Etikettarkiv: …lättglömt men svagt underhållande

Maj 27 2014

3 Days to Kill (2014)

När medelålders amerikanska skådisar blir ännu lite äldre åker de till Frankrike, tas omhand av Luc Besson och vips blir det några minuter i rampljuset igen.
Typ.

Vi har Robban De Niro, vi har Liam Neeson….och nu har vi Kevin Costner.
När karriären går in i elfte timmen och man sedan länge är förbisprungen i rollistorna av yngre hunks med andra looks och utstrålning, gäller det att slå en signal till spindoktorn Besson som genast gräver fram nåt gammalt manus han haft i byrålådan. Och finns inte det så skriver han väl ett på en kafferast. Oftast om slitna, äldre, män. Pappor som på nåt sätt missat sina barns uppväxt. Eller nåt. Jag raljerar, jag vet. Men håll med om att likheterna med de ovan nämnda gubbsen och deras senare filmer är slående. Och värt att påpeka, nu behöver ju inte det per automatik innebära att rullarna skulle vara urusla bara för det (även om risken är större…).

I denna senaste skapelse av Besson hittas nu Costner i början av filmen som sliten hitman åt CIA. Uppdragen känns inte lika lätta och smidiga som förr. Kanske till och med samvetet börjar sätta käppar i hjulet? Dessutom är Ethan Renner (Costner) dödligt sjuk och det är bara en fråga om tid innan det är dags att lämna in pistolen och livspasset för gott. Renner beslutar sig för att sluta, ta sig till Paris och försöka bonda lite med den snart vuxna dotter (Hailee Steinfeld) han har tillsammans med exet Connie Nielsen. Att bara dyka upp sådär är dock naturligtvis inget man gör hur som helst, och Renner får jobba på relationen. Både med dotter och exfru.

Turligt då både för honom och oss som glor på storyn att mystiska CIA-donnan Vivi (Amber Heard) dyker upp i Paris som på beställning och ber att Renner ska utföra ett sista jobb, att ta hand om den ökände men mystiske vapenhandlaren The Wolf som sägs hålla till i just den franska huvudstaden. Renner är ju trots allt den bäste, oavsett hans inställning till både CIA och Vivi. Som tack för hans sista insats erbjuder också den minst sagt iögonfallande femme fatalen Vivi en drog (på experimentstadiet men ändå…) som kan hejda Renners sjukdom och kanske rentav köpa honom längre livstid än vad han hade räknat med när han kom till Paris.

ständigt detta Eiffeltorn!!!

Det är som det är med Bessons alla storys, man kan ta vilken gammal avdankad skådis som helst och trycka in honom titelrollen. I slutänden gör det ingen skillnad. Är skådisen någotsånär rutinerad och har lagom mycket stjärnstatus kvar, kommer han undan med insatsen..så länge storyn inte tar sig ut på alltför galna stigar förstås. Nu är det ju så, måste jag hävda, att Besson´s manus sällan blir sådär HELT uppåt väggarna. Karln tycks besitta en förmåga att blanda både action, lite ansträngd humor och viss föräldrakärlek till ganska njutbara cocktails ändå. NATURLIGTVIS kan man inte börja syna detaljer eller logiska loopar här. Men det liksom inbjuder inte storyn till heller.

Besson överlåter (som vanligt oftast numera?) regisserandet till andra, och här är det icke helt okände McG som basar över agerandet. Kanske han också behöver nåt att studsa tillbaka på? Usla This Means War vill man ju inte gärna nämna vid namn. Regissören med det rätt larviga artistnamnet undviker dock att misslyckas här, kanske främst beroende på att man inte direkt behöver satsa på nåt nytänkande eller visuellt utmanande. Manusmallen som storyn är stöpt i garanterar en rätt riskfri resa från A till B. Dessutom är Costner en alldeles för rutinerad skådis för att misslyckas här. En liten lagom betald tripp till Frankrike och några veckors jobb. Inget konstigt med det. DESSUTOM, när Costner bara ägnar sig åt att agera och inte lägger sig i filmproduktionen i övrigt, är han till sin fördel. Nielsen och Steinfeld får vara bollplank så gott de kan här, det klickar inte direkt mellan exmakarna i storyn även om Besson gärna vill det. Förhållandet far/dotter avhandlas så klyschigt som krävs och man behöver aldrig oroa sig för utgången direkt.
Däremot kan man undra lite över varför Amber Heards karaktär trycks in i filmen med skohorn. Helt onödigt och pointless.

3 Days to Kill är ännu en överraskningsfri och icke utmanande produkt från Luc Bessons skrivbord.
Stabilt och lagom ytligt presenterad med rutinerad skådis i frontlinjen. Man vet var man har sina gamla gubbs, och skulle här istället tex den gode Neeson varit den som for runt i ett Paris (där Eiffeltornet ALLTID tycks synas i bild) så hade det varit helt okej det med. Inte på långa vägar en jättebra film, men stabilt underhållande bland alla klyschiga sekvenser. Bra så.

Apr 10 2014

Nebraska (2013)

Visst, jag håller med om att det ändå är nåt speciellt med Alexander Paynes filmer.
Något som ibland fångar det där lilla extra, fokar på de små och till synes simpla detaljerna. Oftast lågmält och ganska mycket med knappt styrfart, skulle kanske någon mindre tålmodig utbrista.
Ändå tycks regissören alltid få ihop det på slutet.

I dagens slow-cooking-anrättning är det gamle Woody (Bruce Dern), alkoholiserad och med begynnande alzheimers (?) som tror sig vunnit storkovan i form av en miljon dollar. Bara att åka från hemmet i Montana, över statsgränsen till Nebraska och hämta sitt pris. Det hela är naturligtvis en bluff, vilket sonen David (Will Forte) tålmodigt försöker förklara. Inget biter dock på den gamle envise tjurige gubben och till slut erbjuder sig David att skjutsa honom för att få slut på tjafset. Väl där får väl Woody se med egna ögon…eller nåt..tänker kanske David. En roadtrip som dessutom kommer att ta dem förbi Woodys gamla hemtrakter och släkt. Smutt. Eller inte.

Som sagt, Payne rullar ut sin story i ytterst lågmält tempo, det svartvita fotot (även om DET är väldigt mjukt och fint) hjälper till att symbolisera ett annat USA än det vi kanske ser i filmer och tidningar. De ödsliga landsvägarna, de små slitna städerna på landsbygden. Inte sällan ställen där tiden tycks ha stått stilla. Känslan jag ofta får här är en sorts ordlös studie i en vardag där inte speciellt mycket vare sig händer…eller har hänt på väldigt länge.

