( joråsåatt…) Colters uppgift är att under åtta minuter luska reda på var en bomb, som alltid tycks explodera och utplåna hela tåget, finns. Dessutom måste han försöka få span på om det finns några ytterligare mål för den okände bombaren.

Bakom dagens objekt sitter Duncan Jones och bestämmer. Samme Jones som ligger bakom den lysande Moon, och här har han fått betydligt mer att i bita i rent story- och effektmässigt, med en handling som hoppar som en galen kanin fram och tillbaka i tiden (även om Goodwin påstår att det inte hoppas i tiden utan i medvetandet). Jake Gyllenhaal delar sin speltid mellan att vara instängd i en kapsel med att springa runt på det alltmer bekanta tåget. För varje besök han gör i de sista åtta minutrarna lär han sig mer om personerna och händelserna, blir till slut riktigt vass på att förutse vad som kommer att hända. Detta inte helt utan ofrivillig humor.

Michelle Monaghan har den otacksamma uppgiften att vara romantisk sidekick åt Gyllenhaal och hon gör vad hon ska utan att lämna sin plats som nr 2 i filmen. Vera Farmiga är den motvilliga hjälparen som upplyser Colter om vem han egentligen är och hur just han hamnat i denna situation, inte helt positiv information alla gånger.

Trots visst flum och logiska luckor blir det allt rätt spännande i slutet. Colter visar sig ha egna idéer om hur man kan lösa knivigheter och rädda dagen, och de är inte alltid i linje med de militäriska myndigheternas…som är de som (naturligtvis) ligger bakom det rätt otroliga projektet. Kvasifilosofin tar plats men regissör Jones håller det mesta under kontroll och riktar in sig på den hederliga spänningen, och gör det bra med en handling som hela tiden ”måste” återvända till samma scener. Det ligger ändå en viss konst i att göra det engagerande varje gång.

Source Code är lite konstig som film, men efter ett tag sätter sig spänningen och Jake Gyllenhaal gör ett gott jobb som en sorts 24-light-agent. Det gäller som vanligt att inte tänka för mycket på det man ser utan istället låta sig underhållas. Vilket man faktiskt gör här. Men jag hade inte blivit förvånad om Bill Murray dykt upp på ett hörn. 

”This is not time travel. This is time re-assignment.”

Jul 8 2011

The Adjustment Bureau (2011)

Det dröjer en stund innan jag kan bestämma mig för vad detta egentligen är för sorts film. Klart är i alla fall att utgången är en novell av den icke helt okände framtidsskildraren Philip K. Dick, naturligtvis justerad efter konstens alla regler för att passa en modern publik.

Hur är det egentligen med de val vi gör? Är de helt frivilliga, eller styrs de av en annan, högre, makt…? Är vår väg i livet redan utstakad enligt en plan, och kan man avvika från en sådan? Politikern David Norris, i Matt Damon´s skepnad, upptäcker att det finns en hemlig sorts organisation som ser till att våra liv levs enligt den plan som bestämts just för varje individ. Skulle ett avsteg göras från denna plan rycker omedelbart mystiska män i lustiga hattar, och med påtagliga 60-talsvibbar i kostymeringen, ut och ställer allt tillrätta igen. Speciellt irriterande är detta för David eftersom han precis (av en slump?) träffat sitt livs kärlek, Elise (Emily Blunt), något som enligt hattgubbarna inte alls var meningen i hans ”livsbok” eftersom David är ämnad för något helt annat och nu följdaktligen innebär att de gör allt för att stoppa hans vidare engagemang med Elise och istället styra in David på den ”förtryckta” livsvägen.

Trots sin yttre handling som sveper från både sci-fi, över filosofiska funderingar, till rena thrillerinslag, är detta nog egentligen ett kärleksdrama om att våga följa sitt hjärta istället för det som på papperet verkar bäst. Lite klassisk livsåskådning med andra ord.

Och, jag gillart. Jag gillar att Matt Damon ytterligare en gång visar att han kan klara av vilken roll och genre som helst. Damon håller banne mig på att växa till en av vår tids verkligt stora filmstjärnor, och här ackompanjeras han dessutom av en snygg Emily Blunt på spelhumör och en cool Terence Stamp i ett rutinerat inhopp. Jag gillar att manuset tar fasta på just de frågeställningar om livet och de val man gör, omedvetet eller medvetet. Jag gillar tanken på att det kanske finns en osynlig kraft som vakar över oss, kanske till och med lägger sig i ibland och styr upp oss (skulle verkligen förklara vissa händelser i mitt eget liv…). Jag gillar att filmen blandar visuella lättsamheter med lite djupare funderingar, vilket gör att intresset hålls vid hela filmen igenom och att regissör George Nolfi tycks ha hittat den behagliga balansen mellan drama, lättsamheter, kärlek och lite spänning…trots ett ganska märkligt manus.

