Etikettarkiv: …måhända simpelt men förbaskat roligt

Dec 10 2012

Your Highness (2011)

Prins Thadeous kan vara den största slackern fantasyvärlden någonsin skådat. Lat och bekväm ägnar han sig hellre åt att röka på ordentligt och spana in jungfrurs behag istället för att ägna sig åt mer…nobla grejer en prins i ett kungarike kanske borde göra.

Som hans mer tvålfagre bror Fabious, snygg och handsome och en riktig hjälte.
Vilken nu dessutom hittat den vackraste kvinna att gifta sig med, sötsnygga Belladonna. Men en saga vore inte en saga om inte besvärligheter väntar runt hörnet…Belladonna blir raskt bortrövad av den illvillige och rätt dumme trollkarlen Leezar, och nu är det upp till Fabious att tillsammans med sin oduglige bror plus en flöjtig tjänare samt ett gäng hårda stridisar till riddare rädda henne innan en hundraårig gammal profetia hinner uppfyllas och hela världen kastas in i ondskans mörker. Tjohoo.

lek och pyssel med kompisgänget

Gänget bakom den hos mig underhållande Pineapple Express är alltså tillbaka. Och detta med ett regelrätt lustmord på allt vad Sagan om Ringen-konceptet står för. Och, eftersom jag nu alltid har haft lite svårt för den lallande skitnödigheten och prettonivån på Peter Jacksons filmer (men ger dem cred för att de är sjukt snyggt gjorda!) är detta mumma på gapflabbsnivå. Det är letande efter heliga föremål, vänskap som ska sättas på prov, förräderier, okända faror och okända främlingar som blir bundsförvanter i kristider. Ja….och så en hel massa mängd av supersnuskiga sexskämt, idiothumor och ren slapstick på synnerligen lagom låg nivå.

Och jag gillart.
Kanske för att det är så oborstat och föga politiskt korrekt. Versionen jag skådar är en unrated modell och det märks inte minst på drog- och sexskämten som håller till en bra bit under bältet allt som oftast. Ett skitlarvigt manus egentligen, och det håller naturligtvis inte hela tiden…hejdlöst roliga scener matchas mot lite svagare och ansträngda moment. Men det är tillräckligt roande för att gå hem hos mig en lördagskväll.

Danny McBride som snuskpellen Thadeous är lagom irriterande, utskällde James Franco verkar ha hur kul som helst i rollen som den ständigt positive Fabious på jakt efter sin Belladonna som Zooey Deschanel leker fram lagom spånigt och oseriöst. Sitter man dessutom kvar lagom länge så får man också träffa Natalie Portman som en kvinnlig skojvariant på Legolas.

Your Highness är lika oborstad som den är larvig och simpel. Som ett gäng skådisar på roliga timmen där de tävlar om att få varje replik så grov eller dräpande som möjligt. Utskälld i finsalongerna naturligtvis, men i Flmrs lya gör den sig finfint i jakten på ett och annat garv.
Hur ska man nu kunna se om någon Jackson-film och ta den på allvar…?

Sep 6 2012

The Avengers (2012)

Världen behöver sina hittepåsuperhjältar. Fenomenet vi kan samlas runt, de som gör det omöjliga möjligt, de som i slutändan alltid vet att skilja det rätta från det feliga. Vägarna dit kan vara mer än snåriga, men vi kan alltid lita på att de kommer ur det hela på ett eller annat sätt.

Filmvärlden behöver också sina superhjältar, inte minst visar  Hollywoods sprängfulla kassakistor på detta faktum. Och frågan är om man inte kört med det mest smarta tillvägagångssättet någonsin vad gäller att producera fram superhjältefilmer. Från fyra helt egna standalone-filmer, fast med djup förankring i vad som komma skall, har nu alltså Marvels superduperkamrater samlats i en och samma film. I en riktig fyrverkeripjäs och urladdning signerad Joss Whedon.

Ni vet ju redan vid det laget på året vad allt handlar om. Låt mig därför istället bara nämna några små saker som gör att jag tycker om den här filmen; att se dagens visuella galenskaper är som att bli tonåring igen och läsa sina gamla seriemagasin (ja..jag är så gammal att jag skriver just seriemagasin!), det finns en sekvens i filmen som slår allt annat med hästlängder…när de fyra hjältarna står tillsammans på gatan mitt stridslarmet och liksom förbereder sig för den sista urladdningen. Just den scenen säger kanske allt om vad det här handlar om.