Att umgås med Woodys släkt är heller ingen enkel sak. Snart har det läckt ut att Woody är på väg att hämta ”vinstpengar”, trots att David förtvivlat förnekar sanningshalten i detta, och plösligt ser varenda girig släkting och gammal vän i stan en anledning att roffa åt sig av vinsten som inte finns.

Vad filmen gör bra är att fånga stilen, mötet med människor och känslan av minnen från förr. Woody känns som en komplex gammal gubbe, och ändå inte. Svår att komma inpå livet. Bruce Dern gör honom mycket bra, och kanske man kan förstå att Oscarsjuryn gav honom en nominering. Sonen David fungerar lite som filmens motor och katalysator. Will Forte låter oss ana en man som heller inte har det så kul i livet, men är beredd att lägga det åt sidan för att låta farsgubben få sinnesro. Det absolut bästa med hela filmen är dock June Squibb som Woodys minst sagt svärande och osande fru Kate. Alltid med en dräpande eller sylvass kommentar på lager, till synes en kvinna som fått stå ut med både det ena och andra i livet. Kanske mest i form av den opålitlige Woody. Mellan tjafset och skället anar man dock en sorts grundmurad stark kärlek mellan makarna, även om det visar sig på konstiga sätt.

envisheten med ett ansikte

Viljan att förmedla en berättelse där karaktärerna känns viktigare än vad som händer är dock kanske också filmens lilla aber. 115 minuter känns lite för långt för att fokuset ska vara topp hela tiden. Dessutom förlorar storyn mer mot slutet och blir ett sorts blahajaha i finalen. Inte alls oväntat kanske, men ändå. Elakheter och rätt roliga dialoger gör rullen till ett lite märkligt drama med både ironisk humor och viss tragik mitt i allt. En sorts sista chans för David att verkligen dela något med sin pappa..?

Nebraska är rätt behaglig. Inte mer.
Storyn känns aningens för lång och man har lite svårt att följa med figurerna ända in på djupet. Fint spelat dock av alla inblandade. Trots att även detta handlar om en oldtimer som på något sätt gör upp med sitt förflutna är det dock ingen ny Straight Story man ser.
Viss underhållning för stunden, men inget man funderar vidare på efteråt.

 

 

Enhanced by Zemanta
Sep 2 2013

Broken City (2013)

Regisserande Allen Hughes verkar tillfälligt ha dumpat likaledes regisserande brorsan Albert, och satsar här på lite hårdkokt noir från dagens New York. Eller, ett försök i alla fall. Noir i sin finaste form är bara det lurigt att få till, och dessutom väva in det i en nutida historia känns på förhand mer än lovligt vanskligt.

Det skrivna ordet i form av skvaller berättar om att Marky Mark Wahlberg egentligen bara ville vara producent på det här projektet, men alla tilltänkta huvudrollsinnehavare tackade nej, så till slut var det bara för Wahlberg att själv hoppa in framför kameran. Dock har Wahlberg då och då förmågan att glida runt i ett tillstånd där han ser lite….ointresserad ut.
Kanske är det lite så här? Men hallå…tro nu inte att jag tycker illa vara om gossen för det, icke då. Han är trots allt en skön typ. En sån där tjomme som är lätt att gilla och hålla på. En Average Joe liksom.

Efter en tvivelaktig dödsskjutning blir polisen Billy Taggart (Wahlberg) åtalad men frikänd i rätten… på inte helt rena grunder. Priset är att han får kicken och New Yorks hårdföre borgmästare Hostetler (Russell Crowe) får en liten hållhake på Billy. Sju år senare är vår ”hjälte” privatdeckare med ruffiga fotouppdrag, ett slitet kontor och en skitsnygg assistent. Panka tider ska snart ersättas av pluringar på kontot då herr Borgmästare plötsligt hör av sig och vill casha in en tjänst mot lockande ersättning. Det är valtider i stan och borgmästarn är en pressad man. Kan Billy vara så vänlig att lite diskret kolla upp fru borgmästarinnan (Catherine Zeta-Jones)? Här misstänks otrohet, och några skandaler vill Hostetler absolut inte dras med såhär dagarna före valet. Själv har han fullt upp med att smutskasta sin politiske motståndare.

Billy accepterar och dras därmed in i en lustiger dans som bottnar i dagens manus, vilket naturligtvis vill göra sitt bästa för att kollra bort oss som skådar verket. Det går sådär. Tydligen, tjatar extramaterialet på skivan om, låg manuset länge på Hollywoods Black List..vilket tydligen är skitbra då där hamnar endast historier som anses vara de bästa som inte blivit film…än.
Märkligt namn på listan det där.

Ok, det är smyg och lurendrejeri. Svek och tvekan, orsak och verkan och ringar på vattnet och allt vad du vill. Som vanligt är inget som det först ser ut, vilket i början ger en viss skönhet och framför allt ändå sätter fokus på rullen och personernas förehavanden. Problemet smyger sig istället på längs vägen, då samtliga inblandade tycks förvandlas till klassikt stereotypa figurer som anammar precis den stil som förväntas. Crowe kör såklart sin burduse och svinaktige borgmästare ända in i kaklet, enkelt men föga upphetsande. Zeta-Jones ska vara den svala och mystiska First Lady of N.Y. Marky själv är den klassiske losern, sliten men med en god själ. Och en möjligen shady bakgrund. En sorts nykter alkoholist som snart drabbas av flaskans lockelser. En strulpelle både med kärlek och moral. Frågan är; får han med dagens uppdrag chansen att upprätta sin heder?
Vad tror du?

Marky hade inte riktigt koll på det där med skuggningsavstånd..

Visuellt har Hughes dock koll på sina grejer. New York är alltid New York på film, en tacksam spelplats och det här är inget undantag. Dialogdrivet drama passar alltid bra mot en bakgrund av den mörka och farliga storstan. En liten vibb av gamla klassiska Chinatown (även om det var L.A.) tycks dra förbi sekundsnabbt, i alla fall hos mig. Att det är något ruttet med borgmästaren förstår man ju från första början. Som om den känslan nu inte vore nog vill också manuset hjälpa oss på traven och väver in diverse hållpunkter som kommer att påverka de flesta i rollistan. Det som är lite synd är att ju komplexare utvecklingen blir, desto mindre intressant blir historien..och som tittare lägger jag mer krut på att njuta av skådisarnas insatser. Vilka känns rätt fläckfria. Förutom Markys då kanske, är han inte lite såsigt sömnig längs hela speltiden?

