Etikettarkiv: …inget att hetsa upp sig för

Sep 6 2013

Jack the Giant Slayer (2013)

Min omedelbara tanke här är; för vem är den rullen? Egentligen?
För larvig för att vara riktad mot en vuxnare publik.
Och lite för skrämmande för de yngsta fanatsitörstande kidsen. Eller?

Lite otippat att just Bryan Singer hoppat på ett projekt som det här. Trots allt känns det som något ur den lättviktigare avdelningen. En sorts påkostad bagatell där specialeffekter smackats in varhelst det finns plats.

En sorts ny take på den gamla sagan om Jack och bönstjälken. Fattige Jack (Nicholas Hoult) bor i ett namnlöst fantasiland. Det är förstås en prålig kung, hans snyggo till dotter, en pålitlig kungens man, en opålitlig dito…och så en massa CGI-jättar av varierande fulhet.
Ett klassiskt upplägg med andra ord, där den ystre hjälten snart ska få visa modet när han måste vinna prinsessans kärlek.

Ett länge sedan gammalt krig mellan människan och jättar väcks till liv igen när Jack, den klanten, tappar en magisk böna vars stjälk strax börjar växa upp i skyn. Dessvärre följde prinsessan (och ett hus!) med av misstag upp mot himlen. Räddningsoperation börjar, Jack hänger på klätterexpeditionen och snart är det upplagt för ny konflikt mot de illvilliga jättarna.

Singer kör på med lite matinéäventyr, varvat med Hollywoodsk medeltidshumor, försöker sidsteppa de största flawsen i manuset och fyller ut resten av tiden med digitala trollkonster. Det mest anmärkningsvärda känns som rollistan. Förutom Hoult dyker Ian McShane upp som prålig kung, favoriten Stanley Tucci kör en skön bananas-roll som badass, en sportig Ewan McGregor (han tycks aldrig bli äldre!) drar några sköna kommentarer på typiskt brittiskt manér, en röst till chefsjätten som naturligtvis tillhör…Bill Nighy…och på det hela taget verkar alla ha haft lite lagom skön betald semester.

Jack the Giant Slayer är förvisso ett tekniskt snitsigt hantverk…men storyn fäster inte jättefokat och känns anpassad till en yngre publik. Jättarna är dock fula som stryk och våra hjältar får fullt upp med att rå på dem. Som lättpoppad underhållning duger den väl för stunden, men inget man känner att man vill skriva hem om.
En mellanfilm för Singer?

full starfull star

Jul 1 2013

The Double (2011)

Synnerligen rak och föga överraskande thriller från A-filmernas bakgata, där manus som inte eliten i drömfabriken riktigt vill befatta sig med fiskas upp och visualiseras för inte så mycket budget som var tänkt från början. Kan man sedan få med en stjärna eller två i rollerna så är väl det bara en bonus.

Här är det självaste Richard Gere, som ju inte direkt tycks rosa marknaden längre, som tar hand om stjärngaget. En senator mördas i Washington och spåren tyder på att en gammal förmodad död rysk lönnmördare med kodnamnet Cassius tycks ha återuppstått igen.

CIA kallar in Paul Shepherdson (Gere), en gång i tiden Cassius ärkefiende och den som varit expert på att jaga upp ryska agenter under kalla kriget. Paul har svårt att tro att Cassius återvänt från de döda, FBI kontrar och slänger in den unge agenten Ben Geary (Topher Grace) för påtvingat samarbete i detta FBI/CIA-ärende. Ben har studerat Pauls alla ”fall” och är något av expert på ämnet och är övertygad om att den ryske agenten är tillbaka med dold agenda. Paul i sin tur tycks också bära på en och annan hemlighet under utredningen och…tja det mesta är väl som vanligt i den här formen av historier.

Manuset är yxat in i en sorts lagom mall som aldrig går på djupet eller engagerar i någon större utsträckning. Både Gere och Grace är alltför klyschiga i sina roller för att man ska känna något speciellt för dem. Gere ser dock oförskämt bra ut för sin ålder måste sägas, och sportar upp en sorts klädsam grå tinningarnas charm. Regissören, en Michael Brandt, tycks luta sig åt teorin om att fylla rollistan med schyssta namn i brist på intrigerande story. Således dyker också trygge Martin Sheen upp som Pauls boss i en miniroll, vilken Sheen måste ha kunnat filmat på en kafferast och inhöstat lagom med bra betalt för besväret.

Storyn är i grund och botten långt ifrån avancerad och försöker sig på överraskningar längs vägen, men dessa ser man som rutinerad filmskådare komma en bra bit i förväg. Som traditionen bjuder i historier vilka inbegriper gamla spioner, mörka bakgrunder och ljusskygga verksamheter faller vissa bitar på sin egen orimlighet och i logiken. Så även här. Det mesta kan man naturligtvis vifta bort direkt då känslan ändå är att det här är en riktig B-rulle försedd med lite snyggare kostym än vad som ofta kan skådas i träskproduktionerna.

-”CV sa du!? Kolla här grabben…mitt. Vad säger du nu då…?”

Richard Gere spelar sig igenom filmen lite halvsovande, eller också är det ren rutin och vetskapen om att inte ta i alltför mycket eftersom lönechecken inte direkt verkar vara av samma grad som förr. Gere gör naturligtvis inte bort sig, men nog önskar man lite mer att bita i för den gamle charmören. Topher Grace ser ibland ut som Tobey McGuire och assisterar enligt formelns uppställda regler där det obligatoriska besöka-partners-familj-för-att-äta-middag-momentet naturligtvis har sin givna plats.

The Double är ett snabbjobb som inte lämnar några bestående intryck. Hantverket bär formen av en tv-produktion och det känns som en typisk diekt-till-DVD-skapelse. Filmen är så angelägen om att lägga ut sina tvister att det inte överraskar speciellt mycket när det väl hettar till. Ok som underhållning för stunden om man är på det humöret dock. Men förvänta dig inte att du ska komma ihåg speciellt mycket av det du såg.
Tvåan är svag.

full starfull star

Jun 14 2013

The Numbers Station (2013)

Liksom blogvännen Henke tycks jag hysa en sorts vurm för John Cusack.
Kanske är det hans buttra utseende. Hans släpiga och tilltufsade sätt. Hans förmåga att se ointresserad och sammanbiten ut på samma gång.
Fan vet. Som sagt..en man crush?

