Jun 17 2013

Sommarklubben: Närkontakt av tredje graden (1977)

Mer Spielberg. Kanske har den skäggige superregissören produkter som passar sig ovanligt bra i en Sommarklubb?

Som tidigare hävdats; Spielbergs äldre alster är i min bok vassare än hans modernare skapelser. Kanske 70- och början 80-talet är hans mest starka? Eller är det den Spielberg jag mest vill förlika mig med, rent berättarmässigt, som huserar då? Här återigen ett samlat bastant grepp på det här med att berätta om en familj i centrum där yttre påverkan kommer att spela en betydande roll för det som komma skall.

Mitten 70-talet tillhörde väl annars den nylanserade sci-fi-genren tack vare George Lucas galna framgång med en viss Luke Skywalker. Smarta filmmakare och manusnissar var naturligtvis inte sena att haka på trenden. Så även Steven Spielberg. Bara två år tidigare hade han ju lanserat Hajen och var nu i smöret. Lite egna funderingar runt det här med ufon och möten med märkliga farkoster mynnade så ut i manuset till dagens film. En snygg kombo rent berättarmässigt där han återigen presenterar kärnfamiljen, som varvas med de ibland lite kliniska (men inte oengagerande) forskarnas mystiska förehavanden. Allt leder i slutändan naturligtvis fram till samma ställe där den magnifika finalen utspelas. Spielbergs snygga grepp att låta filmens stjärna Richard Dreyfuss gå från en sorts sorglös familjefarsa till besatt konspirationskille, redo att offra nästan allt och alla i sin jakt för att stilla oron, känns både märkligt naturligt och lite skrämmande på samma gång.

Effekterna blir underhållande, rätt vackra och…i början lite lagom olustiga. Precis som det ska vara innan man riktigt vet vad som väntar. Många biobesökare blev besvikna då de möjligen hade väntat sig…tja kanske mer action. Här ligger fokuset mer på drama och hur händelserna påverkar alla inblandade. Mystiken runt de olika händelser Spielberg lyfter fram längs filmen känns helt rätt insmuget i manuset. Under senare år har dock filmen fått sin rättmätiga cred, och kan väl idag sägas vara en riktig klassiker..?

Själv har jag alltid älskat den här filmen. Den tycks på ett märkligt sätt kunna blanda vetenskap med en sorts fruktan för vad som skulle kunna vänta därute i den stjärnklara sommarnatten. Plus att det slängs in en sorts Svensson-familj mitt i handlingen. I sann Hollywoodanda fläskas det naturligtvis på ordentligt mot finalen, och har man lite svårt för det där sliskiga blir det såklart besvärligt om man är på det humöret.

Jag ser en upphottad BR-jubileumsversion av filmen och här har den gode Spielberg varit vänlig nog att dels förfinat kvalitén, plus att han tagit bort de extralånga (helt onödiga) slutscenerna som filmbolaget tvingade honom att lägga in bara ett år efter premiären för att de skulle kunna marknadsföra filmen igen, nu som ”the extended version”. Dessutom har han lagt till extra scener mitt i filmen som mer beskriver den alltmer komplicerade familjesituationen. Samt en jäkligt snygg sekvens på ett ufo som rör sig genom den amerikanska mellanvästern-natten. Smutt säger jag.

Närkontakt av tredje graden är en strålande (sommarnatts)upplevelse som levererar från hela känsloregistret och till och med slänger in lite humor på väl valda ställen. Richard Dreyfuss tycks trivas oerhört bra hos Spielberg och får ur sig en gestaltning i klass med hans insats i Hajen. Mystik, filosofi, spänning och hittepå(?)-vetenskap mixat med lite coola 70-talseffekter. En perfekt, PERFEKT,  rulle i sommarnatten. Vintage Spielberg…the best.
Närkontakt i sommarnatten.

Jun 14 2013

The Numbers Station (2013)

Liksom blogvännen Henke tycks jag hysa en sorts vurm för John Cusack.
Kanske är det hans buttra utseende. Hans släpiga och tilltufsade sätt. Hans förmåga att se ointresserad och sammanbiten ut på samma gång.
Fan vet. Som sagt..en man crush?

Från att ha medverkat i en av de mer underhållande filmer jag vet, Grosse Point Blank, har vår hjälte möjligen peakat sin karriär för ett bra tag sedan. Och från t.ex. Vince Larkin i Con Air har det blivit mer och mer besök i B-filmsträsket. Men vaddå, där hittas ju andra snubbar med stil också….typ Nic Cage! (host!)

Nåväl, sist jag kollade in Cusack var han en besatt Edgar Allan Poe i Baltimore. Här är han en trött CIA-agent i New Jersey som börjar med att skjuta ihjäl folk till höger och vänster. Naturligtvis (men NATURLIGTVIS!) jabbar dock samvetet in en klockren höger och Emerson Kent (jo han heter så) tappar stinget, blir omplacerad till tjänstgöring i England, på landsbygden där en gammal nedlagd flygbas fungerar som hemlig gömma för en av CIA´s alla sändarstationer i världen. Ett ställe där en person (uppenbarligen kvinnor mest) sitter och rabblar kodade siffror till agenter världen över. Hemliga meddelanden som inte kan spåras. Mycket effektivt enligt förtexterna (även om jag har svårt att tro på att det skulle vara bättre än snabba digitala trollkonster i cyberrymden).

Skit samma.
Emerson är satt att bevaka sifferbruttan Katherine (Malin Åkerman) så att inget händer, och vad som egentligen skulle kunna hända under normala omständigheter frågar man sig ju lite försiktigt. Eftersom detta nu inte på något sätt är en snackfilm om meningslösa siffror så händer naturligtvis det oväntade. Just på Emersons påbörjade skift. Det skiter sig i det blå skåpet och vips är det Emerson och Katherine som inlåsta i sifferbunkern måste hålla stånd mot okända badass och vad de nu kan vilja. Pang på rödbetan så att säga.

koll på både brutta och picka

Bakom rodret i dagens rulle hittas ännu en dansk! Kasper Barfoed (Barfota-Kasper?) Om honom vet jag inget, förutom att han tycks komma från tv-världen. Nu uppenbarligen överplockad för att skolas i Hollywoodfabriken. Vad kan väl passa bättre då än att börja med en lagom lusig B-thriller. Bara komma in och regissera lite sådär efter ett redan uppställt och mallat manus. Kanske har Barfoed tur som får jobba med vår vän Cusack och dennes stil: lite vänlig och inte speciellt intresserad av att diva till sig. Springa runt och smyga, sucka, dra iväg ett par skott, se lite härjad ut och sedan dra in lönechecken. Det räcker för honom.

Och så vår Malin då. Lite splittrad om henne. Normalt är hon ju bästa kompisen i romantiska lättviktare..typ. Här blir det lite andra bullar så att säga. Hon gör väl dock vad hon ska i det synnerligen begränsade och lite ansträngda manuset. Kanske hon tar i aningens för mycket i sina kritiska scener. Men äsch, ingen av dem gör ju på något sätt bort sig. Kasper regisserar enligt standardmallen och bjuder inte på några som helst utstickare, Cusack kör sin Cusack och Åkerman är ändå rutinerad nog att inte framstå som ett hjälplöst våp.