Broken City går ut hårt för att vara lockande oförutsägbar, och det lyckas den med ganska bra till en början. Sedan blir det mer bara luddigt. Wahlberg håller ändå ihop historien så gott han kan, ett par inspirerande scener finns och regissör Hughes checkar av viss kvalitet i sitt hantverk. Frågan är dock vad man hade tyckt utan den välbesatta rollistan…?
Välgjort men inte adrenalinframkallande.

full starfull star

Tack till Noble Entertaiment för recensionsexemplaret.

Jan 23 2013

Bigfoot: The Lost Coast Tapes (2012)

Frågan är om någon genre på senare tid med sådan fart har slitit ut sig själv som found footage gjort? Finns det någon historia som inte har skildrats med denna stökiga stil? Ja det finns det säkert såklart, men ni fattar vad jag menar. Ändå finns det uppenbart en sorts liten frodig nisch där dessa alster kan samlas och beskådas av hugade.

Och precis som vanligt  dras jag också då och då till dessa märkliga berättanden av varierande klass. Ibland undrar man varför knappt två timmar slösades bort, och ibland kan man onekligen bli positivt överraskad. Om man nu kan svälja att stilen som sådan känns ordentligt utsliten då alltså…

Det här försöket till spänning och rysningar hamnar någonstans lite mitt emellan stolarna Flipp och Flopp. Ja naturligtvis är det ganska långt till stolen Flipp, men upplägget på historien har faktiskt något som håller mig kvar speltiden ut utan att jag lider mig sanslös. Kryssar man sedan mellan de värsta klyschorna med ett överseende öga, så mynnar det hela ut i något som faktiskt kunde ha varit betydligt värre.

Ung dokumentärfilmare som vill uppåt får erbjudande om att mot betalning beskåda en livs levande (eller numera död då) Bigfoot hos en skum typ i skogarna runt norra Kalifornien. Vår unge hjälte med sedvanligt entourage av kameraman, ljudkille och medproducent kan inte motstå chansen att avslöja gubbens bluff och samtidigt få till lite bra tv. En snabb roadtrip senare är hela sällskapet på plats ute i spenaten på en gård omgiven av lite lagom tät vildmark och märkliga stängsel. Så kommer mörkret och de förväntade mystiska ljuden och händelserna, som liksom ska ingå i en film som denna, kommer som ett brev på posten…joråsåatt.

gubbe i skog med kaffekopp. helt rimligt.

Och vad är detta då? En film som vill skrämmas, eller vara dramatisk? Kanske ett försök till båda. Det är förväntat, men också glimtvis lite oväntat, det är klyschigt och man kan rätt snart börja fundera på i vilken ordning skådisarna ska börja försvinna (äsch, det är väl ingen spoiler). Skådisar som för övrigt är helt okända för mig och därför inte föräras med några som helst namn i dagens text. Regissören till det hela heter dock Corey Grant, och hans namn triggar heller inte en endaste igenkänningsklocka. Hans visuella resultat här tyder dock på att någon sorts finansiär kastat in ett par dollar för att hindra det hela från att se för cheesy och amatörmässigt ut.

Bigfoot: The Lost Coast Tapes tillför inget nytt i genren, men är å andra sidan inte genomusel. Viss fantasifullhet i berättelsen ger också ett slut som jag inte kan låta bli att smågilla mitt i det hysteriska mörkret och dessa irrande kameralinser. Ett av de mindre dåliga alstren i genren skulle man väl kunna drista sig till att skriva. Men fan vad man är trött på FF-stilen.

Dec 20 2012

Deck the Halls (2006)

Vi tar en julare till..som extra bonus till julsamlingen, december it is after all.
Ja ni får väl kalla mig tramsig och inkonsekvent då om ni vill. En man som i ena stunden näst intill kapar en historia om killen som tar över tomtens sysslor i jul (ganska juligt tema om man säger så), för att i denna stund istället tramsmysa lite smått lagom över en grannfejd om julbelysning (lika juligt det) in your average american suburb. Håhåjaja.

Den analt ordningsamme och strukturerade Steve (Matthew Broderick) vet precis hur en snygg julbelysning ska lysa upp ett hem..och varför inte en liten småstad i New England. Kanske därför han likt en odräglig klassens ordningsman alltid bär ansvaret för utsmyckningen på stadens gator också… Inget tänk utanför ramar här inte. Som vanligt bakom en tokskalle till huvudperson finns en prövad fru (Kristin Davis) och barn. Likt en viss Clark Griswolds fru har hon lärt sig att det inte är lönt att försöka ändra makens egoideér i någon större utsträckning.

Stora problem kommer som ett oväntat snöoväder då plötsligt kubiken Danny DeVito flyttar in i grannskapet med het het het fru och döttrar. Grannen, Buddy, har sina egna tankar om hur ett hus bäst lyses upp i jultid…vilket helt krockar med Steve´s syn på samma ämne, och se här har vi nu den klassiska grannfejden om vems ego, jullampor, inställsamhet mot allt och alla..som ska avgå med segern. Det blir naturligtvis pruttigt, elakt, klyschigt, farsartat och SJÄLVKLART smörjigt när båda familjerna till slut måste lära sig julens sanna (what!??!) budskap.

Egentligen inte ett dugg bättre än julens alla andra drypande alster, med sina pekoral och manande till alla jäklars goda sinne. Här finns dock något som höjer min trivselfaktor lite mer än vad som vore logiskt. Kanske är det för att jag alltid gillat Broderick. Kanske är det för att Danny DeVito får vara lite lagom skönt burdus. Kanske är det för att jag gillar julbelysning rätt mycket…och här får man sanna mina ord valuta för den böjelsen!

lagom krystade juliga artigheter utbyts

Således, det finns inget nytt att förtälja med denna film. Det blir vad som förväntas. Det vrids och tänjs lite på de gamla slitna julfilmsreglerna, men i slutändan kommer bjällrorna och den sötsliskiga musiken lagom till eftertexterna…och om du nu har något kvar av den där sötsliskiga glöggen jag nämnde för några poster sedan så drick upp resten här. Passar finfint det se!

Deck the Halls fick heta En lysande jul i Sverige och det var väl lite käckt kanske. Broderick med filmfru Davis blir möjligen lite som mesigare kusiner till paret Griswold, för till deras liga når ju detta inte riktigt…trots egentligen samma typ av historia. Jag är dock en juligt förlåtande filmälskare och hittar ändå några små trevlighetstecken i denna tillrättalagda historia…vilket gör att den får två stabila godkända (jul)stjärnor.  
Påfyllning av glögg tack.