The Adjustment Bureau en lagom blandning av allt möjligt. En sorts filosofisk lättillgänglig liten kaka till kaffet om att våga utmana sig själv och följa det man tror på. Inte alls så svårsmält som historien först kan ge sken av. Udda i formen kanske, men engagerande.  

Filmitch har också sett filmen och gladdes åt vissa inslag, medan Henke borta på Fripps Filmrevyer håller sig lite mer avvaktande.

”All I have are the choices I make, and I choose her, come what may.”

Jul 7 2011

Fracture (2007)

Dvd-omslaget gastar om “nervbitande spänning ända till slutet”, men jag undrar om någon som ser den här filmen verkligen känner sig osäker på hur det hela ska sluta? Ärligt?

Trots försök till en udda vinkling på ett gammalt klassiskt, och för all del tacksamt, ämne i Hollywood är det i grund och botten en rätt enkel historia som förlitar sig aningens för mycket på att rätt personer gör precis rätt saker i precis rätt tid.

Hotshot-advokaten Willy (Ryan Gosling) planerar att sluta på åklagarämbetet för att istället bli påläggskalv hos en privat advokatfirma i högre ligan. Innan han slutar handlar det ”bara” om att knyta ihop ett sista fall, att fälla den iskalle Ted Crawford (Anthony Hopkins) för mord på sin fru, ett mord han dessutom erkänt. Ett till synes solklart fall, som blir betydligt mer komplicerat när Crawford plötsligt visar sig ha både ett och flera ess att spela ut på ett oväntat sätt..

Inledningen är lovande, osäker och nästan lite gåtfull. Sedan blir det dessvärre ganska rutinartat och filmen glider in i den berömda mallen då det bara är att ta fram pennan och checka av; Gosling är den unge, självsäkre som naturligtvis kommer på andra tankar. De goda grabbarna inser sina misstag, den fule fisken briljerar med sina tricks och allt ser som vanligt mörkt ut tills genombrottet i manuset kommer under manusets sista tredjedel. Regissören Gregory Hoblit vet dock hur man på bästa sätt gömmer allt det uppenbara i lite snygg förklädnad, och därför beter sig den här historien betydligt bättre än vad den egentligen har fog för.

Anthony Hopkins har, tycker jag,  på senare år en tendens att liksom spela…sig själv… alltmer. Eller kanske snarare en blandning av Hopkins och Hannibal L? Här ser han mest ut att ha en dag på jobbet och cashar in lönechecken för att i ett par scener se lagom dryg och självsäker ut. Det går inte att komma ifrån känslan att Hopkins ändå är lite överskattad som skådis och lever lite för mycket på sin Hannibal-stil. Gosling jabbar dock på bra som motståndare och antagonist till den gamle, har en karisma som gör sig rätt bra i filmer av den här typen. Dock kunde väl både han och vi andra sluppit den totalt meningslösa sidohistorien/romantiska flingen med Rosamund Pike på flashiga advokatfirman. Pike har gjort sig både bra och snygg i ett antal andra filmer, men här känns hon totalt överflödig och tillför inte ett dyft.

Fracture lever för mycket på att rätt saker händer i manuset vid rätt tidpunkt, och att de rätta omständigheterna bara tycks finnas där helt lägligt. Lite för många detaljer känns tillrättalagda och konstruerade för att man inte kan låta bli att uppmärksamma dem, och det känns inte helt felfritt. Men som min bloggkollega filmitch uttryckte det i ett helt annat sammanhang; ”som hemmafilm en regnig dag är den väl ok.”
Rejält snabbglömd dock.

”Your wife? Is she OK?”
”I don’t think she is. I shot her.”

Jul 6 2011

Den andra systern Boleyn (2008)

Att vara bevandrad i den engelska historien är kanske inte alla förunnat. De viktigaste årtalen och händelserna har man såklart via skolan och visst egenintresse fördjupat sig i. Men att påstå att man har full koll på vad som hänt på de brittiska öarna under århundradena kan man inte på något sätt drista sig till att göra.