The Numbers Station är en tvättäkta rulle från andradivisonen, ingen tvekan om det. Som övningsobjekt för en dansk med ambitioner känns det dock som ett helt ok projekt att basa över. Generellt en smått oengagerande historia. Inget att spara i minnesbanken, men en räv som Cusack räddar föreställningen till ett…tja..habilt betyg.

Jun 13 2013

Sommarklubben: The Terminal (2004)

Lite lagom lekfullt från Steven Spielberg.
Möjligen då med lite allvar mellan raderna. Visst är Spielbergs karriär en monstruös framgång, men nog har han haft sina dalar han också. Det finns en del av mig som alltid kommer att hävda att tidiga Spielberg är den bästa Spielberg. Basta.

Här, i början av 2000-talet, tar han hjälp av Tom Hanks och en löst verklighetsförankrad historia. Hanks är Viktor Navorski, vilken landar på JFK i New York bara för att upptäcka att han genom ett ödets nyck inte har papper eller visum att komma in i USA. Dessutom kan inte myndigheterna skicka tillbaka honom heller, då han plötsligt är statslös. Återstår för Viktor att fördriva dagarna i transithallen, till tullchefen Dixon´s (Stanley Tucci) stora irritation.

Det känns lite märkligt att man ändå kan krama ut ett fungerande manus ur denna historia. Mycket beror naturligtvis på Hanks som återigen får köra en onemanshow och gör detta så pass bra att man faktiskt aldrig får tråkigt i hans sällskap. Spielberg visar också här upp den där lilla förmågan han tycks besitta att skapa en färgrik story utav något som är rätt och svart och vitt på papperet. Kanske är det de små detaljerna, kanske är det att han lutar sig mot Hanks rutinerade skådespelande. Trots att det egentligen inte händer så fasligt mycket blir den påhittige Navorski rätt underhållande, dessutom i skön kontrast mot den tålamodsprövade chefen Dixon som pålitlige Tucci naturligtvis inte misslyckas med att göra sådär lagom otrevlig.

Det enda som jag kan tycka känns lite malplacerat är Viktors lilla ”flirt” med flygvärdinnan Catherine Zeta-Jones. En detalj som känns lite ansträngt inskrivet i manuset, och som kanske bara finns där för att ta fram Viktor i ett annat ljus. Men ok då, vem är väl jag att haka upp mig på en sådan detalj i det stora sammanhanget. Lägg till detta ett par andra små sidohistorier som alla inbegriper vår udda ”hjälte” för dagen, och visst lyckas ändå Spielberg ta hem det till slut i avdelningen trivselfilmer.

The Terminal rattas av en regissör som inte direkt väljer att gå på djupet med historien mer än vad som absolut krävs, det känns mer som att han satsar på den lättsmälta underhållningen. Lagom dos med allvarsamhet ändå inkilad mellan trivselnissen Viktors upplevelser visar att Spielberg rutinerat kan förvalta även denna genre på ett engagerande sätt och jag köper med lätthet samarbetet mellan firma Spielberg/Hanks.
Papperstrassel i sommarnatten.

Jun 12 2013

Nathalie (2011)

Kan man börja leva igen fast man förlorat allt hopp och glädje?
Nog så svår fråga att ta ställning till, speciellt om man aldrig haft anledning till det.

Och framför allt, kan man hitta kärlek igen?
En fråga som franska Nathalie (Audrey Tautou) ställer sig efter att ha förlorat sitt livs kärlek i en tragisk olycka. Från att ha varit pigg och levnadsglad försvinner hon in i ett sorts töcken, för att sedan komma ut på andra sidan, härdad, lite kallare och näst intill uppgiven på vad livet har att erbjuda. Jobbet på kontor blir hennes räddning där hon gömmer sig i arbetsuppgifterna för att inte behöva känna efter hur hon mår.

Nu är ju detta en fransk feelgoodfilm och som en sådan börjar det onekligen rätt mörkt måste man ju hålla med om. Men snabbt tar det sig dock mot ljusare horisonter i manuset. Livet rullar ju som bekant på och vips har det gått tre år sedan Nathalies älskade man rycktes bort. Hon avancerar på jobbet och får inledningsvis ducka för chefens oavbrutna försök att flirta upp henne. Så en dag möter hon Markus, en svensk (!) kollega som ingår i hennes arbetsgrupp, och från den dagen börjar något hända med Nathalie.

Är det inte det jag sagt då och då, fransmännen kan ju de också om de bara vill! Historien utgår från en bok som förvaltats till film med både manus och regi av författaren själv! Ovanligt? Tja, men onekligen intressant. Och så har de ju Audrey Tautou att luta sig mot! Inget snack om att detta är hennes film. Liten, bräcklig, sårbar, stark, attraktiv och i vissa lägen charmerande gåtfull. Samspelet med kollegan Markus (som dock inte spelas av en riktigt svensk utan av en snubbe vid namn Francois Damiens) är sådär härligt sprudlande att man liksom bara sugs in i deras värld. Att Markus dessutom inte alls är någon bildskön typ utan snarare tvärtom, en nörd i stickade tröjor, tunnhårig, medelålders och fruktansvärt osäker på sig själv, gör ju bara att man älskar historien än mer.

Naturligtvis är det inte bara rena autostradan till kärleken och komiken som gäller så fort de fattat tycke för varandra. Nathalie bär på en tung sten och frågar sig själv när hon kan och vill släppa taget om det som varit. Osäkre Markus måste övervinna sin rädsla att förlora allt positivt när han äntligen ser ut att hitta rätt i sitt loserliv.

Vad storyns upphovsmakare, David Foenkinos, gör är att ställa alla de där frågorna som kanske finns hos oss alla. Han klär tankar och spekulationer i en historia som blir sådär engagerande och nära som bara vissa kan bli. Att man upplever den där stunden med karaktärerna man nästan inte vill ska ta slut. Man hejar på dem, och skäms för dem när det tokar till sig. Tautou känns magnifik och ett bättre val kunde inte ha gjorts till huvudrollen. Hennes känsloregister är lysande och hon spelar lika mycket med sina blickar som med sin kropp och gester. Den tokrolige Markus är underbar att skåda, kanske för att man känner igen lite av sig själv? Hrm..

en fransk Micke Nyqvist som sitter där..?

Ibland träffar ju europeiska produktioner bara så rätt i magen och det här är en sådan. Ett riktigt helgerån om nu Hollywoodproducenter skulle få för sig att sno historien över pölen och pytsa ut den i lagom sliskig kostym. Måtte detta aldrig hända.