Whedon är så pass smart att han inte försöker sig på att införa några nya grepp i myterna, istället omfamnar han idén om att det är fyra rätt kiviga egon som nu måste samlas för ett samarbete. Det tjafsas och tråkas och bits ifrån, men alla har naturligtvis det goda hjärtat längst in. Alla får också sin beskärda del i rampljuset, mycket snyggt balanserat av Whedon och som också gör att det blir ett härligt flyt i filmen när den hoppar från hjälte till hjälte. Till och med de lite mer jordnära Scarlett Johansson och Jeremy Renner får här chansen att briljera ihop med dagens lätt annorlunda laguppställning på hjältesidan.

så ska en lagbild se ut!

För motståndet står alltså den sluge Loke med långväga invasionskompisar. Helt i linje med serietidningstänket där allt är möjligt och man aldrig ska stanna upp och fundera på vare sig logik eller andra petitesser. I ärlighetens namn kanske dagens storyupplägg inte känns sådär jätteupphetsande i manuspärmen, mer som en snygg ursäkt för att regissör Joss ska få komma fram till den punkt där han kan släppa loss megamayhem på gatorna och pumpa in så mycket grann visuell action så det räcker både till en och två omtittningar. För action blir det, cgi och greenscreens och en sjujävla massa miljoners nedplöjda i projektet. Skyskrapor raseras, asfalten flyger all världens väg, broar blir historia och det är fan och hans moster. Helt i Transformers-style med andra ord…MEN…där just de tilltagen till slut blev rejält påfrestande och rent långtråkiga i Cirkus Bay…blir Whedons final bara underhållande, störtkul, uppfriskande och njutbar i all sin fånighet.

Samling runt pumpen för alla skådisarna och det känns faktiskt som de haft jädrans kul vid inspelningen också. Klarast av dem alla lyser såklart Robert Downey Jr som står lite över alla andra. Evans, Hemsworth och Mark Ruffalo bidrar med sidekickandet precis som det anstår en vältrimmad ensemble..och extraplus ska också delas ut för att man väljer att kalla in Gwyneth Paltrow och Stellan Skarsgård i sina små men inte obetydliga roller. Tom Hiddleston får nu utveckla sin skurkfigur lite mer än i Thor, tar chansen och blir som person en rätt ok första utmaning för det här hjältegänget. Den som istället möjligen hamnar utanför är Samuel L Jackson´s Nick Fury som mest känns inknöad per konstruerad ansträngning för att man just ska ha karaktären Fury med. När han väl samlat ihop sina gubbs blir de ju mer som ett självspelande piano. Nå, han får säkert mer av filmrutorna i kommande äventyr. Slutligen har de också äntligen fått ordning på den store, gröne, arge killen. Nu ser han riktig serietidningsvänlig ut han också! Muntert!

The Avengers är såklart genomtrevligt sällskap till chipsen och dippen. Nördkäckt och actionvänligt med apsnygga effekter i varenda filmruta. Inget mästerverk men toppklass i sin genre med ett störtenkelt upplägg och inga konstiga sidospår. Inget djuplodande, mer en färgsprakande bagatell att gilla för stunden. Lättsmält och klädd i en snajdig kostym som passar perfekt för den här versionen av Roliga Timmen. Den sista stjärnan åker med bara för att filmen får mig på gott humör!

Jul 27 2012

Sommarklubben: Tre amigos! (1986)

Dagens bidrag till klubben är en rejäl portion John Landis-humor.En riktig galen blandning av slapstick, ordvitsar, ironi och musikaliska inslag som höjer töntfaktorn å det grövsta, men också lockar fram skratt i parti och minut.

Perfekt lanserad i en tid då Landis version av humor verkade ha hittat hem. Dessutom med tre av 80-talets stora inom den amerikanska filmens komedifack. Det här blev en sorts gemensam ha-lite-roligt-tillsammans-film. Chevy Chase, Steve Martin och Martin Short är de tre stumfilmsstjärnorna i Hollywood 1916, som plötsligt förlorar jobbet…. då kommer lägligt ett telegram om deras önskade närvaro i Mexiko där en liten by vill ha deras hjälp. De tre spåniga figurerna tror givetvis det rör sig om ”en föreställning” a la westernshowen i High Caparall, men blir snart varse att det handlar om riktiga skurkar och riktiga kulor som plågar den lilla byn.