Dec 7 2012

Stolen (2012)

Till och med jag var ju rätt uppgiven efter Nicolas Cage´s senaste bravader här på filmbloggen i den usla (åh så usel!) uppföljaren till Ghost Rider. Som att det kändes att tålamodet med denne skådis nu var upphällningen. Så vad händer när en rulle med ”överspelet” Cage smyger in från vänster? Jo då sitter man ju där och glor igen förstås.

Den här gången teamar han upp sig med regissören Simon West igen, paret gjorde ju smärre succé en gång i tiden med popcornsbyttan Con Air. Nu är det liiite lugnare tongångar som gäller. Men, men vi har naturligtvis sett det förut, speciellt när Cage är inblandad. Stackars jävel som hamnat i det tristaste av rollfack som kanske finns…som hjälte i filmer som bär grava spår av B-stämpel. Ingen höjdare för en snubbe som ju kan om han bara ges rätt förutsättningar.

Nu är han mästertjuven Will som efter en misslyckad kupp mot en bank i New Orleans åker rakt in i buren alltmedan hans kumpaner minsann smiter iväg. Åtta år senare är Will en fri man och ska inte helt otippat söka upp sin dotter (åhhh dessa fantasilösa manusnissar) för lite själslig botgöring. Men se det går inte alls då gamla vibbar från förr gör sig påminda, är det inte så att Will i hemlighet har gömt de där miljonerna som han säger försvann den kvällen han greps..? Kanske bäst att kidnappa dottern för att få Will lite mer samarbetsvillig i det ärendet…

Jaha ja, det var liksom ramen för storyn. Nu flänger Cage runt som den skållade råtta han brukar vara (och har en för jävlig löpstil btw) i ett snyggt New Orleans samtidigt som han försöker vara listig tillbaka och rädda sin dotter. Dessutom är allt övervakat av den lokala FBI-agenten Harlend (Danny Huston med Gene Hackman-hatt) som också tror att Will har lite secret money stashed någonstans.

Dagens story är nedtecknad av David Guggenheim, vilken senast författade den rätt sevärda Safe House, men som här hemfaller åt billiga berättartricks. En lovande början, med snygg biljakt, sätter lite förhoppningar om något som går lite utanför boxen. Men icke. Cage vevar på i ren rutin (vilket han tycks ha blivit något av en mästare på) och regi-West tar inte heller i så det knakar. Trivsammast i sällskapet är nog Danny Huston som snart borde få spela förstafiolen på film, det har han liksom samlat ihop till. Malin Åkerman gör ett inhopp som lojal vän och fd medkumpan…och sen var det väl inte så mycket mer med det. Hur hon har kunnat bli ett namn i Hollywood är fortfarande höljt i dunkel om ni frågar mig.

Nic är lika diskret som vanligt

Som hjärnlös medelaction duger den väl helt ok kan jag ändå tycka. Cage räddar sig till lite fastare mark med den här rullen, men han behöver fanimig studsa tillbaka på något stort snart. Törs någon producent ta chansen? På det lilla pluskontot skriver jag upp musiken i filmen, som mest påminner om toner från någon 70-talskriminalare från England. Lite udda..men trevligt.

Stolen bara…är. Lite som McDonalds. Man vet precis vad man får. En sorts pajigare avart på det som normalt sett Brucan W och Liam N brukar vara rätt bra på. Galet ologiska luckor i manuset och en upplösning som är mer än fånig. Å andra sidan är det ingen katastrof till film och bara det känns ju som ett fall framåt för vår man Cage i B-träsket.
Godkänt med svaga betygsstjärnor.

Jun 25 2012

Man on a Ledge (2012)

Ack ja. Man har ju sett det alltför många gånger förut.

Den luriga thrillern, storyn, berättelsen som egentligen handlar om något annat än vad som visas upp för våra och eventuella inblandades ögon.

Nog blir det svårare och svårare att väcka uppmärksamhet med den här typen av historier, på något sätt måste de ju liksom följa givna mönster för att passa in i speltiden och därmed också tumma på logiken och tillfällighetens lagar samtidigt som de helst ska vara actionstinna och rappa i tempot.

Dagens försök görs av en dansk minsann, Asger Leth, som placerar Sam Worthington på en smal avsats tjugo våningar ovanför New Yorks pulserande gatuliv. Uppenbarligen är han där för att snyggt ta ett dyk rakt ned i gatan. Det dröjer inte länge förrän han blir upptäckt och gamiga NY-bor samlas likt flugor runt koskit för att eventuellt få sig till livs lite bisarra händelser mitt i vardagen. Polis snabbt på plats och de bästa psykologförhandlarna kopplas in för att tala galningen tillrätta. Som vanligt har ingen av dem en aning om att mannen på avsatsen ”har en plan”…för att citera en känd svensk kriminalhjärna.

Finns det då något nytt att upptäcka här? Nej inte mycket om du frågar mig. Sam the Man står stadigt (nåja..) på sin avsats, hojtar om specifika krav, drar lite valser om sin orsak, tycks stå i hemlig kontakt med någon helt annan, en diger birollslista får sina minutrar i rampljuset, huvudspåret är lagom snårigt och mynnar naturligtvis ut i en upplösning som inbegriper rätt många av de karaktärer som  är på plats för just denna händelse.

– men…ska du inte komma in nu då…?
– nä….tänker jag inte!

Det är rätt simpelt skådespelat, inga karaktärer man fäster sig vid överhuvudtaget, möjligen kan man höja på ögonbrynet åt Ed Harris som sjukt nedbantad synnerligen otrevlig storfräsare. Annars gör Worthington precis vad han förväntas utan att sticka ut, likaså Elisabeth Banks som förhandlerskan vid fönstret vars roll känns som den minst viktiga och endast verkar fungera som ett bollplank för att Worthington, via de obligatoriska ”djupa” replikskiftena, ska kunna bli lite mer intressant som karaktär. Noterbart kan dock vara att både Edward Burns och Kyra Sedgwick dyker upp i mindre roller som möjligen skvallrar om att de har svårt att få fart på karriären igen..?