Här finns både humor och sorg intill varandra, och det fascinerande är att det ena inte tar ut det andra. Om historien börjar i kärlekens bubbliga uppsluppenhet, slutar den i samma lite stukade kärleks förtroliga och försiktiga framtidstro. Med en av de bästa slutmonologer (och slutbilder) jag upplevt på film om kärlek och livet faktiskt.

Nathalie, alt. La Delicatesse, är en underbar liten film som gör något med mitt sinne. Den fastnar och jag märker hur jag återvänder i tankarna till historien titt som tätt. Skratt, sorg och ett udda kärleksdrama. Berörande trevlig upplevelse.

Jun 11 2013

Vehicle 19 (2013)

En rätt bra idé blev till en ganska tunn och intetsägande film. Eller nåt.
För ok, om man kan vistas i en telefonkiosk i en hel film och göra spänning och drama av det…så borde ju grejen med en film som utspelas i en bil ha sina chanser den också.

Möjligen lider dagens skapelse av att det är en indiefilm med begränsade resurser för sådana här storyupplägg.
Eller att manuset helt enkelt inte lyckas fastna riktigt. Vilket ju faktiskt är lite synd ändå, för tanken är som sagt god. Det måste man ändå ge regissören, en Mukunda Michael Dewil, som också har plitat på historien.

Amrisen Michael (Paul Walker) dimper ned på Johannesburgs flygplats i Sydafrika, där han via hyrbil ämnar ta sig till den amerikanska ambassaden där ex-flickvännen jobbar. En sorts försoning står på programmet och vi lär oss också snabbt att den gode Michael har en strulig icke helt laglydig historia bakom sig.

Knappt har han dock hunnit sätta sig i den bokade bilen och börjat irra runt i ett stimmigt Johannesburg förrän märkliga saker börjar hända, bilen visa sig innehålla en helt otippad ”last”, och det mesta går så där fel som det bara kan göra på film. Inte nog med att de kör på vänster sida i Sydafrika, nu måste Michael dessutom se till att bilen inte hamnar i polisens blickfång. Korruption är naturligtvis ämnet för dagen.

Paul Walker tutar och kör som om det gällde livet, vilket det ju i och för sig gör mest hela tiden. Som det stora dragplåstret i rollistan är han naturligtvis i stort sett 100 procent av speltiden, bakom ratten och med ett förvirrat uttryck.
Just greppet att låta filmen utspela sig inne i bilen känns egentligen lite lockande och utmanande, både rent tekniskt att tillverka och för mig som tittar. Att vara på samma nivå som filmens förare ger onekligen en helt annan översikt över vad som händer i omgivningen, och det en stund att anpassa sig till sättet att titta på filmen.

Nu kan man ju dock inte bygga en thriller på att bara filma en kille som kör runt i en bil i drygt 80 minuter, det gäller att tillföra något i historien också. Och det är väl här det brister lite. Historien som sådan känns lite ologiskt malplacerad och rejält ansträngd. Skurksen blir rätt anonyma och bara röster i en telefon. Walkers samspel med filmens kvinnliga motvikt Rachel (Naima McLean) känns lite stressad och hinner aldrig fastna riktigt. Alla blir för intetsägande helt enkelt, Walker också.

har fullt upp med vänstertrafiken!

Någonstans kan jag inte låta bli att undra varför Walker ställt upp i den här filmen (även om en stor del av svaret stavas c-a-s-h), än mer förvånad blir jag faktiskt då jag ser hans namn som en av producenterna också! Men vem vet, kanske han ville supporta den sydafrikanska filmindustrin och lockades av det udda konceptet.
Att det går att fixa till rätt ok biljakter även utanför Hollywood, med småsmulor till produktionspengar, visar regissören Dewlin trots allt upp vid ett par fåtal tillfällen.
Btw: är Walker ett householdname numera när det ska rattas bilar i hög fart?
Är det hans öde månne?

Vechicle 19 satsar sitt mesta krut på konceptet med en isolerad, rörlig miljö. Kanske lite för mycket, då historien hamnar i bakgrunden och inte känns lika dramatisk som troligen syftet var från början. För att vara en film tillverkad utanför den stora filmindustrins ramar bör den dock ha lite cred för både idé och tanke. Naturligtvis en rulle man glömt i samma sekund den är över…men en B-film som det ändå inte går att dissa ut helt.

 

Jun 10 2013

Sommarklubben: Sneakers (1992)

Årets sommarklubbande inleder vi med en liten tidsresa tillbaka till när datorskärmarna var tjocka, datamodemen extremt pipiga och kablarna till synes ovanligt rikliga till mängden samt trassliga i väntan på en trådlös framtid.

Elegante och gemytlige Robert Redford basar över ett gäng tekniknördar och snabbkäftade filurer som har som specialitet att testa företags säkerhetssystem genom att helt enkelt försöka bryta sig in i dem. Bra lönsamhet och stor efterfrågan där i början av 90-talet när teknikboomen blomstrar och alltför många ser frälsningen i IT-bubblan.

När Redford så får ett uppdrag han inte kan tacka nej till från myndighetshåll (eller…?), kör det ihop sig ordentligt och gamla personliga synder nystas upp. Gänget sluter dock upp bakom och får naturligtvis ligga i med både list, tur och lite logiska luckor för att fixa biffen medelst lite blippbloppande och gammal hederlig action.

Förutom den sportigt unge gamlingen Redford syns här en laguppställning med bl.a. en tjattrande Dan Aykroyd, en butterrolig Sidney Poitier, David Strathairn som blind hörselfantom Mary McDonnell som hjältens tjej samt en ung och saknad River Phoenix som fixare i största allmänhet. Det är tidigt 90-tal och miljöer därefter, enorma teknikrum, stora servrar och finurliga men lite jönsiga säkerhetssystem som måste knäckas.

För regisserandet och storyn står Phil Alden Robinson, samma snubbe som gav oss Drömmarnas Fält alltså. Här kör han på med lite rappare grejer får man väl säga, men samma avspända lekfullhet kan anas i den här lätt ansträngda historien som försöker vara både lite spännande och komisk på samma gång.
Funkar helt okej.

Sneakers är trots sin lite konstruerade handling en stunds lättsam underhållning som inte bör lämna någon sådär jättebesviken. Sliten av tidens tand måhända och inget mot dagens technothrillers såklart, men lite nostalgiskt fräsig ändå med ett gäng underhållande skådisar i frontlinjen.
Övervakning i sommarnatten.

Jun 6 2013

The Master (2012)

”Visa mig ditt förflutna och jag ska rädda dig till en bättre framtid…”
Är det möjligen det allt handlar om? Så enkelt?
Eller, jag vet faktiskt inte riktigt vad Paul Thomas Anderson försöker säga mig här.

Att summera intrycken så snart efter att ha sett dagens filmiska alster gått i mål blev plötsligt väldigt mycket svårare än jag trott. Jag antog möjligen jag hade förstått PTA med föregångaren, den synnerligen engagerande There Will Be Blood, men här lurar han fasen skjortan av mig igen.