Från att ha medverkat i en av de mer underhållande filmer jag vet, Grosse Point Blank, har vår hjälte möjligen peakat sin karriär för ett bra tag sedan. Och från t.ex. Vince Larkin i Con Air har det blivit mer och mer besök i B-filmsträsket. Men vaddå, där hittas ju andra snubbar med stil också….typ Nic Cage! (host!)

Nåväl, sist jag kollade in Cusack var han en besatt Edgar Allan Poe i Baltimore. Här är han en trött CIA-agent i New Jersey som börjar med att skjuta ihjäl folk till höger och vänster. Naturligtvis (men NATURLIGTVIS!) jabbar dock samvetet in en klockren höger och Emerson Kent (jo han heter så) tappar stinget, blir omplacerad till tjänstgöring i England, på landsbygden där en gammal nedlagd flygbas fungerar som hemlig gömma för en av CIA´s alla sändarstationer i världen. Ett ställe där en person (uppenbarligen kvinnor mest) sitter och rabblar kodade siffror till agenter världen över. Hemliga meddelanden som inte kan spåras. Mycket effektivt enligt förtexterna (även om jag har svårt att tro på att det skulle vara bättre än snabba digitala trollkonster i cyberrymden).

Skit samma.
Emerson är satt att bevaka sifferbruttan Katherine (Malin Åkerman) så att inget händer, och vad som egentligen skulle kunna hända under normala omständigheter frågar man sig ju lite försiktigt. Eftersom detta nu inte på något sätt är en snackfilm om meningslösa siffror så händer naturligtvis det oväntade. Just på Emersons påbörjade skift. Det skiter sig i det blå skåpet och vips är det Emerson och Katherine som inlåsta i sifferbunkern måste hålla stånd mot okända badass och vad de nu kan vilja. Pang på rödbetan så att säga.

koll på både brutta och picka

Bakom rodret i dagens rulle hittas ännu en dansk! Kasper Barfoed (Barfota-Kasper?) Om honom vet jag inget, förutom att han tycks komma från tv-världen. Nu uppenbarligen överplockad för att skolas i Hollywoodfabriken. Vad kan väl passa bättre då än att börja med en lagom lusig B-thriller. Bara komma in och regissera lite sådär efter ett redan uppställt och mallat manus. Kanske har Barfoed tur som får jobba med vår vän Cusack och dennes stil: lite vänlig och inte speciellt intresserad av att diva till sig. Springa runt och smyga, sucka, dra iväg ett par skott, se lite härjad ut och sedan dra in lönechecken. Det räcker för honom.

Och så vår Malin då. Lite splittrad om henne. Normalt är hon ju bästa kompisen i romantiska lättviktare..typ. Här blir det lite andra bullar så att säga. Hon gör väl dock vad hon ska i det synnerligen begränsade och lite ansträngda manuset. Kanske hon tar i aningens för mycket i sina kritiska scener. Men äsch, ingen av dem gör ju på något sätt bort sig. Kasper regisserar enligt standardmallen och bjuder inte på några som helst utstickare, Cusack kör sin Cusack och Åkerman är ändå rutinerad nog att inte framstå som ett hjälplöst våp.

The Numbers Station är en tvättäkta rulle från andradivisonen, ingen tvekan om det. Som övningsobjekt för en dansk med ambitioner känns det dock som ett helt ok projekt att basa över. Generellt en smått oengagerande historia. Inget att spara i minnesbanken, men en räv som Cusack räddar föreställningen till ett…tja..habilt betyg.

Maj 31 2013

Side Effects (2013)

Mer från Steven Soderbergh, som påstår att han ska sluta regissera film.
Nåja, det har vi ju inte sett än om man säger så.

Jag har förut kallat Soderbergh för en sorts kameleont. Uppenbarligen aldrig främmande för att byta genrer. Här förklär han något som ganska länge känns som rejäl kritik mot psyksjukvården i USA i kombination med amerikanarnas näst intill fanatiska böjelse att hitta på piller för varje sinnlig åkomma du kan lida av.

Rätt veka och olyckliga Rooney Mara tar emot sin make Channing Tatum som precis släppts ur finkan för insiderbrott. Nu ska han via sina kontakter fixa tillbaka paret in i den fria och lönsamma världen igen. Emily (Mara) tycks dock inte dela sin mans entusiasm och försöker istället en morgon begå självmord genom att krascha bilen rakt in i betong. Hon överlever och forslas till psykauten där rättrådige doktorn Banks (Jude Law) tar henne under sina vingars beskydd. Med påföljande terapisessioner som följd.

Rätt snart in med piller på burk i handlingen, och plötsligt tar storyn en ny riktning. Bara för att ändra rikting ytterligare lite längre fram. För att möjligen till slut visa sitt sanna ansikte som en hederlig gammal thriller. Och jag blir inte riktigt klok på vad jag ska tycka om det hela. Soderbergh har kalaskoll på dialogen och skådespelare, helt klart. Däremot känns det lite som att han inte riktigt vet vilken sorts film det här ska vara. Doktor Banks tycks bli indragen i lönsamheter runt pillerindstrin, Catherine Zeta-Jones är också en terapeut, som försöker kränga piller medelst marknadsföring från stort företag. Rooney Mara vandrar runt som en levande död och det känns bara som en tidsfråga innan något går galet där. Vilket det naturligtvis gör.

uk och wales snackar amerikanska piller

Det är som vanligt snygga miljöer och välspelat. Däremot känns det snårigt mest hela tiden, som om Soderbergh tar ifrån tårna för att verkligen få mig som tittar att känna mig lost. Law är möjligen den som har nyckeln till hela historien, och sakta glider också fokuset över på honom ju längre filmen går. Ibland kan man roa sig med att klassa olika roller efter speciella skådisar, och hade den här filmen gjorts typ 10 år tidigare är jag övertygad om att vi hade sett Michael Douglas här. Detta är en typisk Douglas-roll.

Side Effects består av välskriven och dramatisk dialog, stabila skådisinsatser och ett visst flow i det som sker. Däremot känns det aldrig sådär jätteengagerande som det kanske borde. En historia som tycks bestå av en herrans massa vinklingar och en del omständiga turer för att dölja att dölja vad det egentligen handlar om.
Ok för stunden, men inte glasklar underhållning säger jag.