Det är naturligtvis uppbyggt som en enda stor spoof på filmer som 7 vågade livet och De sju samurajerna. Landis hittar på lite allt möjligt med sina figurer, det mesta med en glimt i ögat som möjligen idag kan framstå som oerhört töntig. Både Steve Martin och Chevy Chase får här gott om tillfällen att utöva sin oerhört sköna tajming på sina skämt, och för en som växte upp med 80-talets Hollywood är detta naturligtvis mumma.
Jag var omåttligt förtjust i filmen redan när den kom, långt senare rullade den ofta på VHS när det skulle skrattas gott framför dumburken, och naturligtvis har den också sin rättmätiga plats i DVD-hyllan. Främst under ”nostalgi som never goes out of date”.

Tre amigos kräver möjligen att man gillar sin John Landis. Men om man nu gör det så väntar 100 minuters larvig men ack så underhållande humor. Plus rejält sköna westerntoner i det uppfriskande soundtracket! Bästa scenen i hela filmen: vid lägerelden på kvällskvisten…får det vara en grillad fladdermus i sommarnatten..?

Jul 10 2012

Filmspanartema: Guilty Pleasure!

Jaha ja, som ödmjuk distansmedlem i den intressanta Filmspanarklubben (ja verkligen dags att snart göra ett personligt besök i sällskapet) blev jag då inbjuden att delta i detta bloggtema.

Å så det här med Guilty Pleasures.
Omtalat, vidtalat och ökänt som fenomen, vare sig det handlar om musik, böcker, film eller…tja…lite allt möjligt ju.
Men ok, har man som filmbloggare egentligen några skämsfilmer? Sådana där som man inte gärna talar om i finrummen eller på gatan med sin likaledes filmstörda kamrat? Kan man verkligen inte stå för alla de filmer man har i sin ägo? Det där är ju helt och hållet en subjektiv fråga, men sanningen är troligtvis att jag inte direkt kan peka på någon film som direkt faller under den strikta definitionen. Det finns nog ingen film jag känner att jag skäms för att kika på.

Hur som haver hörni, kan säga att trots att jag plötsligt hade stora problem med att plocka fram just en sådan film, tankeverksamheten fick bli modell svår, så landade det hela till slut i en film som jag är rätt så ensam om i min omedelbara bekantskapskrets att gilla. En sådan där film som bekanta liksom bara skakar på huvudet åt när de får höra talas om, och mer eller mindre undrar om undertecknad har en skruv lös.
Men, det är en störtlöjlig gilla-film i min soffa och dessutom passar den extremt bra in på den rådande årstiden. Ni har faktiskt sett den skymta förbi här på bloggen förut, men här kommer lite andra ord runt denna sort-of-Guilty Pleasure i the house of Flmr;

Länge Leve Bernie (1989)

Möt Larry och Richard. Två stycken precis så dumspåniga, ambitiösa och speedade kontorsnissar som man bara kan vara när man gör slavtimmar på kontoret. Karriärsugna med smak på lyxen som den ter sig i slutet på 80-talet.

Oerhört konstruerade omständigheter försätter dem i digra knipor när de sent omsider hamnar i chefen Bernies junket 80-talsvräkiga strandvilla på Long Island. Problemet är dock bara att Bernie är stendöd, men våra käcka gossar gör nu allt för att ge sken av en levande chef för att själva klara sig ur den rådande knipan under den värsta partajarhelgen. (ja jag vet…be mig inte förklara storyn…)

Hela historien har ju naturligtvis ett havererande skimmer över sig från början, manuset är snabbt och ytligt som en väloljad teflonyta. Skämten kommer billigt och flera mil i förväg, ofta framkastade av hispiga skådisar som tar i så de storknar. Humorn känns tidvis som på ren lekisnivå och farsen når inga nyskapande höjder kan jag lova.

Någonstans har möjligen regissören Ted Kotcheff också tänkt sig att det ska vara lite av en drift med samhället, där alla bara pratar och ingen lyssnar till vad någon möjligen skulle kunna svara. Den tanken försvinner dock rätt snabbt när han å andra sidan öser på med komik i kubik och staplar pinsamt simpla gags på varandra som om det gällde do or die.

MEN, och det är nu käre läsare det kommer, det finns något oerhört roligt och mystokigt över denna idiothistoria till film!
Kanske är det de två huvudrollsinnehavarna Jonathan Silverman och Andrew McCarthy överspel, kanske är det den simpla humorn, kanske är det Terry Kiser beundransvärda sätt att spela lik större delen av filmen, kanske är den den aura av sommar som skiner igenom.

den ene död…den andre…rolig? tja, ehurm….host….