Tv-serier och filmer gör dock sitt bästa för att hjälpa oss på traven, och för en som dessvärre missat hela serien ”The Tudors” kommer här räddningen i form av dagens skådespel som tar fasta på samma händelser fast ur lite annan synvinkel. Dessutom är det såklart roligare att tänja lite på sanningarna, eller den sanning som historieböckerna ger oss, och istället servera ett manus som ger mer behållning åt dramatiken och underhållningsvärdet.

Kung Henry VIII av England har problem. Hans hustru Katarina av Aragonien tycks bara kunna föda honom flickor, något som den uppenbarligen otålige kungen inte kan acceptera. Tronen måste ju bara tas över av en manlig arvinge enligt den något världsfrånvände kungens sätt att se på saken. Sir Thomas Boleyn ser nu sin chans att kunna smila in sig och sin familj vid hovet genom att låta sin dotter Anne bli kungens älskarinna, när denne nu tappat intresse för sin hustru, och därigenom automatiskt skapa viss status åt Boleyn-familjen (jårå så gick det till på den tiden minsann…). Planen blir snabbt en reservplan när  kungen istället faller för den väna lillasystern Mary. Att Mary just gift sig spelar ingen större roll, familjeplikterna går ju före och Mary ombeds snabbt hoppa i säng med kungen och sära på benen. Snart är hon gravid och dessutom faktiskt förälskad i rikets ledare. Anne blir galen av svartsjuka och…tja…ni hör ju själva vartåt det barkar.

Här börjar en snurrig karusell av intriger, svartsjuka, sex på beställning, ränksmideri bland lismande hertigar, grevar och allt vad de kan vara, passioner, baktaleri, snygga kvinnor i vackra klänningar, fula gubbar i för jävligt herrmode. Precis som det ska vara när ramstoryn grundar sig på en bästsäljande roman där alla känsliga ingredienser ska tillhandahållas.

De stora rollerna förvaltas väl av (alltid sevärda) Natalie Portman som Anne, Scarlett Johansson som Mary och Eric Bana som den något nedtonade (men lömske) kungen. Alla tre ihop med det färgstarka manuset gör att detta inte på något sätt känns som en dryg historia. Tvärtom, dramat blir precis så överdrivet vasst som det ska vara i kostymfilmer, miljöerna är murriga, fotot snyggt och musiken i precis nivå med historien. Till och med en driven spänning infinner sig mot slutfasen av filmen, och det är ju rätt bra betyg åt en film som till det yttre satsar på dialogen som grundpelare. Trots de många friheterna man tagit sig i manuset vad gäller verkligheten, lyckas ändå de flesta större händelserna, som Henry´s brytning med påven, debaclet med de många fruarna och framför allt Anne´s öde, pressas in under speltiden på knappt två timmar. Engelske regissören Justin Chadwick är ett erkänt säkert kort vad gäller engelska kostymdramer och ger producenterna precis vad de vill ha för pengarna.

Den andra systern Boleyn är fräsigt underhållande kostymdrama som torde tilltala alla med viss fäblesse för intriger, svek, passioner, giftiga kommentarer och ögonglitter i form av en färgrik garderob. Snyggt och modernt utformad med sedvanlig Hollywoodtouch som ger valuta för tidsinvesteringen i tv-soffan. Mycket underhållande!

“You better get used to talking about it, when you sleep with the king it ceases to be a private matter.”

Jul 5 2011

Four Lions (2010)

Kan man skämta om terrorism? Kan ett sådant ganska brännbart och känsligt ämne rentav erbjuda skratt och allmän munterhet hos oss som åskådare?

 Den här synnerligen udda historien från England anser detta och bjuder på fyra unga män som har Övertygelsen. Som känner att det är dags att förändra sin omedelbara vardag med en terrorhandling för att göra en markering till övriga samhället för dess sätt att behandla muslimerna i världen.