Vad vill han säga? Vilken ställning ska jag ta? Vilken tar han som filmmakare och manusplitare? Är det en spark i baken på allt vad Scientologer och Vittnen och diverse andra sekter heter? Är människans väg till inre ro att utsätta sig för prövningar av det mer smärtsamma slaget? Är det rätt att lämna allt sitt hopp i händerna på karismatisk ledare? Avsäga sig sitt eget förnuft?
Många frågor som tittare. Synd att Anderson inte direkt tillhandahåller svaren i en annars tungt dramatisk och jäkligt snygg film.

Freddie Quell (Joaquin Phoenix) är en krigsveteran med uppenbara problem att anpassa sig till det kommande 1950-talet. Alkoholiserad på vätskor man inte vill veta vad det är, utmärglad och irrationell i sitt beteende klarar han inte av att behålla de jobb han får. Mer eller mindre på driven kommer han av en slump i kontakt med den karismatiske och jovialiske Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman), ledare för Saken, en sorts kult som sakta växer fram i efterkrigstidens USA, som menar att orsaken till människans olycka står att finna i tidigare liv man levt…typ.
Dodd tar snabbt den bräcklige Quell under sitt beskydd och Quell blir snart en del av sällskapets märkliga kärntrupp. Dodd är precis sådär bländande magisk i sitt sätt att både prata och agera att han med lätthet lockar fram en sorts beroendeställning hos sina anhängare, och tycks även kunna charma till sig ekonomiska medel för sin verksamhet. I alla fall till en början.

Anderson låter helt rätt sina två huvudroller ta den största platsen i dramats inledning. Dialogerna och scenerna mellan Phoenix och Hoffman är praktexempel på när två enormt begåvade skådisar går in för sina roller till bristningsgränsen. Just Phoenix är hysteriskt bra vill jag hävda, inte bara i sitt sätt att prata utan även hur han agerar och ser ut. Hoffman vet man ju sedan tidigare vad han kan göra med ett matigt manus, och här gör han sannerligen ingen besviken på den punkten.

charlatan…eller bara trivsam gubbe?

Dramats första hälft är rentav lysande och särskilt engagerande, Anderson sätter upp spelpjäserna, drar ned tempot, låter kameran stanna vid detaljer och varje ansiktsuttryck och inre känsla förmedlas ut till mig som tittar. En sorts märklig envig mellan två män avbryts då och då av en stramt effektivt spelande Amy Adams som Dodds fru Peggy. I början mest i bakgrunden, men ju längre filmen rullar en maktfaktor som till och med hyser viss makt över sin make mot slutet.

Men.
Lika lätt som det i början är att bländas av Andersons manus och visuella kringelkrokar, lika lätt växer frustrationen ju längre mot finalen filmen tar sig. Som om det handlar om ballong som sakta pyser ut. Filmen mattas betydligt i sin sista tredjedel, hackar lite på tomgång och slutet kommer både snopet och otillfredsställande. Och vad har egentligen uppnåtts då? Kanske måste jag se om filmen inom en snar framtid för att förstå den? Eller…kanske måste jag inte förstå den..? Den starka början och det intressanta upplägget börjar svaja märkbart när en sorts stiltje inträder i förhållandet mellan Freddie och Lancaster.

I brist på full insikt får jag istället notera plus på det hantverksmässiga sättet Anderson presenterar sin film. Och att han inte räds att proppa in ett och annat provocerande bildspråk i vissa scener.

The Master lämnar inga större svar på de frågor som dyker upp hos mig, vilket kan kännas frustrerande efter drygt två timmars sittning med detta murriga drama. Ska jag tolka filmen som kritik mot persondyrkan och faran med att överlämna sitt eget medvetande och öde i någon annans händer? Eller är historien bara ett nedslag i regissörens märkliga sätt att visualisera sina egna tankar om alltings varande..?
Sevärd trots allt för lysande skådisar, gedigna detaljer och snyggt foto.
En film som både engagerar och irriterar. Andersons mål uppnått?

Tack till Noble Entertainment för recensionsexemplaret.

Jun 5 2013

Filmspanarna: Manlighet

Manlighet.
I filmsammanhang. Sätt in det begreppet i en smidig kontext den som kan.
Eller vaddå, manlighet som begrepp och uttryck borde väl vara bland det lättare att likt en Beckham skruva in i sitt rätta (film)sammanhang.
Kika på filmhistorien, the past and the present.
Filmer spelar ofta, inte alltid, på våra föreställningar om den perfekta tillvaron. En drömvärld, en plats för hjältar. Och hjältinnor. Där både manlighet och kvinnlighet sätts i speciella uttryck och forum.
Idag kikar Filmspanara på Manlighet (kvinnligheten kommer i juli!).

Jaha. Så hur definierar Du manlighet på film..?

Den där supersmarta typen som listigt undviker alla fällor på film?
Den där urstarke kolossen som tycks klara av vilka badass eller vilka betonghinder som helst?
Den där smidige och bedårande snubben som tycks charma sig rakt in i din förtjusning?
Den trulige, bekymrade, överviktige figuren som mest verkar längta bort någon annanstans?

Ojoj, tittar man på filmhistorien och alla de rullar som pumpas ut,
är det liksom bara att take your pick. Det finns en manlighet för alla böjelser så att säga. Och det finns naturligtvis inget rätt och fel i sammanhanget heller. Olika publik dras till olika typer. Det intressanta är ändå att konstatera att manliga hjältar kanske ändå HAR förändrats lite genom årtiondena. Visst, det finns fortfarande publik för en supertrimmad Tom Cruise som hänger utanpå en skyskrapa och flashar en muskulös 50-årings superkropp, en smidig Johnny Depp som osar sexighet och troligen är rätt många kvinnors (och mäns) ”frikort”.

Å andra sidan finns det numera också plats för en pondusmagad Philip Seymour Hoffman eller en lätt sluskig Rolf Lassgård, som med sina personligheter och en sorts tilltalande karaktärer bevisar att manlighet inte bara behöver komma i form av en väloljad kropp, en vighet, förmågan att knäcka varje badass med en rak höger.

”here´s looking at you kid..”

Visst förändras också manligheten genom åren.
Backa lämpligt antal årtionden och plötsligt var Humphrey Bogart så nära den totala manligheten du kunde komma. Eller?
En ruffig drinkare, hård i repliken mot både kvinnor och män. Tog ingen skit från någon. Slog först, frågade sen.
40-talets mediatyp för hur en manlig rolemodel skulle vara?

Fast forward ett antal år…se där knallar Clint Eastwood runt som Dirty Harry. Tar ingen skit han heller och gör gärna uppror mot inkompetenta chefer och kollegor. Gör processen kort med skurksen.