Apr 26 2013

Wanderlust (2012)

Ännu ett dyk ned i den amerikanska manistreamformade komedifåran.
Ett upplägg som allt som oftast inte direkt bjuder på några nya horisonter. Inte den här gången heller.

Naturligtvis kan ni konceptet redan, ta ett ungt karriärhungrigt par och placera dem i helt fel miljö för att uppnå de önskvärda kulturkrockarna, låt förhållandet svaja ordentligt i filmens mittparti innan alla inblandade till slut faller i varandras armar och störst av allt var kärleken. Typ

Här är det Paul Rudd och Jennifer Aniston som förlorar jobb i New York och motvilligt tvingas flytta till hans puckade bror i Atlanta då denne erbjuder jobb i egna firman. På väg söderut övernattar paret på ett B&B, iaf trodde de det. I själva verket är stället Elysium ett lagom knäppgöksaktigt kollektiv som bjuder på både mystiska örter, nudism, fri kärlek, lagom grötiga meditationer, dörrlösa (!) rum och en samling knäppskallar som man liksom bara kan skåda på film. Och jaha, nu fattar ni ju själva vartåt det lutar. Vårt hjältepar charmas först av den sköna stämningen, men snart gör sig besvärande skillnader i livsåskådning påminda. Filmens manus missar självklart inte straffsparken att stapla obekväma scener på varandra, och framför allt George (Rudd) börjar rentav längta efter att vara arbetslös i NY igen.

Som vanligt lider dagens komedi av det väletablerade syndromet; lovande start…saggande mittparti..och standardiserat slut. Likt många andra amerikanska komedier tar den här den trygga vägen in i mål, låt vara att vissa sidospår är aningens anmärkningsvärda då filmen faktiskt inte väjer för varken nakna kroppar och könsorgan dinglande i bild lite då och. Liksom ett rejält grovt språk innehållandes både det ena och andra. Man undrar om det möjligen är en europeisk version man skådar? Tål verkligen den dubbelmoraliserande amerikanska publiken detta..?

möte i Flum City. typ

Paul Rudd börjar nog bli en liten favvo hos mig, gör sig i komedier helt enkelt. Jennifer Aniston är sweetheartsnygg som vanligt. Birollerna består mest av en samling dårar, men någonstans tyckte man även att det vore kul att peta in Alda Alda som dement hippeveteran och Malin Åkerman som sexlockande flummig förförerska.

Wanderlust kör på enligt standardmallen för komedi, trycker in lite fräckheter och hoppas på det bästa.
Det är inte speciellt bra, men inte asdåligt heller. Ett par ganska skämsroliga scener gör att jag flinar till vid några tillfällen. Men mer är det inte. Lättglömt och arkiverat.

Mar 7 2013

A Good Day to Die Hard (2013)

Någonstans läser jag att man inför arbetet med att skapa denna femte del om snuten McClane hade stora problem med att komma på vad Bruce Willis egentligen skulle få råka ut för. I dagens filmindustri har ju liksom det mesta i facket ”tung action” redan utforskats och avhandlats. Tillika inför en publik som idag är långt mer blasé än den var på t.ex. det glada 80-talet.

Ett tag hette det att McClane skulle åka till Japan för att hälsa på sonen, och väl där komma en lurig konspiration på spåren. Att valet till slut ändå föll på Ryssland får väl möjligen ses som en kommentar till att det är i det forna östblocket man hellre vill hitta dagens fiender och hotet mot det kära väst. Kärnvapen och uran på villovägar är ju ALLTID tacksamt att köra hittepå runt som ämne.

Här är alltså John McClane tillbaka igen. Och han ser väl ut ungefär som Bruce Willis gjort de sista tio åren. Inga nyheter där. Sonen Jack (Jai Courtney) finns uppenbarligen i Moskva, där han märkligt nog har blivit haffad för assassination minsann. Och det vet man ju, att i ryska fängelser vill man inte hamna.

Denna femte installation i serien är (naturligtvis) den absolut sämsta av dem alla. Willis kommer till Moskva, kör lite putslustiga kommentarer, får snart korn på sin grabb som visar sig besitta både viss expertis inom filmvåld som en rätt krystad aversion mot farsan. Naturligtvis dröjer det inte länge förrän de teamar ihop sig mot lömska ryssar i kostym med automatvapen och sedan är det egentligen bara en rasande snabb nedförsbacke mot finalen där så mycket skjutande som bara hinns med på 98 minuter stoppas in och kryddas med galna biljakter och domedagsbringande helikoptrar som bokstavligen skjuter sönder det mesta i sin väg.

Storyn tar paret från Moskva till Tjernobyl-området, och lurigheter runt åtråvärt uran får ligga som en ansträngd backstory till allt skjutande. Det är både dubbelbluffar och trippelbluffar innan eftertexterna går igång, och innan dess har naturligtvis Willis fått posera i både vit blodig t-shirt och gasta om att han ”är på semester!” samt avsluta med det givna ”yippee-ki-yay motherfucker”.

Om det möjligen någon gång funnits något som hade kunnat kallas Die Hard-själ, så märker man dock inte av denna här. Det hela är ljusår från det universum som en gång i tiden födde en av de härligaste filmhjältar i modern tid. Och visst, tiderna förändras. På andra ställen har jag skrivit att Die Hard en gång i tiden satte standarden för den nya, tunga, actionstilen inom modern film. Idag är vi så vana vid att specialeffekter samsas med digitala trollkonster på duken att vi knappast reagerar när en helikopter tycks ödelägga en hel byggnad i Moskva med allt vad det innebär av effekter och dånande ljud.

The Man med sällskap i en…hiss!

Och, vem kan klandra utvecklingen? Dagens actionstänkare i Hollywood är inte sällan dessa vidunder till filmiska bestar, vilka ofta dock tyvärr saknar den där lilla extra kryddan av en story som blir intressant och underhållande. Precis som Die Hard blev en gång i tiden. Ingen skugga ska dock falla över dagens bas på bygget, John Moore, som uppenbarligen fått ordern att satsa stålarna på explosioner, eldstrider och en bombastisk maffig ljudmatta för att dölja manusets tuggummikonsistens och skurkarnas blekhet. Han vet precis hur vinklarna ska ställas in och driver hela rullen enligt standardformulär 1 A.
Det ack så profillösa.