Egentligen är det nog mest Omar, den vettigaste av dem, som kan förklara varför. De andra verkar mest hänga med av bara farten. Eller för att de helt enkelt är lite softa i skallen. Troligen det senare om man ska vara ärlig. Undantaget ska väl vara den till Islam konverterade engelsmannen Barry, som uppenbarligen kan tänka sig göra vad som helst, bara något sprängs i luften. Varför inte en moské är hans lysande idé, på så sätt ”blir ju alla muslimer i världen ännu argare och vill slåss för sin sak…”

Engelsk humor är som vanligt en otroligt snygg balansgång mellan rena dråpligheter och tänkvärd svart ironi som är till för att få oss att fundera på vad det egentligen är vi tittar på. Manuset glider effektivt runt olika frågeställningar om hur vi förhåller oss till trender, livsstil, filosofi och vem som egentligen har bestämt att olika läror inte kan samsas sida vid sida.

Våra fyra vänner råkar ut för helt otroligt korkade saker, vissa bara händer och vissa är de själva orsak till. Här får man till exempel lära sig hur man äter  upp sitt sim-kort för att effektivt hindra att myndigheterna kan spåra mobiltelefonerna. Bara en sådan sak. I övrigt är det misslyckade träningsläger i Pakistan, dumfula gångstilar för att inte utlösa sprängämnen, hiskeliga förklädnader, konsten att dressera kråkor (!) till att bära sprängämnen (en inte helt idiotsäker plan), en studie i hur man inte bör spela in videosnuttar om förestående terroraktiviteter, speciellt inte med plastvapen i händerna. De är helt enkelt för jäkla misslyckade som framtida martyrer.

Regissören Christopher Morris låter dock aldrig sina huvudfigurer tappa modet. De drivs av sin övertygelse och den oövervinnerliga tanken på att paradiset väntar på den som offrar sig. Samtidigt är det också detta som sakta får filmen att övergå i ett sorts tragiskt klimax, trots humorn, där skrattet och den värsta dumhumorn liksom fastnar i halsen.

Four Lions är underhållande och i slutänden också lite tänkvärd och mörkare, om man ser till hur filmen börjar rent känslomässigt. Vägen dit är dock en snygg palett av engelsk dumhumor och tillika kitschiga överdrifter. Det är sarkasmer, tokerier och vardagshumor av bästa engelska märke. Sevärt med lite tragikomisk beska.

“We’ll blow something up.”
“What we gonna blow up Waj?”
“Internet.”

 

Jul 1 2011

16 Blocks (2006)

Bruce Willis har sin välförtjänta plats i filmvärlden som förste gestaltare av en sliten slusk, helst med alkoholmissbruk och med för jävliga kläder…fast utrustad med ett sällan skådat patos och ett hjärta av guld.

Möjligen kan han utmanas av Mickey Rourke i vissa lägen, men annars är det Brucans hemmadomäner. Här har man dessutom kastat på honom en gräslig musche som lök på laxen.

Som suputsnuten Jack Mosley får han en morgon det till synes enkla uppdraget att frakta det gnällröstade vittnet Eddie Bunker (Mos Def) från häktet till domstolen, normalt sett en händelselös och föga upphetsande  liten tur på runt 16 kvarter. Vad Mosley dock kommer att bli varse är att Bunker har bevittnat något alldeles extra i fulpolisutövande, något som gör att ett par av stadens rejält skumma poliser inte alls vill att vittnet ska nå rätten levande. Dessvärre riktigt illa när det visar sig att Mosleys polarpolis Nugent (David Morse) leder det ruttna polispacket.  Bättre fly än illa fäkta passar rätt bra här och det är precis vad Jack och hans vittne gör, till skurksen stora vrede.

Richard Donner vet hur hantera action från tiden med Dödligt Vapen-filmerna, och tillsammans med Willis visar han hur en gammal hederlig actionslipsten ska dras. Historien i sig är busenkel, på gränsen till banal, men invävt i ett sorts gammalt skönt western-mönster blir det rätt ok ändå.

Donner kan sina scenlösningar och låter dessutom staden New York spela en av huvudrollerna med sina många folkmyller och kvarter befolkade av diverse löst folk som hela tiden verkar springa i vägen alternativt erbjuda visst skydd. Under den stirriga flykten hinner både en och annan hemlighet avslöjas, Eddie pytsa ur sig putslustiga vardagsfilosofier och påverka Jack till att möjligen ta tag i sitt nedsupna liv. Det blir givetvis en småtraditionell buddy-historia mot slutet, Jack kommer på listigheter och manuset är precis så förutsägbart som det bara ska vara i den här genren.