För att inte prata om Sylvester Stallone. Som John Rambo i First Blood! Va! Vilken snubbe! Tystlåten och stenhård på samma gång. Men skilde sig lite från de tidigare stereotyperna då han också visade sig bära på ett sårbart sinne. Ok, han tog inte heller nån skit till slut och visade vart skåpet ska stå! Och Rocky…tja jag behöver väl liksom inte gå in närmare på det..
Schabloner för modellen på manlighet. Fast kanske inte med ensamrätt. En sorts förändring skulle smyga sig på…

Här kommer ett udda exempel: en film som Staying Alive t.ex. (ju regisserad av Sly förresten!) sportar en vig Travolta som dansare med svårigheter att slå sig fram i showbiz. I många läger utskälld som film och som uppföljare till supersuccén Saturday Night Fever. Själv tycker jag det är en rätt underhållande historia, med en Travolta som dansar skiten ur sig gubevars, och plötsligt framträder en lika stor manlighet i den här rullen med en ”hjälte” som till slut har superkoll på de oerhört snygga danssekvenserna!

Vi vänder blickarna mot den underbara filmen Billy Elliot, som ser en liten kille välja balett framför boxning. Naturligtvis inte utan kontroverser, men likväl en annan form av manlighet på film.

Gamle Clintan blev plötsligt ovanligt manlig på äldre dar utan att vifta med puffra eller klippa till skurks i det oerhört romantiska dramat Broarna i Madison County. Visa mig den kvinna (och man) som inte tycker Eastwood utstrålar en sorts vardagslivsmanlighet där…!

Clint tappar helt fokuset på bron…

Ni ser ju själva.
Antagligen skulle jag kunna ägna 1000 tecken till åt att rabbla manlighet i olika former. Kanske kan vi ändå vara överens om att uttrycket manlighet inte på något sätt har ensamrätt på de hårda, tuffa och mäktiga snubbarna. För varje stenhård och osårbar hjälte på film med värsta muskulösa kroppen, finns det också en annan manlighet som ofta kan hittas i de djupare lagren i helt andra filmer.

Dagens filmindustri verkar också på allvar ha tagit till sig detta faktum, och fokar nu ofta på båda inriktningarna. Borta är kanske det klyschiga 80-talstänket där en sann huvudperson med manlighet gjorde bäst i att spöa någon medelst nävar eller vapen i någon form.
Tack och lov verkar tankar och en inre personlighet nu spela minst lika stor roll när det gäller att porträttera en karaktär med manlighet.

Det känns ganska självklart att manlighet på film är sprungen ur ett litterärt arv från länge sedan, om hur hjältar skulle bete sig.
Blev manligheten en sorts skruvad vision av hur gemene man egentligen ville vara? Att trotsa alla faror, smärtor och prövningar för att vinna flickan på slutet? Nu är det möjligt att jag är ute och filosoferar lite för mycket här…men att vara stark, tålig och inte gråta…det är inte länge sedan dessa detaljer var bland de viktigaste egenskaperna i mångas ögon.
Först då var du en man. Någon som räknades. Hollywood har naurligtvis alltid hängt på framkanten och behandlat samhällets stereotyper på synnerligen effektivt sätt.
Byggt en hel (nästan) industri på sina manliga hjältar, sina figurer som gör saker vi andra bara kan drömma om.

Idag är möjligen filmvärlden lite mer anpassad till rådande verklighetsklimat, men visst, vi ser en bekymrad James Bond med nöd och näppe klara skivan.
Låt vara att Bond numera är märkt av sinnliga ärr, bär på mörka minnen och tvivlar både på sig själv och världen. Trots det är han ändå den där slimmade, coola, snubben som gör sig i vilken kostym som helst, rör sig världsvant i diverse metropoler, tål smällar och stryk som en annan Hercules och uppfyller var ochvarannan klyscha när det behövs.

För det är väl till syvende och sist så kanske ändå, att dagens filmvärld behöver karaktärer ur båda kategorierna.
Någonstans förkroppsligar de ju våra hemliga drömmar och synen på The Man.

Hur ska det bli i framtiden då tro?

Tja, i väntan på detta svar kan ni nu med stor energi kasta er över vad mina bloggkollegor i sfären skriver om månadens ämne:

Jun 4 2013

Parker (2013)

Mest anmärkningsvärt idag; regisserandet sköts av gamle Taylor Hackford.
Mannen som en gång i tiden gav oss 80-talets kanske ultimata kärleksfilm för hormonstinna tonåringar: En officer och gentleman 1982.

Jag erkänner, visste inte ens att karln gjorde film längre efter Ray 2004.
Och absolut inte att han har tagit ett kliv in i den här ”hämnd- och vedergällnings”-genren. Men vaddå, det är väl inget fel med udda överraskningar ibland.

Annars är det lite som vanligt, sätt dagens huvudgubbe Jason Statham i vilken rulle som helst och han levererar. Idag är han Parker, en listig och ändå godhjärtad bandit med smarta och effektiva rån som specialitet. Här är det marknaden Ohio State Fair som blir rånad på värsta bytet och allt vore väl frid och fröjd om inte Parkers synnerligen opålitliga och påtvingade rånarkompisar försöker döda honom efter utfört uppdrag.

Lämnad halvdöd i ett dike kunde ju historien om den gode Parker tagit ett abrupt slut här, men självklart överlever han och planerandet för hämnden kan ta sin början. Och kan man också komma över lite byte som bonus så är väl det bara bra tänker Parker slugt.

Hackford spiller ingen tid på onödiga eller irrelevanta sidospår, han låter Statham köra raka puckar och vad han är bra på och egentligen gör han precis samma roll som alltid, vilket aldrig lär leda till något pris för extraordinärt skådespelande. Men vad gör väl det när han istället alltid ser till att värdet på underhållningsvåldet står sig ganska bra.

Figuren Parker hämtas från romanvärlden och författaren Donald E. Westlakes penna och har faktiskt setts förut på film, då hette han dock Porter (märkligt nog) och förkroppsligades av Mel Gibson i Payback. Ni som sett den rätt habila rullen vet då ungefär vad som väntar här.

Ett förförisk och glittrande West Palm Beach i Florida är lekplatsen för större delen av filmens handling med en regissör som har full koll på klyschiga dialoger och actionröjet. Statham är ju sig själv typ och möter bra motstånd i bl.a. Michael Chiklis och Clifton Collins Jr. som dräggiga badass. Att dessutom slänga in gamle vargen Nick Nolte för ett par minutrar på ett hörn kryddar lite extra. Dagens andra förvåning (om Hackford var den första) är att Jennifer Lopez  faktiskt har både talang och karisma i rätt miljö. Som den här.
Trots träbocken Statham anas en rätt trevlig kemi mellan honom och Lopez då hon dyker upp som en sorts märklig sidekick.

utsikten känns mer hänförande än hatten..

Förvänta er ingen djuplodande story med seriösa karaktärer. Här är det mer pang på och ett antal logiska luckor får man liksom bara lämna där man ser dem. Eftersom jag gillar Statham har jag lätt att gilla dagens film, man vet precis vad man får. Dessutom ser filmen snygg ut och normalt sett brukar man ju säga att ytan sannerligen inte är något att luta sig mot i någon större utsträckning…men här vill man inte skrapa för mycket på just den. De som har svårt för Statham och dennes endimensionella skådespelande får dock säkert anledning att muttra lite. Även om han aldrig lär komma in i finrummen i skådisvärlden, vill jag påstå att hans namn och filmer med lätthet spelar in sina förväntade dollars utan att skämmas för sig alltför mycket.