A Good Day to Die Hard gör år 2013 precis vad den ska. Därför går det heller inte att dissa den helt. Alla vet ju att John McClane gjort sitt som fenomen på vita duken, och att dessa konstgjorda skapelser förblir själlösa popcornstänkare som du glömmer i samma sekund de tar slut. Willis lagom loja skådespelande i jakt på lönechecken är väl ett bevis så gott som något. Godkänt som ösig action, men ”Nakatomi Plaza” känns väääldigt avlägset…

Jan 17 2013

Columbus Circle (2012)

En bra spänningsfilm ska väl hålla på sin tvistade intrig i det längsta. Eller?
Å andra sidan kan en bra spänningsfilm redan i början avslöja det mesta för mig som tittare och sedan ägna resten av speltiden åt att luras med hjälten/hjältinnan i filmen. Tänk Hitchcocks alla luriga manusvändor. Kan också funka helt okej, eller hur?

Här blir det en sorts lustig mischmasch av ovanstående. Kanske därför också lite väntat och mindre uppseendeväckande. (eller kan det möjligen vara för att jag inbillar mig att jag vill stämpla mig själv som en garvad filmgluttare och därför har aningens lättare att se vart en story tar vägen…? Tja..man vill ju gärna tro det…)

Den skygga och försiktiga Abigail (Selma Blair) lever eremitliv i fräsig våning i lyxigt hus vid just Columbus Circle i New York. Rykten säger att flickebarnet inte gått utanför dörren på nästan tjugo år! Lagom diffus bakgrund låter mig ana att hon varit med om hemskheter i barndomen, och kontakten med omvärlden sköts medelst dator, en hygglig portvakt och en gammal sliten faderlig doktorstyp i form av Beau Bridges.

När granntanten hastigt och olustigt uppenbarligen tas av daga medelst ojusta medel en natt och poliser börjar stryka runt på våningen skapar det extra oro i Abigail´s värld. Och inte blir det bättre av att våningen strax efter hyrs ut till ett ungt par i karriären. Och ÄN värre blir det faktiskt när vår huvudperson upptäcker att de otäcka ljuden från grannlägenheten tyder på att det handlar om hustrumisshandel in progress. Summa summarum störs hela Abigail´s snäva värld av allt som händer. Hur ska hon göra? Och vad gör hon den kvällen den misshandlade kvinnan desperat bankar på dörren…?

Selma är tveksam till det mesta

Här måste erkännas att upplägget i dagens thriller är rejält lovande, med utvecklingar som kastar ut lite trådar både hit och dit. Selma Blair (varför förväxlar jag hela tiden henne här med Liv Tyler !?) är lagom rådjursrädd och verkar i vissa lägen inte kapabel att klara av något själv. De nya grannarna i form av Amy Smart och Jason Lee (kul att se honom i något annat än komedifacket!) klyschar sig fram i berättelsen som det unga karriärparet. Giovanni Ribisi hoppar in i en biroll som polis, vilken kikar lite extra noga på det plötsliga och osunda dödsfallet med granntanten i början. Och så den jovialiske portvakten (Kevin Pollack). En diger samling individer alltså.

Och så någonstans mot mitten av filmen vänder liksom allt. Från att ha varit lite lagom kufisk börjar det rulla på enligt den gamla nötta mallen 1A. Inte dåligt, men inte heller speciellt nervkittlande. Sträckan in mot finalen blir just ett sorts race där historien ska hinna med att ta ett par tre (vid det här laget förväntade vändningar) till.

Columbus Circle har lagom stuk av tv-deckare över sig. 82 minuters speltid avslöjar möjligen att det har varit svårt att krama hur mycket som helst ur den här storyn. Inget bomskott till film dock. Men den engagerar inte så pass mycket att jag bryr mig speciellt mycket om karaktärernas utveckling. Och det hade onekligen varit kul att se vad Hitchcock hade gjort med storyn i en annan tidsålder…

Dec 13 2012

Nobels Testamente (2012)

Så har det hänt igen.
Ännu en gång har jag plumsat ned i det svenska polisthrillerträsket. Det där eländiga och väldigt obehagliga träsket där varje uns av nyskapande och friskhet alltid verkar slukas av den kraft som i sann TV4-anda vill förse oss tittare med fabriksgjorda löpande-band-produkter.
En mall, tusen vinklingar.

Här är det nu en film som faktiskt legat och glott lite på mig under hösten.
Som att den signalerat; ”kom och titta på mig nu då. Bilda dig en uppfattning…”
Okej då. Precis som Fantomen ibland lämnar djungeln och går på gatorna som en vanlig man, byter jag miljö och ger ett nationellt alster en chans igen. Och vad passar väl bättre då i dessa Nobel-tider om inte en historia som tar sitt avstamp i just de där skitnödiga festligheterna i Blå Hallen.

Reportern Annika Bengtzon blir hastigt och synnerligen olustigt vittne till en dödsskjutning mitt under partyt som följer på Nobelmiddagen. Stor kalabalik, en mördare som undkommer och alla börjar givetvis yra om terrorister. Inte minst Annikas arbetsgivare som förbereder värsta terrorstoryn som lösnummerkaramell. Men dagens hjältinna har (naturligtvis) börjat fundera i andra banor och lanserar en egen teori om att allt kanske inte är som det ser ut vad gäller offer, motiv och hela faderullan.

Jag har aldrig läst någon Liza Marklund, och kommer aldrig att göra det. Kanske ett litet plus då jag beskådar dagens manus, och inte kan göra några referenser till bokförlagan. Men visst, det är samma gamla visa som i de flesta svenska produktioner. Annika ska vara stressad, småbarnsmamma som grälar lite lagom med sambo, diskutera teorier med klyschiga tidningsvärldskaraktärer och poliser…och sedan vara lite lagom rättrådig själv. Gott om potentiella badass finns det naturligtvis, men för en luttrad åskådare tar det typ fem minuter innan filmens ljusskygga krafter är identifierade.