Man on a Ledge blandar lite twistad thriller med snyggt fotade actionsekvenser från downtown NY. Som vanligt klipps det friskt mellan de intressanta skådeplatserna i storyn, och tempot blir på så sätt ändå rätt hyggligt. Icke på långa vägar unikt i sitt berättande, och efteråt har man glömt historien lika snabbt som en avlöning försvinner efter räkningsbetalande. Som underhållning för stunden dock ganska ok. Men man måste köpa logiska luckor och planerade tillfälligheter.
Som vanligt alltså.

Maj 16 2012

Get the Gringo (2012)

Märklig film det här.
En berättelse som visar upp två sidor. Dels rätt snyggt filmad med ett driv som tilltalar. Och dels rena rama rappakaljan till story som utan sin rollista kanske (läs: till 100 procent!) skulle förpassas till C-filmsträsket.

Det slår mig också att gillar man Mel Gibsons rulle Payback från -99 (vilket jag gör) kan man nog hitta vissa förtjänster här. Samma putslustiga vitsigheter, samma råa filmvåld och samma hårdkokta stil. Fast nu i finare färger.

Gibsons namnlöse skojare är på bilburen flykt från rättvisan efter ett uppenbarligt rån iförd klädsam clownmask. Med den amerikanska polisen i bakhasorna hoppar han bokstavligen med flyktbilen in i Mexiko, varvid de mexikanska lagmännen lägger vantarna på honom och vips har han hamnat i världens märkligaste fängelse, där man liksom kan göra lite allt möjligt, röra sig fritt, gå på ”restaurang”, ägna sig åt spel och dobbel, socialisera i största allmänhet med båda könen och ha sig. Skumma krafter verkar dock naturligtvis innanför dessa låt vara ganska lössläppta murar och vår hjälte börjar i sann fixaranda planera sin flykt på bästa sätt.

Egentligen är det en riktig soppa. Det handlar om kroppsdonationer, sluskiga gäng i olika former, korrumperad polis, försvunna miljoner, en lillgammal unge och så då en Mel Gibson som vill vara både stenhård snubbe och beskyddare av de svaga.

Melan kör streetpose med puffran!

Det bästa med filmen är att den håller ett ganska högt tempo och varvar snygga varma färger i fotot med korniga actionscener med tillhörande squibs. Till detta faktiskt riktigt klämkäckt skön mexikomusik och en sorts svart humor som jag är lite svag för, Kanske Gibsons voiceover hjälper till en aning också.

Det sämsta med filmen är att den är tunn som spiksoppa, har ett löjligt ansträngt manus som man aldrig hinner ta till sig riktigt. Mexarna skriker mest och gapar, Gibson plirar med sin sluga blick och i en biroll spelar som vanligt Peter Stormare över enligt förväntad modell.

Get the Gringo känns lite förvånande som projekt för Gibson att ta sig an. Vi vet ju att han egentligen kan bättre än att ägna sig åt ytligt trams som det här faktiskt är. Å andra sidan växer filmen en aning tack vare just Gibsons muntra metoder och jag känner mig inte jättebesviken på det jag sett. Snarare lite….löjligt upprymd !?

Maj 14 2012

The Innkeepers (2011)

Rysare, komedi, rysarkomedi eller bara lite allmänt obehaglig?
Tja, det är inte helt lätt att kategorisera in dagens underhållning. Under sin speltid hinner den med att byta skepnad både en och två gånger och frågan är i slutändan om man är så jäkla underhållen som man trott man skulle bli… eller hade velat bli?

Hotellet Yankee Pedlar Inn sjunger på sista versen och ska slå igen. De sista dagarna som öppet bebos det vackra men ack så ålderstigna stället endast av ett fåtal gäster, typ två. För markservice och skötsel i denna elfte timme står Claire och Luke. De två gnabbas, diskuterar livets vedermödor, slösurfar på datorn och verkar se de kommande dygnen som en total waste of time men med lättförtjänta pengar.

I brist på bättre aktiviteter börjar Claire snoka lite mer i legenden om det husspöke (naturligtvis) som sägs hemsöka korridorerna i tid och otid. Kan det möjligen ligga någon sorts sanning i att mystiska saker faktiskt HAR hänt på hotellet…?
Upplägget är busenkelt, nästan lite löjligt tunt, men de två huvudrollsinnehavarna Sara Paxton och Pat Healy ser ändock till att det blir ganska trivsamt i deras sällskap.

Dagens regissör Ti West satsar ovanligt mycket av filmens speltid på att bygga upp en sorts intim avspänd stämning med Claire, Luke och hotellets interiörer, vilket också till och från gränsar till parodins tecken då det faktiskt ser ut som det börjar hända saker som inte riktigt går att förklara. På pluskontotot finns dock att trots att hotellet uppenbarligen ligger mitt på en bebyggd stadsgata, kryper känslan av isolering och avskärmande från verkligheten på med jämna mellanrum.

Vibbarna mot The Shining känns också uppenbar och i ett sämre humörtillstånd skulle man nästan kunna kalla det för en plump stöld, dock med en scenografi som lyckas trolla fram det murriga och olycksbådande enligt det programenliga manuset.

ficklampa och källartrappa. naturligtvis.

Paxton och Healy står för stabila insatser i sina roller och får god hjälp av Kelly McGillis, hotellgäst som (lägligt nog) tycks ha lite tumme med krafterna från den andra sidan (och nog för att det var lääänge sedan Top Gun var på tapeten, men herregud vad gammal McGillis har gått och blivit!)

Den som här nu väntar ren och skär skräck här blir dock gruvligt besviken. West satsar mest på spekulationer och stämningsbygge och en sorts ironi som man inte vet om man ska ta på allvar eller inte. Med ett getöga på klockan konstaterar jag att det är först under filmens sista tio minuter det hettar till ordentligt, men inte ens då blir jag riktigt nöjd och känner mig lämnad med alltför många frågor och oklarheter.

The Innkeepers känns i sina sämsta stunder som ett utdraget tv-avsnitt.
Intressant nog ändå att för att sitta kvar till slutet, men det känns som om West blåser mig på vad som kunde ha varit betydligt mer kurande rysligheter med tanke på förutsättningar och ramhistorien. Och som vanligt har folk väldiga problem att hålla sig från källare och andra lömska utrymmen.
Trots uttalade varningar.

Nov 16 2011

The Librarian II: Return to King Solomon’s Mines (2006)

Och ni trodde kanske filmbibliotekarien Flynn Carson var klar med skattletandet i och med sitt första äventyr?

Tji fick väl ni, här är han tillbaka igen i samma stil. Dock aningens självsäkrare och lite mer beredd på det som tycks drabba honom till höger och vänster. Nytt äventyr ligger på lut, som dessutom har rätt mycket att göra med hans eget förflutna.