Man liksom känner sig hemma med de här två knäppgökarna, skrattar åt deras vedermödor, och åt den ytliga historien med alla förvecklingar.
Kanske är det också det faktum att det ibland känns som att titta på en teaterfars från någon av Sveriges alla friluftsteatrar…vilket kan vara rätt så underhållande i rätt humörstämning.

Det mesta går åt skogen i denna karusell, men det fixar sig naturligtvis i slutänden. Och då har vi också fått en lagom påklistrad och plastig lovestory som lite bonusgodis i sommarsanden. Det finns summa summarum inget speciellt att ta på. Den gör mig på gott humör bara, och ibland räcker det väl så.

Länge Leve Bernie är i ärlighetens  namn en rätt usel film med löjlig humor. En sorts film man inte gärna vill dra fram som en riktig stämningshöjare i större sällskap. Vilket den absurt nog alltså är för en annan. Minst en gång varje sommar åker den fram och låter pinsamheterna komma ut än en gång i ljuset.

Jag har inga andra ursäkter än att den är förbannat rolig och trivsam, summerstyle. Trots att hjärnan och förståndet säger något helt annat.
I det här fallet: GUILTY till PLEASURE!

Å andras tokroliga observationer på detta tema läser du här:

Allvarligt talat
Deny everything
Except fear
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Flickorna
Har du inte sett den?
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Svart Noir
Syndare i Filmparadiset
The Velvet Café

Jun 26 2012

Sommarklubben: Dodgeball (2004)

Kan du ducka för en skiftnyckel kan du ducka för en boll!
Slackern Peter (Vince Vaughn) driver Average Joe´s Gym och namnet säger ju allt. Den perfekta samlingsplatsen för losers, kufar och allehanda märkligt folk. Tvärs över gatan ligger trendiga Globo Gym med där ägaren White Goodman (Ben Stiller) gör allt för att komma över Peters lokaler och expandera sitt galna fitness-imperium.

När en stor summa pengar måste fram för att Peters trivsamma(?) ställe inte ska konka ges möjligheten att ställa upp den Stora Dodgeball-Turneringen! Snabbt ihop med ett gäng missanpassade och träningen i full gång. White kontrar snabbt med sitt Globo-team för att se till att Average Joe´s minsann blir krossade i smutsen å det gruvligaste.

Jaha ja, sällan har väl stenhårda bollar i plytet, magen, genitalierna på stackars förvirrade människor sett så kul ut på film. I en sorts bröderna Farrelly-anda tuffar den simpla men ack så underhållande historien på. Vince Vaughn och Ben Stiller har en härlig duell att utkämpa både verbalt och fysiskt mest hela tiden där Vaughn utstrålar gemytlighet och trivselnisse alltmedan Stiller går loss i sin roll som slimmad, översexuell och hysteriskt självgod komplett med tajta trikåer och snygg porrmusche…vilket gör honom helt oemotståndlig skön att beskåda. Övriga som stilar till sig är bla nördiga Justin Long, störde Alan Tudyk och söta Christine Taylor (vars make i verkligheten, just Stiller, inte är sen att dra en stenhård boll i hennes ansikte vid väl valt tillfälle!)

Dodgeball är störtenkel, ganska larvig men också tokrolig på sina ställen. En sorts snedseglad moralisk historia om att man är bra som man är…och kan man sedan också vräka lite hårda bollar på ömma ställen blir det extra roligt till töntigheterna om man är lagd åt just DET hållet. Vilket jag är!
Skratt i sommarkvällen!

Maj 10 2012

…och så kom Polly (2004)

Och nu, lite lattjolajban med Ben Stiller.
Lite plockeliplock i återtittsäcken och upp med en film som jag kommer ihåg att jag gillade rätt bra vid premiärtittandet.
Och, känslan var inte helt fel. Snarare i underkant.

Kommer på mig själv med att sitta och gapflabba, ja verkligen flabba, åt vissa scener. Kanske beror det på Stillers trivsamhet, kanske på att Jennifer Aniston är så himla söt och rolig på samma gång, kanske på Philip Seymour Hoffman´s underbara sätt att skrika ”raaaiinmaker..” då han ska sätta bollen när de spelar lite streetbasket (och missar stenhårt varje gång!), kanske på Hank Azaria som stekhet dykinstruktör med twistad fransk-engelska… eller också kanske det beror på att det helt enkelt är en ganska förutsägbar trivsamhet som förvisso inte överraskar på något sätt men som tar ett par finfina svängar förbi solskenskvarteret innan mållinjen och får mig att småvissla förnöjt och liksom smådansa ut i köket för att fylla på kaffekoppen när filmen är slut.