Annars börjar det lovande. Snygga bilder över Stockholm som tyder på rätt ok budget för rullen. Filmens första tjugo minuter är rentav underhållande med fartiga sekvenser och intensiva klipp. Sedan är det som den svenska förbannelsen åter tar kommandot och hela tillställningen glider in i det där stadiga och trygga tv-deckarformatet som får alla Beck-älskare (seriöst: finns det några sådana!?) att mysa lite extra i soffan.

parrtypingla, journalist, mamma..!

Dansk dynamitgubbe bakom kameran, Peter Flinth, försöker vässa på utförandet så gott han kan, och lyckas väl delvis bra då i filmens början. Men varför måste all svensk dialog vara så inihelvete styltig? Inte pratar vi väl så i levande livet!?

Det bästa med dagens film är att man slipper Helena ”Gråten” Bergström och Colin Nutley. Här är det yngre krafter i form av Malin Crépin som får vara journalistmorsa och nyfiken värre. Vilket hon känns helt ok som….även om hon ofta ser rätt fotomodellig ut. I övrigt idel kända plyten i omgivningen, Björn Kjellman, Per Graffman, Björn Granath osv osv….

Nobels Testamente ska uppenbarligen vara som en sorts reboot på den filmiska delen om Annika Bengtzons äventyr. Nu finns det ju ett antal filmer till, givetvis med mindre budget och direkt till DVD-träsket. Helt enligt svenskt kriminalkoncept alltså. Idag blir det aldrig skitdåligt, men aldrig speciellt bra heller. Godkänt för stunden med sedvanliga moment att störa sig på. En film som icke berör på något som helst sätt. WYSIWYG typ.

(..och tro´t eller ej men det ligger faktiskt en till Annika-rulle och väntar här hemma…återstår att se när den hoppar in i spelaren…)

Okt 25 2012

Wrecked (2010)

Klassas i de officiella rullorna som en kombo av äventyr/drama och mystery, och är det något det är så är det sannerligen mystery. Egentligen ett smärre under att historien har kunnat dras ut till i sammanhanget oändliga 91 minuter, men så är nu faktumet och resultatet låter kanske inte direkt hurra för sig.

Filmens största tillgång syns i bild direkt. Adrien Brody. Märkligt nog är jag inte alls förvånad att se honom här, som om det finns något konstigt självklart över att just han är mannen att gestalta dagens huvudperson. En man i ett bilvrak vaknar upp. Bilen har uppenbarligen kört av vägen rätt ut i spenaten och ned i en ödslig ravin. Han är skadad och minns inte ett jota av vad som hänt, men i bilen finns också två döingar. Han sitter oturligt nog fastklämd i bilvraket och får via den (trots allt) fungerande bilradion veta att en bank i området rånats på en större summa pengar av tre män som försvann i en bil. Lägger man ihop ett och ett så blir det naturligtvis två tänker vår överlevare…men…kan man verkligen lita på det..?

Det är naturligtvis Brodys film rakt igenom. Han sitter där han sitter, tills en sorts överlevnadsinstinkt får honom att försöka ta sig ur bilvraket men väl ute i den eländiga naturen,och skadad som han är, blir det inte mycket bättre. Att bilens bagageutrymme dessutom visar sig innehålla pengabuntar i massor får bara vår vän att än mer inse att läget är mer än prekärt. Och om han bara kunde minnas lite bättre än de fragmentariska flashbacks som verkar drabba honom…

utsikterna är inte direkt lysande

Det är Brody mot naturen kan man lugnt säga. Med ett tempo som inte direkt vill ta på sig springskorna blir det stundtals rätt svårt att uppbringa det nödvändiga fokuset som krävs för att en film ska vara sådär stabilt underhållande. Känslan av experimentfilm ligger och lurar bakom varje stubbe i den ödsliga naturen, och man undrar vid ett par tillfällen om det är just ett studieprojekt som växt ut till en större produktion..? Lyckan för dagens filmmakare är dock att man lyckats med konststycket att engagera just Brody i huvudrollen. Kanske han gillade idén, kanske han fick tillräckligt med sköna dollars för att skita ned sig the wilderness style..

Hur som haver är det just det faktum att det är Brody´s oneman-show som syns i bild, att hela historien utstrålar en sorts mystik med en och annan udda företeelse och att man undrar hur i h-e det hela ska sluta..som gör att filmen räddar sig själv från en totalt tråkhaveri.

Wrecked klarar sig precis från att gå just det öde till mötes som titeln betyder. Mest tack vare Adrian Brody som faktiskt är mannen att klara av en sådan här märklig roll. För lång och för händelsefattig, men samtidigt för oklar och mystisk för att avfärdas som the average garbage..

Okt 23 2012

The Broken (2008)

Mystiska saker verkar hända i Gina McVey´s liv.
På jobbet som röntgenläkare. På Londons gator. I samvaron med pojkvännen. En känsla av att det är något som inte stämmer. Som att hennes liv levs av både henne och någon…annan..?

En twistad thriller som gör sig oerhört mycket besvär för att twista själva twisten. Puh liksom. Regissören till verket, Sean Ellis, gör det inte lätt för sig. Eller för mig som tittar. En sorts malande historia, som för all del tar vara på Londonmiljöerna rätt tacksamt och mixas med murriga lägenheter, korridorer och en mörk ton som till en början känns både olycksbådande och illavarslande.

Lena Heady (Game of Thrones) knallar runt i rollen som den besynnerligt bekymrade McVey och vet inte riktigt vad hon ska tro. En trafikolycka där hon undkommit döden med en hårsmån tycks ha orsakat de mest galna vanföreställningarna i hennes hjärna, och inte ens sjukhusets läkare och psykiater kan hjälpa henne till någon ro. Nära och kära blir ett problem, pojkvännen Stefan verkar se henne på ett annorlunda sätt, hennes farsgubbe John (Richard Jenkins) grubblar på vad Gina egentligen har råkat ut för, och vad är det för märkligheter som han i sin tur verkar ana lite sådär i perifin mest hela tiden? Och varför tycks det finnas spår av krossade speglar lite både här och där..?

märkligheter mest hela tiden

Tja, ni hör ju själva.  En hel hög diffusa ingredienser tycks rymmas i en historia som ändå inte riktigt lyckas få ordning på sig själv för att jag ska känna mig helt nöjd med utgången. Dagens film kräver ett tittande på helspänn, ett ständigt dealande med mystiska loopar i berättelsen..och inte ens om man strikt vrålstirrar på bilden genom hela speltiden får man koll på läget. I alla fall känns det så. Ellis matar på med blurriga scener både här och där, dessvärre blir de mest bara….blurriga. Inte alls så skrämmande som han säkerligen haft för avsikt att framställa dem. Själva idén känns annars rätt utmanade och inte helt som kattskit, men det långsamma tempot i kombo med en sorts näst intill prettoaktig konststämpel på hela produktionen gör det till en film som inte går sådär direkt självklart hem i filmsinnet.