Första filmen blev möjligen en oväntad succé  även hos filmmakarna och kanske icke-tron på att det skulle bli underhållande gjorde att man släppte allt vad seriositeter hette och vågade sväva ut i överdriven pastisch. Tills nu då, för här ska det plötsligt bli lite allvarsamt och känslomässigt med Flynn som minns sin mystiske far och dennes förehavanden, och det är ju ingen vild gissning att detta kommer att påverka dagens äventyr där jakten på värdefullheter tar honom till Afrika och något som sägs vara Kung Solomons gömda skattgruva.

Bibliotekarien dejtar tjejer på sitt eget vis

Tyvärr är det också ovanstående allvarsamheter som direkt drar ned betyget och får filmen att hacka en aning om man jämför med den första. Visst, det är samma onleliners, samma nördiga action, samma lite trivsamma B-effekter och samma behagliga komediprestation av Noah Wyle.

Historier som dessa tål dock inte någon större åverkan på allvarsgraden, och följden av för mycket av den varan blir ett lägre tempo och mer oengagerande innehåll. In på banan också med ny kvinnlig sidekick, Gabrielle Anwar som gnabbande arkeolog, och hon gör väl vad hon ska och just inget mer. Skurks finns det gott om också, både i kulisserna och närmare än man kan tro.

The Librarian II är svagare än sin föregångare, ramlar ned lite i seghetsträsket vad gäller historieberättandet och den skamlösa lekfullheten känns inte lika påtaglig. Men har man nu sett del ett ska naturligtvis actionbibliotekarien Flynn få chansen att jönsa runt i spenaten också i detta äventyr.

Nov 8 2011

Cellular (2004)

2004 var mobiltelefonerna ännu inte utvecklade till egna små datorverk med tillhörande onödiga användningsområden, och måhända hade aldrig en story som denna sett dagens ljus om tekniksituationen varit en annan.

Byggd på den simplaste ramhandling man kan tänka sig är detta storyn om den fagra mamman Jessica (Kim Basinger) som av till synes okänd anledning kidnappas i fina hemmet precis när hon vinkat av sonen till skolan. I spetsen för de lurkiga typerna syns ingen mindre än den som-vanligt-buttre Jason Statham, och man undrar vad han kan vilja stackars Basinger.

Utan större åthävor forslas hon bryskt till skurksens hideout där en låsbar vind blir ensamma mammans tillfälliga vistelseort. Uppenbarligen är Staham och co på jakt efter Jessicas man och tänker använda henne i utpressningssyfte. Basinger sitter mest och tycker synd om sig själv tills hon plötsligt hittar en telefon (helt ologiskt) och lyckas, efter att busarna till synes smashat den, också koppla ihop delarna till en fungerande lur!

Ute i verkligheten är det ytlige surfarsnubben Ryan (Chris Evans) som på sin mobilnalle av en slump tar emot Jessicas försök till kontakt med omvärlden, och hennes envisa svammel/snyftningar om den fara både hon och hennes familj svävar i. Svårflörtade Ryan faller förstås till slut för hennes tokiga historia och blir den ofrivillige räddaren i nöden, den som tvingas flänga hit och dit och försöka rädda dagen för alla och ligga ett steg före de illvilliga förövarna och deras luriga plan. Som extra krydda är ju förutsättningen också att han absolut inte får tappa kontakten med Jessica via telefonen då hon uppenbarligen inte kan ringa på sin ihopmeckade skapelse mer än en gång.

"Skulle jag ha Kim Basinger i andra änden av linjen.....lägg av!!!"

Regissören David R. Ellis har efter alster som Final Destination 2 (och 3) och galna Snakes on a Plane rätt bra koll på drivet och hur man bäst gömmer en tämligen tunn historia i lagom snygg förpackning och acceptabelt avancerad action. Chris Evans är rätt charmig utan att vara speciellt bra i rollen som Ryan och det är tack vare honom, och alltid sevärde William H. Macyi en av birollerna, som historien känns rätt lättsmält och inte bara som en tom förpackning. Jason Statham har väl den tråkigaste rollen av dem alla och blir närmast som en pastisch på sin egen person, samma minspel och personlighet som alltid. Den som hotar att sänka hela filmen till träsknivå är annars Kim Basinger. Länge sedan man såg någon så etablerad skådis spela så uselt som Basinger gör här, och man undrar i sitt stilla sinne hur förfallet har kunnat ske så? Visserligen har det väl alltid varit mest yta och lite talang på Basinger, men bättre än så här har hon garanterat presterat förut.

Cellular är typisk dussinfilm som klarar sig tack vare ett par hyggliga insatser från Evans och Macy, lite standardaction, friskt tempo och ett visst mått av småkul humor. Historien är rätt banal och nästan idiotisk ologisk emellanåt, men lite får man kanske svälja å andra sidan och att fantasin ändå hålls på gott humör får väl anses som lite positivt. Snabbkonsumerat.

Nov 2 2011

Roadkill (2001)

Dags att gräva lite i den gamla bekanta återtittssäcken igen, och idag allt ljus på en roadmovie från det nya seklets början. Märkligt nog försedd med olika titlar i olika länder. Här håller vi oss för enkelhetens skull till den mest kända i gamla Svedala.

Truckdriver-lingot på film hade möjligen sin storhetstid runt -77/78 med filmer som de gamla godingarna Smokey and the Bandit och Convoy (med en vrålhajpad Kris Kristofferson). Det var coola dialoger och truckermusik i en aldrig sinande ström. Burtan visste tex hur man levererade dräpande oneliners över komradio-nätet och tja…det var väl rätt tufft helt enkelt.

Runt 23 år senare visar 90-talsregissören John Dahl (vart tog han vägen?) hur man inte ska förhålla sig i radioetern på de amerikanska vägarna. Bröderna Lewis och Fuller Thomas har hittat ett kanonkul sätt att fördriva tiden på bilresa hem till föräldrahemmet, att via installerad komradio i sin gamla rishög till bil snacka med chaffisarna ute på vägarna. När Fuller dessutom övertalar Lewis att imitera en kvinna och börja flirta med den mystiske och märklige Rusty Nail börjar det hända saker. Den uppskörtade rösten tycker inte alls att skämtet är speciellt kul och ger igen på sitt eget lilla vis.