Försiktige Reuben (Stiller) har precis gift sig och blir lämnad på självaste smekmånaden av den ytliga nyblivna mrs Reuben (Debra Messing), ett öde som naturligtvis sänker den bäste och som garanterat skulle kunna vara en helt fel öppning på en komedi i ungefär 8 fall av 10. Väl tillbaka i verkligheten och efter lite självlidande träffar han av en slump på en klasskamrat från förr, Polly (Aniston) som är allt Reuben inte är…spontan, slarvig och virrig. Men naturligtvis alldeles underbart levnadsglad…och hur ska nu en mycket försiktig man kunna få en tjej som har som vana att glömma sina nycklar lite varstans…?

Som sagt, inga revolutionerande överraskningar men Stiller och Aniston bjuder upp till en trivsam dans som innehåller både fniss, lite skämmighet, prutthumor, just dans i ordets bemärkelse och rent gapflabb. Släng också in den jovialiske Seymour Hoffman som Reubens minst sagt burduse och självupptagne bästis Sandy (men givetvis med hjärtat på rätta stället) och ekvationen är löst. Tonen i filmen är mer rumsren än utmanande men det funkar det också.

Stiller gör en obehaglig upptäckt

Jag vet att många retar sig på Stiller och hans förmåga att sällan spela något annat än en loserkaraktär som alltid lyckas med bedriften med att vinna flickans hjärta på slutet, men det är något med Stiller och hans sätt. Något som gör att man känner sig hemma i hans sällskap, som en trevlig kompis man bara vill väl.
Jag gillart, och jag gillar honom.

…och så kom Polly är proffsig feelgood med finfin eftersmak och sötma. Ett par tunna och inte så viktiga sidohistorier ramar in Stillers och Anistons lilla flört och gör det här till en av de absolut bättre i genren. Blir man inte på gott humör här får man ingen glass i sommar.
Just det!

Mar 20 2012

80-talskul: Raka spåret till Chicago (1987)

Att ta sig från punkt A till punkt B torde ju egentligen inte vara någon större deal. Inte om det sker i vardagsmiljö där du vistas nästan varje dag. I ett samhälle där du vet precis hur kommunikationer funkar, hur rutiner byggs upp och följs. Allt blir så självklart att du inte ens tänker en endaste liten tanke på vad som skulle kunna hända om rutinerna bröts. Om omständigheterna började spela dig ett spratt. Eller om du mot förmodan skulle behöva träffa på människor du aldrig någonsin annars skulle ha en tanke på att införliva i din bekantskapskrets.

Ta bara Del Griffith, handelsresande i duschstångsringar. En man av fotfolket, en påfrestande jävel. Hela tiden tjattrandes om ointressanta saker, ständigt orsaken till mer eller mindre katastrofala händelser. Allt naturligtvis utan att Del själv märker att det är han som ställer till det. Kort sagt, Del Griffith är en tjomme du absolut inte vill dela resväg med till något pris, påtvingat eller frivilligt.

Neal Page är en annan sorts lirare, lugn, sober…nästan lite snobbig. Vet hur han vill ha sin vardag. Som reklamare vet han hur föra sig på möten och klä sig med stil. Nu står han dock inför sin kanske största utmaning någonsin. Flyget från New York hem till Chicago, där fru, barn och en smaskig Thanksgiving-kalkon väntar, omdirigeras på grund av dåligt väder och plötsligt är det inte alls så lätt att ta sig hem som det borde vara. Vem sade att mellanvästern erbjöd schysst logistik? Och får man då ett påtvingat ressällskap som ovan nämnde Griffith, ja då är läget mer än  tufft. Nästan lite hopplöst tycker Neal.

Dagens komedi är inget annat än en formidabel uppvisning av två av 80-talets ikoner i komedifacket; Steve Martin och John Candy. Martin´s något stiffa Page-karaktär i kontrast till den jovialiske men ack så enerverande klumpedunsen Del i Candy´s skepnad. Rollerna är som gjorda för dem, och de tar också chansen att spela ut dem som om det vore de själva.
Ja så känns det i alla fall.

Bakom både manus och regi återfinns också ett av decenniets stora filmgenier, den alltför tidigt bortgångne John Hughes. Kanske 80-talsungdomens försvare nummer ett med filmer som Breakfast Club, Drömtjejen och Fira med Ferris.
Här låter dock Hughes två medelålders män från olika social rang drabba samman över en sådan trivial sak som att försöka ta sig fram i USA inför en förestående helg. De tvingas använda all sin påhittighet och olika färdmedel i form av tåg och bilar för att överhuvudtaget komma någonstans. I ärlighetens namn är det nog Del´s påhittighet…Neal hänger mest bara på i brist på bättre idéer.