Heady som Gina fungerar dock stabilt och utstrålar både förvirring, rädsla och formen av ett levande frågetecken på samma gång. Pålitlige Richard Jenkins har tydligen tagit jobbet för lite fickpengar, men gör å andra sidan en trygg insats utan anmärkningar. I övrigt är det rätt okänt brittiskt i rollistan rakt av. Plus en dansk.

Drama, thriller, mysterielösning eller något annat ? Tja vete fan, men Sean Ellis vandrar ingen lätt väg med den här filmen. Den svårar till sig lite extra och lider av att den blir nästan irriterande långsam, tråkig faktiskt.

The Broken mynnar ut i ett ganska avslaget ”jaha” när twistarna till slut vrider sig rätt, anmärkningsvärt blek i finalen och ett slut som känns både snopet och rumphugget. Som om Ellis bränt av sitt bästa krut i manusets inledning. Ok idé på manuspapper, onödigt svår och omständig med ett saggigt tempo som färdig film. Godkänt med visst muttrande…

Sep 14 2012

The Killer Inside Me (2010)

Lou Ford (Casey Affleck) kan vara en av de obehagligaste poliser man någonsin skådat på film. Ung, snygg, alltid med ett leende och en glad hälsningskommentar när man möter honom på gatan. Men Lou har en ytterst creepy dold sida; han är en fullblodspsykopat som gillar att döda. Utan att egentligen veta varför, något som också tycks göra honom ännu mer skrämmande och labil.

Spelplatsen är en liten sömnig stad i västra Texas, kanske i början av 50-talet. Ford har fullt upp med att jonglera sin tillvaro med sina kärleksintressen i form av den prostituerade Joyce (Jessica Alba) och den mer ”fina” Amy (Kate Hudson), samtidigt som han sakta och stadigt rör in sig i komplikationer med bla sina poliskollegor, åklagare och stadens starke man i form av byggpampen Conway (Ned Beatty).

Storyn, som bygger på en roman av skräpboksförfattaren Jim Thompson, blir en sorts skitig noir men ändå inte. Regissören Michael Winterbottom använder kontrastfull glättig, tidsenlig, musik och klär det hela mestadels i dammigt dagsljus istället för att förstärka med skuggor och murrig scenografi. Kanske därför också som det känns mestadels lite konstigt att titta på. Som det yttre inte passar för de inre känslor som filmen vill förmedla. Vilket också kanske är meningen.

Bildspråket är annars rätt detaljerat och synnerligen grafiskt. Ford utövar riktigt obehaglig misshandel mot både Alba och Hudson, och det hela görs med någon sorts oberördhet hos Affleck , vilket gör honom mer än avskyvärd att titta på.
Ändå berör inte historien som den borde. Jag ser en fullblodsidiot till människa som samtidigt beter sig synnerligen korkat och inte verkar tänka längre än näsan räcker. Hans motiv till sin natur känns mer än en gång lite oklara och främmande, även om vissa flashbacks försöker visa på troliga orsaker.

ondskan förklädd i stilfullt yttre

Jag vet faktiskt inte om Winterbottom medvetet kapat vissa hörn i sin berättelse, men då och då känns den riktigt förbihastad och som om man inte vill ta sig tid att löpa vissa scener helt ut. Dialogen och turerna i manuset blir stundvis lite abrupta och avsnoppade. Affleck gör förstås ett bra jobb med sin Ford, ligger perfekt i gränslandet mellan galenskap och tidvis beräknande. Ändå framstår hans figur inte som den mest smarta i trakten. Jessica Alba och Kate Hudson har båda rätt otacksamma roller som offer för Ford´s infall, men båda tvekar inte att lämna ut sig själva i scenerna. Det är bitvis obehagligt våldsamt när Ford går lös på sina medmänniskor, och det grafiska våldet blandas då och då med intensiva sexscener där Ford´s dubbelnatur än mer kommer fram i ljuset.

The Killer Inside Me spretar lite för mycket åt alla möjliga håll för att jag ska ta den till mig fullt ut. Trots sin mörka handling blir dess figurer mest distanserade karikatyrer av karaktärer som inte riktigt känns så levande som de borde. Mest beror det nog på att historien känns lite…hafsig. Slutet känns dock märkligt nog helt naturligt och förväntat. Otrivsam att titta på, med plus till Affleck för hans insats. Godkänt med obehaglig eftersmak.

Sep 7 2012

Rester från sommaren x3…

High Road to China (1983)

Om man anstränger sig lite är det faktiskt inte jätteomöjligt att föreställa sig att Tom Selleck en gång i tiden fick förfrågan att bli Indy i Jakten på den försvunna skatten. Endast kontraktshinder stod mellan honom och en kassaskåpssäker väg till fame and fortune i Hollywood. Nu var han väl inte världens mest okände skådis med sin Magnum P.I….men ändå…tänk..

Som kanske för att gottgöra honom för den försuttna möjligheten fick han så chansen med huvudrollen som det försupna pilotesset O´Malley i denna Indy-light-historia från ett tidigt 20-tal med tillhörande damer i Charleston-outfit, gamla dubbeldäckarflygplan med smattrande kulsprutor och en lagom ansträngd konstruerad äventyrshistoria om en bortskämd rikemansdotter som behöver hitta sin farsa i bortre delen av Asien i en tid när världskartorna inte riktigt ser ut som idag.