För att uppskatta en film som den här krävs naturligtvis att man kastar all form av logik överbord. Vad det är, eller försöker vara, är en sorts upphottad version av Spielbergs Duellen där det mörka hotet kommer i form av en ansiktslös gestalt som huserar i ett enormt stålmonster till fordon. Naturligtvis måste det in en kvinna i bilden också, och vips har Lewis kärleksintresse Venna (Leelee Sobieski) tagit plats i bilen och får hänga med på vedermödorna.

"Hjälp! Jag tror det är Kris K därborta i förarhytten!!!"

Yngre versioner av Paul Walker och Steve Zahn hanterar sina roller som de ska, men inte ens deras ambition kan smeta över det faktum att filmen egentligen bara är en samling dramatiska scener staplade på varandra med ett synnerligen tunt kitt som ska hålla ihop historien.

Vad är det för sorts film då? En roadmovie eller en stalkermovie? Fan vet, och det spelar väl ingen roll egentligen. Manuset har ingen större ambition att presentera några nya grepp och således matas vi efterhand med de gamla välbekanta, och tidvis småspännade, greppen som bara tycks existera på film där tidsperspektiv och normallogik inte är välkomna. Lite kul när man synar filmen är att som medansvarig manusförfattare stoltserar en viss J.J. Abrams, och med det i åtanke kan man om man vill hitta vissa drag i historien som är lite signifikativa för denne nye guldgosse i drömfabriken.

Roadkill är svagt underhållande och det är svårt att inte gilla Zahn och Walker i huvudrollerna. Hur det ska sluta behöver man inte ägna någon större tid åt att fundera på, men ibland är väl det smutt också. Ok utan att sticka ut åt något håll.

Nov 1 2011

Vacancy (2007)

Som vanligt är det tillfälligheterna som ställer till det i filmer av den här typen.

Och som vanligt finns en underliggande konflikt hos huvudpersonerna, något som splittrar dem men senare kommer att föra dem tillsammans mer än någonsin. Allt som behövs är ju att något rent galet inträffar.

Som vanligt är det också tillfälligheter som ofta avgör vilka filmer man bestämmer sig för att se. I det här fallet har jag bestämt för mig att jag för eoner sedan någonstans läste en avvikande recension i mängden av alla andra som avfärdade ovanstående titel som en riktig dussinrulle i mängden. Den där enda avvikande, försiktigt positiva, åsikten har sedan funnits i bakhuvudet utan att riktigt falna bort. Måhända var det just den som fick mig att plocka upp rullen i en dvd-back för 20 kr, för en tjuga har man ju råd att mista trots allt.

Nåväl, tillfälligheter är alltså nyckelordet här. Paret Fox dras med äktenskapliga problem, och kvällens bilfärd hem genom natten tenderar inte direkt att vara av den mysigare varianten. Än sämre blir det när David (Luke Wilson) tror sig ha hittat en genväg i mörkret, men bara lyckas köra sönder bilen till hustrun Amy´s (Kate Beckinsale) stora skadeglädje. Inga öppna verkstäder och det enda som tycks återstå är att övernatta på det slitna motellet där retrovarningen och Psycho-vibbarna ligger som ett tungt filter.

Snart ska paret Fox bli varse att man inte checkar in i ett slitet motellrum hur som helst, speciellt inte om rummet har igenspikade badrumsfönster, en udda form av tv-underhållning, dolda kameror samt en föreståndare verkar ha gått i skola hos Anthony Perkins. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att ta sig förbi den här historien utan att tankarna hamnar hos Hitchcocks gamla klassiker. Tänk bara ett steg längre, modernare och naturligtvis våldsammare.

Paret Fox fasar inför retrostilen

Och visst, manuset firar inga stora triumfer i genren, man ser oftast händelserna komma mil i förväg. Men kanske är det för att jag är svag för Kate B, eller för att regissören Nimrod Antal satsar mer på spänningsbiten än skrämselbiten, för visst underhållningsvärde går ändå att vaska fram i historieutvecklingen och någonstans är det inte helt självklart hur man tänkt sig slutet. Eller säg så här; det är rätt länge dolt i dunkel hur regissören rent värde- och känslomässigt vill förhålla sig till våra huvudpersoner och dess antagonist, hotellföreståndaren (Frank Whaley).

Filmens stora vinnare är annars scenografen som trollat fram snygga färger och en retrostil som för tankarna till gamla landsvägshak i ett USA från svunna tider. Miljön och den isolerade stämningen är det som går igenom rutan och blir till stundtals snygga detaljer.

Vacancy är knappast speciellt skrämmande när paret Fox till slut kommer underfund med vad som är mystiskt på motellet utan blir i sina bästa stunder lite småspännande. Utan sina kända huvudrollsinnehavare som snäppar upp det hela en smula misstänker jag dock att filmen ganska snabbt skulle förpassas till det stinkande träsket där de flesta av de här råka-illa-ut-filmerna håller till. Här är det de som lite räddar tillställningen i ett annars löjligt simpelt manus.

Okt 11 2011

Zookeeper (2011)

En av alla dessa filmer det går tretton på dussinet av som ska visa att man minsann duger precis som man är.

Och som vanligt gäller det att hitta en infallsvinkel, en story där huvudpersonen helst ska vara ett socialt pucko men en klippare inom just sitt gebit. I dagens fall heter han, för det är återigen en han, Griffin och gestaltas som på beställning av Kevin James. James ser ju ytligt inte direkt ut som en kvinnornas man, vilket naturligtvis är great för filmens nödtorftiga historia.

Som djurskötaren Griffin har han superkoll på sitt zoo,  men fungerar dock sämre runt det täcka könet. Dessutom kan han inte glömma sitt gamla ex som brutalt dumpade honom för ett antal år sedan då han inte visade några större ambitioner att ta sig uppåt i yrkeskarriären. Han är helt enkelt en snubbe som är rätt nöjd att få ta hand om sina kära djurvänner.

Nu uppstår dock en möjlighet att vinna tillbaka exets (Leslie Bibb) hjärta om Griffin kan spotta upp sig, bli lite tuffare och framför allt kanske till och med acceptera att komma och jobba som hänsynslös försäljare på sin brors exklusiva bilfirma. Men vem ska lära honom hur man blir en glidare och världsvan lirare? Jo djuren såklart!

Fantasifullt nog kan ju alla djur prata men har en tyst överenskommelse om att aldrig visa det för oss människor. Zooinvånarna ser sig dock nu nödgade att bryta dessa löften när de ser på Griffin och hans stupiditet. Stor chock först förstås för vår djurskötarhjälte, men motvilligt lyssnar han in de goda ”råden” från de fyrfotade vännerna. Råd som dessvärre oftast inte går att applicera i människovärlden.