För så är det ju trots allt. Att det blir svårare och svårare att tycka illa om den plumpe Del. Trots sina brister har karln ett otroligt stort hjärta och en uppfinningsrikedom av sällan skådat slag. Naturligtvis format av många år ute på vägarna i sitt synnerligen oglamourösa yrke, och Neal tvingas erkänna för sig själv att det är en värld han nästan aldrig befattat sig med.

cabbat Midwestern style!

Värme och medmänsklighet är alltså temat och moralen i denna synnerligen skrattframkallande komedi. En av Hughes bästa alster om du frågar mig. En otroligt simpel grundstory som fylls ut med traditionella galenskaper som förlorade plånböcker, sexskämt, Neal som får tokspel, Del som ständigt verkar småskratta med ett påfrestande leende. Och naturligtvis gammal hederlig slapstick. Kort sagt, gänget verkar ha haft otroligt kul under inspelningen på det där sköna underhållande sättet.

Lite snokande bakom kulisserna ger dock vid handen att inspelningen faktiskt var fysiskt påfrestande då vädret hela tiden spelade olustiga spratt och filmteamet tvingades att röra sig över stora områden för att kunna spela in enligt schemat. Dessutom sägs stämningen mellan tagningarna ha varit rejält ansträngd då tydligen John Hughes själv genomgick någon form av privat personlig kris och inte direkt var glada gubben. Steve Martin och John Candy, stora etablerade stjärnor, satt dock sina skämt klockrent och lät både komedirutinen och det tränade sinnet för tajming fira sina triumfer.

Raka spåret till Chicago är ljuv humor från förr. En tokrolig berättelse där det är svårt att inte lägga sympatierna hos båda huvudpersonerna, trots deras brister. Balansen mellan de mer ytliga skämten, den rena slapsticken och den underförstådda hyllningen till medmänskligheten och värmen kunde inte vara bättre.
En finfin komedipärla som åldrats utan svagheter.

 

 

 

Okt 21 2011

Hot Tub Time Machine (2010)

Vissa filmer ska liksom inte fungera. Inte kunna framkalla en endaste känsla eller reaktion, ja det skulle väl vara någon sorts bister bekräftelse på att man minsann hade rätt i sina onda aningar då.

Ta bara dagens alster. En komedi om tre losers och badtunna och en sorts mystisk kraft som skickar tillbaks dem till en avgörande kväll 1986. En tidsmaskin i en badtunna. Tjenare. Ett manus som verkar tunnare än plånboken efter att räkningarna är betalda och med en twist som bara skriker råstöld från konceptet med Tillbaka till framtiden. Klart man tar fram en av sina bästa saxar och lägger lite nära till hands.

Men.
Oj vad den fick ligga kvar. Jag kastade inte ens en liten blick på den under filmens föredömligt korta speltid. Istället förvånas jag, och gläds, över att jag tittar på en komedi som går lite utanför ramen. Vågar vara lite burdus för att inte säga grov. Och ändå blanda in ett par allvarets ord om det här klassiska med sin egen identitet. Eller också är den bara skamlöst befriad från samvete och baktankar, och endast ute för att underhålla medelst hjälp av under-bältet-humor. Fan vet vilket, men det spelar ingen roll. Underhållande blir det vilket som.

Adam (John Cusack) och polarna Nick (Craig Robinson) och Lou ( Rob Corddry) har sett bättre vardagar, man skulle nog kunna kalla dem tvättäkta losers. I ett sista desperat försök att hitta ett uns av de glansdagar de en gång hade drar de alla fjälls och de snöhotell de bodde/partade på en magisk natt 1986. Med på resan också Adams nördige systerson Jacob (Clark Duke) som sällan lyfter blicken från sin datorvärld (men är å andra sidan utrustad med sinne för slagkraftiga kommentarer.)
Givetvis är inget som det var förr och deppet är nära. Vilken tur att det fanns en badtunna i alla fall. Och sprit och öl. Fyllan kommer som på beställning och plötsligt är det någon som slår ut dricka över reglagen och konstiga saker händer.

Än konstigare blir det när polarna upptäcker att de är tillbaka i 1986 års version av tillvaron. Nu gäller det att göra rätta valen. Göra samma saker som hände den kvällen och inte störa världsordningen eller hitta på helt nya händelser med risken att framtiden ser helt främmande ut. Och mitt i allt en mystisk reparatör (Chevy Chase) som dyker upp och mumlar om reservdelar och annat kufiskt som är på väg. I väntan på detta ger sig våra vänner ut i natten och råkar ut för både det ena och andra.