Parker är faktisk bättre än jag kunde tro. En lagom mix av hämnd- och heiststory med tillhörande underhållningsvåld och en litet stänk av komiska situationer. Inget du inte sett förut, men genomarbetad och rätt stabil ända till finalen. Och vem kunde tro att Lopez skulle vara så bra att hon närmade sig Out of Sight-klass igen…?

Maj 31 2013

Side Effects (2013)

Mer från Steven Soderbergh, som påstår att han ska sluta regissera film.
Nåja, det har vi ju inte sett än om man säger så.

Jag har förut kallat Soderbergh för en sorts kameleont. Uppenbarligen aldrig främmande för att byta genrer. Här förklär han något som ganska länge känns som rejäl kritik mot psyksjukvården i USA i kombination med amerikanarnas näst intill fanatiska böjelse att hitta på piller för varje sinnlig åkomma du kan lida av.

Rätt veka och olyckliga Rooney Mara tar emot sin make Channing Tatum som precis släppts ur finkan för insiderbrott. Nu ska han via sina kontakter fixa tillbaka paret in i den fria och lönsamma världen igen. Emily (Mara) tycks dock inte dela sin mans entusiasm och försöker istället en morgon begå självmord genom att krascha bilen rakt in i betong. Hon överlever och forslas till psykauten där rättrådige doktorn Banks (Jude Law) tar henne under sina vingars beskydd. Med påföljande terapisessioner som följd.

Rätt snart in med piller på burk i handlingen, och plötsligt tar storyn en ny riktning. Bara för att ändra rikting ytterligare lite längre fram. För att möjligen till slut visa sitt sanna ansikte som en hederlig gammal thriller. Och jag blir inte riktigt klok på vad jag ska tycka om det hela. Soderbergh har kalaskoll på dialogen och skådespelare, helt klart. Däremot känns det lite som att han inte riktigt vet vilken sorts film det här ska vara. Doktor Banks tycks bli indragen i lönsamheter runt pillerindstrin, Catherine Zeta-Jones är också en terapeut, som försöker kränga piller medelst marknadsföring från stort företag. Rooney Mara vandrar runt som en levande död och det känns bara som en tidsfråga innan något går galet där. Vilket det naturligtvis gör.

uk och wales snackar amerikanska piller

Det är som vanligt snygga miljöer och välspelat. Däremot känns det snårigt mest hela tiden, som om Soderbergh tar ifrån tårna för att verkligen få mig som tittar att känna mig lost. Law är möjligen den som har nyckeln till hela historien, och sakta glider också fokuset över på honom ju längre filmen går. Ibland kan man roa sig med att klassa olika roller efter speciella skådisar, och hade den här filmen gjorts typ 10 år tidigare är jag övertygad om att vi hade sett Michael Douglas här. Detta är en typisk Douglas-roll.

Side Effects består av välskriven och dramatisk dialog, stabila skådisinsatser och ett visst flow i det som sker. Däremot känns det aldrig sådär jätteengagerande som det kanske borde. En historia som tycks bestå av en herrans massa vinklingar och en del omständiga turer för att dölja att dölja vad det egentligen handlar om.
Ok för stunden, men inte glasklar underhållning säger jag.

Maj 30 2013

Alex Cross (2012)

Ännu en karaktär som återvänder in på banan.
Sist vi såg polispsykologen Alex Cross var han dock betydligt äldre och såg misstänkt lik ut Morgan Freeman i de två hyggliga Kiss the girls och Along came a spider.

Här tycks det nu återigen handla om en reboot, även om det aldrig uttryckts så med den här rullen. Kanske är tanken att jag som tittare ska lära känna personen Cross lite mer, förstå hur han hamnade i Washington som hjälp åt FBI. Det går sådär tycker jag dessvärre.

Bort med åldringen Freeman och in med yngre skådisen Tyler Perry som är så superduperfelcastad att det känns lite jobbigt att se på honom. Snubben har noll karisma och agerar osannolikt träigt. Desto bättre då att rutinerade regissören Rob Cohen har vett att stoppa in gamle Edward Burns i en sidekick-roll. Jag gillar Burns, även om han inte direkt rosat marknaden de sista åren…och dessutom inte syns till sådär jätteofta nuförtiden. Kanske man får vara glad för det lilla.

Dagens story bygger enligt uppgift på en sammanslagning av två romaner om Cross av författaren James Patterson, och bjuder till en början på ett mord i de mer rika kvarteren i motorcity Detroit. Ett sadistiskt mord dessutom och snart får Cross med undersökande anhang att göra med en synnerligen illvillig och klyschigt galen lönnmördare (Matthew Fox) som inte tänker stanna vid bara ett offer. Dessutom såklart en historia som ska nystas upp med lagom tilltagna hållpunkter. Håhåjaja.

Ingen thriller som direkt går på djupet, eller ens stannar upp en stund och försöker göra sina karaktärer lite engagerande. Detta trots att manus vräker på med personliga motgångar för Cross vilket ska göra honom än mer angelägen om att klämma åt den galne mördaren. Som ett utdraget tv-avsnitt ur valfri deckare egentligen. Vissa scener känns mer genomtänkta än andra. Mixen är med andra ord rejält svajig. Rejält.

Mördaren Fox har späkt sig till näst intill oigenkännlighet, John C.McGinley försöker sig på att spela något annat än Dr Cox (vilket naturligtvis inte går) i rollen som polischef, Jean Reno får lite betald semester med sina 10 minuter i storyn och några starka kvinnor går dessvärre inte hitta som får hänga med till slutet. Däremot då en stabbig och kantig huvudrollsinnehavare.

träskalle vs tokskalle. oklar utgång.

Men ok, jag ska vara snäll och skriva att regissör Cohen ändå är så pass rutinerad att han lyckas undvika kalkonfällan, att han vid ett par små sällsynta tillfällen skapar några smulor med scener som känns ok. Och Fox´s galenpanna till badass är så over-the-top att han nästan blir lite underhållande. Lite.

Alex Cross är sannerligen inget att skriva hem om. Grejen är dock att det känns som att det kunde ha blivit något mycket bättre om man gått in för det aningens mer. Som resultatet ser ut nu är det ännu en klyschig thriller med tv-serievibbar. Och sådana finns det alldeles för många av. Inte bra. Inte uselt. Bara rätt…fantasilöst. Betyget blir snällt idag, kanske för snällt. Beror det möjligen på åsynen av Burns..?
Assvag tvåa.

Maj 29 2013

Life of Pi (2012)

Redan någonstans under förtexterna till de grälla färgerna av en underskönt Indien, plus den fötrollande musiken, känner jag att filmen har mig.