Det är naturligtvis häri filmens humor ligger. Att Griffin gör galna saker innan han till slut börjar tänka själv. Vi ser lättköpta skämt som syns en halvmil innan de kommer, manuset följer slaviskt de uppställda kontrollpunkterna och erbjuder absolut inget nytt under solen.
Tvärtom kommer alla som har svårt för Adam Sandler-skolan att få problem här. För visst är det Sandlers bolag som både producerat och verkar ha dragit upp riktlinjerna för hur historien ska rulla på.

Desto roligare för mig som tittare när djuren börjar prata, då rösterna bakom de olika djuren tillhör icke helt okända Cher, Maya Rudolph, Jon Favreau, Judd Apatow, Adam Sandler själv, Sylvester Stallone (!) och självaste Nick Nolte som surmulen gammal gorilla. Djurens dialoger och kommentarer är faktiskt roligast i hela filmen och osar Sandler-humor. Inget problem för mig dock som ju gillar den grabben. Kevin James själv spelar (som vanligt) den klumpige, snälle goe gubbe han alltid gör. Givetvis är det ytliga exet inget att tråna efter när det finns en godhjärtad kvinna (Rosario Dawson) på betydligt närmare håll i zoopersonalen. Ni fattar ju säkert hur det kommer att gå. Det är en oerhört snäll film som drar sig för att utmana på minsta lilla sätt.

Zookeeper är fantasilöst förutsägbar, men ändå lite halvskoj glimtvis. Snygga sömlösa tekniklösningar mellan Kevin James och de välvilliga djuren och lagom tillrättalagd moral om att tro på sig själv med tillhörande sliskighet. Visst utrymme för att dra på smilbanden finns instoppat lite här och där även om det i slutänden är en standardprodukt enligt bekvämlighetsmallen. När man sett den har man glömt den.

”How long have you been able to talk?”
”Let’s see, today’s Tuesday so… always.”

Sep 30 2011

Tristan & Isolde (2006)

Dags att ta ett modernt grepp på en av Englands gamla folksagor, vissa säger till och med att den inspirerade Shakespeare att skriva Romeo & Julia eller att samma historia lite snyggt förklädd kan hittas i Arthursagan vad gäller Arthur, Lancelot och Guenevere. Så kan det vara minsann.

Nåväl, de brittiska öarna är strax före 1000-talets början ett gytter av olika klaner och stammar som alla vill bestämma. Romarna har precis lämnat området, men hotet står istället att finna i väst där invaderande irländare gör livet surt för engelsmännen. Jobb pågår dock febrilt bland de engelska baronerna för att kunna enas med varandra och därigenom ena landet mot de hatade irländarna och dess hårde kung. Mitt i detta storpolitiska spel finns den unga Tristan (James Franco), pigg, alert och vid god stridsvilja som det anstår en riktig huvudrollsinnehavare i en film av det här slaget. Han lyckas i filmens början med konststycket att få sig själv dödad, och begravd till havs enligt gammal hederlig vikingased.

Båten flyter dock hela vägen till Irlands kust där den synnerligen olyckliga kungadottern Isolde går på stranden och drömmer om ett bättre liv, när Tristan bokstavligen ramlar ur båten. Han är plötsligt inte alls så död som det verkat, snarare tillfälligt förgiftad, och får naturligtvis den vård han behöver av Isolde som gömmer undan honom lite snyggt från sin far kungen. Såja, nu behöver vi egentligen inte orda mer om storyn, ni fattar ju vartåt det är på väg.

De unga tu tokförälskar sig i varandra, men tvingas skiljas åt när Tristan drar hem till England igen. Via lite politiskt rävspel och ränksmideri skall det plötsligt ingås oheliga förbund mellan Irland och England när självaste Isolde ska giftas bort med engelske lord Marke som ska ena sitt land som kommande kung. Marke är ”naturligtvis” Tristans fosterfar och tyckte ni att det lät besvärligt nyss så är det ingenting mot vad som väntar när Isolde kommer till England.

Det sägs att Ridley Scott ville göra film av den här sagan redan på 70-talet, men av olika anledningar inte kom till ”scott” (sorry!) Nu har han nöjt sig med att producera filmen ihop med brorsan Tony och överlåter regin till Kevin Reynolds som väl egentligen inte åstadkommit något sedan Costner-tiden med Waterworld och Robin Hood..?

I grunden är det en historia som har alla möjligheter i världen att kvala in i episka, pastelliga och mustiga historieskrönor men istället låter filmen hålla på sig ganska strikt och aldrig tillåta sig ta ut dramasvängarna som vi kanske är vana vid. I mångt och mycket känns det nästan som en dyrare tv-produktion och antagligen har de som bestämmer medvetet valt en mjukare linje både vad gäller action och effekter och annat gammalt hederligt filmvåld för att inte stöta sig med den romantikintresserade målgruppen.

Filmens svagaste länk återfinns i rollistan och stavas James Franco. Ja tyvärr, den här gången gör han mig besviken. Hans rollfigur känns för mycket yta och för lite trovärdighet, jag brukar ju hojta om att Franco minsann kan leverera känslor han också men här får jag synnerligen anledning att ifrågasätta hans skådiskonster, och en stor del av filmen flummar han faktiskt bara runt och ser tjurig ut. Sedan brister det också lite på att det inte finns någon vidare kemi mellan just Franco och Sophia Myles i rollen som Isolde. Trots det är det just hon och alltid sevärde Rufus Sewell, som lord Marke, som står för de bästa insatserna.

Nu lät det möjligen som en rejäl sågning av Tristan och Isolde är att vänta, men se det blir det inte. Trots de uppenbara tillkortakommanden som finns känns det som en helt okej version av den gamla keltiska sagan. Här har man också utelämnat de övernaturliga inslagen och sådana förekomster som trolldrycker och annat bjäfs. Manuset tar mer fasta på riktiga känslor och olyckliga omständigheter. Fotot känns rätt snyggt och scenografiskt gör det sig helt ok med välkoreograferade stridsscener modell light .
Den stora svulstigheten är knappast närvarande, men det behöver ju nödvändigtvis inte vara en brist.

Ingen film som lämnar några större spår efter sig men betyget är givmilt och försiktigt fredagsoptimistiskt. Det är  rätt vackert om än utan större känslor.

”I want to know that there’s more to this life, and I can’t know that if they kill you.”