Tidsresehumor är alltid tacksamt att skoja med. Förvecklingar och missförstånd. Enkla skämt varvas med råsimpla än värre sådana, gärna med grova punchlines och plumpa kommentarer. Och det märkliga är att det blir synnerligen roligt. Kommer på mig själv med att skratta högt ett par gånger till världens fånigaste scener. Det är så billigt att jag egentligen borde dissa historien rakt av, men se det går liksom inte. Trots att manuset känns ihopslarvat på en kaffekvart där någon glömde tänka på eventuella djupare meningar.
Ibland rena Porkys-stuket på humorn, och plötsligt känns 80-talets skojarkomedier inte så långt borta. Kan det vara en tanke från filmmakarna tro? John Cusack ligger bra till i min ökända bok, och visst kan det vara lite förvånande att han trots allt dyker upp i denna inte helt normala historia. Eller också inte.

Hot Tub Time Machine har inte världens mest logiska eller trovärdiga eller välspelade historia. Med det är satans underhållande från och till, och hela filmen dras med en skamlöshet som tilltalar min humor och mitt sinne. Då är man till och med beredd att förlåta alla stölder från betydligt mer proffsigare produktioner. Oväntat kul!

”It’s the fucking 80’s guys. Let’s do what we want to do. Free Love!”
”That was the 60’s dipshit.”

Okt 13 2011

Det våras för sheriffen (1974)

Nu får vi ha lite nostalgi här i filmbloggen igen.
29 spänn på Willys i somras ger mig plötsligt den möjligheten en mörk kväll i oktober när jag velar lite mellan titlarna.

Våren 1976 hade jag börjat smyga på bio lite sådär utan föräldrarnas sällskap, låt vara med bästa polaren Björte (som senare flyttade till Göteborg och blev go gubbbe) och låt också vara att det mestadels rörde sig om filmer med elvaårs-gräns. Hur som haver föll valet en kväll på dagens alster. Vi visste inte mycket om Mel Brooks, vem han var och vilken sorts stämpel han skulle komma att sätta på amerikansk komedi. Men tusan vad kul det var! Och i westernmiljö också! Jag som dåvarande (och nuvarande) westerndåre njöt av galenskaperna, även om det i ärlighetens namn var lite si och så med westernkänslan, speciellt i slutet.

Ingen ska påstå att vi var direkt missnöjda efter filmen då vi sakta strosade hem till förorten den kvällen.

Under årens lopp har ett antal nya tillfällen dykt upp då det givits möjlighet att åter stifta bekantskap med galenskaperna, men nu är det länge sedan. Tills nu då.

Det är inte svårt att tycka om Brooks egna tolkning av vilda västern. Han bygger de galna infallen och dåtidens möjligen känsliga skämt om rasism runt en ytterst simpel handling om att en slug och skum typ vill ha bort invånarna i en liten stad där järnvägen ska dras fram. För att få invånarna att lämna staden tillsätts en svart sheriff som förhoppningsvis ska vara droppen för de kräsna medborgarna (som alla f.ö. heter Johnson i efternamn!) Sheriffen har dock ett och annat ess i rockärmen och hjälper istället staden mot de lömska järnvägsbyggarna.

Hejdlöst med enkla men effektiva skämt, både bildliga och i dialogen. Tack vare ett utmärkt extramaterial på skivan får man också ta del av Mel Brooks egna tankar om filmen såhär ganska många år efter, och det visar sig att filmbolaget mer eller mindre gav Brooks helt fria händer att skapa sin film med vilka skådespelare han ville. Det enda Brooks tvingades stryka var ett grovt sexskämt om färgade, men i övrigt passerade all humor förbi den moraliska filmbolagscensuren (inklusive den ökända pruttscenen vid lägerelden…något som Brooks för övrigt hävdar är första gången ett pruttskämt används så visuellt i amerikansk film..)

Och det är nånstans där som just framgången med den här filmen ligger, även så många år efteråt. Det är en friskhet och en rebellisk uppstudsighet mot just westernandan och myten. Brooks drar sig inte för att skämta grovt om kvinnor och män, inte heller att föra in en ny sorts stil i humorn som bryter hela mönstret. Ta bara sista delen av filmen, som ju egentligen blir helt utflippad! Tänk då att detta var mitt i 70-talet och dagens alla möjliga sätt att konstruera film inte alls var ”normalt”. Just Brooks sätt att lite banbrytande sätt att göra narr av sin egen historia känns även nu synnerligen förtjusande.