En känsla som bara förstärks när finurlig humor blandas med strålande och klara bilder, snabba kast mellan nutid och dåtid..gjort på ett sätt som gör att man bara sitter och väntar på mer.

Tydligen ansågs författaren Yann Martel´s äventyrs/livsåskådningsroman rätt ofilmbar under en lång, men det ska ju också till en visionär som Ang Lee för att göra slag i saken. Denne Lee tycks ständigt utmana sig själv och letar nya horisonter. Är detta möjligen HANS kronjuvel i samlingen? Ja kanske.

Efter att ha njutit mig genom två timmars upplevelser har jag först lite svårt att summera mina intryck. Vad handlade egentligen filmen om? Vad är det jag tagit del av? Någonstans i berättelsen nämner den genomtrevlige vuxne Pi (Irrfan Khan) att ibland händer bara saker och det behöver inte betyda något. Aningens motsägelsefullt dock då hans äventyr som ung sannerligen bjuder in till egna tolkningar av…tja…existensen..?

Ramstoryn kan ni ju: en författare söker upp Pi i vuxen ålder i Montreal. Pi lär ha en rejäl historia att berätta lyder ryktet. Vilket han har. De unga levnadsåren, äventyren, första kärleken, familjens zoo. Pi själv som vid ett tillfälle nyfiket utmanar världsreligionerna och är muslim, kristen och hindu på samma gång. Inte utan viss komik. Tuffare tider väntar den tonårige Pi då hela familjen plus alla djur ska skeppas till Kanada. Djuren ska säljas och familjen börja ett nytt liv på främmande kontinent. En resa med ett abrupt slut då det stora japanska fraktfartyget förliser mitt på Stilla Havet i värsta stormen och går under med man, djur och allt.
Nästan.

Pi klarar sig otroligt nog ombord på en livbåt och befinner sig snart utlämnad åt havets öden i sin ensamhet. Fast riktigt ensam är han ju dock inte, då den ståtliga bengaliska tigern Richard Parker (!) också tagit sin tillflykt till det begränsade utrymmet. Återstår för Pi att komma på ett sätt att umgås med den rätt opålitlige fyrfotade Parker.

Lee tycks ju besitta en märklig förmåga att ur den minsta handling lyckas krama fram både spänning, humor och en sorts hopp. Det är magiska bilder han trollar fram, som en mjuk levande tavla vilken fylls med färger, mystik och känslor. Svårt kanske att ta på många gånger, men det rör om i sinnet som den värsta mixer. Som en udda variant av Cast Away.

Bedårande visuella upplevelser gör att man ibland helt enkelt släpper handlingen och vad det är storyn vill berätta. Som om känslan av vad det jag ser förmedlar i sinnet är viktigare än att förstå mellan raderna. Debutanten Suraj Sharma är lysande i rollen som den unge Pi, han är i bild större delen av filmen och är den som gör grovjobbet med både humor, sorg och ilska. Bara att spela mot en tiger som egentligen inte finns i båten är ju en bedrift. Vilket för mig till att konstatera en hänförelse över den tekniska biten, nu användes faktiskt en levande tiger till en av sekvenserna men det är bara genom att kika på lite extramaterial jag får reda på detta. Inte en chans i hela oceanien att jag kunnat klura ut det själv.

att ta fan i båten har man ju hört talas om, men en tiger…

Nog för att CGI idag är vardagsmat, men att det kunde se så här fantastisk ut är en skön bonus att få uppleva. Nattscenerna på Stilla Havet är magiska. Helt underbara. Kanske är det också den felfria Blu Ray-bilden som hjälper till. Awesome är det iaf. Upplevelsen i 3D måste ha varit beyond magisk i scener som dessa. Vad är det då som gör att filmen inte föräras med de gudalika fem stjärnorna i betyget? Tja, även om filmmagin lever i nästan två timmar här så finns det partier i mitten som kanske känns lite utdragna och som en sorts avmätt väntan på finalen. Möjligen kommer slutet lite abrupt och hastigt snopet (fast med en liten tvist)…men..näst intill fulländat i omdömet är ju inte tigerskit precis.

Life of Pi är en sådan där film där upplevelsen av vad ögat ser och sinnet tar in är viktigare än vad den egentligen handlar om. En sådan där stund när man bara kan luta sig tillbaka och njuta av det man ser utspelas framför ens ögon, gotta sig i den varma känslan i kroppen. Heders till Ang Lee som rott (!) detta projekt i hamn och också lämnar stora utrymmen för varje enskild betraktare att själv fundera på vad dagens äventyr betyder just för honom eller henne.
Storartard upplevelse. En av de absolut bästa filmer jag sett i år. Den femte och sista stjärnan ligger där och skvalpar under den blå förföriska oceanytan…

Maj 28 2013

Texas Chainsaw (2013)

Man upphör faktiskt aldrig att fascineras över att Hollywood fortsätter att pumpa ut slasherfilmer av varierande grad. Denna oerhörda tjusning i att visa upp spåniga tonåringar som ska plågas på de mest fantasifulla sätt. Är kanske motorsågsdöden den mest legendariska av alla sätt? Kronjuvelen i slasherriket?

Att man ens tar sig an ännu ett stycke om Leatherface känns bara oerhört tröttsamt och lite…fantasilöst. Eller är det bara jag? Åren har rullat på sedan den helgalna familjen Sawyer härjade i Texas. Den här filmens inledning visar nu vad som hände omedelbart efter att originalet slutade, och på så sätt knycklar sig dagens historia in lite i det kronologiska ledet.

Någon sorts cred skulle möjligen kunna utgå till dagens filmmakare för att de helt väljer att bortse från de mer eller mindre usla uppföljare och nyinspelningar som gjorts sedan den första filmen.

Å andra sidan är det nog det mest positiva man kan säga här. Om du frågar mig alltså. Den unga och slanka (alltid kvinnor, alltid unga och slanka, alltid minimalt med kläder) Heather (Alexandra Daddario) får plötsligt en dag ett brev om att hon ärvt ett hus i Texas. Klart hon måste dit och inspektera med utvalda vänner i sina bästa år, muskliga snubbar och väninna med rätta mått på bysten. En liftare plockas upp på vägen också, allt för att homagen till originalet ska vara fulländat.

Vad ingen berättade för Heather var att husets källare har en hyresgäst med en annorlunda hobby. Håhåjaja, snart är allt som vanligt. Dumspåniga äldre teens som plågas och skärs i bitar på sedvanligt sätt. Det är smyg smyg och spring spring med desperata skrik och elände. Allt enligt mallen, och känns lika out of date som det mesta i genren just nu. Dessutom gjord för 3D med sedvanliga föremål som ska flyga mot åskådaren…typ en motorsåg (nähää!?).