David Morse är naturligtvis lysande som evil cop här, synd egentligen att denne engagerande skådis oftast får ikläda sig fulrollen i de filmer han medverkar i, men å andra sidan gör han det alltid bra. Mos Def som Eddie må vara vansinnigt enerverande till en början, med sin hemska röst, men vinner på poäng ju längre filmen rullar på. Och Willis…tja han är ju Bruce Willis…även om han går på halvfart. Det räcker så.

16 Blocks är egentligen en typisk mellanfilm i genren, regisserad av en man som säkert kan göra det i sömnen om så vara skulle. Utmaningar saknas nästan helt i manuset som ändå innehåller rutinerad spänning och stilsäkra övningar och som återtittsfilm är den helt ok, och lika snabbt glömd efteråt.
En vardagskvälls-avslutare.

”You know, when I woke up this morning, I didn’t expect to be trading nine millies with my friend.”

Jun 30 2011

Point Break (1991)

Vissa gamla alster håller för tusen omtittar, vissa för en vart femte år och vissa går liksom bara att se en enda gång.

När det gäller filmer från slutet 80- början 90-talet är det lite luddigt om hur man bör förhålla sig. Låt vara att mycket filmer producerades vid denna tidpunkt (precis som alla andra år) men den stora digitala filmteknikrevolutionen var väl ännu ett par år bort, så ännu vilade den största delen av en films framgång på storyn och att skådisarna inte gjorde bort sig helt. (för man kan ju faktiskt idag väva in en rätt crappy film i ett snyggt yttre på ett annat sätt än man kunde då.)

Dagens återtitt spänner ögonen i en film som jag faktiskt bara sett en gång förut, då när den kom. Den har alltid legat lite avlägset i minnet som en möjlig kandidat till omtitt men det var först under vintern som tanke blev verklighet när en reaback erbjöd titeln bland hundratals andra, och nu är den också avspelad i min dvd.

Det är Kalifornien, sol, vågor och surfing. Och bankrån. Utfört med snygg precision och (hittills) utan skjutande med tillhörande offer. Naturligtvis är detta tilltag något som retar FBI till vansinne. Unge nye agenten Johnny Utah (Keanu Reeves) sätts på fallet, får gammelagenten och  rutinerat sluge Pappas (Gary Busey) som ”mentor” och sidekick. Pappas misstänker sedan länge att gärningsmännen torde stå att finna i surfarsamhället längs stränderna och får med sig Utah på den udda teorin. Utah går undercover, lär sig surfa, stöter på snygga tjejen och vips trasslar han in sig in något som kan bli ytterst besvärligt att komma ifrån. De coolaste surfarna leds av den karismatiske Bodi (Patrick Swayze), potentiell bankrånare och förbannat trevlig som person. Utah får nu gå en vansklig balansgång för att hålla isär sina känslor och samhörighet med the surferdudes och sin plikt mot FBI.

Regisserande Kathryn Bigelow har helt klart tajming för snygga miljöer, effektivt berättande och förmågan att väva in lojalitetsdrama mitt i allt. Keanu Reeves på uppgång i karriären har fått en tacksam roll som passar honom perfekt. Samma gäller Patrick Swayze som redan här var uppe i smöret ordentligt, rollen som den filosofiske Bodi är rätt gjuten och genererade säkerligen inte en mindre beundrarskara. Ramstoryn broderar snyggt ut sig med de obligatoriska hållpunkterna i manus och det allvarsamma behandlar lojalitet, utanförskap och samhörighet.

Det blir dock aldrig taffligt eller löjligt, istället bra driv i action och replikskiften som löper utan större irritation. Lori Petty (vart har hon tagit vägen!?!) är Johnnys romantiska intresse med attityd och utsatt för hans motvilliga dubbelspel. Roligaste och bästa insatsen står ändå Busey för som räven Pappas, Busey tycks alltid ha fascinerat som en sorts gossen ruda fast ändå med solklara talanger som skådespelare. Här blir han nästan en skön mysfarbror med hårda nävar och det är inte utan att man saknar honom i dagens moderna produktioner.

Point Break har inte alls åldrats så fruktansvärt mycket som vissa andra filmer från den här tiden. Storyn känns fortfarande aktuell och Bigelow har öga för snygga scenkompositioner. Alla skådisar levererar, liksom fotot och musiken. En lagom upp-pumpad thrillerhistoria med det tacksamma temat good guy vs. bad guy snyggt inlindat i skön Kaliforniensol och moraliska tveksamheter.

“If you want the ultimate, you’ve got to be willing to pay the ultimate price. It’s not tragic to die doing what you love.”