Cleavon Little, formidabla Madeline Kahn (hennes 15 minuter of fame i filmen är stor komedi), sköne Slim Pickens, Brooks pålitlige samarbetspartner Gene Wilder och så Brooks själv som skogstokig guvernör, ser alla till att det blir löjligt roligt hela vägen fram till den stora finalen. En av Brooks stora plus var att han inte drog sig för att häckla känsliga saker, som rasism och nazisterna för att nämna några.

Det våras för sheriffen måste ses som en av de stora föregångarna till sådana mer moderna filmer som tex Den nakna pistolen och Hot Shots eller varför inte Titta vi flyger. Alla har de en humor som står att hämta i denna sköna gamla 70-talare. Här är det löjligt, simpelt och inte direkt subtilt. Skämten håller kanske inte toppklass idag, men det är friskt och framför allt underhållande.
En njutbar nostalgitripp.

”Mornin’, ma’am. And isn’t it a lovely mornin’?”
”Up yours, nigger.”

Jun 20 2011

Paul (2011)

Tänk att det ibland kan bli så trevligt, när det lika gärna kunde ha blivit så fel. Men i händerna på rätt personer och med rätt stukning på historien kan även penibelt trams hitta sina höjdpunkter och framför allt förhöja trivselfaktorn.

Paul är just en sådan film. Naturligtvis är det genialiskt att låta två av Englands moderna trivseltomtar, Simon Pegg och Nick Frost, inte bara tota ihop storyn utan dessutom låta dem ta hand om huvudrollerna också. För vilka är egentligen bättre lämpade än att med en humoristisk vinkel ta ett kik på serietidnings/film/sci-fi-mässor-nörderiet och ufofenomenet som är en minst så viktig del av populärkulturen i det moderna USA…, än just två engelsmän som har SIN speciella humor att referera till..?

Graeme (Pegg) och Clive (Frost) är på USA-semester. Efter besök på en stor sci-fi-serietidningsmässa tänker de avsluta sin vistelse med en liten roadtrip i sydvästra USA,  förbi bla Area 51 och diverse andra ”sevärdheter” inom Ufo-kulturen. Som vanligt i upplägg av den här sorten blir inget som tänkt, och höjden av märkligheter når sin kulmen när de två nördarna plötsligt träffar på Paul, en livs levande alien på flykt!

Det roliga med den här filmen är att Paul möjligen ser ut som den klassiska bilden av en rymdgubbe, men beter sig som vilken svenne som helst. Han drar en cigg,  lägger av en brakare, är självgod och blandar dåliga skämt med taskiga kommentarer. Graeme och Clive har naturligtvis uppenbara problem med att först hantera vad de ser, men av bara farten blir de nu inblandade i att hjälpa Paul med flykten samtidigt som män i mörka kostymer och omärkta bilar närmar sig…

Pegg och Frost kör på med sin patenterade duo-humor modell engelsk, och utmanas samtidigt röstmässigt av ingen mindre än Seth Rogen som den fåfänge, kaxige men ändå godhjärtade ”kusinen” till allas vår E.T. Det snaskas på med roadmovie-konceptet och våra vänner hinner träffa på både en och annan underlig kuf på resan mot Pauls flyktdestination. Det är gott humör, överlag bra fart på historien som naturligtvis varvas med komedins allestädes närvarande förbannelse; temposänkningen, som dock faktiskt inte stör jättemycket här. Seth Rogen får gott om utrymme att sprida sina humorgracer och han gör det med en rätt inlevelse vilket får den skickligt cgi-animerade Paul att bli högst levande i gester och dialog, en förutsättning för detta torde dock vara att man är ett fan av Rogens speciella stil. Ett friskt och fräscht handlag med effekter i combo med ömsom låg och hög humor där både Pegg och Frost också tillåts stila med just den humor som gjort dem till goa gubbar.

Paul är en småputtrig stund med en tokrolig historia. Inget himlastormande verk men Pegg och Frost har hittat en lagom nivå på tokigheterna och gör heller inga anspråk på att storyn ska vara något annat än lite frejdig underhållning just för stunden. Gott om blinkningar till andra filmer, en och annan liten twist (naturligtvis) och ett par sköna cameo-roller borgar för ett bra betyg och en pålitlig lättsmält sommarunderhållning.

”How come I can understand you? Are you using some neural language router?”
”Actually I’m speaking English you fucking idiot…”