Att regissören John Luessenhop försöker sig på att väva in ett par sidostorys som ska anspela på svunna tider känns mest som ett trix för att fylla ut speltiden. Som vanligt begås helgalna och ologiska misstag, här till och med av en polis som borde veta bättre, vilket gör att min irritation bara växer mot alla inblandade.

fula gubben på ingång

Lusigt skådespelande, krystat i storyn och ett blekt försök att blåsa liv i den här gamla myten. Åren går och filmtekniken förändras ständigt, men uppenbart är att Tobe Hoopers original står sig både rakryggad och stark så här många år efteråt. Intressant.

Kanske det värsta av allt: slutet försöker sig på en form av ”Star Wars VI”.
I say no more.

Texas Chainsaw använder fräsiga effekter och propmastern har fått jobba för betalningen. Resultatet blir dock detsamma som i de flesta filmer av den här sorten…tröttsamt upprepande, förutsägbart och trist.
Ge mig en ny The Cabin in the Woods för tusan!

Maj 27 2013

Box-maxat: Battlestar Galactica: the complete series 2004-2009

Sci-fi och nostalgi, kanske med lite upphottade justeringar i en sorts rebootserie?

Klart man spetsar öronen som en annan Vulcan när sådant kommer på tal! Uppväxt med sci-fi-boomen på 70-talet var det på något sätt oundvikligt att jag även skulle hamna på kurs mot den något töntiga men charmiga tv-serien Battlestar Galactica 1978, skapad av den smått legendariske Glen A. Larson, en riktig tv-mogul i 70- och 80-talets Hollywood med framgångar som t.ex. Magnum P.I., The Knight Rider och Buck Rogers. Riktiga prime-time-succér.

70-tals-Galactica må bara ha levt under säsong, men hann ändå med att introducera oss för de lömska och illvilliga cylonerna, en slags robotar, artificiella skapelser som vände sig mot sin skapare och startade ett utrotningskrig mot människan. Lite burkigt framställt i tv-världen the 70-tish style men ändå löjligt underhållande.

Kanske hade nu denna tv-historia bara förblivit ett gott minne hos mig om inte spelbolaget Ladbrokes plötsligt hört av sig och meddelat att man tagit fram ett nytt casinospel inspirerat av just Battlestar Galactica, och dessutom hade en giveaway-box med de samlade avsnitten av den nya serien som jag kanske kunde tänka mig att se och tycka till om?

Klart en sci-fi nörd ställer upp på detta, varför nu alltså de synnerligen påfrestande vedermödorna hos besättningen på Battlestar Galactica 2000-talet har avhandlats under ett par intensiva veckor. De gamla cylonerna har återigen dykt upp från fiendeland och bara på ett par ögonblick förintat människans 12 kolonier i universum. En liten sargad spillra av mänskligheten lyckas fly i diverse farkoster och får det enda kvarvarande rymdskeppet i flottan, Galactica, som skydd och eskort. Den gamla fienden har också anammat en ny lömsk stridsteknik, att kopiera det mänskliga utseendet, vilket ytterligare ställer till svårigheter för Galacticas befälhavare amiral Adama (Edward James Olmos) när han nu ska försöka leda resterna av mänskligheten på flykt tillsammans med den kvinnliga presidenten Roslin (Mary McDonnell). Adama har dock en plan, att officiellt leda överlevarna till en avlägsen del av världsrymden där en mytomspunnen trettonde koloni, kallad Jorden, ska finnas…

Den nya versionen av tv-serien är en fartig och engagerande skapelse trots sitt ganska begränsade och fyrkantiga ramformat. Här hittas både lite djup, filosofiska frågeställningar och helt okej rymdaction. Enligt rådande regler i tv-berättandets ädla konst bygger varje avsnitt upp en liten stand-alone-handling som komplement till den stora ramhandlingen, och varje nyckelkaraktär i serien får sin beskärda stund i rampljuset…vare sig det är den hetlevrade piloten Starbuck (Katee Sackhoff) eller den instabile forskaren Gaius Baltar (James Callis), vilken för övrigt tycks bära på en nog så besvärande hemlighet…
Likt föregångarserier som Star Trek och gamla godingen Månbas Alpha, vet besättningen sällan vad som väntar dem runt (rymd)hörnet och dessutom måste hela tiden hotet från cylonerna behandlas. Den smarta fienden har ju nämligen på intet sätt givit upp jakten på flyktingarna, och använder sig av både infiltratörer och hederlig invasionskraft för att nå sitt mål.

full fart på kommandobryggan även här

Blanda drama, svek, oneliners, fartigt tempo, en rejält tilltagen rollista och så den stora frågan om planten Jorden någonsin ska hittas…och det är 4 säsonger av pigg underhållning som väntar. En tilltagen pilot i långfilmsformat ser också till att sätta stämningen för de kommande avsnittsäventyren. Jämfört med originalserien är det naturligtvis vassare, fartigare och snyggare tillverkat i cgi-datorerna, vilket också seriens popularitet mellan 2004 och 2009 skvallrade om.

Battlestar Galactica står rejält på egna ben, men utgår hänsynsfullt från Larsons original. Kanske inget för de som har svårt för längre besök i miljöer som består av blinkande lampor och märkliga elektroniska mojänger, men för alla sci-fi-fans därute är det här en serie som mycket väl kan nämnas i samma liga som Star Trek-serierna, Deep Space Nine, Babylon 5 och Stargate Atlantis mm.
Underhållande.

Maj 25 2013

Snart: Sommarklubben – återkomsten!

Sommar i antågande. Igen. Hujedamig så härligt.

summersun

På filmfronten kan ju det som vanligt betyda längre filmkvällar, fler filmkvällar.
Förra sommaren introducerade Flmr sin alldeles egna Sommarklubb, avdelningen med filmer som har  det gemensamt att de alla med fördel kan avnjutas när den stekheta (?) solen gått ned och sommarmörkret smyger på…eller varför inte när juliregnet står som ursinniga spön i backen…filmer du kanske redan sett eller glömt att du gillade. Filmer som jag känner att jag vill se igen under sommaren.

NATURLIGTVIS kommer Sommarklubben till er igen även detta år.
Vilket betyder att här hittas filmer som har den där speciella ingrediensen som gör att de tål att ses igen. Allt är ju som bekant subjektivt, och dessa kriterier utgår från moi allena…men kanske  kommer faktiskt just du  att hålla med i ett eller flera fall.
Tanken är som vanligt lite snabbare och kortare recensioner (hrm,,) och där förutsättningen från början är att de flesta filmerna har ett par år på nacken och redan har överlag goda rykten på underhållningsfronten…

Stilsäkra sommargrepp ur återtittssäcken kanske jag skulle kunna kalla det för egen del.
Eller nåt.

Sommarklubben dyker upp jämsides med den ”vanliga” aktiviteten här på bloggen, och som vanligt räknar jag  med att en och annan gammal fin titel kommer att få sin lilla stund i ljuset. Vilka det är i skrivande stund dock höljt i ett skimrande vårdunkel….

Häng med Sommarklubben 2013 från juni och ända in i augusti!
Snart öppnar den!