Mycket statister, gamla veteranplan, lite jönsig action (som idag obarmhärtigt skulle klassas som ljum tv-action) och exotiska spelplatser. Äventyrsstämpeln vill vara maffig, men blir naturligtvis bara en riktigt mjäkig karbonkopia på Indys mer stilsäkra övningar. Detta trots att gamle räven Brian G. Hutton (Örnnästet, Kellys Hjältar) basade bakom kameran. Men vem vet, han kanske var lite trött på hela filmindustrin då detta blev hans sista film som regissör (sedan blev han rörmokare!).

High Road to China är inget att minnas för länge. Tom Selleck och Bess Armstrong gör sitt bästa för att hitta någon sorts kemi mellan varandra, humorn känns lastgammal och äventyret blev inte alls den framgång som filmbolaget hade hoppats på, planer för en hel filmserie fanns tydligen. Duger som nostalgiunderhållning för stunden, men inte mer.

 
Far Cry (2008)

Att ta sig an en Uwe Boll-film är ju som att garanterat utsätta sig för allt det som man avskyr i filmvärlden vad gäller tafflighet, uselhet, kalkonstämpel på allt från musik, kostymer, story och utförande. Ända dras man till det då och då. Kanske för att påminna sig själv om hur mycket bra produkter övriga filmvärlden består av..?

Dock måste man i sanningens namn ge Boll cred för att hans förmåga att pumpa ut galenskaper i tid och otid, produkter som uppenbarligen konsumeras i vissa hörn av den värld som tittar på film. Inte sällan är det just framgångsrika tv-spel som ”demonregissören” tar sig an och tolkar på…hrm…eget sätt.  Just dagens alster bygger också på ett rätt populärt spel med samma namn (och jag HAR faktiskt spelat det!).

Mystiska saker försiggår på en bevakad ö och över det hela basar vettvillingen Udo Kier som skum forskare! Putslustig äventyrare och snygg kvinnlig journalist börjar snoka och sedan är det ingen hejd på galenskaperna som kläs i de mest usla och skrattretande situationer man kan ana. Roligt på jobbet verkar dock Til Schweiger ha som den vasse (hrm) äventyraren Jack.

Far Cry går inte in för att vara den mest påkostade produktion man sett. Genomgående usla genvägar tas i manus och överspelet från Kier underhåller faktiskt långt efter att filmen är slut. Till filmens försvar måste ändå sägas att den nog är en av Boll´s mer lyckade prestationer. Detta faktum ihop med betyget får er ju snabbt att fatta nivån på Bolls filmvärld i övrigt…

 

Exit Speed  (2008)

Märklig historia, börjar som ett ordinärt tv-drama, övergår i en tafflig Speed-avart för att sedan bli nästan lite rolig och (faktiskt) småspännade på ett lagom billigt sätt.

En grupp passagerare på en buss. Någonstans i Texas attackeras plötsligt bussen av ett vildsint gäng på motorcyklar. Några av dårarna på hoj tas av daga av misstag och sedan är jakten i full gång för att mynna ut i en belägring på något som liknar ett sorts skrotupplag. Ahh, inte världens bästa story som ni märker..men mitt i cheeset blir det ändå lite underhållande och lagom roligt. Tillräckligt för att man ska stanna kvar och foka lite på vad som händer. Bland passagerarna ska det snart visa sig att det finns personer med både en och annan färdighet som kan komma till pass i situationen som råder.

Anmärkningsvärt snyggt gjord vad gäller klippning, scenografi, musik och det visuella…om man ställer det mot själva historien alltså. Som en lagom påskostad tv-flm ungefär. Letar man i rollistan finner man att de mest kända namnen heter Fred Ward och Lea Thompson, trotjänare som väl mest får hålla till godo med vad som bjuds från det digra B-träsket nowadays…

Exit Speed är rejäl B-action med rätt gott utförande trots allt. Inte på långa vägar bra, därtill är svagheterna alldeles för många. Men ändock underhållande för stunden och med en ovisshet i storyn som gör att den klarar sig från det sämsta betyget. Klyschigt men småkul…och vansinnigt snabbglömt såklart.

Aug 21 2012

Swinging with the Finkels (2011)

Makarna Finkel har fått ett problem.
Efter nio år som gifta går det inte lika hett till i sovrummet längre. Nästan inte alls om man ska vara ärlig. Alvin (Martin Freeman) deppar och konsulterar sina polare på jobbet…vilka förespråkar rollspel som den perfekta stämningshöjaren! Ellie (Mandy Moore) å sin sida får det enkla rådet av sina tjejkompisar att en man är överflödig… allt en kvinna behöver är lite ensamhet, soft musik på stereon, lite gott vin och en gurka i passande storlek!

Inget av ovanstående hjälper dock till att lösa parets Finkels problem…snarare orsaka ännu mer besvärande situationer, och med ett alltmer tärande samliv dras de båda mot det oväntade och ack så ekivoka alternativet att testa…partnerbyte. Kanske är det precis vad som behövs för att injicera lite spänstighet i deras äktenskap igen..?

Britter kan det här med humor, det vet vi ju. Britter kan också det här med att leka med ämnen som anses lite moraliskt tabu. Här försöker man sig då på att kombinera dessa båda ingredienser i en sorts mix med en vanlig romantisk feelgoodhistoria the modern style. Problemet blir nog bara att man sett det mesta förut. Lite som Notting Hill återigen korsas med När Harry Mötte Sally.

Martin Freeman är dock liten favvo hos mig, speciellt efter sina insatser som Watson i den moderna tv-versionen av Sherlock Holmes och i den hutlöst roliga The Office. Med sina minimala ansiktsuttryck passar han rätt bra här och flankeras också lite otippat av Jonathan Silverman som man minsann nog inte sett röken av sedan han virrade runt i gapskrattet Länge Leve Bernie! Och det var ju rätt länge sedan om man säger så. Här är han Alvins bästa kompis Peter, en man med egna relationsproblem och ett inte helt klockrent sätt att lösa det på. I övrigt är det väl välspelat sådär standardmässigt som det brukar vara. För att locka lite mer har man dessutom lyckats peta in namn som Melissa George och gamle Jerry Stiller i biroller.

”hej…vill ni byta partner med oss…?”

Lagom fräckt men ändå rejält salongsvänligt manus ligger till grund för de klassiska dialogerna män och kvinnor emellan när det gäller det gamla hederliga problemet om hur man håller lågan spirande. Alvin och Ellies lite tafatta besök i swingerland avhandlas rätt oskyldigt, lite småfnissigt och i all hast, kryddas med lite övrig relationshumor och ut kommer en föga uppseendeväckande produkt. Nog känns det som om dagens manusnisse snott friskt från dussintalet kärlekskomedier av varierande sort och kört copy/paste för glatta livet.

Swinging with the Finkels lutar sig mot en högst traditionell historia, slänger in lite sexskämt och i vissa fall slapstick men kan i slutänden ändå inte dölja att det är en rätt blek version av sådant vi redan sett. Engelsk komedi som vill vara lite fräck men som landar i att vara ett lagom standardiserat kärlekshopkok där du aldrig behöver fundera på hur det hela ska sluta. Ok…men inte mer.

Jun 5 2012

Iron Sky (2012)

Det är inte helt lätt att förhålla sig till den här filmen. En film som både vill spoofa och berätta i serietidningspenseldrag.
Det blir en märklig upplevelse minst sagt.
Men som den gode filmitch skriver; nazister, månen och Finland…kan man liksom hålla sig borta från denna udda mix…?

Först en rejäl dos beröm till finnarna som i alla fall alltid försöker hitta på det udda och lite galna. Om norrmännen kör sina rappa thrillers, danskarna sina mästerliga dramer…så tycks våra grannar i öst för det mesta ge sig på det som figurerar utanför ramarna. Tänk Star Wreck, tänk Rare Exports. Och så dagens objekt.
Sverige då undrar du kanske nu? Tja, ett land som till största del tycks plöja ned miljoner TV4-pengar i Beck/Polisfilms/Hamiltonagent-träsk förtjänar ingen ros. Här krävs bättring, men det är en annan historia.

Jaha, då vet nu alla att nazisterna inte alls försvann. De bara åkte till månen, byggde sig en rejäl bas på den mörka sidan och sitter nu och inväntar det perfekta tillfället att återvända till jorden och skapa det nya fjärde riket.
Tillfället tycks plötsligt uppenbara sig då en amerikansk astronaut tas tillfånga, planer smids om att i hemlighet ta sig ned till jorden för att spana,  få tag i lite schysst smartphone-teknik, återvända hem och sedan påbörja invasionen.

Första tjugo minuterna är de bästa. Humorn är knasig, detaljerna roliga och effekterna snyggt gjorda. Filmens problem är naturligtvis manuset som saggar ju längre filmen håller på. Och det är väl kanske inte så konstigt. Det är ju trots allt rejält skojeri som bjuds här. Det drivs med allt och alla, kanske mest med nazister och USA.

nazister och rymdskepp. inga konstigheter.

Filmens andra hälft går in i en sorts teknikuppvisning som visst är imponerande med tanke på budgeten, men också rejält ointressant och lite långtråkig. Vid det laget har man liksom tappat nyhetens behag. Skådespelandet är som sig bör inte speciellt mycket att jubla över, men att skåda Udo Kier som nazist känns bisarrt nog som helt naturligt i sammanhanget. Parodin på Sarah Palin känns också lite vass, i övrigt svajar det lite upp och ned hela tiden. Kanske mest nedåt.

Iron Sky måste ändock få lite beröm för sitt försök i genren. Även om historien inte håller ändå in i kaklet, finns vissa detaljer att uppskatta om man är på det humöret. Manuset må tappa bort sig ganska snart, men effekterna, lite småkul detaljer och friskheten i tillverkandet i kombo med att den förstår att inte ta sig på allvar gör att man inte kan underkänna den helt.

Apr 5 2012

The Woman in Black (2012)

Mitt största problem med den här filmen är att av någon anledning är det svårt att se Daniel Radcliffe som pappa till en fyraåring i storyn. Annars är det väl rätt ok överlag.

Och senast en sådan välklädd yngling närmade sig ett sådant utseeendemässigt otrevligt hus måste ha varit på Bram Stokers tid. I början av 1900-talet skickas den unge advokaten Arthur Kipps (Radcliff) till en avkrok i ett dystert England för att gå igenom kvarlåtenskaperna efter en avliden kvinna som bott i ett synnerligen stort och ödsligt gods som bara går att nås när tidvattnet tillåter. Kipps vill göra en snabb in-and-out-insats för att sedan lägga ärendet till handlingarna och återförenas med sin lille son, änkeman som han (lägligt) dessutom är.

Synd bara att byborna inte vill tala om att det spökar i trakten. Och att allt verkar utgå från just det hus Arthur står i begrepp att besöka. (nähä…?)

Som jag förstått är nu detta en nyinspelning av en tv-film som såg dagens ljus så sent som 1989. Lite kan man ju undra varför bemöda sig med ännu en version så tätt inpå, speciellt eftersom tv-känslan på intet sätt har försvunnit i och med att Harry Potter tar hand om huvudrollen. Visst, lite fix och trix med manuset har förmodligen förekommit (efter vad jag kan läsa mig till) men i grund och botten är det samma historia.

oh the horror!

Mittpartiet, som också antagligen ska vara det ruskigaste, är ironiskt nog det segaste när filmmakarna uppenbarligen inte riktigt velat sätta ned foten och begränsa händelserna. Ett kort ögonblick ränner Arthur från rum till rum i kåken med stirrig blick och upplever samma typ av läskigheter om och om igen. Obehagligt första gången ska erkännas, men sedan lite upprepande tröttsamt.

Det som filmen dock gör förnämligt bra är att använda sig av små detaljer och blixtsnabba visuella upplevelser. Såg jag verkligen något där i ögonvrån, eller var det bara inbillning? Arthur går under historien från bleknosad vekling till engagerad problemlösare som nystar upp den mörka hemligheten, vilket man väl också kan vänta sig av historien. Daniel Radcliffe lyckas också faktiskt ta sig ur HP-kostymen för ett ögonblick, vilket måste anses som godkänt.

The Woman in Black blir på sina ställen programenligt lite obehaglig, men lunkar annars på i en sorts traditionell klassisk spökhistoriemall innehållandes nödvändiga ingredienser som sura bybor som ruvar på hemligheter, en hjälpsam local med egna problem, dramatisk scenografi och en twistad final. Regissören James Watkins förra rulle, Eden Lake, var dock mer skrämmande.
Utan spöken.